Mjölkerskan vid Adelsnäs

Stillsamt och värdigt faller skymningen och låter de omgivande träden och byggnaderna kasta långa skuggor innan de sakta bäddas in i ett mjukt mörker. När de endast kan ana siluetterna av trädgårdsmöbeln och hinken som lämnats kvar på gårdsplanen sträcker den lilla flickan ut sin hand mot den gamla och viskar: ”Är det klart nu?” Den gamla ler och nickar. ”Nu är det klart. Skymningstimmen är förbi. Nu kan vi tända lampan.”

Så många gånger hon suttit så. Under sommaren när skymningen likt en loj katt tålmodigt och njutningsfullt sträcker ut sig och om vintern när den kommer tidigt och försvinner lika raskt. Skymningstiden är en tid för vila, för eftertanke. Det är märkligt att se mormor som aldrig annars verkar vara förmögen att vila sitta helt still och tittar ut genom fönstret. Maud studerar den gamla. Hennes hud är skrynklig, såsom gamlas skinn blir. Hennes öron sticker ut från hucklet så att hon ser så där rolig ut. Huden på hennes händer är grov så som hud blir på hårt arbetande händer. Så många gånger de doppats i iskallt vatten under bykning, så många hinkar med vatten de burit från brunnen och hem, så många kor de mjölkat och så många barn de vårdat och ömmat för. Maud är redan lika lång som mormor trots att mormor är så mycket äldre. Det känns lite konstigt.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig och i morgon när hon vaknar vet hon att det väntar nyplockade smultron till frukost. För det gör det alltid när hon sover över hos sin mormor Emerentia. Tidigt, tidigt, innan någon annan i hela världen har vaknat går mormor upp, tar på sig sitt vita huckle och beger sig ut i skogen. Där fyller hon sina hinkar med skogens frukt. Att hon ständigt orkar bära denna börda är en gåta. Och så skänker hon bären och svampen till de som bor på herrgården och hon vägrar blankt att ta något betalt. Hon är så glad att hon kan vara till nytta och att det hon plockat kan komma till användning.

Fast hon är liten förstår Maud att hennes mormor är speciell. Så strävsam och orädd. Inget skrämmer henne, inte en orm, inte en människa, och hon arbetar hårdare än mången karl. Och, tänk, hennes mormor kan koka soppa på en spik. För hur skulle det annars gå till när det lilla spiselrummet om söndagarna fylls av mostrar, farbröder och kusiner och hon glatt lagar mat till dem alla?

Mauds mormor Emma Kristina Emerentia Andersdotter föddes i november år 1872. Det var samma år, ja faktiskt blott bara några månader efter att Oscar II blivit kung över Sverige och Norge och samma år som de schweiziska bröderna Cloetta startade sin första chokladfabrik i Malmö. Emerentia var dotter till brukaren Anders Johan August Andersson och hans hustru Eva Helena Carlsdotter. De bodde i Anderstorp och Emerentia var det fjärde barnet i en syskonskara om nio barn. Fyra av Emerentias syskon dog i spädbarnsålder. När Emerentia var sjutton år tog hon tjänst som piga och flyttade hemifrån. En tid arbetade hon hos brukskassören Werner Movik som i folkmun kallades ”pänningepösen” eller bara ”påsen” då han en gång i veckan reste till Bersbo för att avlöna gruvfolket. Movik med sina svarta yviga polisonger var en flitens man, en riktig arbetsmyra och extremt korrekt.

Emerentia är tjugo år när hon får sitt första barn, Anna Maria Elisabet, född utom äktenskapet. Året därpå, år 1895, gifter hon sig med lantbruksarbetaren Otto Wilhelm Ljunggren. Tillsammans får de fem barn innan Otto åtta år senare drabbas av ”maglidande” och dör till följd av detta. Då var Emerentia havande med deras sjätte och sjunde barn, tvillingarna Ernst Gustaf och Karin Ingeborg, som båda avlider inom sitt första levnadsår. Två år senare dör tioårige sonen Otto Gunnar i scharlakansfeber och femåriga dottern Elin Kristina i lungkatarr. Nu har familjen flyttat till Malmviken och Emerentia föder i december 1906 ett barn utom äktenskapet; Katarina(Karin) Ingeborg.

Under loppet av fjorton år har Emerentia gift sig, blivit änka, fått nio barn och förlorat fyra. Nu i 34 års ålder är hon ensam med fem barn i åldrarna tio, åtta, fem och ett. Barnen är snart endast fyra stycken då femåriga Emma Charlotta drabbas av difteri och går bort. Det är nu Emerentia får en tjänst som mjölkerska vid Adelsnäs. Hon bosätter sig först i Grindstugan och senare i Nya Sunneborg. Som mjölkerska går hon upp först av alla. Under de tidiga morgontimmarna mjölkar hon korna för att sedan skynda hem till sitt andra arbete: att iordningsställa frukost till ladugårdskarlarna.

”Tack vare det gick det aldrig någon nöd på min mamma Odelia och hennes syskon Anna, Karin och Karl. Mormor hämtade råvaror till frukosten uppe på slottet och den kom även barnen till del.”

Överst: Karl, Odelia
Nederst: Emerentia, Karin och Anna. Foto privat

När barnen vuxit upp och flyttat hemifrån bosatte sig Emerentia i Gamla Sunneborg. Hon var omtalad för sin långa vandringar i skogen där hon plockade bär. Hon gav sig iväg tidiga morgnar och kom tillbaka med hinkarna fyllda. Johan Adelswärd som bara var en liten grabb vid den här tiden minns så väl den lilla gumman med sitt huckle. Den lilla krutgumman som inte mätte högre än 150 cm men var stark som en oxe. Var det inte hinkar från skogen bar hon välfyllda matkassar från affären. I Gamla Sunneborg väntade hönsen och grisen. Grisen, vars kött alltid var segt, eftersom den blivit en vän och Emerentia drog sig för att slakta den. I andra lägen var hon hårdnackad och kompromisslös. Som vid tillfället när hennes tupp blev galen och jagade Maud ute på gårdsplanen. Då tog hon helt sonika tuppen och vred nacken av den. Eller när barnbarnen vettskrämda skrek att det låg en huggorm på farstukvisten, ja då satte hon orädd sin blå gymnastiksko på ormen och trampade ihjäl den.

Emerentia och sonen Karl. Foto privat

På ålderns höst flyttade Emerentia till Djurgårdsgatan. Hon dog år 1962, 90 år gammal. När skymningen sakta lägger sig över hennes Gamla Sunneborg ser vi att köksfönstret vilar i mörker. Inga lampor har ännu tänts. Allt har sin tid och det här är en tid för eftertanke och vila. Ett litet barn fattar den gamlas hand som, trots sin grova hud, är len och varsam. De ler mot varandra i samförstånd. Om en stund när det är helt mörkt kan lamporna tändas och imorgon väntar nyplockade smultron som fortfarande doftar skog.

Emerentia vid Gamla Sunneborg med barn och, förmodligen, grannar. Foto: Johan Thorin, 1928

Berättelsen baseras på intervju med Emerentia Ljunggren barnbarn Maud Lindström, kyrkoböcker samt ”Åtvidiana” av Carl Nordenström.

Glypsmåla

Han är elva år och går tillsammans med sin pappa den sista biten upp till torpet. Bilen har de lämnat där vägen tog slut. En katt kommer skuttande på gräsmattan. Han böjer sig leende ned och klappar den mjuka pälsen. Tillgivet stryker sig katten mot hans ben. Så kommer ytterligare en katt, och en till. Skrattande klappar han dem alla. Så är de framme vid torpet där tanten som gör så fantastiska tårtor och ostkakor bor. När hans pappa knackar på dörren öppnas den av en liten, rund gumma.

Johnny och Maria Lindahl åker Kisavägen fram. Sedan en tid har de letat efter ett sommarhus som inte ligger allt för långt från Linköping. De svänger in på grusvägen till vänster och passerar Ekenäs där Johnnys mamma växte upp. Så är de framme vid anvisad plats. De ställer bilen vid vägen och går den sista biten upp till torpet.

Johnny ler stort när han berättar om mötet med Glypsmåla den dagen år 2002.

”Jag kände genast igen vägen upp till huset. Här hade jag varit förut! Det var 1959 och jag hade följt med pappa till tant Hedda för att hämta ostkakor som var beställda till faster Anne-Maries bröllop.”

Tant Hedda var hushållerska hos brukaren Ernst Hultman som sedan år 1937 arrenderade Glypsmåla. Torpet hade vid Ernst övertagande stått tomt i två år sedan den tidigare brukaren Anders Johan hade gått bort. Ernst var en storvuxen man med händer stora som dasslock.

Ernst Hultman. Foto: Arne Dahlgren

Ernst hade ett hjärta av guld och var en sann djurvän. När han och hans ardennerhäst var ute i skogen för att hämta massaved ville han till varje pris skona hästen och bar vanligtvis mer än hästen drog. I Glypsmåla fanns, förutom hästen, även höns, kalvar, gris, bin och så katter. Många katter. Säkert ett tjugo- eller trettiotal som bodde i och under visthuset som låg intill boningshuset. På sensommaren brukade Ernst höra av sig till skogvaktare Arne Dahlgren i Åbacka (läs om Arne Dahlgren och Åbacka här) för att få hjälp att ”ta bort” några katter. Arnes son Anders som gärna besökte Ernst och Hedda när han var liten grabb berättar:

”Allteftersom Ernst plockade fram katterna vid magasinet så tittade han på dem och sa: inte den, inte den … Jag tror aldrig någon katt blev skjuten hos Ernst.”

Ernst med Anders till höger och Anders bror Hans till vänster. Foto: Arne Dahlgren

***

Johnny och Maria bestämmer sig för att hyra Glypsmåla och Johnny ringer till sin mamma. Johnnys ögon glittrar vid minnet av sin mors reaktion. ”’Men åh”, utropade hon, ’Glypsmåla – det var ju där din mormors mor bodde.’”

Mormors mor hette Anna Sofia Jakobsdotter och föddes år 1873 som sjätte barnet till kolaren Jakob Reinhold och hans hustru Anna Lovisa. Liksom fallet för många barn under den här tiden växte Anna upp i ett fattigt hem och redan vid tretton års ålder började hon arbeta som piga. Tjugoett år gammal blev hon gravid och fick lämna sin tjänst och flytta hem till sina föräldrar. Här föddes år 1894 sonen Ture. Barnets far hade övergivit Anna strax innan. Året därpå fick Anna en tjänst i Hårsbo, en gård inte långt från föräldrahemmet. Anna och Ture flyttade dit, men förmodligen blev det svårt att hinna med arbetet och den lille så Ture återvände snart till morföräldrarna. Tiden i Hårsbo kom att sluta tragiskt. Anna upptäckte snart att hon återigen var gravid och valde att dölja sitt tillstånd. Husbonden tyckte sig ana vad som stod på. Han frågade Anna som dock nekade.

Omkring klockan tre på morgonen den 25 februari vaknar Anna av födslovärkar. Då hon sover ensam i köket är det ingen som ser när hon går ut till avträdet. Här, sittande på fjölen, föder hon ett flickebarn som faller ned i ”smutslåren”. Anna går runt och lyfter upp barnet som, berättar Anna senare, inte visar några livstecken. I skydd av mörkret går hon till ladugården och gömmer kroppen i gödselstacken. Fram till husbondfolket kommer in i köket vid fem-tiden ligger Anna vaken. För husbondfolket förklarar hon att hon inte kan stiga upp då hon drabbats av yrsel.

Anna Sofia Jakobsdotter. Foto: privat

Det går en kort stund så upptäcker husbonden Erik Svensson blodfläckar på avträdet. Han misstänker vad som kan ha hänt och hämtar drängen Axel Wilhelm Johansson för att få hjälp i letandet. Klockan har slagit åtta när de plötsligt hör ljud från gödselstacken. Man finner flickebarnet som är vid liv och kallar genast efter barnmorskan. Men det är försent och klockan tre på eftermiddagen dör barnet som får namnet Anna Maria.

Kisa tingshus på 1870-talet. Foto: Emilia Johansson

I mars kallas Anna till tinget i Kisa. Hon erkänner att hon alltsedan hon förstod att hon var gravid hade haft tankar om att göra sig av med barnet. För hur skulle hon klara av att försörja ytterligare ett barn? Men hon hävdar envist att hon inte hade planerat hur hon skulle gå till väga. Husbonden, hans hustru och drängen kallas att vittna. Förutom om händelserna den 26 februari berättar husbonden att Anna alltsedan hon kom till dem i oktober 1894 hade varit en utmärkt tjänare; pålitlig, redbar och duktig och ”att det skulle stå hårdt till att få hennes like.” Hon hade ”inte ens under den senaste tiden av havandeskapet visat någon nedslagenhet utan varit vid sitt vanliga goda lynne.” Anna döms till två års fängelse för barnamord och kom att sitta i Kalmar länsfängelse.

Så småningom fick Anna ytterligare en utomäktenskaplig dotter och några år senare gifte hon sig med Karl Johan Verner och flyttade till Åtvidaberg. Tillsammans med Karl Johan Verner fick hon tre barn.

                                                                                       ***

Johnny och Maria tar sig an Glypsmåla med stor kärlek och ägnar en sommar till att måla de rödfärgade knutarna och vindskivorna vita. En annan sommar renoverar de alla fönster. Nu har det varit deras sommarhus i fjorton år.

Glypsmåla renoveras. Foto: Johnny Lindahl

”Vi trivs så bra där”, säger Maria och det syns på henne att hon njuter vid tanken, ”det är inte förrän vi är där som vi inser hur mycket brus vi dagligen har omkring oss. Ute i Glypsmåla är det öronbedövande tyst!”

Annat var det tisdagen den 16 januari 1951. Hade Ernst levt idag hade han säkert kunna berätta om det dånet när en J28 A Vampire flög rakt in i Glypsberget. Kanske såg han till och med hur planet till följd av de marknära molnen flög alldeles för lågt? Piloten A.W. Krook som var på en navigeringsflygning från F13 i Norrköping omkom omedelbart.

Men annars gick nog det mesta lugnt till även på Ernst tid.

Jag minns hur Ernst varannan lördag”, berättar Anders Dahlgren, ”cyklade till Åtvidaberg och handlade. Han brukade stanna till i Åbacka och ge oss nyseparerad grädde. Med sig hem till ’Målen’ hade han sockerdricka till Hedda. ’Dä ä nå sjuklit mä na’ brukade han säga. Saken var den att Hedda led av gallsten. Man kan undra om sockerdrickan egentligen var en särskilt bra medicin.”

Tomglasen efter sockerdrickan förvarade Ernst på övervåningen i magasinet. Med åren blev det flera hundra tomglas. Ernst brukade säga att han en dag skulle ta en droska för att åka och sälja dem. Men innan han hann göra det sänktes panten från 10 till 5 öre och hela förmögenheten halverades i ett slag!

Det var efter hästen Ernst slutade sina dagar. På isen under virkeskörning stannade hans hjärta. Ernst, häst och släde hittades stående vid sjön Tolen på väg hem mot Glypsmåla. Hedda flyttade till släktingar och Glypsmåla blev sommartorp.

Sjön Tolen sedd från Glypsmåla. Foto: Johan E. Thorin

Anders Dahlgren återvänder då och då, främst i samband med jakt, till skogarna runt Glypsmåla.

”Varje gång som jag går över Glypsmåla känner jag hur Ernst och Heddas ande svävar över gården.”

***

I efterforskningen i kyrkböckerna visar sig snart en besvärande omständighet: Anna Sofia Jakobsdotter bodde inte alls i Glypsmåla. Här bodde istället familjen Jonsson: brukaren Carl Johan med hustrun Emma Charlotta och de fyra sönerna. Anna växte upp i ett helt annat torp, även det ett arrendetorp under fideikommisset Adelsnäs och beläget bara ett stenkast från Glypsmåla, nämligen Glypsända. Hur ska detta förmedlas till Johnny?

Glypsmåla. Foto: Johnny Lindahl

Det hela får en oväntad lösning. Johnny hör av sig. Han har återigen talat med sin mamma om Anna och Glypsmåla och hon har rättat honom. Det var inte mormors mor som växte upp i Johnnys och Marias sommarhus, utan mormors far! Minns ni brukaren Anders Johan som hade dött år 1935, två år innan Ernst Hultman tog över arrendet av torpet? Anders Johan var son till Carl Johan och hans storebror hette Karl Johan Verner, den man som Anna så småningom gifte sig med!

Karl Johan Verner flyttade vid tjugo års ålder till Åtvidaberg. Här arbetade han under fyra år som dräng i Trulstorpet i Vestra Bjässerum. År 1905 fick han anställning som byggarbetare och gifte sig med Anna. Året därpå föddes deras första gemensamma barn, Sara Maria. Johnnys mormor.

Det finns en mening med det mesta. Hade det inte varit för Johnnys kom ihåg fel så hade inte Annas historia blivit berättad. Och även om den är tragisk och skrämmande så säger den mycket om kvinnors levnadsvillkor under gångna tider.

Avslutningsvis: Johnny Lindahl och Anders Dahlgren var skolkamrater i Åtvidaberg under några år. Under tiden berättelsen om Glypsmåla skrivs får de återigen kontakt. Johnny skriver:

”Nu har Anders Dahlgren och jag haft lite mailkontakt. Vi konstaterade att vi inte sett sedan omkring 1965 och att vi har många gemensamma minnen från skoltiden. Tack vare dig, tillfälligheterna och slumpen fick vi åter kontakt. Jättekul. Det blir troligen en liten ‘återträff’ i Glypsmåla i vår.”

Historien om Glypsmåla har berättats med hjälp av intervjuer med Johnny och Maria Lindahl samt Anders Dahlgren, kyrkoboksmaterial och domboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook, som du hittar här

 

 

Chauffören vid Adelsnäs

Var söker man efter en bra hästkarl? Har man tur får man tips på en bra man. En man som vid tillfället har en tjänst på fjärde skvadronen på kavalleriet i Helsingborg. Denne man hette Curt Lindblom och han kom, för att uttrycka det med en modern term, att bli ”headhuntad” till Adelsnäs av baron Eric Adelswärd. Året var 1937. Samma år som Råsunda fotbollsstadion invigdes och Jussi Björling gör succédebut i Carnegie Hall i New York och gav sig ut på sin första USA-turné. Samma Jussi som så småningom kom att besöka Adelsnäs och underhålla en stor skara människor i Adelsnäsparken. På Adelsnäs hade Ebbas och Erics förstfödda, Johan, hunnit bli ett halvår gammal när 27-årige Curt anlände runt valborgsmässoafton.

Curt själv föddes i mars år 1910 i Kölefors, ett litet samhälle ungefär en mil utanför Kisa. Curts far Jonas Lindblom var banmästare. Han och hustrun Emma hade, när Curt föddes, åttaårige Hugo, sexåriga Dora, femåriga Ruth och treåriga Olle. När Curt var ett år föddes brodern Eric. Året därpå flyttade familjen till banvaktsstugan i Opphem i Tjärstad socken och familjen utökades med Dagmar och Karl Egon.

I banvaktsstugan vid Emmern bodde Curt tills han sexton år gammal fick tjänst som dräng hos Gunnar Viking på gården Småbäck. Och kanske var det här Curt fann att han hade ett intresse för och ett fint handlag med hästar? Tre år senare, år 1929, var det dags för det stora äventyret. Curt packade sina väskor och med biljetten i hand steg han på tåget som skulle ta honom till Helsingborg. För en nittonårig grabb uppvuxen på en liten ort i Östergötland måste det ha varit omtumlande att komma till den skånska staden med närmare 50 000 invånare. I Maria församling fanns det Kungliga skånska kavalleriregementet och här skrevs Curt in i dess fjärde skvadron. Efter lumpen ”snodde han värvning” och kom att stanna vid regementet i sammanlagt sju år.

Curt med hästen Pelopeia vid kavalleriregementet i Helsingborg

Så ”headhuntades” han av Eric och hamnade åter i Östergötland år 1937. Om hans uppdrag från början var att ta hand om barons hästar så utvidgades snart uppdraget att omfatta även andra hästkrafter, nämligen bilarna. Curt tog körkort och blev chaufför vid Baroniet. Ni som har läst om barnhusan Margareta Westermark och husan Siri Nilsson vet att den första som mötte dem vid ankomsten till Åtvidaber var just Curt. Glada, roliga och socialt begåvade Curt skjutsade såväl personal som herrskap när det behövdes. Ibland var bilen fylld av skrockhöns som hämtades runt om på gårdarna när det var dags att ruva fasanägg på Adelsnäs, ibland var den fylld av barn som skulle till skolan eller julklappar som skulle köras ut till anställda. Johan Adelswärd minns med värme hans och Curts resor till och från internatskolan Lundsberg med det obligatoriska wienerbrödsstoppet på konditoriet i Örebro.

Glade Curt i stilig chaufförsuniform

Hade man gäster på besök i herrgården, vilket man ofta hade, var det Curt som bar bagage och körde bilarna till garaget. När gästen skulle åka hem kunde den sätta sig i en omsorgsfullt tvättad och tankad bil. Curts titel var chaufför men så här i efterhand kan man se att han i mångt och mycket även fungerade som fastighetsskötare och en gammaldags butler. Han ordnade med praktiska saker i huset liksom han borstade kläder, putsade skor och strök baronens kläder. ”Det var Curt som lärde mig hur man gör snygga pressveck på byxorna” berättar Johan. Och Curt hoppade in som servitör, både på Adelsnäs och andra ställen. Hans livré fanns med i bilen när han körde Eric och Ebba till middagar. Och det var på det viset han träffade sin Anna.

Anna Wicksell arbetade som husa i Kvistrum under ryttmästare Gabriel Falkenberg. I samband med att Curt körde dit i tjänsten och gång efter annan satt i köket och väntade på sin uppdragsgivare eller hjälpte till med serveringen kom han och Anna i samspråk. Tycke uppstod och i juni 1939 gifte de sig. Anna slutade sin tjänst vid Kvistrum och flyttade tillsammans med Curt till Smegården vid Adelsnäs. Samma år föddes sonen Per-Åke. Anna hade sedan tidigare dottern Gerd så plötsligt var Curt tvåbarnsfar.

Alltjämt hade Curt ett gott handlag med hästar och motionsred såväl Erics som Johans hästar. När Johan var runt tio år hade han en liten ponny, som lystrade till namnet Valparaiso. Valparaiso eller Valle kunde visserligen se liten och gullig ut, men han var en riktig illbatting. Ja, kanske rent av elak. Ideligen kastade av sin tioårige ryttare som blev allt räddare för att sitta upp på hästryggen. Så en dag fick Curt nog. Nu skulle Valle få klart för sig vem det var som bestämde. Han satte upp och red i sporrsträck på planen framför Adelsnäs. Men plötsligt satte Valle framhovarna i marken och tvärbromsade. Över den böjda hästnacken seglade Curt av och damp i backen. ”Rackarn’s häst!” utbrast Curt. Under alla åren på kavalleriet och därefter hade han aldrig trillat av en häst. Med Valle blev det premiär.

Då gick det betydligt lugnare till när Curt var förridare till karnevalståget på Barnens dag i Åtvidaberg. I eleganta utklädningskläder var Curt en fröjd för ögat.

Curt som förridare på Barnens dag i Åtvidaberg

Curt arbetade på Baroniet fram till pension. Han och Anna flyttade så småningom till en lägenhet på Åkervägen. År 1997 dog Curt, 87 år gammal.

”Curt och Anna var jättebra kompisar” berättar Siri Nilsson och förklarar att hon och hennes Bobby, tillsammans med Margareta Westermark och hennes man samt paret Bergenroth umgicks flitigt med Curt och Anna Lindblom. ”Vi hade middagar och vi dansade. Curt och Anna var härliga människor och Curt bjöd alltid på sig själv, han var en riktig sällskapsmänniska.”

Curt och Anna

Berättelsen bygger på intervjuer med Curts och Annas son Per-Åke Lindblom, barnbarnet Marie Skogh, Johans Adelswärd och Siri Nilsson samt kyrkoböcker.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Skogstorp

Hon föddes i Högboda i Björsäter år 1938. När hon var tre år gammal flyttade hon och lillasyster Birgitta med sin mor Linnea och far Bertil till Skogstorp i Mormorsgruvan. Bertil var skogsarbetare under Baroniet Adelswärd och nu skulle han och Linnea dessutom bli torpare. Ett eget litet lantbruk med djur; kossor, kalvar, gris och höns. Och en häst förstås – så att de kunde plöja och köra timmer. För det var ju med hjälp av timmerkörningen under vinterhalvåret som arrendet skulle betalas.

Linnea och Bertil hade träffats när de arbetade som piga och dräng i Tranebo hos Erik och Tyra Fallman. De gifte sig i Östra Ryds kyrka på påskafton år 1938. Märta föddes i oktober. ”Det första barnet går man aldrig länge med” brukade Linnea skoja.

Bara något halvår efter inflyttningen skulle Skogstorp renoveras och få en välbehövlig ansiktslyftning. Det var välkommet även om själva renoveringen var en prövning. Linnea lagade mat på spisen som provisoriskt hade pallats upp tegelstenar i källaren. Märtas allra första minne är från denna tid. Så gott som dagligen fanns det folk i huset som murade och snickrade. Märta var bara tre år och tyckte att det var ofantligt spännande. Med en egen liten hacka hjälpte hon murare Axelsson att skrapa murbruk.

Under åren i Skogstorp får Märta och Birgitta fyra syskon; Irene, Inger, Ethel och Ebbe. Barndomen då var en helt annan än den som barn har idag. Då fanns det inte tid för lek på samma sätt. Men det var givetvis inget man reflekterade över. Sådant var livet. I tidig ålder fick Märta hjälpa till att ta hand om syskon och hushåll när Linnea och Bertil skötte lantbruket.

När det var sommar och Märta hade ledigt från skolan brukade Linnea sätta en deg som Märta fick baka ut. Alltid på fyra liter. Vetedeg den ena dagen och rågbröd den andra.

”Det tog mig en hel dag att baka brödet. Jag minns att det var en utmaning att hålla jämn temperatur i vedspisen. Sedan skulle jag gå ut med kaffekorg till mamma och pappa halv tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen.”

Som äldsta barn föll det på Märtas lott att ta hand om sina yngre syskon. Hon minns med ett leende de veckor som alla barn utom hon låg sjuka i mässling. ”Det var så härligt, jag fick ha mamma och pappa helt för mig själva och sitta ensam med dem vid matbordet. Det var så lugnt och skönt.

Då andra världskriget pågick och Bertil var inkallad var Linnea och barnen ensamma under långa perioder. ”Tänk dig”, säger Märta, ”mamma var ensam med lantbruket och sex barn. Och då fanns det inga moderniteter.” På ålderns höst när Linnea och Bertil flyttade till en lägenhet i Eksätter brukade Linnea skrattande påpeka: ”Tänk om vi förr hade haft bara hälften av de bekvämligheter vi har nu!”

Linnea var en streber på alla sätt. Hon började så småningom arbeta som brevbärare. Hon körde moped på sina sträckor. Så lades sträckorna om och blev så pass långa att det krävdes en bilburen brevbärare. För att kunna fortsätta skulle Linnea bli tvungen att ta körkort.

”Jag hade”, ler Märta, ”tagit mitt körkort strax innan. Mamma tog helt sonika mina böcker och började läsa.” Vid 43 år ålder tog Linnea sitt körkort. ”Aldrig hade jag väl trott att vi skulle ha en bil i vår familj, men så helt plötsligt hade vi en!”

Märta tittar på Johan Thorins tidiga bild på Skogstorp och konstaterar att det var så det såg ut på hennes tid också.

”Här vid staketet rann en liten bäck. Där fick vi barn inte hållas, men det gjorde vi förstås ändå. Och ibland trillade vi i.”

Hon minns ovädret den där dagen när hon och Birgitta var små. Tillsammans med sina föräldrar hade flickorna varit ute i ladugården och mjölkat kor. När de var klara regnade och åskade det häftigt. Märta sprang före in i boningshuset. Efter kom Birgitta tillsammans med Linnea och Bertil som bar en mjölkkanna mellan sig. Kannan skulle ställas i källan för att kyla mjölken som dagen därpå skulle köras till mejeriet i Åtvidaberg. Så hör Märta en hög smäll. Åskan hade slagit ner taggtråden som löpte längs staketet och ner i kannan. Allt gick bra, men sedan den dagen var Birgitta åskrädd.

Vid Nedre Skogstorp år 1928 bodde Set Hjalmar Lind, skogsarbetare och torpare, och hans hustru Augusta Matilda Andersdotter. De fick sammanlagt elva barn, de flesta utflugna när bilden togs.

Övre Skogstorp år 1928. Här bodde Gustaf Viktor Ferdinand Eriksson tillsamma med sin syster Karolina Olivia Eriksdotter. På Linneas och Bertils tid bodde Gerda och Gustaf Johansson här.

Berättelsen om Skogstorp bygger främst på Märta Anderssons berättelse.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Åbacka

Han hade utbildat sig på Kolleberga och därefter haft en tjänst i Motala. Men han trivdes inget vidare. Skogen han var satt att sköta var inte mycket att skryta med och det var erbarmligt blåsigt vid Vättern. När han så får nys om att Baroniet Adelswärd i Åtvidaberg söker en skogvaktare är han inte sen att söka. På våren 1953 beger han sig till den gamla kopparbruksorten och infinner sig i god tid på Brukskontoret på Kyrkogatan.

”Vi söker en man i trettioårsåldern”. Mannen bakom skrivbordet tittar granskande på honom. Arne Dahlgren lyser upp: ”Det fyller jag imorgon!”

Arne är inte ensam om att hoppas att tjänsten ska bli hans. Hustrun Margit delar hans förhoppning. Hon är trött på deras boende utanför Motala med så många grannar tätt inpå. Och hon och Arne kommer att få glädjas. När försommarens grönska är som skirast packar de in sig i sin lilla gråa Morris Minor med röd skinnklädsel för att besöka sitt nya hem, Åbacka. I baksätet sitter fyraårige sonen Anders. Han tycker det är spännande. Ett äventyr väntar.

”Det var ett lågt rött hus mitt i ute i skogen, men nära stora landsvägen till Kisa” skriver Margit i sin dagbok. I Kisa bodde Arnes föräldrar och hon såg fram mot att ha dem nära. ”På andra sidan huset rann en bäck i en djup ravin. Det blåste inte i Åbacka och inga grannar som kunde kontrollera när vi gick in och ut.”

abacka_flygfoto

Huset de har flyttar till är betydligt större än deras tidigare boende. Hela 200 kvadratmeter. Trots att de inhandlat lite nya möbler på auktion gapar många utrymmen tomma och kommer att få göra det under lång tid fram framåt.  Men vad gör det när man trivs? När de nu öppnar dörren till sitt nya hem för första gången har grannarna dukat upp välkomstkaffe och kaka i köket.

Under sommaren utökas familjen med den siamesiska katten Toy. Arnes skogvaktarkollegor retas med honom. Var har han sin hund? Arne och Margit tittar på varandra, de har aldrig haft en hund förut. Men så bestämmer de sig och tillsammans med Baroniets jägare Knut Heldqvist åker Arne till en kennel i Sturefors. När han kommer tillbaka är det tillsammans med den sex veckor gammal taxtik. Taxen får namnet Erry och blir snart en del av familjen. Till och med Toy accepterar henne så småningom och de blir goda vänner. Åren går och Erry hinner få valpar, däribland tiken Bibbi, innan hon så olyckligt förolyckas På annandagen får hon vittring på en räv och den är listig nog att springa ut på Stensjöns förrädiska is. Isen håller för räven, men inte för Erry. Med Bibbi startar Arne och Margit Hjortskogens Kennel vid Åbacka.

skogvaktarna

Skogvaktarna med flera på 1940-talet.
Övre raden: Knut Heldqvist, Arne Dahlgren, Arne Sandström, Gösta Gustavsson, Kalle Ny, Olof Westlund, Axel Johansson, Elof Lundell.
Nedre raden: Gösta Gustavssons far Erik, jägmästare Björndahl, Kalle Strand och Axel Johanssons far.

Liksom de andra skogvaktarna är det Arnes uppgift att sköta skogen i sitt distrikt. Nya plantor ska komma i jorden och skötas om. Inför skogsavverkning ska han mäta och syna. Under vinterhalvåret ska träden fällas med hjälp av ett stort antal skogsarbetare. Han ska organisera jakter och vakta skogen för tjuvskytte och annan stöld. Oftast stod de nog på god fot med de boende på gårdarna, men självklart kunde de från tid till annan betraktas som nitiska skogspoliser. Det bidrog i sin tur till att sammanhållningen mellan skogvaktarna var stark. De umgicks familjevis, såväl högtider som vardag.

”Vi hade” berättar Margit ”mycket nöje av alla skogvakarkollegor. Det var Maja och Karl Strand, Ingeborg och Elof Lundell, Maja och Axel Johansson, Astrid och Arne Sandström, Stina och Knut Heldqvist, Inga och Gösta Gustafsson, Ingegerd och Olof Vestlund, Britta och Kalle Ny och byggmästare Elof Andersson med fru Dagny.” Det var midsommarfirande, kräftskivor och luciafirande där skogvaktarbarnen stod för luciatåget. Till julen bjöd Arbetsledarförbundet in till julfest på ”mässen”. Men så upptäcktes det att skogvaktarna inte hörde till samma medlemsförening och så var det slut med julfesterna. ”Men” skriver Margit ”det tog många år innan den upptäckten gjordes.”

Efter en tid tipsar Arne en gamla kurskamrat från Kolleberga om en tjänst i Göthults distrikt. Tre år efter att Arne och hans familj flyttat in i Åbacka kommer Kalle Ny och hans familj till Tallbacken (läs här om Tallbacken).

”Vardagarna i Åbacka förflöt ganska lugnt” kan vi läsa i dagboken. ”Jag hade fått låna Farmors vävstol och satt uppe på sängkammaren och vävde. Draperier och gardiner, dukar och tabletter.” Det fanns inga jämnåriga barn i närheten så för det mesta lekte Anders själv. Ibland åkte han och Margit till bekanta som hade barn i samma ålder. Men när Anders var sex år kom en efterlängtad lillebror, Hans. Även om åldersskillnaden var stor så var Hans Anders’ enda lekkamrat så han fick hänga med på det mesta. ”Så ett och annat ben och arm bröts på vägen” skrattar Anders.

hans-och-anders

Hans och Anders

I början av 1960-talet tittas Åbacka över. Huset är dragigt och man kommer fram till att en del ska få stå kvar men behöver renoveras. Den andra delen är det inte mycket bevänt med, den är ett lapptäcke av gamla lagningar. Man beslutar att riva den delen. Baroniet har precis startat husfabriken Åtvidabergshus och ett sådant hus skulle passa fint att byggas ihop med det som finns kvar av det gamla Åbacka. Under tiden som det rivs, byggs till och renoveras flyttar familjen Dahlgren till Nya Sunneborg.

abacka_1928

På 1920-talet när Johan E Thorin fotograferar Åbacka var huset betydligt mindre. Det byggdes senare till med en del.

”Sommaren 1961 fick vi flytta in i ett fint Åbacka. Det var varmt och ombonat och jag hade fått ett härligt kök. Vardagsrummet blev väldigt vackert med öppen spis, som Arne hade ritat.”

Ytterligare sex år bor familjen i huset. År 1965 börjar Anders gymnasiet och flyttar till ett inackorderingsrum i Linköping. Arne, Margit och Hans flyttar till en gård i Berg. När Arne går i pension 1985 finns det två skogvaktare kvar, han själv och Gösta Gustafsson.

Idag lever inte Arne. På hans gravsten står det ¨Skogvaktare Arne Dahlgren¨. Det var så han önskade det.  ”Annars kommer ingen att veta vem som ligger där…”

Berättelsen bygger på samtal med Arne och Anki Dahlgren samt Margits dagbok.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Ändtorp

”Han är allt en riktig fåntratt!”

”Ja, sannerligen!

De kluckar samstämmigt där de följer honom med blicken. Ser honom skynda, ja nästan springa, mot ladugården.

”Nu har han bråttom ut till korna, han kan visst prata med dem, har jag hört!”

”Han har alltid varit märklig! Och så gå och göra sig märkvärdig på det viset.”

De sitter tysta en stund och begrundar det obegripliga. Kanske smyger sig ett litet uns av dåligt samvete in i deras tankar innan den äldste och klokaste tillägger: ”Han kanske tror att han är självaste husbonden?”

En stjärna faller på den svarta natthimlen. De stämmer upp i ett lättat skratt. Samvetet är renat och det finns inget som förenar så som gemensam hackkyckling. De burrar upp sig. Det är dags att sova.

Han smiter in i ladugården. Här finns inga elaka tungor eller spetsiga näbbar, bara lugna och trygga kor. Han vet inte varför, men han har aldrig accepterats av de andra. När han sätter sig på sin vanliga plats på mjölkröret sträcks de vänliga mularna mot honom och han känner en våg av tacksamhet. Vilken tur ändå att han har dem och Rune, Ingrid och Fia. När Rune öppnar ladugårdsdörren på morgonen lämnar han sin plats på mjölkröret och sätter sig på Runes axel. Rune brukar skratta och försiktigt stryka honom över den vackra fjäderdräkten. Och är det inte underligt vilket fint band han , en enkel dvärgtupp, och gårdens hund Fia har utvecklat? Men, trots all detta så kan han inte helt undertrycka sin längtan. En längtan efter kärlek från någon av sin egen sort. Någon att sitta nära, sörja för och dela vardagen med. Han suckar. Hans dröm är fåfäng. Ingen har någonsin visat honom minsta intresse.

I närmare trehundra år har gården stått där och blickat ut över vattenspegeln. Virkens övre del ligger bara ett kort stycke från huset. En rejäl gård, byggd att rymma två familjer. På 1790-talet bodde här inte mindre än tjugo personer. Det var familjen Jonsson med bonden Eric, hans hustru Anna, de tre egna barnen, fosterflickan Anna Jonsdotter samt Erics föräldrar. Och så var det familjen Månsson; Anders och Anna, deras åtta barn samt en dräng och en piga. Under åren passerar många familjer revy, en familj flyttar in när en annan flyttar ut. Listan med namn i församlingens böcker blir allt längre. Varje namn en människa som levde för länge sedan, en människa av kött och blod. En människa som liksom vi hade drömmar, förhoppningar. Som kände längtan, glädje och sorg. Men en människa som i dåtidens Sverige hade helt andra förutsättningar än vi. Kyrkböckerna vittnar om hårt arbete, sjukdom och tidig död. Som drängen Eric Olofsson som hittas drunknad i Virken i december 1814. Kanske var det vinterfiske med en is som brast? Kanske en oförsiktighet efter en berusad kväll i goda vänners lag? Och så har vi brukaren Jonas Andersson som under loppet av två år förlorar två spädbarn och sin 29-åriga hustru och plötsligt är ensam kvar med sin femårige son.

Kyrkböckerna som ett nyckelhål till livet förr har sina begränsningar. Här finner man fakta om en persons födelse, död, giftermål, värnplikt och genomgångna husförhör. Dagböcker och brev som skulle ge en mer levande bild saknas. Men en sak har vi – Johan E Thorins foton! Svartvita bilder som dokumenterade fideikommissets gårdar och torp och som sedan sattes samman i vackra album och gavs till Louise Douglas på hennes 50-årsdag år 1928. På bilderna ser vi, förutom torpen och gårdarna, allt som oftast även de som då bodde där. Klädda i sina finaste söndagskläder och gärna med gårdens stolthet vid sin sida; en ko eller en häst. Barnens ansikten är ofta lite suddiga. De har inte haft tålamod att vänta tills fotograf Thorin har bränt av sin bild utan tittat efter något mer lockande att ägna sig åt.

Han vill inte riktigt medge det för sig själv, men synen på hans högra öga har blivit sämre. Han är inte så gammal att det ska behöva vara så illa ställt, så kanske är det något ärftligt? Vad vet han? Som fjäderfä har man ju inte direkt koll på sina förfäder. Så när han nu tycker sig ana en liten figur på mjölkröret måste han blinka flera gånger innan han inser att det faktiskt sitter någon där. Hans lilla hjärta pickar hårt. Är det inte söta Viola? Vad i all sin dar gör hon där? Kanske retas hon med honom? När han till slut vågar titta henne i ögonen viker hon inte undan med blicken som de andra hönsen. Hon blickar vänligt och uppmuntrande mot honom, bjuder honom att komma och sitta bredvid henne.

andtorp

På Thorins bild av Ändtorp från år 1921 står fyra vuxna personer framför huset. Ett litet barn sitter, med en vuxens hjälp, på staketet som omgärdar gården. Två personer har klätt sig extra tjusigt i hatt. Mannen med stråhatt är förmodligen brukaren och kyrkvärden Karl Gottfrid Östergren och kanske är det en av hans döttrar som, liksom sin far, klätt sig i hatt. Gissningsvis är det Gottfrids hustru Amanda Eugenia som står längst till vänster bredvid två av de andra barnen. Gottfrid och Amanda fick sammanlagt sju barn. I nio år till kom de att bo i Ändtorp innan de år 1930 flyttade till Bersbo gård. Så står gården utan invånare tills den dag då en vagn med ett stort flyttlass kommer rullande längs vägen. På kuskbocken sitter Iverus, hans hustru Ada och deras sexårige son Arne. År 1937 föds ytterligare en son. Rune. Och ytterligare några år senare kommer fosterpojken Lars till Ändtorp.

familjen

Arne, Iverus, Ada och Rune

rune

Rune och hunden Patsy

När man åker till gården idag upplevs den ligga ensamt, ja ensligt. Men när Rune växte upp fanns det gott om vänner i de kringliggande gårdarna. Tillsammans med dem var han med i ungdomsförbundet SLU. På söndagarna tog de tåget till Åtvidaberg för att besöka Citybiografen och Nya Kondis.

Rune minns den stora renoveringen som ägde rum på 1940-talet. Man grävde ut under huset för att bygga källare. Ström drogs in och hushållet fick tvättmaskin och frysbox. Nu blev vardagen så mycket enklare för Ada och den kalla vår- och höstbyken var ett minne blott. Och han minns hur baron Eric Adelswärd förlade jakter i skogarna runtomkring och jaktluncher i deras stora och nyrenoverade hem. Maten levererades från Klinta och så dukades det upp i stora salen.

”Jag kommer ihåg när prinsessan Sibylla satt till bords i stora salen”, berättar Rune och tillägger att det finns en stubbe i närheten av gården där kung Gustav V en gång satt och drack kaffe på fat. ”Det här, mina herrar”, sa han till jaktlaget, ”det är inte fint men det är jäkligt gott!”

Som så många andra pojkar och flickor på den här tiden fick Rune hjälpa till från unga år. Vid ett tillfälle när han bara var sju år körde han mjöl från kvarnen till bönderna runt om på gårdarna. På ett ställe dröjde han kvar så pass länge att frun i huset undrade om det var något mer han ville. ”Ja”, svarade Rune, ”jag vill ha kaffe.” Det brukade nämligen hans pappa få när han kom med mjölet.

arbete

skogsarbete

Så småningom är det Rune som tar över gården och driver den själv under många år. Så träffar han Ingrid som flyttar till Ändtorp. ”Det är det bästa stället jag har bott på”, ler Ingrid.

Han och Viola sitter nära varandra på mjölkröret. De putsar varandras fjädrar, rår om varandra. Han ser de andras blickar när de kommer till hönshuset tillsammans. I början var han rädd att Viola skulle falla för trycket och lämna honom. Men hon bryr sig inte om deras kackel. Med högt buret huvud och stolta steg går hon bredvid honom. Han är lyckligaste dvärgtuppen i hela Mormorsgruvan! Men ack den lycka som varar för evigt. Plötsligt en dag är Viola borta. Spårlöst försvunnen! För varje dag som gick blir han alltmer olycklig. Han kan inte förmå sig att äta, inte sova. Han letar förtvivlat. Rune letar han också.

”Tuppen var så olycklig”, berättar Ingrid, ”Rune försökte bära över nya höns till mjölkröret i ladugården, men det fungerade inte.” Så en dag fann Rune den vita hönan död i ett trångt utrymme. Hon hade gått fel och fastnat.

Med tiden blev tuppens syn allt sämre. Ingrid tog in honom i köket och baddade ögonen försiktigt. Men inget hjälpte och snart var han helt blind. ”Men han kände igen hunden Fia och sökte sig fortfarande till henne” berättar Rune.

När Ingrid gick i pension och fick mer tid över bjöd hon in grannskapets ensamboende män till Ändtorp för att lära dem laga mat. ”Åh, vi hade så roligt” skrattar hon och Rune nickar och skrattar med. De sågs var fjortonde dag och det var något de alla såg fram mot. ”När de kom skulle det vara kaffe och smörgås och så drog samtalen igång så att det ibland kunde vara svårt att få in dem i köket.” Men väl där lärde sig laga all möjlig husmanskost och till jul ställde de till med julbord och till påsk påskbord. Sedan åt de tillsammans och det som blev över fick var och en med sig hem i matlåda. ”Det var så trivsamt och samtalen så goda att jag hade fullt sjå att få hem dem när timman blev sen.” Ingrid minns med ett litet leende.

Han saknar Viola varje dag och hoppas att den himmel han drömmer om finns. Att de ska ses igen. Ikväll, liksom alltid, finns hon i hans tankar. Så förnimmer han plötsligt närvaron av ett annat djur och vaknar upp ur sin dröm. Visst hör han det bekanta ljudet av fyra tassar? Det är Fia. Hon är ute på den sista rastningen före nattvilan. Han går fram för att hälsa.

Det var inte Fia som strök omkring på gårdsplanen den sena kvällen utan räven. Tidigare än han någonsin trott får han nu förenas med sin Viola i fjäderfähimlen.

Under åren sedan Ingrid och Rune lämnade Ändtorp har de med jämna mellanrum åkt ut till huset. De har suttit på trappan och druckit medhaft kaffe. Tittat ut över den bekanta utsikten. Det har dock smärtat dem att se huset stå tomt. ”Därför blev vi så otroligt glada när vi fick höra att Ändtorp äntligen skulle bli bebott igen.”

img_4610

Ingrid och Rune

”Vi hade letat länge efter ett passande fritidshus vid en sjö”, berättar Göran och Marie Karlsson, ”och till slut fann vi Ändtorp. Det ligger dessutom på perfekt avstånd från Åtvidaberg. Bara tio minuter med bil och en timme till fots – om man går gamla Kisavägen.” Att de trivs bra här och lägger ned mycket arbete för att göra det än mer trivsamt råder det inga tvivel om. När Marie och Göran nyligen anordnade en loppis på gamla saker som Marie ärvt passade Ingrid och Rune på att åka ut. Det var ett kärt besök i hus som varit Runes hem sedan födelsen. De kom hem till Åtvidaberg både med en piedestal och en vetskap om att Ändtorp mår bra.

roa-andtorp

Ändtorp på Rune och Ingrids tid.

Berättelsen om Ändtorp bygger på kyrkoboksmaterial samt intervju med Ingrid och Rune Jonsson och Göran och Marie Karlsson.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Svaltorp

I slutet av 1980-talet planterades granskog på gärdena runt torpet. Förutom en uppenbar fördel med julgranar på bekvämt räckhåll så gav den nya omgivningen huset dess nuvarande namn. I början av 1990-talet slopades nämligen de gamla postlådenumren och familjen Wincent ombads uppge vilken adress de bodde på. ”Det hette ju bara Svaltorp”, säger Ingegerd när hon sätter fram ett brödfat med bullar, kakor och nybakad rulltårta. Men med tre till fyra hus i Svaltorp skulle brevbäraren få uppenbara problem att lämna post till rätt person. En unik adress för varje hushåll var av nöden. Ingegerd hade efter en blick ut genom fönstret bestämt sig: ”Det får heta Grankullen”.

”Huset är från 1860-talet och i början lär alla hus i Svaltorp ha legat tillsammans”, berättar Ingegerds son Hans, ”men när åkerlotterna slogs ihop till större enheter i samband med ’laga skifte’ flyttades respektive hus till sina marker. Det sägs att de drog husen på isen.”

Isen – det är sjön Svalgens vinteris som avses. Svalgen som ligger strax nedanför Grankullen. Och apropå sjön minns Ingegerd:

”Minns du gäddan pappa drog upp i sjön? Det har vi ett foto på, tror jag.” Hon måttar med händerna för att visa fiskens storlek. Hans lyser upp och nickar. Han minns. ”Det måste ha varit gammelgäddan han fick upp. Den låg i vassen och lurade.” Hans fortsätter leende och säger med  en blinkning till sin mamma:

”På tal  om foton – vi skulle egentligen haft en massa, eller hur?”

Båda skrattar gott och berättar om pappa Gunnar och hans kameradag för många år sedan. Han hade ägnat en hel dag åt att ta bilder på lantbruket. Korna, hästarna, grisarna, maskinerna och byggnader – allt hade förevigats. Men när rullen framkallades visade det sig att varje bild svart. Gunnar hade glömt ta bort linsskyddet. ”Men du kan ju ta nya bilder”, hade Ingegerd uppmuntrat honom. Men icke. Efter den dagen vägrade Gunnar  överhuvudtaget att hålla i en kamera.

hasten-pia

En bild på Pia, den sista hästen att arbeta för familjen Wincent i Grankullen, finns trots alla.

Det finns gott om bilder ändå. Faktiskt tillräckligt för att fylla hela vardagsrumsbordet. Svartvita, fina bilder från Svaltorp och Hallaholm. För det var i Hallaholm som Gunnar och hans fyra systrar växte upp. Det var år 1936 som flytten gick till Svaltorp. Gunnar var åtta år gammal och hans mor Ida och far Emil hade bestämt sig för att de ville ha en större arrendegård.

hallaholm

Vid Hallaholm. Syskonskaran med mamma Ida längst upp på trappan. Till vänster gumman som bodde i ett av de andra hallaholmshusen.

familjen

Gunnar, mor Ida, systrarna Maj-Lis, Karin, Anna-Britt och Ingegärd, far Emil och farfar Johan vid Svaltorp.

De tog över arrendet efter familjen Yngve; Allan, hans hustru Ester Charlotta och deras dotter Ajna. Allan hade i sin tur tagit över efter sin far Gustaf Adolf när han gick bort år 1929. På Thorins bild från 1920-talet är det Allans mor Hilda som vi ser skymtas på verandan.

svaltorp

Johan E Thorins bild av Grankullen i Svaltorp

Idag är Gunnar 88 år och bor på Björkbacken. Ingegerd bor kvar i lägenheten som de flyttade till år 2013. De sammanlagt fem egna barnen och fostersonen har alla trivts med att växa upp på landet där friheten var stor. Och kanske behövde de inte hjälpa till som Gunnar fick när han var pojke? Som enda grabb och yngst i syskonskaran fick han börja arbeta tidigt och historierna är flera. Vid plöjningen orkade han inte vända den tunga plogen utan fick antingen be om hjälp eller sparka omkull den och sedan slita och dra upp den igen. Han berättade också ofta om den gången han gick med frölådan för att så vallfrön. När han äntligen var klar var det på tok för mycket frön kvar. Utmatningen i frölådan var, visade det sig, för snålt inställd. Gunnar fick snällt springa över alla marker en gång till.

baksidan

Grankullen i Svaltorp under 1940-talet

hans-och-mimmi

Hans och hans syster Mimmi på 1970-talet

Ingegerd själv växte upp bara ett kort stycke från Svaltorp: torpet Sund. Hon minns julkaffet på gårdarna när hon var barn. Hur mysigt och trevligt det var. ”Sådana saker försvann, de förekom inte när jag blev äldre.” Men grannsämjan mellan husen i Svaltorp var god och man hjälptes åt när det behövdes.

Hans och hans syskon lämnade Svaltorp en efter en när det var dags för gymnasiet. Och så gick det slutliga flyttlasset således för tre år sedan.

fran-bilen

Hans bild från bilen när sista flyttlasset går.

Men på senaste tid har Hans haft anledning att återvända till Grankullen. Som hovslagare blev han en dag uppringd av en kund som hade flyttat från Valdemarsvik till ett hus i Svaltorp. Utan att veta att Hans vuxit upp där berättade hon att huset låg i Falerum. ”Det gör det verkligen inte, svarade Hans, ”men du kan säga att det ligger i Gärdserum.” Det blev tyst i telefonen en kort stund innan kunden samlade sig och försökte förklara den ganska krångliga vägen ut till Grankullen. ”Strunta i vägbeskrivningen” svarade Hans, ”jag hittar, tro mig!”

Berättelsen baseras på intervju med Ingegerd och Hans Wincent samt kyrkoboksmaterial

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok vid facebook

Barnhusan vid Adelsnäs

Minns ni Siri Nilsson som arbetade som husa på Adelsnäs på 1940-talet? Siri berättade med sådan värme om alla de vänner hon träffade på herrgården. Det var vänskapsband som knöts för resten av livet. Siri är imponerande 94 år så det är inte konstigt att alla dessa vänner inte lever idag. Men Siri gav ett tips: ”Du borde besöka Margareta Westermark. Hon arbetade som barnhusa på Adelsnäs. Hon är bara 91 år, så hon minns nog mer än jag.” Nu har Siri ett särdeles gott minne, men inte desto mindre är förstås ett besök hos Margareta ett måste.

Precis som Siri kom Margareta till Åtvidaberg på 1940-talet och vid anländandet möttes hon av samma roliga och alltigenom trevlige chauffören, Kurt Lindblom.

”Kurt hämtade mig och jag minns att vi stannade vid Wallmans smedja, som låg bredvid Stallet. Där hämtade han en sportbil och så for vi mot Adelsnäs.” Sportbilen (en MG dvs Morris Garages) gick på gengas, minns hon. Det här var 1945 och många bilar gick på gengas eftersom kriget skapade stor brist på olja.

ak_alag6761

Wallmans smedja låg där dagens sporthall och parkeringsplats ligger. Foto: Alrik Agerbo 1961

Margareta var 20 år och hade lämnat föräldrahemmet i västra Vingåker i Sörmland där hon hade bott med sin far muraren Johan Albin Edlund, sin mor Elsa Maria och sina fem syskon. Här hade hon gått i skola och här hade hon sedan år 1940 arbetat på en av stadens största fabriker, Widengrens klädverkstad. Först som springflicka, med avbrott för konfirmationsläsning, och senare på avdelningen för tillskärning.

Den nya Widengrensfabriken stod färdig 1937. Foto: Ateljé Bergné.

Den nya Widengrensfabriken stod färdig 1937. Foto: Ateljé Bergné.

Efter en tid ville Margareta göra något annat. Hon ville gärna arbeta med barn. Så hon satte ut en annons i tidningen och fick inom kort ett svar. Friherinnan Ebba Adelswärd vid Adelsnäs i Åtvidaberg sökte en barnhusa.

Kurt och Margareta susar fram i sportbilen. Förmodligen pirrade det lite i Margaretas mage. Vilket äventyr! En helt ny ort, långt från familjen, och med nya människor omkring sig. Skulle hon hitta vänner, skulle hon trivas och vem var familjen hon skulle arbeta för? Så smalnar vägen av något. Kanske ser hon det vita templet en bit bort och förundras över det? Kanske berättar Kurt att sjön de ser heter Bysjön och att man om vintrarna kan gena över isen för att ta sig in till samhället? Och att det om somrarna finns en båt de kan använda för att ro över? Vägen kantas av en vacker allé och där träden tar slut möts de av en pampig grind och framför dem ligger – ett slott!

tfs_26m4

Adelsnäs på 1930- eller 40-talet. Foto: Johan eller Ingeborg Thorin

”Jag hade bott i två rum och kök med min familj i Vingåker och nu kom jag till ett slott! För första gången i mitt liv skulle jag få bo i ett eget rum!”

margareta_20

En ung Margareta som snart ska börja arbeta som barnhusa på Adelsnäs. Foto: privat

Flera gånger under samtalet avbryter sig Margareta och drömmer sig bort. Hon trivdes så bra med sitt arbete på Adelsnäs. Alla var så vänliga. Ebba förklarade tidigt att det inte fanns två människor som utförde en uppgift på samma sätt. Bara sysslorna blev gjorda så kunde Margareta känna sig fri att lägga upp arbetet precis som hon önskade.

Som barnhusa var hennes främsta uppgift förstås att ta hand om barnen. Praktiska saker förstås såsom att se till att de kom i säng på kvällen och upp på morgonen, men framför allt så lekte de! ”Jag har alltid varit lekfull av mig”, berättar Margareta. När hon kom till Adelsnäs var Johan nio år och gick i skolan. Catarina och Louise var sju respektive fyra år och minstingen Carl-Göran 1,5 år. ”När Carl-Göran blev lite större satte jag honom på pakethållaren och så gav vi oss iväg på cykelturer. Jag minns när han pekade mot samhället och sa: ’ser du kirketornet Margareta?’”

barnvagn

Margareta med Carl-Göran, Louise och Catarina. Foto: privat

Margareta bläddrar i sitt album. Bilder av vännerna från Adelsnäs blandas med bilder på barnen. ”Titta, här är vi hela gänget. Tänk att vi fick ha kräftskiva i huset och bjuda in de våra. Så bra vi hade det. Och roligt!”

barnbild

Margareta med kollegor samt barnen Adelswärd och kusin. Foto: privat.

Samma år som hon kom till Adelsnäs träffade hon sin blivande man. Det var på en dans Folkparken. Fem år senare, år 1950, gifte de sig och byggde ett hus på Skyttevägen. Där växte de egna barnen Ingrid och Lars upp. ”Jag höll god kontakt med Catarina och Louise genom åren. Lollo brukade till och med vara barnvakt till mina barn. Och vi ringer fortfarande ofta till varandra.” Margareta ler. Hon tittar upp från albumet.

”Jag har haft ett sådant bra liv. Nu är jag 91 år – det är inte klokt så gammal jag blivit. Men, du förstår, jag är inte klar, jag vill leva länge till!”

margareta_91

Margareta Westermark 2016

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Damvik

Undrar om Johan E. Thorin också förundrades över torpet och konstaterade att det var ett av de märkvärdigaste av Baroniets alla torp? Det låg lite avsides där i skogen nära sjön Glypen och inom Kättilstads sockens gränser. År 1928 är Thorin kommer för att fotografera är det skogsarbetare Manne Jeremias Johansson, hans hustru sedan två år tillbaka Valborg samt den halvårsgamla dottern Maj-Britt som bor i torpet. De är inte med på bilden, men ytterdörren har lämnats öppen som för att välkomna oss in. Kanske befinner sig familjen där inne? Nog ser det ut som om Manne vid tiden för fotograferingen har röjt lite träd i närheten av bostadshuset? Trädstammar och ris ligger i förgrunden. Och kanske var inte Thorin så begeistrad i torpets lilla egenhet för han har inte låtit det framträda på bilden (se bild ovan)

manne johansson

Manne Johansson. Foto tillhör Mannes barnbarn Mats Karlsson

Erik och Maja Rosengren bor med sina barn Nils-Erik, Roland, Håkan och sladdisen Lisbeth på Douglasvägen 9. När Lisbeth växer upp har brodern Nils-Erik blivit vuxen och bor med sin familj i husets nedervåning. Nils-Eriks dotter Kerstin och Lisbeth som var jämngamla växte mer upp som systrar och bästa vänner än brorsdotter och faster. Det är på 1950-tal som torpet Damvik blir familjen Rosengrens sommarstuga. När Erik går bort år 1960 tar äldste sonen Nils-Erik över arrendet och behåller det till 1970-talets mitt. Här i Damvik fanns ingen elektricitet, inget vatten och det var utedass som erbjöds – men åh vad de trivdes här.

familjen

Erik, Maja, hunden Peggy, Lisbeth och Rolands två barn Ulf och Bo

damvik4

Nils-Erik med ryggen mot kameran och sonen Peter som vilar mot Peggys rygg.

Somrarna här var alltid fantastiska och bjöd, märkligt nog, alltid på bra väder! ”Så fort vi kom dit, berättar Lisbeth, ” sprang vår hund Peggy alltid ner till badplatsen och kastade sig i sjön. Det gällde även oss barn och oavsett om vi kom dit så tidigt på våren att isen knappt var borta!” Det första Nils-Erik gjorde var att hissa flaggan.

Nils-Erik hissar flaggan. Kerstins bild

Nils-Erik Rosengren hissar flaggan i Damvik

”Flaggan var”, berättar Kerstin, ”väldigt viktig. Den skulle upp varje dag i gryningen och ner igen innan mörkret föll.”

När vattnet de hade med sig hemifrån tog slut kunde de hämta nytt i en källa i närheten. ”Vi gick över stämbordet till andra sidan sjön. I källan fanns friskt och gott vatten.” berättar Lisbeth. I sjön brukade de meta. Erik tyckte mycket om att fiska. Vid stämbordet kunde de plocka kräftor. Skogen omkring bjöd på svamp och bär. När det blev mörkt om kvällarna tändes fotogenlampan och man samlades till kortspel. ”Jag minns fortfarande doften av fotogen”, säger Lisbeth.

pappa-fiskare

Erik fiskar stolt upp dagens fångst

damvik2

Lisbeth bodde kvar i Åtvidaberg till 1970. Då hade hon träffat Ulf som hade kommit till Facit sju år tidigare som ”kanin”. Under sina yrkesverksamma år i Åtvidaberg arbetade Lisbeth på Domus och Facit. Sedan gavs de möjlighet att flytta till Kenya när Ulf erbjöds en tjänst där för Facits räkning. När det var dags att flytta hem stod Facit inför sin stora kris. Ulf påbörjade istället en AMS-utbildning i elektronik och kom så småningom att få en tjänst i Falköping. Och där bor Ulf och Lisbeth Johansson än idag. Men de besöker med glädje Åtvidaberg regelbundet. ”Vi kommer till Åtvidaberg en till två gånger om året. Jag måste komma hem!” När de är här spelar de gärna golf och försöker även hinna se på fotboll. Och så träffa vänner förstås!

Damviks lilla egenhet? Jo, det var så sant, det kanske ni vill veta. Vid torpets ena gavel, där redskapsboden var placerad under Rosengrens tid, stod och står fortfarande en enorm sten. Torpet byggdes mot stenen som på så sätt fick utgöra gavelvägg.

damvik5

damvik6

Vill läsa om fler torp och gårdar som en gång tillhörde Baroniet Adelswärds fideikommiss? Klicka här

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook. Klicka här

 Texten bygger på intervju med Lisbeth Johansson samt kyrkoböcker.

 

Husan vid Adelsnäs

Tåget närmar sig stationen. Spänt och förväntansfullt tittar de ut genom fönstret. På tåget har de gjort bekantskap med Johan från Falla och han har berättat både det ena och det andra om orten de är på väg till. Flickorna tittar på varandra. Vilken tur ändå att de har fått anställning på samma plats. De hade blivit goda vänner året innan, under tiden på Tenhults hushållsskola. Nu är det äntligen dags att se om utbildningen hade förberett dem gott nog. Så stannar tåget. Med sina stora väskor i handen kliver de av och ser sig omkring. Så vackert det är!

”Är det Lilly och Siri?” Mannen som tilltalar dem ser vänligt på dem och presenterar sig som Kurt Lindblom, chaufför. Och visst är det Lilly och Siri. De hoppar in i bilens baksäte. Under bilresan till sin arbetsplats hinner de både se lite av sin nya bostadsort, Åtvidaberg, och stifta bekantskap med Kurt.

”Kurt var rolig till tusen” skrattar Siri som idag är imponerande 94 år. Hon är pigg som få och har ett beundransvärt minne. Hon bjuder på kaffe och hembakade bullar, milanostänger och mjuk pepparkaka. Hon var blott 21 år när hon kom till Åtvidaberg. Det hon särskilt minns från den första åkturen är åsynen av Adelsnäs. ”Det var så alldeles förfärligt stort!”

De kör in genom den vackra grinden av svart smide och följer grusvägen genom en blomstrande park. Framme vid herrgården bromsar Kurt försiktigt. På trappan står Ebba Adelswärd. Siri känner igen friherinnan från anställningsintervjun på Stora hotellet i Linköping några veckor tidigare. Bakom Ebba skymtar äldsta dottern Catharina, fem år. Hon hade också varit med under intervjun och väntat tålmodigt tills hon slutligen utbrast: ”Mamma, nu orkar jag inte längre.” Catharina har en två år äldre bror, Johan, och en tre år yngre syster, Louise. Inom kort, på pingstdagen, kommer lillebror, Carl-Göran, att födas. ”Jag minns det så väl för jag och Lilly fick gå upp på kullen och hissa flaggan. Det var ju pingst så hela släkten var där på besök. När vi kom ner till huset var det full fart inför BB-resan.”

Johans-första-skoldag

I sitt album har Siri ett foto på Johan Adelswärd där han står vid stora porten på väg till sin första skoldag.

Ebba presenterar dem för de gamla husorna, Maja och Majsan, som ska sluta sina anställningar och lämna över till Siri och Lilly. Husorna, som båda visar sig vara mycket trevliga, visar runt. Även om inte alla salonger och rum används hela tiden är det mycket att städa. Under helger och inte minst storhelger och jakt kommer släkt och vänner. Vanligtvis familjer med barn som har med egna barnskötare. Då är det många rum som ska iordningsställas och många sängar som ska bäddas.

”Rummen var så vackra och lakanen vi bäddade med var av det finaste och tunnaste linne. Vita rummet hette det allra finaste rummet och där bodde prinsessan Sibylla när hon var på besök. Gustaf Adolf sov i Alkoven, det var också fint!” Men även om de kungliga var de inte mer än människor, det kan Siri gå i god för.

”När jag steg in till prinsessans rum för att packa hennes väska satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Inför Sibyllas besök gav baron Eriks syster Anna Sparre henne rådet att fråga: ”Behagar ers kungliga höghet ett varmt bad?” Frågan ställdes, men idag minns inte Siri svaret.

Maja och Majsan visar även var Siri och Lilly ska bo: i varsitt rum mitt emot varandra på våningen ovanför köket. Där finns även de två köksornas rum. Allt som allt således fyra rum. Barnsköterskorna bor tillsammans med barnen och kokerskan i ett rum mittemot köket.

Siri minns roat incidenten en sommarnatt i ”Generalens rum” där en av barnsköterskorna bodde. Hon, barnsköterskan, hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan. ”På kvällen upptäckte vi att lampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!” Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes. Nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri beskriver paniken som bröt ut.  Hur skulle de få ut de oinbjudna gästerna? Till slut var det baron Eriks systerson, Claes Grill, som räddade situationen genom att fånga in djuren i en skokartong och släppa ut dem.

bobby-och-Siri

Bobby hälsar på hos Siri på Adelsnäs.

IMG_3552

Personalen vid Adelsnäs. Kurt Lindblom ser vi som fjärde man i den nedersta raden, Lilly längst ut till vänster på den mellersta, Siri näst längst till höger på den mellersta raden.

Fem år och två månader stannade Siri Gustavsson som husa vid Adelsnäs. Då hade hon träffat sin ”Bobby” och år 1949 gifte de sig och Siri bytte efternamn till Nilsson. Vänskapen med Lilly och vännerna hon fick på Adelsnäs, framför allt Margareta och Anna, bestod och genom åren kom de att umgås mycket. Margareta arbetade som barnskötare och innan jag går tipsar Siri mig att besöka henne: ”Hon minns nog mer, hon är bara 91 år!”

siri94

Siri Nilsson idag 94 år.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Foton: Johan E Thorin (Adelsnäs) samt Siris privata.