Norrtorp

På den låga köksbänken samsas jordgubbstårta, rabarberpaj, kakor, bullar, glass och frukt. Det vankas födelsedagskalas och till Christinas glädje medger vädret att firandet äger rum ute på torpet. Det är inte vilken födelsedag som helst, nej, det är den där speciella som förr i tiden resulterade i en klassisk bild. Hur många har inte i äldre släktingars album sett en allvarsam människa bakom ett hav av blommor? Och man häpnar över hur gammal personen på bilden ser ut. Han eller hon fyller ju bara femtio år! Det är stor skillnad nu från då. Det är svårt att föreställa sig ungdomliga Christina på en motsvarande bild. Hur många kalas som kan ha firats här vid Norrtorp kan man bara fantisera om. Har flera, liksom idag, valt att duka långbord i den grönskande trädgården? Förmodligen.

Under större delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet beboddes torpet av flera generationer Birgersson. Det firades säkerligen många födelsedagar, dop och vigslar här under alla de åren.

Norrtorp år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Tittar man noga i markerna kan man se spår av en äldre väg. Den letar sig fram i landskapet och passerar nära boningshuset, såsom vägarna förr i tiden gjorde. Där Christinas och Uffes nybyggda garage idag ligger låg det för länge sedan en liten handelsbod. Tänk att det på platsen som nu är så lugn och stillsam låg en affär! Att människor kom dit och handlade. Fascinerande. Men då bodde folk permanent i de kringliggande gårdarna och det var långt mycket besvärligare än idag att ta sig till tätorten. Men hade det inte varit för herr Andersson som kom på besök till Norrtorp för ett par somrar sedan så hade vi inte vetat om handelsbodens existens.

I slutet av 1930-talet flyttade den sista familjen Birgersson ut från Norrtorp och Anderssons flyttade in. Gerhard och Sara tillsammans med barnen Maj-Britt, Eva-Lisa och Karl-Gerhard.

”Herr Andersson? Det måste ha varit min bror Kalle” förklarar Eva-Lisa, 87 år. Hon är den enda av syskonen som lever idag. Tillsammans med Dalia tar hon emot i sin fina lägenhet i centrala Linköping. Dalia är en liten bulldogg med stora, klotrunda ögon och svartblank päls som bor i samma hus men om dagarna har Eva-Lisa som dagmatte. ”Alla som vill lära känna nya människor borde skaffa hund”, påpekar Eva-Lisa och berättar skrattande att Dalia har ett särskilt gott öga till det manliga människosläktet och att hon på kort tid har lärt känna samtliga byggnadsarbetarna på gatan intill.

När Anderssons kom till Norrtorp var handelsboden sedan länge nedlagt, men Eva-Lisa minns att man pratade om den. Hon minns också det stora fina köket i Norrtorp med de, för tiden, moderna köksluckorna och hon kommer ihåg det äldre paret som bodde på övervåningen. ”Mannen var snäll, men jag var väldigt rädd för tant Emilia. Jag tyckte att hon såg ut som en häxa!”

Den då åttaåriga Eva-Lisa och Emilia kunde ha fått en bättre start. Strax före inflyttningen till Norrtorp hade Eva-Lisa drabbats av blodförgiftning och hon var fortfarande omtöcknad den dag hennes mor bjöd ner Emilia på kaffe. Eva-Lisa smakade en kaka och frågade varför hennes mamma hade bakat så underliga och salta kakor. Vad hon inte visste var att det var Emilia som bjöd på fikabrödet. Allt sedan den dagen var Emilias och Eva-Lisas relation minst sagt frostig. När det äldre paret så småningom flyttade kunde Eva-Lisa andas ut och Gerhard och Sara inreda sovrum på det övre planet.

Ett tjugotal år senare, år 1957, är det Anderssons tur att flytta ut och en ny familj flyttar in. Och om det inte hade varit liv och rörelse på gården tidigare så blir det garanterat det nu. Lars-Erik och Birgit Säberg får tio barn och även om de äldre syskonen flyttar ut innan de yngsta föds så bor det sammanlagt två vuxna och åtta barn i torpet på tre rum och kök. Och till det ska tilläggas att det tredje rummet betraktades som finrum och användes enbart vid högtidliga tillfällen. Så i realiteten samsades den stora familjen i två rum och kök.

Det råder uppsluppen stämning när tre av syskonen träffas för att berätta om Norrtorp. Maritha, Roger och Bergliot tillhör de äldsta i syskonskaran. Berättelserna från barndomens Norrtorp avlöser varandra och ger upphov till många muntra skratt. Jämte skildringarna om dråpliga händelser vittnar berättelserna om gemenskap och om respekt och kärlek till varandra.

”Det var så konstigt i Norrtorp – det var som om det fanns en osynlig järnring runt gården. Man släppte inte så lätt in någon annan.” Det är Bergliots man Göran som flikar in kommentaren. Under samtalets gång blir det tydligt att de starka banden och sammanhållningen i mångt och mycket formades av tyckanden och tänkanden från omgivningen som i sin tur bottnade i familjens sätt att leva.

”Vi var en generation fel och levde så som våra föräldrar hade levt.”

Trångboddheten och utedass var en sak. Under de tidiga åren levde man utan de moderniteter vi idag är vana vid. Vatten drogs in till köket från en näraliggande källa och värmen i huset kom från två oljekaminer och vedspisen i köket. Badade gjorde man i sjön eller i balja. Under den kalla årstiden samlades tvätten på hög för att, när våren kom, kunna bykas och sköljas i sjön. Tvätten brukade sysselsätta Birgit under flera månader. Det var först i slutet av 1960-talet eller början på 1970-talet som det installerades en tvättmaskin i huset.

Barnen fick hjälpa till från tidig ålder. De minns somrarna när höet på gammaldags vis skulle handräfsas och lassas på vagn. Lars-Erik tillät inte att enda strå lämnades kvar på marken. När barnen efter en klibbig dag på åkern ville springa till sjön och bada sa pappa i allmänhet ifrån – ”ni kan inte hålla på och bada, ni blir helt urlakne sedan.” Skulle de prompt bada när de åkte hemåt fick de hoppa av vagnen i farten, kasta sig i sjön och springa ifatt vagnen. För regnet hängde som de minns alltid i luften och det var bråttom, bråttom, att få in höet under tak.

Barnen hade sina sysslor och var vana att hjälpa till, men föräldrarna hade nog inte räknat med deras initiativförmåga när det kom till hantering av dasset. En av sönerna hade noterat att det var dags att tömma och kom fram till att det inte skulle behöva vara så komplicerat. Han går från tanke till handling och slänger i en tändsticka som snabbt tar fyr av pappret. Mamma Birgit befann sig vid tillfället i köket när ett av barnen kommer inrusande och skriker att dasset brinner. Hon tittar ut och ser en rökpelare stiga upp vid ladugården. Dasset låg nämligen i änden på ladugården och där på övervåningen förvarades den snustorra halmen! Halm som lätt kunde ta eld och om det hände skulle hela ladugården vara ett minne blott. Det hela slutade dock lyckligt, tack vare Birgits handlingskraft.

Apropå initiativförmåga så berättar syskonen hur pappa Lars-Erik höll på att få slag den dagen han i hönsens inhägnad mötte en flock fasaner. ”Det fanns så mycket fasaner i skogen och en dag fick vi för oss att vi skulle mota ner dem till huset. Hönsen blev inte så glada, de vågade inte lämna hönshuset så länge vildfåglarna var kvar.”

Om mamma Birgit var den drivande och tekniskt kunniga så var pappa Lars-Erik den ängsliga som tidvis satt hopsjunken över köksbordet och gruvade sig över hur de skulle få ekonomin att gå ihop. Han var också, vilket stråna på åkern, vittnar om väldigt ordningsam. ”Han var en superpedant” slår de tre syskonen fast. Han skötte allt med största noggrannhet och putsade traktorn med pensel.

Och man fick helst inte röra Lars-Eriks dyrgripar. I den gamla boden nedanför huset stod sedan faderns ungdom en nedplockad Triumph motorcykel. ”Jag brukade smyga dit då och då och titta på den” berättar Roger som tretton år gammal bestämmer sig för att han ska få igång Triumphen. Kolven tog han med till skolan där han putsade upp den. Verktyg lånades av arrendatorn i Galmsås.

”Jag kommer ihåg den dagen jag till slut kunde hälla bensin i tanken. Jag visste att pappa satt i köket. Jag startade, såg en gnista och så hoppade cykeln igång!” För första gången på 35 år tas motorcykeln ut ur boden. Lars-Erik måste ha hört motorljudet för han kommer nedrusande och undrar vad Roger har tagit sig till. Det hela slutade med att Lars-Erik med stövlar på fötterna tar en sväng på motorcykeln, ställer in den i garaget och förbjuder Roger att röra den igen.

”Men jag hörde att pappa under återstoden av sin levnad tog ut motorcykeln en gång varje sommar och körde en sväng.”

Vi har kommit en bit in på 2000-talet när familjen Säberg, de sista permanentboende, lämnar Norrtorp. Idag är det Christinas och hennes familjs älskade sommartorp och nu är det således dukat till kalas. Och på köksbänken i det kök som var så modernt när Eva-Lisa och hennes familj kom hit står bakverken och väntar på gästerna. Tänka sig att det en gång i tiden satt en liten förskrämd flicka här och bet en tugga av en salt kaka. Och tänka sig att det för inte alls länge sedan stod en hårt arbetande mor här och kokade vatten till vårbyken.

Berättelsen bygger på intervjuer med Eva-Lisa Andersson, Christina Andersson, syskonen Säberg samt kyrkoboksmaterial

Ämtenäs

Det klingade så bekant

Det är september år 2017. Sommaren har varit regnfri, men kall. Det har dock inte på något sätt hindrat Lena Edström och hennes familj från att tillbringa all ledig tid i sitt nya sommarparadis. De vuxna sönerna Tobias och Emil har köpt varsin minimotorcykel och lekt som om de vore barn igen. Det har flugits med drönare som fastnat i trädtopparna, badats i Virken, påtats i trädgården och pysslats med huset.

”Jag skulle vilja bo här för alltid”, utbrister Lena, ”det är helt underbart här!”

Så pass underbart att hon under midsommarveckan inte kunde ge sig till tåls tills resten av familjen följde med utan åkte ut och sov ensam en natt.

”Det gör jag inte om”, säger hon med eftertryck, ”det blev väääldigt mörkt här ute! Fast jag drog ner rullgardinerna jättetidigt kändes det kusligt.”

Det var en arbetskamrat till Lena som tipsade om sommarhuset som skulle bli ledigt för uthyrning. Ämtenäs, så hette det. Lena tyckte att namnet klingade så bekant. Men var hade hon hört det förut?

Det långa röda huset har två ingångar och några initialer och ett årtal pryder överkanten på den ena. ”TA LD 1916”. Theodor Adelswärd och Louise Douglas. Men varför 1916? Lät Baroniet renovera gården då? För visst måste väl gården vara äldre? Lenas frågor är många.

Genom köksfönstret ser vi det lilla sädesmagasinet. Och framför magasinet den lilla lövade stången från midsomras. Då var hela familjen samlad. Sönerna Tobias och Emil, dottern Linnea och sambon Stefan. Det första barnbarnet, Tobias dotter, Olivia tultade glatt runt i fin röd klänning och med blomsterkrans på huvudet.

”Så kom jag plötsligt på var jag hade hört det! Ämtenäs har omnämnts med min mormor och hennes föräldrar. Mormor dog när min mamma bara var tio år, men jag vet att jag har sett ett foto på mormor stående framför Ämtenäs.”

Lena rynkar på pannan och ser fundersam ut. ”Men huset mormor liknar inte alls dagens Ämtenäs. Jag får inte riktigt ihop det. Men jag har förstått att mormors far Albin växte upp här. Visst är det väl märkligt att några enkla torpare hade sådant stort hus?”

Den ursprungliga stugan

Tre år innan Barbro ser dagens ljus flyttar hennes föräldrar Eric och Anna samt storebror Lars-Erik till Ämtenäs. Erics arbete i skogen ska nu kompletteras med ett mindre jord- och lantbruk. De båda barnen växer upp bland hästar, kor, höns, grisar och katter. Och, inte att förglömma, getterna Baggen och Begga. Nya getter varje år, men samma namn. Getter som barnen skötte om och matade med nappflaska.

Barbro och Lars-Erik med Baggen och Begga. Foto tillhör Barbro Johansson

Barbro minns så väl det stora huset med de två ingångarna, en finingång och en köksingång. I husets undervåning fanns ett stort lantkök, ett finrum, ett sovrum och ett stort skafferi som man kunde gå in i. På övervåningen fanns ”slätta”, det vill säga den stora hallen som var stor nog att rymma både lekande barn och mor Annas vävstol. I vardera änden av övervåningen fanns ett sovrum med garderober under snedtak. På den här tiden fanns det varken el eller vatten i huset. När man skulle gå på toaletten fick man uppsöka dasset som låg vid ladugårdsgaveln, lägligt placerad vid dyngstacken. Dricksvatten hämtades i en källa bakom huset.

I granntorpet Staksundet bodde familjen Andersson. Här fanns Claes och Ulla som var jämngamla med Lars-Erik och Barbro. Barnen lekte så gott som dagligen och de båda familjerna umgicks flitigt. Tillsammans gav de sig ut i naturen och plockade bär, fiskade och fikade. Familjen i Staksundet var, liksom många, självskrivna gäster till den årliga midsommarfesten.

Här firas mor Annas 35-årsdag. I nedkant ser vi Anna längst till vänster med Barbro i knät och Lars-Erik bredvid sig. Sedan följer Klas och Eva med Ulla i knät. Foto tillhör Barbro Johansson

 

Den lilla bergsknallen framför huset kallade Barbro och hennes vänner för ”berget vid Ämtenäs”. Foto tillhör Barbro Johansson

”När mamma och pappa ordnade midsommardans stod glädjen högt i tak, 1946 var första gången. Pappa åkte planvagn med hästen Sonja och hämtade hem bröd, socker och kaffe. Vi hälsade våra grannar och vänner välkomna och de kom i långa rader på cykel, barnvagnar, traktor, båt och lövad lastbil. Vi dukade långbord på gården.”

Till kvällen dansades det i logen och Barbro berättar hur man det sista året fick stötta upp golvet underifrån.

”Jag minns hur golvet gungade och hur nervösa alla var att det skulle braka ihop” skrattar Barbro och bläddrar i den digra samlingen av fotoalbum och nedskrivna minnen.

”Jag ska ha en gammal bild på Ämtenäs här någonstans. Ja, titta!”

Barbro visar en svartvit bild. På baksidan finner vi jämte rutan för frimärke rubriken POST CARD. En thorinsk bild som blivit till vykort. ”Emtenäs lilla stuga” har någon omsorgsfullt präntat på ena sidan. På adressraderna återfinns en rad namn.

Foto: Tillhör Barbro Johansson

Anna och August bodde i Ämtenäs under 1900-talets början. De hade tre döttrar, Edla Maria (Maja), Karin Elisabet och Evy Märta Fredrika. Konrad var August yngre bror och Olga och Lisa hans svägerskor. Vem som är vem på bilden är oklart. Sällskapet står framför en byggnad som inte alls ser ut som dagens Ämtenäs.

”Det är det gamla huset” berättar Barbro. Dagens Ämtenäs, förklarar hon vidare, byggdes år 1916, det vill säga det år som står ovanför ena ingången. ”Den ursprungliga stugan finns på baksidan.”

År 1928 hade Ämtenäs en ingång. Den lilla stugan skymtar på högersidan. Foto: Johan E. Thorin

När Lena får se det gamla vykortet som Barbro har i sin ägo känner hon igen huset och – är det inte hennes mormor Helga på kortet? När hon granskat det en stund ändrar hon sig. Nej, det är nog inte mormor trots allt.

Snart slår jag ihop i en hög

Vid 1800-talets mitt växer de två bröderna Albin och August upp vid Ämtenäs. De har ytterligare en bror samt fyra systrar. Men Albin, den äldste sonen, och August, den yngste sonen, kommer till skillnad från de andra att stanna vid sitt födelsehem. De gifter sig, får barn och efter något år flyttar Albin och hans familj till torpet Högtomta på Ämtenäs ägor.

Familjen på Barbros kort är den yngste sonen August och hans familj. Den äldste sonen, Albin, är Lenas mormors far. Barnen på bilden är således kusiner med Lenas mormor Helga. Den mormor som dog så tidigt att hon bara sett henne på bild. Den mormor som hon inte vet så mycket om alls. Kanske togs bilden på Albin och hans familj framför hans föräldrahem samma dag som bilden på August och hans familj?

Flygfoto på Ämtenäs där vi tydligt ser den lilla ursprungliga stugan. Foto tillhör Barbro Johansson

Med undantag för några år i Åtvidaberg där Albin arbetar som snickeriarbetare så växer Helga och hennes fyra syskon upp i Högtomta. Femton år gammal flyttar hon hemifrån för att arbeta som piga i Åtvidaberg. Och om kopplingen mellan Barbros gamla bild och Lenas mormor känns fascinerande så stannar inte den här berättelsen där. Det visar sig nämligen att Helga tar tjänst som piga hos kassör Hallerström. I fem år arbetar hon och har sin bostad i det stora röda huset på tomt 2 Ö. Ålunda. Hallerströms villa som långt senare kom att rymma Ålunda dagis. Den villa som Lenas bror Uffe år 1998 köper, renoverar och gör till sitt hem. Att deras mormor hade koppling till Uffes hus hade varken Lena eller Uffe en ingen aning om. Lena meddelar:

”Jag pratade precis med brorsan om detta! Snart slår jag ihop i en hög!”

Kassör Hallerströms villa tidigt 1900-tal. Foto: Ulf Edström

Berättelsen bygger på intervjuer med Lena Edström, Göran Wall och Barbro Johansson samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniets fotobok på facebook som du hittar här: Baroniet Adelswärds fotobok

Fjärsbo

Vi hör honom innan vi ser honom. Pinnar knäcks och hans trötta fötter sparkar iväg stenar och kottar som ligger i hans väg. Kläderna är till lika delar slitna och trasiga, stövlarna var inte hela första dagen han använde dem och nu hänger de knappt ihop, hans hår och långa skägg är tovigt och ovårdat. Hans höfter värker. Vem hade trott att kriget mest handlade om detta ändlösa marscherande? Något enstaka fältslag har han varit med om och det var inte angenämt vare sig under tiden det pågick eller efteråt. Men i huvudsak har de mest ägnat sig åt belägringar och stormningar. Utrustad med musköt eller pik har han med hjärtat i halsgropen utfört de order han tillgivits. Men nu är kriget äntligen slut. Snart är han hemma och ska så förbli. Han ser fram mot att träffa sönerna Zachris och Israel. Men sin hustru, hur känner han inför henne? Även han har hört ryktena som säger att Ingeborg haft umgänge med Nils Holstensson, legodrängen. Ryktet låter också säga att hon har fött en oäkting. Hur det förhåller sig kommer han snart bli varse, för nu ser Per äntligen gården.

Fjärsbo sett från infartsvägen år 1928. Foto: Johan E Thorin

Det krig som man senare kom att kalla trettioåriga kriget hade pågått i drygt tio år innan Sverige år 1630 sällade sig till de krigförande länderna. Tjugofemårige Per Hansson från Kättilstad socken tar värvning redan första året. Han blir fänrik vid Östgöta Infanteriregemente, fotfolket som det också kallades, och som betalning fick han rätt att bruka kronogården Fjärsbo.

Fjärsbo sett från sjön år 1928. Foto: Johan E Thorin

Två år efter Sveriges inträde i kriget stupar den svenske kungen Gustav II Adolf och hans blott sexåriga dotter Kristina blir drottning. I tjugotvå år regerar hon över stormakten Sverige innan hon abdikerar. Ytterligare två år senare, år 1658, avlider från fänrik Per Hansson. Enligt källor på nätet var dödsorsaken syfilis. Sonen Zachris åberopar inför tinget sin rätt att bruka Fjärsbo, vilket han ges rätt till. I slutet av 1700-talet kommer gården att höra till det adelswärdska fideikommisset.

Marken runt gården är omvittnat stenig och under generationer hade man slitit och samlat sten i stora rösen. Ryktet som säger att gården alltid bebotts av starka och arbetsamma människor stämmer otvivelaktigt. Armstyrka och envist tålamod har här varit av nöden. Och vilka har då, förutom Per, Ingeborg, Zachris och Israel, bott här? Till gården har det som mest hört tre hus och två ladugårdar. Det ena huset revs i mitten av 1900-talet och de två andra har under årens lopp både byggts till och gjorts mindre. I det större huset rymdes flera lägenheter. Antalet familjer som samtidigt och under årens lopp har bott vid gården är således många.

Under 1870- och 80-talen kommer tre familjer inflyttande. Det är Svenssons, Mattsons och Rothmans. Peter August Svensson står som brukare till en tredjedel av Fjärsbo. Av hans och hustrun Anna-Karins nio barn är det den näst äldsta sonen Johan som senare tar över. Denne Johan eller snarare hans barn har vi hört om i tidigare berättelser. De flyttade nämligen till torpet Stensätter år 1924. Kommer ni ihåg Sven och Erik som spelade hartsfiol hos disponenten i Villan och skrämde slag på folk där de gömde sig under bron vid templet. Om inte, så läs här: Stensätter.

Ingrid Mattson, Anna (efternamn saknas), Alva Rothman och Stina Rothman. Foto: privat

Ungefär tio år efter att Svenssons kommit till Fjärsbo flyttar familjen Mattsson hit och det är så småningom barnbarnet Ingrid, hennes man Karl som är skogsarbetare, och deras barn som kommer att bo vid gården. Denne Karl som under ett arbetspass hugger sig i benet med yxan. Sonen Bo Rosengren som idag är 78 år berättar:

”Det fanns ingen telefon i Fjärsbo utan pappa fick svepa något lakan kring benet och gå till skogvaktarbostället Åbacka för att ringa.”

Bo minns också när gården äntligen utrustades med telefon och elektricitet. ”Det fanns bara ett telefonnummer till Fjärsbo så växeltelefonisten i Åtvidaberg ringde en signal om samtalet skulle till den ena familjen och två signaler om det skulle till den andra.”

Och han minns proceduren när de skulle ringa till hans moster i Ömmelsbo, knappt en mil från Fjärsbo. Man vevade på telefonen för att kopplas upp till telefonisten i Åtvidaberg. Hon kopplade samtalet vidare till Rimforsa, som i sin tur kopplade till Kättilstad där man slutligen kunde be att få bli kopplad till Söderö nummer 33, vilket var mosterns telefonnummer.

Den tredje familjen hette Rothmans. Det var Johan Erik, Anna Rebecka och barnen Carl Verner och Astrid Maria. Carl Verner flyttade så småningom därifrån, men kom tillbaka när det var dags att ta över. Carl Verners son Sven minns hur han som tolvåring kom till gården. Fadern var, liksom Karl Rosengren, skogsarbetare och från tidigare år fick Sven och hans syskon hjälpa till med skogsarbetet. Sven berättar:

”Efter ungefär ett halvårs sjukdom avled min far i cancer i juli 1932. Han efterlämnade inte bara hustru och sex barn utan också dålig ekonomi på grund av sjukdom och dåliga tider. Det var kämpiga år som följde. Erik och Anna hade flyttat hemifrån men mor, Stina 22 år, jag 20 år, Gunnar 17 år och Nils 10 år måste nu på något sätt ro det hela i land. Med förenade krafter lyckades vi. Eftersom jag var den äldste av bröderna, blev det största ansvaret också mitt. Tack vare att ett sågverk startade vid Viresjö så fick vi mycket körslor dit. Vägarbete gav också en extra inkomst. Alltså var det arbete, arbete och åter arbete som gällde. Fem år efter fars död kunde vi så till slut känna oss skuldfria.”

Fram till 1980-talet tjänade fortfarande det ena av de två husen som permanentbostad medan det andra hyrdes ut som sommarhus. Mellan 1968 och 1988 var Oskar och Sonja Haglund och deras döttrar Inger och Gudrun sommargäster i Fjärsbo. Systrarna minns den första sommaren när de målade om huset. Hur Gudrun balanserade på två ihopsnörade stegar för att nå gavelsidan.

Oskar, Sonja tillsammans med en god vän som hjälper till att göra båten någorlunda sjöduglig. Foto: privat

De minns den knappt sjövärdiga båten som tog dem på fisketurer i gölen om sommaren och pappa Oskars stora trädgårdsland där Gudruns dotter Camilla plockade ”klubba på skaft” (morot).

Inger och Oskar. Foto: privat

De ler vi minnet av hur deras far värnade så pass om svalorna som hade sina bon i boden att han väntade att stänga igen för vintern tills fåglarna flyttat ut i november. Och de berättar om älgarna som frustande simmade över gölen, skafferiet man kunde gömma sig i, åskan som slog ner och kastade eldkvastar på de utanpåliggande ledningarna och sist, men inte minst, alla ungdomsfester och släktkalas de bjudit in till på Fjärsbo.

Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket slit och så mycket nöje under alla dessa år vid gården i skogen. Husen har renoverats och byggts om – men de står där än idag. Gölen som idag stillsamt blickar upp mot himlen och inväntar nya sekelskiften är densamma som när Per kom gående i skogen efter att ha upplevt krigets vedermödor. Den göl som enligt tidigare hyresgäster innehåller ålar tjocka som kvinnolår, berättar Sofia och Johan Frithioff.

Familjen Frithioff och Ekberger

”Även om det inte stämmer så är det något i gölen, helt klart” bekräftar Johan. Något som med krafttag kan ta tag i ett fiskespö och ge en gädda ett rejält bett över ryggen.

Det var hans morbror som år 1990 började hyra Fjärsbo. Året därpå fick morbrodern sällskap av sin syster, Johans mamma Marion Ekberger och lite senare sällade sig även Johan, Sofia och barnen Adrian, Elias och Dexter till sommargästerna. Sedan mitten av 2000-talet arrenderar de båda husen. Att det är ett välkommet uppbrott från lägenheten i Linköping står klart även om Adrian längtar efter sina tevespel. För sedan 1989 saknas elektricitet på gården.

”Men nu har vi alla fall kylskåp”, berättar Sofia glatt, ”och det är minst sagt revolutionerande!” Tidigare har de nämligen fått fara fram och tillbaka till Åtvidaberg eller be snälla grannar att frysa deras dunkar med vatten. Vår rundvandring i dagens Fjärsbo avslutas i Marions hus. Tänk att det hus som genom historien har bebotts av så många familjer idag rymmer en person och en bengalisk katt.

Marion Ekberger har målat den fina tavlan av Fjärsbo.

På den direkta frågan om det spökar i Fjärsbo svarar Marion genast jakande och hon berättar att ett av spökena är en man som var soldat i trettioåriga kriget och dog av syfilis. Minsann! Och ja, jag kan nog tycka att mannen som går bredvid oss i trådslitna kläder, stövlar som sett sina bästa dagar, långt hår och skägg förundrat ser sig omkring i huset. Det är inrett i indisk stil och han har väl aldrig sett på maken! Han rynkar på näsan? Vad är det som doftar? Rökelse? Han skakar tveksamt på huvudet. Och om han har funderat över var Marion håller hus under vinterhalvåret så får han nu äntligen svaret. Hon flyttar till ett främmande land som han aldrig har hört talas om. Indien. Där driver hon en restaurang där det lagas svensk mat. Restaurang vet inte Per vad det är, men svensk mat känner han förstås till. Han kämpar hårt för att se till att det åtminstone en gång per dag står sill, hårt bröd, en gnutta smör och gröt på bordet. Och ibland till och med en sup.

Hur Ingeborg reagerade när hennes man öppnade dörren till huset i Fjärsbo den där dagen vid 1600-talets mitt vet vi inte. Kanske hade hon levt i tron att Per hade stupat i kriget? Kanske hade hon inte överlevt alla år utan en man som slet vid hennes sida och det var på så sätt Nils kom in i hennes liv? Så vad hände nu? Blev hon förvånad, glad, bekymrad, ledsen eller kanske lättad av att se Per? Det vi vet är att hon tillsammans med legodrängen ställdes inför tinget den 17 maj 1650 och dömdes för enfalt hoor (sexuell förbindelse mellan två personer av olika kön varav den ena person är gift och den andra ogift) att plikta efter ”Guds lag”. På den här tiden innebar det med största sannolikhet att plikta med sitt liv. Men någon avrättning blev det aldrig. Förmodligen mildrades deras dom av Göta Hovrätt. På vilket sätt de bestraffades vet vi emellertid inte. Så fortfor livet vid Fjärsbo och kanske fanns det redan då något stort i gölen som låg där och bidade sin tid?

Berättelsen bygger på intervjuer med Johan och Sofia Frithioff, Marion Ekberger, Bo Rosengren, Gudrun Thornberg, Inger Haglund Ohlander och Barbro Johansson samt en skrift författad av Sven Rothman och slutligen kyrkoboksmaterial och information på nätet.

Alltid närvarande vid Adelsnäs

Så är det äntligen dags igen. Hur många år har det gått sedan sist? Många, ja faktiskt 20 år. Den gången fanns den äldre generationen på plats, men nu är det enbart Götas man ”Kraft” Olle som finns kvar i livet. Närmare hundra personer kommer de att bli när alla är samlade. Det lyser om Göran när han berättar om släktträffen i Lillhärdal i Härjedalen i juli.

Lillhärdal, det är ursprunget även om allting egentligen, om man ska vara noga, började på en annan plats. Nämligen i Skålsjön hörande till Alfta socken i Gävleborgs län. Tre dagar efter julafton år 1911 föddes hon, Anna Olivia, och kom så att bli skogsarbetare Per Jonsson Wickzell och Anna Lovisa Olssons förstfödda. Med åren fick de ytterligare sju barn, men minstingen Olle dog när han bara var tolv år gammal. Det är först när Anna är sju-åtta år och det är dags att börja skolan som familjen flyttar till Lillhärdal. Per har då fått en tjänst som skogvaktare/skogsfaktor på skogs- och stålbolaget Iggesunds Bruk. Till tjänsten hörde ett stort, vackert gult hus med tretton rum och kakelugnar i varje rum.

Anna minns hur hon och syskonen åkte med pappa till kyrkan om söndagarna. I en hästdragen vagn som gjordes om till släde om vintern. Mamma följde inte med utan var kvar hemma för att ordna med kyrkkaffet som grannarna bjöds in till. ”När vi kom hem från kyrkan var det alltid tänt med riktiga ljus i alla fönster.”

I början av 1930-talet går Anna på husmorskola i Ljusnan och får sedan en första anställning i Stockholm. Dessförinnan, i augusti 1935, föder hon en dotter, Gerd. Så småningom. efter att ha satt in en annons i tidningen, kommer Anna till Kvistrum i Gärdserum socken där hon får en tjänst hos ryttmästare Gustaf Gabriel Falkenberg. Dottern Gerd stannar kvar i Lillhärdal.

Knappt två månader efter att Anna kommit till Kvistrum träffar hon Curt som är chaufför på Adelsnäs. Curt som så ofta hade körningar ut till Kvistrum och då och nu hoppade in och hjälpte till att servera på middagar (läs om Curt här). Det måste ha varit en stor bonus den kvällen i april när han träffade den nyanställda Anna.

Curt Lindblom, chaufför vid Adelsnäs

”Eftersom det var en hel del middagar som vi jobbade ihop så var det via dessa som Curt och jag träffades och blev ett par”, berättar Anna.

Och det dröjer inte länge, inte länge alls, innan paret tar ut lysning och gifter sig. En solig sommardag i juni samma år ringer kyrkklockorna.

”Ojoj”, skrattar Göran när han fått veta med vilken fart hans mormor och morfar fann varandra. ”Mormor vilade visst inte på hanen!”. Men Göran är inte förvånad. ”Allt skulle alltid ske med en gång, så det var tydligen samma sak här.”

Och det är verkligen ett signum för Anna Wickzell eller Lindblom som hon från och med nu kom att heta. Det intygar även barnbarnet Marie Skogh. ”Farmor hade inget tålamod, allt skulle ske på direkten. Av den anledningen kunde hon ringa till mig tjugo gånger om dagen.” Samma erfarenhet delar Göran som berättar om det tillfälle när Anna hade ringt, ringt och ringt. Detta var före mobiltelefonernas tid så när Görans hustru Gittan kommer hem och ser antalet missade samtal på nummerpresentatören ringer hon oroligt upp Anna. Anna svarar lugnt att allt är bra och: ”Jag vet att ni har en nummerpresentatör så jag ville bara se hur många gånger jag hann ringa innan ni ringde tillbaka!” Den kommentaren har Göran och Gittan skrattat gott åt många gånger.

Anna ville in i det sista ha koll på vad som hände och vara uppdaterad på de senaste nyheterna. Fram till hon dog år 2014, 102 år gammal, följde hon med i politiken och tyckte och tänkte kring det mesta. ”Man kan väl få tycke lite Mia” svarade hon sitt barnbarn som vid något tillfälle kanske suckade lite åt alla åsikter. Hon var en nyfiken, vetgirig, snäll och bestämd kvinna. Och alltid så stilig och fräsch.

När Anna hade gift sig med Curt slutade hon sin tjänst i Kvistrum och bosatte sig med Curt i Adelsnäs. Inledningsvis bodde de i en av grindstugorna vid entrén till Adelsnäsparken, men flyttade senare till Smedjegården. Och det var nu Anna började arbeta på Adelsnäs och på så sätt lärde känna Siri, Lilly och Margareta och blev en i ”de fyras gäng”. Hon hade ingen fast anställning, men hoppade in vid middagar, jakter och städning.

”Jag har serverat många fina ’gubbar och tanter’, såsom prinsessan Sibylla och prins Bertil. Likaså har jag serverat nuvarande kung och drottning på en kräftskiva på Söderö. Där smög jag ifrån serveringen och gick in för att kika på lilla prinsessan Victoria. Då var hon inte gammal, kanske knappt ett år.”

”Anna var alltid närvarande vid Adelsnäs” minns Johan Adelswärd. Och hon var ju även mamma till Per-Åke som Johan kom att bli lekkamrat med.

Kort tid efter att Anna och Curt hade gift sig kom även Annas dotter Gerd till Åtvidaberg och fick Curt som styvpappa. Och i samband med Per-Åkes födelse reste Annas syster Märta från Lillhärdal till Åtvidaberg för att hjälpa till. Tanken var att det skulle vara för en kortare tid, men den kom att vara livet ut. Märta träffade nämligen Gunnar, gifte sig och bildade familj. Liksom Anna blev Märta gammal och mot slutet kom de två systrarna att bo dörrarna bredvid varandra på Östergården.

Anna och hennes mor Anna Lovisa

Tänk att som Anna Lindblom bli 102 år gammal och dessutom ha levt under en tid när så mycket hände, på gott och på ont.

”Jag har fått uppleva två världskrig även om jag inte har så många minnen från det första, mer än att jag kommer ihåg att jag blev sjuk i spanska sjukan 1918. Jag var mycket sjuk och låg i min säng vid kakelugnen och det var kris för de visste inte ifall jag skulle överleva eller inte. Men som ni märker så gick det ju bra. Likaså kommer jag ihåg att det var så dåligt med mat så folk gick runt till bönderna för att försöka få köpa smör och mjölk. Vi hade ju egna kor och höns så vi klarade ju oss ganska bra och jag minns att mamma en gång sa att hon blev så glad när hönsen hade värpt två ägg till jul så jag fick baka en kaka.”

Berättelsen bygger på filminspelningar med Anna, producerade av Annas barnbarn Göran Svensson, intervjuer med Göran, Marie Skogh, Per-Åke Lindblom och Johan Adelswärd samt kyrkoböcker.

Följsätter

Dröjande, som vill hon ta farväl av varje enskilt trappsteg, går hon ned till undervåningen. Hur många gånger har hon inte satt sina fötter på de nötta stegen utan att tänka på att en dag skulle bli den sista? Som liten sprang hon obekymrat nedför trappan för att bege sig till skolan eller hjälpa mor och upp igen på kvällen för att sova. Det var först när far och mor var borta och hon och syskonen tog över som köket blev hennes sovplats. Hur många gånger har hon inte rest sig med värkande knän efter att ha skrubbat träet så det doftade såpa och sken som nytt? Säkert hundratals gånger. Hon känner var spricka, var ojämnhet. Hon kan till och med erinra känslan av den mjuka inbuktningen på sista avsatsen där trappan möter hallgolvet.

Följsätter år 1928. Fotograf: Johan E Thorin

Hon suckar lätt och rycker på axlarna. Hon är inte van att vara så känslosam. Andra skulle förvånas över hennes plötsliga sentimentalitet. Tur att de inte ser henne då! Hon är känd för att vara barsk, kanske till och med kärv. Men i alla fall bestämd. Hon är den som tar kommandot, som styr och ställer. Det har varit nödvändigt. Men nu vilar hennes blick på krokarna på väggen och hon känner att det sticker i ögonen och svider i bröstet. Så nakna de är utan brödernas gröna vadmalsvästar som doftade skog och hårt arbete. Under kläderna brukade deras stövlar så prydligt uppradade. Nu gapar golvet tomt.

Nisse och Rudolf, så tysta och försynta, men lika hårt arbetande som hon. Medan de var i skogen och högg träd och släpade timmerstockar höll hon hemmet skinande rent och såg till att det fanns mat på bordet. Och skötte om hönsen och kossan. Och Stina förstås. Hon slår genast undan tanken på Stina. Det blir för svårt att tänka på.

Väggarna tittar på en och samma gång skamset och förebrående på henne när hon tyst, nästan smygande, går in i köket. Var är kökssoffan verkar de undra – den ska ju stå här i hörnet! Och var är bordet, stolarna och husgeråden? Möblerna och sakerna som har funnits där i närmare sjuttio år, ja allt sedan den dagen Emma och Set bosatte sig i torpet. Då, när de var nygifta, år 1895. Emma och Set – hennes mor och far. Hon kan se den gamla Emma framför sig där hon satt i kökssoffan med långa kjolar och huckle. Drickandes kaffe på fat med en sockerbit mellan de illa medfarna tänderna.

Kanske var det hennes mors önskemål eller så var det hennes eget – att som äldsta dotter förbli här och ta hand om bröderna och framför allt Stina. Hon minns inte längre hur det gick till. Men Signe och Karin, hennes yngre systrar, var då sedan länge utflyttade och hade sina egna familjer.

Dörren knarrar lätt när hon öppnar den. Ett bekant ljud som hon vanligtvis inte hör, men idag är hennes sinnen ovanligt uppmärksamma. Som vill de samla in och för evigt bevara dyrbara minnen. Visst har de haft det kämpigt och många gånger knapert här ute i skogen, men det har varit hennes hem och hon har aldrig lämnat det. Inte ens för en dag. Det var alltid Rudolf som tog cykeln in till Åtvidaberg för att handla det nödvändiga. Men deras hus stod alltid öppet för släkt och vänner. Det var så de ville ha det, ett gästvänligt hem.

Hon slår sig ner på bänken. Stinas bänk. Hon minns att systern för en kort period i slutet av 1920-talet, precis när det hade öppnat, hade bott på sinnesslöanstalten Storängen i Söderköping. Men bara efter ett år eller två hade deras mor hämtat hem henne igen. Men Stina hade haft det bra där och det gjorde beslutet att återigen skicka iväg henne lite lättare. Hon hade inget val. De kunde inte bo kvar här längre de två. Här på bänken satt Stina ofta med fötterna dinglande i luften. Kortväxt som hon var fick hon ta ett skutt för att komma upp och ett skutt för att komma ner. Någon kunde skrämmas av hennes läten, hennes utseende och temperament. Men hon och Stina förstod alltid varandra. De var lika pratsamma båda två, lika burdusa och med samma benägenhet att ta till svordomar. Men Gösta från Övre Holm hade aldrig varit rädd – vare sig för henne eller Stina. I alla fall inte som han visade. Pojkens pappa, bonden i Övre Holm, hade sina åkermarker och hagar precis intill stugknuten på Följsätter och allt som oftast var det Gösta som fick hämta hem korna om kvällen. Men ibland kom han för att få låna båten och ta en fisketur på sjön. Hon tyckte om när han kom förbi och såg alltid till att han fick ett glas saft och en bit sockerkaka.

Emma och Stina vid Följsätter

Hon blundar där hon sitter. Så här har hon nog aldrig suttit. Alltid har det varit  något att göra. Men nu lyssnar hon till vindens sång i träden. Girigt andas hon in doften av sensommar. I år kommer inte havren att bli slagen. Det finns inte tid till det. Den kommer att vissna ner och lägga sig som en ledsen gulnad matta på åkern ned mot sjön. Det gör henne ont, men det kan inte hjälpas. Så kommer med ens ett starkt minne. Hon och flickebarnet på väg ned till sjön. Hand i hand. Hur de badade och tvättade sig och hur hon sedan satt hos henne på kammaren när hon somnade in. Smekte hennes kind. Hennes hjärta svämmade över av kärlek till detta barn. Så kände de alla. Även Nisse, Rudolf och Stina Den sommarveckan när hon kom på besök var den bästa veckan på hela året. Innan hon kom brukade Rudolf brukade fara in till Åtvidaberg och köpa medvurst i kubik eftersom flickan älskade charkuterier. Och hon själv brukade gå ut på morgonen och plocka smultron på strå och röra till chokladsmet som flickan fick till frukost. De älskade att skämma bort henne. Bädda in henne i kärlek.

Långsamt slår hon upp ögonen. Lustigt att bilen inte har kommit ännu. Så lättade de var när hon gick med på att flytta. Men det var inget svårt beslut, hon visste att det nya boendet inte skulle bli långvarigt. Hon har haft ont i magen länge och misskött sin hälsa genom dålig kosthållning. Hennes tid på jorden är snart över. Hon tittar upp för att för sista gången blicka ut över trädgård och sjö. Så märkligt. Har någon ändå haft tid att slå havren? Framför henne breder en stor generös gräsmatta ut sig. I motljuset anar hon siluetten av en gestalt som sakta rör sig mot den glittrande sjön. Hon reser sig. Förundrat känner hon att värken i magen är borta och att benen känns pigga som i hennes ungdom. När hon raskt går efter gestalten tittar hon upp mot vägen. Hennes hjärta slår ett dubbelslag vid åsynen av Rudolf. Han vinkar glatt samtidigt som han sätter ned stödet på sin cykel. Hon hör ett ljud och ser en soligt leende Stina hoppa ned från bänken och springa Rudolf till mötes. ”Fan, vad du varit borta länge” ropar hon där hon springer. Lydia skrattar lyckligt där hon går efter gestalten. Nu har hon kommit ifatt och kan inte längre bärga sig. Hon smeker henne på kinden. Den lilla flickan, Signes äldsta, har blivit en vuxen kvinna, ja till och med äldre än hon själv när hon lämnade Följsätter. I kvinnans ögon ser hon samma kärlek som sjunger i hennes bröst.

”Gun, ta min hand så går vi tillsammans ned till sjön.”

Gun och Gösta sommaren 2017

Följsätter sommaren 2017

Berättelsen bygger på intervjuer med Gun Backarp, systerdotter till Lydia som är huvudperson i berättelsen, Gösta Jonsson, som var pojken i Övre Holm samt Tord och Lena Lindkvist som har hand om Följsätter idag. Intervjuerna har kompletterats med uppgifter från kyrkoböcker.

Lövvik

Plötsligt blir allt förunderligt stilla. De nyss så livligt kvittrande fåglarna tystnar. Korna stannar upp i sina rörelser och blickar mot människorna. Vad är det som händer? Till och med de glupska grisarna och energiska hönsen märker av förändringen och kommer av sig för en stund. Den ljusa sommardagen förvandlas på ett par minuter till skymning. Fast mamma har sagt att det kan vara skadligt för ögonen blickar den lilla flickan upp mot himlavalvet. Den mörka skivan lägger sig som ett perfekt anpassat lock och förvandlar värmekällan till ett svart klot med brinnande kanter. För ett ögonblick blir hon rädd att det var sista gången hon såg solen, men så ser hon skivan sakta röra sig. Hon slår undan blicken när solen, bländande vit, återfår sin storhet i takt med att den väldiga månkroppen fortsätter sin vandring runt jorden.

Solförmörkelsen är en unik händelse och blir ett av den lilla flickans två minnen från tiden i Lövvik. Året därpå, 1955, fyller hon fem år och flyttlasset går till Skogstorpet i Berg där de ska överta farbror Nils och faster Elsas gård. Det andra minnet är tillfället när hon låste in sig på rummet på övervåningen. Hon minns hur alla allt mer upprört bankade på dörren; pappa Folke, mamma Maja och syskonen Gun-Britt, Kerstin och Birgitta. Hon satt bara stilla på sin säng och tittade på den blänkande nyckeln i låset. Så förvånad hon blev när pappa en stund senare klev in genom fönstret! Utan att hon hade hört det hade han rest en stege mot husets gavel och klättrat upp.

Barbro ler vid minnet och skakar på huvudet där hon sitter på syster Kerstins balkong på Söderleden. ”Jag vet inte varför jag låste in mig.”

Familjens historia i Lövvik började år 1928 då Barbros och Kerstins farmor och farfar flyttade till torpet. Sonen Folke, sedermera flickornas pappa, var då sexton år gammal. När farfadern gick bort fjorton år senare tog Folke över gården. Vid den tiden hade han träffat Maja och första dottern, Gun-Britt, hade sett dagens ljus. Folkes mor Elin bodde kvar hos dem.

Lövvik i Värna socken år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Farmor bodde på källarvinden”, berättar Kerstin, ”åtminstone kallade jag hennes rum ovanför potatiskällaren så. Där hade hon en säng och kokmöjligheter. Men hon hade även ett sovrum i stora huset.”

Maja, Folke, Folkes bror Nils med hustru Elsa, farmor Elin och farfar Albin

Morfar Albert och mormor Hilma bosatte sig efter en tid i närheten, i torpet Lövdalen. Morfar som hela sitt liv hade varit ladugårdskarl gav svärsonen Folke ett handtag med djuren. Kossor, grisar, hästar och höns.

Mormor Hilma, Majas svåger och syster, Maja, Folke och morfar Albert

”Morfar var en liten man och jag vet att jag har ett foto någonstans där han står och håller två stora tjurar!” Kerstin skrattar. Barbro nickar. ”Den bilden minns jag också!”

”Jag kommer även ihåg”, fortsätter Kerstin, ”hur morfar en gång kom hem och sa att det var något konstigt med vår häst.”

Och nog var det något konstigt med hästen alltid. Den hade knall fall stupat i hagen och det visade sig, när polisen undersökt saken, att den blivit skjuten! Men varför? Och av vem? Det var onekligen mycket märkligt och den enda förklaring man fann rimlig var att djuret hade råkat ut för en tjuvskytt. En tjuvskytt som på håll, kanske från en båt i den närliggande sjön, hade sett det ljusbruna djuret och misstaget det för att vara en älg.

Mormor Hilma brukade, berättar Kerstin, sjunga visor för barnen och ibland berätta historier om förr i tiden. Till exempel berättade hon hur ungdomarna om lördagskvällarna ibland samlades vid vägkorsningen för att dansa. Någon spelman stämde upp på dragspel och så dansade de så att gruset dammade på vägen.

Folke (till vä) stolt vid sin första traktor. Det var dock, minns Kerstin, något fel på fordonet. Den spottade olja, vilket gjorde att hennes pappa alltid kom hem svartprickig efter en åktur.

I Lövdalen hade mormor Hilma några får. Dessa klippte hon med en gammaldags ullsax och lämnade ullen till garnpelle på Lagergrens i Åtvidaberg. Av garnet stickade hon strumpor till morfar. Kerstin minns också hur mormodern kärnade smör och gjorde egen ost. Och bakade så goda bullar, ”grisar” som barnen kallade dem. Hilmas sötebröd gjordes nämligen avlånga och utplattade och på så sätt så liknande de ett gristryne. Minnet av Hilma är särskilt starkt vid jultid då Kerstin alltid bakar några grisar av saffransdegen. De sedan länge sedan bortgångna lever kvar i våra minnen på de mest fantastiska sätt.

Vi tystnar och blickar ut på den fina utsikten som bjuds från Kerstins och Lars’ balkong på Söderleden. Sommaren står för dörren, allt är skirt grönt och utsökt ljuvligt. Allt det underbara ligger framför oss. En härlig känsla. Kerstin reser sig för att fylla på våra kaffekoppar och bjuder oss att ta mer av det goda brödet. Hon kan sannerligen baka goda bullar hon också.

”Jag gick i skolan i Värna och Björsäter”, fortsätter Kerstin ” och jag måste ha gått nära halvmilen till skolbussen varje dag.” Bussen gick från Kungsvikstorp och vägen som Kerstin och hennes systrar gick var en gångstig som gick genom skogsmarker, hagar och längs åkermarken fram till Kungsvikstorp. På vägen passerade de Kungsbäck där de fick följe av flera barn. Den sista skoldagen innan de skulle flytta från Lövvik till Skogstorpet kommer Kerstin ihåg att tant Ingeborg i Kungsbäck bjöd dem hembakad sockerkaka.

Kerstin är näst äldst i en syskonskara på fyra flickor. Hon har särskilda minnen från när de yngre syskonen Birgitta och Barbro föddes. Att mamma Maja väntade barn var inget man talade om och Kerstin lade inte heller märke till att hennes mage växte. Men så plötsligt en dag så försvann Maja. Kerstin kommer ihåg hur hon följde med sin far till Eds gård för att lämna mjölk och hur han där passade på att fråga om han kunde få låna telefonen.

Maja och Folke

”Så kom pappa äntligen ut från huset, satt upp på hästkärran och berättade att jag hade fått en lillasyster. Hela vägen hem till Lövvik låg jag i pappas knä och grät. Varför jag blev så ledsen minns jag inte.”

År 1955 flyttade familjen från Lövvik till Skogstorpet. Folkes bror Nils hade gått bort några år tidigare och faster Elsa orkade inte längre ensam ta hand om gården. När flyttlasset gick var Kerstin elva år och Barbro fem. I Lövvik flyttade de sista permanentboende in. När de så småningom flyttade blev Lövvik ett sommarhus. Idag hyrs torpet av ett jaktlag.

Kerstin avslutar: ”Vi syskon talar då och då om tiden i Lövvik och våra minnen därifrån. Min syster Birgitta talade alltid om den arga tuppen i hönshuset som hon var tvungen att passera på vägen till dasset. Genom åren har vi besökt Lövvik tillsammans några gånger. Det är ju vårt ursprung.”

Berättelsen bygger på intervjuer med Kerstin och Lars Kjellertz samt Barbro Mojlanen.

 

 

Mjölkerskan vid Adelsnäs

Stillsamt och värdigt faller skymningen och låter de omgivande träden och byggnaderna kasta långa skuggor innan de sakta bäddas in i ett mjukt mörker. När de endast kan ana siluetterna av trädgårdsmöbeln och hinken som lämnats kvar på gårdsplanen sträcker den lilla flickan ut sin hand mot den gamla och viskar: ”Är det klart nu?” Den gamla ler och nickar. ”Nu är det klart. Skymningstimmen är förbi. Nu kan vi tända lampan.”

Så många gånger hon suttit så. Under sommaren när skymningen likt en loj katt tålmodigt och njutningsfullt sträcker ut sig och om vintern när den kommer tidigt och försvinner lika raskt. Skymningstiden är en tid för vila, för eftertanke. Det är märkligt att se mormor som aldrig annars verkar vara förmögen att vila sitta helt still och tittar ut genom fönstret. Maud studerar den gamla. Hennes hud är skrynklig, såsom gamlas skinn blir. Hennes öron sticker ut från hucklet så att hon ser så där rolig ut. Huden på hennes händer är grov så som hud blir på hårt arbetande händer. Så många gånger de doppats i iskallt vatten under bykning, så många hinkar med vatten de burit från brunnen och hem, så många kor de mjölkat och så många barn de vårdat och ömmat för. Maud är redan lika lång som mormor trots att mormor är så mycket äldre. Det känns lite konstigt.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig och i morgon när hon vaknar vet hon att det väntar nyplockade smultron till frukost. För det gör det alltid när hon sover över hos sin mormor Emerentia. Tidigt, tidigt, innan någon annan i hela världen har vaknat går mormor upp, tar på sig sitt vita huckle och beger sig ut i skogen. Där fyller hon sina hinkar med skogens frukt. Att hon ständigt orkar bära denna börda är en gåta. Och så skänker hon bären och svampen till de som bor på herrgården och hon vägrar blankt att ta något betalt. Hon är så glad att hon kan vara till nytta och att det hon plockat kan komma till användning.

Fast hon är liten förstår Maud att hennes mormor är speciell. Så strävsam och orädd. Inget skrämmer henne, inte en orm, inte en människa, och hon arbetar hårdare än mången karl. Och, tänk, hennes mormor kan koka soppa på en spik. För hur skulle det annars gå till när det lilla spiselrummet om söndagarna fylls av mostrar, farbröder och kusiner och hon glatt lagar mat till dem alla?

Mauds mormor Emma Kristina Emerentia Andersdotter föddes i november år 1872. Det var samma år, ja faktiskt blott bara några månader efter att Oscar II blivit kung över Sverige och Norge och samma år som de schweiziska bröderna Cloetta startade sin första chokladfabrik i Malmö. Emerentia var dotter till brukaren Anders Johan August Andersson och hans hustru Eva Helena Carlsdotter. De bodde i Anderstorp och Emerentia var det fjärde barnet i en syskonskara om nio barn. Fyra av Emerentias syskon dog i spädbarnsålder. När Emerentia var sjutton år tog hon tjänst som piga och flyttade hemifrån. En tid arbetade hon hos brukskassören Werner Movik som i folkmun kallades ”pänningepösen” eller bara ”påsen” då han en gång i veckan reste till Bersbo för att avlöna gruvfolket. Movik med sina svarta yviga polisonger var en flitens man, en riktig arbetsmyra och extremt korrekt.

Emerentia är tjugo år när hon får sitt första barn, Anna Maria Elisabet, född utom äktenskapet. Året därpå, år 1895, gifter hon sig med lantbruksarbetaren Otto Wilhelm Ljunggren. Tillsammans får de fem barn innan Otto åtta år senare drabbas av ”maglidande” och dör till följd av detta. Då var Emerentia havande med deras sjätte och sjunde barn, tvillingarna Ernst Gustaf och Karin Ingeborg, som båda avlider inom sitt första levnadsår. Två år senare dör tioårige sonen Otto Gunnar i scharlakansfeber och femåriga dottern Elin Kristina i lungkatarr. Nu har familjen flyttat till Malmviken och Emerentia föder i december 1906 ett barn utom äktenskapet; Katarina(Karin) Ingeborg.

Under loppet av fjorton år har Emerentia gift sig, blivit änka, fått nio barn och förlorat fyra. Nu i 34 års ålder är hon ensam med fem barn i åldrarna tio, åtta, fem och ett. Barnen är snart endast fyra stycken då femåriga Emma Charlotta drabbas av difteri och går bort. Det är nu Emerentia får en tjänst som mjölkerska vid Adelsnäs. Hon bosätter sig först i Grindstugan och senare i Nya Sunneborg. Som mjölkerska går hon upp först av alla. Under de tidiga morgontimmarna mjölkar hon korna för att sedan skynda hem till sitt andra arbete: att iordningsställa frukost till ladugårdskarlarna.

”Tack vare det gick det aldrig någon nöd på min mamma Odelia och hennes syskon Anna, Karin och Karl. Mormor hämtade råvaror till frukosten uppe på slottet och den kom även barnen till del.”

Överst: Karl, Odelia
Nederst: Emerentia, Karin och Anna. Foto privat

När barnen vuxit upp och flyttat hemifrån bosatte sig Emerentia i Gamla Sunneborg. Hon var omtalad för sin långa vandringar i skogen där hon plockade bär. Hon gav sig iväg tidiga morgnar och kom tillbaka med hinkarna fyllda. Johan Adelswärd som bara var en liten grabb vid den här tiden minns så väl den lilla gumman med sitt huckle. Den lilla krutgumman som inte mätte högre än 150 cm men var stark som en oxe. Var det inte hinkar från skogen bar hon välfyllda matkassar från affären. I Gamla Sunneborg väntade hönsen och grisen. Grisen, vars kött alltid var segt, eftersom den blivit en vän och Emerentia drog sig för att slakta den. I andra lägen var hon hårdnackad och kompromisslös. Som vid tillfället när hennes tupp blev galen och jagade Maud ute på gårdsplanen. Då tog hon helt sonika tuppen och vred nacken av den. Eller när barnbarnen vettskrämda skrek att det låg en huggorm på farstukvisten, ja då satte hon orädd sin blå gymnastiksko på ormen och trampade ihjäl den.

Emerentia och sonen Karl. Foto privat

På ålderns höst flyttade Emerentia till Djurgårdsgatan. Hon dog år 1962, 90 år gammal. När skymningen sakta lägger sig över hennes Gamla Sunneborg ser vi att köksfönstret vilar i mörker. Inga lampor har ännu tänts. Allt har sin tid och det här är en tid för eftertanke och vila. Ett litet barn fattar den gamlas hand som, trots sin grova hud, är len och varsam. De ler mot varandra i samförstånd. Om en stund när det är helt mörkt kan lamporna tändas och imorgon väntar nyplockade smultron som fortfarande doftar skog.

Emerentia vid Gamla Sunneborg med barn och, förmodligen, grannar. Foto: Johan Thorin, 1928

Berättelsen baseras på intervju med Emerentia Ljunggren barnbarn Maud Lindström, kyrkoböcker samt ”Åtvidiana” av Carl Nordenström.

Glypsmåla

Han är elva år och går tillsammans med sin pappa den sista biten upp till torpet. Bilen har de lämnat där vägen tog slut. En katt kommer skuttande på gräsmattan. Han böjer sig leende ned och klappar den mjuka pälsen. Tillgivet stryker sig katten mot hans ben. Så kommer ytterligare en katt, och en till. Skrattande klappar han dem alla. Så är de framme vid torpet där tanten som gör så fantastiska tårtor och ostkakor bor. När hans pappa knackar på dörren öppnas den av en liten, rund gumma.

Johnny och Maria Lindahl åker Kisavägen fram. Sedan en tid har de letat efter ett sommarhus som inte ligger allt för långt från Linköping. De svänger in på grusvägen till vänster och passerar Ekenäs där Johnnys mamma växte upp. Så är de framme vid anvisad plats. De ställer bilen vid vägen och går den sista biten upp till torpet.

Johnny ler stort när han berättar om mötet med Glypsmåla den dagen år 2002.

”Jag kände genast igen vägen upp till huset. Här hade jag varit förut! Det var 1959 och jag hade följt med pappa till tant Hedda för att hämta ostkakor som var beställda till faster Anne-Maries bröllop.”

Tant Hedda var hushållerska hos brukaren Ernst Hultman som sedan år 1937 arrenderade Glypsmåla. Torpet hade vid Ernst övertagande stått tomt i två år sedan den tidigare brukaren Anders Johan hade gått bort. Ernst var en storvuxen man med händer stora som dasslock.

Ernst Hultman. Foto: Arne Dahlgren

Ernst hade ett hjärta av guld och var en sann djurvän. När han och hans ardennerhäst var ute i skogen för att hämta massaved ville han till varje pris skona hästen och bar vanligtvis mer än hästen drog. I Glypsmåla fanns, förutom hästen, även höns, kalvar, gris, bin och så katter. Många katter. Säkert ett tjugo- eller trettiotal som bodde i och under visthuset som låg intill boningshuset. På sensommaren brukade Ernst höra av sig till skogvaktare Arne Dahlgren i Åbacka (läs om Arne Dahlgren och Åbacka här) för att få hjälp att ”ta bort” några katter. Arnes son Anders som gärna besökte Ernst och Hedda när han var liten grabb berättar:

”Allteftersom Ernst plockade fram katterna vid magasinet så tittade han på dem och sa: inte den, inte den … Jag tror aldrig någon katt blev skjuten hos Ernst.”

Ernst med Anders till höger och Anders bror Hans till vänster. Foto: Arne Dahlgren

***

Johnny och Maria bestämmer sig för att hyra Glypsmåla och Johnny ringer till sin mamma. Johnnys ögon glittrar vid minnet av sin mors reaktion. ”’Men åh”, utropade hon, ’Glypsmåla – det var ju där din mormors mor bodde.’”

Mormors mor hette Anna Sofia Jakobsdotter och föddes år 1873 som sjätte barnet till kolaren Jakob Reinhold och hans hustru Anna Lovisa. Liksom fallet för många barn under den här tiden växte Anna upp i ett fattigt hem och redan vid tretton års ålder började hon arbeta som piga. Tjugoett år gammal blev hon gravid och fick lämna sin tjänst och flytta hem till sina föräldrar. Här föddes år 1894 sonen Ture. Barnets far hade övergivit Anna strax innan. Året därpå fick Anna en tjänst i Hårsbo, en gård inte långt från föräldrahemmet. Anna och Ture flyttade dit, men förmodligen blev det svårt att hinna med arbetet och den lille så Ture återvände snart till morföräldrarna. Tiden i Hårsbo kom att sluta tragiskt. Anna upptäckte snart att hon återigen var gravid och valde att dölja sitt tillstånd. Husbonden tyckte sig ana vad som stod på. Han frågade Anna som dock nekade.

Omkring klockan tre på morgonen den 25 februari vaknar Anna av födslovärkar. Då hon sover ensam i köket är det ingen som ser när hon går ut till avträdet. Här, sittande på fjölen, föder hon ett flickebarn som faller ned i ”smutslåren”. Anna går runt och lyfter upp barnet som, berättar Anna senare, inte visar några livstecken. I skydd av mörkret går hon till ladugården och gömmer kroppen i gödselstacken. Fram till husbondfolket kommer in i köket vid fem-tiden ligger Anna vaken. För husbondfolket förklarar hon att hon inte kan stiga upp då hon drabbats av yrsel.

Anna Sofia Jakobsdotter. Foto: privat

Det går en kort stund så upptäcker husbonden Erik Svensson blodfläckar på avträdet. Han misstänker vad som kan ha hänt och hämtar drängen Axel Wilhelm Johansson för att få hjälp i letandet. Klockan har slagit åtta när de plötsligt hör ljud från gödselstacken. Man finner flickebarnet som är vid liv och kallar genast efter barnmorskan. Men det är försent och klockan tre på eftermiddagen dör barnet som får namnet Anna Maria.

Kisa tingshus på 1870-talet. Foto: Emilia Johansson

I mars kallas Anna till tinget i Kisa. Hon erkänner att hon alltsedan hon förstod att hon var gravid hade haft tankar om att göra sig av med barnet. För hur skulle hon klara av att försörja ytterligare ett barn? Men hon hävdar envist att hon inte hade planerat hur hon skulle gå till väga. Husbonden, hans hustru och drängen kallas att vittna. Förutom om händelserna den 26 februari berättar husbonden att Anna alltsedan hon kom till dem i oktober 1894 hade varit en utmärkt tjänare; pålitlig, redbar och duktig och ”att det skulle stå hårdt till att få hennes like.” Hon hade ”inte ens under den senaste tiden av havandeskapet visat någon nedslagenhet utan varit vid sitt vanliga goda lynne.” Anna döms till två års fängelse för barnamord och kom att sitta i Kalmar länsfängelse.

Så småningom fick Anna ytterligare en utomäktenskaplig dotter och några år senare gifte hon sig med Karl Johan Verner och flyttade till Åtvidaberg. Tillsammans med Karl Johan Verner fick hon tre barn.

                                                                                       ***

Johnny och Maria tar sig an Glypsmåla med stor kärlek och ägnar en sommar till att måla de rödfärgade knutarna och vindskivorna vita. En annan sommar renoverar de alla fönster. Nu har det varit deras sommarhus i fjorton år.

Glypsmåla renoveras. Foto: Johnny Lindahl

”Vi trivs så bra där”, säger Maria och det syns på henne att hon njuter vid tanken, ”det är inte förrän vi är där som vi inser hur mycket brus vi dagligen har omkring oss. Ute i Glypsmåla är det öronbedövande tyst!”

Annat var det tisdagen den 16 januari 1951. Hade Ernst levt idag hade han säkert kunna berätta om det dånet när en J28 A Vampire flög rakt in i Glypsberget. Kanske såg han till och med hur planet till följd av de marknära molnen flög alldeles för lågt? Piloten A.W. Krook som var på en navigeringsflygning från F13 i Norrköping omkom omedelbart.

Men annars gick nog det mesta lugnt till även på Ernst tid.

Jag minns hur Ernst varannan lördag”, berättar Anders Dahlgren, ”cyklade till Åtvidaberg och handlade. Han brukade stanna till i Åbacka och ge oss nyseparerad grädde. Med sig hem till ’Målen’ hade han sockerdricka till Hedda. ’Dä ä nå sjuklit mä na’ brukade han säga. Saken var den att Hedda led av gallsten. Man kan undra om sockerdrickan egentligen var en särskilt bra medicin.”

Tomglasen efter sockerdrickan förvarade Ernst på övervåningen i magasinet. Med åren blev det flera hundra tomglas. Ernst brukade säga att han en dag skulle ta en droska för att åka och sälja dem. Men innan han hann göra det sänktes panten från 10 till 5 öre och hela förmögenheten halverades i ett slag!

Det var efter hästen Ernst slutade sina dagar. På isen under virkeskörning stannade hans hjärta. Ernst, häst och släde hittades stående vid sjön Tolen på väg hem mot Glypsmåla. Hedda flyttade till släktingar och Glypsmåla blev sommartorp.

Sjön Tolen sedd från Glypsmåla. Foto: Johan E. Thorin

Anders Dahlgren återvänder då och då, främst i samband med jakt, till skogarna runt Glypsmåla.

”Varje gång som jag går över Glypsmåla känner jag hur Ernst och Heddas ande svävar över gården.”

***

I efterforskningen i kyrkböckerna visar sig snart en besvärande omständighet: Anna Sofia Jakobsdotter bodde inte alls i Glypsmåla. Här bodde istället familjen Jonsson: brukaren Carl Johan med hustrun Emma Charlotta och de fyra sönerna. Anna växte upp i ett helt annat torp, även det ett arrendetorp under fideikommisset Adelsnäs och beläget bara ett stenkast från Glypsmåla, nämligen Glypsända. Hur ska detta förmedlas till Johnny?

Glypsmåla. Foto: Johnny Lindahl

Det hela får en oväntad lösning. Johnny hör av sig. Han har återigen talat med sin mamma om Anna och Glypsmåla och hon har rättat honom. Det var inte mormors mor som växte upp i Johnnys och Marias sommarhus, utan mormors far! Minns ni brukaren Anders Johan som hade dött år 1935, två år innan Ernst Hultman tog över arrendet av torpet? Anders Johan var son till Carl Johan och hans storebror hette Karl Johan Verner, den man som Anna så småningom gifte sig med!

Karl Johan Verner flyttade vid tjugo års ålder till Åtvidaberg. Här arbetade han under fyra år som dräng i Trulstorpet i Vestra Bjässerum. År 1905 fick han anställning som byggarbetare och gifte sig med Anna. Året därpå föddes deras första gemensamma barn, Sara Maria. Johnnys mormor.

Det finns en mening med det mesta. Hade det inte varit för Johnnys kom ihåg fel så hade inte Annas historia blivit berättad. Och även om den är tragisk och skrämmande så säger den mycket om kvinnors levnadsvillkor under gångna tider.

Avslutningsvis: Johnny Lindahl och Anders Dahlgren var skolkamrater i Åtvidaberg under några år. Under tiden berättelsen om Glypsmåla skrivs får de återigen kontakt. Johnny skriver:

”Nu har Anders Dahlgren och jag haft lite mailkontakt. Vi konstaterade att vi inte sett sedan omkring 1965 och att vi har många gemensamma minnen från skoltiden. Tack vare dig, tillfälligheterna och slumpen fick vi åter kontakt. Jättekul. Det blir troligen en liten ‘återträff’ i Glypsmåla i vår.”

Historien om Glypsmåla har berättats med hjälp av intervjuer med Johnny och Maria Lindahl samt Anders Dahlgren, kyrkoboksmaterial och domboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook, som du hittar här

 

 

Chauffören vid Adelsnäs

Var söker man efter en bra hästkarl? Har man tur får man tips på en bra man. En man som vid tillfället har en tjänst på fjärde skvadronen på kavalleriet i Helsingborg. Denne man hette Curt Lindblom och han kom, för att uttrycka det med en modern term, att bli ”headhuntad” till Adelsnäs av baron Eric Adelswärd. Året var 1937. Samma år som Råsunda fotbollsstadion invigdes och Jussi Björling gör succédebut i Carnegie Hall i New York och gav sig ut på sin första USA-turné. Samma Jussi som så småningom kom att besöka Adelsnäs och underhålla en stor skara människor i Adelsnäsparken. På Adelsnäs hade Ebbas och Erics förstfödda, Johan, hunnit bli ett halvår gammal när 27-årige Curt anlände runt valborgsmässoafton.

Curt själv föddes i mars år 1910 i Kölefors, ett litet samhälle ungefär en mil utanför Kisa. Curts far Jonas Lindblom var banmästare. Han och hustrun Emma hade, när Curt föddes, åttaårige Hugo, sexåriga Dora, femåriga Ruth och treåriga Olle. När Curt var ett år föddes brodern Eric. Året därpå flyttade familjen till banvaktsstugan i Opphem i Tjärstad socken och familjen utökades med Dagmar och Karl Egon.

I banvaktsstugan vid Emmern bodde Curt tills han sexton år gammal fick tjänst som dräng hos Gunnar Viking på gården Småbäck. Och kanske var det här Curt fann att han hade ett intresse för och ett fint handlag med hästar? Tre år senare, år 1929, var det dags för det stora äventyret. Curt packade sina väskor och med biljetten i hand steg han på tåget som skulle ta honom till Helsingborg. För en nittonårig grabb uppvuxen på en liten ort i Östergötland måste det ha varit omtumlande att komma till den skånska staden med närmare 50 000 invånare. I Maria församling fanns det Kungliga skånska kavalleriregementet och här skrevs Curt in i dess fjärde skvadron. Efter lumpen ”snodde han värvning” och kom att stanna vid regementet i sammanlagt sju år.

Curt med hästen Pelopeia vid kavalleriregementet i Helsingborg

Så ”headhuntades” han av Eric och hamnade åter i Östergötland år 1937. Om hans uppdrag från början var att ta hand om barons hästar så utvidgades snart uppdraget att omfatta även andra hästkrafter, nämligen bilarna. Curt tog körkort och blev chaufför vid Baroniet. Ni som har läst om barnhusan Margareta Westermark och husan Siri Nilsson vet att den första som mötte dem vid ankomsten till Åtvidaber var just Curt. Glada, roliga och socialt begåvade Curt skjutsade såväl personal som herrskap när det behövdes. Ibland var bilen fylld av skrockhöns som hämtades runt om på gårdarna när det var dags att ruva fasanägg på Adelsnäs, ibland var den fylld av barn som skulle till skolan eller julklappar som skulle köras ut till anställda. Johan Adelswärd minns med värme hans och Curts resor till och från internatskolan Lundsberg med det obligatoriska wienerbrödsstoppet på konditoriet i Örebro.

Glade Curt i stilig chaufförsuniform

Hade man gäster på besök i herrgården, vilket man ofta hade, var det Curt som bar bagage och körde bilarna till garaget. När gästen skulle åka hem kunde den sätta sig i en omsorgsfullt tvättad och tankad bil. Curts titel var chaufför men så här i efterhand kan man se att han i mångt och mycket även fungerade som fastighetsskötare och en gammaldags butler. Han ordnade med praktiska saker i huset liksom han borstade kläder, putsade skor och strök baronens kläder. ”Det var Curt som lärde mig hur man gör snygga pressveck på byxorna” berättar Johan. Och Curt hoppade in som servitör, både på Adelsnäs och andra ställen. Hans livré fanns med i bilen när han körde Eric och Ebba till middagar. Och det var på det viset han träffade sin Anna.

Anna Wicksell arbetade som husa i Kvistrum under ryttmästare Gabriel Falkenberg. I samband med att Curt körde dit i tjänsten och gång efter annan satt i köket och väntade på sin uppdragsgivare eller hjälpte till med serveringen kom han och Anna i samspråk. Tycke uppstod och i juni 1939 gifte de sig. Anna slutade sin tjänst vid Kvistrum och flyttade tillsammans med Curt till Smegården vid Adelsnäs. Samma år föddes sonen Per-Åke. Anna hade sedan tidigare dottern Gerd så plötsligt var Curt tvåbarnsfar.

Alltjämt hade Curt ett gott handlag med hästar och motionsred såväl Erics som Johans hästar. När Johan var runt tio år hade han en liten ponny, som lystrade till namnet Valparaiso. Valparaiso eller Valle kunde visserligen se liten och gullig ut, men han var en riktig illbatting. Ja, kanske rent av elak. Ideligen kastade av sin tioårige ryttare som blev allt räddare för att sitta upp på hästryggen. Så en dag fick Curt nog. Nu skulle Valle få klart för sig vem det var som bestämde. Han satte upp och red i sporrsträck på planen framför Adelsnäs. Men plötsligt satte Valle framhovarna i marken och tvärbromsade. Över den böjda hästnacken seglade Curt av och damp i backen. ”Rackarn’s häst!” utbrast Curt. Under alla åren på kavalleriet och därefter hade han aldrig trillat av en häst. Med Valle blev det premiär.

Då gick det betydligt lugnare till när Curt var förridare till karnevalståget på Barnens dag i Åtvidaberg. I eleganta utklädningskläder var Curt en fröjd för ögat.

Curt som förridare på Barnens dag i Åtvidaberg

Curt arbetade på Baroniet fram till pension. Han och Anna flyttade så småningom till en lägenhet på Åkervägen. År 1997 dog Curt, 87 år gammal.

”Curt och Anna var jättebra kompisar” berättar Siri Nilsson och förklarar att hon och hennes Bobby, tillsammans med Margareta Westermark och hennes man samt paret Bergenroth umgicks flitigt med Curt och Anna Lindblom. ”Vi hade middagar och vi dansade. Curt och Anna var härliga människor och Curt bjöd alltid på sig själv, han var en riktig sällskapsmänniska.”

Curt och Anna

Berättelsen bygger på intervjuer med Curts och Annas son Per-Åke Lindblom, barnbarnet Marie Skogh, Johans Adelswärd och Siri Nilsson samt kyrkoböcker.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Skogstorp

Hon föddes i Högboda i Björsäter år 1938. När hon var tre år gammal flyttade hon och lillasyster Birgitta med sin mor Linnea och far Bertil till Skogstorp i Mormorsgruvan. Bertil var skogsarbetare under Baroniet Adelswärd och nu skulle han och Linnea dessutom bli torpare. Ett eget litet lantbruk med djur; kossor, kalvar, gris och höns. Och en häst förstås – så att de kunde plöja och köra timmer. För det var ju med hjälp av timmerkörningen under vinterhalvåret som arrendet skulle betalas.

Linnea och Bertil hade träffats när de arbetade som piga och dräng i Tranebo hos Erik och Tyra Fallman. De gifte sig i Östra Ryds kyrka på påskafton år 1938. Märta föddes i oktober. ”Det första barnet går man aldrig länge med” brukade Linnea skoja.

Bara något halvår efter inflyttningen skulle Skogstorp renoveras och få en välbehövlig ansiktslyftning. Det var välkommet även om själva renoveringen var en prövning. Linnea lagade mat på spisen som provisoriskt hade pallats upp tegelstenar i källaren. Märtas allra första minne är från denna tid. Så gott som dagligen fanns det folk i huset som murade och snickrade. Märta var bara tre år och tyckte att det var ofantligt spännande. Med en egen liten hacka hjälpte hon murare Axelsson att skrapa murbruk.

Under åren i Skogstorp får Märta och Birgitta fyra syskon; Irene, Inger, Ethel och Ebbe. Barndomen då var en helt annan än den som barn har idag. Då fanns det inte tid för lek på samma sätt. Men det var givetvis inget man reflekterade över. Sådant var livet. I tidig ålder fick Märta hjälpa till att ta hand om syskon och hushåll när Linnea och Bertil skötte lantbruket.

När det var sommar och Märta hade ledigt från skolan brukade Linnea sätta en deg som Märta fick baka ut. Alltid på fyra liter. Vetedeg den ena dagen och rågbröd den andra.

”Det tog mig en hel dag att baka brödet. Jag minns att det var en utmaning att hålla jämn temperatur i vedspisen. Sedan skulle jag gå ut med kaffekorg till mamma och pappa halv tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen.”

Som äldsta barn föll det på Märtas lott att ta hand om sina yngre syskon. Hon minns med ett leende de veckor som alla barn utom hon låg sjuka i mässling. ”Det var så härligt, jag fick ha mamma och pappa helt för mig själva och sitta ensam med dem vid matbordet. Det var så lugnt och skönt.

Då andra världskriget pågick och Bertil var inkallad var Linnea och barnen ensamma under långa perioder. ”Tänk dig”, säger Märta, ”mamma var ensam med lantbruket och sex barn. Och då fanns det inga moderniteter.” På ålderns höst när Linnea och Bertil flyttade till en lägenhet i Eksätter brukade Linnea skrattande påpeka: ”Tänk om vi förr hade haft bara hälften av de bekvämligheter vi har nu!”

Linnea var en streber på alla sätt. Hon började så småningom arbeta som brevbärare. Hon körde moped på sina sträckor. Så lades sträckorna om och blev så pass långa att det krävdes en bilburen brevbärare. För att kunna fortsätta skulle Linnea bli tvungen att ta körkort.

”Jag hade”, ler Märta, ”tagit mitt körkort strax innan. Mamma tog helt sonika mina böcker och började läsa.” Vid 43 år ålder tog Linnea sitt körkort. ”Aldrig hade jag väl trott att vi skulle ha en bil i vår familj, men så helt plötsligt hade vi en!”

Märta tittar på Johan Thorins tidiga bild på Skogstorp och konstaterar att det var så det såg ut på hennes tid också.

”Här vid staketet rann en liten bäck. Där fick vi barn inte hållas, men det gjorde vi förstås ändå. Och ibland trillade vi i.”

Hon minns ovädret den där dagen när hon och Birgitta var små. Tillsammans med sina föräldrar hade flickorna varit ute i ladugården och mjölkat kor. När de var klara regnade och åskade det häftigt. Märta sprang före in i boningshuset. Efter kom Birgitta tillsammans med Linnea och Bertil som bar en mjölkkanna mellan sig. Kannan skulle ställas i källan för att kyla mjölken som dagen därpå skulle köras till mejeriet i Åtvidaberg. Så hör Märta en hög smäll. Åskan hade slagit ner taggtråden som löpte längs staketet och ner i kannan. Allt gick bra, men sedan den dagen var Birgitta åskrädd.

Vid Nedre Skogstorp år 1928 bodde Set Hjalmar Lind, skogsarbetare och torpare, och hans hustru Augusta Matilda Andersdotter. De fick sammanlagt elva barn, de flesta utflugna när bilden togs.

Övre Skogstorp år 1928. Här bodde Gustaf Viktor Ferdinand Eriksson tillsamma med sin syster Karolina Olivia Eriksdotter. På Linneas och Bertils tid bodde Gerda och Gustaf Johansson här.

Berättelsen om Skogstorp bygger främst på Märta Anderssons berättelse.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.