Fjärsbo

Vi hör honom innan vi ser honom. Pinnar knäcks och hans trötta fötter sparkar iväg stenar och kottar som ligger i hans väg. Kläderna är till lika delar slitna och trasiga, stövlarna var inte hela första dagen han använde dem och nu hänger de knappt ihop, hans hår och långa skägg är tovigt och ovårdat. Hans höfter värker. Vem hade trott att kriget mest handlade om detta ändlösa marscherande? Något enstaka fältslag har han varit med om och det var inte angenämt vare sig under tiden det pågick eller efteråt. Men i huvudsak har de mest ägnat sig åt belägringar och stormningar. Utrustad med musköt eller pik har han med hjärtat i halsgropen utfört de order han tillgivits. Men nu är kriget äntligen slut. Snart är han hemma och ska så förbli. Han ser fram mot att träffa sönerna Zachris och Israel. Men sin hustru, hur känner han inför henne? Även han har hört ryktena som säger att Ingeborg haft umgänge med Nils Holstensson, legodrängen. Ryktet låter också säga att hon har fött en oäkting. Hur det förhåller sig kommer han snart bli varse, för nu ser Per äntligen gården.

Fjärsbo sett från infartsvägen år 1928. Foto: Johan E Thorin

Det krig som man senare kom att kalla trettioåriga kriget hade pågått i drygt tio år innan Sverige år 1630 sällade sig till de krigförande länderna. Tjugofemårige Per Hansson från Kättilstad socken tar värvning redan första året. Han blir fänrik vid Östgöta Infanteriregemente, fotfolket som det också kallades, och som betalning fick han rätt att bruka kronogården Fjärsbo.

Fjärsbo sett från sjön år 1928. Foto: Johan E Thorin

Två år efter Sveriges inträde i kriget stupar den svenske kungen Gustav II Adolf och hans blott sexåriga dotter Kristina blir drottning. I tjugotvå år regerar hon över stormakten Sverige innan hon abdikerar. Ytterligare två år senare, år 1658, avlider från fänrik Per Hansson. Enligt källor på nätet var dödsorsaken syfilis. Sonen Zachris åberopar inför tinget sin rätt att bruka Fjärsbo, vilket han ges rätt till. I slutet av 1700-talet kommer gården att höra till det adelswärdska fideikommisset.

Marken runt gården är omvittnat stenig och under generationer hade man slitit och samlat sten i stora rösen. Ryktet som säger att gården alltid bebotts av starka och arbetsamma människor stämmer otvivelaktigt. Armstyrka och envist tålamod har här varit av nöden. Och vilka har då, förutom Per, Ingeborg, Zachris och Israel, bott här? Till gården har det som mest hört tre hus och två ladugårdar. Det ena huset revs i mitten av 1900-talet och de två andra har under årens lopp både byggts till och gjorts mindre. I det större huset rymdes flera lägenheter. Antalet familjer som samtidigt och under årens lopp har bott vid gården är således många.

Under 1870- och 80-talen kommer tre familjer inflyttande. Det är Svenssons, Mattsons och Rothmans. Peter August Svensson står som brukare till en tredjedel av Fjärsbo. Av hans och hustrun Anna-Karins nio barn är det den näst äldsta sonen Johan som senare tar över. Denne Johan eller snarare hans barn har vi hört om i tidigare berättelser. De flyttade nämligen till torpet Stensätter år 1924. Kommer ni ihåg Sven och Erik som spelade hartsfiol hos disponenten i Villan och skrämde slag på folk där de gömde sig under bron vid templet. Om inte, så läs här: Stensätter.

Ingrid Mattson, Anna (efternamn saknas), Alva Rothman och Stina Rothman. Foto: privat

Ungefär tio år efter att Svenssons kommit till Fjärsbo flyttar familjen Mattsson hit och det är så småningom barnbarnet Ingrid, hennes man Karl som är skogsarbetare, och deras barn som kommer att bo vid gården. Denne Karl som under ett arbetspass hugger sig i benet med yxan. Sonen Bo Rosengren som idag är 78 år berättar:

”Det fanns ingen telefon i Fjärsbo utan pappa fick svepa något lakan kring benet och gå till skogvaktarbostället Åbacka för att ringa.”

Bo minns också när gården äntligen utrustades med telefon och elektricitet. ”Det fanns bara ett telefonnummer till Fjärsbo så växeltelefonisten i Åtvidaberg ringde en signal om samtalet skulle till den ena familjen och två signaler om det skulle till den andra.”

Och han minns proceduren när de skulle ringa till hans moster i Ömmelsbo, knappt en mil från Fjärsbo. Man vevade på telefonen för att kopplas upp till telefonisten i Åtvidaberg. Hon kopplade samtalet vidare till Rimforsa, som i sin tur kopplade till Kättilstad där man slutligen kunde be att få bli kopplad till Söderö nummer 33, vilket var mosterns telefonnummer.

Den tredje familjen hette Rothmans. Det var Johan Erik, Anna Rebecka och barnen Carl Verner och Astrid Maria. Carl Verner flyttade så småningom därifrån, men kom tillbaka när det var dags att ta över. Carl Verners son Sven minns hur han som tolvåring kom till gården. Fadern var, liksom Karl Rosengren, skogsarbetare och från tidigare år fick Sven och hans syskon hjälpa till med skogsarbetet. Sven berättar:

”Efter ungefär ett halvårs sjukdom avled min far i cancer i juli 1932. Han efterlämnade inte bara hustru och sex barn utan också dålig ekonomi på grund av sjukdom och dåliga tider. Det var kämpiga år som följde. Erik och Anna hade flyttat hemifrån men mor, Stina 22 år, jag 20 år, Gunnar 17 år och Nils 10 år måste nu på något sätt ro det hela i land. Med förenade krafter lyckades vi. Eftersom jag var den äldste av bröderna, blev det största ansvaret också mitt. Tack vare att ett sågverk startade vid Viresjö så fick vi mycket körslor dit. Vägarbete gav också en extra inkomst. Alltså var det arbete, arbete och åter arbete som gällde. Fem år efter fars död kunde vi så till slut känna oss skuldfria.”

Fram till 1980-talet tjänade fortfarande det ena av de två husen som permanentbostad medan det andra hyrdes ut som sommarhus. Mellan 1968 och 1988 var Oskar och Sonja Haglund och deras döttrar Inger och Gudrun sommargäster i Fjärsbo. Systrarna minns den första sommaren när de målade om huset. Hur Gudrun balanserade på två ihopsnörade stegar för att nå gavelsidan.

Oskar, Sonja tillsammans med en god vän som hjälper till att göra båten någorlunda sjöduglig. Foto: privat

De minns den knappt sjövärdiga båten som tog dem på fisketurer i gölen om sommaren och pappa Oskars stora trädgårdsland där Gudruns dotter Camilla plockade ”klubba på skaft” (morot).

Inger och Oskar. Foto: privat

De ler vi minnet av hur deras far värnade så pass om svalorna som hade sina bon i boden att han väntade att stänga igen för vintern tills fåglarna flyttat ut i november. Och de berättar om älgarna som frustande simmade över gölen, skafferiet man kunde gömma sig i, åskan som slog ner och kastade eldkvastar på de utanpåliggande ledningarna och sist, men inte minst, alla ungdomsfester och släktkalas de bjudit in till på Fjärsbo.

Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket slit och så mycket nöje under alla dessa år vid gården i skogen. Husen har renoverats och byggts om – men de står där än idag. Gölen som idag stillsamt blickar upp mot himlen och inväntar nya sekelskiften är densamma som när Per kom gående i skogen efter att ha upplevt krigets vedermödor. Den göl som enligt tidigare hyresgäster innehåller ålar tjocka som kvinnolår, berättar Sofia och Johan Frithioff.

Familjen Frithioff och Ekberger

”Även om det inte stämmer så är det något i gölen, helt klart” bekräftar Johan. Något som med krafttag kan ta tag i ett fiskespö och ge en gädda ett rejält bett över ryggen.

Det var hans morbror som år 1990 började hyra Fjärsbo. Året därpå fick morbrodern sällskap av sin syster, Johans mamma Marion Ekberger och lite senare sällade sig även Johan, Sofia och barnen Adrian, Elias och Dexter till sommargästerna. Sedan mitten av 2000-talet arrenderar de båda husen. Att det är ett välkommet uppbrott från lägenheten i Linköping står klart även om Adrian längtar efter sina tevespel. För sedan 1989 saknas elektricitet på gården.

”Men nu har vi alla fall kylskåp”, berättar Sofia glatt, ”och det är minst sagt revolutionerande!” Tidigare har de nämligen fått fara fram och tillbaka till Åtvidaberg eller be snälla grannar att frysa deras dunkar med vatten. Vår rundvandring i dagens Fjärsbo avslutas i Marions hus. Tänk att det hus som genom historien har bebotts av så många familjer idag rymmer en person och en bengalisk katt.

Marion Ekberger har målat den fina tavlan av Fjärsbo.

På den direkta frågan om det spökar i Fjärsbo svarar Marion genast jakande och hon berättar att ett av spökena är en man som var soldat i trettioåriga kriget och dog av syfilis. Minsann! Och ja, jag kan nog tycka att mannen som går bredvid oss i trådslitna kläder, stövlar som sett sina bästa dagar, långt hår och skägg förundrat ser sig omkring i huset. Det är inrett i indisk stil och han har väl aldrig sett på maken! Han rynkar på näsan? Vad är det som doftar? Rökelse? Han skakar tveksamt på huvudet. Och om han har funderat över var Marion håller hus under vinterhalvåret så får han nu äntligen svaret. Hon flyttar till ett främmande land som han aldrig har hört talas om. Indien. Där driver hon en restaurang där det lagas svensk mat. Restaurang vet inte Per vad det är, men svensk mat känner han förstås till. Han kämpar hårt för att se till att det åtminstone en gång per dag står sill, hårt bröd, en gnutta smör och gröt på bordet. Och ibland till och med en sup.

Hur Ingeborg reagerade när hennes man öppnade dörren till huset i Fjärsbo den där dagen vid 1600-talets mitt vet vi inte. Kanske hade hon levt i tron att Per hade stupat i kriget? Kanske hade hon inte överlevt alla år utan en man som slet vid hennes sida och det var på så sätt Nils kom in i hennes liv? Så vad hände nu? Blev hon förvånad, glad, bekymrad, ledsen eller kanske lättad av att se Per? Det vi vet är att hon tillsammans med legodrängen ställdes inför tinget den 17 maj 1650 och dömdes för enfalt hoor (sexuell förbindelse mellan två personer av olika kön varav den ena person är gift och den andra ogift) att plikta efter ”Guds lag”. På den här tiden innebar det med största sannolikhet att plikta med sitt liv. Men någon avrättning blev det aldrig. Förmodligen mildrades deras dom av Göta Hovrätt. På vilket sätt de bestraffades vet vi emellertid inte. Så fortfor livet vid Fjärsbo och kanske fanns det redan då något stort i gölen som låg där och bidade sin tid?

Berättelsen bygger på intervjuer med Johan och Sofia Frithioff, Marion Ekberger, Bo Rosengren, Gudrun Thornberg, Inger Haglund Ohlander och Barbro Johansson samt en skrift författad av Sven Rothman och slutligen kyrkoboksmaterial och information på nätet.

Alltid närvarande vid Adelsnäs

Så är det äntligen dags igen. Hur många år har det gått sedan sist? Många, ja faktiskt 20 år. Den gången fanns den äldre generationen på plats, men nu är det enbart Götas man ”Kraft” Olle som finns kvar i livet. Närmare hundra personer kommer de att bli när alla är samlade. Det lyser om Göran när han berättar om släktträffen i Lillhärdal i Härjedalen i juli.

Lillhärdal, det är ursprunget även om allting egentligen, om man ska vara noga, började på en annan plats. Nämligen i Skålsjön hörande till Alfta socken i Gävleborgs län. Tre dagar efter julafton år 1911 föddes hon, Anna Olivia, och kom så att bli skogsarbetare Per Jonsson Wickzell och Anna Lovisa Olssons förstfödda. Med åren fick de ytterligare sju barn, men minstingen Olle dog när han bara var tolv år gammal. Det är först när Anna är sju-åtta år och det är dags att börja skolan som familjen flyttar till Lillhärdal. Per har då fått en tjänst som skogvaktare/skogsfaktor på skogs- och stålbolaget Iggesunds Bruk. Till tjänsten hörde ett stort, vackert gult hus med tretton rum och kakelugnar i varje rum.

Anna minns hur hon och syskonen åkte med pappa till kyrkan om söndagarna. I en hästdragen vagn som gjordes om till släde om vintern. Mamma följde inte med utan var kvar hemma för att ordna med kyrkkaffet som grannarna bjöds in till. ”När vi kom hem från kyrkan var det alltid tänt med riktiga ljus i alla fönster.”

I början av 1930-talet går Anna på husmorskola i Ljusnan och får sedan en första anställning i Stockholm. Dessförinnan, i augusti 1935, föder hon en dotter, Gerd. Så småningom. efter att ha satt in en annons i tidningen, kommer Anna till Kvistrum i Gärdserum socken där hon får en tjänst hos ryttmästare Gustaf Gabriel Falkenberg. Dottern Gerd stannar kvar i Lillhärdal.

Knappt två månader efter att Anna kommit till Kvistrum träffar hon Curt som är chaufför på Adelsnäs. Curt som så ofta hade körningar ut till Kvistrum och då och nu hoppade in och hjälpte till att servera på middagar (läs om Curt här). Det måste ha varit en stor bonus den kvällen i april när han träffade den nyanställda Anna.

Curt Lindblom, chaufför vid Adelsnäs

”Eftersom det var en hel del middagar som vi jobbade ihop så var det via dessa som Curt och jag träffades och blev ett par”, berättar Anna.

Och det dröjer inte länge, inte länge alls, innan paret tar ut lysning och gifter sig. En solig sommardag i juni samma år ringer kyrkklockorna.

”Ojoj”, skrattar Göran när han fått veta med vilken fart hans mormor och morfar fann varandra. ”Mormor vilade visst inte på hanen!”. Men Göran är inte förvånad. ”Allt skulle alltid ske med en gång, så det var tydligen samma sak här.”

Och det är verkligen ett signum för Anna Wickzell eller Lindblom som hon från och med nu kom att heta. Det intygar även barnbarnet Marie Skogh. ”Farmor hade inget tålamod, allt skulle ske på direkten. Av den anledningen kunde hon ringa till mig tjugo gånger om dagen.” Samma erfarenhet delar Göran som berättar om det tillfälle när Anna hade ringt, ringt och ringt. Detta var före mobiltelefonernas tid så när Görans hustru Gittan kommer hem och ser antalet missade samtal på nummerpresentatören ringer hon oroligt upp Anna. Anna svarar lugnt att allt är bra och: ”Jag vet att ni har en nummerpresentatör så jag ville bara se hur många gånger jag hann ringa innan ni ringde tillbaka!” Den kommentaren har Göran och Gittan skrattat gott åt många gånger.

Anna ville in i det sista ha koll på vad som hände och vara uppdaterad på de senaste nyheterna. Fram till hon dog år 2014, 102 år gammal, följde hon med i politiken och tyckte och tänkte kring det mesta. ”Man kan väl få tycke lite Mia” svarade hon sitt barnbarn som vid något tillfälle kanske suckade lite åt alla åsikter. Hon var en nyfiken, vetgirig, snäll och bestämd kvinna. Och alltid så stilig och fräsch.

När Anna hade gift sig med Curt slutade hon sin tjänst i Kvistrum och bosatte sig med Curt i Adelsnäs. Inledningsvis bodde de i en av grindstugorna vid entrén till Adelsnäsparken, men flyttade senare till Smedjegården. Och det var nu Anna började arbeta på Adelsnäs och på så sätt lärde känna Siri, Lilly och Margareta och blev en i ”de fyras gäng”. Hon hade ingen fast anställning, men hoppade in vid middagar, jakter och städning.

”Jag har serverat många fina ’gubbar och tanter’, såsom prinsessan Sibylla och prins Bertil. Likaså har jag serverat nuvarande kung och drottning på en kräftskiva på Söderö. Där smög jag ifrån serveringen och gick in för att kika på lilla prinsessan Victoria. Då var hon inte gammal, kanske knappt ett år.”

”Anna var alltid närvarande vid Adelsnäs” minns Johan Adelswärd. Och hon var ju även mamma till Per-Åke som Johan kom att bli lekkamrat med.

Kort tid efter att Anna och Curt hade gift sig kom även Annas dotter Gerd till Åtvidaberg och fick Curt som styvpappa. Och i samband med Per-Åkes födelse reste Annas syster Märta från Lillhärdal till Åtvidaberg för att hjälpa till. Tanken var att det skulle vara för en kortare tid, men den kom att vara livet ut. Märta träffade nämligen Gunnar, gifte sig och bildade familj. Liksom Anna blev Märta gammal och mot slutet kom de två systrarna att bo dörrarna bredvid varandra på Östergården.

Anna och hennes mor Anna Lovisa

Tänk att som Anna Lindblom bli 102 år gammal och dessutom ha levt under en tid när så mycket hände, på gott och på ont.

”Jag har fått uppleva två världskrig även om jag inte har så många minnen från det första, mer än att jag kommer ihåg att jag blev sjuk i spanska sjukan 1918. Jag var mycket sjuk och låg i min säng vid kakelugnen och det var kris för de visste inte ifall jag skulle överleva eller inte. Men som ni märker så gick det ju bra. Likaså kommer jag ihåg att det var så dåligt med mat så folk gick runt till bönderna för att försöka få köpa smör och mjölk. Vi hade ju egna kor och höns så vi klarade ju oss ganska bra och jag minns att mamma en gång sa att hon blev så glad när hönsen hade värpt två ägg till jul så jag fick baka en kaka.”

Berättelsen bygger på filminspelningar med Anna, producerade av Annas barnbarn Göran Svensson, intervjuer med Göran, Marie Skogh, Per-Åke Lindblom och Johan Adelswärd samt kyrkoböcker.

Följsätter

Dröjande, som vill hon ta farväl av varje enskilt trappsteg, går hon ned till undervåningen. Hur många gånger har hon inte satt sina fötter på de nötta stegen utan att tänka på att en dag skulle bli den sista? Som liten sprang hon obekymrat nedför trappan för att bege sig till skolan eller hjälpa mor och upp igen på kvällen för att sova. Det var först när far och mor var borta och hon och syskonen tog över som köket blev hennes sovplats. Hur många gånger har hon inte rest sig med värkande knän efter att ha skrubbat träet så det doftade såpa och sken som nytt? Säkert hundratals gånger. Hon känner var spricka, var ojämnhet. Hon kan till och med erinra känslan av den mjuka inbuktningen på sista avsatsen där trappan möter hallgolvet.

Följsätter år 1928. Fotograf: Johan E Thorin

Hon suckar lätt och rycker på axlarna. Hon är inte van att vara så känslosam. Andra skulle förvånas över hennes plötsliga sentimentalitet. Tur att de inte ser henne då! Hon är känd för att vara barsk, kanske till och med kärv. Men i alla fall bestämd. Hon är den som tar kommandot, som styr och ställer. Det har varit nödvändigt. Men nu vilar hennes blick på krokarna på väggen och hon känner att det sticker i ögonen och svider i bröstet. Så nakna de är utan brödernas gröna vadmalsvästar som doftade skog och hårt arbete. Under kläderna brukade deras stövlar så prydligt uppradade. Nu gapar golvet tomt.

Nisse och Rudolf, så tysta och försynta, men lika hårt arbetande som hon. Medan de var i skogen och högg träd och släpade timmerstockar höll hon hemmet skinande rent och såg till att det fanns mat på bordet. Och skötte om hönsen och kossan. Och Stina förstås. Hon slår genast undan tanken på Stina. Det blir för svårt att tänka på.

Väggarna tittar på en och samma gång skamset och förebrående på henne när hon tyst, nästan smygande, går in i köket. Var är kökssoffan verkar de undra – den ska ju stå här i hörnet! Och var är bordet, stolarna och husgeråden? Möblerna och sakerna som har funnits där i närmare sjuttio år, ja allt sedan den dagen Emma och Set bosatte sig i torpet. Då, när de var nygifta, år 1895. Emma och Set – hennes mor och far. Hon kan se den gamla Emma framför sig där hon satt i kökssoffan med långa kjolar och huckle. Drickandes kaffe på fat med en sockerbit mellan de illa medfarna tänderna.

Kanske var det hennes mors önskemål eller så var det hennes eget – att som äldsta dotter förbli här och ta hand om bröderna och framför allt Stina. Hon minns inte längre hur det gick till. Men Signe och Karin, hennes yngre systrar, var då sedan länge utflyttade och hade sina egna familjer.

Dörren knarrar lätt när hon öppnar den. Ett bekant ljud som hon vanligtvis inte hör, men idag är hennes sinnen ovanligt uppmärksamma. Som vill de samla in och för evigt bevara dyrbara minnen. Visst har de haft det kämpigt och många gånger knapert här ute i skogen, men det har varit hennes hem och hon har aldrig lämnat det. Inte ens för en dag. Det var alltid Rudolf som tog cykeln in till Åtvidaberg för att handla det nödvändiga. Men deras hus stod alltid öppet för släkt och vänner. Det var så de ville ha det, ett gästvänligt hem.

Hon slår sig ner på bänken. Stinas bänk. Hon minns att systern för en kort period i slutet av 1920-talet, precis när det hade öppnat, hade bott på sinnesslöanstalten Storängen i Söderköping. Men bara efter ett år eller två hade deras mor hämtat hem henne igen. Men Stina hade haft det bra där och det gjorde beslutet att återigen skicka iväg henne lite lättare. Hon hade inget val. De kunde inte bo kvar här längre de två. Här på bänken satt Stina ofta med fötterna dinglande i luften. Kortväxt som hon var fick hon ta ett skutt för att komma upp och ett skutt för att komma ner. Någon kunde skrämmas av hennes läten, hennes utseende och temperament. Men hon och Stina förstod alltid varandra. De var lika pratsamma båda två, lika burdusa och med samma benägenhet att ta till svordomar. Men Gösta från Övre Holm hade aldrig varit rädd – vare sig för henne eller Stina. I alla fall inte som han visade. Pojkens pappa, bonden i Övre Holm, hade sina åkermarker och hagar precis intill stugknuten på Följsätter och allt som oftast var det Gösta som fick hämta hem korna om kvällen. Men ibland kom han för att få låna båten och ta en fisketur på sjön. Hon tyckte om när han kom förbi och såg alltid till att han fick ett glas saft och en bit sockerkaka.

Emma och Stina vid Följsätter

Hon blundar där hon sitter. Så här har hon nog aldrig suttit. Alltid har det varit  något att göra. Men nu lyssnar hon till vindens sång i träden. Girigt andas hon in doften av sensommar. I år kommer inte havren att bli slagen. Det finns inte tid till det. Den kommer att vissna ner och lägga sig som en ledsen gulnad matta på åkern ned mot sjön. Det gör henne ont, men det kan inte hjälpas. Så kommer med ens ett starkt minne. Hon och flickebarnet på väg ned till sjön. Hand i hand. Hur de badade och tvättade sig och hur hon sedan satt hos henne på kammaren när hon somnade in. Smekte hennes kind. Hennes hjärta svämmade över av kärlek till detta barn. Så kände de alla. Även Nisse, Rudolf och Stina Den sommarveckan när hon kom på besök var den bästa veckan på hela året. Innan hon kom brukade Rudolf brukade fara in till Åtvidaberg och köpa medvurst i kubik eftersom flickan älskade charkuterier. Och hon själv brukade gå ut på morgonen och plocka smultron på strå och röra till chokladsmet som flickan fick till frukost. De älskade att skämma bort henne. Bädda in henne i kärlek.

Långsamt slår hon upp ögonen. Lustigt att bilen inte har kommit ännu. Så lättade de var när hon gick med på att flytta. Men det var inget svårt beslut, hon visste att det nya boendet inte skulle bli långvarigt. Hon har haft ont i magen länge och misskött sin hälsa genom dålig kosthållning. Hennes tid på jorden är snart över. Hon tittar upp för att för sista gången blicka ut över trädgård och sjö. Så märkligt. Har någon ändå haft tid att slå havren? Framför henne breder en stor generös gräsmatta ut sig. I motljuset anar hon siluetten av en gestalt som sakta rör sig mot den glittrande sjön. Hon reser sig. Förundrat känner hon att värken i magen är borta och att benen känns pigga som i hennes ungdom. När hon raskt går efter gestalten tittar hon upp mot vägen. Hennes hjärta slår ett dubbelslag vid åsynen av Rudolf. Han vinkar glatt samtidigt som han sätter ned stödet på sin cykel. Hon hör ett ljud och ser en soligt leende Stina hoppa ned från bänken och springa Rudolf till mötes. ”Fan, vad du varit borta länge” ropar hon där hon springer. Lydia skrattar lyckligt där hon går efter gestalten. Nu har hon kommit ifatt och kan inte längre bärga sig. Hon smeker henne på kinden. Den lilla flickan, Signes äldsta, har blivit en vuxen kvinna, ja till och med äldre än hon själv när hon lämnade Följsätter. I kvinnans ögon ser hon samma kärlek som sjunger i hennes bröst.

”Gun, ta min hand så går vi tillsammans ned till sjön.”

Gun och Gösta sommaren 2017

Följsätter sommaren 2017

Berättelsen bygger på intervjuer med Gun Backarp, systerdotter till Lydia som är huvudperson i berättelsen, Gösta Jonsson, som var pojken i Övre Holm samt Tord och Lena Lindkvist som har hand om Följsätter idag. Intervjuerna har kompletterats med uppgifter från kyrkoböcker.

Lövvik

Plötsligt blir allt förunderligt stilla. De nyss så livligt kvittrande fåglarna tystnar. Korna stannar upp i sina rörelser och blickar mot människorna. Vad är det som händer? Till och med de glupska grisarna och energiska hönsen märker av förändringen och kommer av sig för en stund. Den ljusa sommardagen förvandlas på ett par minuter till skymning. Fast mamma har sagt att det kan vara skadligt för ögonen blickar den lilla flickan upp mot himlavalvet. Den mörka skivan lägger sig som ett perfekt anpassat lock och förvandlar värmekällan till ett svart klot med brinnande kanter. För ett ögonblick blir hon rädd att det var sista gången hon såg solen, men så ser hon skivan sakta röra sig. Hon slår undan blicken när solen, bländande vit, återfår sin storhet i takt med att den väldiga månkroppen fortsätter sin vandring runt jorden.

Solförmörkelsen är en unik händelse och blir ett av den lilla flickans två minnen från tiden i Lövvik. Året därpå, 1955, fyller hon fem år och flyttlasset går till Skogstorpet i Berg där de ska överta farbror Nils och faster Elsas gård. Det andra minnet är tillfället när hon låste in sig på rummet på övervåningen. Hon minns hur alla allt mer upprört bankade på dörren; pappa Folke, mamma Maja och syskonen Gun-Britt, Kerstin och Birgitta. Hon satt bara stilla på sin säng och tittade på den blänkande nyckeln i låset. Så förvånad hon blev när pappa en stund senare klev in genom fönstret! Utan att hon hade hört det hade han rest en stege mot husets gavel och klättrat upp.

Barbro ler vid minnet och skakar på huvudet där hon sitter på syster Kerstins balkong på Söderleden. ”Jag vet inte varför jag låste in mig.”

Familjens historia i Lövvik började år 1928 då Barbros och Kerstins farmor och farfar flyttade till torpet. Sonen Folke, sedermera flickornas pappa, var då sexton år gammal. När farfadern gick bort fjorton år senare tog Folke över gården. Vid den tiden hade han träffat Maja och första dottern, Gun-Britt, hade sett dagens ljus. Folkes mor Elin bodde kvar hos dem.

Lövvik i Värna socken år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Farmor bodde på källarvinden”, berättar Kerstin, ”åtminstone kallade jag hennes rum ovanför potatiskällaren så. Där hade hon en säng och kokmöjligheter. Men hon hade även ett sovrum i stora huset.”

Maja, Folke, Folkes bror Nils med hustru Elsa, farmor Elin och farfar Albin

Morfar Albert och mormor Hilma bosatte sig efter en tid i närheten, i torpet Lövdalen. Morfar som hela sitt liv hade varit ladugårdskarl gav svärsonen Folke ett handtag med djuren. Kossor, grisar, hästar och höns.

Mormor Hilma, Majas svåger och syster, Maja, Folke och morfar Albert

”Morfar var en liten man och jag vet att jag har ett foto någonstans där han står och håller två stora tjurar!” Kerstin skrattar. Barbro nickar. ”Den bilden minns jag också!”

”Jag kommer även ihåg”, fortsätter Kerstin, ”hur morfar en gång kom hem och sa att det var något konstigt med vår häst.”

Och nog var det något konstigt med hästen alltid. Den hade knall fall stupat i hagen och det visade sig, när polisen undersökt saken, att den blivit skjuten! Men varför? Och av vem? Det var onekligen mycket märkligt och den enda förklaring man fann rimlig var att djuret hade råkat ut för en tjuvskytt. En tjuvskytt som på håll, kanske från en båt i den närliggande sjön, hade sett det ljusbruna djuret och misstaget det för att vara en älg.

Mormor Hilma brukade, berättar Kerstin, sjunga visor för barnen och ibland berätta historier om förr i tiden. Till exempel berättade hon hur ungdomarna om lördagskvällarna ibland samlades vid vägkorsningen för att dansa. Någon spelman stämde upp på dragspel och så dansade de så att gruset dammade på vägen.

Folke (till vä) stolt vid sin första traktor. Det var dock, minns Kerstin, något fel på fordonet. Den spottade olja, vilket gjorde att hennes pappa alltid kom hem svartprickig efter en åktur.

I Lövdalen hade mormor Hilma några får. Dessa klippte hon med en gammaldags ullsax och lämnade ullen till garnpelle på Lagergrens i Åtvidaberg. Av garnet stickade hon strumpor till morfar. Kerstin minns också hur mormodern kärnade smör och gjorde egen ost. Och bakade så goda bullar, ”grisar” som barnen kallade dem. Hilmas sötebröd gjordes nämligen avlånga och utplattade och på så sätt så liknande de ett gristryne. Minnet av Hilma är särskilt starkt vid jultid då Kerstin alltid bakar några grisar av saffransdegen. De sedan länge sedan bortgångna lever kvar i våra minnen på de mest fantastiska sätt.

Vi tystnar och blickar ut på den fina utsikten som bjuds från Kerstins och Lars’ balkong på Söderleden. Sommaren står för dörren, allt är skirt grönt och utsökt ljuvligt. Allt det underbara ligger framför oss. En härlig känsla. Kerstin reser sig för att fylla på våra kaffekoppar och bjuder oss att ta mer av det goda brödet. Hon kan sannerligen baka goda bullar hon också.

”Jag gick i skolan i Värna och Björsäter”, fortsätter Kerstin ” och jag måste ha gått nära halvmilen till skolbussen varje dag.” Bussen gick från Kungsvikstorp och vägen som Kerstin och hennes systrar gick var en gångstig som gick genom skogsmarker, hagar och längs åkermarken fram till Kungsvikstorp. På vägen passerade de Kungsbäck där de fick följe av flera barn. Den sista skoldagen innan de skulle flytta från Lövvik till Skogstorpet kommer Kerstin ihåg att tant Ingeborg i Kungsbäck bjöd dem hembakad sockerkaka.

Kerstin är näst äldst i en syskonskara på fyra flickor. Hon har särskilda minnen från när de yngre syskonen Birgitta och Barbro föddes. Att mamma Maja väntade barn var inget man talade om och Kerstin lade inte heller märke till att hennes mage växte. Men så plötsligt en dag så försvann Maja. Kerstin kommer ihåg hur hon följde med sin far till Eds gård för att lämna mjölk och hur han där passade på att fråga om han kunde få låna telefonen.

Maja och Folke

”Så kom pappa äntligen ut från huset, satt upp på hästkärran och berättade att jag hade fått en lillasyster. Hela vägen hem till Lövvik låg jag i pappas knä och grät. Varför jag blev så ledsen minns jag inte.”

År 1955 flyttade familjen från Lövvik till Skogstorpet. Folkes bror Nils hade gått bort några år tidigare och faster Elsa orkade inte längre ensam ta hand om gården. När flyttlasset gick var Kerstin elva år och Barbro fem. I Lövvik flyttade de sista permanentboende in. När de så småningom flyttade blev Lövvik ett sommarhus. Idag hyrs torpet av ett jaktlag.

Kerstin avslutar: ”Vi syskon talar då och då om tiden i Lövvik och våra minnen därifrån. Min syster Birgitta talade alltid om den arga tuppen i hönshuset som hon var tvungen att passera på vägen till dasset. Genom åren har vi besökt Lövvik tillsammans några gånger. Det är ju vårt ursprung.”

Berättelsen bygger på intervjuer med Kerstin och Lars Kjellertz samt Barbro Mojlanen.

 

 

Mjölkerskan vid Adelsnäs

Stillsamt och värdigt faller skymningen och låter de omgivande träden och byggnaderna kasta långa skuggor innan de sakta bäddas in i ett mjukt mörker. När de endast kan ana siluetterna av trädgårdsmöbeln och hinken som lämnats kvar på gårdsplanen sträcker den lilla flickan ut sin hand mot den gamla och viskar: ”Är det klart nu?” Den gamla ler och nickar. ”Nu är det klart. Skymningstimmen är förbi. Nu kan vi tända lampan.”

Så många gånger hon suttit så. Under sommaren när skymningen likt en loj katt tålmodigt och njutningsfullt sträcker ut sig och om vintern när den kommer tidigt och försvinner lika raskt. Skymningstiden är en tid för vila, för eftertanke. Det är märkligt att se mormor som aldrig annars verkar vara förmögen att vila sitta helt still och tittar ut genom fönstret. Maud studerar den gamla. Hennes hud är skrynklig, såsom gamlas skinn blir. Hennes öron sticker ut från hucklet så att hon ser så där rolig ut. Huden på hennes händer är grov så som hud blir på hårt arbetande händer. Så många gånger de doppats i iskallt vatten under bykning, så många hinkar med vatten de burit från brunnen och hem, så många kor de mjölkat och så många barn de vårdat och ömmat för. Maud är redan lika lång som mormor trots att mormor är så mycket äldre. Det känns lite konstigt.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig och i morgon när hon vaknar vet hon att det väntar nyplockade smultron till frukost. För det gör det alltid när hon sover över hos sin mormor Emerentia. Tidigt, tidigt, innan någon annan i hela världen har vaknat går mormor upp, tar på sig sitt vita huckle och beger sig ut i skogen. Där fyller hon sina hinkar med skogens frukt. Att hon ständigt orkar bära denna börda är en gåta. Och så skänker hon bären och svampen till de som bor på herrgården och hon vägrar blankt att ta något betalt. Hon är så glad att hon kan vara till nytta och att det hon plockat kan komma till användning.

Fast hon är liten förstår Maud att hennes mormor är speciell. Så strävsam och orädd. Inget skrämmer henne, inte en orm, inte en människa, och hon arbetar hårdare än mången karl. Och, tänk, hennes mormor kan koka soppa på en spik. För hur skulle det annars gå till när det lilla spiselrummet om söndagarna fylls av mostrar, farbröder och kusiner och hon glatt lagar mat till dem alla?

Mauds mormor Emma Kristina Emerentia Andersdotter föddes i november år 1872. Det var samma år, ja faktiskt blott bara några månader efter att Oscar II blivit kung över Sverige och Norge och samma år som de schweiziska bröderna Cloetta startade sin första chokladfabrik i Malmö. Emerentia var dotter till brukaren Anders Johan August Andersson och hans hustru Eva Helena Carlsdotter. De bodde i Anderstorp och Emerentia var det fjärde barnet i en syskonskara om nio barn. Fyra av Emerentias syskon dog i spädbarnsålder. När Emerentia var sjutton år tog hon tjänst som piga och flyttade hemifrån. En tid arbetade hon hos brukskassören Werner Movik som i folkmun kallades ”pänningepösen” eller bara ”påsen” då han en gång i veckan reste till Bersbo för att avlöna gruvfolket. Movik med sina svarta yviga polisonger var en flitens man, en riktig arbetsmyra och extremt korrekt.

Emerentia är tjugo år när hon får sitt första barn, Anna Maria Elisabet, född utom äktenskapet. Året därpå, år 1895, gifter hon sig med lantbruksarbetaren Otto Wilhelm Ljunggren. Tillsammans får de fem barn innan Otto åtta år senare drabbas av ”maglidande” och dör till följd av detta. Då var Emerentia havande med deras sjätte och sjunde barn, tvillingarna Ernst Gustaf och Karin Ingeborg, som båda avlider inom sitt första levnadsår. Två år senare dör tioårige sonen Otto Gunnar i scharlakansfeber och femåriga dottern Elin Kristina i lungkatarr. Nu har familjen flyttat till Malmviken och Emerentia föder i december 1906 ett barn utom äktenskapet; Katarina(Karin) Ingeborg.

Under loppet av fjorton år har Emerentia gift sig, blivit änka, fått nio barn och förlorat fyra. Nu i 34 års ålder är hon ensam med fem barn i åldrarna tio, åtta, fem och ett. Barnen är snart endast fyra stycken då femåriga Emma Charlotta drabbas av difteri och går bort. Det är nu Emerentia får en tjänst som mjölkerska vid Adelsnäs. Hon bosätter sig först i Grindstugan och senare i Nya Sunneborg. Som mjölkerska går hon upp först av alla. Under de tidiga morgontimmarna mjölkar hon korna för att sedan skynda hem till sitt andra arbete: att iordningsställa frukost till ladugårdskarlarna.

”Tack vare det gick det aldrig någon nöd på min mamma Odelia och hennes syskon Anna, Karin och Karl. Mormor hämtade råvaror till frukosten uppe på slottet och den kom även barnen till del.”

Överst: Karl, Odelia
Nederst: Emerentia, Karin och Anna. Foto privat

När barnen vuxit upp och flyttat hemifrån bosatte sig Emerentia i Gamla Sunneborg. Hon var omtalad för sin långa vandringar i skogen där hon plockade bär. Hon gav sig iväg tidiga morgnar och kom tillbaka med hinkarna fyllda. Johan Adelswärd som bara var en liten grabb vid den här tiden minns så väl den lilla gumman med sitt huckle. Den lilla krutgumman som inte mätte högre än 150 cm men var stark som en oxe. Var det inte hinkar från skogen bar hon välfyllda matkassar från affären. I Gamla Sunneborg väntade hönsen och grisen. Grisen, vars kött alltid var segt, eftersom den blivit en vän och Emerentia drog sig för att slakta den. I andra lägen var hon hårdnackad och kompromisslös. Som vid tillfället när hennes tupp blev galen och jagade Maud ute på gårdsplanen. Då tog hon helt sonika tuppen och vred nacken av den. Eller när barnbarnen vettskrämda skrek att det låg en huggorm på farstukvisten, ja då satte hon orädd sin blå gymnastiksko på ormen och trampade ihjäl den.

Emerentia och sonen Karl. Foto privat

På ålderns höst flyttade Emerentia till Djurgårdsgatan. Hon dog år 1962, 90 år gammal. När skymningen sakta lägger sig över hennes Gamla Sunneborg ser vi att köksfönstret vilar i mörker. Inga lampor har ännu tänts. Allt har sin tid och det här är en tid för eftertanke och vila. Ett litet barn fattar den gamlas hand som, trots sin grova hud, är len och varsam. De ler mot varandra i samförstånd. Om en stund när det är helt mörkt kan lamporna tändas och imorgon väntar nyplockade smultron som fortfarande doftar skog.

Emerentia vid Gamla Sunneborg med barn och, förmodligen, grannar. Foto: Johan Thorin, 1928

Berättelsen baseras på intervju med Emerentia Ljunggren barnbarn Maud Lindström, kyrkoböcker samt ”Åtvidiana” av Carl Nordenström.

Glypsmåla

Han är elva år och går tillsammans med sin pappa den sista biten upp till torpet. Bilen har de lämnat där vägen tog slut. En katt kommer skuttande på gräsmattan. Han böjer sig leende ned och klappar den mjuka pälsen. Tillgivet stryker sig katten mot hans ben. Så kommer ytterligare en katt, och en till. Skrattande klappar han dem alla. Så är de framme vid torpet där tanten som gör så fantastiska tårtor och ostkakor bor. När hans pappa knackar på dörren öppnas den av en liten, rund gumma.

Johnny och Maria Lindahl åker Kisavägen fram. Sedan en tid har de letat efter ett sommarhus som inte ligger allt för långt från Linköping. De svänger in på grusvägen till vänster och passerar Ekenäs där Johnnys mamma växte upp. Så är de framme vid anvisad plats. De ställer bilen vid vägen och går den sista biten upp till torpet.

Johnny ler stort när han berättar om mötet med Glypsmåla den dagen år 2002.

”Jag kände genast igen vägen upp till huset. Här hade jag varit förut! Det var 1959 och jag hade följt med pappa till tant Hedda för att hämta ostkakor som var beställda till faster Anne-Maries bröllop.”

Tant Hedda var hushållerska hos brukaren Ernst Hultman som sedan år 1937 arrenderade Glypsmåla. Torpet hade vid Ernst övertagande stått tomt i två år sedan den tidigare brukaren Anders Johan hade gått bort. Ernst var en storvuxen man med händer stora som dasslock.

Ernst Hultman. Foto: Arne Dahlgren

Ernst hade ett hjärta av guld och var en sann djurvän. När han och hans ardennerhäst var ute i skogen för att hämta massaved ville han till varje pris skona hästen och bar vanligtvis mer än hästen drog. I Glypsmåla fanns, förutom hästen, även höns, kalvar, gris, bin och så katter. Många katter. Säkert ett tjugo- eller trettiotal som bodde i och under visthuset som låg intill boningshuset. På sensommaren brukade Ernst höra av sig till skogvaktare Arne Dahlgren i Åbacka (läs om Arne Dahlgren och Åbacka här) för att få hjälp att ”ta bort” några katter. Arnes son Anders som gärna besökte Ernst och Hedda när han var liten grabb berättar:

”Allteftersom Ernst plockade fram katterna vid magasinet så tittade han på dem och sa: inte den, inte den … Jag tror aldrig någon katt blev skjuten hos Ernst.”

Ernst med Anders till höger och Anders bror Hans till vänster. Foto: Arne Dahlgren

***

Johnny och Maria bestämmer sig för att hyra Glypsmåla och Johnny ringer till sin mamma. Johnnys ögon glittrar vid minnet av sin mors reaktion. ”’Men åh”, utropade hon, ’Glypsmåla – det var ju där din mormors mor bodde.’”

Mormors mor hette Anna Sofia Jakobsdotter och föddes år 1873 som sjätte barnet till kolaren Jakob Reinhold och hans hustru Anna Lovisa. Liksom fallet för många barn under den här tiden växte Anna upp i ett fattigt hem och redan vid tretton års ålder började hon arbeta som piga. Tjugoett år gammal blev hon gravid och fick lämna sin tjänst och flytta hem till sina föräldrar. Här föddes år 1894 sonen Ture. Barnets far hade övergivit Anna strax innan. Året därpå fick Anna en tjänst i Hårsbo, en gård inte långt från föräldrahemmet. Anna och Ture flyttade dit, men förmodligen blev det svårt att hinna med arbetet och den lille så Ture återvände snart till morföräldrarna. Tiden i Hårsbo kom att sluta tragiskt. Anna upptäckte snart att hon återigen var gravid och valde att dölja sitt tillstånd. Husbonden tyckte sig ana vad som stod på. Han frågade Anna som dock nekade.

Omkring klockan tre på morgonen den 25 februari vaknar Anna av födslovärkar. Då hon sover ensam i köket är det ingen som ser när hon går ut till avträdet. Här, sittande på fjölen, föder hon ett flickebarn som faller ned i ”smutslåren”. Anna går runt och lyfter upp barnet som, berättar Anna senare, inte visar några livstecken. I skydd av mörkret går hon till ladugården och gömmer kroppen i gödselstacken. Fram till husbondfolket kommer in i köket vid fem-tiden ligger Anna vaken. För husbondfolket förklarar hon att hon inte kan stiga upp då hon drabbats av yrsel.

Anna Sofia Jakobsdotter. Foto: privat

Det går en kort stund så upptäcker husbonden Erik Svensson blodfläckar på avträdet. Han misstänker vad som kan ha hänt och hämtar drängen Axel Wilhelm Johansson för att få hjälp i letandet. Klockan har slagit åtta när de plötsligt hör ljud från gödselstacken. Man finner flickebarnet som är vid liv och kallar genast efter barnmorskan. Men det är försent och klockan tre på eftermiddagen dör barnet som får namnet Anna Maria.

Kisa tingshus på 1870-talet. Foto: Emilia Johansson

I mars kallas Anna till tinget i Kisa. Hon erkänner att hon alltsedan hon förstod att hon var gravid hade haft tankar om att göra sig av med barnet. För hur skulle hon klara av att försörja ytterligare ett barn? Men hon hävdar envist att hon inte hade planerat hur hon skulle gå till väga. Husbonden, hans hustru och drängen kallas att vittna. Förutom om händelserna den 26 februari berättar husbonden att Anna alltsedan hon kom till dem i oktober 1894 hade varit en utmärkt tjänare; pålitlig, redbar och duktig och ”att det skulle stå hårdt till att få hennes like.” Hon hade ”inte ens under den senaste tiden av havandeskapet visat någon nedslagenhet utan varit vid sitt vanliga goda lynne.” Anna döms till två års fängelse för barnamord och kom att sitta i Kalmar länsfängelse.

Så småningom fick Anna ytterligare en utomäktenskaplig dotter och några år senare gifte hon sig med Karl Johan Verner och flyttade till Åtvidaberg. Tillsammans med Karl Johan Verner fick hon tre barn.

                                                                                       ***

Johnny och Maria tar sig an Glypsmåla med stor kärlek och ägnar en sommar till att måla de rödfärgade knutarna och vindskivorna vita. En annan sommar renoverar de alla fönster. Nu har det varit deras sommarhus i fjorton år.

Glypsmåla renoveras. Foto: Johnny Lindahl

”Vi trivs så bra där”, säger Maria och det syns på henne att hon njuter vid tanken, ”det är inte förrän vi är där som vi inser hur mycket brus vi dagligen har omkring oss. Ute i Glypsmåla är det öronbedövande tyst!”

Annat var det tisdagen den 16 januari 1951. Hade Ernst levt idag hade han säkert kunna berätta om det dånet när en J28 A Vampire flög rakt in i Glypsberget. Kanske såg han till och med hur planet till följd av de marknära molnen flög alldeles för lågt? Piloten A.W. Krook som var på en navigeringsflygning från F13 i Norrköping omkom omedelbart.

Men annars gick nog det mesta lugnt till även på Ernst tid.

Jag minns hur Ernst varannan lördag”, berättar Anders Dahlgren, ”cyklade till Åtvidaberg och handlade. Han brukade stanna till i Åbacka och ge oss nyseparerad grädde. Med sig hem till ’Målen’ hade han sockerdricka till Hedda. ’Dä ä nå sjuklit mä na’ brukade han säga. Saken var den att Hedda led av gallsten. Man kan undra om sockerdrickan egentligen var en särskilt bra medicin.”

Tomglasen efter sockerdrickan förvarade Ernst på övervåningen i magasinet. Med åren blev det flera hundra tomglas. Ernst brukade säga att han en dag skulle ta en droska för att åka och sälja dem. Men innan han hann göra det sänktes panten från 10 till 5 öre och hela förmögenheten halverades i ett slag!

Det var efter hästen Ernst slutade sina dagar. På isen under virkeskörning stannade hans hjärta. Ernst, häst och släde hittades stående vid sjön Tolen på väg hem mot Glypsmåla. Hedda flyttade till släktingar och Glypsmåla blev sommartorp.

Sjön Tolen sedd från Glypsmåla. Foto: Johan E. Thorin

Anders Dahlgren återvänder då och då, främst i samband med jakt, till skogarna runt Glypsmåla.

”Varje gång som jag går över Glypsmåla känner jag hur Ernst och Heddas ande svävar över gården.”

***

I efterforskningen i kyrkböckerna visar sig snart en besvärande omständighet: Anna Sofia Jakobsdotter bodde inte alls i Glypsmåla. Här bodde istället familjen Jonsson: brukaren Carl Johan med hustrun Emma Charlotta och de fyra sönerna. Anna växte upp i ett helt annat torp, även det ett arrendetorp under fideikommisset Adelsnäs och beläget bara ett stenkast från Glypsmåla, nämligen Glypsända. Hur ska detta förmedlas till Johnny?

Glypsmåla. Foto: Johnny Lindahl

Det hela får en oväntad lösning. Johnny hör av sig. Han har återigen talat med sin mamma om Anna och Glypsmåla och hon har rättat honom. Det var inte mormors mor som växte upp i Johnnys och Marias sommarhus, utan mormors far! Minns ni brukaren Anders Johan som hade dött år 1935, två år innan Ernst Hultman tog över arrendet av torpet? Anders Johan var son till Carl Johan och hans storebror hette Karl Johan Verner, den man som Anna så småningom gifte sig med!

Karl Johan Verner flyttade vid tjugo års ålder till Åtvidaberg. Här arbetade han under fyra år som dräng i Trulstorpet i Vestra Bjässerum. År 1905 fick han anställning som byggarbetare och gifte sig med Anna. Året därpå föddes deras första gemensamma barn, Sara Maria. Johnnys mormor.

Det finns en mening med det mesta. Hade det inte varit för Johnnys kom ihåg fel så hade inte Annas historia blivit berättad. Och även om den är tragisk och skrämmande så säger den mycket om kvinnors levnadsvillkor under gångna tider.

Avslutningsvis: Johnny Lindahl och Anders Dahlgren var skolkamrater i Åtvidaberg under några år. Under tiden berättelsen om Glypsmåla skrivs får de återigen kontakt. Johnny skriver:

”Nu har Anders Dahlgren och jag haft lite mailkontakt. Vi konstaterade att vi inte sett sedan omkring 1965 och att vi har många gemensamma minnen från skoltiden. Tack vare dig, tillfälligheterna och slumpen fick vi åter kontakt. Jättekul. Det blir troligen en liten ‘återträff’ i Glypsmåla i vår.”

Historien om Glypsmåla har berättats med hjälp av intervjuer med Johnny och Maria Lindahl samt Anders Dahlgren, kyrkoboksmaterial och domboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook, som du hittar här

 

 

Chauffören vid Adelsnäs

Var söker man efter en bra hästkarl? Har man tur får man tips på en bra man. En man som vid tillfället har en tjänst på fjärde skvadronen på kavalleriet i Helsingborg. Denne man hette Curt Lindblom och han kom, för att uttrycka det med en modern term, att bli ”headhuntad” till Adelsnäs av baron Eric Adelswärd. Året var 1937. Samma år som Råsunda fotbollsstadion invigdes och Jussi Björling gör succédebut i Carnegie Hall i New York och gav sig ut på sin första USA-turné. Samma Jussi som så småningom kom att besöka Adelsnäs och underhålla en stor skara människor i Adelsnäsparken. På Adelsnäs hade Ebbas och Erics förstfödda, Johan, hunnit bli ett halvår gammal när 27-årige Curt anlände runt valborgsmässoafton.

Curt själv föddes i mars år 1910 i Kölefors, ett litet samhälle ungefär en mil utanför Kisa. Curts far Jonas Lindblom var banmästare. Han och hustrun Emma hade, när Curt föddes, åttaårige Hugo, sexåriga Dora, femåriga Ruth och treåriga Olle. När Curt var ett år föddes brodern Eric. Året därpå flyttade familjen till banvaktsstugan i Opphem i Tjärstad socken och familjen utökades med Dagmar och Karl Egon.

I banvaktsstugan vid Emmern bodde Curt tills han sexton år gammal fick tjänst som dräng hos Gunnar Viking på gården Småbäck. Och kanske var det här Curt fann att han hade ett intresse för och ett fint handlag med hästar? Tre år senare, år 1929, var det dags för det stora äventyret. Curt packade sina väskor och med biljetten i hand steg han på tåget som skulle ta honom till Helsingborg. För en nittonårig grabb uppvuxen på en liten ort i Östergötland måste det ha varit omtumlande att komma till den skånska staden med närmare 50 000 invånare. I Maria församling fanns det Kungliga skånska kavalleriregementet och här skrevs Curt in i dess fjärde skvadron. Efter lumpen ”snodde han värvning” och kom att stanna vid regementet i sammanlagt sju år.

Curt med hästen Pelopeia vid kavalleriregementet i Helsingborg

Så ”headhuntades” han av Eric och hamnade åter i Östergötland år 1937. Om hans uppdrag från början var att ta hand om barons hästar så utvidgades snart uppdraget att omfatta även andra hästkrafter, nämligen bilarna. Curt tog körkort och blev chaufför vid Baroniet. Ni som har läst om barnhusan Margareta Westermark och husan Siri Nilsson vet att den första som mötte dem vid ankomsten till Åtvidaber var just Curt. Glada, roliga och socialt begåvade Curt skjutsade såväl personal som herrskap när det behövdes. Ibland var bilen fylld av skrockhöns som hämtades runt om på gårdarna när det var dags att ruva fasanägg på Adelsnäs, ibland var den fylld av barn som skulle till skolan eller julklappar som skulle köras ut till anställda. Johan Adelswärd minns med värme hans och Curts resor till och från internatskolan Lundsberg med det obligatoriska wienerbrödsstoppet på konditoriet i Örebro.

Glade Curt i stilig chaufförsuniform

Hade man gäster på besök i herrgården, vilket man ofta hade, var det Curt som bar bagage och körde bilarna till garaget. När gästen skulle åka hem kunde den sätta sig i en omsorgsfullt tvättad och tankad bil. Curts titel var chaufför men så här i efterhand kan man se att han i mångt och mycket även fungerade som fastighetsskötare och en gammaldags butler. Han ordnade med praktiska saker i huset liksom han borstade kläder, putsade skor och strök baronens kläder. ”Det var Curt som lärde mig hur man gör snygga pressveck på byxorna” berättar Johan. Och Curt hoppade in som servitör, både på Adelsnäs och andra ställen. Hans livré fanns med i bilen när han körde Eric och Ebba till middagar. Och det var på det viset han träffade sin Anna.

Anna Wicksell arbetade som husa i Kvistrum under ryttmästare Gabriel Falkenberg. I samband med att Curt körde dit i tjänsten och gång efter annan satt i köket och väntade på sin uppdragsgivare eller hjälpte till med serveringen kom han och Anna i samspråk. Tycke uppstod och i juni 1939 gifte de sig. Anna slutade sin tjänst vid Kvistrum och flyttade tillsammans med Curt till Smegården vid Adelsnäs. Samma år föddes sonen Per-Åke. Anna hade sedan tidigare dottern Gerd så plötsligt var Curt tvåbarnsfar.

Alltjämt hade Curt ett gott handlag med hästar och motionsred såväl Erics som Johans hästar. När Johan var runt tio år hade han en liten ponny, som lystrade till namnet Valparaiso. Valparaiso eller Valle kunde visserligen se liten och gullig ut, men han var en riktig illbatting. Ja, kanske rent av elak. Ideligen kastade av sin tioårige ryttare som blev allt räddare för att sitta upp på hästryggen. Så en dag fick Curt nog. Nu skulle Valle få klart för sig vem det var som bestämde. Han satte upp och red i sporrsträck på planen framför Adelsnäs. Men plötsligt satte Valle framhovarna i marken och tvärbromsade. Över den böjda hästnacken seglade Curt av och damp i backen. ”Rackarn’s häst!” utbrast Curt. Under alla åren på kavalleriet och därefter hade han aldrig trillat av en häst. Med Valle blev det premiär.

Då gick det betydligt lugnare till när Curt var förridare till karnevalståget på Barnens dag i Åtvidaberg. I eleganta utklädningskläder var Curt en fröjd för ögat.

Curt som förridare på Barnens dag i Åtvidaberg

Curt arbetade på Baroniet fram till pension. Han och Anna flyttade så småningom till en lägenhet på Åkervägen. År 1997 dog Curt, 87 år gammal.

”Curt och Anna var jättebra kompisar” berättar Siri Nilsson och förklarar att hon och hennes Bobby, tillsammans med Margareta Westermark och hennes man samt paret Bergenroth umgicks flitigt med Curt och Anna Lindblom. ”Vi hade middagar och vi dansade. Curt och Anna var härliga människor och Curt bjöd alltid på sig själv, han var en riktig sällskapsmänniska.”

Curt och Anna

Berättelsen bygger på intervjuer med Curts och Annas son Per-Åke Lindblom, barnbarnet Marie Skogh, Johans Adelswärd och Siri Nilsson samt kyrkoböcker.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Skogstorp

Hon föddes i Högboda i Björsäter år 1938. När hon var tre år gammal flyttade hon och lillasyster Birgitta med sin mor Linnea och far Bertil till Skogstorp i Mormorsgruvan. Bertil var skogsarbetare under Baroniet Adelswärd och nu skulle han och Linnea dessutom bli torpare. Ett eget litet lantbruk med djur; kossor, kalvar, gris och höns. Och en häst förstås – så att de kunde plöja och köra timmer. För det var ju med hjälp av timmerkörningen under vinterhalvåret som arrendet skulle betalas.

Linnea och Bertil hade träffats när de arbetade som piga och dräng i Tranebo hos Erik och Tyra Fallman. De gifte sig i Östra Ryds kyrka på påskafton år 1938. Märta föddes i oktober. ”Det första barnet går man aldrig länge med” brukade Linnea skoja.

Bara något halvår efter inflyttningen skulle Skogstorp renoveras och få en välbehövlig ansiktslyftning. Det var välkommet även om själva renoveringen var en prövning. Linnea lagade mat på spisen som provisoriskt hade pallats upp tegelstenar i källaren. Märtas allra första minne är från denna tid. Så gott som dagligen fanns det folk i huset som murade och snickrade. Märta var bara tre år och tyckte att det var ofantligt spännande. Med en egen liten hacka hjälpte hon murare Axelsson att skrapa murbruk.

Under åren i Skogstorp får Märta och Birgitta fyra syskon; Irene, Inger, Ethel och Ebbe. Barndomen då var en helt annan än den som barn har idag. Då fanns det inte tid för lek på samma sätt. Men det var givetvis inget man reflekterade över. Sådant var livet. I tidig ålder fick Märta hjälpa till att ta hand om syskon och hushåll när Linnea och Bertil skötte lantbruket.

När det var sommar och Märta hade ledigt från skolan brukade Linnea sätta en deg som Märta fick baka ut. Alltid på fyra liter. Vetedeg den ena dagen och rågbröd den andra.

”Det tog mig en hel dag att baka brödet. Jag minns att det var en utmaning att hålla jämn temperatur i vedspisen. Sedan skulle jag gå ut med kaffekorg till mamma och pappa halv tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen.”

Som äldsta barn föll det på Märtas lott att ta hand om sina yngre syskon. Hon minns med ett leende de veckor som alla barn utom hon låg sjuka i mässling. ”Det var så härligt, jag fick ha mamma och pappa helt för mig själva och sitta ensam med dem vid matbordet. Det var så lugnt och skönt.

Då andra världskriget pågick och Bertil var inkallad var Linnea och barnen ensamma under långa perioder. ”Tänk dig”, säger Märta, ”mamma var ensam med lantbruket och sex barn. Och då fanns det inga moderniteter.” På ålderns höst när Linnea och Bertil flyttade till en lägenhet i Eksätter brukade Linnea skrattande påpeka: ”Tänk om vi förr hade haft bara hälften av de bekvämligheter vi har nu!”

Linnea var en streber på alla sätt. Hon började så småningom arbeta som brevbärare. Hon körde moped på sina sträckor. Så lades sträckorna om och blev så pass långa att det krävdes en bilburen brevbärare. För att kunna fortsätta skulle Linnea bli tvungen att ta körkort.

”Jag hade”, ler Märta, ”tagit mitt körkort strax innan. Mamma tog helt sonika mina böcker och började läsa.” Vid 43 år ålder tog Linnea sitt körkort. ”Aldrig hade jag väl trott att vi skulle ha en bil i vår familj, men så helt plötsligt hade vi en!”

Märta tittar på Johan Thorins tidiga bild på Skogstorp och konstaterar att det var så det såg ut på hennes tid också.

”Här vid staketet rann en liten bäck. Där fick vi barn inte hållas, men det gjorde vi förstås ändå. Och ibland trillade vi i.”

Hon minns ovädret den där dagen när hon och Birgitta var små. Tillsammans med sina föräldrar hade flickorna varit ute i ladugården och mjölkat kor. När de var klara regnade och åskade det häftigt. Märta sprang före in i boningshuset. Efter kom Birgitta tillsammans med Linnea och Bertil som bar en mjölkkanna mellan sig. Kannan skulle ställas i källan för att kyla mjölken som dagen därpå skulle köras till mejeriet i Åtvidaberg. Så hör Märta en hög smäll. Åskan hade slagit ner taggtråden som löpte längs staketet och ner i kannan. Allt gick bra, men sedan den dagen var Birgitta åskrädd.

Vid Nedre Skogstorp år 1928 bodde Set Hjalmar Lind, skogsarbetare och torpare, och hans hustru Augusta Matilda Andersdotter. De fick sammanlagt elva barn, de flesta utflugna när bilden togs.

Övre Skogstorp år 1928. Här bodde Gustaf Viktor Ferdinand Eriksson tillsamma med sin syster Karolina Olivia Eriksdotter. På Linneas och Bertils tid bodde Gerda och Gustaf Johansson här.

Berättelsen om Skogstorp bygger främst på Märta Anderssons berättelse.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Åbacka

Han hade utbildat sig på Kolleberga och därefter haft en tjänst i Motala. Men han trivdes inget vidare. Skogen han var satt att sköta var inte mycket att skryta med och det var erbarmligt blåsigt vid Vättern. När han så får nys om att Baroniet Adelswärd i Åtvidaberg söker en skogvaktare är han inte sen att söka. På våren 1953 beger han sig till den gamla kopparbruksorten och infinner sig i god tid på Brukskontoret på Kyrkogatan.

”Vi söker en man i trettioårsåldern”. Mannen bakom skrivbordet tittar granskande på honom. Arne Dahlgren lyser upp: ”Det fyller jag imorgon!”

Arne är inte ensam om att hoppas att tjänsten ska bli hans. Hustrun Margit delar hans förhoppning. Hon är trött på deras boende utanför Motala med så många grannar tätt inpå. Och hon och Arne kommer att få glädjas. När försommarens grönska är som skirast packar de in sig i sin lilla gråa Morris Minor med röd skinnklädsel för att besöka sitt nya hem, Åbacka. I baksätet sitter fyraårige sonen Anders. Han tycker det är spännande. Ett äventyr väntar.

”Det var ett lågt rött hus mitt i ute i skogen, men nära stora landsvägen till Kisa” skriver Margit i sin dagbok. I Kisa bodde Arnes föräldrar och hon såg fram mot att ha dem nära. ”På andra sidan huset rann en bäck i en djup ravin. Det blåste inte i Åbacka och inga grannar som kunde kontrollera när vi gick in och ut.”

abacka_flygfoto

Huset de har flyttar till är betydligt större än deras tidigare boende. Hela 200 kvadratmeter. Trots att de inhandlat lite nya möbler på auktion gapar många utrymmen tomma och kommer att få göra det under lång tid fram framåt.  Men vad gör det när man trivs? När de nu öppnar dörren till sitt nya hem för första gången har grannarna dukat upp välkomstkaffe och kaka i köket.

Under sommaren utökas familjen med den siamesiska katten Toy. Arnes skogvaktarkollegor retas med honom. Var har han sin hund? Arne och Margit tittar på varandra, de har aldrig haft en hund förut. Men så bestämmer de sig och tillsammans med Baroniets jägare Knut Heldqvist åker Arne till en kennel i Sturefors. När han kommer tillbaka är det tillsammans med den sex veckor gammal taxtik. Taxen får namnet Erry och blir snart en del av familjen. Till och med Toy accepterar henne så småningom och de blir goda vänner. Åren går och Erry hinner få valpar, däribland tiken Bibbi, innan hon så olyckligt förolyckas På annandagen får hon vittring på en räv och den är listig nog att springa ut på Stensjöns förrädiska is. Isen håller för räven, men inte för Erry. Med Bibbi startar Arne och Margit Hjortskogens Kennel vid Åbacka.

skogvaktarna

Skogvaktarna med flera på 1940-talet.
Övre raden: Knut Heldqvist, Arne Dahlgren, Arne Sandström, Gösta Gustavsson, Kalle Ny, Olof Westlund, Axel Johansson, Elof Lundell.
Nedre raden: Gösta Gustavssons far Erik, jägmästare Björndahl, Kalle Strand och Axel Johanssons far.

Liksom de andra skogvaktarna är det Arnes uppgift att sköta skogen i sitt distrikt. Nya plantor ska komma i jorden och skötas om. Inför skogsavverkning ska han mäta och syna. Under vinterhalvåret ska träden fällas med hjälp av ett stort antal skogsarbetare. Han ska organisera jakter och vakta skogen för tjuvskytte och annan stöld. Oftast stod de nog på god fot med de boende på gårdarna, men självklart kunde de från tid till annan betraktas som nitiska skogspoliser. Det bidrog i sin tur till att sammanhållningen mellan skogvaktarna var stark. De umgicks familjevis, såväl högtider som vardag.

”Vi hade” berättar Margit ”mycket nöje av alla skogvakarkollegor. Det var Maja och Karl Strand, Ingeborg och Elof Lundell, Maja och Axel Johansson, Astrid och Arne Sandström, Stina och Knut Heldqvist, Inga och Gösta Gustafsson, Ingegerd och Olof Vestlund, Britta och Kalle Ny och byggmästare Elof Andersson med fru Dagny.” Det var midsommarfirande, kräftskivor och luciafirande där skogvaktarbarnen stod för luciatåget. Till julen bjöd Arbetsledarförbundet in till julfest på ”mässen”. Men så upptäcktes det att skogvaktarna inte hörde till samma medlemsförening och så var det slut med julfesterna. ”Men” skriver Margit ”det tog många år innan den upptäckten gjordes.”

Efter en tid tipsar Arne en gamla kurskamrat från Kolleberga om en tjänst i Göthults distrikt. Tre år efter att Arne och hans familj flyttat in i Åbacka kommer Kalle Ny och hans familj till Tallbacken (läs här om Tallbacken).

”Vardagarna i Åbacka förflöt ganska lugnt” kan vi läsa i dagboken. ”Jag hade fått låna Farmors vävstol och satt uppe på sängkammaren och vävde. Draperier och gardiner, dukar och tabletter.” Det fanns inga jämnåriga barn i närheten så för det mesta lekte Anders själv. Ibland åkte han och Margit till bekanta som hade barn i samma ålder. Men när Anders var sex år kom en efterlängtad lillebror, Hans. Även om åldersskillnaden var stor så var Hans Anders’ enda lekkamrat så han fick hänga med på det mesta. ”Så ett och annat ben och arm bröts på vägen” skrattar Anders.

hans-och-anders

Hans och Anders

I början av 1960-talet tittas Åbacka över. Huset är dragigt och man kommer fram till att en del ska få stå kvar men behöver renoveras. Den andra delen är det inte mycket bevänt med, den är ett lapptäcke av gamla lagningar. Man beslutar att riva den delen. Baroniet har precis startat husfabriken Åtvidabergshus och ett sådant hus skulle passa fint att byggas ihop med det som finns kvar av det gamla Åbacka. Under tiden som det rivs, byggs till och renoveras flyttar familjen Dahlgren till Nya Sunneborg.

abacka_1928

På 1920-talet när Johan E Thorin fotograferar Åbacka var huset betydligt mindre. Det byggdes senare till med en del.

”Sommaren 1961 fick vi flytta in i ett fint Åbacka. Det var varmt och ombonat och jag hade fått ett härligt kök. Vardagsrummet blev väldigt vackert med öppen spis, som Arne hade ritat.”

Ytterligare sex år bor familjen i huset. År 1965 börjar Anders gymnasiet och flyttar till ett inackorderingsrum i Linköping. Arne, Margit och Hans flyttar till en gård i Berg. När Arne går i pension 1985 finns det två skogvaktare kvar, han själv och Gösta Gustafsson.

Idag lever inte Arne. På hans gravsten står det ¨Skogvaktare Arne Dahlgren¨. Det var så han önskade det.  ”Annars kommer ingen att veta vem som ligger där…”

Berättelsen bygger på samtal med Arne och Anki Dahlgren samt Margits dagbok.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Ändtorp

”Han är allt en riktig fåntratt!”

”Ja, sannerligen!

De kluckar samstämmigt där de följer honom med blicken. Ser honom skynda, ja nästan springa, mot ladugården.

”Nu har han bråttom ut till korna, han kan visst prata med dem, har jag hört!”

”Han har alltid varit märklig! Och så gå och göra sig märkvärdig på det viset.”

De sitter tysta en stund och begrundar det obegripliga. Kanske smyger sig ett litet uns av dåligt samvete in i deras tankar innan den äldste och klokaste tillägger: ”Han kanske tror att han är självaste husbonden?”

En stjärna faller på den svarta natthimlen. De stämmer upp i ett lättat skratt. Samvetet är renat och det finns inget som förenar så som gemensam hackkyckling. De burrar upp sig. Det är dags att sova.

Han smiter in i ladugården. Här finns inga elaka tungor eller spetsiga näbbar, bara lugna och trygga kor. Han vet inte varför, men han har aldrig accepterats av de andra. När han sätter sig på sin vanliga plats på mjölkröret sträcks de vänliga mularna mot honom och han känner en våg av tacksamhet. Vilken tur ändå att han har dem och Rune, Ingrid och Fia. När Rune öppnar ladugårdsdörren på morgonen lämnar han sin plats på mjölkröret och sätter sig på Runes axel. Rune brukar skratta och försiktigt stryka honom över den vackra fjäderdräkten. Och är det inte underligt vilket fint band han , en enkel dvärgtupp, och gårdens hund Fia har utvecklat? Men, trots all detta så kan han inte helt undertrycka sin längtan. En längtan efter kärlek från någon av sin egen sort. Någon att sitta nära, sörja för och dela vardagen med. Han suckar. Hans dröm är fåfäng. Ingen har någonsin visat honom minsta intresse.

I närmare trehundra år har gården stått där och blickat ut över vattenspegeln. Virkens övre del ligger bara ett kort stycke från huset. En rejäl gård, byggd att rymma två familjer. På 1790-talet bodde här inte mindre än tjugo personer. Det var familjen Jonsson med bonden Eric, hans hustru Anna, de tre egna barnen, fosterflickan Anna Jonsdotter samt Erics föräldrar. Och så var det familjen Månsson; Anders och Anna, deras åtta barn samt en dräng och en piga. Under åren passerar många familjer revy, en familj flyttar in när en annan flyttar ut. Listan med namn i församlingens böcker blir allt längre. Varje namn en människa som levde för länge sedan, en människa av kött och blod. En människa som liksom vi hade drömmar, förhoppningar. Som kände längtan, glädje och sorg. Men en människa som i dåtidens Sverige hade helt andra förutsättningar än vi. Kyrkböckerna vittnar om hårt arbete, sjukdom och tidig död. Som drängen Eric Olofsson som hittas drunknad i Virken i december 1814. Kanske var det vinterfiske med en is som brast? Kanske en oförsiktighet efter en berusad kväll i goda vänners lag? Och så har vi brukaren Jonas Andersson som under loppet av två år förlorar två spädbarn och sin 29-åriga hustru och plötsligt är ensam kvar med sin femårige son.

Kyrkböckerna som ett nyckelhål till livet förr har sina begränsningar. Här finner man fakta om en persons födelse, död, giftermål, värnplikt och genomgångna husförhör. Dagböcker och brev som skulle ge en mer levande bild saknas. Men en sak har vi – Johan E Thorins foton! Svartvita bilder som dokumenterade fideikommissets gårdar och torp och som sedan sattes samman i vackra album och gavs till Louise Douglas på hennes 50-årsdag år 1928. På bilderna ser vi, förutom torpen och gårdarna, allt som oftast även de som då bodde där. Klädda i sina finaste söndagskläder och gärna med gårdens stolthet vid sin sida; en ko eller en häst. Barnens ansikten är ofta lite suddiga. De har inte haft tålamod att vänta tills fotograf Thorin har bränt av sin bild utan tittat efter något mer lockande att ägna sig åt.

Han vill inte riktigt medge det för sig själv, men synen på hans högra öga har blivit sämre. Han är inte så gammal att det ska behöva vara så illa ställt, så kanske är det något ärftligt? Vad vet han? Som fjäderfä har man ju inte direkt koll på sina förfäder. Så när han nu tycker sig ana en liten figur på mjölkröret måste han blinka flera gånger innan han inser att det faktiskt sitter någon där. Hans lilla hjärta pickar hårt. Är det inte söta Viola? Vad i all sin dar gör hon där? Kanske retas hon med honom? När han till slut vågar titta henne i ögonen viker hon inte undan med blicken som de andra hönsen. Hon blickar vänligt och uppmuntrande mot honom, bjuder honom att komma och sitta bredvid henne.

andtorp

På Thorins bild av Ändtorp från år 1921 står fyra vuxna personer framför huset. Ett litet barn sitter, med en vuxens hjälp, på staketet som omgärdar gården. Två personer har klätt sig extra tjusigt i hatt. Mannen med stråhatt är förmodligen brukaren och kyrkvärden Karl Gottfrid Östergren och kanske är det en av hans döttrar som, liksom sin far, klätt sig i hatt. Gissningsvis är det Gottfrids hustru Amanda Eugenia som står längst till vänster bredvid två av de andra barnen. Gottfrid och Amanda fick sammanlagt sju barn. I nio år till kom de att bo i Ändtorp innan de år 1930 flyttade till Bersbo gård. Så står gården utan invånare tills den dag då en vagn med ett stort flyttlass kommer rullande längs vägen. På kuskbocken sitter Iverus, hans hustru Ada och deras sexårige son Arne. År 1937 föds ytterligare en son. Rune. Och ytterligare några år senare kommer fosterpojken Lars till Ändtorp.

familjen

Arne, Iverus, Ada och Rune

rune

Rune och hunden Patsy

När man åker till gården idag upplevs den ligga ensamt, ja ensligt. Men när Rune växte upp fanns det gott om vänner i de kringliggande gårdarna. Tillsammans med dem var han med i ungdomsförbundet SLU. På söndagarna tog de tåget till Åtvidaberg för att besöka Citybiografen och Nya Kondis.

Rune minns den stora renoveringen som ägde rum på 1940-talet. Man grävde ut under huset för att bygga källare. Ström drogs in och hushållet fick tvättmaskin och frysbox. Nu blev vardagen så mycket enklare för Ada och den kalla vår- och höstbyken var ett minne blott. Och han minns hur baron Eric Adelswärd förlade jakter i skogarna runtomkring och jaktluncher i deras stora och nyrenoverade hem. Maten levererades från Klinta och så dukades det upp i stora salen.

”Jag kommer ihåg när prinsessan Sibylla satt till bords i stora salen”, berättar Rune och tillägger att det finns en stubbe i närheten av gården där kung Gustav V en gång satt och drack kaffe på fat. ”Det här, mina herrar”, sa han till jaktlaget, ”det är inte fint men det är jäkligt gott!”

Som så många andra pojkar och flickor på den här tiden fick Rune hjälpa till från unga år. Vid ett tillfälle när han bara var sju år körde han mjöl från kvarnen till bönderna runt om på gårdarna. På ett ställe dröjde han kvar så pass länge att frun i huset undrade om det var något mer han ville. ”Ja”, svarade Rune, ”jag vill ha kaffe.” Det brukade nämligen hans pappa få när han kom med mjölet.

arbete

skogsarbete

Så småningom är det Rune som tar över gården och driver den själv under många år. Så träffar han Ingrid som flyttar till Ändtorp. ”Det är det bästa stället jag har bott på”, ler Ingrid.

Han och Viola sitter nära varandra på mjölkröret. De putsar varandras fjädrar, rår om varandra. Han ser de andras blickar när de kommer till hönshuset tillsammans. I början var han rädd att Viola skulle falla för trycket och lämna honom. Men hon bryr sig inte om deras kackel. Med högt buret huvud och stolta steg går hon bredvid honom. Han är lyckligaste dvärgtuppen i hela Mormorsgruvan! Men ack den lycka som varar för evigt. Plötsligt en dag är Viola borta. Spårlöst försvunnen! För varje dag som gick blir han alltmer olycklig. Han kan inte förmå sig att äta, inte sova. Han letar förtvivlat. Rune letar han också.

”Tuppen var så olycklig”, berättar Ingrid, ”Rune försökte bära över nya höns till mjölkröret i ladugården, men det fungerade inte.” Så en dag fann Rune den vita hönan död i ett trångt utrymme. Hon hade gått fel och fastnat.

Med tiden blev tuppens syn allt sämre. Ingrid tog in honom i köket och baddade ögonen försiktigt. Men inget hjälpte och snart var han helt blind. ”Men han kände igen hunden Fia och sökte sig fortfarande till henne” berättar Rune.

När Ingrid gick i pension och fick mer tid över bjöd hon in grannskapets ensamboende män till Ändtorp för att lära dem laga mat. ”Åh, vi hade så roligt” skrattar hon och Rune nickar och skrattar med. De sågs var fjortonde dag och det var något de alla såg fram mot. ”När de kom skulle det vara kaffe och smörgås och så drog samtalen igång så att det ibland kunde vara svårt att få in dem i köket.” Men väl där lärde sig laga all möjlig husmanskost och till jul ställde de till med julbord och till påsk påskbord. Sedan åt de tillsammans och det som blev över fick var och en med sig hem i matlåda. ”Det var så trivsamt och samtalen så goda att jag hade fullt sjå att få hem dem när timman blev sen.” Ingrid minns med ett litet leende.

Han saknar Viola varje dag och hoppas att den himmel han drömmer om finns. Att de ska ses igen. Ikväll, liksom alltid, finns hon i hans tankar. Så förnimmer han plötsligt närvaron av ett annat djur och vaknar upp ur sin dröm. Visst hör han det bekanta ljudet av fyra tassar? Det är Fia. Hon är ute på den sista rastningen före nattvilan. Han går fram för att hälsa.

Det var inte Fia som strök omkring på gårdsplanen den sena kvällen utan räven. Tidigare än han någonsin trott får han nu förenas med sin Viola i fjäderfähimlen.

Under åren sedan Ingrid och Rune lämnade Ändtorp har de med jämna mellanrum åkt ut till huset. De har suttit på trappan och druckit medhaft kaffe. Tittat ut över den bekanta utsikten. Det har dock smärtat dem att se huset stå tomt. ”Därför blev vi så otroligt glada när vi fick höra att Ändtorp äntligen skulle bli bebott igen.”

img_4610

Ingrid och Rune

”Vi hade letat länge efter ett passande fritidshus vid en sjö”, berättar Göran och Marie Karlsson, ”och till slut fann vi Ändtorp. Det ligger dessutom på perfekt avstånd från Åtvidaberg. Bara tio minuter med bil och en timme till fots – om man går gamla Kisavägen.” Att de trivs bra här och lägger ned mycket arbete för att göra det än mer trivsamt råder det inga tvivel om. När Marie och Göran nyligen anordnade en loppis på gamla saker som Marie ärvt passade Ingrid och Rune på att åka ut. Det var ett kärt besök i hus som varit Runes hem sedan födelsen. De kom hem till Åtvidaberg både med en piedestal och en vetskap om att Ändtorp mår bra.

roa-andtorp

Ändtorp på Rune och Ingrids tid.

Berättelsen om Ändtorp bygger på kyrkoboksmaterial samt intervju med Ingrid och Rune Jonsson och Göran och Marie Karlsson.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.