Kullen

En stillsam promenad

En promenad runt Slevringe är lugn, stillsam och vacker oavsett årstid. Förutom en passage på den asfalterade landsvägen mot Mormorsgruvan består rundan av grusväg där man får se stora delar av Åtvidabergs golfbana, det romantiska torpet Ängsfall, det pampiga gula slevringehuset som flankeras av två röda hus, sjön Glan, hagar, skogspartier, den vackert rödmålade ladan som sömnlikt slumrar i trädens skugga och så på höjden ytterligare ett rött torp. Kullen.

Riktigt så tyst och fridfull var sannolikt inte en promenad i samma område för hundra år sedan. Under rubriken Slevringe i kyrkboken mellan åren 1912 och 1933 listas över tvåhundra personer som bosatta här. Det stora huset, det vi idag kallar Slevringe, ägdes av Baroniet och arrenderades ut. År 1912 hette arrendatorn Henning Teodor Öhman. Henning som titulerade sig agronom bodde här tillsammans med sin hustru Camilla Josefina Brandrup-Wognsen och sonen Henning Gustaf Alfred. Från 1918 till mars 1922 innehades arrendet av Karl Oskar Karlsson. Han och hans hustru Ellen Maria Viktoria hade fem barn. I oktober samma år som Karlsson flyttade ut bosatte sig här baronens yngre bror och fd översten Adolf Adelswärd och Slevringe både byggdes till och renoverades.

En svag blyertsanteckning

Med ett lysande undantag får vi inte veta i vilka hus i området människorna bodde. Rubriken i församlingsboken är kort och gott just Slevringe. Det vi vet är arrendatorerna och senare Adolf Adelswärd bodde i huvudbyggnaden samt att antalet hus i området var fler än idag. Att det var ett stort jordbruk, en värld för sig, framgår av kyrkboken. Antalet lantbruks- och jordbruksarbetare, ladugårdskarlar, mjölkkörare, åkeriarbetere, ladugårdsförmän och rättare som bodde här med sina familjer är många. Lägg därtill till ett stort antal pigor och drängar samt tjänstefolk till arrendatorerna och Adolf Adelswärd; hushållerskor, hembiträden, tjänarinnor, trädgårdsmästare och trädgårdsarbetare. Men ett undantag finns som sagt, ett hus är namngivet. På sidan 720 finns ett litet tillägg skrivet med blyerts. ”Kallas Kullen” står det svagt.

På Thorins bild från första hälften av 1900-talet anar vi taket på Kullen i bakgrunden. Träden som idag är ståtliga och bäddar in vägen i grönska är här små.

”Rättaren, alltså gårdschefen, han som höll ställningarna på gården, ska ha bott här. Det är det enda jag har hört om förr i tiden.”

Att bo på landet

Linda Kristofferson dukar fram fika samtidigt som sonen William ivrigt väntar på att få visa mig sitt fina rum och familjens djur; katterna Troja och Kosmos och sköldpaddorna Karlsson och Lillebror.

”När vi såg annonsen i vintras kastade vi oss på telefonen. I närmare tio års tid hade vi sagt att vi ville bo i det här huset och nu var det plötsligt möjligt.”

Det är inte svårt att förstå att huset lockade. Nära tätorten, men ändå på landet. Huset som sådant renoverades när de förra hyresgästerna flyttade in och det är ljust och vackert lantligt. Genom fönstren ser man ut över skog och hagar. Landsvägen mot Mormorsgruvan anas, men trafiken stör inte.

Kullen 2018

”Det som märks något är järnvägen. Vi flyttade in i april och i början var treårige William helt begeistrad och sprang från fönster till fönster för att följa tågen på deras färd genom landskapet. Han var lycksalig. Men nu har vi vant oss och lägger knappt märke till att de passerar längre.”

Kullen 2018

Men trots att de gärna ville bo i huset som nu äntligen var ledigt var flytten hit inte självklar. Förutom Linda, hennes sambo Christian Karlsson och sonen William så består familjen av tolvårige Milo. ”Skulle Milo kunna tänka sig att bo så här en bit ut i skogen? Vi tog med honom ut för att titta och efter fem minuter sa han: ’Mamma, kan vi flytta hit?’”

Och, tillägger Linda, Milo är fortfarande nöjd. Avståndet till hans kompisar är dessutom inte längre än tidigare.

Kosläpp och majestätiska ugglor

Förutom de egna katterna och sköldpaddorna njuter familjen av de såväl tama som vilda djuren som finns runt huset. ”Som vi väntade på att korna skulle släppas ut i hagen!” Linda skrattar och berättar hur glad hon blev när hon såg att grinden in till hagen hade stängts och förstod att det snart var dags för kosläpp. Hon uppskattar verkligen att ha de vänliga djuren som närmsta grannar. Och skogen bjuder på rikt fågelliv, de har till exempel sett majestätiska ugglor lyfta från trädgrenar inte långt från huset. Christian säger med eftertryck:

”Jag träffar så mycket folk dagligen på mitt jobb. Att få komma hem hit till lugnet är så skönt.”

I kyrkboken under den svaga blyertsanteckningen framgår att det bodde flera familjer på Kullen för cirka hundra år sedan. Men ingen rättare. Åtminstone inte under tidsintervallet 1912-33. Karl August Adolfsson var ladugårdskarl och gift med Augusta Mathilda. De kom inflyttande till Kullen från Åtvidsnäs år 1919 och hade fyra barn i tonåren. Samma år flyttade även Oskar Verner Nilsson, lantbruksarbetare, och hustrun Maria Lovisa hit från Malmviken. Även de hade fyra barn i tonåren. I den första familjen flyttade två av barnen ut 1920 och 1921. När så en tredje familj, lantbruksarbetaren Axel Hjalmar Hallberg, hans maka Hildur Julia och deras tvåårige son flyttade in i april 1921 bodde således här redan fyra vuxna och sex i sort sett vuxna barn. Hallbergs blev inte långvariga, de flyttade redan i november 1921. En månad tidigare hade även familjen Nilsson flyttat. I december samma år noteras familj nummer fyra på Kullen. Den bestod av lantbruksarbetare Karl Viktor Smith, hustru Eva Elvira och den ettåriga Elly Gunborg Viktoria. Som ni ser var det omsättning stor, familjerna stannade inte länge. Familjen Smith flyttade redan i april året därpå, det vill säga 1922 och en månad senare flyttade även Karl August och Augusta Mathilda och deras två hemmavarande barn.


Kullen år 1898. Foto: Johan E. Thorin

”Här har vi det bra! Härifrån kommer de att få slita oss!” Christian säger det med eftertryck. Linda tillägger: ”Det är det bästa stället jag har bott på, det är helt fantastiskt.”

Vi har fikat färdigt. Milo är kvar på sitt rum på övervåningen. William och Kosmos ligger på soffan och sover. Det är fridsamt och gemytligt. Vi avslutar med en tur i trädgården. På andra sidan staketet närmar sig några nyfikna kor. ”Det är roligt med gamla hus”, tycker Christian, ”och de väcker nyfikenhet. Jag tycker till exempel att boden ser betydligt äldre ut än huset och undrar om den är ditflyttad. Om du tittar på stenarna under så ser den ut att vara ställd på en grund som inte riktigt passar byggnaden.”

Just det sistnämnda får inte den nyinflyttade familjen Kristofferson-Karlsson svar på via kyrkböckerna. Men nu vet de åtminstone vilka som bodde här för ungefär hundra år sedan. Då, när det inte var riktigt lika stillsamt och fridfullt i Slevringe. Om inte förr så kom det faktiskt senare att bo en rättare på Kullen. Han bodde på husets övervåning under 1950-talet.

Texten bygger på kyrkböcker samt intervju med Linda Kristofferson, Christian Karlsson och Barbro Ljungdahl.

 

Stora Örsäters gästgivaregård

Lyckans väg

Trots att det är tidig förmiddag känner hon svettdroppar leta sig ned längs ryggraden. Det kommer att bli en riktigt varm dag idag också. Hon leder in cykeln i skuggan och spejar ned längs cykelbanan. Hennes vänner bör komma när som helst. Hon låter blicken leta sig upp mot himlen. Vilken makalös färg den har ändå, sommarhimlen. Bortsett från några små dekorativa stackmoln är den lysande blå. Lika blå som koppen hon stoppade ned i ryggsäcken innan hon cyklade iväg och som under dagen ska fyllas med mormors hemgjorda jordgubbssaft. Hon känner hur det vattnas i munnen. Godare saft står inte att uppbringa. Och tänk så bra att hon kom på att hon bara kan hälla lite koncentrerad saft i den rengjorda sirapsflaskan. Kallt och gott dricksvatten finns ju i en kran vid badplatsen. Nöjd sträcker hon på sig. Idag ska de, precis som alla andra lata och härliga sommarlovsdagar, hoppa från hopptornet, balansera på de hala stockarna, äta svettiga ostsmörgåsar och spana på killar. Och sist men inte minst ska de gå barfota i sanden till kiosken och handla glass och smågodis.

Några minuter senare cyklar hon och hennes tre bästa vänner den visserligen långa och enformiga, men ändock så lyckliga, vägen ut till Örn. Den här vägen andas sommar, den andas löften om kalla bad och glada skratt. Ja, faktum är att de skrattar så pass mycket att de är nära att fara i diket. Det är tur att det här är en bilfri väg. Den har inte alltid varit det, det vet hon. Det som idag är cykelbana var en gång i tiden vägen till Linköping. Tänk att man hade en sådan smal bilväg förr.

Även om de inte cyklar helt spikrakt och Anna måste stanna för att hennes väska ramlar av pakethållaren och slår i backen med en hård smäll så går det ändå fort. Innan de vet ordet av är de i höjd med Facit. Hon ägnar en tanke åt mormor som sitter därinne i den stora byggnaden. Nedböjd över något pilligt mekaniskt som hon ska montera. Och när hon klar ska hon pilla ihop en ny likadan, och så ytterligare en och ytterligare en. Samma sak hela dagarna tills den gälla sirenen signalerar att klockan är fyra och de får gå hem. Då väller facitarbetarna ut ur den stora entrén för att söka upp cyklar, bilar eller bussen.

Efter Facit kommer fundamentet med den höga smala stenen. Det finns en likadan stenformation på vägen mot Linköping. På hennes fråga har mamma berättat att det är en milsten. Sådana användes förr i tiden för att markera varje mil, alltså som ett gammaldags vägmärke. Varför man behövde ha koll på just en mil kunde inte mamma svara på.

Nu äntligen kommer de fram till den höga häcken. Där bakom ligger det ett stort, rött hus inbäddat i lummig grönska. Tänk att bo så nära världens bästa badplats! När de passerar infarten till gården blottas för en kort stund gårdsplanen och huset. Det är så tyst och stilla, hon ser inte en människa. Sedan svänger cykelvägen skarpt höger och snart gäller det att hålla tungan rätt i mun så att hon balanserar sig genom bilspärren utan att behöva stiga av cykeln. Sedan ett litet stycke grusväg innan de ser hopptornet, sjön och den stora gräsmattan. Deras plats vid trädet är ledig. Hurra! De skyndar ned och breder ut sina handdukar innan de klär om för att snabbt hoppa i sjön.

Badplatsen vid Örn. Foto: Alrik Agerbo 1974

Sjudande liv

Dammet från grusvägen står som ett grått moln kring vagnen. För säkert tusende gången sedan han lämnade Måshult i Gärdserums socken för snart två timmar sedan trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med den solkiga skjortärmen. Hästarna frustar, de suktar efter vatten. Vem gör inte det, tänker han trött och tittar ut över åkern på höger hand. Havren är till hälften skördad. Dagen är fin och att bonden inte är ute på markerna kan bara tyda på en sak. Han har måst lämna sitt arbete för att inställa sig till skjuts. Skjutsplikten ger visserligen skattelättnad, men det väger knappast upp det faktum att brådstörtat behöva överge egna göromål och istället skjutsa ett resesällskap till nästa skjutshåll. Skjutsen är långt ifrån en frivillig syssla utan en pålaga som kommer där uppifrån, från Kunglige Majt. Själv är han anställd vid gästgiveriet och har skjutsen till sin huvudsakliga uppgift, så han behöver inte klaga. Mer än på värmen förstås, för gudars så varmt det är! Johan Hinnie Åberg lyfter återigen undan hatten och torkar sitt redan smutsrandiga ansikte. Det var avsevärt mycket svalare när han gav sig av på förmiddagen. Som tur var tillät resesällskapet honom sitta på kuskbocken och sköta tömmarna. Någon gång har det velat sig så illa att han fått begagna sig av apostlahästarna och vackert springa bredvid vagnen. För följa med måste han ju, vem skulle annars ta hem hästarna?

Foto: Johan E. Thorin, 1900-talets början.

Och nu är det inte långt kvar. Han ser milstenen och den väldiga eken vid tomtens hörn och han ser på håll det sjudande livet på gårdsplanen. Snart kan han identifiera röster och ansikten på pigor och drängar som skyndar fram och tillbaka. Han ser skjutspojkar och bönder som leder hästar och spänner för vagnar och mitt i alltihop en salig blandning av grisar, höns, tuppar och katter. Nya resande närmar sig gården norrifrån. Det är ett välkommet inslag, de kommer med senaste nytt från storstaden, Linköping.

Redan innan Hinnie svänger in på gårdsplanen möts han av den fräna lukten av svettiga seldon, färsk hästspillning och damm som blandar sig med ljuvliga dofter från det öppna köksfönstret. I köket skymtar han fru Björnlund. Anna Helena, gift med sergeant Per David Björnlund. Han kan nog räkna på ena handens fingrar det antal gånger han sett sergeanten på gården. Björnlund tjänstgör på annan plats och det är fru Björnlund som förestår gästgiveriet. År 1823 kom hon, sergeanten och deras tvåårige son inflyttande från Grebo socken och den 18 augusti skrev Anna Helena kontrakt med ägaren till gården, Herr Baron Jan Carl Adelswärd. En rekorderlig och duktig kvinna, det är hon allt. Men det faktum att gården har en kvinnlig arrendator, en gästgiverska, har uppenbarligen väckt förtret.

Krogare- och Gästgifware Ordningh

Buss, tåg, bil och flyg. Dagens sätt att transportera sig är många och förflyttningarna är effektiva och snabba. Att flyga från Sverige till Paris tar ungefär 2, 5 timme – en halvtimme längre än det tog för skjutspojken vid Stora Örsäters gästgiveri att ta sig mellan Måshult (Mosshult) och Örsäter.

Innan järnvägen gjorde sitt intåg i Sverige vid 1800-talets slut och 1900-talets början, hur reste man då? Framför allt tog man sig fram till fots eller möjligen, om man hade tillgång till det, med häst och kanske vagn eller kärra och om vintern släde. Även med häst och vagn var farten beskedlig, ca 7 km/timme. Och det på vägar som vi idag skulle klassa som undermåliga, om vi ens skulle kalla dem vägar. Resande var förstås inget som gemene man ägnade sig åt. Det hade man varken tid, råd eller anledning till. Under denna självhushållningens tid var bönder och torpare hårt bundna till marken. Drängar och pigor, som bytte tjänst på hösten var eller vartannat år, tog sitt knippe med saker, hängde på axeln och begav sig till fots. Om de inte hade tur och kunde tigga skjuts av någon bonde. Men de som företog längre resor var soldater och högre ståndspersoner, adeln. Och dessa resor var något som allmogen fann besvärligt eftersom det hörde till gammal sed och vana att de resande stannade till var helst behagade för att sova och äta. Och det var för att komma till rätta med den här typen av våldgästning och ordna det bättre för de resande som statsmakten, det vill säga kungahuset, organiserade resandet med hjälp av gästgiverier och skjutsstationer. År 1649 utfärdade drottning Kristina den första ”Krogare- och Gästgifware Ordningh” som bland annat sade att gästgiverigårdar skulle ligga med en till två mils avstånd från varandra och hålla med minst åtta hästar, två vagnar, fyra kärror, sex slädar och åtta ridsadlar. Vidare specificerades hur ett gästgiveri skulle vara byggt och att här skulle här finnas sängkläder, linne, borddukar och husgeråd, ljus och ved. Mot betalning skulle gästgivaren inom en timme kunna skjutsa resande till nästa skjutsstation. När gästgiveriets egna skjutsar inte räckte skulle bönder runt omkring kallas in och mot betalning hjälpa till med skjutsandet. Efter hand organiserades även denna hjälp och en särskilt anställd hållkarl vid gästgiveriet fick till uppgift att hålla reda på vilken bondes tur det var att bistå med skjuts. Bönder som bodde långt ifrån skulle inställa sig med så kallade hållhästar och närboende bönder skulle hålla beredskap med reservhästar.

I Östergötland fanns från 1600-talets mitt och fram till 1900-talets början 130 gästgiverier och skjutsstationer och en av dessa var således Stora Örsäters gästgiveri.

Stockholmarna

”Vi kallas stockholmarna fast vi har haft huset i nio år!”. Lars skrattar gott när han och hustrun Anna visar runt i det gamla gästgiveriet. Och smeknamnet är egentligen inte konstigt, för även om de ofta är i Åtvidaberg så bor de faktiskt i Stockholm. Det gamla gästgiveriet är, trots sin storlek, ett fritidshus. ”Vi hade”, berättar Anna, ”länge letat efter ett hus när jag fick syn på det på nätet. Vi åkte för att titta på det och det sa klick direkt, jag blev jättekär.”

Lars lyfter på kransarna som hänger på den stora ytterdörren och blottar de vackra träutsmyckningarna som tydligt vittnar om och illustrerar gästgiveriets dagar; människor bänkade runt ett matsalsbord och en hästskjuts som rullar fram mellan en milsten och en stor ek. Innanför ytterdörren finns hallen och den stora salen. Dörren från salen ut till det som en gång var serveringsrum är praktiskt utrustad med ett litet tittfönster så att personalen kunde hålla koll på gästerna.

Lars kikar ut genom det lilla tittfönstret

”Vi hade ingen anknytning till Åtvidaberg innan vi hittade ett drömhus här”, fortsätter Anna, ”det kunde lika gärna ha legat i Piteå eller i Ystad. Så döm om min förvåning när min mammas släktforskande kusin plötsligt hör av sig och berättar att mina äldre släktingar vid 1800-talets mitt bodde i Lilla Örsäter!”

”Tänk så mycket det här gamla trädet måste ha sett och upplevt”. Anna läger handen på den väldiga ekens stam. Hon och Lars har mätt dess omkrets och kommit fram till sex och en halv meter. Exakt hur gammalt trädet är går förstås inte att säga, men att det stått där sedan gästgiveriets dagar vet vi ju.

Anna, Lars och hunden Viggo

Oordning anmäld

Slokhatten som under färden skyddat ansikte och nacke mot den stekande solen är nu genomblöt av svett. Han kastar den i vagnen innan han hoppar ned från kuskbocken. Medan han selar av hör han hur hållkarlen möter upp resesällskapet från Linköping och erbjuder ett mål mat och övernattning. Hinnie spetsar öronen, måtte de inte vilja åka vidare redan nu. Även om han har nya pigga hästar att spänna för så känner han sig helt slut själv. Han andas ut när han hör sällskapet gå mot huset.

Han utfodrar hästarna och tänker återigen på förra årets inspektion och böndernas anmälan om oordning vid gästgiveriet. Deras invändning gällde främst det faktum att gästgiveriet inte förestods av en mansperson utan att en kvinna, sergeant Björnlund hustru, hade kontrakt med jordägaren och rätt att förestå gästgiveriet. Vidare hade de påpekat att reservhästar felaktigt används före hållhästar samt att sergeant Björnlund i dagboken hade antecknat privata resor med gästgiveriets hästar som betalda skjuts, varigenom reservlaget blev lidande.

Han suckar. Som tur var hade fru Björnlund stått på sig. Hon hade med bestämdhet vidhållit att hon hade giltigt kontrakt med Baron Adelswärd och att hon inte gjorde något felaktigt. Vid närmare undersökning hade det till slut och, om han får säga det själv, föga överraskande uppdagats att den som orsakade oredan var rusthållaren Arvid Larsson i Lilla Örsäter. Även reservlaget hade intygat att Arvid vid inte mindre än tre tillfällen när han hade skjutskavlarna hade rest bort med sina hästar.  Hållkarlen hade läst upp protokollet för dem och där framgick att Arvid varken frågade efter ”lag eller förordningen utan handlar efter godtycke” och skulle dömas till böter.

Men nu har han hört att fru Björnlunds far har gått bort och att familjen ska flytta till hans gård Målsäng i Grebo socken. Han kommer att sakna gästgiverskan och känner sig starkt förvissad om att man nu kommer att se till att mansperson kommer i hennes ställe.

Spökar det?

”Ja”, svarar Anna och Lars nickar, ”det spökar här. Det är dock ett snällt spöke som inte vill något illa. Men vi har båda två, oberoende av varandra, sett en man i huset.” Lars lägger till: ”Jag såg siluetten av honom häromdagen, genom fönstret där.” Lars pekar på fönstret som vetter mot sjön. ”Att det är samma man vi ser är vi säkra på, han bär slokhatt.”

 

Epilog

Hinnie fick rätt. Nästa gästgivare vid Stora Örsäter var en man, Eric Jonsson. Därefter kom Johannes Carlsson, Carl Petter Dahlgren, Vaste Johansson Brodén och slutligen, den siste gästgivaren, Eric Magnusson som dog 1877. Därefter flyttades gästgiveriverksamheten in till Åtvidaberg och huset i Örsäter kom att hyras ut till Baroniets anställda och senare ett sommarhus för Forskrafts tjänstemän. Under kriget uppläts huset till polska flyktingar. År 1948 köpte familjen Hamilton Örsäters gamla gästgiveri.

Hinnie sörjde det faktum att Björnlunds skulle flytta. Vad han inte visste när han stod där på gårdsplanen och selade av hästarna var att han och pigan Brita Jonsdotter skulle erbjudas följa med till Grebo.

Med van hand trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med skjortärmen. Han är nöjd med vad han ser. Paret som idag driver gården gör det tillsammans, det verkar inte finnas någon skillnad mellan man och kvinna såsom det var förr. Men han förundras över hur de får det att gå ihop. Han ser inga skjutsar och inte så många tillströmmande resesällskap. Då och då kommer gäster och de övernattar för all del under en längre tid. Det lagas mat och stämningen är god. Men värdparet och gästerna lagar mat och sitter ned vid bordet tillsammans och det händer till och med att Anna och Lars går till sängs först av alla. Märkligt.

Han tänker på rusthållare Arvid Larsson. Han har hört sägas att Arvid skulle ha varit den siste gästgivaren vid Örsäter. Inget kunde vara mer felaktigt. Däremot hade Arvid, som så många andra som höll hästar till skjuts, en krog. Det var en ingen lyckad kombination. När Arvid dog år 1841 var han starkt försupen. En av hans söner, Marcus, blev berömd konstnär. Om honom finns det mycket att berätta tänker Hinnie där han går mot bryggan för att svalka sig. Det är dock en historia som förtjänar ett helt eget kapitel.

Berättelsen bygger på länsstyrelsens arkivmaterial om gästgiverier och skjutsar, kyrkoboksmaterial, litteratur om gästgiverier såsom Kaj Kjellströms ”Östgötska gästgivargårdar” samt intervjuer med Lars Janson, Anna Jäderholm och Monika Carlsson.

 

 

Trantorp

Att få sova i en koja i köket

Förväntansfulla kryper de in i kojan. Tänk att de ska få sova här! Och det är inte ens deras eget förslag, de skulle inte ha kommit på tanken, utan pappas. Snälla pappa Konrad som brukar ta med dem på julotta i stora kyrkan tidigt på julaftons morgon. Hon ser det framför sig: den fint pyntade och stämningsfulle kyrkan och männen som sitter på ena sidan och kvinnorna på den andra. Hon och hennes systrar brukar placerar sig så de kan se honom. För tänk om han skulle åka hem till Trantorp utan dem! Snälla pappa Konrad som allt sedan han trillade ned från ett timmerlass och skadade foten är halt. När hon vill sitta i hans knä brukar han svara: ”Snälla lilla Ingrid, jag kan inte ha dig knät, det värker så dan’t i mitt ben.” Snälla pappa Konrad som brukar ta på sig kragstövlarna för att trampa upp en stig när snön ligger djup så de kan ta sig till skolan i Närstad.

En åldrad Konrad. Foto: privat

Nu har han bäddat åt dem under köksbordet och Ingrid, Gunborg och Birgit fnissar förtjust. I vanliga fall sover de tillsammans i en utdragbar säng i vardagsrummet. Där sover även mamma Ester med de minsta barnen medan pappa och storebror Gunnar sover i köket. Varje morgon samlar mamma ihop alla madrasser och placerar dem i en hög på sin säng som hon sedan täcker med ett vackert vitt överkast.

Förutom sängar, en kakelugn och tre fönster är vardagsrummet möblerat med en byrå, ett skåp som pappa fick på sin 50-årsdag, ett handskuret litet bord på tre ben, en soffa, en skänk och mammas symaskin. Mitt på golvet står ett stort bord med tillhörande stolar. På julafton brukar deras julklappar ligga på det bordet. Så ett kök, ett vardagsrum och en liten farstu med skafferi och en trappa upp till vinden – större är inte deras torp. Tur att en del av hennes äldre syskon har flyttat ut, annars skulle det bli fasligt trångt. Och tur att de vinden där hon och hennes syskon kan sova på sommaren. Där kan de breda ut sig och bäst av allt: där slipper de bädda!

Men i natt ska mamma och pappa av någon anledning sova i vardagsrummet själva och det är inte förrän pappa säger att han ska hämta barnmorskan Maria Andersson som hon förstår varför. Det ska komma en liten! Ett sjunde syskon. Kanske en bror till? Hon har ju bara en, Gunnar, men fem systrar. Hon tycker om dem alla, men det är lite extra busigt med Gunnar. Tänk när han en kall vintermorgon väckte henne och sa att hon skulle klä på sig för de skulle ut och åka segel. Åka segel bestod i att han satt en säck på en spark, en säck som vinden fick fatt i och gav fart till sparken. Hon hade klätt sig snabbt och innan de gick ut i kylan hade hon tagit på sig moster Judith alldeles för stora mössa. De hade åkt över hela Tran och det hade varit så kul så, ja ända tills de skulle ta sig hem hade det varit kul. Det hade blåst så fasligt att de hade tvingats krypa över isen. Judiths mössa hade blåst av hennes huvud, Gunnar, hennes godhjärtade bror, hade krupit tillbaka och hämtat den.

Ett rum på Björkbacken

Fram till en dryg månad sedan klarade hon sig själv i sin lägenhet. Men så trillade hon och bröt sig och behöver allt sedan dess hjälp med det vardagliga. I maj fyller hon 98 år. Hon är sist kvar av de åtta syskonen. Hennes kropp är trött, men hjärnan lika alert som vanlig

 

Mamma Ester med minstingen Bertil i knät, Viola, Ingrid, Gunborg, pappa Konrad och Birgit. Foto: privat

”Du får gärna komma och hälsa på och jag kan berätta mycket om Trantorp – för jag minns allt!”

Och det är verkligen imponerande – till och med namnet på barnmorskan som förlöste hennes lillebror minns hon. Maria Andersson. Barnmorskan bodde i en lägenhet ovanför Missionshuset i Åtvidaberg och det var dit hennes pappa begav sig när det var dags för Ester att föda. Ingrid minns smaken av apelsinen som hennes mor hade skurit upp i klyftor och bjöd henne och hennes systrar på när de kom hem från julottan. Och hon minns hur hennes far drack kaffe på fat med en sockerbit mellan tänderna och hur han hade för vana att tvinna sin mustasch.

Ingrid år 2018

”Pappa arbetade som skogshuggare för Baroniet, men vid sidan om det gjorde han lite allt möjligt såsom man gjorde på den tiden. Han hjälpte till med slakt och klippte hår på folk.” Och på kvällarna i ljuset av oljelampan hjälpte han barnen med läxorna. Allt medan Ester lagade mat, bakade bröd, sydde kläder, tog hand om djur och sålde ägg och skogsbär till folk inne i samhället. Ingrid själv hjälpte tidigt till och kommer ihåg hur hon gick in till Åtvidaberg med korgar fyllda med smultron och sålde. Bland annat till Ingeborg Thorin. Och ibland skickades hon till affären i Mormorsgruvan för att handla.

Ester räfsar hö i Trantorp. Foto: privat

”Mamma skrev en nota och jag minns en gång när det stod att jag skulle köpa för 10  öre vitpeppar och handlaren läste det som 10 vita papper. Jag visste att det var fel, men vågade inget säga utan tog snällt emot de vita pappren. När jag kom hem fick jag förstås vända på klacken och gå tillbaka till affären igen.”

Ingrid skrockar förtjust. Hennes dotter Anita uppmanar sin mamma att berätta om den gången luffaren kom på besök till Trantorp. Ingrid var omkring tio år och ensam hemma med småsyskonen. Ester och Konrad var på begravning i Åtvidaberg. Plötsligt öppnades dörren och in kliver en främmande man.

”Han hade varit Karstorp och fått smörgåsar. Jag kommer ihåg att brödet var inslaget i tidningspapper. Jag och mina småsyskon stod på rad i farstun och tittade storögt på honom. Vi förstod att mannen var ‘Bildsköne Bengtsson’, tjuven som det hade skrivits om i tidningarna. Han ville ha kaffe till sina smörgåsar och befallde mig att ordna fram det, vilket jag gjorde. Och inte nog med det så talade jag om för honom att mamma och pappa var bortresta! Så dumt va?”

Men inget allvarligt inträffade. När Bildsköne Bengtsson, eller om det nu bara var en luffare, hade fått sitt kaffe gick han därifrån. ”Jag minns att mannen bodde i en kolarkoja som fanns mellan Ändtorp och Söderfallet . Vi gick dit och tittade på den.”

Förutom att plocka bär, gå till affären, ta hand om småsyskon och då och då koka kaffe åt en och annan luffare hade Ingrid en rad andra sysslor. Ved och vatten skulle in i torpet, hönsen tas om hand och strumpor lagas. ”Mamma tyckte att jag stoppade strumporna så fint så hon ville att jag skulle ta hand om det.”

Ingrid pekar på en gammal korg som står i hallen i rummet på Björkbacken. ”Det där är strumpkorgen och den var alltid full av trasiga strumpor. Jag minns att jag brukade sitta på en pall i köket och medan jag stoppade berättade jag sagor för mina yngre syskon. Till exempel berättelsen om en skidlöpare som åkte fortare och fortare tills han till slut åkte i hundra kilometer i timmen. Då avbröt min lillebror Bertil mig med orden ’Ha, nu ljuger du allt!’”

Ett lindat gossebarn

De sover gott där de ligger under bordet i köket. Ingrid vaknar först och smyger försiktigt upp för att inte väcka sina systrar. Hon gläntar på dörren till vardagsrummet. Där ligger mamma i den stora sängen. Hon går närmare. Bredvid mamma snusar en liten bebis, fint lindad i mjuka bomullstyger.

”Vill du bära honom?” undrar mamma. Hon nickar.

”Tyckte du om honom?” undrar mamma när hon burit klart. Och hon nickar igen.

Hennes lillebror född år 1930 fick namnet Bertil.

På 1950-talet flyttade Ester och Konrad från Trantorp till en lägenhet på Bruksgatan. Ester vägrade flytta om hon inte fick en ”spis med ringar”, det vill säga vedspis. Någon elspis vill hon då rakt inte ha. Så en vedspis blev det. Foto: privat

Konrad och Ester i köket på Bruksgatan

Varsel

”Det fanns ett varsel i Trantorp. Det var ljudet av pappa som kom hem från skogen och ställde ifrån sig käppen innan han klev in i huset. När vi hörde ljudet visste vi att han var i antågande och mycket riktigt – en stund senare stod han i farstun.”

Roy, Ingrids brorsson nickar. ”Pappa brukade säga att det var knekten som kom och tog av sig stövlarna och ställde ifrån sig bössan.”

”Ja”, nickar Ingrid, ”Trantorp är ju faktiskt ett gammalt knekttorp.”

När vi lämnar Ingrid och Anita kramas Roy om lite extra. Som Ingrid glatt sig åt besöket. Inte bara att få prata om Trantorp och gamla minnen utan också att få träffa Bertils son Roy igen.

På Johan E. Thorins bild på Trantorp år 1921 ser vi Ingrid i mamma Esters famn, Valborg, Viola, Gunnar och pappa Konrad.

Berättelsen bygger på intervjuer med Ingrid Bjernersjö, Anita Bergh och Roy Andersson.

 

Karstorp

2010-tal

Hon var omkring 10 år när de flyttade till huset som visserligen ligger i Åtvidaberg, men ändå på landet och hon har älskat att bo här från första stund. Det har funnits så mycket spännande att upptäcka: naturen, skogen, huset och de omkringliggande byggnaderna. Hon har sett rävungar, vildsvinsungar, älgar och hjortar. En tid hade till och med en grävlingsfamilj boende under huset! Och hon minns sommarkvällarna när familjen har suttit på altanen och njutit av det skådespelet när solen gått ned på andra sidan sjön och på håll hört det rogivande ljudet av kossorna i hagen. Och apropå korna – tänk de gånger de har rymt och tagit sig in trädgården. När de öppnade ytterdörren på morgonen möttes de av tiotalet gloende koögon. Och som hon har njutit av trädgården med alla dess gamla fruktträd. Ja, trädgården är det bästa av allt. Sju äppelträd, ett stort päronträd och två körsbärsträd, ett med gula bär och ett med röda. Hennes favorit är äpplena som växer på trädet man ser från köksfönstret. De blir så goda i mammas paj.

Till en klar favorit har även utrymmet över garaget hört. Hennes och hennes vänners eget ställe där de har fått vara ifred från de vuxna. De hade själva tillverkat den lilla skylten som fortfarande hänger på väggen invid trappan. ”LVL” står det textat med prydligt runda bokstäver. En förkortning för Lisas, Vendelas och Linneas klubb.

Idén till klubben föddes en dag när de upptäckte att det övre planet måste ha använts till något liknande tidigare. Till vänster om trappan stod nämligen en sliten skänk som uppenbarligen tjänat som bardisk. I skåpen hittade de muggar, tandpetare, ett schackspel och till och med gammal dricka! Vid den andra väggen stoltserade en hemmasnickrad och numera sorgligt övergiven scen och på väggarna hängde blekta papper som en gång varit färgglada affischer. Åh, vad det var spännande att utforska och fundera på vad sakerna hade använts till. Lisas mamma gav dem några mattor och ett litet bord som de skrattande hade kånkat uppför trappan. Sedan satt de dagarna i ända och skrev och målade eller stod på scenen och lekte Idol. För tre flickor på 9-10 år var det himmelriket.

1990-tal

Hon hade känt en oro över att pojkarna skulle bli retade för att de bodde så ”off” och spartansk – men hon hade inte behövt vara orolig. Det hade nämligen blivit precis tvärtom – det var här de hängde allihop, det var som en enda stor fritidsgård. Inte minst hade huset varit fullt av ungdomar när deras yngste son, Sebastian, och hans kompisar hade bildat ett band som repade och spelade på övervåningen till garaget.

De hade tiggt material på byggen och hittat grejer på soptippen och av detta hade de byggt en scen. Och som de hade spikat! På baksidan av ladugården hade de hittat gamla rester av ett hönshus och byggt en bar av det. De hade haft så mycket roligt och varit så kreativa med bygget, bildandet av bandet och marknadsföringen. De hade till och med utvecklat ett eget språk.

Det hade vid tidpunkten funnit ett band i Åtvidaberg som hette ”Injection”. Killarna som spelade där var lite äldre än Sebastian och hans kompisar och till en början släpptes de inte riktigt in. Så de hade helt enkelt snott ”Injections” coola logotype och döpt sitt band till ”Interjection”. Som de gladde sig när de fick flera spelningar än de äldre grabbarna!

1920-1970-tal

Man kan undra hur Fia som går på gårdsplanen och matar hönsen skulle ha reagerat på att höra Lisas Idolmusik skråla ut från de öppna fönstren på loftet eller, kanske ännu värre, Interjections provocerande punktexter?

Foto: privat

Och vad skulle hon ha sagt om det faktum att hönshuset utgjorde stomme i grabbarnas bar? Det är frågan det. Fia var visserligen väldigt rar, men också bestämd och hon höll sina egna pojkar i ett stadigt grepp. Hon hade kommit till Karstorp som hushållerska år 1908. Med sig hade hon de så gott som vuxna barnen Otto, Elna, Ragnar och Lydia. Hennes make hade gått bort några år tidigare. Även hennes arbetsgivare på Karstorp, Petter Svensson, var änkling och han bodde här tillsammans med sin son Axel. Hur det än var så uppstod tycke mellan Fia och Petter och för ett par år sedan hade de gått och sta och gift sig. Och så hade de välsignats med dottern Eva.

Foto: privat

Liksom Fia skulle nog Petter ha undrat över musiken där han stod och smidde i gårdssmedjan nere vid ån. Det var här han helst höll till och tillverkade såväl arbetsvagnar som finvagnar, kälkar och allehanda redskap.

Deras dotter Eva växer upp och träffar så småningom Tage Engström, son till möbelsnickaren Emil Engström. Eva och Tage flyttar till Rimforsa och år 1935 föds sonen Lennarth. Året därpå går Evas far Petter bort och när Lennarth är fem år flyttar familjen tillbaka till Karstorp. Tillsammans med Petters son Ragnar tar de över gården.

Tage och hästarna Tor och Vega kommer bortifrån Nynäs och Fårkullen. I backarna vid Fårkullen kunde det om vintersöndagarna vara upp till 60-70 personer åkandes skidor och pulka. Foto: privat

Foto: privat

I den stora trädgården trivs fruktträden som elever på Trädgårdsskolan har planterat och sköter enligt konstens alla regler. Från sitt rum på övervåningen kan Lennarth varje år i februari se de rödkindade kålmaskarna, som var det gängse namnet på Trädgårdsskolans elever, där de ägnar dagar åt att noggrant beskära träden.

Nedanför trädgården ligger sjön Glan. När andra världskriget härjade som värst och det var ont om mat brukade Lennarth, Tage och Ragnar fiska mört som de sålde som fiskbete. Bra dagar kunde de få upp till trehundra mört.

Lennarth fiskar på sjön Glan, 14 år gammal. Foto: privat

På 1950-talet byggs en golfbana på markerna invid Karstorp och när den invigs år 1957 anlitas Ragnar som klubbens förste greenkeeper. Vem skulle de annars fråga när de behövde någon som kunde jobbet, menade Ragnar! Ungefär vid samma tid flyttar Lennarth, som nu blivit 22 år, hemifrån. Tage och Eva bor kvar till 1975.

”Här ska det bli golfbana” skriver Eva och Tage i sitt album. Långt bort ser vi Hönsgården. Foto: privat

1990-tal

”När jag, Christer och vår son Mårten flyttade in år 1975 hade huset stått tomt ett tag. Dricksvatten fanns endast i en pump vid garaget. Det var nog därför ingen hade velat bo i huset innan trots att var fantastiskt, ett riktigt drömhus. Men vi fick genast löfte om att vatten skulle dras in och jag minns hur de borrade och borrade. Men till slut fick vi vatten!”

Christer arbetade som ”kogubbe” för Baroniet och Karin var hemmafru och fick frågan om att sköta om Baroniets får som fanns vid Karstorp. Och det gjorde hon gärna och fick då och då hjälp av Sebastian som gladeligen gick upp tidigare för att ge dem mat innan han gick till skolan och som utfodrade dem igen på eftermiddagen när han kom hem. För det fick han en fem-krona, vilket var välbetalt för en liten grabb på den tiden.

”Det var lika mycket som jag hade i veckopeng!”

2010-tal

”När vi flyttade in gick det en stig ned till en å och vidare ut till sjön Glan där det fanns en liten brygga. Personen som bodde i huset före oss hade lämnat kvar sin lilla plastbåt som vi fick! Ibland tog jag och en kompis en båttur ut på sjön. Det var så fridfullt och vackert.”

Fia matar en svan nere vid bryggan. Foto: privat

Lisa ler vid minnet. När hon senare får höra om Petter och hans hantverk utbrister hon: ”När vi flyttade in i Karstorp hittade vi en stor fin kälke i ladugården! Vi använde den massor, tills den gick sönder. Tänk om det var en av Petters kälkar!”

Foto: privat

Lisa skickar en bild och kälken visar sig vara en spark. Men när Lennarth får höra talas om sparken menar han att det inte alls är omöjligt att Petter hade tillverkat den. ”Vi använde själva Petters sparkar när vi bodde i Karstorp. Han hade bland annat tillverkat med ett stort flak. Den använde till att  transportera mjölksåar och annat med när vi åkte på isen över sjön.”

Karstorp fotograferat av Johan E. Thorin år 1928

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial samt intervjuer med Lennarth Engström, Karin Björkman, Sebastian Karlsson och Lisa Gustafsson.

 

Slättsveden

Hagsäter den 9 januari 1930

Ett starkt vitt sken tränger sig genom hans slutna ögonlock. Yrvaket blinkande undrar han vem som ställt en cykel utanför sovrumsfönstret och riktat ljuskäglan rakt mot honom. Vanligtvis värjer han sig för att sätta ned sina sängvarma fötter på de kalla golvtiljorna, men nu kastar han undan sängtäcket och tar de få stegen mot fönstret. Förvirrat tittar han sedan på armbandsuret. 4.40. Några minuter senare ser vi Valdemar Gustafsson rusa ut i den kalla januarimorgonen. Hans rock är halvknäppt. Han tar sikte mot sjön. Han chockas av ljudet. Dånet är öronbedövande. Precis så här måste en orkan låta.

När landsfiskalen i Bankekinds distrikt, Karl Karlsson, kommer till Hagsäter dagen därpå har torpet brunnit ned till grunden. Endast murstocken står kvar. Hans bedömning är att branden måste ha uppkommit till följd av att glödande kol fallit ur eldstaden under natten. Men då en person har omkommit måste kriminalpolis kallas till platsen och redan samma dag infinner sig August B. Zaar från Linköping. Och han är av en annan mening. Efter att ha undersökt platsen och hållit förhör med en rad vittnen slår han fast att 74-åriga Albert Svensson bragts om livet. Och det förmodade mordvapnet är en yxa av gammaldags snitt.

Hagsäter år 1930

Torpet Slättsveden och den unge Viktor

Mordet på vedhuggaren Albert är det stora diskussionsämnet i såväl Mormorsgruvan som i Åtvidaberg. Vem kan ha velat den gamle mannen illa? En ensling som höll sig för sig själv och aldrig gjorde någon förnär. Tvärtom omtyckt av alla och envar.

Inte långt från Hagsäter, på Slättfalls ägor i Mormorsgruvan, ligger torpet Slättsveden. Under 1800-talet har det lilla torpet bebotts av flera generationer Bergman. Men då den tredje familjen i början av 1900-talet flyttar till Grebo får Slättsveden välkomna en ny familj. Det är Oskar och Klara Ekström samt deras fjortonårige son, Viktor. Viktor som året innan första världskriget bryter ut tar mönstring på Vaxholms kustartilleri i Stockholm. Med sina nitton år är han vuxen och kan göra som han vill. Hans föräldrar påminner sig dagligen om det. Men ändå, han är deras ende barn och han ska bege sig så ofantligt långt hemifrån under sådan orolig tid. Måtte inget hända honom. Ett brinnande krig bryter ut och värnplikten förlängs. Vem vet vad som väntar Viktor nu? De gruvar sig, men oroskänslorna blandas också med stolthet. För familj och grannar kan de berätta att deras Viktor blivit korpral, att han hjälper till att försvara fäderneslandet.

De ska aldrig glömma den råkalla septemberdagen fyra år 1917 när han kom hem till dem för sista gången. Deras friska, rödblommiga och levnadsglada pojke var avmagrad och blek. De kved när de såg in hans en gång så glada och vackert blå ögon. Nu är de rödsprängda och svullna. Men värst av allt är den svåra hostan och de blodiga uppkastningarna som med tiden blir allt värre. När kriget tog slut i november 1918 hade de begravt sin Viktor. Deras rädsla hade varit kriget, men egentligen visste de bättre. Soldater levde tätt ihop och var nära varandra hela tiden. Sjukdomar spreds som en löpeld. Viktor dog till följd av tuberkulos.

Slättsveden år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ekonomiska bekymmer och vrede

Samma år som Viktor dör och första världskriget äntligen är slut får sjuttonårige Sune Einar Ahlberg sin första dom. Sex månaders straffarbete för inbrott på stationshuset i Sturefors där hans far August Ahlberg är stationsföreståndare. Denne Sune som förlorar sin mor när han är fem år och som liten är lättskrämd, mörkrädd och ofta drömmer mardrömmar, denne Sune som har fina betyg i skolan men inte tillåts läsa vidare, denne Sune som mot faderns vilja döper och konfirmerar sig, denne Sune som gärna läser Fröding och Lagerlöf och denne Sune som enligt sig själv alltid var ”han som suttit inne”.

Sune utbildar sig till trädgårdsarbetare och under några år i mitten av 1920-talet driver han trädgårdshandeln i Mormorsgruvan dit familjen Ahlberg flyttat. Det är här han träffar Albert Svensson, vedhuggaren, som råkar berätta att han har 4 000 kronor undanstoppat på sin sparbanksbok.

Hösten 1928 flyttar Sune, nu 27 år gammal, till Åtvidaberg för att överta Östantorps handelsträdgård. Men affärerna går knackigt. Trots billiga priser vill åtvidabergarna inte handla blommor av honom. Enligt Sune räds och föraktar de en som har suttit inne.

Det är inte bara affärerna som går honom emot. Han råkar även ut för en olycklig kärleksrelation och hans frustration utvecklas till en vrede och förakt mot mänskligheten. Och mot sig själv. Han umgås med tankar på att ta sitt liv.

Hushållerska på Stenhusgatan

Klara och Oskar Ekström bor kvar i Slättsveden i närmare tio år efter Viktors bortgång. År 1927 drabbas Oskar av samma sjukdom som sonen, lungtuberkulos, och går bort strax därefter. Några månader senare flyttar Klara till Närstad och två år senare till Stenhusgatan i Åtvidaberg där hon får tjänst som hushållerska hos sågarbetaren och änklingen Albin Olsson. Hon är nu 60 år gammal.

Utanför Klaras bostad möter Stenhusgatan Douglasvägen och kanske råkar hon titta ut tidigt på morgonen den 9 januari och ser cyklisten som kommer åkande. Kanske känner hon till och med igen honom? Hon har handlat blommor av honom när hon bodde i Slättsveden. Stinsens Ahlbergs son. Sär det inte Sune han heter, jo men visst är det så. Han har suttit inne säger folk. Konstigt att han är ute och cyklar i samhället nu. Hon hoppar till när vattnet på spisen plötsligt kokar över och alla tankar på Sune, stinsens son är borta.

Sune fryser där han cyklar Stenhusgatan fram. Men den lätta tyngden i innerfickan värmer honom. Han har löst sina problem. Nu kan han betala amorteringen och hans far som gått i borgen för hans lån kommer inte besväras. För sitt inre ser han flammorna girigt sträcka sig mot skyn, i skarp kontrast mot den svarta himlen. Han berömmer sig själv för att han hade sinnesnärvaro nog att tänka på att dölja eventuella spår. Nu återstår att fundera ut hur han ska kunna få ut de 745 kronorna som finns på postsparbanksboken.

Hagsäter och Slättsveden

Mordet på Mormorsgruvan egen Albert väckte uppståndelse. Var man än gick utgjorde det ett stort samtalsämne. Inte undra på det. Jakten på mördaren engagerade även den lokala tidningen som slog upp helsidor och stora rubriker. Det hela utvecklades till en riktig kriminalgåta. Men så småningom fick gåtan sin lösning och gärningsmannen kunde gripas. Inte helt oväntat begick han några ödesdigra misstag.

Resterna av en trädgård och delar av en grund vittnar om att här en gång låg ett litet torp. Ett rött litet torp där Viktor växte upp, där hans mor och far gick och oroade sig när han gav sig iväg till huvudstaden och värnplikten som drog ut på tiden till följd av kriget. Ett torp som såg honom återvända, utmärglad och sjuk.

När Hagsäter, som hörde till Gissebo gård, hade brunnit ned till grunden morgonen den 9 januari 1930 bestämde man snart att ett nytt hus skulle ersätta det gamla. Slättsveden hade stått tomt sedan Klara Ekström flyttade därifrån efter makens död år 1927. Man undersökte saken och jo, det skulle vara möjligt. Slättsveden blir det nya Hagsäter.

Berättelsen bygger på kyrkoboks- och domboksmaterial och samtal med boende och fd boende i Mormorsgruvan. Vill ni höra hela berättelsen om mordet i Gissebo? Kontakta Camilla Smedberg på camilla@camillasmedberg.com

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på Facebook

Hagsäter, fd Slättsveden, idag. Foto: Emma Gustafsson

Sjöända

Med öppna armar

”Till och med sjöarna utmed vägen
låg gråa och utmattade
efter flera veckors regn
men jag var äntligen framme
steg ur bilen med all packning
det gamla rödmålade huset
med tegelpannor och vedspis
kunde inte hålla sig
slet sig loss från skogsbrynet
och sprang emot mig med öppna armar
längs himlen
fanns bara tunna avlånga molnstrimmor
liknande bromssträckor från andar
som stannat till i luften
stumma av förvåning över vad dom såg”

Foto: privat

Tänk att ha en sådan känsla för ett hus, som vore det ett levande väsen med starka och varma känslor av igenkänning och samhörighet. Och en faktisk förmåga att omhulda och hälsa välkommen. När Rikard Nordlöf ombeds beskriva vägen ut till Sjöända eller Sjöände så skickar han dikten av Bruno K. Öijer och tillägger: ”När jag åker dit är det är så jag känner ända in i roten. Att huset reser sig upp och kommer för att möta mig.”

Rikards känslor för torpet och platsen kanske inte enbart kan förklaras av det ligger så vackert vid kanten av sjön Getryggen i Forsaström eller det faktum att en anfader på hans mors sida lär ha varit en av husets tidiga bosättare i slutet av 1600-talet. Det är något särskilt med friden och lugnet. ”Pulsen går ner och jag känner stor glädje, lugn och harmoni så snart jag kommer hit. Det känns hemma.”

Man kan inte låta bli att hoppas att huset alltid har haft den inverkan på sina inneboende och bäddat in dem i värld av lugn och rofylldhet. Välkomnat och omhuldat dem.

Karl Johan och Hilda

Några år före första världskrigets utbrott flyttade rättaren Karl Johan Johansson från Åsebo i Forsaström till torpet Sjöända. Han och hans hustru Hilda Josefina var då omkring de fyrtio och hade tillsammans fyra barn. Dottern Astrid var äldst och så var det sönerna Erik, Ivar och Aron. När Karl Johan gick bort år 1932 bodde Hilda och den yngste sonen Aron, 24 år gammal, kvar. Inom kort flyttade Arons tre år äldre bror Ivar också hem för att hjälpa till med arrendet.

Foto: Johan E. Thorin år 1928

Arons källvatten

Aron var den som kom att stanna längst i huset vid kanten av Getryggen. Han bodde kvar flera år efter att Ivar hade flyttat och Hilda gått bort. Så småningom flyttade han till en liten drängstuga i Toletorp och därefter till smedjan i Forsaström. Sjöända får en ny arrendator, Alvar Karlsson. Och trots att det var en bra bit från Arons nya hem i Forsaström och Sjöända åkte han mer eller mindre dagligen till sitt gamla hem för att hämta vatten från källan i skogen. Lars-Åke Johansson, barnbarn till Ivar, berättar: ”För Aron dög inget annat vatten. Ibland gjorde han silverte, det vill säga värmde källvattnet och tillsatte lite socker.”

”Farfar arbetade på tegelbruket i Forsaström” berättar Lars-Åke vidare, ”och när det hotades av nedläggning tog han och två andra över och drev bruket.” Ivar gifte sig med Valborg och de fick sönerna Lars och Gösta. Lars är Lars-Åkes far.

Sommarhus

På 1970-talets mitt letade Lars-Åkes föräldrar efter en sommarstuga när plötsligt Sjöända, huset som Lars far vuxit upp i, stod tomt. ”Då var jag 16-17 år” ler Lars-Åke. ”När jag senare fick egen familj åkte vi ofta dit på helger och semesterveckor. Det var perfekt. Nära till sjön och ett stort hus som kunde hysa alla familjemedlemmar regniga dagar.” Men trots att det var stort så måste det ha varit trång på Karl-Johan och Hilda tid då två familjer bodde i huset. En familj på övervåningen och en på nedervåningen samt, under en period, en skomakare under trappan. Och varje familj hade förstås ett finrum som inte nyttjades särskilt ofta. ”Till och med när Hilda och Aron bodde ensamma kvar så sov Hilda i köket i kökssoffan.”

Sjöända på 1970-tal. Foto: privat

Badbrallor och brillor

Lars-Åke och hans hustru Anette diskuterade om de skulle ta över arrendet av Sjöända eller inte. Men då barnen blivit stora bestämde de sig för att inte göra det. Istället blev det familjen Nordlöfs sommarhus. Ett hus med många kära och roliga minnen. En sommar, berättar Rikard, kunde hans systerson Teo inte hitta sina badbrallor. Familjen letade överallt en hel sommar. Omkring fem år senare hälsade Teos farfar på och när han står och metar vid stranden får han napp och drar, hör och häpna, upp nämnda badbyxor. En annan sommar tappade en gäst sina glasögon utanför flotten på cirka fem meters djup. Han hade stort behov av brillorna så Rikard ringde en kompis som har dykutrustning. Kompisen kom ut och letade länge och väl utan att kunna finna glasögonen. ”När vi gett upp sa min vän att han dock funnit gott om stora kräftor nere på sjöns botten. När han simmade ner för att hämta en kräfta för att visa oss hamnade han rakt på glasögonen som låg där och väntade. Stor glädje uppstod och ägaren blev överlycklig!”

Stefan (Göstas son), Ivar och Lars-Åke. Sjöända i bakgrunden. Foto: privat

Foto: privat

Vargspår i snön

”I Sjöände har vi dessutom”, avslutar Rikard, ”sett de flesta i Sverige förekommande djur på nära håll. Mink, iller, räv, vildsvin, förrymda kor, lodjur, älg, grävling, morkullor, havsörn, bäverspår och för några år sedan även vargspår i snön!”

Berättelsen bygger på intervjuer med Lars-Åke och Anette Johansson, Rikard Nordlöf samt kyrkoboksmaterial.

Bakom

Det gamla huset hör ljudet av små barnfötter som ivrigt springer uppför grässlänten. Jodå, man kan höra skillnad mellan ivriga och likgiltiga fötter, liksom mellan glada och ledsna. De här är glada. Nu rycker det i dörren. Så uppfattar det ljudet av vuxenfötter som närmar sig. Inte fullt så upprymda som de små, men än dock glada. Handtaget vrids om och den gamla trädörren öppnar sig med ett knarrande. Barnen kommer inrusande, men stannar omedelbart. Tysta och storögda stirrar de på den gamla gumman som sitter lutad över det slitna träbordet. Bakom barnen hörs de vuxnas skratt. De är på väg in i stugan men har upptäckt att ytterdörren är så låg att den längsta av de två får vika sig som ett L för att komma in. De stannar upp i farstun för att betrakta redskapen och väggarnas massiva timmerstockar.

”Mamma”. Det är det ena av de två barnen som ropar. En liten söt flicka med långa ljusa flätor. ”Mamma och pappa, titta!”

Föräldrarna ansluter till barnen och förklarar att det inte är en riktig gumma som sitter vid bordet, utan en stor docka. Den sitter där för att det ska se ut som om det bor någon här på riktigt. Familjen rör sig försiktigt och pratar lågmält med varandra. De gamla sakerna och atmosfären i det lilla huset brukar ha den effekten på besökarna.

Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Inte röra, bara titta!” utbrister det äldre syskonet och tittar förmanande på flickan som genast sänker sin hand och kastar en förstulen blick mot de vuxna.

”Mamma, visst får man inte röra – bara titta?” Det äldre barnet vänder sig triumferande till mannen och kvinnan. Modern nickar och ler.

”Så är det.”

”Se här Lovisa”, säger plötsligt mannen och pekar på ett föremål som står lutat mot eldstaden, ”en sådan gammal brandspruta!”

Det gamla huset slutar att lyssna. Sorgen över att ha blivit berövad beröringen från en mjuk barnahand är bortblåst. Lovisa.

Petter Botwidsson var andre eller möjligen tredje sonen till torparen Botvid och Eva, hemmahörande i Bakom. Det var nämligen oklart om det var Petter eller Jonas som var först ut ur moderlivet. De båda gossarna var lika som bär, men olika till sitt kynne. Jonas var den rastlöse och Petter den lugna och eftertänksamme. Båda tog tjänst som dräng, Jonas i Närstad och Petter i Grofveda i Tjärstad socken. Och det var i Grofveda som han träffade den livliga och granna Lovisa. Hon tjänstgjorde som piga i samma hushåll som Petter och var det vackraste Petter hade sett. Till hans lycka var hans känslor besvarade och de unga tu gifte sig i Tjärstad kyrka år 1846.

Men säg den lycka som varar för evigt. När Lovisa flyttade till Bakom ett halvår senare var det inte som Petters hustru utan som hans änka. Under sommaren hade Petter drabbats av nervfeber och dog en kort tid därpå, 26 år gammal. Petters mor Eva hade gått bort några år tidigare så vid Lovisas ankomst fanns enbart Petters far, den 65-årige Botvid, i huset. Det blev en sorglig och bister tid, långt från det liv den unga Lovisa hade drömt om. I maj året därpå gick Botvid bort och Lovisa träffade en ny man. Nils Johan Nilsson som arbetade som dräng i Slättfall. Lovisa blev gravid och i februari år 1848 gifte sig Lovisa och Nils Johan.

Vid den här tiden hade huset fått sällskap. Ett nytt hus bara ett stenkast bort, även det kallat Bakom.

Nya Bakom år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ett gällt skrik hörs plötsligt utifrån och huset tittar yrvaket upp. Den lilla familjen befinner sig i köket och den lilla flickan rusar genom det större rummet mot ytterdörren. Tårar rinner längs hennes runda kinder. ”Malte nöp mig!” snyftar hon. Fadern skyndar efter och försöker få fatt i sin dotter. Storebrodern Malte och hans mor kommer efter och snart befinner sig den lilla familjen på gräsmattan utanför. Pappan tar upp en filt ur sin korg och breder ut den på grässlänten. Kaffe, saft och smörgåsar dukas fram och snart är allt åter frid och fröjd. Den lilla flickan är glad igen och vänder sig ivrigt till Lovisa.

”Såg du dockan i vaggan mamma, den var konstig och alldeles trasig! Mina är finare.” Lovisa ler och stryker den lilla över kinden. ”Den är gammal Nora. Någon har lekt med den för länge, länge sedan.” Det blir tyst en lång stund. Så hörs flickans röst igen: ”Är barnet som lekte med den död?”


Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Huset hör inte mammans svar. Jo, flickan som lekte med den slitna, gamla trädockan är borta sedan länge. I själva verket har flera barn lekt med leksaken som Nils Johan en gång täljde till sin förstfödda, Christina Lovisa. De fick åtta barn fick sammanlagt, men fem av dem dog redan som små. Lars Gustaf var bara tre månader när Lovisa en morgon fann honom död i sängen bredvid sig. Man förmodade att gossebarnet hade dött genom kvävning. Lovisa slutade aldrig anklaga sig själv. Hade hennes kropp, som burit och närt den lille, i sömnen dödat honom? Fem år senare, år 1857, dog ettåriga Maria Sophia av slag (= plötslig död) och 1861, 1862 och 1863 förlorade Nils Johan och Lovisa ytterligare tre barn. Det näst äldsta barnet, Carl Johan, dog 11 år gammal av slag, förstfödda fjortonåriga Christina Lovisa avled av nervfeber och nioåriga Mathilda Charlotta gick bort i luftrörsinflammation. Som om det inte vore nog högg Nils Johan sig i foten sommaren 1852 och det var så pass illa att han inte kan fortsätta som torpare. År 1867 flyttade paret med sin tre kvarvarande barn till Närstad lantbruk och året därpå utvandrade de till Norra Amerika.

 

Minnesstugan vid Hembygdsgården i Åtvidaberg

”Lekte flickan med sin docka här på gräsmattan, tror du?” Flickans ljusa stämma letar sig in mellan timmerstockarna. Huset lystrar, är spänd över svaret. ”Nja, börjar mamman, jag tror att man har flyttat på huset. Att det från början stod på en annan plats.” Hennes svar är dröjande, frågande. Någon bläddrar i papper. ”Det stämmer.” Det är pappans röst. ”Det står här att huset kallas Louise Adelswärds minnesstuga och att det tidigare stod ute vid Adelsnäs. Det kom hit till hembygdsgården på 1990-talet.”

Louise Adelswärd. Det minns som igår när friherinnan kom på besök. Christina Catharina hade ägnat dagar åt att städa och göra fint. Hon hade, ovan som hon var vid besök i allmänhet och av det elegantare slaget i synnerhet, bekymrat sig över hur hon skulle klä sig och vad hon skulle bjuda på. Men hon hade inte behövt oroa sig. Louise och hennes sällskap hade varit ytterst vänliga och blivit mycket förtjusta i den lilla stugan. De hade intresserat lyssnat till hennes historia.

Louise Adelswärd besöker Bakom. vid 1900-talets början. Foto: privat

Christina Catharina var äldsta dotter till brukaren Jonas Israelsson i Slättfall och hon hade tre bröder och en yngre syster. När Christina Catharina var sex år gammal dog hennes far av lungsot, förmodad tuberkulos. Barnen var då elva, tio, sex, fyra och två år gamla. Deras mor, Eva Cajsa, var emellertid av gott virke och lyckades ensam både bruka marken och ta hand om hem och barn. Liksom Christina Catharina nådde hennes syskon vuxen ålder. År 1859 gifte sig Christina Catharina med torparen Carl August Björkman och flyttade till det nya huset Bakom.

Carl August själv hade, tillsammans med sina föräldrar och yngre syskon, flyttat hit från Grebo år 1852. Han var då 24 år gammal. Strax efter flytten avled hans far Lars Petter Björkman. Lars Petter hade lidit av svårmod en längre tid. Någon månad tidigare hade han försökt ta sitt liv genom att skära sig i halsen. Dagen före lucia hittade de honom, hängd i en massiv timmerstock. I januari 1853 begravdes han i tysthet, vilket var ett vanligt straff för självspillare och innebar att begravningen genomfördes utan ceremonier, själaringning och begravningsfölje.

Carl August och Christina Catharina kom att få sex barn, men Hilda Christina fick mässlingen när hon var tre år och avled till följd av sjukdomen. År 1897 tog yngste sonen Gustaf Leonard över arrendet av Bakom. Fem år senare dog Carl August och Christina Catharina flyttade, 72 år gammal, till det gamla huset. Den sista att bo här, tänker huset. Den lilla gumman som gladde sig så åt närheten till sin son och de fem barnbarnen. Hon hade fått bo här tills hon dog, år 1914, innan man plockade ned huset och flyttat det till Adelsnäsparken. Här hade det fyllts med de gamla saker som Louise samlade och köpte in på auktioner. Visst hade det känts konstigt att inga människor längre bodde i det, men det var ett behagligt liv och det njöt av den omvårdnad som Louise och senare Anna Sparre visade.

Christina Catharina vid Bakom, 1900-talets början. Foto: privat

”Vilken härlig dag det blev, tycker du inte det?” Lovisa och hennes man sitter ensamma kvar på filten. Det kan se barnen på håll där de springer i riktning mot den gamla smedjan. ”Jo, verkligen. Utflykt och kulturhistoria på en och samma gång.”

Huset nickar sakta för sig själv. Numera är det så, tillsammans med de andra husen har det något viktigt att visa. Här levde människor i en annan tid som inte är så långt borta. Medan besökarna går runt och tittar på de gamla sakerna så brukar huset betrakta dem. Hur mycket de än läser om gångna tider så kommer de aldrig att förstå ängslan för att inte kunna stilla sina barns hunger, skräcken att se sina nära och kära ligga till sängs med blossande kinder och tung andhämtning och den förtvivlan när man återigen får begrava de man älskar mest på jorden. Tack och lov så vet de inte hur det känns.

Nya Bakom idag. Här bor nu familjen Roos.

Berättelsen om Bakom bygger på intervjuer med Ernie Roos, Kjell Gustafsson, Lars Rasch och Johan Adelswärd samt kyrkoboksmaterial. Foto i inledningen är taget av Johan E. Thorin år 1928.

En kunnig skogsarbetare och hedersman

En ovanligt sträng vinter

Snön har fallit hela december och tvingat alla och envar att gå upp tidigare än vanligt för att skotta. För boende i samhället är ansvarsområdet tack och lov begränsat till den egna uppfarten eller, om man så nöjer sig, en smal gång till brevlådan. När man huttrande återvänder till värmen och det nybryggda kaffet i köket skänker man kanske en ödmjuk tanke till boende på landet som har att befria långa, privata vägar från snömassan.

Med januari månads inträde har snöfallet till mångens lättnad upphört. Men knappt har man hunnit andas ut innan naturen bjuder upp till ny dans, denna gång med en iskall kavaljer. Snart är landskapet insvept i en förlamande kyla. Minus 30 grader. Omänskligt kallt, muttrar de som vågar sig ut. Näshåren och ögonfransarna fryser till is när man skyndsamt tar sig till garaget. Det biter hårt i kinderna och man upptäcker att de nya vinterfodrade vantarna inte förmår hålla kölden borta ens den korta sträckan.

Alltid i tid oavsett väderlek

Det är tidig morgon och än dröjer det timmar innan solen går upp. Den vita snön förmår endast sparsamt lysa upp det kompakta mörker som råder i skogen. Det är tyst och stilla, som om kylan får naturen att hålla andan. Men så hörs ett ljud. Ett lågt puttrande motorljud som sakta närmar sig. När det kommer närmare ackompanjeras motorljudet av ett annat ljud. I minus 30 grader kommer han åkande på sin moped, glatt visslande. På ryggen har han sin tunga, gröna ryggsäck som rymmer allt från verktyg om motorsågen behöver repareras till plåster, en albylask med tändstickor och mat för dagen. När hans arbetskamrater på grund av den stränga kylan dyker upp senare än vanligt och stannar i boden tills solen har lyckats skänka en smula värme har han arbetat i många timmar. På slaget sju greppar han sin motorsåg och går ut i skogen. Oavsett väderlek är Gösta Friström alltid i tid. I ur och skur, i kyla och meterdjup snö, oavsett avstånd – man kan alltid lita på att han kommer puttrande på sin moped. För något körkort har han inte. För att kunna ta det hade han ju varit tvungen att vara borta från arbetet några dagar och för Gösta är det otänkbart. Att utebli från arbetet är helt uteslutet.

Ett unikum

De andra har sedan länge slutat förvåna sig över Gösta, eller Friström som de kallar honom. Han är ett unikum, ensam i sitt slag. En mer arbetsam, plikttrogen, lojal och kunnig person står inte att finna. Han väjer sig inte för något och tar inga genvägar. En riktig slitvarg som undantagslöst erbjuder sig att ta de besvärligaste och tuffaste uppgifterna själv. Men nog kan de tycka att han kunde ta bättre hand om sig. Att han arbetar trots influensa och till och med lunginflammation och sårfeber förvånar ingen. Men att han fortsatte arbeta den gången han hade fått en spännbjörn om benet som hade slagit upp fula hål som behövde sys kan man inte sluta prata om. I tysthet hade Gösta fiskat upp ett bandage från sin ryggsäck, lindat om benet och fortsatt arbeta. Eller den gången han hade kommit i vägen för ett jordgetingbo och skogvaktare Gustafsson inte hade kunnat förmå honom att åka hem trots de närmare tjugo getingsticken. Efter mycken övertalning hade han till slut gått med på att hugga ved vid skogvaktarbostället där han kunde hållas under uppsikt. Historierna om Göstas envishet är många, men ett är detsamma: han vill inte spela hjälte eller vara en hårding, nej han vill helt enkelt inte orsaka problem eller vara till besvär. När han blev äldre och inte längre förmådde hålla högst tempo var han den siste att erkänna det. Men när han såg att han inte hade hunnit med lika mycket som sina yngre kollegor arbetade han under rasterna för att inte försämra lagackordet.

Gösta som nummer två från vänster med den gröna ryggsäcken bredvid sig.

Stor kunskap om skog och natur

Gösta tvekade inte att utsätta sin kropp för stora prövningar, men stormen Gudrun år 2005 blev en för svår utmaning. Gösta var då 63 år och hade redan problem med en utsliten arm. Efter stormen kom kylan och med minus femton grader blev det betydligt svårare att rubba träden som låg på marken. Gösta slet så hårt att en kota i ryggraden försköts och skapade ryggproblem. Och som det inte var nog med det, mellan de ihoptryckta kotorna kom nerver i kläm och orsakade tillfällig ansiktsförlamning. Två år senare gick han i pension. Då hade han arbetat i Baroniets skogar i 48 år och med Baroniet som arbetsgivare fram till år 2003.

Gösta var en man med stor kunskap om skogen och naturen. Han fungerade i det närmaste som ett levande uppslagsverk när hans arbetskamrater undrade över något. Och det han inte visste direkt tog han reda på.

”Jag minns”, berättar arbetskamraten Tord Lindkvist, ”när vi gick i skogen och såg en växt som såg ut som en grön liljekonvalj. Ingen av oss visste vad blomman hette, men dagen därpå visste Friström besked. Det var en grönpyrola.”

”Han var helt klart den duktigaste skogsman jag har träffat”, berättar Tony Andreasson. ”Han var helt outstanding och hade lätt kunnat bli jägmästare, om han hade velat det.”

Gösta och Tony i samtal hemma hos Gösta hösten 2015.

Hårt dubbelarbete

Man kan verkligen häpna över Göstas arbetsinsats i skogen. Och då ska man veta att det utgjorde hälften av hans dagliga arbete. Hemma i bersboskogarna väntade det egna torpet, djuren och cirka tjugo hektar skog. Varje dag, till och med efter pension, steg han upp omkring fyra på morgonen. När han kom ner till köket en vintermorgon kunde termometern visa på sex grader. Torpet där Gösta vuxit upp och bott hela sitt liv utrustades på 50-talet med element, men dessa hade han valt att ta bort. Det räckte gott att elda med ved i kaminen och det var det första han gjorde kyliga morgnar. Sedan hoppade han i stövlarna för att besöka utedasset. Tillbaka i köket hann han med en kopp te och en bulle innan det var dags att utfodra djuren. Det tog ungefär en timme. Hade det snöat måste han dessutom hinna med att ploga vägen innan han for till arbetet. När han kom hem på kvällen var torpet återigen kylslaget och korna, grisarna, hönsen och hästen väntade på att tas om hand.

Tidigare, när hans far Henning fortfarande levde stod middagen och väntade på bordet när arbetsdagen var till ända. Men nu måste han själv tillreda sina måltider. Med noggranna rutiner såg han till att lagad mat stod på bordet varje kväll.

”Han hade på sekunden räknat ut hur lång tid det tog att koka potatis till middagen. Han lade två vedträn i spisen och gick sedan ut till djuren. När han kom in igen var potatisen färdig.”

Gösta hos sina djur hösten 2015

Ringde sin syster två gånger om dagen

Gösta var alltid extremt noga med tider, inte bara när det gällde arbetet och matlagningen. Han gick upp bestämda tider, visste hur lång tid hans uppgifter skulle ta och ringde sin syster Gun samma tid två gånger om dagen.

”Eftersom han levde ensam och skötte djur och maskiner där saker kunde hända hade vi kommit överens om att han skulle ringa klockan sju på morgonen och klockan sex på kvällen. Man kunde ställa klockan efter Gösta och ringde han inte på klockslaget blev vi oroliga.”

På ledig tid under helger och semestrar arbetade Gösta först och främst i den egna skogen, som sköttes så noggrant att den liknade en nationalpark. Om vänner och bekanta behövde en hjälpande hand ställde han alltid upp. Söndagar betraktade han som vilodag i den bemärkelsen att inga störande motorer fick dras igång. Istället ägnade han dessa dagar till att hugga ved, sköta om trädgården, städa, plockade bär och svamp. Någon gång på sommaren tog han gärna en cykeltur till Kisa värdshus för att äta.

Och om kvällarna när program som ”Bonde söker fru”, ”Stjärnkuskarna”, ”Farmen” och ”Mandelmanns trädgårdar” visades satt han bänkad framför teven.

Och det var just Mandelmann Gösta hade tittat på den där kvällen i februari när han fick en stroke. Efter en tid på sjukhus avled han i maj 2017, 75 år gammal.

Nu hade världen förlorat en hedersman, en snäll och god människa rakt igenom.

Gösta våren 2017

Berättelsen bygger på intervju gjord med Gösta hösten 2015 samt intervjuer med hans syster Gun och hennes tre döttrar, arbetskamraterna och vännerna Lennart Ringdahl, Lars Rasch, Tord Lindkvist och Tony Andreasson.

 

Norrtorp

På den låga köksbänken samsas jordgubbstårta, rabarberpaj, kakor, bullar, glass och frukt. Det vankas födelsedagskalas och till Christinas glädje medger vädret att firandet äger rum ute på torpet. Det är inte vilken födelsedag som helst, nej, det är den där speciella som förr i tiden resulterade i en klassisk bild. Hur många har inte i äldre släktingars album sett en allvarsam människa bakom ett hav av blommor? Och man häpnar över hur gammal personen på bilden ser ut. Han eller hon fyller ju bara femtio år! Det är stor skillnad nu från då. Det är svårt att föreställa sig ungdomliga Christina på en motsvarande bild. Hur många kalas som kan ha firats här vid Norrtorp kan man bara fantisera om. Har flera, liksom idag, valt att duka långbord i den grönskande trädgården? Förmodligen.

Under större delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet beboddes torpet av flera generationer Birgersson. Det firades säkerligen många födelsedagar, dop och vigslar här under alla de åren.

Norrtorp år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Tittar man noga i markerna kan man se spår av en äldre väg. Den letar sig fram i landskapet och passerar nära boningshuset, såsom vägarna förr i tiden gjorde. Där Christinas och Uffes nybyggda garage idag ligger låg det för länge sedan en liten handelsbod. Tänk att det på platsen som nu är så lugn och stillsam låg en affär! Att människor kom dit och handlade. Fascinerande. Men då bodde folk permanent i de kringliggande gårdarna och det var långt mycket besvärligare än idag att ta sig till tätorten. Men hade det inte varit för herr Andersson som kom på besök till Norrtorp för ett par somrar sedan så hade vi inte vetat om handelsbodens existens.

I slutet av 1930-talet flyttade den sista familjen Birgersson ut från Norrtorp och Anderssons flyttade in. Gerhard och Sara tillsammans med barnen Maj-Britt, Eva-Lisa och Karl-Gerhard.

”Herr Andersson? Det måste ha varit min bror Kalle” förklarar Eva-Lisa, 87 år. Hon är den enda av syskonen som lever idag. Tillsammans med Dalia tar hon emot i sin fina lägenhet i centrala Linköping. Dalia är en liten bulldogg med stora, klotrunda ögon och svartblank päls som bor i samma hus men om dagarna har Eva-Lisa som dagmatte. ”Alla som vill lära känna nya människor borde skaffa hund”, påpekar Eva-Lisa och berättar skrattande att Dalia har ett särskilt gott öga till det manliga människosläktet och att hon på kort tid har lärt känna samtliga byggnadsarbetarna på gatan intill.

När Anderssons kom till Norrtorp var handelsboden sedan länge nedlagt, men Eva-Lisa minns att man pratade om den. Hon minns också det stora fina köket i Norrtorp med de, för tiden, moderna köksluckorna och hon kommer ihåg det äldre paret som bodde på övervåningen. ”Mannen var snäll, men jag var väldigt rädd för tant Emilia. Jag tyckte att hon såg ut som en häxa!”

Den då åttaåriga Eva-Lisa och Emilia kunde ha fått en bättre start. Strax före inflyttningen till Norrtorp hade Eva-Lisa drabbats av blodförgiftning och hon var fortfarande omtöcknad den dag hennes mor bjöd ner Emilia på kaffe. Eva-Lisa smakade en kaka och frågade varför hennes mamma hade bakat så underliga och salta kakor. Vad hon inte visste var att det var Emilia som bjöd på fikabrödet. Allt sedan den dagen var Emilias och Eva-Lisas relation minst sagt frostig. När det äldre paret så småningom flyttade kunde Eva-Lisa andas ut och Gerhard och Sara inreda sovrum på det övre planet.

Ett tjugotal år senare, år 1957, är det Anderssons tur att flytta ut och en ny familj flyttar in. Och om det inte hade varit liv och rörelse på gården tidigare så blir det garanterat det nu. Lars-Erik och Birgit Säberg får tio barn och även om de äldre syskonen flyttar ut innan de yngsta föds så bor det sammanlagt två vuxna och åtta barn i torpet på tre rum och kök. Och till det ska tilläggas att det tredje rummet betraktades som finrum och användes enbart vid högtidliga tillfällen. Så i realiteten samsades den stora familjen i två rum och kök.

Det råder uppsluppen stämning när tre av syskonen träffas för att berätta om Norrtorp. Maritha, Roger och Bergliot tillhör de äldsta i syskonskaran. Berättelserna från barndomens Norrtorp avlöser varandra och ger upphov till många muntra skratt. Jämte skildringarna om dråpliga händelser vittnar berättelserna om gemenskap och om respekt och kärlek till varandra.

”Det var så konstigt i Norrtorp – det var som om det fanns en osynlig järnring runt gården. Man släppte inte så lätt in någon annan.” Det är Bergliots man Göran som flikar in kommentaren. Under samtalets gång blir det tydligt att de starka banden och sammanhållningen i mångt och mycket formades av tyckanden och tänkanden från omgivningen som i sin tur bottnade i familjens sätt att leva.

”Vi var en generation fel och levde så som våra föräldrar hade levt.”

Trångboddheten och utedass var en sak. Under de tidiga åren levde man utan de moderniteter vi idag är vana vid. Vatten drogs in till köket från en näraliggande källa och värmen i huset kom från två oljekaminer och vedspisen i köket. Badade gjorde man i sjön eller i balja. Under den kalla årstiden samlades tvätten på hög för att, när våren kom, kunna bykas och sköljas i sjön. Tvätten brukade sysselsätta Birgit under flera månader. Det var först i slutet av 1960-talet eller början på 1970-talet som det installerades en tvättmaskin i huset.

Barnen fick hjälpa till från tidig ålder. De minns somrarna när höet på gammaldags vis skulle handräfsas och lassas på vagn. Lars-Erik tillät inte att enda strå lämnades kvar på marken. När barnen efter en klibbig dag på åkern ville springa till sjön och bada sa pappa i allmänhet ifrån – ”ni kan inte hålla på och bada, ni blir helt urlakne sedan.” Skulle de prompt bada när de åkte hemåt fick de hoppa av vagnen i farten, kasta sig i sjön och springa ifatt vagnen. För regnet hängde som de minns alltid i luften och det var bråttom, bråttom, att få in höet under tak.

Barnen hade sina sysslor och var vana att hjälpa till, men föräldrarna hade nog inte räknat med deras initiativförmåga när det kom till hantering av dasset. En av sönerna hade noterat att det var dags att tömma och kom fram till att det inte skulle behöva vara så komplicerat. Han går från tanke till handling och slänger i en tändsticka som snabbt tar fyr av pappret. Mamma Birgit befann sig vid tillfället i köket när ett av barnen kommer inrusande och skriker att dasset brinner. Hon tittar ut och ser en rökpelare stiga upp vid ladugården. Dasset låg nämligen i änden på ladugården och där på övervåningen förvarades den snustorra halmen! Halm som lätt kunde ta eld och om det hände skulle hela ladugården vara ett minne blott. Det hela slutade dock lyckligt, tack vare Birgits handlingskraft.

Apropå initiativförmåga så berättar syskonen hur pappa Lars-Erik höll på att få slag den dagen han i hönsens inhägnad mötte en flock fasaner. ”Det fanns så mycket fasaner i skogen och en dag fick vi för oss att vi skulle mota ner dem till huset. Hönsen blev inte så glada, de vågade inte lämna hönshuset så länge vildfåglarna var kvar.”

Om mamma Birgit var den drivande och tekniskt kunniga så var pappa Lars-Erik den ängsliga som tidvis satt hopsjunken över köksbordet och gruvade sig över hur de skulle få ekonomin att gå ihop. Han var också, vilket stråna på åkern, vittnar om väldigt ordningsam. ”Han var en superpedant” slår de tre syskonen fast. Han skötte allt med största noggrannhet och putsade traktorn med pensel.

Och man fick helst inte röra Lars-Eriks dyrgripar. I den gamla boden nedanför huset stod sedan faderns ungdom en nedplockad Triumph motorcykel. ”Jag brukade smyga dit då och då och titta på den” berättar Roger som tretton år gammal bestämmer sig för att han ska få igång Triumphen. Kolven tog han med till skolan där han putsade upp den. Verktyg lånades av arrendatorn i Galmsås.

”Jag kommer ihåg den dagen jag till slut kunde hälla bensin i tanken. Jag visste att pappa satt i köket. Jag startade, såg en gnista och så hoppade cykeln igång!” För första gången på 35 år tas motorcykeln ut ur boden. Lars-Erik måste ha hört motorljudet för han kommer nedrusande och undrar vad Roger har tagit sig till. Det hela slutade med att Lars-Erik med stövlar på fötterna tar en sväng på motorcykeln, ställer in den i garaget och förbjuder Roger att röra den igen.

”Men jag hörde att pappa under återstoden av sin levnad tog ut motorcykeln en gång varje sommar och körde en sväng.”

Vi har kommit en bit in på 2000-talet när familjen Säberg, de sista permanentboende, lämnar Norrtorp. Idag är det Christinas och hennes familjs älskade sommartorp och nu är det således dukat till kalas. Och på köksbänken i det kök som var så modernt när Eva-Lisa och hennes familj kom hit står bakverken och väntar på gästerna. Tänka sig att det en gång i tiden satt en liten förskrämd flicka här och bet en tugga av en salt kaka. Och tänka sig att det för inte alls länge sedan stod en hårt arbetande mor här och kokade vatten till vårbyken.

Berättelsen bygger på intervjuer med Eva-Lisa Andersson, Christina Andersson, syskonen Säberg samt kyrkoboksmaterial

Ämtenäs

Det klingade så bekant

Det är september år 2017. Sommaren har varit regnfri, men kall. Det har dock inte på något sätt hindrat Lena Edström och hennes familj från att tillbringa all ledig tid i sitt nya sommarparadis. De vuxna sönerna Tobias och Emil har köpt varsin minimotorcykel och lekt som om de vore barn igen. Det har flugits med drönare som fastnat i trädtopparna, badats i Virken, påtats i trädgården och pysslats med huset.

”Jag skulle vilja bo här för alltid”, utbrister Lena, ”det är helt underbart här!”

Så pass underbart att hon under midsommarveckan inte kunde ge sig till tåls tills resten av familjen följde med utan åkte ut och sov ensam en natt.

”Det gör jag inte om”, säger hon med eftertryck, ”det blev väääldigt mörkt här ute! Fast jag drog ner rullgardinerna jättetidigt kändes det kusligt.”

Det var en arbetskamrat till Lena som tipsade om sommarhuset som skulle bli ledigt för uthyrning. Ämtenäs, så hette det. Lena tyckte att namnet klingade så bekant. Men var hade hon hört det förut?

Det långa röda huset har två ingångar och några initialer och ett årtal pryder överkanten på den ena. ”TA LD 1916”. Theodor Adelswärd och Louise Douglas. Men varför 1916? Lät Baroniet renovera gården då? För visst måste väl gården vara äldre? Lenas frågor är många.

Genom köksfönstret ser vi det lilla sädesmagasinet. Och framför magasinet den lilla lövade stången från midsomras. Då var hela familjen samlad. Sönerna Tobias och Emil, dottern Linnea och sambon Stefan. Det första barnbarnet, Tobias dotter, Olivia tultade glatt runt i fin röd klänning och med blomsterkrans på huvudet.

”Så kom jag plötsligt på var jag hade hört det! Ämtenäs har omnämnts med min mormor och hennes föräldrar. Mormor dog när min mamma bara var tio år, men jag vet att jag har sett ett foto på mormor stående framför Ämtenäs.”

Lena rynkar på pannan och ser fundersam ut. ”Men huset mormor liknar inte alls dagens Ämtenäs. Jag får inte riktigt ihop det. Men jag har förstått att mormors far Albin växte upp här. Visst är det väl märkligt att några enkla torpare hade sådant stort hus?”

Den ursprungliga stugan

Tre år innan Barbro ser dagens ljus flyttar hennes föräldrar Eric och Anna samt storebror Lars-Erik till Ämtenäs. Erics arbete i skogen ska nu kompletteras med ett mindre jord- och lantbruk. De båda barnen växer upp bland hästar, kor, höns, grisar och katter. Och, inte att förglömma, getterna Baggen och Begga. Nya getter varje år, men samma namn. Getter som barnen skötte om och matade med nappflaska.

Barbro och Lars-Erik med Baggen och Begga. Foto tillhör Barbro Johansson

Barbro minns så väl det stora huset med de två ingångarna, en finingång och en köksingång. I husets undervåning fanns ett stort lantkök, ett finrum, ett sovrum och ett stort skafferi som man kunde gå in i. På övervåningen fanns ”slätta”, det vill säga den stora hallen som var stor nog att rymma både lekande barn och mor Annas vävstol. I vardera änden av övervåningen fanns ett sovrum med garderober under snedtak. På den här tiden fanns det varken el eller vatten i huset. När man skulle gå på toaletten fick man uppsöka dasset som låg vid ladugårdsgaveln, lägligt placerad vid dyngstacken. Dricksvatten hämtades i en källa bakom huset.

I granntorpet Staksundet bodde familjen Andersson. Här fanns Claes och Ulla som var jämngamla med Lars-Erik och Barbro. Barnen lekte så gott som dagligen och de båda familjerna umgicks flitigt. Tillsammans gav de sig ut i naturen och plockade bär, fiskade och fikade. Familjen i Staksundet var, liksom många, självskrivna gäster till den årliga midsommarfesten.

Här firas mor Annas 35-årsdag. I nedkant ser vi Anna längst till vänster med Barbro i knät och Lars-Erik bredvid sig. Sedan följer Klas och Eva med Ulla i knät. Foto tillhör Barbro Johansson

 

Den lilla bergsknallen framför huset kallade Barbro och hennes vänner för ”berget vid Ämtenäs”. Foto tillhör Barbro Johansson

”När mamma och pappa ordnade midsommardans stod glädjen högt i tak, 1946 var första gången. Pappa åkte planvagn med hästen Sonja och hämtade hem bröd, socker och kaffe. Vi hälsade våra grannar och vänner välkomna och de kom i långa rader på cykel, barnvagnar, traktor, båt och lövad lastbil. Vi dukade långbord på gården.”

Till kvällen dansades det i logen och Barbro berättar hur man det sista året fick stötta upp golvet underifrån.

”Jag minns hur golvet gungade och hur nervösa alla var att det skulle braka ihop” skrattar Barbro och bläddrar i den digra samlingen av fotoalbum och nedskrivna minnen.

”Jag ska ha en gammal bild på Ämtenäs här någonstans. Ja, titta!”

Barbro visar en svartvit bild. På baksidan finner vi jämte rutan för frimärke rubriken POST CARD. En thorinsk bild som blivit till vykort. ”Emtenäs lilla stuga” har någon omsorgsfullt präntat på ena sidan. På adressraderna återfinns en rad namn.

Foto: Tillhör Barbro Johansson

Anna och August bodde i Ämtenäs under 1900-talets början. De hade tre döttrar, Edla Maria (Maja), Karin Elisabet och Evy Märta Fredrika. Konrad var August yngre bror och Olga och Lisa hans svägerskor. Vem som är vem på bilden är oklart. Sällskapet står framför en byggnad som inte alls ser ut som dagens Ämtenäs.

”Det är det gamla huset” berättar Barbro. Dagens Ämtenäs, förklarar hon vidare, byggdes år 1916, det vill säga det år som står ovanför ena ingången. ”Den ursprungliga stugan finns på baksidan.”

År 1928 hade Ämtenäs en ingång. Den lilla stugan skymtar på högersidan. Foto: Johan E. Thorin

När Lena får se det gamla vykortet som Barbro har i sin ägo känner hon igen huset och – är det inte hennes mormor Helga på kortet? När hon granskat det en stund ändrar hon sig. Nej, det är nog inte mormor trots allt.

Snart slår jag ihop i en hög

Vid 1800-talets mitt växer de två bröderna Albin och August upp vid Ämtenäs. De har ytterligare en bror samt fyra systrar. Men Albin, den äldste sonen, och August, den yngste sonen, kommer till skillnad från de andra att stanna vid sitt födelsehem. De gifter sig, får barn och efter något år flyttar Albin och hans familj till torpet Högtomta på Ämtenäs ägor.

Familjen på Barbros kort är den yngste sonen August och hans familj. Den äldste sonen, Albin, är Lenas mormors far. Barnen på bilden är således kusiner med Lenas mormor Helga. Den mormor som dog så tidigt att hon bara sett henne på bild. Den mormor som hon inte vet så mycket om alls. Kanske togs bilden på Albin och hans familj framför hans föräldrahem samma dag som bilden på August och hans familj?

Flygfoto på Ämtenäs där vi tydligt ser den lilla ursprungliga stugan. Foto tillhör Barbro Johansson

Med undantag för några år i Åtvidaberg där Albin arbetar som snickeriarbetare så växer Helga och hennes fyra syskon upp i Högtomta. Femton år gammal flyttar hon hemifrån för att arbeta som piga i Åtvidaberg. Och om kopplingen mellan Barbros gamla bild och Lenas mormor känns fascinerande så stannar inte den här berättelsen där. Det visar sig nämligen att Helga tar tjänst som piga hos kassör Hallerström. I fem år arbetar hon och har sin bostad i det stora röda huset på tomt 2 Ö. Ålunda. Hallerströms villa som långt senare kom att rymma Ålunda dagis. Den villa som Lenas bror Uffe år 1998 köper, renoverar och gör till sitt hem. Att deras mormor hade koppling till Uffes hus hade varken Lena eller Uffe en ingen aning om. Lena meddelar:

”Jag pratade precis med brorsan om detta! Snart slår jag ihop i en hög!”

Kassör Hallerströms villa tidigt 1900-tal. Foto: Ulf Edström

Berättelsen bygger på intervjuer med Lena Edström, Göran Wall och Barbro Johansson samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniets fotobok på facebook som du hittar här: Baroniet Adelswärds fotobok