månadsarkiv: januari 2015

Veckans tre gånger två

Dags för veckans lista igen och idag är Helena Wallgren  som ger oss sina tre mindre bra grejer som hänt under veckan samt veckans tre bästa.

Veckan tre mindre bra

1: Långt avstånd till nära vänner o familj när man bara vill finnas o krama om dem lite extra. Vi har så mycket bra kommunikationsmöjligheter med datorer o mobiler o annat så det går att höras ofta, men det kan inte ersätta en fysisk kram.

2: Glömska/stress. Allt från bortglömda nycklar, mobiler, väskor o var ställde jag bilen… har varit fokus i veckan!

3: Världsnyheterna. Något som alltid berör såklart! Otäckt med vad som håller på att hända överallt i världen.. Ständigt nya tragiska, hemska situationer för människor runt om o denna veckan var förintelsens minnesdag. 70 år har gått o vi måste alla tänka till så detta hemska aldrig får hända igen!

helenaW1

Veckans tre bästa

1: Snö o ljusare ute! Äntligen lite härligt vitt ute, bra skidspår, pulkaåkning o annan snölek fick alla att bli som barn på nytt!

2: Tonårsdiskussioner med barnen o deras kompisar här hemma! Livets allvar som skola, gymnasieval, sorg, glädje, kärlek o träningar blandat med hysteriska skratt o galna upptåg är bara helt underbart!

3: Tulpaner! Favoritblomma denna årstid, blir varje år lika lycklig över att få städa bort julen o ta in en massa härliga tulpaner o ladda mot vår o ljusare tider.

Dela gärna det här inlägget

Gamla kasern omhuldad av kulturmedvetna styresmän

Som ni vet lägger jag då och då ut foton från Åtvidaberg från förr på bloggens facebooksida. Inte helt sällan och alltid till min stora glädje inkommer det en mängd kommentarer på dessa foton. Från personer som har upplevt de gamla miljöerna. Som kommer ihåg byggnaderna och vad som rymdes i dem. Och man brukar ju säga att människor finns så länge vi minns dem och detsamma måste ju gälla om byggnader.

Jag kan sörja att de inte finns kvar. Man vinner inget på att fördöma det förgångna eller hålla dagens politiker ansvariga för deras föregångares handlingar. Självklart inte. Men jag hoppas att vi kan lära av historien och inte upprepa den. Värna de byggnader och miljöer vi har och vara rädda om dem. Och de som inte finns kvar – de ska vi minnas. Som till exempel kasern som försvann för snart 47 år sedan. Samma år som jag föddes.

KAsern_1968

Foto: Alrik Agerbo, 1968

Huset, tillsammans med ytterligare tre byggnader, byggdes i början av 1800-talet och kom från år 1817 att rymma Baroniet Åtvidabergs klädesfabrik. Husen var placerade på ömse sidor Adelsnäsvägen. Råvaran till fabriken var ull från Baroniets fåravel. I fabriken hade man hand om allt från tvättning av ullen till färgning av tygerna. Av någon anledning avvecklades klädesfabriken omkring 1840. Därefter blev byggnaden sjukstuga och på 1950-talet gjorde man om huset till bostadshus med sex stycken lägenheter.

kasern1

Foto: Johan E Thorin, omring 1900

När jag lade ut fotot på Kasern på facebook var det förstås som bostadshus människor i Åtvidaberg kom ihåg det (kika gärna på facobooksidan för att se alla kommentarer)

”Där bodde jag som nyfödd. Min bror, då 3 år ramlade i ’åna’ har jag hört berättats”.

Några berättar att de hälsat på sin gamla moster eller andra släktingar och bekanta som bodde i huset.

”Jo upp för trappan bodde Lönn, jag tror han hette Henning i förnamn, han och min pappa körde is till alla som hade isskåpaffärer och slakthuset samt bryggeriet och mejeriet…”

Vid tomtgränsen låg ’åna’ , en å som kom från Bysjön och ner till dammen som låg nere vid Stallet. Här fanns bl a en brygga där boende i ”Kasern” tvättade sina mattor. Många barndomsminnen tickar fram när man ser bilden!”

I november 1967 skriver Gösta Adelswärd en text om den gamla kasernen som publicerades i Corren. Sedan en tid tillbaka är det köpingen (dvs kommunen) som äger Kasern. Gösta skriver:

”Det är en ganska ståtlig timmerbyggnad i två våningar, som under sitt brutna tak av bästa 1700-talssnitt rymmer en väldig vind där kläder förr hängdes till tork.”

kasern2

Databasen Östgötabild

Och så fortsätter han att berätta att kasernen fått en ny fin granne i form av Alléskolan.

”Man måste gratulera elever, lärare och arkitekt till det roliga arkitektoniska samspel som härigenom etablerats. Och till de enastående pedagogiska möjligheter, som den gamla byggnaden inbjuder till. I ett flertal ämnen kunde de med litet fantasi tas till utgångspunkt för en lektion.”

Han berättar också att en grupp arkitektstudenter från Tekniska högskolan varit på besök och bland annat gjort en uppmätning av Kasern, funnit den tilltalande och kommit med förslag på hur den kan användas.

Han avslutar sin artikel:

”Man får väl anta att köpingens kulturmedvetna styresmän nu tar väl hand också om denna byggnad som med lämplig inredning inte endast estetiskt skulle kunna bli ett komplement till Alléskolan.”

Vid det här laget är jag ett levande frågetecken. Vad hände? Inom ett år var kasernen nämligen riven. Kom det som en överraskning för alla inklusive Gösta eller var hans artikel ett snyggt skrivet inlägg i en debatt som fördes kring rivningen? Enligt Gösta var det inga som helst fel på det gamla timmerhuset.

Jag känner ett stort behov av att gå vidare med detta och ta reda på vad som hände. Jag har börjat leta i Corren från 1967 och 1968, med all säkerhet finns det mer skrivet. Men än så länge har jag inte hittat något. Jag har bett kommunen att ta fram det gamla rivningsbeslutet. Det kunde ta ett par dagar, sade man på arkivet. Men vet ni något kring turerna kring Kasern? Förutom beslutet av riva det blir jag förstås jättenyfiken på det faktum att vi har haft en klädesfabrik i Åtvidaberg. Vilka jobbade där, vad för slags kläder tillverkade man och till vem? Det går att ta reda på och det ska jag göra! Det blir en fortsättning!

En sak man uppenbarligen kan lära av historien är att gamla byggnader ligger risigt till om de hamnar under kommunens omsorg och dess ”kulturmedvetna styresmän”.

Del två av Kaserns historia hittar du här: Er Tillgivne och hängivna älskare av Åtvids fagra Köping

Dela gärna det här inlägget

27 januari 1915

För hundra år sedan hade ett världskrig (det första av två har vi senare kunnat  konstatera) pågått i exakt ett halvår.  Den 28 juli, en månad efter att Österrikes tronarvinge Franz Ferdinand dödades i Sarajevo, förklarade Österrike Serbien krig. Snart hängde fler länder på och innan kriget var slut fyra år senare hade det involverat 74 miljoner soldater från 33 olika lander.

Corren för hundra år sedan är tunn. Bläddrar man i den via mikofilm så har man, innan man vet ordet av, gått förbi flera dagar. Och självklart är det rapporter om kriget som upptar nyheterna. Idag är nyhetsförmedlingen från alla världens hörn sekundsnabb. Så var det inte för hundra år sedan. Det kunde dröja dagar, kanske veckor, innan en nyhet nådde fram till vår lilla del av världen. För hundra år sedan stod det att läsa i Corren:

hundraårsedan1

Vad hände i Åtvidaberg samtidigt? En hel del kan man förmoda, men det syns inte i så mycket om oss i tidningen av förklarliga skäl. Det jag har hittat om vår lilla ort för hundra år sedan är två små annonser:

hundraårsedan2

hundraårsedan3

Det är krig i världen, men människors vardag med handel av hudar, skinn och björkvirke fortsätter. Givetvis.

Dela gärna det här inlägget

Veckans 3 gånger 2

Dags igen! Traditionen som påbörjades förra lördagen. Och då är det väl inte en tradition än om man ska vara nogräknad. Men vi är på gång. Idag är det Ambjörn Furenhed, boende i Östra Ryd, som listar veckan.

ambjörn

Veckans tre mindre bra

1. Fulhet. Ingen fråga som kan besvaras i ett excelark kan vara intressant på riktigt, och ändå kryllar det av dem; blanketter, tabeller, formulär och matriser. De får här representera den estetiska och existentiella fulhet jag vill undvika, men som anfaller igen och igen.

2. Mörker. Vintern är ett apatiskt mörker och en plågsam påminnelse om sjukdom, död och förgänglighet. Den som tror att vi behöver vintern för att kunna uppskatta våren och sommaren har bara inte genomskådat bluffen än. Vintern är vår fiende och det enda rimliga är att ta till vapen.

3. Små hemska prylar av plast och metall. Jag vågar inte tänka på hur mycket material vi plockar upp ur jordskorpan för att människor som knappt får lön ska tillverka meningslösa mojänger som köps av folk som varken behöver eller bryr sig om dem. Grejer som går sönder efter en vecka, och sedan ligger och skräpar på köksgolvet där någon trampar på dem av misstag, vilket gör jätteont, innan någon slänger dem i soporna.

Veckans tre bästa

1. Essäer. Texter som på ett uppfriskande otidsenligt sätt kan behandla viktiga ämnen både personligt och begåvat, som prövar olika perspektiv och inte blir förenklande och svartvita. Essän riskerar inte att urarta till tramsigt navelskåderi, som krönikan, eller till övertydliga pekpinnar, som debattartikeln. En essä kan säga ”det beror på”, och visar att det finns nyanser.

2. Ägg. Små, ovala objekt som bara ger fina associationer just nu. Glädjen i att bygga det nya hönshuset, spänningen i att gå dit och se hur många ägg hönsen har värpt, skönheten i äggens variationer i färg och form, kontrasten mellan äggets bräckliga yttre och den ofattbara potentialen i dess inre.

3. Fotosyntesen. En jättebra process som sällan får rätt sorts uppmärksamhet. Lite som kärlek.

Följ gärna bloggen på facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Ett hus för lek

Kommer ni ihåg lekar ni lekte som barn eller låtsasvärldar ni befann er i? När jag bodde i höghuset vid Sunnebotorget minns jag att vi, iförda träskor, hoppade hopprep och twist. Ettan vid anklarna, tvåan vid knävecken, trean under rumpan, fyran i midjan, femman vid axlarna och sexan vid halsen. Annelie imponerade alltid, iförd vita platåträskor klarade hon oftast hela vägen till sexan. Sida, sida, in, ut…

plattorna

På dessa plattor har det hoppats twist kan jag lova!

Vi lekte Land och Rike i gruset, sparkade boll och ”körde” Burken. I skogen bakom huset lekte vi Röda och vita rosen och Indianer och cowboys. Eller så smög vi bara på varandra eller på andra, till och med på de oerhört farliga pojkarna på Höjdvägen.

I höghuset hade vi en underbar miljö att leka i. Ett hus med sju våningar, källare med egen utgång och tvättstuga genom vilken man kunde ta sig genom huset och ut på andra sidan. Det gjorde en och annan tant (på 70-talet var det mycket ovanligt att män tvättade) vansinnig när vi för tionde gången kom rusande genom tvättstugan skrikandes och skrattandes. Råkade vi dessutom springa rakt in i tanten med den nytvättade tvätten så sprang vi inte där mer den dagen.

storastenen

Stora stenen

Och så kanske den bästa lekplatsen av de alla, stora stenen på baksidan inräknad, nämligen hissen! Den kunde vara upptagen av oss timmar i sträck (måste ju ha irriterat gamla och barnfamiljer till max) när vi lekte kurragömma. Det var lika delar hemskt och härligt när man jagad rusade in i hissen, panikslagen ryckte i hissdörren som envisades med att stanna upp i ett vakuumsug innan den äntligen, med en suck, åkte igen och man frenetisk tryckte på våningsknappen. Eller alla knappar. Jag kan känna adrenalinet rusa genom kroppen nu när jag minns hur rädd man var för att den som jagade skulle hinna slita upp hissdörren innan man kommit iväg och så jublet när den åkte precis i rätt sekund och man såg den jagande i hissfönstret. Och så gällde det att hinna trycka på ny knapp när man stannade på den valda våningen för där utanför stod troligen den jagande igen. Hissleken liksom andra lekar inne i trapphuset irriterade främst tanten på första våningen som då och nu öppnade sin dörr och skrek åt oss. Att hon blev så arg var också så där lika delar hemskt och härligt. Vi brukade ringa på hennes dörr eller kasta stenar på hennes fönster och snabbt springa därifrån. Hade vi tur blev hon arg och kom ut och skrek på oss. Stackars tant, måtte du ha förlåtit oss!

Källaren var ruskig. Här fanns en massa skräp i stora gallerförsedda burar och cyklar som kastade långa skuggor. Även om man snabbt tryckte på den röda lysknappen, som gjorde att lampan I taket tändes, när man kom ut ur hissen var här fortfarande skumt. Innan man visste ordet av slocknade lampan och man måste treva sig fram till lysknappen igen. När vi lekte kurragömma eller tafatt-lekar använde vi källaren som genomfart och då rusade vi så fort vi kunde genom källargången och det kändes alltid som man hade ett spöke eller en läskig gubbe efter sig. Att man sedan var tvungen att stanna till vid källardörren och öppna den sakta och ljudlöst för att inte bli upptäckt gjorde det inte mindre läskigt.

källaren

Källaringången

Några av oss lekte även rollekar. En mycket populär sådan var Emil i Lönneberga. Det låter kanske vansinnigt tråkigt. Vad kan man hitta på i den leken egentligen? Men jag minns hur man verkligen gick in i rollen, i mitt fall Emil, och att det var vansinnigt roligt. Ibland önskade jag förstås att jag fick spela Ida, men Emil passade mig utmärkt. Jag gick in så pass mycket i den här leken och var så kär i Emil att jag hittade på att jag om helgerna hälsade på dem i Lönneberga på riktigt. Filmerna hade ju spelats in inte så himla många år tidigare. Annelie och Kerstin trodde mig och frågade ofta hur det hade varit, vad Emil och Ida hade gjort, om jag träffat Alfred också. Och jooo, då, jag berättade och bredde på. Det värsta var nog att jag trodde på det själv också. Så gissa vilken chock det blev den dag Kerstin ilsket sa att hennes mamma hade sagt att jag hade hittat på alltihop.

Sedan mimade vi till ABBA förstås. Och jag fick alltid vara Anni-Frid eller kanske Björn, aldrig Agneta. Ibland lyssnade vi på låtar i hörlurar, sjöng med och spelade in på kassettband. Sedan tjöt vi av skratt när vi hörde hur det lät.

drama_camilla

Jag och Kerstin

På vintern var vi ute hela dagar och åkte pulka, miniskidor och skridskor. På den tiden spolade man planen nedanför Höghuset och satte upp sarg. Där tillbringade jag mycket tid på mina livsfarliga vita konståkningsskridskor. Attans vad man flög när man råkade sätta i taggarna av misstag. Vi ställde våra stövlar utanför sargen och vid ett tillfälle tog några pojkar mina stövlar och gömde dem. Med gråten i halsen gick jag hem på strumporna.

Vi flyttade från höghuset till Nygård när jag var 10 år. Där blev jag framför allt kompis med Sofia. Lekarna blev annorlunda, kanske för att jag blev äldre och/eller kanske för att jag kom till ny miljö. Sofia och jag spelade Monopol och Nya Finans i timmar och fick låna gamla stora plånböcker av hennes pappa att förvara sedlarna i. Hotan totan (havregryn och socker som stektes i mycket smör) introducerades i mitt liv i den här vevan. En angenäm upplevelse. Jag började baka sockerkakor, gärna med kakao i en del av smeten. Mamma hade en ställning till elvispen så att man slapp stå och hålla den tunga makapären. Dock lärde jag mig, den hårda vägen, att det inte var lämpligt att lämna den helt obevakad, inte ens en liten ynka minut för att gå på toaletten. Jag kan ännu erinra mig ljudet av ilsken visp slirande i bunken med en dubbel sats smet. Tänk så lätt en minut på toa kan skapa timmar av kökssanering med sockerkakssmet i varenda litet skrymsle inklusive i taket.

Vi ”körde” burken och lekte en del i skogen i Nygård också, men det blev aldrig på samma sätt som i Höghuset. Det är svårt att säga om det var annorlunda och tråkigare här eller kanske försent i barndomen. Det är i alla fall ett faktum att gräsmattorna, lekplatserna och skogen runt Trastgatan aldrig kom att tillhöra mig, de blev inte en del av mig. Jag fann aldrig den gemenskap jag hade haft i Höghuset, undantaget möjligen Sofia. Jag vantrivdes inte på något sätt, men när jag passerar gatorna idag känner jag absolut ingenting. Min barndoms magiska värld fanns i och runt Höghuset och jag är glad att jag har fått uppleva den.

Följ bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Dumhet, okunskap eller ointresse – det är frågan!

Jag har inte spelat instrument eller sjungit som barn eller som vuxen.

Jag har heller inte vuxit upp med möjligheteten att spela teater i organiserad form. Men jag hade ett stort teaterintresse som barn. Då fanns det ingen teaterskola. Ingen musikskola heller på min sida järnvägen. Hade det funnits möjlighet att spela teater hade jag med all säkerhet nappat på det erbjudandet. Då hade jag kanske inte haft ett teaterutövandetapp på drygt 30 år. Då hade jag kanske blivit skådespelare som jag drömde om som liten. Då hade jag varit en glamorös och känd skådis idag! 🙂

Jag spelade ändå teater då och då. Vi var flera i klassen som tyckte att det var kul och vi hade turen att ha en tillåtande klassföreståndare så vi skrev egna pjäser som vi framförde för våra klass- och skolkamrater och föräldrar. Det var givetvis en stor grej att komma på pjäsens innehåll alldeles själva, utan inblandning från vuxna, att skapa tillsammans och att få vara inne på rasterna och repetera i skolans aulan. Vi älskade orgeln som alltid var inblandad och vars molltangenter gick tunga när pjäsens obligatoriska spöke gjorde entré. Det jag minns som allra roligast var när vi inte repeterade alls utan släckte ned i aulan och lekte mörka leken! Spännande värre!

dagbok

Dagboksanteckningar från 1978. Orgel och spöke finns mycket riktigt med i pjäsen jag berättar om.

Utan vuxnas inblandning och direkt stöd fick vi ingen kontinuitet i vårt teaterutövande och små konflikter oss emellan om vem som skulle spela vad, hur manus skulle vara och hur det skulle spelas tog förstås ibland överhand. Visserligen lärde vi oss ack så mycket nyttigt om grupprocesser och demokrati, men vi lärde oss inget nytt om teater och kom inte vidare.

Så fantastiskt det hade varit om jag hade haft möjlighet att gå från vårt roliga egna skapande till en mer etablerad grupp som min dotter Linn gjorde när hon i sex års ålder började spela teater för Carina Evertsson i gruppen ”Teater Såklart”. Tänk så stolt hon och jag var när de spelade upp sin första pjäs! Som de förvisso hade hittat på själva, men med stöd och hjälp på vägen av en ambitiös, lekfull och lyhörd vuxen! Vilken utmaning, vilken lärdom, vilken glädje!

I höstas var jag och tittade på Mats dotter när hon tillsammans med sina vänner spelade upp sin egenproducerade och framimproviserade pjäs inom ramen för Kulturskolan. Samma härliga och energiska teaterlärare i form av Carina Evertsson.

Det har skrivits mycket om Kulturskolan på sista tiden. Av många väl insatta och kunniga. Jag är inte så insatt. Jag har nu även förlorat mig i alla turer och vet inte längre vad man har sagt i frågan. Men att verksamheten som jag förstår är bra fortfarande går en osäker framtid till mötes har jag förstått. Jag kan inte så mycket om musikdelen, inget alls för att vara ärlig. Mitt slumrande intresse för teater har dock väckts till liv igen, den här gången i organiserad form i Teater Traska. Jag vet hur teatersammanhang kan bygga och stärka människors självförtroende. Det är ingen lätt sak att stå på scenen och ha allas blickar på sig. Att vara med i en teatergrupp ger ett fint sammanhang och gemenskap där man måste och vill vara nära andra människor än den egna, närmaste familjen. Vi har många barn som spelar i vår förening och tro mig när jag säger att det är en bra sak att spela teater som barn. Man lär om livet, sig själv, om andra och om sig själv i ett sammanhang. Man lär sig om känslor, man lär sig empati och får förståelse för andra. Tänk att gestalta en person som är mobbad eller på annat sätt utsatt eller tänk att gestalta en person som mobbar eller utsätter andra för saker man inte skulle göra själv. Teater hjälper till att bygga människor.

Vi verkar inte ha en kommun som är särskilt intresserad av kultur i allmänhet eller teater i synnerhet. Vi saknade politikers och tjänstemäns närvaro när vi spelade Predikare-Lena i Adelsnäs i somras. Vi saknar politikers och tjänstemäns närvaro när vi spelar fars i Kulturhuset. Och jag undrar: hur svårt kan det vara? Hur tråkigt de än tycker att teater än är, hur skitdåliga de än tycker att vi amatörskådisar är, hur megaupptagna de än är så borde de åtminstone ha förstånd nog att räkna ut att det vore ett smart drag att visa sitt intresse. Slutsatsen måste, om de inte kommer på någon av de tre återstående föreställningarna, att de helt enkelt inte är intresserade och/eller urbota dumma.

Så vilka tre tillfällen återstår då att se oss spela farsen ”Rakt ner i fickan” på Kulturhuset i Åtvidaberg? Jo, nu på fredag (dvs 23:e januari) kl 19, lördag och söndag (24.e och 25:e) kl 16. Biljetter kan man köpa på Spelhörnan, bokhandeln eller genom att ringa Pia på 073-423 96 51

Farsgänget under uppvärming:

skolan1 skolan2  skolan4 skolan5 skolan6 skolan7

skolan8

Teateraffisch-2014-A3-mail

Vill du följa bloggen via facebook klicka här

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Man får ofta höra att man ska tänka positivt, glömma det det där mindre bra och fokusera på det som är bra. Lättare sagt än gjort, vi gör ofta helt tvärtom. Samtidigt kan man lära sig av misstag. Ja, herregud, det finns en uppsjö av floskler kring det här ämnet. Jag tycker i alla fall att man kan ha lite roligt åt det som gått sämre eller åtminstone konstatera faktum. Så om man ska lista tre lite mindre bra saker som hänt under veckan som gått och tre bra saker – hur ser listan ut då? Jag tänkte fråga en person varje vecka och publicera det på lördagar.

Ni är varmt välkomna att lista egna saker som hänt under veckan här nedan i kommentarfältet!

Först ut är Ingela Tornberg, hemmahörande i Åtvidaberg:

FullSizeRender

Veckans tre mindre bra

  1. Isgator! Jag vill gärna ha snö och kallt på vintern men isgator är slipper jag helst.
  2. Att jag inte kunde gå på en föreläsning om droger och drogberoende. Det var synd att jag missade den då jag fick höra att den varit väldigt bra från andra som varit där.
  3. Att jag pga att dålig information och att jag informerat mig själv dåligt åkte till fel ställe för röntgen.

Veckans tre bästa

  1. Jag kunde passa på att tillbringa en kväll med mina systersöner mitt i veckan då jag hade ärenden i Jönköping.
  2. Åker till Alicante idag på kick off med härliga kollegor!
  3. Har börjat yoga hos Katta igen. Gör så gott för kropp och knopp 🙂
Dela gärna det här inlägget

Hemma hos … Jeff

Det är fortfarande jullov, ledigt från skola och jobb. Man sover lite längre. Inte så dumt. Efter lunch åker jag till mitt första ”Hemma hos”-reportage. Jag har tänkt att jag då och då ska göra sådana. Men kanske av ett litet annorlunda snitt än de mer traditionella. Jag inbillar mig att de blir på ett annat sätt när jag träffar ett av barnen i familjen än någon av de vuxna. Att jag kanske inte får veta hur man tänkte när man kombinerade kaklet med klinkers, hur man valde att flytta frysen för att få plats med en vinkyl eller vilka väggar man slagit ut för att skapa drömmen om en walk in closet. Inga ointressanta saker, inte alls, men sådana reportage kan vi läsa i vilken vanlig inredningstidning som helst, eller hur? Men hur blir ett ”Hemma hos” om det är barnet i familjen som visar runt? Vad får jag veta om hemmet och familjen då? Jag kanske får veta hur man tänk kring kombinationen av kakel och klinker, hur man detaljplanerat köket och hur man hamrat och spikat fram familjens stolthet, en walk in closet. Så kan det vara, men jag tror inte det. Jag tror att jag visas helt andra saker och får en helt annan intervju än om jag hade pratat med de vuxna. Vi kollar!

jeff Min guide för några timmar det här allra första reportaget är nio och ett halvt år. Eller egentligen ”mer tio än nio, för jag fyller år den 17 januari!”. På lördag! Så stort grattis i förskott Jeff Asmund Folke Tember!

När jag berättar att jag, när jag själv var tio, önskade att jag inte skulle bli äldre får jag en av alla Jeffs outgrundliga blickar. Jag tror att blicken betyder att han inte delar min önskan. Så han byter samtalsämne.

”Jag går på Centralskolan nu och jag vill inte börja på Alléskolan för Hilda berättade att man får en massa läxor där! Fast man får åka sparkcykel på rasterna och det är ju bra!”

Tio år eller nio och ett halvt – har man det inte väldigt stökigt i sitt rum då med grejer precis överallt? Grejer på golvet som man kan trampa sig halvt fördärvad på och så vidare? Det kan vara jag som är fördomsfull, men hos Jeff är det i alla fall mycket städat och ordningsamt. Inga grejer alls på golvet. Allt är prydligt placerat i hyllor.

”Jag har precis dammsugit. Halva golvet. För det är där det kommer fågelfrön.”

pippisoverJeff slår sig ner i sängen och blickar menande bort mot den gigantiska fågelburen. Högst upp på en pinne sitter nymfparakiten Pippi med näbben i fjädern. Djupt sovande. Vid sidan av buren står Pippis klätterträd som Jeff och en kompis har snickrat ihop.

”Jag har velat ha en sådan fågel jättelänge. Den är supertam!”

Ivrig att visa mig öppnar Jeff dörren till buren varpå fågeln flyger upp och sätter sig på fågelbursdörren. Jeff ger sig inte utan klättrar vant och ledigt upp på fönsterbrädet, balanserar farligt längst ut på kanten med ena handen utsträckt tills Pippi behagar ta plats.

burbalans

Jeff och Pippi

”Hon blir kanske lite stressad när jag är här?” undrar jag.

”Nej då, inte den här, inte” svarar Jeff och sträcker fram Pippi till mig.

Pippi är inte den första fågeln som hamnat under Jeffs vingars skydd, även om den kanske är den första av det mer vanliga slaget. Duvor, koltrastar, kråkor och en kyckling har haft tillfälliga boenden i temberksa hemmet.

”Kycklingen snodde jag av hönorna för att de dödade min duva. Men det kändes fel att ta den så jag gick tillbaka med den.”

Jeff slår sig ned bredvid mig för att genast flyga upp igen.

”Jag ska hämta min favoritleksak, vänta här!”pistolsamling

Under tiden Jeff är borta tittar jag på pistolerna som han radat upp bredvid kaninen Gunnar på sängen. Skjutvapnen i färgglad plast användes dagen innan när han och kompisen Samuel sköt ner flaskor som de placerat i vardagsrummet.

Plötsligt hörs ett surrande ljud och in genom dörren kommer en liten helikopter svävande. Strax bakom går Jeff med fjärrkontrollen. Favoritleksaken! Helikoptern hamnar på mattan och går inte riktigt med på att lyfta mer efter den eleganta inflygningen.

Jag undrar om Jeff vill visa mig resten av huset. Jodå det kan han väl, även om det nog inte känns lika intressant som grejerna i hans rum. I hallen utanför hans rum står ett piano som storebror John brukar spela på. Hallen mynnar ut i vardagsrummet där pappa Odd sitter djupt försjunken framför datorn. En bild ska tas fram till någon fars som visst spelas på Kulturhuset nu i januari.

v-rum

Pappa Odd i vardagsrummet

Vardagsrummet hänger ihop med köket där mamma Pia svischar förbi. Hon har visst också fullt upp med förberedelser inför den där farsen. På köksbordet ligger några papper med anteckningar, helt klart nedplitade av en tioåring.

polisprotokoll ”Jag och Samuel lekte polisförhör igår.”

Och polis är något som Jeff skulle kunna tänka sig att bli när han blir stor. Och så ska han ha en massa djur då också. Katter, papegojor och hästar.

”Och Ella kanske vill ha hundar.”

”Ella?”

”Ja, det är min flickvän som jag vill ska bli min fru. Ella har sagt att hon också vill vara ihop för alltid. Hon är söt och snäll.”

Jag tittar på det stora matplatsen och undrar om familjemedlemmarna har bestämda platser? Det har de inte, enligt Jeff. Nu är inte heller den äldsta systern, Julia, hemma. Sedan ett år tillbaka bor hon i Australien. Men hans andra storasyster, Jane, bor hemma och hon är, berättar Jeff, snäll och rolig. Och hon leker mycket med honom, om hon inte kollar på serier förstås.

Förutom de båda systrarna har Jeff även en äldre bror, John. Han är, liksom Jane, rolig, men till skillnad från henne så bråkar han med Jeff ibland.

”Han kan slå ner mig och det är inte så kul.”

kök Både mamma Pia och pappa Odd är snälla. Pia lagar mat och håller ordning i hemmet. Pappa hugger ved, klipper gräs och fixar med sådant som gått sönder. Han hjälper till när Jeff ska bygga något, till exempel en fågelbur eller en hoppramp för BMX-cykeln. Mamma tänker mycket på att man inte ska göra saker för att man kan slå sig och pappa tycker att man ska lära sig av sina misstag och låter Jeff göra saker som han inte får göra för mamma.

”Mamma tror att jag kan bli kidnappad när jag går hem från skolan och så.”

Vi går vidare i huset. Jag får se föräldrarnas sovrum. Jeff passar på att hoppa lite i sängen. Jeff traskar vidare till undervåningen. Under trappan huserar ”Filoktetas”, Johns kanin.

kanin

Filoktetas

Vi hälsar på en stund hos systern Jane innan vi går upp till Jeffs rum och tittar på youtube-klipp på papegojorna Grå Jakos och på Jeffs klassfoto som sitter på väggen.

”Där”, Jeff pekar på fotot, ”är världens bästa fröken. Hon heter Birgitta Lindgren.”

camillapippi

Camilla och Pippi

Teateraffisch-2014-A3-mail

Ps: ”Den där farsen” – fem föreställningar återstår: 17, 18, 23, 24 och 25 januari. Biljetter kan köpas på bokhandeln, spelhörnan eller via Pia på tel: 073-423 9651.

Välkommen att följa ”Stort, smått och lite däremellan” på facebook där blogginläggen läggs ut, foton på Åtvid förr publiceras och en hel del annat händer.

Dela gärna det här inlägget

Hemma hos vem?

Imorgon är det dags för det första ”hemma hos” reportage. Mina hemma hos kommer att vara av ett litet snitt än traditionella sådana. På vilket sätt får ni se imorgon! Först ut är i alla fall den person ni kan se skymtas här. Och visst får ni gissa om ni vill! Det är bara att skriva i kommentarsfältet nedan!

Dela gärna det här inlägget

Lycklig vinnare till farsbiljetter

I onsdags utannonserade jag en tävling om två stycken farsbiljetter till årets nyårsfars ”Rakt ner i fickan” som spelas på Kulturhuset i Åtvidaberg. Som brukligt är går vi, innan vi avslöjaren vem vinnaren är, igenom de rätta svaren:

1. Regissör till årets fars och faktiskt samtliga farser heter Magnus Jönsson (se bild. Här av det spralliga slaget)magnus

2. Vi spelar på Kulturhuset.

3. Manusförfattare är Michael Cooney, som för övrigt är son till Ray Cooney.

4. Vi som spelar heter Magnus, Camilla, Stefan, Erika, Åke, Kerstin, Manke, Gun, Tomas och Elisabeth

camogun

Camilla och Gun

5. Den som hjälper oss med våra repliker om vi glömmer bort oss kallas sufflös.

Och vinnaren är: Monika Roberthson, hemmahörande i Åtvidaberg. Monika kommer att ta med sig sin man Johan och det här kommer att bli första gången de ser fars i Åtvidaberg. På tiden, tycker jag, och tror att det blir början på en tradition!

Grattis Monika!

monka

Dela gärna det här inlägget