månadsarkiv: februari 2015

Veckans tre gånger två

Den här veckan är det Maria Gullquist som ger oss sin veckosummering. Och den här gången börjar vi med veckans top notch:

Veckans tre bra:

1. Hade den stora förmånen att få spendera en vecka i sol och värme med familjen och mariagullquist_1min systers familj. Vilken energikick!

2. Glädjeskutten från vår hund när han träffar oss igen efter semester gjorde att man blev varm i hela kroppen. Villkorslös kärlek varje gång man kommer hem känns som en lyx alla borde få.

3. Dotterns och mitt hysteriska skratt när vi insåg att en man pratade in beställningen i drive in på Mc Donalds – i en soptunna! Skrattet blev ännu mer hysteriskt när medpassageraren i bilen efter en stund sa ”Men är inte det där en soptunna?”

Veckans tre mindre bra:

1. Älskar att resa men usch vad jag ogillar att flyga. Hjärtat slår som en slägga, jag blundar så hårt jag kan och händerna kramar krampaktigt armstöden – de första minutrarna. När jag väl är uppe i luften andas jag ut och har det ganska bra.

2. All tvätt som blir efter en semestervecka. Egentligen skulle det inte behöva bli så mycket men jag tar alltid med mig för mycket kläder. Gissar att jag inte är ensam om det..

3. Förkylningen som ofta drabbar nån i familjen efter en semester. Denna gång är det sonen som dragit nitlotten.

Följ bloggen via facebook!

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Kanske inte helt lätt att se eller? Vi tar ett kort till!

k_01

Känner ni igen det? Eller är det fortfarande för svårt? Jag kan säga att jag hade själv aldrig sett detta innan någon talade om för mig att det fanns. Och då är det beläget tämligen centralt. Och då har det ju ändå funnits där väldigt länge.

k_1

Nu då? Eller behöver vi kanske se lite omgivning?

k_5

Nu tror jag åtminstone att ni ser vad det är. Men var finns denna stendörr från 1872?

k_4

I en stenmur. Framför denna dörr, en matkällare, stod en gång ett hus som jag har skrivit om förut på bloggen. Och matkällaren hörde till huset.

k_3

Nu blev det lättare? Jag tror att ni känner igen det gula huset till höger.

k_2

Så, vilket var huset som stod framför? Var står jag när jag tar sista kortet och vilket är det gula huset till höger?

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del ett: ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna

Hemliga rum. Visst låter det spännande? Det var Roy Andersson på Brukskultur som kläckte idén. Varför inte skriva om hemliga rum i Åtvidaberg; ställen, byggnader som man som åtvidabergare ser så gott som dagligen, men kanske aldrig varit inne i eller ens tänker på att de rymmer ett innehåll. Eller ser helt annorlunda ut än vad man trott. Men det kan förstås även röra sig om hemliga rum på riktigt, som man inte hade en aning om att de existerade överhuvudtaget. Och den var ju helt oemotståndlig idé. Men finns det några ”hemliga rum” i Åtvidaberg? Jadå, gott om dem!

Tanken är att ta er med in i dessa hemliga rum och ge er lite bakgrund, gärna lite historia om möjligt. Och Roy och jag har förstås inte heller koll på alla hemliga rum som finns i Åtvidaberg. Känner ni till några som vi bör besöka så hör av er! Mejla till mig på: camilla@camillasmedberg.com

Idag presenteras första hemliga rummet och vi inleder förstås som sig bör i hemlighetsfull anda, så har ni möjlighet att under tiden gissa vilken byggnad det handlar om.

För mig och, skulle jag tro, många med mig är detta hus en typisk åtvidabergssymbol och tillhör ett av de absolut mest kära byggnaderna. Skulle det försvinna skulle faktiskt en bit av Åtvids själ och hjärta gå förlorat. Att det står där det står har vi främst Axel Kumlien, Jonas Jonsson, Gustaf Wilhelm Linderoth och inte minst en viss Adelswärd att tacka för. Det började byggas när Åtvids gruvor fortfarande glimmade löftesrikt av koppar, men när det stod färdigt något år senare hade man besviket fått konstatera att gruvorna nu bara innehöll svart sten. Eller om den är grå? Nåja, i vilket fall var kopparen slut.

Om vi nu har många män att tacka för att huset finns så verkar det ha varit många dynamiska kvinnor som skött verksamheten inom huset under årens lopp, alla och envar skulle förtjäna ett eget blogginlägg! Fru Allard var först ut, därefter följde fru Netzel, fru Magnusson och fru Moberg. Anna Moberg skötte ruljansen mellan 1899 och 1902 och under hennes tid ställdes till med ett stort bröllop som hon i allra högsta grad involverades i. Under kvällen skulle hon se till att folket på bruket serverades smörgås och dryck vid dansbanan samt att tjänstemännen serverades middag i festsalen.

Festsalen med danssalong, musikläktare och läktare för herrskapen gick på den här tiden i rött och vitt. De som minns byggnaden från 70-, 80-, och 90-tal och kanske till och med fram till sekelskiftet vet att den då var målad i brunt och orange. Idag är den åter vackert vitt målad med detaljer i guld.

En läktare finns kvar idag och det är dit vi går för att komma in i det som både är husets mest signifikanta del och samtidigt dess hemliga rum. Här finns det nämligen ingen som helst anledning att befinna för mer än en person en gång i veckan. Och om Jonsson är pappa till stora byggnaden så är Kumlin och Linderoth helt klart pappor till den här lilla trånga delen av huset. Det är med nöd och näppe som två personer ryms här. Vi får först kliva in och ställa oss tätt ihop innan den lilla dörren kan stängas och vi därmed kan nå den lilla trästegen. En och en går vi uppför stegen, stannar på ett steg och kikar upp för att sedan kliva ner igen. Och det vi ser är spännande – ni skulle bara veta. Ni ser det dagligen utifrån, men hur det ser ut och funkar här inne vet ni inte! I alla fall inte det stora flertalet av er.

trappstege

När man står på trappstegen når man lagom upp till ett litet runt fönster och det här är vad man ser om man kikar ut:

fönster

Många tror att byggnaden i sin helhet byggdes under åren 1869-70, men så är inte fallet. En del av den byggdes som boningsrum redan tio år tidigare, det vill säga 1858. Huset var i två våningar, precis som idag, och innehöll 18 lägenheter för lika många familjer. När vinkeldelen tillkom byggdes boningsdelen om till 14 hotellrum.  Runt år 1875 har vi uppgifter på att en övernattning i de dyraste rummen kostade runt 1.50. Behövde man ställa in sin häst i stallet bredvid hotellet kostade det 25 öre/natt.

Den nya delen rymde förutom festvåningen med två läktare, damsalong och rökrum, en stor och en liten matsal, ett kafé och, givetvis, ett kök, disk-och serveringsrum, strykrum, med mera.

Förutom gäster utifrån serverade man även frukost, kaffe, lunch, middag, kaffe och kvällsmat till brukets personal i enlighet till tider och meny som baronen, i sann patriarkalisk anda, gav instruktioner om. Middagen som serverades mellan kl 12 och 13 skulle bestå av ”i de flästa fall en soppa, såsom kål, köttsoppa, ärter, tisdagssoppa, fruktsoppa och dylikt samt en kött- eller fiskrätt, omväxlande salt och färsk, med potatis, såsom pepparrotskött, stekt fläsk, palt, salt kött, korf, sylta m.m….”.

Om ni inte räknat ut i vilken byggnad vi befinner oss i så är det Brukshotellet, som senarebrukshotell_1900 blev Folkets hus och idag är Kulturhus. Så vilket kan det lilla trånga utrymmet bakom läktaren, som byggdes till huset år 1871, vara? Det kan du säkert räkna ut. (Foto: Johan E Thorin, 1900)

”Ett Tornur med slag för timmar och alla fyra qvarterna, en veckas gång emellan hvarje uppdragning, linor af jern som uppvindas på gängade valsar, block, axelledningar, 3 visareverk med balancer tim- och minutvisare, koniska utvexlingar.”

klockan

Detta redovisas, jämte kostnaden på 1 425 kronor, i Kopparverkets Capital Bok nr 2 1870. Vidare kostade urtavlan av zinkplåt med lucka och beslag 32 kronor. Allt som allt med lite mer material och arbetskostnad blev totalkostnaden 1 540 kronor.

kulturhuset2015_1

Kulturhuset med sitt vackra hemliga rum – tornuret 2015

kulturhuset2015_2

Baron Theodor Adelswärd tog iniativ till byggandet av Brukshotell, arkitekt var Kumlien och Jonsson var byggmästare. Linderoth var urmakare.  År 1970 tog Åtvidabergs Köping, som då ägde Folkets hus, återigen kontakt med Gustaf Wilhelm Linderoths urmakerifirma i Stockholm eftersom klockan var i behov av reparation. Firman existerade fortfarande men tyvärr hade man lagt ned tillverkningen av tornur. Man råder köpingen att ta kontakt med urmakaremästare herr Axel Hägg istället, vilket man gör. Vid den här kontakten skickar man med en detaljerad beskrivning av tornuret och det är en bit av det ni kunde läsa ovan.

kugghjul_2

Tänk att det fortfarande är samma klocka och maskineri. Och det är vackert!

kugghjul

klotter_1

Säga vad man vill om ”klotter” – men ibland gör det en överlycklig. Detta fanns att läsa på väggarna invid urverket. Och det är förstås inte ett klotter vilket som helst. Både Rundberg och Möller är bekanta lokala urmakare och har under årens lopp sett till vår klocka.

klotter_3

klotter_4

Som jag har förstått det dras klockan upp en gång i veckan av Kulturhusets vaktmästare.

vev

Veven!

Tack Manne för att du släppte in oss i det första hemliga rummet! Och visst är det häftigt att cirkeln, i och med ombyggnationen av 1858 års byggnad att ånyo vara bostadshus, är sluten?

manne

Fler ”hemliga rum” kommer att presenteras här, liksom annan åtvidshistoria, annorlunda hemma hos-reportage och mycket annat. Följ gärna bloggen via facebook för att ha koll på när inläggen kommer. På facebooksidan händer dessutom en hel del andra trevligheter, inte minst kan du ta del av gamla åtvidsfoton den vägen. Du hittar facebooksidan här.

(Förutom utdrag ur Kopparverkets Capitalbok, korrespondens med urmakare inför renovering så har vi haft Gösta Adelswärds skrift ”Hotell på patriarkaliskt bruk” till vår hjälp för att skriva inlägget)

Dela gärna det här inlägget

24 februari 1985

Kommer ni ihåg vad ni gjorde för trettio år sedan? Den 24 februari 1985 inföll då på en söndag och alltså kom ingen tidning ut. Så vi får gå en dag framåt i tiden, måndagen den 25 februari. Vad stod det i tidningen då? Kommer ni ihåg?

Diskussionerna pågick om konstfrusen is och här fanns det tydligen beslut om att det inte skulle bli något. Senare kunde vi köpa varsin fyrkant – kommer ni ihåg, vad hette det IS85, IS86?

150224_8

På lördagen hade man haft vasalopp i Åtvidaberg och lockade därmed hela familjer:

150224_1

Vissa saker kvarstår:

150224_7

Och så hade ÅFF börjat spela säsongens träningsmatcher. ”Nya ÅFF” minsann!

150224_3150224_4

Detta är nostalgi. Kära Stallet och Domus:

150224_5

För att inte tala om denna affär, ICA Parken i Villahagen:

150224_6

Och så kostar vi på oss en utblick till Linköping och LHC:

150224_2

Följ gärna bloggen via facebook!

 

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Dags igen, en trevlig tradition med veckans lista, en veckosummering av tre mindre bra saker och så veckans tre bra saker eller hur? Den här veckan är det Philip Kullgren, den kände åtvidskillen som listar!

Veckans tre mindre bra:

1. Fågeln ”Negerfink” har döpts om till något mer lämpligt. Hur ska jag nu få livet att gå ihop?

2. Jag kommer faktiskt inte på något värt att skriva. Jag fick något litet munsår igår, och det gör lite ont när man skrattar. Men det är ju som sagt knappt värt att skriva. Jag är ledsen!

3. Och inte här heller. …förutom att världen är helt åt helvete på så många fronter förstås, men det är ju inget kul att läsa och alla vet redan om det.

Veckans tre bästa:

1. Jag fick en hel hjort gratis från en jakt jag var med på. Den hade hängt i tre veckor och börjat bilda ett vitmögel på insidan av revbenen och skulle förpassas till en rävåtel om ingen förbarmade sig, vilket jag gjorde. Jag fick inte bara träna mig i att flå och stycka utan fyllde även frysen med det bästa kött jag ätit på jag vet inte hur länge! Mögel på kött (så länge det är snällt mögel) i kombination med att djuret levt ett gott liv verkar alltså vara receptet för den bästa steken.

2. Man börjar höra vårfåglarna! Dock inga Negerfinkar Smiley frown

3. Boken ”Resan från mörkrets hjärta” skriven av Eva-Lotta Hultén. Om ondskans och godhetens mekanismer. Alla borde läsa den, bl.a för ökad insikt om vad som skapar människor med förmåga att tänka själva och agera moraliskt.

Veckolistan läggs ut på min blogg varje lördag. Vill ni få en påminnelse om den, om andra blogginlägg eller se gamla härliga åtvidsfoton så följ ”Stort och smått” via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Välkommen på pjäxdans!

Kommer ni ihåg sportlovet när ni var barn? Jag kommer ihåg att jag älskade att vi fick ha gymnastik i Långbrottsskolans gympasal en eller kanske två hela dagar. Sedan fanns det förstås alltid snö (för det gjorde det alltid förr, liksom vi alltid hade sol på somrarna) och vi åkte pulka och miniskidor i backarna och skogen. I urdåliga kläder och vantar. Och så gjorde vi lite annat också. Åt bullar och ”smöt”.

lov3 lov4lov2

Häromdagen fick jag till skänks två hela fantastiska broschyrer, ”Program för skolorna i Åtvidabergs kommun” utgiven av Åtvidabergs fritidsnämnd. Lite konstigt det där med skolorna. Var det inte program för barnen när de var lediga från skolorna, det vill säga skolbarnen? Strunt samma. Vilka program! Badmintonklubben, sportskytteklubben, tennisklubben, ÅIF, ÅSS, Unga Örnar, biblioteket, SMU, Fritidsgården, Bandyklubben, Ridklubben och ytterligare 12 arrangörer presenterade sina aktiviteter måndag till lördag. Skolmästerskap i luftgevär, basket, handboll, fotboll och redskapsgymnastik. Det bjöds på filmkvällar, boktävlingar, bad och primitiv matlagning (!). Bordtennis, ponnyridning , utflykter med korvgrillning, sportlovsdans på Fritidsgården och så smällde Hem och skola till med pjäxdans! Och så kunde man 1976 passa på att köpa årskort i Sockertoppen för 75 kronor, dagskort 12 kronor och klippkort 5 kronor.

lov6

Om hälften av detta erbjuds barn och ungdomar anno 2015 är det bra!  Och det gör mig förstås nyfiken att se hur det står till med den saken. Vad erbjuds dagens sportlovande entusiaster? Förr, 1974 och 1976, var det kommunens fritidsnämnd som tryckte upp programmen och det låter rimligt att kommunen ska ansvara för sportlovsinformationen. Tycker jag.

Nu är jag inte hemma den här veckan utan åker skidor med mina barn i Sälen så jag kan inte kolla om man har tryckt upp liknande broschyrer. Men jag måste i ärlighetens namn säga att innan jag fick dessa två broschyrer av Björn hade jag inte sett sådana – inte när jag var liten heller. Så jag får förlita mig på nätet och det bör vi ju vara bra på som den datoranvändarvänliga kommun med framåtanda som vi är, eller hur? Och för att inte bli alltför långrandig ska jag kanske nöja mig med att säga att jag tillbringade timmar på kommunsidan igår och att jag slutligen var minst sagt arg? Jag ska kanske inte gå in på alla detaljer hur ja via kommunsidan under rubriken ”för invånare” hittade rubriken ”fritid”, fick kortfattad upplysning om motionens betydelse för hälsan, att kommunen kan stoltsera med många fritidsanläggningar, en golfbana samt vandringleder för den som inte vill motionera så hårt, vilket gjorde mig så förvirrad över definitionen av fritid att jag var tvungen avbryta sökningen för att googla ordet och till min lättnad fick veta att jo, det rör mer än motion – det rör ALLT vi gör när vi inte jobbar, äter och sover – , hur jag sedan frenetiskt klickade hit och dit för att slutligen använda sökordsrutan, fick fram rubriken ”Aktiviteter på sportlovet”, fick upplysningen att det erbjuds deckarkvällar, filmvisning, bowling, ridning, pimpelfiske i Åtvidaberg – underbart! -, men att jag måste använda Östergötlands evenemangskalender för mer information, hittade rubriken ”sportlovskul i Östergötland” och fick upp en obegriplig länskarta där Åtvidaberg saknas, skriver in Åtvidaberg i sökrutan och får upp ja, inte information som är till någon hjälp.

Vid det här laget slet jag mitt hår och ropade till de andra att jag måste vara oduglig på det här med nätet och bad dem söka. De hade inte större framgång.

Jag utgår från att det inte längre är kommunens ansvar att ge barnen och ungdomarna i kommunen information om vad de kan hitta på under sportlovet? Kanske kan man hitta information någon annanstans – har ni några tips? Eller kan det vara ett tecken på att det inte finns kanske inte så mycket att göra?

Vår familj är som sagt i Sälen. Det är nog det bästa jag kan göra för mina barn, de älskar att lov1åka skidor. Elias har de senaste veckorna tjatat att jag ska köra honom till Tolvmannabacken i Kisa. Inget fel på Kisa, men det är ju så långt att åka på en väg som är hopplös sommartid och rena katastrofen vintertid. Om Elias inte åker tillsammans med en kompis och jag inte har tid att stanna i Kisa innebär att det att jag får åka fram och tillbaka fyra gånger, vilket vintertid innebär cirkus fyra timmar. Vad hände med AK Pisten i Sockertoppen, jag bara undrar?

Men om något åtvidsbarn har sysselsättningsproblem på sportlovet kan jag varmt rekommendera en sökning efter sportlovsinformation på kommunsidan. Jag hade tålamod att söka och tycker nog att faktiskt jag är någorlunda duktig på det där med sökning, men hittade absolut ingenting.

Och när jag ändå har Elias och kommunen samlade i ett och samma inlägg måste jag passa på och berätta om när Elias i två-tre års ålder led av kommunskräck. Ja, det är sant. I början av 2000-talet strejkade nämligen de som gjorde mat till förskolor och skolor. De hade väl dålig lön misstänker jag. Följden blev att man som förälder fick ta med mat till barnen, vilket var lite bökigt. När vi en dag åkte från dagis för att handla såg vi en massa folk utanför kommunhuset som stod och skrek och viftade med demonstrationsplakat. När någon kom ut från kommunhuset höjdes ropen. Elias tittade förskrämt bort mot folksamlingen och undrade vad det var.

”Det är kommunen” svarade jag, lite disträ och föga upplysande.

”Vad gör de?”

Jag försökte så gott jag kunde förklara vad som hänt. När jag var klar såg jag att Elias såg rädd ut.

”Men vem är kommunen?”

”Jamen, det är vanliga människor, mammor och pappor” svarade jag.

Det var inte ett bra svar kan jag meddela. Kommunen som han just blivit så rädd för, som stod och skrek och hytte med plakat kunde vara precis vem som helst.

Nu lämnar vi kommunen och koncentrerar oss på era sportlovsminnen! Vad gjorde ni? Kommer ni ihåg någon rolig incident? Kommer ni ihåg programmen som gavs ut och som jag fått av Björn Pettersson? Björn har förresten kryssat i allt han skulle gå på och det var inte lite vill jag lova!

lov5

Följ gärna bloggen via facebook!

Dela gärna det här inlägget

Åtvids centrum förr

Jag har hört talas om hur Åtvid såg ut innan Domushuset, Getinghuset, Trekanten, Servicehuset intog centrum. Som jag skrev i inlägget om Kasernen som såg sitt öde beseglat 1968 (se inlägg här) så rådde en rivningshysteri i Sverige under 1950- och 60-talen. Gamla byggnader revs för att ge plats åt det nya, inte minst Domushus. Det var självklart inte enbart Åtvidaberg som råkade ut för detta. När man nu tittar på gamla bilder och inte för sitt liv kan förstå hur man kunde riva de gamla, vackra och pittoreska husen för att ge plats åt stora fula komplex så ska man veta den svenska bostadsstandarden vid den här tiden var mycket låg och man ville få bort så mycket av det gamla fattigsverige som möjligt. Högkonjunktur rådde och det var ofta billigare att bygga nytt än att renovera. Det var en tid när bevarandet av kulturarvet inte stod lika högt i kurs som idag.

Som sagt så brukar jag höra talas om de gamla trähusen bakom dagens Getingen, där parkeringsplatsen finns. Där låg apoteket, bokbinderi, nya kondis och så vidare. Järnvägsgatan såg helt annorlunda ut, kantad av grönska och trähus. På dagens nya torg fanns det vackra huset med mjölkbaren. Jag har sett bilder, men inte riktigt fått ihop bilderna. Det kanske jag aldrig kommer att få. Det är bara drömmen om en tidsmaskin som skulle kunna ge mig en korrekt bild. I väntan på tidsmaskinen försöker jag ändå få ihop det och har under de senaste dagarna fått god hjälp på ”Stort och småtts” facebooksida och nu tänkte jag göra ett försök att sammanställa all information och förhoppningsvis skapa en någorlunda hel bild. För er unga som aldrig har sett husen ska jag så gott jag kan försöka ge vägledning! Jag ser dock fram mot att jag ska få ännu mer hjälp av alla er som har mer koll än jag och som kan säga vad som fanns i byggnaderna. Och rätta mig där jag har fel, för det har jag med all säkerhet! Vill ni får ni dessutom gärna fylla på med fler bilder.

Vi kan börja med kortet jag lade ut på facebook och med vilket allt började:

stenhusgatan_ingvaldssonsButi. IngeborgThorin_1940

Fotot är taget av Ingeborg Thorin (dotter till fotografen Johan E Thorin) år 1940. Vägen vi ser är Stenhusgatan. Korsningen till höger är korsningen före Slaggboet och till höger kommer vi upp till Centralskolan och kyrkorna och till vänster skymtar vi vägen ner till samhället, Tilasvägen. Det röda huset finns inte mer, men jag blivit upplyst om att på övervåningen fanns Widholms cykelaffär och i källarvåningen Jordbrukskassan (som blev Föreningsbanken). Efter Widholms cykelaffär kommer huset att rymma Presentasken.

På bilden ser man ytterligare ett hus, ett vitt, och det finns kvar i dag. För många i min ålder är det känt som Sandströmshuset. När jag var liten, 1970- och 80-tal, fanns här nämligen en sportaffär som drevs av Lasse Sandström. I början av sekelskiftet fanns det en speceri- och manufakturaffär med bodbetjäning i huset och innehavaren hette Albin Ingvaldsson. Se bilder på ett tidigare blogginlägg:  Ingvaldssons speceri- och manufakturaffär. Men kanske har ”Sandströmshuset” även rymt andra verksamheter?

På min tid fanns det ingen bensinstation på Järnvägsgatan, vare sig på vänster eller höger sida! 🙂

Texaco bensinstation, Ingvaldssons_1925. Texaco utanför Sandströmshuset och mitt emot ”Klinta”.

stenhusgatan_rödaladan_esso

Shell lite längre ned på Stenhusgatan. Dock är Texacokortet äldre. Men någon kanske vet om båda dessa bensinmackar existerade samtidigt?

 

 

Nedan en vy på lite längre avstånd. Fortfarande Stenhusgatan och det röda huset med cykelaffären i kortets högra kant. Längre bort till vänster skymtar skorstenar som vi känner igen från idag.  Åkern rymmer dagens torg, så vitt jag kan förstå det. Hushållsföreningens hus, som bland annat rymde en mjölkbar (huset är rivet och här finns idag Trekantenhus) byggdes i slutet av 1800-talet/början 1900 och Kommunhuset byggdes i mitten av 1930-talet.

vy från stenhusgatan

Huset längst bort till vänster är gamla postterminalen med adress Järnvägsgatan. Huset efter, till höger på bild,  är Hantverkshuset där Åtvidabergs hantverksförening hade sina lokaler.  Hantverkshuset låg i korsningen Adelswärdsgatan-Tilasvägen, det vill säga i Getinghusets hörn mot Domus, där posten låg förut.

Om vi idag ställer oss med ryggen mot Domushuset, blundar och vaknar upp 1955 så skulle vi se detta:

tilavägen nerifrån korset_1959Här ser vi längst upp till vänster Widholms affär framför ett stort vitt hus som bör vara Slaggboet. Längst ned till vänster bör således Hantverkshuset  vara. Vägen är Tilasvägen.

 

 

 

De i min ålder som bodde i Villahagen som barn kommer ihåg ”Olle Gött” som hade en godisaffär i en liten vit kiosk.  Dessförinnan hade han, har jag fått uppgift på, en godisaffär i det lilla röda huset mitt i bild.

Stefans översiktbild tagen från gammalt foto_gamla centrum

Så småningom kom åkern att se ut som ovan. Detta är ett foto taget av en gammal tavla och det är kanske inte så lätt att  se detaljerna? Vill du se fotot bättre så klicka på det (det kan du för övrigt göra på samtliga kort!) så blir det större. Man ser Kommunhuset rakt fram, långt bort. Rakt fram ser vi  Hantverkshuset som fanns med på kortet ovan. Till vänster har vi Lagergrenshuset och Torggatan 3 där Sandelius ligger. 

kommunhuset_förr_kungabesök

 

Kungabesök vid ett relativt nybyggt Kommunhus.

 

 

 

 

Bredvid Kommunhuset på höger sida, där Trekanten finns idag, låg några vackra hus och här fanns Åtvids hushållsförening. I huset fanns så småningom även något som jag tycker låter så härligt – en mjölkbar.

hushållsförening

konsumhuset

 

 

 

 

Förbi Kommunhuset på vänster sida, Louisevägen, så såg det år 1955 ut så här:

louisevägen_1955

Om vi återgår till vyn över torget: Längst ned till vänster kan du se en liten bit av en gata som inte finns längre – Apotekaregatan (för att det låg ett Apotek där) och längst ned till höger ser vi en gata som då hette Bokbindaregatan (för att det låg ett bokbinderi där)

karta_1964

 

Apotekaregatan gick över Getingens parkering, från Centrumhuset upp till Stenhusgatan i höjd med sädesmagasinet.  Vägen in mellan Centrumhuset och Domushuset (som vi idag har fått tillbaka och som nu är en del av Adelwärdsgatan) hette förr Bokbindaregatan.

 

 

 

Och här ett foto på Bokbinderiet.

Bokbinderiet på Adelswärdsgatan

 

 

 

 

 

 

 

apotekaregatan med gamla apoteket längst upp_1955

Här har vi Apotekaregatan och jag tror att det vita huset högst upp är Roséns som hade en möbelaffär och är granne med apoteket?

 

 

 

apoteket

 

Apoteket

 

 

 

 

mot stenhusgatan

 

Ovan: Översiktsbild återigen avfotograferad från gammal tavla (klicka på bilden så blir den större). Här är vyn ut mot Järnvägsgatan, man ser gamla kvarn – det stora röda tegelhuset. Mitt i bilden Bokbinderiet tillsammans med Accidenstryckeriet. I samma hus fanns enligt uppgift Nya Kondis där Fru Svensson arbetade och en bokhandel:

järnvägsgatan2
Här ser vi Nya kondis och bokhandeln på vänster sida. Forskrafthuset längre ned på höger sida. Gatan är Järnvägsgatan.Och nu undrar jag – är det gula huset samma hus som tidigare/senare var posterminalhus och som brann ner på 1960-talet?

 

 

I början av sekelskiftet 1900 såg Nya kondis-huset  ut så här:

nyakondishuset_1910_järnvägsgatan

 

 

Ludvig Karlkvist Skomakeri Sko Hatt och Mössaffär står det på skylten

 

 

 

De foton som har publicerats här är tagna av Johan E Thorin, Ingeborg Thorin och Alrik Agerbo och så har vi den okände fotografen till de två översiktstavlorna. Jag har fått hjälp att orientera mig av  Roy Andersson, Stefan Lindén, Anne-Chatrine Johansson, Mats Karlsson, Bo Collin, Lars Wall, Håkan Lagergren, Lotta Petersson med flera! Tack för att ni hjälpte mig! Fortsätt gärna så!

Vill du följa bloggen på facebook där vi har dessa fantastiska diskussioner om gamla foton så hittar du den här: Stort, smått på facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Dags igen – en veckosummering. Klara Lundgren, Åtvidaberg, står för listan och som vanligt börjar vi med de tre mindre bra sakerna:

  1. Kattkräks på golvet mitt i natten!
  2. Min självdisciplin, en kollega har ständigt fyllda godisskålar på vårt gemensamma bord. Jag kan INTE, låta bli dem!
  3. Varit utan Wi-Fi i sju dagar, vilket inneburit att jag inte kunnat titta på Netflix, stackars, stackars mig…

Och så avslutar vi med Klaras tre bästa:

  1. Semlor, så jäkla gott! Hemmagjorda ska det vara, med mycket grädde!
  2. Att snön är kvar, jag älskar snö!
  3. Alla hjärtans dagpresenter från barnen.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Ingvaldssons speceri- och manufakturaffär

Foto: Johan E Thorin 1917 och 1925

cgipict-ext[1]

Stenhusgatan 4, kvarteret Getingen 5. Texaco Bensinstation. Speceri och manufakturaffär. Innehavare Albin Ingvaldsson.

Texaco bensinstation, Ingvaldssons_1925.

Samma ställe som ovan, men annan vy.

cgipict-ext

Interiör från manufakturavdelningen med bodbetjäning.

cgipict-ext3

cgipict-ext4

Dela gärna det här inlägget

Er Tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra Köping

För mindre än en månad sedan visste jag inte ens om att det hade existerat. Nu känns det lite som om jag har väckt ett gammalt husspöke till liv. So what, kan man tycka och det är det kanske flera av er som gör. Herregud, ett gammalt hus. Vem bryr sig? Det har inte funnits på 47 år. Varför börja gnissla om det nu? Jo, för det var ett fint gammalt hus, även om jag inte för en stund tvivlar på att det var i stort renoveringsbehov. Jag liksom snubblade över huset, eller snarare ett foto på det, och förstod när jag lade ut det på facebook att det också var ett kärt gammalt hus. Även om vi inte kan få det tillbaka så vill jag gnissla. Faktiskt. Varför fick inte huset, som det inte var något egentligt fel på, finnas kvar?

Det är kanske oresonligt, det är kanske barnsligt, men jag blir uppriktigt ledsen över att andra har bestämt att jag aldrig ska få se gamla Kasern. Men jag är också medveten om att man hade ett annat synsätt vad gäller gamla byggnader då som markant skiljer sig från dagens. Det låg, har det berättats för mig, i dåtidens anda att rensa rent för att bygga nytt. Det var nya tider som gällde. Domushuset byggdes och man var mäkta stolt över det. Och vad skulle man göra av gamla hus, mer eller mindre medfarna och i behov av ett rejält ansiktslyft? Som Kasern, Villan och röda ladan? Alla dessa hus var rivningshotade.  Tänk om man hade rivit Villan? Hua, det hade varit oförlåtligt. Idag upplever jag att man på ett helt annat sätt vill bevara och hitta nya användningsområden för det gamla. Att bygga ett Kulturcentrum i de gamla industrilokalerna vid Gamla torget är ett exempel på det.

Men, förutom att det i sig är en spännande historia som jag inte tror att så många känner till, så kanske vi kan lära oss något av den och inte minst känna glädje över allt vi har. För till syvende och sist är det så jag vill att det ska vara. Jag vill sprida stolthet, inte stimulera gnällandet. Men, om någon byggnad är fara å färde och som vi kan se att vi har användning för, så hoppas jag själv visa samma civilkurage som en gång Gösta, Erik, Carl och säkert många fler med dem.

För att kunna skriva Kasernens historia del två som jag utlovade i ett tidigare inlägg så har jag dels pratat med människor som äger kunskap om tiden och byggnaden och jag har varit i kontakt med en person som satt i en av nämnderna när det begav sig och dels har jag tagit del av de offentliga handlingar rörande Kasernen som kommunen förvarar i sitt arkiv.

Kommer ni ihåg förra inlägget (du kan läsa det här om du vill)? Det började som sagt med KAsern_1968ett foto och en uppsjö av kommentarer på facebook. Det var som att se ett svartvitt foto sakta återfå sin färg. Jag fick veta vilka som hade bott i husets sex lägenheter, vad de arbetade med och lite om deras vardagsliv. Dessutom hittade jag en artikel av Gösta Adelswärd publicerad i Corren i slutet av år 1967. Han påtalade bland annat hur fint den och den nybyggda Alléskolan kompletterade varandra och avslutade med orden:

”Man få väl anta att köpingens kulturmedvetna styresmän nu tar väl hand om också denna byggnad som med lämplig inredning inte endast estetiskt skulle kunna bli ett komplement till Alléskolan.”

Bara några månader senare revs huset och jag stod som ett levande frågetecken. Vad hände?

Den 2 april 1967 får Kommunalnämnden ett brev. Det är från köpmannen Erik Sågvall, som jag förstår förestod gamla Rooths bod vid Gamla torget, och han är mäkta upprörd. Via ortspressen har han blivit varse planerna angående Kasernen.

”Det var som att få en kniv i bröstet, den enda trösten var att A.U (Kommunalnämndens arbetsutskott) ej var enig i sitt beslut. Glädjande nog tycks det finnas ledamöter i A.U., som har förståelse för, att Köpingen måste vara rädd om de kulturvärden, som finnes kvar i vårt gamla anrika Åtvid … Mycket har försvunnit under årens lopp, mycket som nog många av Köpingens infödda saknar. Man märker det inte förrän det är borta, och då är det med vemod som man tänker på, vad som borde varit kvar.”

Erik ger förslag på hur huset kan användas i framtiden och fortsätter:

Herrar Ledamöter av Kommunalnämnden: Fatta inget förhastat beslut om Kasärns rivning … kosta på de förbättringar som behöver göras, jag tror att Köpingen har råd därmed.”

kasern_1968_2Dagen efter, den 3 april, samlas ledamöterna i Kommunalnämnden till ett sent möte i kommunalhuset. Det är svårt att utröna den egentliga anledningen till huset skulle rivas.  Man hänvisar till att området ska iordningsställas och för att bland annat bygga parkeringsplatser. Och man föreslår att man ska ta in anbud på rivning av uthusen och Kasernen.

En ledamot reserverar sig mot förslaget. Spännande nog heter den ledamoten Carl Sågvall och är, så vitt jag förstår, bror till upprörda brevskrivaren och köpmannen Erik Sågvall. Åtvid var och är litet på gott och ont. Det här kan inte ha varit helt okomplicerat.

Frågan om rivning bordläggs och man beslutar att ge byggnadsinspektör Lars Persson i uppdrag att undersöka hur Kasernen skulle kunna användas och vilka renoveringskostnaderna skulle bli. Knappt två månader senare återkommer Persson. Att göra om huset till moderna lägenheter skulle bli för dyrt. Istället föreslår Persson att man etappvis gör en mindre, men fortfarande omfattande, renovering och sedan använder huset ”till olika ändamål”. Han tycker att man bör bordlägga frågan om rivning i avvaktan på inventeringen av ”köpingens äldre fastighetsbestånd.” (wow – den måste jag ta del av!)

Under tiden som ingenjör Persson undersöker och räknar inkommer ytterligare ett brev till Kommunalnämnden. Ledaren för amatörstudiecirklarna letar lokal för ungdomsteatern och undrar om Kasernen skulle kunna komma ifråga?

”De händiga och mycket arbetsvilliga ’teaterungdomarna’ skulle gärna medverka till att göra lokalen lämplig och trivsam.”

Några dagar senare, 5 juni på eftermiddagen, sammanträder Kommunalnämndens arbetsutskott, beaktar Perssons förslag och refererar de två inkomna breven. Ledamöterna är överens om Kasernen inte kan vara kvar på sin nuvarande plats. Men det framgår inte varför. Dock har jag fått veta att man inte såg positivt på att ha ett hus så nära Alléskolan och framför allt inte ett bostadshus. Man bestämmer sig för att ge Byggnadskontoret och Fritidsnämnden i uppdrag att se om Kasernen kan användas som fritidslokal och vad det skulle kosta att flytta, renovera och därefter underhålla byggnaden.

Fritidsnämnden vill dock inte ta i frågan med hänvisning till två pågående utredningar som tittar just på frågan om föreningarna och deras lokalbehov.

Den 7 augusti sammanträder Kommunalnämnden igen. Nu har man undersökt vad det skulle kosta att bränna ned huset och också inhämtat brandchefens synpunkter. En brand skulle kunna skada träden som finns i Kaserns närhet.  Därför föreslår man Kommunalfullmäktige att riva uthusen och kasern.

Den 8 augusti kommer Kommunalfullmäktiges svar. De återremitterar ärendet. De nöjer sig inte med Fritidsnämndens svar utan vill ha svar på frågan om Kasern kan användas som fritidslokal och de vill veta vad det skulle kosta och flytta Kasern. Bra Kommunfullmäktige, säger jag! Under hösten 1967 verkställer Fritidsnämnden utredningen. Och det är förmodligen i den här vevan som Gösta Adelswärds artikel publiceras i Corren. Än finns det hopp. Utredningen kommer fram till att det inte finns behov av ytterligare fritidslokaler i centrum.

Den 14 mars 1968 sammanträder Kommunalfullmäktige och rivningen är ett faktum. kasern börjar rivas_1968Virket från rivningen skulle erbjudas Valla fritidsområde, Linköping. Den 24 april 1968 anhåller Kommunalnämnden Åtvidabergs byggnadsnämnd om tillstånd till rivning och den 2 maj beviljas tillstånd.

Så gick det till och nu vet vi. Förutom att det är allmänt var en tid när mycket revs för att ge plats åt det nya så berättade en person som var verksam den här tiden för mig att en del byggnader i Åtvidaberg förknippades med en hård och besvärlig tid och att man av den anledningen faktiskt ville bli av med dem. Så kan det ju ha varit. Men den uppfattningen delades uppenbarligen inte av alla.

Vi avslutar med Erik Sågvalls ord:

”NU HERRAR LEDAMÖTER AV KOMMUNALNÄMNDEN, hoppas jag varmt och innerligt, att Ni noga och väl tänker Er för, innan Ni fattar beslutet om den gamla Kasärns öde. Låt den till alla gamla Åtvidsbors glädje stå kvar, kosta den en make upp … Jag kan försäkra Eder alla om, att jag inte är ensam om mina tankegångar… Till sist en lite tankeställare: Man vet vad man har, men man vet inte vad en får… Högaktningsfullt. Er Tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra Köping. Erik Sågvall”

Foton: Alrik Agerbo, 1968 (inför rivning)

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget