månadsarkiv: mars 2015

Miss Streetsmart vs Herr Ordnung

Igår fick Mats och jag en seriös fråga om vi inte kan starta en pod. Det vore så kul att höra våra diskussioner kring olika saker. Jag vet inte det jag, men det finns ämnen att ta av, helt klart. Och först tänkte jag att det knappast vara intressant för andra, men vi får väl se.

Man utvecklas, kanske till och med blir till, i mötet med andra människor. Så sägs det. Jag tror att det stämmer i mångt och mycket. I vilket fall så är det ju så att när man träffar nya människor under en tid så kan man upptäcka saker hos sig själv som man inte varit helt medveten om. Saker man gör, säger, tycker eller känner. Gamla vanor och ovanor. Mer eller mindre rationella saker. Saker man kanske inte tänker på att man gör och som nu blir uppenbara för att de antingen blir påtalade eller att man själv märker att de är en egenhet som man inte delar med den andra. Det här att slicka på matkniven ingick på ett naturligt och friktionsfritt sätt i min vardag innan Mats stillsamt undrade: ”Slickar du på kniven?”. Frågan ställdes på det där särskilda sättet, ni vet, med en lätt höjning på ena ögonbrynet och en liten menande min. Då blev inte matknivsslickandet en självklarhet längre utan något jag tänker på att jag gör. I alla fall ibland. Det blev helt enkelt medvetandegjort. Bra, kanske en del av er tänker. Må så vara. För mig blev det lika påtagligt som att plötsligt tänka på att andas.

En annan sak som har blivit medvetandegjort sedan jag träffade Mats (både för att jag märkt det själv och för att jag har fått det påtalat) är hur svårt jag har att gå som någon tänkt att man ska gå, det vill säga följa vissa vägar och väganvisningar. Trafikregler för gående helt enkelt. Många är helt ologiska, om jag får säga min mening. Men, och det här är det roliga, det här är inte ett problem för mig utan för Mats. Han är nämligen väldigt noga med att man följer dessa regler till punkt och pricka. Man ska gå över övergångsställen och man ska följa dem HELA vägen över vägen. Man går på för gångare anvisade vägar och genar till exempel inte över gräsmattorna eller går på bilvägarna. Till skillnad mot mig som sätter en ära i att gå den kortaste vägen och inte har några som helst bekymmer att gå rakt över en korsning, gena över gräsmattor eller hitta en annan bra genväg. Dock går jag inte på andra människors trädgårdar eller utgör, på flit, en trafikfara. Det här med genvägar gäller dessutom i samhällsmiljöer när man ska någonstans, har ett mål. Det gäller inte när man strosar i exempelvis en park. Då är ju själva grejen att man ska gå på gångarna och inte beträda gräsmattorna. Men om jag är i en stad och ska till en bestämd plats så är ju det enda vettiga att gå den närmaste, smartaste vägen. Eller hur? Varför följa övergångsstället (om jag nu går på det överhuvudtaget) hela vägen när jag ska till höger när jag kommer över? Då funkar det ju utmärkt att snedda lite snyggt och effektivt de sista metrarna.

Här krockar vi med andra ord, Mats och jag. Som ni säkert förstår har det mer än en gång hänt att jag upptäckt att Mats inte längre finns vid min sida utan går långt ner på gatan för att han, enligt sig själv, ”gått rätt”. Det vill säga osmart, men trafikenligt. Jag däremot vågar lever lite farligt streetsmart. Det har även mer än en gång hänt att han likt en sträng far har greppat tag i min hand och dragit med mig sin väg. Det innebär, ska jag säga, att jag har gått många hundra meter i onödan sedan vi blev ihop. Jag har absolut inget emot träning, men det här är något annat. Den här sporten heter ”kortaste vägen”. En annan gren inom den här sporten är att hitta parkeringsplatsen närmast affären. Mats som har sådant tävlingssinne borde förstå sig på det här. Tycker jag.

Men jag känner segervittring! Den här kampen kommer jag att vinna. Mats håller på att mjukas upp. Det har hänt flera gånger att han våghalsigt, med mig som mentor, har gått gruvgatan2rakt över en öde Gruvgata. Mycket modigt och rebelliskt!! 🙂

Han har till och med, vid något tillfälle, vikt av från ett gångstråk och gått på gräsmattan. Visserligen har han precis innan han sätter foten på gräsmattan stannat till och fått något stelt i blicken, men sedan har han gått. Man behöver inte fråga om han tycker att det är jobbigt. Det syns.

Mats och jag bor inte ihop. Det kommer vi säkert att göra så småningom. Det ser jag fram mot. Vi kommer att komplettera varandra perfekt och, förstås, ibland reta gallfeber på varandra. Jag har städmani, det har inte Mats. Han har istället filtviknings-och diskmaskinsinplockningsmani.

bild-(66)

Jag har tränat på att vika filter som Mats, men kan ni fatta – han ruskar på huvudet åt dem här och säger att han har gett upp.

Jag har en ren och fin diskbänk, men skulle aldrig få för mig att plocka in i diskmaskinen på det här sättet, jag tycker att det är en sjuklig form av pedanteri.

diskmaskin

Och Mats stänger snabbt när han ser innandömet i mina lådor där plastbyttor samsas med mobilladdare och sladdar och lite annat smått och gott. Mats kan ha yttre oordning, men kompletterar det med inre perfektion. Jag är till det yttre klanderfri, men gläntar man på dörren hittar man ett kaos. När vi bor ihop kommer allt att bli perfekt! Mats sköter lådor, förråd och garderober, jag går och filar på det som syns.

bild-(65)

Då kommer vi t ex inte att ha ett förråd under trappan som har det här stimulerande och kreativa kaoset, men som får Mats att lägga sig ner på golvet och hyperventilera:

bild-(67)

Följ gärna bloggen via facebook, klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Nu behöver jag knappast introducera Veckans tre gånger två längre, eller hur? Det har lagts ut ett par lördagar vid det här laget. Däremot ska jag med glädje introducera vem som gör veckolistan idag: Helene Pihl Persson. Som vanligt börjar hon med veckans tre mindre bra, i en stegrande skala, och avslutar med tre bra saker.

Veckans tre mindre bra:

1. När vi kom fram till Sölden i Österrike med endast en handväska och en ”smått” irriterad man. Allt bagage kvar i Frankfurt.

2 När yngsta dottern ledsen ringer från Gardemoen, inställt flyg, fullbokade hotell, får inte ut bagaget och får sova över där på golvet. Fick bli tåg hem istället dagen efter.

3. Flygkraschen i Seyne Les Alpes, fruktansvärt.

Veckans tre bra:

1. Rolig fredagkväll med ett gäng goda vänner, ett glas i Cavarosas vinkällare följt av god middag på kvarterskrog och avslutas med Mattias Reinheds releasekonsert. Riktig energiboast.

2. Härlig vecka i Sölden med maken, goda vänner, sol och fantastisk skidåkning. Bagaget kom fram till slut.

3. Båda döttrarna kom hem från respektive huvudstad, kramar och kärlek i massor.

Bloggen kan följas via facebook. Gört! Vi är snart 700 följare!

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del tre: flickan under trappan

För ungefär ett år sedan besökte jag Allan Pettersson som, liksom jag, är mycket intresserad av Åtvidabergs historia. Det roliga med Allans lokalhistoriska intresse är att det bottnar i ett frimärkssamlande. För att få tag i gamla frimärken köpte han gamla vykort. Med tiden försköts han fokus från frimärkena till korten, deras motiv och de gamla hälsningarna som fanns därpå. Numera har Allan en stor samling gamla åtvidabergsvykort.

Allan och jag satt en eftermiddag vid hans bord, drack kaffe och tittade på vykorten när min blick föll på ett vackert gammalt hus. Förutom huset fanns på bilden ett flertal hästskjutsar. Den som en gång i tiden hade postat kortet hade skrivit sin hälsning på motivet. Allan förklarade att på den tiden hälsningen var skriven var baksidan förbehållen adressen och inget annat. Jag tittar på de andra korten och jodå, hälsningarna var skriva på framsidan. Under huset och hästskjutsarna stod det textat ”Gästgifveriet Åtvidaberg”. Fanns det ett gästgiveri i Åtvid? När då? Vart då? Vilket var huset, fanns det kvar? Vad var egentligen ett gästgiveri.

Efter en tid lade jag ut ett foto på vykortet på bloggens facebook. Det var bland de första foton jag publicerade där och jag visste inte då vilken kunskap som finns i Åtvidaberg och hur snabbt det kan gå att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken. Och jag blev förvånad över vetskapen om vilket huset var. Ganska snart inkom det nämligen ett nytaget kort på huset med texten: ”Jag och min familj bor där nu.”

gästgiveri

Så till dig som nu läser säger jag: Välkommen in till hemliga rum nummer tre!

Gästgiveri låter i mina öron som en glamorös verksamhet. Riktigt så var det dock inte. Om vi tänker oss tiden före bilar, bussar och järnvägar – hur tog man sig fram då? Till fots, absolut. Eller med hjälp av kärrar dragna av hästar eller kanske oxar. En hästkärra var förstås nödvändig om man skulle resa långt, som mellan Linköping och Åtvidaberg.

Hur lång tid kan det ha tagit? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning. I vilket fall måste både människor och djur ha blivit väldigt trötta. Och hungriga. Och det är här de gamla gästgiverierna kommer in i bilden. Det fanns en lag från 1600-talet, uppdaterad på 1700- och 1800-tal, som sa att det skulle finnas sådana med en viss regelbundenhet längs vältrafikerade väg, låt säga på en mil eller två mils avstånd. Här skulle man kunna stanna för att äta, kanske övernatta och byta trött häst mot en pigg dito. Det fanns regler för gästgiverierna som vi kan finna lite besynnerliga. Till exempel skulle man se till att besticken var rena från gamla matrester, att gästerna inte fick smutsiga servetter, att smöret inte fick vara härsket samt att stolar, bord och sängar skulle ha tillräckligt många ben för att inte behöva stöttas mot väggarna. När järnvägen och bilen blev vanligare behövdes inte gästgiverierna och 1933 togs gästgiverilagen bort.

Jag knackar på dörren som vetter ut mot gatan. Henrik Söderteg öppnar, välkomnar och förklarar att familjen vanligtvis använder en annan entré. Snart dyker Jennie, hans hustru samt minstingen Iris upp. Jag står i ett ljust vackert rum. I rummets mitt finns en barnsäng med sänghimmel. Iris rum.

bild-(61)

”Men hon vägrar sova här”, skrattar Jennie och lyfter upp Iris som har blivit lite betänksam över att jag kommer och hälsar på. ”Hon nöjer sig bara med att sova i sin barnvagn i vårt rum.”

Jag tar av mig ytterkläder och skor och tittar in i nästa rum: Henrik och Jennies sovrum, bild-(62)lika ljust och vackert som Iris rum. En gammal dörr från det förra huset har blivit ommålad och får tjäna som sänggavel. Fiffigt och snyggt!

Tänk att se huset som jag passerar så gott som dagligen inifrån. Det är verkligen spännande!

Vi fortsätter genom huset och passerar en öppning där väggens tjocklek avslöjar att här har det tidigare suttit en vägg som delat huset i två delar. Vi kommer till ett stort och generöst tilltaget vardagsrum med matbord, soffgrupp, kakelugn och en hall till husets ytterdörr och så ett litet kök. Verkligen litet, men oerhört mysigt.

bild-(60)

bild-(55)

”Det är det ursprungliga köket och det är för litet”, förklarar Jennie, ”vi ska snart göra om det till tvättstuga. Men vi ska behålla skåpen”, lugnar hon mig med ett leende.

De är angelägna om att vårda huset och vill gärna veta allt som finns att veta om det. bild-(57)

Henrik visar mig in i ett rum som gränsar till vardagsrummet. Där inne är det iskallt eftersom rummet inte används.

”Här ska det bli nytt kök. Jennie bestämde att hon vill ha liggande bräder på väggarna. När vi rev ner tapeterna och de gamla spånskivorna, vad hittade vi där bakom då? Liggande bräder!”

Till helgen ska Henrik riva väggen mellan det nya köket och vardagsrummet. Det ska bli ett enda stort rum.

Vi vänder oss om och upptäcker att Iris storasyster Signe, fem år, gör entré. I ett allrum sitter mellanbrodern August, fyra år, och spelar dator. Tillsammans med storasyster Stina har de sina rum på husets övervåning.

bild-(56)

Signe

Vi går trappan upp, en trappa som förmodligen inte alltid funnits där. Henrik pekar på fönstret.

”Ser du, trappan går mitt i fönstret. Förr fanns det förmodligen en trappa upp till övervåningen på utsidan av huset. I utrymmet där vid trappans fot”, Henrik pekar, ”lär pigan i huset ha bott. Då såg det förstås annorlunda ut.”

Jennie fyller i:

”Signe brukar fråga vem flickan är som bor under trappan. Hon har hört oss prata om det.”

bild-(54)

Signes rum

Henrik och Jennie intresse för huset smittar av sig och jag blir ivrig att se de gamla handlingar som finns.

Vi slår oss ner vid matsalsbordet. Jennie och Henrik dukar fram fika. Barnen kommer glatt bild-(52)skuttande, det vankas semmeltårta. Iris blir arg när hon inte omedelbart lyfts upp i sin stol. Men snart sitter alla med varsin tallrik framför sig och äter förnöjt av grädde, mandelmassa och bröd. Henrik hämtar hushandlingarna och vi tittar på ritningarna. Av dessa framgår att huset byggdes i början av 1900-talet till urmakare Ernst Ernfrid Möller. Vi kan se att husets nedervåning är uppdelad i en bostads- och en urmakeridel.

Urmakare Möller hade, på baronens uppmaning, kommit till Åtvidaberg från Karlshamn år 1896 för att bland annat sköta om tornuret på Brukshotellet. Men hur var det med gästgiveriet, det som finns på vykortet? Det finns ingen information om det alls. Den enda som verkar veta är Harry Hollner som skrivit ”Kvarteret Jernvägen och husen däromkring. Bilder från en svunnen epok”.  Enligt honom ska en man vid namn J.A. Johansson ha disponerat bakre delen av huset, vilket stämmer med vykortet, och här drivit ett gästgiveri. Förmodligen förfogade han över en stor del av övervåningen likaså.

Hur ska vi få veta mer om ett eventuellt gästgiveri, vilka som bodde här och vem flickan under trappan var? Innan vi skiljs åt bestämmer vi att vi var och en för sig ska försöka hitta information. Jag kontaktar några personer, får veta lite mer om urmakeriet. Möllers Urmakeri flyttade så småningom in i Getinghuset där de finns kvar än idag. Den nuvarande ägaren är barnbarnsbarn till Ernst Möller. Men gästgiveriets historia är höljt i dunkel. Fanns denne Johansson egentligen och vem var han i så fall?

Jag bestämmer mig för att titta i kyrkböckerna vilka jag, med Roys hjälp, kan nå digitalt. I församlingsboken från 1905-1910 framgår att Ernst Möller bodde i huset tillsammans med sin hustru Anna Sofia Pettersson. Precis som Jennie och Henrik hade de fyra barn, men med den stora skillnaden att de inte förfogade över hela huset. Dels var deras bostadsdel mindre och dels fanns även en eller två pigor samt ett par urmakarlärlingar och en vaktmästare (jag kan inte säkerställa att samtliga hade sin bostad i huset, men de står skrivna tillsammans med Möllers) i hushållet.

möllers

På nedervåningen förfogade urmakeriet över tre rum, de två rummen som vetter ut mot Järnvägsgatan samt ett inre rum som avslutades där öppningen med den tjocka väggen finns. Rummen rymde kontor och gesällrum samt verkstad och butik. På andra sidan väggen fanns tre rum och kök. På övervåningen fanns det sammanlagt fem rum, kök, förstuga och tambur.

bild-(67)

bild-(66)

Jag bläddrar vidare i församlingsboken och här dyker han plötsligt upp, boende i samma hus som Möller men med tomt 2b: Johan August Johansson, född 1860 i Värna. Yrke: ”åkare”. Att arbeta som åkare på den här tiden innebar att man körde föremål eller personer med häst och kärra. I rutan anteckningar hittar jag kommentaren: ”fd fjärdingsman, extra polis. Kallas gästgifvare, men är åkare.”

bild-(68)

Oj, då, spännande , men vad betyder det här?

Jag letar vidare. Som 28-åring flyttade brukaren Johansson och hans hustru Emilia Augusta Gustafsson in till Åtvid och bosatte sig på stora Ramshults ägor som hörde till Adelsnäs fideikommiss. De närmaste åren får de fyra barn. Tolv år senare, år 1900, flyttar de till Möllershuset och Johansson tituleras ”fjärdingsman och extra polisman”. Och därefter kommer så anteckningen  ”kallas gästgifvare, men är åkare.” Ytterligare fem år senare, år 1908, flyttar familjen till Åtvidabergs järnvägsstation där sonen Johan Mauritz med efternamnet Tapper arbetar som järnvägselev vid Vestervik-Åtvidaberg-Bersbo järnväg, senare som stationskarl och magasinförman innan han flyttar till Stockholm.

J.A. Johansson verkar, då gästgiveriet som sådant inte omnämns i kyrkböckerna, ha drivit rörelsen på eget bevåg och kanske lite inofficiellt? Och detta enbart under tre år. Ett antal drängar listas under Johansson, men ingen piga som kan ha bott under trappan.

Efter Johanssons flytt får tomt 2b en annan hyresgäst: Karl Vilhelm Andersson, med hustru Anna Charlotta Andersson och två små söner. Andersson är liksom Johansson åkare och på hans anteckningar kan man läsa: ”Ansvarar för skjutsstationen fr 1/1 1909”.

Skjutsstationerna var den del av gästgiveriet som lånade ut/bytte hästar till resande. Från slutet av 1800-talet hade det blivit möjligt att förvandla gästgiverier till skjutsstationer och därmed ta bort erbjudandet om mat och husrum. Och det verkar ju vara det som Andersson har valt att göra.

Den 2 mars år 1908 kommer en anteckning att en 24-årig flicka har flyttat in till tomt 2b, det vill säga gästgiveridelen. Hon kommer från Kalmar och har precis börjat arbeta som folkskollärarinna. Hon gifter sig senare med läraren, senare överläraren, Adolf Hedvall i Åtvidaberg. Flickan bor i Möllershuset en kort tid, knappt ett år.

Några år senare flyttar Ernst Möllers äldre pensionerade syster Amanda Adolfina Möller, som också varit folkskollärare, in i gästgiverisidan. Vilket kan tyckas lite märkligt när hennes bror bor på andra sidan. Men Ernst ägde hela huset och förmodligen fanns det rum att tillgå i den andra, större delen. Kanske skönt att ha systern lite på avstånd också?

Det är helt omöjligt att ta reda på var i gästgiveridelen de båda folkskollärarinnorna hade sina rum. Men om det nu verkligen har bott en flicka eller kvinna under trappan kan det tänkas har varit en av dessa eller kanske båda två.

Vilket huset är? Det ligger på adress Järnvägsgatan 3, det röda huset bredvid Oasen. Det känner ni till väl?

image

bild (48)

plankan 

”Nu har jag rivit väggen mellan rummet och vardagsrummet och titta vad jag hittade”, skrev Henrik och skickade över en bild på en planka där det står: ”Gästgifvaregården”

Det som från början verkade vara en självklar historia visade sig bli en liten deckargåta. Jag har haft väldigt roligt på vägen att försöka läsa den och lite nytt fick vi lära oss på vägen. Jag vill avsluta med ett par ord till Signe Söderteg: jag tror att flickan under trappan var din namne, nämligen Signe Anna Dahl, folkskollärarinna i Åtvidaberg.

Följ gärna bloggen via facebook där jag då och då lägger ut lite bilder på Åtvid förr.

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Nu ska det från början sägas att det här är inte så himla lätt. Kanske går jag över gränsen för vad man kan gissa sig till, åtminstone vad gäller de första bilderna. Så det vore himla kul att höra på vilken bild ni tar det, om ni tar det alls!

bild-(64)

Vi fortsätter för att åtminstone se vad det är på bilden, eller hur? Kan först bara sägas att det var lite farligt att ta de här första bilderna!

bild-(63)

Det ser inte så farligt ut, men det var det. Lite brant. Lite halt. Och jag är ganska säker på att den är ganska djup den där pölen… Dags för nästa bild!

 

 

 

bild (38)

Men vad hundan Magnus! Du ska inte vara med den här gången heller!

 

 

 

bild-(62)

Det där var bättre. Den lilla branten ner till pölen ligger här i närheten. Förutom vatten tror jag att det kan finnas en hel del av en viss produkt i pölen.

 

 

bild-(61)

På lite längre avstånd. Kortet taget nu i helgen när det kom snö. Pölen ligger precis där snön tar slut, till höger och in bland träden.

 

 

bild-(60)

Så här ser det om man går ner en bit och tar kort upp mot den plats där jag just stod. Det var inte snö överallt som ni kan se. Har ni kommit på platsen? Det här är ett favorittillhåll för många som traskar omkring här med lite speciella redskap. En del av dessa redskap finns nog i pölen. Och då är det kört, om jag säger så. Just den här platsen är faktiskt uppkallad efter pölen, som då alltså inte heter pölen.

 

bild-(59)

 

Här har jag fortsatt en bit framåt, vänt mig och tagit kort tillbaka mot pölen. Så var är jag någonstans?

Dela gärna det här inlägget

Idé

Det har inte hänt en massa sedan sist och det har samtidigt hänt massor. Ni vet, jag berättade att jag har fått det stora förtroendet, det roliga och mardrömslika uppdraget att vara konferencier på universitetets personal/40årsfest den 28 maj (förra inlägget kan du läsa här)

Förra veckan träffades jag och min konferencierpartner, Roger, för att diskutera upplägget. Jag hade en idé kring vår performance. Visst,  visst vår roll är att vara ett kitt mellan de olika programpukterna och föra händelserna framåt, hålla tempot, vara energiska, lugna och ta scenen(eventbolagets riktlinjer), kanske inte direkt vara en programpunkt i oss själva. Men kanske en liten? Hur ska vi kunna låta bli? Detta är ju once in a lifetime. 3000 anställda!

Roger tyckte idén var bra och ville gå vidare på den.  Maria, min kollega, som ska hjälpa oss skriva manus, tyckte också idén var bra. Och Maria i sig själv blir kanon. Väl insatt i vad LiU står för, van att skriva spexmanus och förstår till fullo vår konferencierambition – kan det gå fel? Nix. Eller som min chef sa till mig:

”En sak är säker, det här måste blir bra. Det finns inte utrymme för ett misslyckande.”

HURRA!

Nu ska det bara förankras. Eventbolaget har gett sitt go. Idag ska ledningen förhoppningsvis ge sitt.

Sedan sätter vi 100 % fart.

To be continued …

(foto överst: Ewa, som håller i själva festen pekar var scenen ska placeras)

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Solig härlig lördag igen, lite snö fast det är vårdagjämning. Men vad gör väl det? Det som finns där uppe måste ju ner. Något direkt fäste lär det ju inte få. Våren är på full gång och i antågande. Och vems tur är det att veckosummera? Jo, Henrik Södertegs. Så vi kör igång.

Tre mindre bra

1. Att dygnet bara har 24 timmar. Tiden räcker inte till för allt man vill hinna med. Ändå har jag tid att skriva detta…Märkligt

2. Att leveranstiden på måttbeställda bänkskivor ska vara så lång. Jag vill gärna färdigställa renoveringar medans motivationen finns.

3. Att det helt plötsligt känns som att alla man känner drabbas av cancer. Hoppas att någon snart hittar ett botemedel mot denna vidriga sjukdom.

Tre bra

1. Att utesäsongen snart är här. Jag saknar att kunna ha dörrarna öppna utan att hela huset blir ett kylskåp. Det ska även bli spännande att se vad som kommer upp ur marken i trädgården.

2. Den Allsvenska säsongen börjar snart. ÅFF hamnar på 6:e plats 2015. Starkt!

3. Varför ska det vara så svårt att komma på de bra sakerna? Man kanske tar de bra sakerna i livet för givet ibland och ser inte att de sker framför näsan. Jag är i alla fall evigt tacksam för min fina familj.

Dela gärna det här inlägget

”Vi drog från stan i hundranittio”

Jag gillar, som ni kanske har förstått, historia i allmänhet och lokalhistoria i synnerhet. Jag gillar såväl äldre historia som mer närliggande. Det som hände igår är historia. Åtvids historia, gammal som ny, är fantastisk. Jag har ju dessutom blivit så pass gammal nu att mina nostalgiska känselspröt är väl utvecklade och kultiveras allt mer för var dag som går. Det innebär att jag blir alltmer lokalpatriotisk för var dag som går. Det har jag inget emot. Sedan får man, tycker jag, se upp så den utvecklingen inte går hand i hand med ett alltför konservativt sinnelag. Risken är stor. Det är lätt att tycka att det var så mycket bättre och vackrare förr och alla förändringar av ondo. Det är ju dagens Åtvidaberg vi lever i nu och det är det samhället våra barn kommer att vara nostalgiska över om 30 år.

Med detta sagt vill jag minnas ytterligare en plats som hade stor betydelse för mig som liten och som inte finns på det sätt den en gång gjorde. Platsen finns kvar, men den är naken och bortglömd för de flesta. Dess storhetstid är helt enkelt förbi.

Det är en plats förknippad med värme, sommar och långa, lata, härliga dagar. Den är förknippad med sololja, kaffetermosar, mariekex, filtar, mormors saft, blåa läppar och lek. Inte undra på att man blir nostalgisk då. Jag talar förstår om Örn. The Badplats. För den yngre generationen kan jag berätta att Örn är den sjö man ser när man åker Dalamonbacken ner på väg till Åtvid, man svänger alltså av stora vägen (35:an) till vänster innan man kommer fram till Facit.

örn_1959

För min del är badplatsen starkt förknippad med just Facit – som byggnaden fortfarande och för alltid kommer att heta för oss något äldre. Sega strukturer det där att ändra namn på företag, byggnader, med mera som har starka varumärken. Se bara på Cloetta Center, kommer det någonsin att heta SAAB Arena bland oss som inte arbetar med arenainformation? Och apropå Facit: När jag var liten minns jag att jag hörde talas om att det låg en forntida val under Facit, att man hade hittade den när man gjorde grunden till byggnaden men lät den ligga kvar. I mitt huvud var valen lika lång och stor som själva Facit. Är det någon mer som har hört den historien? Finns det någon sanning i den? Det är ju en fantastisk historia, som gjord för storytelling. Borde användas för att locka turister till Åtvid.

Jag åkte aldrig till Bysjön och badade som liten. Jag visste inte att det badet fanns. Det var Örn som gällde. Här fanns ett stort hopptorn, en kiosk, en lekpark, ett utedass (där det sades att någon snuskgubbe drog undan tunnorna, lade sig på golvet och låg och tittade upp på rumporna som tog plats där ovanför), en flotte och campingplats. På somrarna örn_1974gick jag på Örnresor. Det innebar att man varje morgon tillsammans med sina kompisar hämtades upp av en buss, i mitt fall på sunnebotorget, och kördes ut till Örn. Örnresorna var åtråvärda, det tyckte min 2-åriga lillasyster Lizette också. En morgon när jag skulle springa iväg med min väska flög hon på mig och rev upp ett stort rivmärke på min kind. Ärret efter rivmärket hade jag kvar i många år, som en åminnelse om Örnresorna och ledarna, som man var kär i, smaken av de svettiga leverpastejmackorna, som man åt med god aptit och enkronorna i shortsfickan som lovade löftesrika inköp i kiosken framåt eftermiddagen. Jag minns stockarna i vattnet som delade småbarnsidan från de simkunniga barnens sida och hur hala de var när man ställde sig på dem för att dyka i. Och hur de sjönk när många barn satt på dem. Målet var att trycka ner dem mot botten. På stockarna kunde man sitta med kompisarna hur länge som helst och prata, fnittra och spana på alla andra.

örn_1976

Alla somrar var inte soliga, som man brukar minnas dem. Nej då, jag minns nämligen hur man rusade in i de bruna omklädningsrummen, som hade titthål där pojkarna kikade in på flickorna, när det började regna. Hur man huttrande satt där insvept i handduken och åt sin matsäck och hoppades att tiden skulle gå fort så bussen kom snart. Men var det en fin dag, vilket det förstås oftast var, åkte man ofta ut till Örn med familjen på eftermiddagen också. Jag kommer ihåg hur jag ryckte handduken av Janne när han hade den om kroppen för att klä om till kläder. Hade han inte skrikit i höga sky hade inte alla runt omkring sett honom naken.

örn_1964

Jag minns ett annat tillfälle när jag och min kompis Kerstin skulle simma ut till flotten. Lizette som då kanske var 3-4 år tjatade om att få följa med, vilket förstås var omöjligt eftersom hon inte kunde simma. Kerstin och jag fick ändå lov att simma ut så vi hoppar i och börjar simma. Då hör vi ett plask bakom oss och strax därpå mammas skrik. Jag förstår att det är Lizette som har hoppat i och vänder om. Jag kommer ihåg att trots att jag simmade allt vad jag kunde kom jag ingenstans. Vi ser mamma springa på bryggan och hoppa i vattnet. Med kläder och skor. Mitt starkaste minne av händelsen var mammas träskor som flöt i vattnet. Medan min systers starkaste minne var upptäckten att det var omöjligt att gråta i vattnet.

Man åkte huvudsakligen ut till Örn för att bada, men även för att åka skridskor. Det var väldigt spännande och märkligt att kunna komma ut till hopptornet via skridskor.

skridskorpåörn1

Jag, 5-6 år, åker skridskor på Örn.

När man blev lite äldre cyklade man ut själv. Det var långt, men jag och min bästa kompis Annelie laddade hennes bandspelare med bästa blandbandet och sjöng oss ut till badet. Blandbandet var fyllt med hitlåtar från Kaj Kindvalls ”Poporama”, ”Discorama” och senare ”Tracks” och så Clabbes ”Rakt över disc”. En låt förknippar är ett med vår cykeltur ut till Örn (klicka på länken och tryck sedan på ”tillbakapilen” för att komma tillbaka eller vänta med att klicka tills ni läst klart!):

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=U3KFM_3KTj8

När jag var i yngre tonåren kommer jag ihåg hur man spännande det var när ÅFFs A-lag var ute och badade. Då var man mycket mån om hur det våta håret såg ut, hur man låg på handduken, vad man spelade för musik och hur man såg ut när man gick till och från badet. Då lekte man inte vid stockarna.

Idag har Bysjön ersatt Örn som vårt huvudbad inne i Åtvid. Men jag tycker att jag hör att det inte är så ”fint” att åka dit för att bada och sola. Man ska helst åkt a till andra ställen, till kusten och så. Det är klart att det är roligt att åka till olika ställen, men jag tycker att vi ska vara glada och nyttja det faktum att vi har ett bad mitt i samhället, med lekpark, kiosk, bryggor och flotte. Jag tycker det är fantastisk att musikbåten åker förbi och framför allt tycker jag att det är otroligt roligt att man, när solkanonen smäller, hör ett samstämmigt mummel från samtliga filtar: ”Nu är klockan ett!”

Sedan är det förskräckligt när folk förstör, bryter sig in i kiosken och vandaliserar. Jag förstår om barnfamiljer inte vill åka dit om det flyter omkring ölburkar i vattnet efter gårdagens fest eller kiosken är stängd för att man har slagit sönder en fönsterruta. Självklart ska man nyttja Bysjön på kvällarna också. Det är ju perfekt att ungdomar kan samlas där. Men då ser jag framför mig kvällsbad, grillning, gitarr och sång. Och kanske lite hångel.

(samtliga foton utom det på mig är tagna av Alrik Agerbo mellan 1959 och 1976)

Nu har bloggens facebook snart 700 följare. Följ du också så har du koll på när inlägg läggs ut och du kan ta del av gamla nostalgiska åtvidsfoton. Bloggens facebook.

Dela gärna det här inlägget

Vad ser ni?

ben

Kanske ser du vad är på bilden, men kan du lista ut sammanhanget? Bild för bild ska jag låta fotot växa fram, så bläddra sakta nedåt om du vill vara med och gissa!

Blir det lättare om du ser den här delen av bilden?

ben2

Inte? Nej, jag förstod nästan det. Vi tittar på ytterligare ett fragment av bilden:

ben3

🙂 Vi tar en bit till:

ben4

Nu kanske? Något bekant ansikte? Men var i hela världen är det?

ben6

Ja det är frågan. Men det ser bekant ut, eller hur? Eller så är det superenkelt nu.

ben5

Det här har du sett förut. Bilden är från 1970-talet och det här företaget stod starkt bakom våra allsvenska hjältar:

ben7

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

dit genom att Idag är det Suzie Franzén som ger oss sin lista. Som vanligt börjar vi med de tre mindre bra sakerna för att avsluta med de tre bra och så går vi, uppmanar Suzie, ut i solen och njuter den här soliga lördagen!

Tre mindre bra:

1. Det är vår i luften och jag kan inte springa! Jag har gjort flera tappra försök men mina knän säger ifrån, jag saknar tjejgänget och våra löparrundor! Nu väntar jag på besked från röntgen och hoppas att jag kan få hjälp så att jag kan få njuta i löparskorna igen.

2. Den här veckan har jag återigen irriterat mig på mina medtrafikanter som pendlare mellan Åtvidaberg och Linköping. Du som vill hålla hastigheten 60-70 km/timmen på rv.35 (Linköpingsvägen), det är givetvis upp till var och en vilken hastighet du vill åka i. Men tänk om du kunde visa lite hänsyn och släppa om övriga när det är 10-15 bilar bakom dig. Det som oftast händer i pendlingstrafiken är att någon i den här kön har väldigt bråttom och gör en ”idiotomkörning”. Vi är då många som utsätts för fara. Så en vädjan till dig som vill köra i ett lugnar tempo använd backspegel och sväng in på en busshållplats/parkering och släpp om övriga när du får många bilar i kö bakom dig.

3. Det som göms i snö kommer fram i tö. Det ser så skräpigt ut på många ställen innan vårstädningen blivit utförd och dessa fb cigarettfimpar! Jag upplever att det är många som kastar ut cigarettfimpar från balkonger och fönster under vinter. Det är ingen vacker syn så snälla du som röker ta hand om dina egna cigarettfimpar det är ingen annan som vill plocka upp dem efter dig.

Tre bra:

1. Framför allt är jag så lyckligt lottad att jag har mina barn och barnbarn, släkt och vänner som ger mig positiv energi i min närhet. Den här veckan har jag fått njuta av alla fyra barnen och de fyra barnbarnen. I kväll ska vi gå ut och äta, titta på Brännvin i kikaren tillsammans med de två äldsta barnbarnen Isak och Ella, det ser jag fram emot. Jag har även kunnat träna tillsammans med mina systrar.

2. Vårsolen är här! Tänk så efterlängtad den är varje år.

3. Jag har fått positiv feedback och den kom från ett oväntat håll. Vilken energi och arbetsglädje den gav. Jag hoppas att jag och många fler med mig kan bli bättre på att ge varandra positiv feedback det ger så mycket och kostar så lite.

Följ gärna bloggen via facebook och du kommer dit genom att klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Det är frågan. Känner ni igen det?

bild (45)

Eller kanske det här som är taget på samma ställe. Typ.

bild (55)

Om inte så tänker jag nu avslöja lite mer bild för bild – så bläddra inte ner för snabbt om du vill vara med och gissa. Första bilden:

bild (38)

Näe, jag bara skojade. Det är ju Magnus, regissör till nyårsfarserna jag spelar med i.

Nu så:

 

 

bild (52)

Känns det igen? Eller inte? Vi går vidare.

bild (58)

bild-(56)

bild-(54)

Japp, bron vid templet it is.

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget