månadsarkiv: mars 2015

Hemliga rum – del två: vår magiska ljuskälla

Kommer ni ihåg vad som hände på kvällen dagen före julafton? Ni vet då det allra sista skulle förberedas eller man äntligen skulle få slå sig till ro. Julskinkor i ugnarna, knäck på spisarna och uppesittarkväll framför teven. Då blev det strömavbrott! Ett sådant tillfälle!Jag var på kalas den kvällen. Snabbt kom stearinljusen fram på borden, men kaffe till desserten kunde vi inte trolla fram. Men det gjorde inte så mycket. Det blev mysigt och samtalet kom igång om vad som kunde vara orsaken, hur stor del av Åtvid som hade slagits ut och andra gånger det varit strömavbrott. Hemfärden, ett stycke utanför Åtvidaberg, på landet var mörk, nej fel, kolsvart!

För några år sedan var det ett liknande strömavbrott. Jag hade precis fått en router till bredbandet och satt i köket, lite lagom ängslig, för att rätt koppla in den. Jag läste bruksanvisningen, granskade skeptiskt mackapären och vågade  till slut sätta kontakten i vägguttaget och: Allt slocknade! Klentroget tittade jag ut på gatan: Allt svart. Inne i husen och utanför. Paniken växte. Vad hade jag gjort? Snabbt som ögat drog jag ut kontakten igen, desperat att återställa ordningen. Men, nej, allt förblev svart. Åh, nej, jag skulle hamna i tidningen som Åtvids stora elsabotör. Kanske till och med i teve och radio. Skulle jag bli skadeståndsskyldig? Det måste väl ändå vara routerproducenternas ansvar? Eller?Jag samlade mig. Jag skulle åka iväg för att repa nyårsfars. Bilen hade ju billyktor – det skulle väl inte vara så svårt att se? Men det var det! I stort sett livsfarligt.

När jag åkte där på vägen och sakta närmade mig parkeringen vid Folkets hus och insåg att hela Åtvid var mörkt och att min router kanske inte hade med saken att göra så slogs jag av att så här måste det ju ha varit förr. Mörkt alltså. Innan det fanns elektricitet i samhället. Kanske inte riktigt så mörkt för inne i husen och kanske i viss mån utomhus hade man förstås fotogenlampor. Och lyktor och ljus. Men ändå. Och det var inte så himla länge sedan det var så. Tänk så beroende vi är av elen och så ställda vi blir av att allt plötsligt slås av. Det är fascinerande att påminnas om att tre-fyra generationen bort fanns det inte lysknappar, elektriska spisar, tvättmaskiner och element.

Skulle vi förflytta oss hundra år tillbaka i tiden och gå genom Åtvids gator en sen eftermiddag i januari skulle det, sånär som på några lyktor här och var, vara väldigt mörkt. Husen värmdes i bästa fall upp av kakelugnar och öppna spisar. Kvällsgröten kokades på vedspisar. Lyse fick man av fotogenlampor. Stillsamt skulle vi vandra längs den gamla Stenhusgatan. I handen en lykta för att bättre se var vi satte fötterna. I höjd med adelswärdska fattighuset skulle vi dock bli varse bekanta ljuspunkter. Från Brukshotellet och sjukstugan lyser ett ljus vitare och starkare än alla andra ljus. Och, minsann, där nere från bruksområdet, vid sågverket, snickerifabriken, smedjan, mejeriet, med flera byggnader, ser vi samma ljus. Både inne och ute. Aktiviteten är i full gång. Vi hör ljud från maskiner och människor. Längre fram ser vi samma speciella ljus sippra ut från Brukskontoret.

Ju längre bort från bruksområdet desto tystare blir det. Vi hör vattnet som rör sig i kanalen, vatten från Hårsfjärden, Glan, Stora och lilla Bjärn, Tran, Virken, Glan, med flera sjöar, som fritt eller via reglering samlas i Bysjön för att slutligen hamna i kraftkanalen och fortsätta sin färd fram till … ja, vadå? Jo, platsen där vattnets kraft omvandlas till ljus på något magiskt vis.

Vi vänder oss hastigt om, lyktan i handen skramlar till, och följer kanalen. Den vackra kanalen som vi kanske bara ser som ett pittoreskt inslag i vår miljö. Den är så mycket mer än så. Snart slår ljudet från industrierna emot oss igen. Och på baksidan av det gamla kopparverket står hon: En gul rappad byggnad med orientalisk kupol. TA och LD står det ovanför dörren och årtalet 1906. Baron Theodor Adelswärd och hans hustru Louise Douglas.

Theodor Adelswärd var fast besluten att modernisera sitt bruk med elektrifiering med theodor adelswärdvatten som källa och satte igång redan i slutet av 1800-talet. Han månade dessutom om att skapa ett vackert samhälle , en trädgårdsstad enligt engelsk modell var drömmen. Duktiga och namnkunniga arkitekter anlitades, till och med för att rita nyttobyggnader som Kraftstationen.

Och än idag forsar vattnet in i den vackra kraftstationen som fortfarande förser oss åtvidabergare med elektricitet. Men sedan 1997 sker det inte längre i Forskrafts regi utan i Vattenfalls. Och, som ni kanske har räknat ut, är kraftstationen det andra rummet i vår exposé ”Hemliga rum” i Åtvidaberg. För hur många, förutom Ulf Karlsson, som sköter anläggningen, har egentligen sett den annat än utanpå? Och kanske inte ens då tänkt på den då heller för att vi är så vana att se den och inte heller tänker man kanske på vad den används till? Men innan vi går in i Kraftstationen måste jag ställa frågan: Har ni tänkt på var kanalen börjar och slutar och att det är just en kraftkanal som fortfarande används för att producera el – som lyser upp din lampa på kvällen, värmer dina kalla fötter på vintern och ger dig lagad mat på bordet -och inte bara är en plats för rekreation och mata änder? Så, om ni inte har något emot det börjar vi med en tur på kanalen!

bild-(77)

 

Låt oss börja från början. Bysjön vid kanten av Villan och Bysjökrogen. Här leds vattnet in i kanalen.

 

 

 

 

bild (76)

Hur mycket vatten som ska tillåtas komma in i kanalen är reglerat. Vattennivån i Bysjön får sänkas med max 1,5 meter, inte mer.

 

 

 

bild (75)

 

 

Vattnet fortsätter under bron vid Kammarbovägen och ut till änderna som väntar på andra sidan.

 

 

 

bild (74)

Huvuddelen av vattnet fortsätter i kanalen, en del viker av ned till höger i det som är ett naturligt vattendrag, nämligen Åtvids ström.

 

 

 

bild-(73)

 

Kanalen som vi ser den om vi står med ryggen mot Adelsnäsvägen.

 

 

 

 

bild-(70)

 

 

Kanalen rinner vidare och är här i höjd med Ålundamagasinet som ni ser till vänster.

 

 

 

 

bild-(71)

 

Och här tar det stopp, för inte har vi sett något vatten rinna på Järnvägsgatan? Nix, men under. Men innan det släpps in i den stora trätrumman passerar det stora risgrindar.

 

 

 

bild (69)

Vattnet som rann ned till höger vid Kopparvallen kommer så småningom in den här vägen vid Mässen. Visst är vattnet vackert? Hoppas att satsningen på Kulturcentrum kommer att innebära att vi kommer det närmare och verkligen ser det! Vänder jag mig om ser jag det som bilden under visar.

 

bild (68)

 

bild-(67)

 

I trätrumman kommer vattnet från kanalen vidare ned mot Kraftstationen.

Långt därnere anar vi den gula byggnaden. Åker du ner vid Eksågen eller passerar via 35:an eller Sunnebovägen så ser du den tydligt. Visst är den häftig?

 

 

bild (65)

bild (44)Numera har byggnaden fönster av plast då kostnaderna att reparera krossade rutor blev för höga. Brandstegen på sidan är inmonterat för att ingen ska kunna ta sig upp på taket. Det är några av de åtgärder som man tvingats göra för att minska skadegörelsen.

 

 

bild-(47)Uffe Karlsson tar emot oss på en guidad tur och äntligen får vi gå in i Kraftstationen.

bild (54)

Här står jag framför själva hjärtat, eller snäckan som det heter, där det inströmmande vatten blir till elektricitet. Svårt att förstå hur det går till. Allt jag kan säga är att i den gråa jättemaskinen, snäckan, far vattnet från kanalen som en skottspole. Uffe och hans kollegor har att reglera och överse att tillförseln av vatten är den rätta.

bild-(63) Mycket är förstås automatiserat.

bild-(48)

Och en del är det  inte. När spättluckorna som reglerar vattnet fastnar någonstans i alla sjöar som har reglering så är det bara att åka ut med spättet och bända. Kanske ett jobb för de som gillar krossa rutorna eller på annat sätt förstöra Kraftstationen?

Om man inte vill använda den ålderdomliga metoden så finns det en spättmaskinen (nedan)

bild-(52)

 

 

 

 

 

 

bild-(61)

 

Mycket är svårt att förstå, men när Uffe påpekar att det går 10 000 volt i de svarta handtagen till höger och att vi omedelbart skulle dö om vi tog i dem så förstår vi. Fast lite sugen på att testa och se om det verkligen stämmer blir man allt…

 

 

 

bild (43)

På baksidan av Kraftstationen forsar vattnet ut igen och fortsätter sin färd fram till Håcklasjön.

 

 

 

bild (46)

För att återvända till inledningen och strömavbrottet för ett par år sedan som sägs ha  orsakats av en råtta, men där jag fortfarande inte var helt övertygad om att jag och min router inte bar skuld, så kan jag nu lyckligt lägga det samvetet åt sidan. För jag har varit inne i rummet där de gigantiska så kallade lysknapparna eller ställverken sitter. Och i ett av dessa:

bild-(59)

finns fortfarande spåren kvar av branden som orsakades av nämnda råtta:

bild-(60)

För att lära mig om Kraftstationen har jag förutom Roy på Brukskultur haft en del litteratur till hjälp. Framför allt en uppsats författad av Peter Dahlgren ”Tidig elektrifiering i bruksorten Åtvidaberg” samt ”Forskraft 1911-1986” av Gösta Adelswärd och ”Åtvidabergs historia”.

Detta var nummer två i serien ”Hemliga rum”. Det första hittar du här: ”Ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna”

Följ gärna bloggen via facebook som du hittar här: ”Stort, smått och lite däremellan”

Dela gärna det här inlägget

Från Jambas till Momangen

Ett tillkännagivande: när jag några gånger har åkt genom Åtvid lite senare på kvällen, typ vid 11-12, har jag sett tjejer (och killar) som jag känner igen och vet att de är i yngre tonåren ”dra omkring” och jag har förfasat mig: att de får vara ute så sent en vardagskväll och dessutom röker de!

Men vadan detta? När blev jag en medelålders präktig moralkärring? Vem ”drog runt” själv, i yngre tonåren, runt på gatorna i Åtvid? Möjligen inte på vardagskvällar för då spelade jag handboll eller satt pliktskyldigt och läste mina läxor, men på helgerna. Att man drog runt då och nu är ju inte så konstigt, vad annars fanns och finns det att göra? På vår tid fanns det ju faktiskt en fritidsgård som jag dock oftast valde bort till förmån för gatorna. Och vi hade the time of our life, Annelie och jag. Fast vi rökte inte. Det vidhåller jag fortfarande vara en förkastlig och livsförkortande sak att göra.

Hur långt man gick på en utekväll kan man bara sia om. Vi pratar mil. Hade vi tur kom det så småningom en raggarbil (allra helst en Impala) eller möjligen en Volvo eller en gammal hederlig Amazon och vi fick åka med. Det var det sistnämnda som var målet. Sitta i en bil, prata skit, lyssna på raggarmusik, skratta mycket och glida förbi alla andra som var ute i samma ärende. Gissa om man då blev lite putt när några andra tjejer redan satt i bilen när den åkte förbi oss! Och tänk att vi små flickor, varav åtminstone en sedermera moraliserar över dagens cykelburna ungdom, åkte med dessa äldre killar i deras bilar! Annelie och jag hade varsin likadan jeansjacka (Rocky inköpta på H&M) med ett påsytt Pontiac-märke på ena ärmen.

Vi började vanligtvis kvällen hemma hos Annelie, som bodde bortom Långbrottsskolan och så gick vi vanligtvis till gatuköket Momangen, på parkeringen under bron framför stationen, där Tobbas gatukök låg tidigare. På den här tiden fanns det ingen rondell framför stationen utan det var bara en vanlig korsning, som så småningom fick Åtvids första och enda rödljus (om man bortser från den vid Facit som var igång kl 7 och kl 16 när facitarbetarna åker till och från jobbet). Över järnvägsspåret fanns den gamla gröna bron och vid vägen, nedanför stationen till höger, bort mot Sunnebo låg GULF-macken. Ännu längre tillbaka fanns det en kiosk på stationshusets högra sida som man kunde åka ända fram till med bilen. Dit åkte mamma och jag ibland i hennes röda bubbla för att köpa mintchoklad förpackad i silver- och blåfärgad stanniol. Det var för övrigt på den tiden när man inte behövde ha säkerhetsbälten i bilen, vilket medförde att jag oftast låg i min favoritplats det lilla hålet (gjort för bagage antar jag) bakom baksätet i huvudhöjd med detsamma. Tämligen livsfarligt. Men det var mycket som gjordes på den tiden, vi pratar början och mitten av 70-talet, som inte görs nu eller åtminstone inte i samma utsträckning. Föräldrar rökte till exempel hejdlöst i bilen.

På Momangen kunde man hänga ett tag, inne eller ute, alltid träffade man någon. Senare järnvägsgatan_1979på kvällen köpte man sig eventuellt en pommestallrik med ketchup här. Sedan gick vi Järnvägsgatan, själva huvudgatan, upp. Förmodligen stod redan nu några bilar tätt ihop på ICA-parkeringen. Kanske blinkade några lysen när vi passerade. Vi fortsatte, ivrigt diskuterande vilka bilar som hade stått där och vilka som möjligen hade kunnat sitta i dem och därmed utfört blinkningen. Medan vi gick passerade raggarbilar sakta, sakta och kanske kunde en välbekant figur med slickat hår och armbågen nonchalant i den nedvevade rutan nicka lite avmätt coolt mot oss. Stannade de inte blev vi förstås grymt besvikna men fortsatte till Majorens Ringköp (där Yuniq ligger) och köpte enkronas-tuggummi: Bugg i lakrits- och jordgubbssmak så då var förpackade som små kola, Jenka, Shake, Funny, Dance och min absoluta favorit: Chock. Med jeansjackefickorna fyllda fortsatte vi vår vandring genom åtvidskvällen och natten.

Sent omsider hamnade vi ute på Jambas (namnet är en ihopsättning av ägarfamiljens medlemmars förstabokstav) i Fågelsången. På en kväll kunde vi säkert gå fem gånger mellan Jambas och Momangen. Om det räckte. Och på de olika ställena vi kom till så pratade vi med folk, blev tutade och blinkade på. Mycket skratt, fniss och skvaller blev det på en kväll.

Om jag sov över hos Annelie avslutades kvällen inte helt ovanligt med varsin kartonghalva tresmaksglass; jordgubbar, päron och vanilj. Vi skar helt sonika halvliterspaketet i två lika stora delar och åt rakt ur kartonghalvan.

En del kvällar bjöd på överraskningar i form av en åktur till Vallonen i Överum eller fest i någon lokal någonstans, men vanligtvis höll vi till Åtvid. Det är klart att jag tänker att dagens ungdom omöjligt kan ha lika roligt som vi hade då. Men det är klart att de har. Det hoppas jag verkligen!

Foto överst: Järnvägsbron 1971 (på min tid fanns inte den gula kiosken) taget av Alrik Agerbo. Foto på Järnvägsgatan är från 1979 och även det taget av Alrik Agerbo.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Lördag. Dags igen. Veckosummering. Tre bra. Tre mindre bra. Den här veckan gästar Claes Klasander! Och här kommer hans lista:

Tre mindre bra:

  1. Ligger alltid på gränsen för att hinna med morgontåget 6.52 från Basthagen. I veckan missade jag…
  2. Jag är vapenvägrare och pacifist. Därför tycker jag att diskussionen om Sveriges avtal med Saudiarabien borde ta avstamp i andra värden än vinst och svenska arbetstillfällen. Det är en större fråga än så. Svor jag i kyrkan nu?
  3. Hinner inte – och borde inte – ta ifatt alla läckra semlor jag missat i år.

Tre bra:

  1. Veckans badmintonpass på söndagar kl 18-20 är en av höjdpunkterna. Vi har plats för fler!
  2. Dagens besked att Vårdcentralen ska flytta ner till centrum blev jag glad för.
  3. Förberedelserna för helgens stora aktivitet har gått bra. Nu ska vår son Jakob och jag tappa upp årets version av ”Garpans Blot-mjöd” på flaskor för efterjäsning och god kolsyra. Lovande!

Vill ni läsa andra veckolistor? Se menyn till höger och klicka på ”Veckans tre gånger två”.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Precis som förra gången visar jag bild för bild och du har chansen att kika på kort för kort för att försöka komma på vart det är taget. Så på vilken bild kommer du på det rätta svaret?

v1

Känner ni igen det ovan? Lite väl svårt kanske? Vi visar lite mer:

v2

Detta är ju en väldigt liten yta på en stor plats, men vi backar lite och går först igenom dörren:

v4

Är den bekant månne? Detta har en gång i tiden varit ett privat hem, men numera kan vi alla öppna dörren och kliva in. Åtminstone vissa tider.

v3

Fin dörr, eller hur? Vi återvänder till platsen för den första bilden:

bild (48)

Har ni sett detta live någon gång? Före detta biblioteket i:

villan1

Japp. Villan Nu är det ju inte riktigt så här grönt ännu utan mer så här:

bild (51)

Dela gärna det här inlägget

Slå igenom eller slå i hög?

Jag har antagit en utmaning, en stor en. Jag hade egentligen inte så mycket val annat än att tacka ja. Men jag blev väldigt glad, upprymd och ville förstås bara säga ja. Men så när det första uppståndelsedammet har lagt sig så står man där och tänker oj då. Hur gör jag nu det här?

I måndags hörde nämligen universitets prorektor av sig och frågade om jag tillsammans med en person kunde tänka mig agera konferencier på universitetets stora födelsedagsfest i maj och till vilken alla anställda (4 000) bjuds in? Ett hedersuppdrag, som hon uttryckte det. Och det är det, helt klart. Jag blev jätteglad. Vilket förtroende och vilken utmaning. Plötsligt bleknar det faktum att jag sagt ja till att hålla ett föredrag på Rotary och på Åtvids föreläsningsserie. Det ska också bli kul, men detta var ju ett top notch. Men shit, vad har jag gjort?

Förstås hörde jag genast av mig till den andra personen. Vi måste sätta igång direkt. Det här måste bli toppenbra. Bäst! Jag kommer att ligga sömnlös och fundera på upplägg, oja mig för kläder, håret. Jag måste ringa nu och beställa tid! Det måste bli så himla bra. Bara det faktum att vi ska introducera Jonas Gardell! Jag MÅSTE impa på honom. Och han är ju knappast särskilt lättimpad?  OM han blir det så kanske jag kan få turnera med honom och Mark sedan. Tror ni inte det? De kommer nog att tycka att det är gulligt att ha med sig en tant som pratar östgötska och tror att hon är rolig och ärtig? Sedan kommer förfrågningar och erbjudanden att strömma in: Let’s dance, Fångarna på fortet, På spåret, Stjärnorna på slottet, premiärer och galor. Radio och teve. Världen ligger öppen.

Men än så länge är universitetsparken, platsen för mitt genombrott, i vila, lyckligt omedveten om den uppståndelse som kommer att äga rum om två månader och 20 dagar.

Om det nu blir helt fasansfullt så kan jag i alla fall trösta mig med att då och då skriva om det och låta er hänga med på resan. Om ni vill.

bild (43)

bild (47)

Översta fotot: Jag och Kerstin. Det är inte Kerstin som är min partner den 28 maj.

 

Dela gärna det här inlägget

Hemma hos … Tuva

”Du kanske undrar varför det är så tomt?”

Vi har precis kommit uppför trappan till övervåningen, passerat en toalettstol i hallen (jodå!) och kommit in i hennes rum.

Jag tittar mig omkring. Så tomt är det inte. Men med en sjuårings mått mätt kanske det är det? Den retoriska frågan indikerar i alla fall att det brukar finnas mycket mer saker i rummet.

”Här”, hon klappar på ena väggen, ”ska vi göra en öppning och då kommer mitt rum att vara även här. Kom ska du få se!”

Tuva Roberthson pilar snabbt som ögat ut genom dörren, passerar hallen och in i ett annat rum. Ett rum under ombyggnad.

bild (35)

”Den här har jag målat alldeles själv!”

Tuva pekar på golvet där en liten vitmålad hylla ligger på ett tidningspapper.

”Det är en mobilhylla. Jag ska ha den över sängen och sängen ska stå här.”

Tuva pekar och måttar i rummets ena hörn.

tuva5

 

Och här ska det vara ett pysselrum, förklarar Tuva och öppnar en liten dörr i rummet. Hon förklarar snabbt vad som ska finnas på de olika hyllorna innan hon med bekymrad hantverksmin vänder sig mot fönstret och påpekar att glaset måste bytas.

Hon rycker lite i glaset:

”Titta här, det är helt löst!”

 

Nu förstår jag plötsligt varför det finns en toalettstol i hallen. Här renoveras det för fullt. Men inte i den takt Tuva önskar förstår jag snart. Mamma Monika och pappa Johan har tuva8inte alls samma ork som hon. Tuva suckar och ser lite bister ut. Det var ju faktiskt meningen att rummet skulle vara klart till jul. Men snart ljusnar hennes ansikte.

”Men när rummet är klart, typ i mars, kommer jag att bli helt happy!”

Nu hoppas hon att de ska måla väggarna vilken dag som helst och sätta upp en blomtapet på ena väggen. Det ska nämligen vara ett sommarrum. I hennes rum idag finns det, förklarar hon med eftertryck, väldigt många rosa saker och det beror på att hon har bott där sedan hon var liten. Nu ska det bli mer som ett tonårsrum och det innebär bland annat att det kommer att finnas en hylla på väggen för smink och smycken.

”Fast jag har inte så mycket smink. Bara pyttelite. Men smycken har jag! Titta!”

Tuva tar fram ett vackert rosafärgat smyckeskrin med pärlhandtag, urskuldar den rosa färgen, och lyfter upp halsband, armband och en liten glittrig sköldpadda. Sköldpaddan är inget smycke egentligen, hon har fått den av tandläkaren. Samma tandläkare som hade bedövning med banansmak, vilket smakade mycket gott.

tuva1tuva2

 

”Det här halsbandet är jättefint. Kolla!

 

 

 

När hon inte målar väggar och mobilhyllor så går Tuva i skolan. I första klass. Hon trivs så där. Hon ser lite bekymrad ut igen. Det skulle nog vara bra om det inte pratades så mycket i klassen, ungefär halva klassen är alldeles för pratsamma. Hon själv då, undrar jag, pratar hon? Svaret lämnar mycket obesvarat:

”Man vet aldrig.”

Men skolan har i alla fall bidragit till att hon lärt sig läsa. Och att hon kan klockan. Tuvas ansikte har ljusnat igen. Det är jättebra att hon kan klockan och kan hålla reda på tiden själv. För då behöver hon inte vänta tills mamma och pappa vaknar på helgerna utan kan gå till kompisar själv. För Monika och Johan sover, enligt Tuva, nämligen jättelänge!  De är riktiga sömntutor, deklarerar hon.

Liksom Tuva har Monika och Johan och storasyster Tilda sina sovrum på övervåningen.

”Vi kan inte titta i mammas lådor, det är privat” förklarar Tuva när vi kikar in i rummen och får mig att känna mig lite som en som just tittar i folks privata lådor. Men jag inser att jag nog inte ska ta åt mig för mycket. Tuva är ärlig, rak på sak och rolig som få.  Hon förklarar att jag ska se upp var jag sätter fötterna i rummet som renoveras. Det kan finnas vassa spikar på golvet.

”Men jag har plockat upp dem jag har hittat och lagt dem där.” Hon pekar på fönsterbrädet.

”Så snällt!” säger jag.

”Ja, fast det var inte för din skull just.”

Vi får många härliga skratt tillsammans under mitt besök. Och det gäller att hänga med i tuva4 svängarna. Hon slår sig ner i soffan i allrummet på övervåningen, plockar fram en bok ur bokhyllan. På framsidan syns en krokodil med napp i sin mun. Hon tittar allvarligt på mig och säger:

”Den här boken påminner om morfar. Han är så barnslig!”

Sedan skuttar hon in i sitt rum igen och visar var på den rosa mattan som kusinernas hund Siv bajsade en gång.

Apropå hundar, har inte Roberthsons en egen hund? Jodå, hon heter Kezzie. Just nu är hon är i hundgården. Och vägg i vägg med hunden bor kaninerna. Och så finns det en katt i familjen också, berättar Tuva. Han heter lille Orvar men kallas Korvar och bor hos farmor och farfar i Bestorp. Det skulle inte funka att ha Korvar i samma hem som Kezzie.

”Kezzie skulle äta upp honom på tio minuter!”

bild (53)

Här syns spår efter hunden Sivs bravader.

Vi går nedför trappan. Tuva tar långa kliv över varannat trappsteg. Tillsammans med Tilda visar hon mig köket och vardagsrummet. Och pappas jaktrum.

”Vilket fint älghorn” säger jag och tittar på hornet som sitter över dörren.

”Ja, hm”, säger Tuva försiktigt, ”det är faktiskt hjort.”

bild (54)

Här visar Tuva och Tilda köket. 🙂

bild (55)

Vardagsrummet

Lagom till fikastunden kommer pappa Johan hem. Vi fikar och pratar. Snart börjar Tuva hoppa på stolen. Hon har kommit på att pappa och hon har en hemlighet tillsammans, de ska baka något till kvällen. Ingen får veta vad det är, de var nere i affären och handlade allt som behövdes igår. Men Tuva bara måste få berätta för mig, om jag lovar att reportaget inte läggs ut före kvällen förstås?

Sagt och gjort. Vi går upp på Tuvas rum, stänger dörren och Tuva berättar med stor inlevelse om bakverket, en nutellakaka. Som jag är helt säker på smakade gudomligt!

bild (57)

 

 

Familjen Roberthson

 

 

 

Vill du läsa fler ”hemma hos” där något av familjens barn visar mig runt, ta del av härliga nostalgifoton av Åtvid eller få kunskap om Åtvid förr – följ då bloggens facebook så får du koll på när nya inlägg läggs ut. Facebooksidan hittar du här.

Vill du läsa andra hemma hos? Länkarna hittar du här:

Hemma hos … Jeff

Hemma hos … Meja

Dela gärna det här inlägget

På cykeltur

På somrarna när jag var liten följde jag ofta med min mormor till gammelmormor och gammelmorfar som bodde i Korshult. När jag var riktigt liten satt jag bakpå mormors cykel, på pakethållaren, vilket fungerade utmärkt fram till den dag jag fick in ena foten i hjulet. När jag blev sju-åtta år fick jag cykla själv. Jag cyklade först och mormor efter på sin röda cykel.

Ser jag tillbaka på tiden när jag var liten slås jag av att inte bara stenar och hus upplevdes större då utan även att platser låg mycket längre bort än de egentligen gör. Det fanns platser som var otänkbara att gå till för att de fanns som i ett annat land. Det var inte några farliga ställen som så, de fanns bara utanför min geografiska karta. Det fanns hus i närheten av Höghuset, vid Sunnebotorget, bara ett stenkast bort, där klasskompisar bodde och som kändes som halvvägs till månen.

Men med mormor på väg mot Korshult var jag ute på säker mark. Precis när man hade skramlat över järnvägen svängde man vänster in mot Håckla (vilket namn egentligen!). Rakt fram, mot reningsverket. När vi kom till den 45-gradiga kurvan strax före bron så ropade jag alltid förnumstigt till mormor: ”Så otäck den här kurvan är”. Jag tänkte att hon uppskattade att jag uppmärksammade och ondgjorde mig över den skarpa svängen där en bil närsomhelst kunde dyka upp och köra över en. Mormor svarade alltid snällt jakande trots att hon måste ha tyckt att jag hade en väldig hang up på den där kurvan. Sedan kom den gamla träbron över vattnet med det konstiga öde huset på vänster sida. Det lät så härligt dovt när man cyklade över bron. Eftersom jag visste att avloppen i Åtvidaberg kom ut i Håcklasjön spanade jag alltid ivrigt ut i vattnet med förhoppningen att se ett resultat av detta flyta omkring. Men till min stora besvikelse såg jag aldrig något.

håcklahåckl2

 

 

 

 

 

 

Och så uppför backen mot Bruksgatan och snart var dags att ge sig ut på den farliga landsvägen. Mormor hade gått igenom både hur jag skulle cykla på vägen, nära kanten och stadigt, och hur jag skulle svänga vänster in på Falerumsvägen, ut med armen mot vänster, se sig om, ut till mitten och så över resten av vägen. När vi var säkert över på andra sidan visste jag att mormor skulle ropa att jag var duktig. Vi hade våra ritualer, mormor och jag.

När vi lämnat landsvägen kom vi bokstavligt talat till en helt annan värld. På avstånd hörde man fortfarande den tunga trafiken men här, på den mindre vägen, blev det successivt allt lugnare och tystare. Man färdades i en tunnel av grönska och doften av kom tillbaka med full kraft. Grusväg. Finns det något så somrigt som en sådan? Jag tror inte det. Cykelhjulen slirade och kanade iväg när man tog i av alla krafter uppför backarna. Fladder i gardinerna och nyfikna ansikten dök upp vid fönstren. Här passerade inte någon tillräckligt ofta för att det skulle ha blivit vardagsmat. När jag äntligen hade tagit mig hela vägen upp brukade jag springa ner och hjälpa mormor att få upp med hennes cykel likaså.

Så var vi uppe vid det gula huset. Här stod tiden stilla. En katt sträckte lojt ut sig i på den gamla stentrappan vid huset. Det enda man hörde var insekternas surranden från gammelmorfars alla blommor, bärbuskar och fruktträd. Så en rörelse i jordgubbslandet. Där stod gammelmorfar och kisade bort mot oss. Hans ansikte gammalt, glatt och vänligt. Ögonen lika blå som himlen tårades lätt. Håret tunt och grått och handen som han lade för att skugga ögonen var stora, grova och märkta av ett långt liv som skogsarbetare för Baroniet. Kramen han gav mig doftade snus, jord och söta bär.

Oavsett hur varmt det var gick gammelmorfar alltid klädd i gröna heltäckande galonbyxor med hängslen, långärmad rutig flanellskjorta, undertröja och stora, bruna stövlar. Under galonbyxorna långkalsonger. Men värmen verkade aldrig besvära honom det minsta.

När man gick in i huset klämtade en klocka välkomnande. I köket fanns en gammal vedspis med lucka att stoppa in ved i, en soffa där gammelmorfar och katterna vilade middag, fönster ut mot trädgården och så gammelmormor vid diskbänken. Hon kokade kaffe i en panna och hällde via en sil, för att få bort sumpen, upp i kaffekopparna.

De här cykelturerna med mormor och besöken i Korshult var speciella för mig. Min mormor gick bort för drygt tio år sedan och gammelmormor och gammelmorfar långt dessförinnan. Jag saknar dem allihop, men främst min finaste mormor. De ljusa sommarkvällarna minner om henne och signaturerna till ”Allsång på Skansen” och ”Ring så spelar” vi är hennes signaturer. Jag ser henne framför mig där hon pysslade med sina blommor på balkongen eller när hon satt vid köksbordet och klappade sin katt Selma. Hon hade alltid tid för fika och samtal. Minnet av henne är fortfarande så starkt att jag hör hennes röst, känner hennes lena händer och förnimmer hennes doft. Jag ser henne fortfarande framför mig när hon gör iordning kaffe, lägger frusna bullar på folie i ugnen och nyper vissna blad från krukväxterna? När jag häromdagen vågade mig på att baka drömmar eller serverade ragggmunkar direkt från stekpanna är det som om mormor finns med mig. Kanske är det så hon lever vidare, via mina minnen, men jag hoppas verkligen att det är mer än så för jag hyser en stark önskan att få krama min mormor på riktigt igen.

mormor70

Mormor och jag på hennes 70-årsdag 1993.

För några år sedan pryddes brofundamentet, som bor granne med den gamla håcklabron, med en fantastisk jättelik och modig kvinna, Trudy. Trudy är underbar, jag älskar henne! Tack Sissi Stahli för henne! För mig känns det symboliskt att hon har cyklat hela vägen fram till Håckla på sin fina, röda cykel för att ta ett vågat hopp!

trudy

Trudy

OBS! Följ gärna bloggen via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Järnvägsgatan förr

Jag kämpar på med att få ihop bilden av hur Åtvid såg ut förr. Och varför vill jag få ihop det kan man undra. Jag har faktiskt lite svårt att svara på det. Det började nog med att jag tyckte att det såg pittoreskt och idylliskt ut, att jag tyckte att det är synd att det är förlorat.  Sedan var det kanske inte fullt så gulligt som det såg ut?

Men hur synd vi än tycker att det är så får vi inte tillbaka det som en gång var. Men jag har fått ett behov av att VETA. Jag kommer inte ihåg en enda byggnad trots att de revs när jag var liten. Jag vill tanka av de som kommer ihåg för att jag är nyfiken och jag vill kunna. Jag vill veta att där låg postvillan där tandläkare Torstenssons bodde senare, där låg Pinnbygget som kallades så därför att huset såg ut som en igelkott innan putsen kom på, där bodde Möller som renoverade uret på Folkets hus, där fanns ett kondis, det fanns en Simons hörna även för länge sedan och tänka sig att Slaggboet och Klinta är två identiska hus som från början bara hade en våning.

Det är häftigt att veta och jag är en person som lätt förlorar mig i det förgångna, som fascineras av det. Som har ett behov av att hitta samhällets rötter och mina egna. Så, hänger ni med mig på en tur igen?

Vi begränsar oss till Järnvägsgatan den här gången och till min hjälp har jag Harry Hollners skrift ”Kvarteret Jernvegen och husen däromkring” samt Östergötlands bilddatabas ”Östgötabilder”. Samtliga foton, om inget annat sägs, är tagna av Johan E Thorin från sekelskiftet 1900 och framåt.

Om man idag ställer sig på trottoaren till höger om rondellen vid Kulturhuset och tittar ned mot Getingen skulle man förr ha sett detta:

pinnbygget och simons hörna_1912

Pinnbygget är det vita huset till vänster och revs mellan 1965 och 1968. Huset till höger finns kvar idag, men ser lite annorlunda ut, och rymmer Yuniq, San Remo osv. I Pinnhuset fanns Gerda Djurmans affär som sålde garn och handarbeten. Senare kom affären att heta ”Barngarderoben” då man utökade sortimentet med barnkläder.

 

järnvägsgatan med pinnbygget till vä_1915

 

Här har vi en liten annan vinkel på Pinnbygget och ”Ringköps”-huset. Alla har vi våra referenser och historia! 🙂

 

 

 

bagare österbergs hus_1910

”Ringköps”-huset innan det byggdes till. Detta var från början Bagare Österbergs hus.

 

 

järnvägsgatan_konditori_1929

Här fanns alltså senare Simon Johanssons herr- och damekipering. Senare kom Mahrs manufaktur att finnas här och – det här minns jag faktiskt! – Continent. Eller, det jag minns av Continent var att jag vippade en skyltdocka i skyltfönstret och att mamma generat och bryskt tog mig därifrån.

Om jag nu har förstått det rätt så fanns senare Loords konditori där bagare Österberg hade haft sitt, dvs där solariet Meddo ligger idag. Rätta mig om jag har fel! Huset har under åren även rymt radioaffär, blomsteraffär, färg- och kemikalieaffär.

Fortsätter vi ned på vänster sida så kom efter Pinnbygget ett hus som finns kvar idag, det röda bredvid Oasen-huset. Byggt år 1900.

Här bodde tidigare urmakare Ernst Möller. Han renoverade på sin tid bland annat brukshotellets/Folkets hus/Kulturhusets klocka. Se mitt tidigare inlägg ”Hemliga rum”. På baksidan fanns ett gästgiveri.

gästgivaregården

Känner ni igen huset på Järnvägsgatan 3? Här på ett gammalt vykort som är Allan Peterssons ägo.

Järnvägsgatan 3 följes av nummer 5. Dagens Oasen. I Hollners skrift har det här huset, som byggdes 1898, rubricerats Maxim Rooths Skrädderiaffär.  Det i sig är ju väldigt intressant eftersom det tidigare hade funnits en Maximilian Rooth som förestod Roothboden vid Gamla torget. Finns det någon koppling eller är Maxim Rooth ett vanligt namn på den här tiden?

Oasen förr i tiden

Fotograf okänd

Därefter kommer en rad hus på vänster sida som inte finns idag. Alla revs utom ett, som brann ner 1958.

Vi har C-E Carlsson garnhandel:

järnvägsgatan_carlssons garnhandel_1898

 

Huset kallades även Kvarnvillan och senare, 1967, öppnade ICA sin första butik i en barack på den här tomten.

 

 

 

ICA startbutik_ 1967

Foto: Alrik Agerbo, 1967

Nu börjar vi närma oss Adelswärdsgatan, vägen som går mellan Centrumhuset och Domushuset. Gatan som då hette Bokbindaregatan.  Innan vi når fram dit kom ytterligare ett hus: P.M. Sahlströms bokhandel. Sahlströms fanns i Linköping och öppnade en filial i Åtvidaberg. År 1919 tog en kvinna vid namn Olga Smedberg (!) över bokhandeln. Ni kanske kommer ihåg någon av hennes efterträdare? Bjurström, Bergsbo eller Lundberg. Här ser vi huset nedifrån stationshållet, huset till höger.

sahlströms bokhandel till hö Vintertid

järnvägsgatan_bokhandeln_1937 Sommartid

Nu går vi över Adelswärdsgatan och befinner oss på den sida där man kan åka ner till Willysparkeringen. Här låg ett hus på adress Järnvägsgatan 11 som revs för att ge plats till Domushuset och rymde Åtvidabergs Bokbinderi- och Accidenstryckeri. I det här huset fanns även en hattaffär, en musikaffär och så Nya Kondis:

järnvägsgatan_bokbinderi

Foto hämtat från Hollners skrift.

Därefter kommer postvillan. Och gällande detta hus är det några som har frågat om det är samma hus som tandläkare Torstenssons och som brann ner 1958. Svaret är ja.

järnvägsgatan_postvillan_1903

järnvägsgatan_postvillan_1903_2

Idag fick jag kort inskickat till bloggens facebook av Annette Sundqvist vars pappa Arne var brandchef i Åtvidaberg och här står på hustaket:

torstenssons hus i brand (annette sundqvist pappa Arne brandchef på taket)

torstenssons hus i brand_2

Slutligen fanns det längst ned på Järnvägsgatan ett hus som var tjänstebostad för anställda på Westervik-Åtvidaberg-Bersbo Järnvägsaktiebolag.

järnvägsgatan_bostad

Och så allra längst ned, järnvägsstationen:

förr1

Det sista kortet: vykort i Allan Petterssons ägo.

Följ gärna bloggen via facebook

 

Dela gärna det här inlägget