månadsarkiv: april 2015

Nätet – äh, det är bara en tillfällig fluga!

När jag tänker tillbaka ungefär tjugo år tillbaka i tiden och min första tid vid Linköping universitet blir jag lite fnissig. Jag läste fristående kurser, historia och religion. I ämnet historia fick man ganska tidigt den fantastiska möjligheten att rota runt i arkiv i syfte att skriva en vetenskaplig uppsats.

Då var det helt naturligt det fascinerande faktum att jag skrev de där uppsatserna för hand med papper och penna för att sedan använda min svärmors gamla skrivmaskin. Jämfört med att skriva på dator var det ett hästjobb. Mycket tid, tipex, tålamod och klipp-klistra krävdes innan alstret var klart! Jag kommer ihåg den eufori jag kände när min svärmor hade investerat i en ny, modern skrivmaskin, som var utrustad med en suddfunktion. Med den kunde maskinen snyggt sudda två rader bak i texten. Det var en innovation och modernitet som tog andan ur mig. Makalöst bra! Funktionen hängde på att man upptäckte sina fel i tid, för mer än två rader bakåt kunde den inte gå. Men då slapp man tipexa och därmed få en knölig yta på vilket den nya bokstaven alltid och utan undantag inte blev rak eller tydlig. Behövde man dessutom tipexa flera gånger hade man snart skapat en liten vit kladdig kulle på pappret där den nya bokstaven hjälpligt placerades. Resultatet blev ännu mer bedrövligt om man inte hade tålamod att vänta tills tipexet var torrt. Då fick man leva med en liten ledsen bokstav på sniskan.

När jag skrev min D-uppsats år 1991 fanns det förstås datorer, men långt ifrån alla hade en. Jag var nöjd med den moderna skrivmaskinen med inbyggd suddfunktion. När jag närmade mig datumet för opposition hade min handledare läst uppsatsen flera gånger och skulle nu ge mig ett slutgiltigt okej att lägga fram den för prövning. Så säger han plötsligt, lite så där i förbifarten och utan att lägga så stor vikt vid det, att ett stycke (han måttade texten med tumme och pekfinger) skulle kunna flyttas till sammanfattningen i slutet av uppsatsen och det skulle bli ännu lite bättre. Jag tittade förbluffad på honom. Var han inte klok? Förstod han vad hans lättvindigt framlagda förslag skulle innebära i timmar framför skrivmaskinen med suddfunktion? Det enda som inte skulle beröras av hans förslag var de fyra första sidorna, allt annat skulle rubbas och därmed behöva skrivas om. Jag tittade på honom, tog mod till mig och sa med gråten i halsen:

”Men då får jag ju skriva om hela uppsatsen.”

”Va?”

Hans förvirring var total. Jag upplyste honom om att jag skrev på skrivmaskin och nu var det han som tittade på mig som om jag inte var klok. Han försäkrade mig snabbt om att jag inte behövde flytta stycket, uppsatsen höll ändå. Men tänk, idag hade jag lätt kunnat markera stycket och flytta det var helst jag ville. Det är gjort på några sekunder.

Men min handledare kan inte ha tyckt att jag var helt tokig för när uppsatsskrivandet var klart erbjöd han mig projektanställning hos honom. Kanske tyckte han att det var lika bra att han tog mig under sina vingars skydd för att ledsaga mig in i den nya tidsåldern? För det var här, på tema Hälsa och samhälle, jag för första gången använde dator. Varje morgon tryckte jag lika fascinerat och andaktsfullt på datorns startknapp och såg operativsystemet MS-DOS sakta komma till liv. Markören blinkade länge på vänster sida på skärmen innan det kom igång. Jag lärde mig göra diagram i ett avancerat program med variabler och siffror hit och dit. Den hårda vägen lärde jag mig att det inte är en bra idé att sätta kom ihåg-lappar på skärmkanten. Klistret från post it-lapparna, tja det bränner fast i värmen från skärmen.

På tidigt 1990-tal gick man inte ut på nätet för att surfa, googla eller för all del facebooka. Jag kommer ihåg att det pratades en del om nätet och att det lät så svårt. Var det som att läsa en tidning på skärmen eller hur funkade det? Jag minns att jag var på väg hem efter en dags arbete när ett radioprogram tog upp det där med internet och surfing. Snabbt stängde jag av för att slippa lyssna på det stressande eländet och sa tröstande till mig själv:

”Det är nog bara en tillfällig fluga det där internetet, det kommer inte att bli något av det så jag behöver inte lära mig det.”

Idag baseras hela mitt arbete nätverk och kommunikationskanaler via internet. Så mycket för den tillfälliga flugan! För våra barn låter tiden före nätet, datorer och mobiltelefoner som stenåldern. Och till viss del kan jag hålla med. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var innan jag kunde googla mig till allt jag behöver veta eller inte kunna nå den jag behöver prata med var jag än befinner mig. Men det är verkligen inte så länge sedan det inte var möjligt och jag är glad att jag kommer ihåg mina stressade tankar på vägen hem från jobbet. Det är häftigt att ha varit med om denna enorma tekniska revolution.

Samma sak var det med mejl. Det fanns inte när jag började jobba för professorn på universitetet men när det kom reagerade jag mer positivt för att inte säga hänfört och besatt. Det var det roligaste som någonsin hade hänt! Fantastiskt! Tyvärr hade jag bara en person jag kunde mejla med, men det räckte. Även om Cissi inte var lika ivrig som jag, så svarade hon snällt på mina mejl som forsade in. När hon inte svarade direkt sprang jag bort till henne och kollade om mitt meddelande hade kommit fram. Idag suckar man tungt när inkorgen är full.

Undrar om den tekniska utvecklingen kommer att fortsätta utvecklas i sådan takt som den gjort de senaste tjugo åren så att mina barn kommer att kunna berätta häpnadsväckande historier om saker de inte kunde göra när de var små? Vad skulle det var i så fall? Tänk att när vi var små kunde vi inte förflytta oss till andra sidan jordklotet bara genom att tänka att vi skulle dit eller tänk på den tiden använde vi små mynt för att betala för varor eller tänk när jag var liten hade vi inte inopererade chips i hjärnan som gav oss all världens access. Den som lever får se. Eller: Tänk när jag var liten trodde man att man skulle dö och inte finnas mer. Haha!

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Idag tackar vi Stefan Kalm för veckans lista.

Tre mindre bra:

1. Allt för många dör på flykt över haven.

2. Allt fler tycks tro på påhittade ”fakta” än vetenskapligt bevisade företeelser, exempel är egenskaperna hos kolloidalt silver och så kallade detox-produkter samt antivaccinationspropaganda.

3. Det har kommit fram att ett vanligt insektsmedel skadar humlor och solitärbin, vi ska vara rädda om dem och allt annat i naturen.

Tre  bra:

1. ÅFF tog sina första poäng i söndags.

2. Första gäddan för säsongen fiskades i onsdags.

3. Jag har fått en del nya vänner, men även bättre kontakt med vänner ”från förr”. Det värmer.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del fem: ”Nämen, se gouda, gouda!”

Hundra år sedan. Det känns länge sedan. År 1915. Då var min gammelmorfar och gammelmormor 16 år gamla. Det återstod åtta år tills min mormor skulle komma till världen. Gammelmormor och gammelmorfar som jag minns så väl och min mormor som alldeles nyss levt och som i allra högsta grad är en del av min tid. Då är hundra år inte så långt borta. Inte långt borta alls. Men om jag skulle bli förflyttad hundra år tillbaka, att jag i morgon bitti skulle vakna i Snatra där gammelmorfar växte upp, skulle jag få en chock.  Jag skulle vakna upp i en förmodligen betydligt mindre skön säng än min egen, kanske med en grov filt på mig. Mitt ute i skogen. Kallt och mörkt tills man eldade i vedspisen och fick igång fotogenlampan. Jag skulle få hoppa i några gamla träskor och leta reda på utedasset. Som med all säkerhet inte skulle vara särskilt mysigt alls. Kallt, rått och aningen snuskigt. Jag skulle bli serverad gröt och mjölk som smakade lite annorlunda än den jag är van vid. Mjölken ja, var hade man den när det inte fanns kylskåp? I matkällaren kanske? Mjölk direkt från kossan eller inhandlad? Var i så fall?

Snatra_1

Snatra vid 1900-talets början

Men om det skulle vara en chock för mig, hur skulle det inte vara för gammelmorfar om man förflyttade honom från 1915 till 2015? Chocken kanske skulle vara större än någon förmår hantera. Telefonens alarm som ringer på morgonen. Mjuka sängar, varma duntäcken. Täta fönster och väggar. Vi fiskar upp telefonen, passar på att kolla lite Instagram. Vad har Camilla Läckberg haft för sig under natten? Gullat med Simon Sköld, jaha, surprise. Vi stiger upp på varma klinkergolv och sätter oss på en fin porslinstoalett. Dock inte samtidigt. Elektrisk ljus flödar från taken tills jag släcker för att det är så mycket mysigare med stearinljus. Varmvattnet spolas frikostigt i duschhandtaget. Vi passar på att sätta igång en tvätt i tvättmaskinen. Mikron plingar efter två minuter och signalerar att havregrynsgröt är klar. Katten som kommer lojt neddimpande från övervåningen och kräver gourmetmat (kattgourmet alltså!) i sin skål. Mjölk och lingon till gröten finns i kylen, bröd i frysen och kaffet bryggs i maskin som sitter fast med en svans i väggen. Och så detta ofattbart stora hus för tre personer. Eller fyra med honom. Jag klagar över lite ont i halsen och han tänker på sina vänner som dött i mässling och lunginflammation. Jag slår på radion och vi får ta del av vad som hände i all världens hörn för mindre än en minut sedan. Och så stryker vi en blus, torkar håret med fönen, lägger ut en status på facebook och får skjuts till bussen, en dubbeldäckare, av Linn i Laila Lack, hennes lilafärgade Volvo.

År 1915. Inne i Åtvidaberg hade nyligen det elektriska ljuset gjort entré på några få ställen, såsom brukshotellet, sjukstugan, brukskontoret och nere vid industrierna som låg där Gropen ligger idag. Trä förädlades till kontorsmöbler och parkett i snickerifabriken, i hjulfabriken tillverkade man förstås hjul och i armaturfabriken, en av de största i Sverige, framställde man rör, ventiler, kranar, med mera. Förutom dessa större industrier fanns även en del mindre såsom kvarnen, slakteriet, tvättinrättningen, bageriet, bryggeriet och mejeriet. Här fanns även ett varmbadhus och ett kallbadhus. Ni har säkert sett bilder på kallbadhuset som låg i kanten av nedre dammen som fanns där Åssaparkeringen ligger idag. Övre dammen fanns framför Stallet.

Av de gamla fabrikslokalerna finns några byggnader kvar idag, bland annat Eksågen som hörde till Kopparverket och så den här, föremålet för dagens hemliga rum. Kom, vi gör ett besök! Men vart ska vi gå in? Här kanske? Snygg trappa! Snygg lägenhet!

tobias3

tobias4

tobias1

tobias2

Wow, vilket ställe! Rustikt renoverat.

Men vi går tillbaka till början av 1900-talet. Byggnaden i sten och cement blev klar år 1904 och kostade då 56 000 kronor. Till det tillkom inventarier för närmare 30 000 kronor.

1919_2

Foto: Thorin, 1919

Här ser vi det gamla Varmbadhuset till vänster, en byggnad som rymt bryggeriets mälteri, mejeri och som vid den här tidpunkten var tvättinrättning och badhus. Ni känner nog igen byggnaden till höger, dagens huvudperson. Men vad användes den till? Jo, mejeri. En verksamhet som fram till 1903 hade funnits i grannbyggnaden, det som blev varmbadhus. Men behovet av större lokal och framför allt den stora branden 1903 som eldhärjade den befintliga byggnaden gjorde att man fattade beslut om att bygga nytt. Det sägs att det i mejeriet vid tidpunkten för branden, som började i snickerifabriken, fanns 3 000 ostar och att ostlukten låg tung över brandplatsen.

Och det var förstås just det man tillverkade i mejeriet – ost och smör. Visste ni till exempel att Goudaosten kom till Sverige via Åtvidaberg?

Men nu måste vi gå in och kika! Undrar om min gammelmorfar någonsin var här? Ja, möjligen, men han gick nog i så fall till husets långsida där MCM Service ligger idag. Vi återkommer till det. Nu tar vi vägen som traktens bönder tog om de kom med mjölk till mejeriet. På husets kortsida, som vi passerar när vi går till gamla Torget, fanns avlastningskajen där hästskjutsar med mjölk och folk rörde sig. Man kan tänka sig att det rådde stor aktivitet.

Hästskjutsar och folk_1904

Foto: Thorin 1904

Tjugofyra år senare, 1928, har mjölkskjutsarna fått sällskap med den allra första bilen som hämtade mjölk, en Fordlastbil. Se bilden nedan. Ägare till den var Kalle i Ingatorp. Röret till vänster på mejeriet är ångledning till badhuset.

 

 

Mejeriet. Bryggaregatan. Med mjölkskjutsar framför. 1a bilen som hämtade mjölk, en Fordlastbil. Ägare Kalle i Ingatorp. Röret till vänster är ångledning till badhuset._1928

Foto: Thorin 1928

Steg man sedan innanför dörrarna vid kajen möttes man av ett stort mottagningsrum för mjölk. Här är det en bonde i förgrunden som just kommit in med mjölk och bakom honom ser vi mejerskan.

.Bonde som kommer med mjölk och en mejerska. Mottagningen. Dörren leder till maskinsalen_1903

Foto: Thorin 1903

Inne i mottagningsrummet hittar vi ytterligare en dörr, in i huskroppen, vi öppnar och befinner oss på på en trappavsats. Stora fönster gör att ljuset flödar här inne. Nedanför trappan skyndar personalen fram och tillbaka. Här har vi arbetssal och maskinrum. Trappan till höger på bild är den trappa vi just gått nedför från mottagningen

maskinavdelning_2

Foto: Thorin, år saknas

ostavdelning_1940_IT Ostavdelningen. Ysteriet_1933 separatorer och pasteriser maskiner_2_1936_IT separatorer och pasteriser maskiner_1936_IT

Foto: Thorin, blandade år.

Observera lamporna i taken, det här var den första fabriksbelysning som existerade i Åtvidaberg

I byggnaden hittar vi även mejeriföreståndarens kontor, omklädningsrum för personalen, och laboratorium. I den del där Tobias Blomberg och Andrea Kallin idag har sin lägenhet (bilderna i inledningen) fanns lektionssalar och bostad för mejerskorna. Nedan ser du en lektionssal med stort bord i förgrunden, mjölkflaskor i fonden. och på väggen planscher för undervisning.

Interiör från lektionsal i mejeriet_1905

Foto: Thorin 1905

Idag skryter vi, med all rätt, över vårt fotbollsgymnasium och golfgymnasium. Då ska vi veta att vi fram till 1941 på uppdrag av staten drev en mejeriskola med plats för minst åtta elever! Själva skolan var gratis, men man betalade för mat och bostad med lyse, uppvärmning och städning – 180 kronor per halvår. Därtill hade man även kurser för redan utbildad personal som behövde lära sig mer om mejerihushållningens teori, smör- och ostbehandling samt skötsel av maskiner.

Mejerigrupp i maskinhallen_1905

Mejerigrupp, 1905. Foto: Thorin

Mejerigrupp. Interiör från gamla mejeriet_1899

Mejerigrupp i det gamla mejeriet 1899. Foto: Thorin

Går vi in i den här delen av byggnaden idag så ser vi att en del av det gamla finns kvar och jag måste säga att det ger mig behagliga rysningar. I mejeriets gamla arbetssal och mottagning planerar ägarna till fastigheten, Carl-Johan och Anne Liedberg, att i framtiden ha sin egen lägenhet. De kommer förmodligen att inta sin nattsömn i det gamla mottagningsrummet. De är måna om att bevara så mycket som möjligt av det gamla invändigt och, om möjligt,  ta tillbaka hur det såg ut utvändigt . Att lägga om husets tak så som det en gång såg ut, ta tillbaka det fantastiska ljusinsläpp som förr fanns via fönster i taket och ta bort plåtschabraket som finns över ingången till MCM Service och ta tillbaka det gamla sadeltaket istället. Och så …Carl-Johan är inläst och har många drömmar. Men det kostar förstås en hel del pengar att realisera allt. Och tid…

bild (56)

Här skymtas trappan som gick till  mottagningen. Tottar vi på de gamla bilderna ser vi att det satt ett fönster där cirklarna finns. Förmodligen har dessa cirklar varit utrustade med visare som angett var i produktionsprocessen man befunnit sig.

bild (62)

bild (64)

bild (61)

Åkte någonsin gammelmorfar från Snatra för att besöka mejeriet? Ja, kanske för att köpa mjölk? Där MCM Service ligger idag fanns mejeriets butik, den enda mjölkbutik som då existerade i Åtvidaberg.

Till min hjälp att skriva texten har jag främst haft skriften ”Åtvidaberg och dess närmaste omgivningar”, sammanställd av Harry Hollner. Foton på Tobias Blombergs och Andrea Kallins lägenhet är tagna av Tobias.

Följ gärna bloggen via facebook

Vill du läsa om andra hemliga rum, klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Vad vore en lördag utan veckolista? Tråkig. Idag är det Marianne Jansson som förgyller vår tillvaro genom att dela med sig av sin veckosummering:

Tre mindre bra:

1. Att lägga sig sjuk i mitten av veckan kändes både tämligen onödigt och dåligt tajmat. Hade INTE tid med det.

2. Nu borde vår altan vara prunkande av penséer osv, av det syns ännu inte ett spår… Varför ska det vara så svårt att komma igång varje år? Tänkte att det inte skulle bli som förra året att när väl penséerna kom ut – blev de kvar hela sommaren… Skärpning!

3. Negativa människor. Helt enkelt.

Tre bra:

1. Att det är underbart med all fågelsång på hundpromenaderna – livsgläde! Och lägg därtill att det är LJUST – underbart!

2. Jag har dammat av och luftat kameran – DET var kul!

3. Att veta att den årstid närmar sig när vi ska plumsa ner vår lilla aluminiumbåt och utforska nya sjöar och öar. Och att jag redan nu köpt en massa böcker som ska avnjutas då!

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Till simmis

Vi åkte ofta dit, sommar som vinter, jag och mina kompisar. Med viss regelbundenhet gick man dit med skolan också. Vem minns inte lekarna, doften, värmen och, inte minst, personalen iklädda vita kläder och mjuka vita träskor?

Entrén, vars dörrar var svarta nedtill och hade glas upptill, låg i ena hörnet av den väldiga byggnaden. Cykeln ställdes i cykelstället utanför, nedanför raden av igenimmade fönster. Man tittade alltid upp, kanske sprang det förbi någon man kände där innanför? När man öppnade entrédörren slog värmen emot en och näsan fylldes av den karakteristiska och omisskännliga doften. Doften som efter besöket satt kvar på kroppen och i håret. Kassan var inhyst i en liten glasad hytt och hade man tur fanns det personal på plats. Men oftast fick man vänta en stund innan man kunde betala. Fick man vänta för länge blev man snart otålig och sprang trappan upp till höger för att se om de fanns på plats i den andra inglasade hytten. Här uppe slog värmen emot en med full kraft. Inte lustigt att fönstren som jag nyligen sett utifrån var immiga.

När allt var betalt och klart tog man sin plastpåse och nyckeln i gummibandet och gick trappan upp till vänster om kassan. Damernas och herrarnas. Rader av skåp och krokar. Väggfasta bänkar, väggfasta hårtorkar. Vitt, vitt, vitt.

Då och då gick man hit på skoltid och då kunde man räkna med att det ganska snart kom en kvinnlig personal till tjejernas duschrum och en manlig (fast ibland klagade de över att det kom en kvinnlig) till killarnas och såg till att man duschade innan man tog på de ändamålsenliga kläderna. Svårt och knarrigt var det att få på sig dem på våt hud. Sedan ut i hallen men handduken i handen eftersom man ville ha den torr tills man kom upp, för att sedan sitta och huttra i trappan tills 1) alla i klassen hade kommit och 2) läraren hade talat om vad man skulle göra.

Det paradoxala med den här platsen var att lika härligt och roligt som den var på fritiden lika ångestladdad kunde den vara under grundskoletid. Min största ångest någonsin. För jag kunde inte dyka.

Det var aldrig någon som lärde mig hur man gjorde och med åren blev det liksom försent. Det låter kanske löjligt att det var en stor grej. Men tro mig, det var det. Alla coola tjejer och killar kunde dyka. Alla ocoola tjejer och killar också för den delen. ALLA kunde, utom jag. Trodde jag i alla fall då. Jag vet inte, fullt upptagen som jag var med min egen ångest, om andra kämpade med samma sak. Jag försökte hitta på olika sätt att dölja det, vilket förstås var svårt. Antingen kunde man hoppa i när de andra redan var i och gärna under vattnet – vilket är en omöjlighet med över 20 elever i en klass – eller så kunde man hoppa i snabbt, innan någon var med på det, gärna när de stod bortvända från vattnet – vilket förstås också var en omöjlighet med över 20 elever i klassen. Tänk så mycket huvudbryderi och ångest när det mest självklara och förnuftiga hade vara att säga som det var. Ingen större grej tycker man kanske som vuxen. Men det var det. Jag var duktig på idrott i övrigt och det här var verkligen en stor black om foten. Det var helt omöjligt att erkänna att jag inte kunde, hellre dog jag.

Det fanns grader av ångest. Skulle vi bara gå dit och simma var det ganska okej. Absolut bottenlös ångest uppstod om vi skulle simma längder på tid. Då väntade man på varandra och skulle starta två och två eller en och en från kanten. Det var så jobbigt att jag gruvade mig i veckor innan det var dags och hoppades in i det sista att jag antingen skulle bryta benet dagen innan eller vakna sjuk. Jag kan inte nog understryka hur underbart det var att bli tonåring och få mens och då få den bästa av alla anledningar att slippa vara med i simhallen. Allt, allt, allt var bättre än att behöva stå där vid bassängkanten och inte kunna dyka. Men på morgonen när det var dags och jag inte hade förolyckats, inte blivit sjuk eller fått mens mådde jag illa och var gråtfärdig. Jag kunde bara inte fatta att andra åkte till skolan den här dagen lika sorgfria som dagen innan. För mig var det kris.

Men annars älskade jag att vara i simhallen. När jag var liten gick jag på simskola och jag minns hur jag tidigt på morgonen gick Bergsgatan upp från Höghuset, över bron över järnvägen och så Järnvägsgatan fram till Stallet och simhallen.

järnvägsbron.1971

Vy från järnbvägsbron i början av 1970-talet. Foto: Alrik Agerbo

Jag minns hur jag tog mitt första märke, Baddaren, och hur jag i leken efteråt upptäckte att jag hade tappat mitt märke. Förtvivlat lånade jag simhallens telefon och ringde gråtande hem till mamma, som lugnade mig med att hon skulle hjälpa mig att leta. Det hon inte visste då var att jag hade tappat mitt märke på den stora gräsmattan framför Stallet.

Jag åkte ofta till simhallen med kompisar och lekte där i timmar. Alla var där. Alla söta killar man kände till och många av ens kompisar. Man hoppade från trampolinerna och väntade på att vakten skulle ta bort repet från stora trampolinen. Man lekte tafatt. Simmade under vattnet och kollade vem som kom längst. Tog fram de stora och tunga metallbågarna som ställdes på rad på botten i den grunda avdelningen och så simmade man igenom dem. Man kastade små säckar till varandra som man fick hämta på botten om man missade att fånga dem. Och så fick man skäll från speciellt en i personalen om man gjorde något man inte fick såsom sprang på kanten, gjorde farliga hopp, knuffade en kompis eller tryckte ner någon under vattenytan. Han hade stenkoll och vaktade som en hök.

På sommaren öppnade utomhusbassängen och då var man där. I ur och skur. Gudars så man frös i utomhusomklädningsrummen. ”Klä på dig nu då” kommer jag ihåg att Kerstin manande på mig. ”Du blir ju varm bara du får på dig kläderna!”. Ja, men bara att stå där naken och kränga av sig den blöta baddräkten. Urk!

simhallen

Baksidan av simhallen och Stallet, 1972. Foto: Alrik Agerbo

Och så luciasimmen! Simtävlingar där min moster deltog. Skämthopparna som gjorde livsfarliga hopp från trampolinerna där de snubblade, ramlade på varandra, ställde upp stolar och byggde mänskliga pyramider.

simhall_65

Foto: Alrik Agerbo, 1965

Sedan stunden man väntat på. Takbelysningen släcktes och kvar var det grönaktiga magiska skenet från bassängen. Skenet som kastade skuggor på väggarna. Folk tystnade och så kom hon. Lucia. Jag drömde alltid om att jag en dag skulle få skrida fram längs kanten i vit skrud och levande ljus i håret, bort mot den lilla plastbåten som låg vid ena kortändan i simhallen. Samtidigt var det med skräckblandad förtjusning man iakttog hennes ostadiga steg när hon mödosamt klev ned i den guppande båten krampaktigt hållande i närmaste man. Minsta snedsteg så skulle den högtidliga stämningen förbytas till stämning i stil med stunden för skämthoppen. Men snart satt hon tryggt i båten och så drogs den längs långsidan av ÅSS-simmare. Om man var orolig för att lucia skulle hamna i vattnet så var man, av god anledning, lika spänd att allas vår musiklärare skulle hamna i bassängen när hon snedstegade sig fram längs kanten. Välsminkad, vältuperad, men kanske inte helt nykter.

Foto i inledningen är taget av Alrik Agerbo 1972.

Följ gärna bloggen via facebook där det även läggs ut mycket foton på Åtvid förr. Du hittar den HÄR

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Äntligen dags för veckans tre gånger två. Denna vecka levererad av Erkki Saikkonen, hemmahörande i Rimforsa.

Veckans tre mindre bra:

1. Jag satt bredvid en farbror på Kulturarvsdagen. Hans cancer hade spridit sig, så det var inte bara magen längre, vilket är illa nog. Han vann en bok på lotteriet, men visste inte om han skulle hinna med den. #fuckcancer

2. Mycket annat känns så futtigt i jämförelse med förra punkten, men jag var lite sjuk i veckan och borta från jobbet för första gången på länge, fick till och med skjuta upp ett uppdrag, vilket inte hör till vanligheterna.

3. Jag är lite mör och ledbruten efter några dagars grävjobb med altanbygge här hemma…men inget ont som inte har nåt gott med sig: Jag gör ju nåt!

 

Veckans tre bra:

1. Jag var på inte bara en, utan två, riktigt bra och trevliga fotoutflykter under Påskhelgen. Trevligt sällskap, bra ljus och fina objekt fyller på i bildskafferiet och kroppsenergin. Många transformatortorn blev det tillsammans med en fantastisk övergiven bybastu, skrotbil och ett par ödegårdar.

2. Jag höll mitt första bildföredrag i TinyTowers-projektet på Kulturarvsdagen som hölls i Rimforsa i år. En riktigt trevlig dag i fin miljö, med god mat och bra föreläsningar. Redan nästa vecka är det dessutom dags för nästa bildföreläsning på samma tema, även denna gång i Rimforsa, på bion.

3. Jag var på välgörenhetskonsert med Fredrik Frallan Jonsson o Co för Barncancerfonden. Där har vi ett gäng musiker som är generösa på mer än bara ett sätt. Vilket drag, vilken energi!

Följ gärna bloggen via facebook så missar du inte när nya inlägg läggs ut

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemma hos … Noah

När jag hälsar på har den nya familjemedlemmen bott i huset i en månad. Det är svårt att tro. Han verkar hemtam och tillfreds. Skålar med vatten och mat i tvättstugan, korg i köket och egna leksaker lite här och där. Om han inte leker med och kanske till och med biter sönder platsskålar från köket  förstås. För även om han är en oerhört duktig hund, tränad som vårdhund, så är Yum-Yum bara två år. Fortfarande valp och lite busig. Och fantastisk söt i sin ljusa labradorpäls.

Yum-Yum som gillar att leka ”gömma-saker”-lekar och fotboll med sin bästa kompis Noah. Och det är hos Noah Gullquist jag hälsar på för att göra ett hemma hos reportage.

Och efter att ha hälsat på mamma Maria, lillasyster Nellie och hennes kompis Martina och Yum-Yum förstås så börjar vi med att titta in i Noahs mysrum. Grå tvåsitssoffa med färggladabild (55) kuddar, ett lågt svart bord och TV. Här inne kopplar Noah av då och då med TV-spel. Men det har vi ju inte tid med nu. Nu pratar vi om semesterveckan på Kanarieöarna tillsammans med familjen och kusinerna Tilde och Wilma – pool och glass står på schemat, om skolan och, eftersom det är fredag, pratar vi lite om fredagsmys också. Choklad är favoritgodiset. Men mest pratar vi om Yum-Yum.

Yum-Yum var, berättar Noah, lite orolig första natten i sitt nya hem, men han har vant sig snabbt. På dagarna när mamma och pappa arbetar och han och Nellie är i skolan är Yum-Yum hos mormor och morfar.

”Han har en hundkompis där, Tara. De leker och har jättekul.”

Noah frågar Maria vilken ras Tara är. Hon är en schäfer och tik, visar det sig.

Noah visar mig alla rum på nedervåningen och det är dags att titta på teverummet på bild (62)övervåningen. Men först vankas det fika. Nellie och Martina har dukat fint med porslin och servetter i köket och det bjuds på semlor, muffins, kaffe och saft.

Yum-Yum visar stort intresse för bakverken och inväntar att en och annan bit kan trilla ner på golvet. Till hans stora lycka lämnar tjejerna stolar som kan slickas rena från många smulor.

bild-(66)

Morfar ringer för att höra hur det är med Noah och Yum-Yum

Noah och Maria tar fram hundgodis och visar hur duktig Yum-Yum är på att sitta, ligga och vänta på kommando. Efter ett tag tröttnar både han och Noah och istället sliter de med gemensamma krafter av Noahs strumpa och snart kiknar Noah av skratt när den sträva hundtungan slickar på foten. Maria och jag skrattar också. Det ser onekligen väldigt roligt ut.

bild (67)

Noah berättar att han fyller år den 12 april och att han redan nu vet att han kommer att få en BMX-cykel som har både fot- och handbroms. Då ska han få cykla till skolan. Det syns på honom att han ser fram mot den dagen.

Men apropå framtiden och att han blir äldre och äldre – vad ska han bli när han blir stor?

”Jag måste gå ut ur Facetten först. Men sedan vill jag laga moppar i Linköping tillsammans med min kompis Emil. Det har vi redan bestämt. Och vi ska lyssna på AIK-musik i vår verkstad. Och så ska jag ha en mercedessportbil.”

Det var värst! Det var besked som heter duga. Fast det där med Linköping får kanske ge vika, för Noah fortsätter:

”Vi ska flytta dit alla AIK:are bor, vid Friends Arena, och vi ska heja med AIK-klacken.”

”Nehej, du” svarar Maria, ”det ska du inte.”

Men nu är det fredag och choklad och ”Fångarna på fortet” står på programmet. Och kanske potatisgratäng, som är Noahs favoritmat. Och hamburgare, pizza och godispizza.

 bild (64)

Noah anfaller och Yum-Yum vaktar målet

bild-(65)

Yum-Yum är tränad som vårdhund och väldigt duktig. Men det krävs en kontinuerlig uppfostran, vilket mamma Maria tar sig an med den äran.

10929574_565114470258958_6943796760366981981_n[1]

Familjen Gullquist

Följ gärna bloggen via facebook

Vill du läsa andra hemma hos-reportage så hittar du dem här

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Den här veckan är det Glenn Berg som står för veckolistan och han vill gärna inleda med några ord innan han går in på själva listan:

Vi gläds över den annalkande våren. En dröm om varmare och ljusare tider där jord och kött vaknar till liv. Säkert en längtan som vi många delar. Men jag tror att vi ska vara uppmärksamma på kontrasternas mening, att några saker inte är någonting utan sin motsats – att det blir identitetslöst. Ljuset är beroende av mörkret. Utan mörkret så skulle uppfattningen om ljuset inte finnas. Mörkret kan kanske symbolisera många saker… Mörkret och den ångest mörkret tillkallar bör kanske i större utsträckning betraktas som en god kraft – att det öppnar upp för kreativitet och perspektiv. Använd den till för vad den är – att den i viss mening är bra för dig. Cyniskt, som någon sa.

Kort om fotboll också. Oftast så verkar det vara viktigare med 3 poäng än det som föranleder eller inte föranleder 3 poäng. Det finner jag besvärligt. Det kan vara en metafor för mycket – två betydelser.

Tre mindre bra:

1. Att situationen i Mellanöstern är så komplex och infekterad att inget gott kommer att komma ur det. Vi, Sverige står ju heller inte helt utanför.

2. Att vi har en vuxenvärld som i för stor utsträckning famlar omkring i en tyngdlös rymd där man försöker greppa i allt möjligt utan att veta varför. Barn fattar inga beslut på egen hand. Således är allt ont som händer barn de vuxnas fel.

3. Att iPhone 6 är bättre än iPhone 5. Jag har ju bara iPhone 5.

Tre bra:

1. Att hostan börjar släppa så jag snart kan börja springa igen. Min sambo studsar dagligen runt som en hormonstinn gasellhona i de kalhuggna åtvidsskogarna…vilket gjort att jag känt mig som en gammal blekfet engelsk fotbollssupporter.

2. Våra två fantastiska barn, Märta och Vilhelm som älskar sin mamma och oboy.

3. Att majsen och tomaterna jag försått börjar titta upp. Även om jag ser att det växer, så är det för mig helt obegripligt hur det går till. En litet frö som knappt syns blir på några månader kilovis med frukt.

Följ bloggen via facebook och ta del av gamla åtvidsfoton, veckolistan, hemma hos och en massa åtvidshistoria!
Vill du ta del av andra veckolistor? Klicka HÄR

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del fyra: med livet som insats

Året är 1848 och läget mellan Tyskland och Danmark har hårdnat. Konflikten kring områden som båda länderna vill betrakta som sina, Slesvig och Holstein, har nått sin kulmen och kriget står för dörren. Preussen ställer sig snart på tyskarnas sida. Danmark sneglar mot Sverige och Norge, kan man räkna med stöd härifrån? Jodå, flera tusen svenska soldater skickas att strida på danskarnas sida.

Hotet från Tyskland och Preussen hänger som ett tungt moln över Sverige i mitten på 1800-talet. Även om det var långt borta och människorna i bruksorten hade mer vardagliga bekymmer att tänka på så sprider sig en ängslan även i Åtvids socken. Tänk om Sverige skulle bli indraget i krig mot en sådan mäktig fiende? Det skulle sluta i förlust och elände.

Även baron Jan Carl Adelswärd på Adelsnäs oroar sig. Han var till åren kommen men han mindes, som om det var igår, ungdomsåren i Paris. Han var där när franska revolutionen bröt ut. Lika mycket som han fascinerades över revolutionens idéer, lika mycket förfasade han sig över vad orostider kan få för katastrofala följder.

Vid 40 års ålder hade Jan Carl gift sig med en vacker ”spolflicka” från Adelsnäs linneväveri och välsignats med tre barn. Den äldste sonen Seth var nu 35 år och skulle snart komma att ta över Adelsnäs. Under långa, varma sommarnätter år 1848 diskuterar de båda herrarna hur en eventuell invasion skulle kunna påverka Åtvidaberg och Adelsnäs. Gällande Adelsnäs är Jan Carl särskilt bekymrad över de värdefulla böcker han inhandlat under sina resor i Frankrike. Han är på god väg att uppfylla sin dröm om ett franskt bibliotek. Hyllorna är fyllda av utsökta, vackert bundna, böcker. De han inte har handlat själv har han köpt via agenter i Frankrike och andra europeiska länder. Det var så man gjorde. Den långa väntan alltid så förknippad med vånda och förväntan. Skulle böckerna, helt unika i sitt slag, komma fram och i vilket skick skulle de vara?

I den sena natten och i stearinljusens sken tittar han förtvivlat på böckerna. Vackra och sköra, en del handskrivna andra tryckta med hjälp av den nya tekniken, viskar de från tidigare århundraden. En del flitigt använda, andra till synes helt orörda. I svinskinn, kalvskinn, med guldtryck eller spännen innehållande utsökta kopparstick eller andra illustrationer. En del har dedikationer till kungar eller till andra högt uppsatta ståndspersoner. Särskilt ovärderliga och oersättliga är förstås de medeltida handskrifterna som förmodligen är en av de största samlingarna i norra Europa. Seth ser sin fars förtvivlan och delar hans farhågor. Samlingar av det här slaget är kända och kommer att vara åtråvärda som krigsbyte. Att Jan Carl i sin ungdom blivit personlig fiende med den preussiske generalen och fortfarande verksamma Karl von Prittwitz förbättrade inte situationen.

När de första morgonstrålarna klär Bysjöns vatten i guld och rött har de båda herrarna utarbetat en djärv plan. Inom en vecka har gruvarbetare från Närstad och Bersbo kallats till Adelsnäs. Ett år går och när Preussen kallar hem sin ambassadör i Sverige och en preussisk-rysk flotta dyker upp utanför Harstena står den nästan helt klar.

Välkommen till det fjärde hemliga rummet. Grävd med livet som insats: Tunneln under Bysjön. Tunneln som förenar Adelsnäs med templet. Det låter vansinnigt, men det är sant. En tunnel har med människohänder, många händer, grävts under sjön. Via tunneln skulle Jan Carl inte bara kunna rädda sina böcker, utan sig själv, sin familj och andra värdeföremål.

lykta

Det blev aldrig en tysk-preussisk invasion och två år efter att tunnelbygget stod klart avled Jan Carl och Seth blev baron. Seth hade inga egna barn, så när han gick bort tog kusinen Theodor över och ganska strax därefter hans son Axel. Och Axel var, för att föra oss tillbaka till nutid, Gustaf Adelswärds farfars farfar.

I skarven mellan Seth och hans kusin Theodor föll tunneln i glömska. Men så i början av 1900-talet när den dåvarande baronen Theodor Adelswärd, Gustafs farfars far, lät bygga nuvarande Adelsnäs och tittade närmare på den gamla och intakta grunden till det gamla linneväveriet, som hade flyttats många år tidigare (och idag står längs Bruksgatan och går under namnet Japan), gjorde han en häpnadsväckande upptäckt. En öppning i stengrunden som i lyktans sken verkade oändlig. Vart kunde den leda? Förstärkning tillkallades och man kunde till sin häpnad konstatera att här fanns en tunnel. Om Theodor någonsin vågade sig på att vandra den här vägen till templet avslöjar inte historien.

När Roy och jag besöker Adelsnäs en kulen eftermiddag och tillsammans med Gustaf beger oss till den gamla grunden som ligger på kullen tittar jag ut över vattnet och ryser. Tänk att gräva sig ner under vattenytan, det låter som en vansinnig idé. Men inte desto mindre finns den där, öppningen in i grunden som sakta letar sig ner i marken, ner under vattnet och bort till templet. Hur skulle man någonsin våga sig på att gå ner där? När gick någon här senast? Och jag tänker på alla gånger jag badat i Bysjön, helt ovetande om att hemlig gång vilar långt där nere i vattnets djup. Jag ryser till igen. Jag tar ett steg in, två och tre. Men sedan vänder jag tillbaka.

bild-(49)

Rören till höger är delar av ett sentida avloppsystem infört av Theodor Adelswärd för att på något sätt göra bruk av tunneln

Gustaf och jag skrattar tveksamt och lätt nervöst när Roy tveklöst tänder sin ficklampa och letar sig in i gången. Det sista vi ser är hans ryggtavla som sakta försvinner i ficklampans sken.

templet

På plattan i mitten finns delar av järnringen, som användes för att lyfta plattan ned till hemliga tunneln, kvar.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget