månadsarkiv: maj 2015

Veckans tre gånger två

Inget vidare väder alls idag. När ska det egentligen bli härligt varmt och soligt? Jag har inte köpt utomhusväxter eller burit ut trädgårdsmöblerna. Känns liksom inte som någon idé. Tur vi har veckolistan att glädjas åt! Idag är det Lena Wallentinsson som summerar veckan.

Tre mindre bra:

1. Att jag tappade min mobil rakt ner i asfalten så att den blev obrukbar, fy vad man är beroende av den.

2. Att räven varit framme för att hämta sig ett skrovmål bland våra fjäderbeklädda husdjur (men lite tur att det blev en tupp, för det hade vi en för mycket av).

3. Att katten lämnat rester efter en delikat måltid ute på trappan som man råkar trampa i – barfota…

Tre bra:

1. Att telefonen blev lagad så snabbt! Tack den lokala butiken på torget för det. 🙂

2. Att jag fått veta att en kär vän ska gifta sig, det är så roligt med bröllop! Var på ett fantastisk vackert bröllop i helgen och nu blir det snart ett till! Härligt!

3. Ikväll är jag för första gången gäst på mitt eget jobb. Det ska bli jättekul att för en gångs skull vara på ”andra sidan”.

Följ gärna den här bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

#liu40

Åååååh! VARFÖR? Och samtidigt: så himla kul! Men måste jag vänta en hel dag till? Väntan är liksom värst. Jag vaknar och det första jag tänker på är det här. I morse blev jag lite osäker? Är det idag? Jag provade nämligen kläderna igår och visade upp för Mats. Fick tummen upp. Men upptäckte också att den första klänningen, den jag ska ha 95 % av tiden, inte tillåter mig annat än att ytandas. Den klämmer nämligen till väldigt hårt över bröstet. Över mina bröst – hur är det ens möjligt? Är det en helt platt man som haft klänningen före mig? Så kan det vara. Kläderna är ju lånade från Östgötateatern. Vi, Roger och jag, ska ju nämligen ha ett litet intro. Och vi har gått all in.

Intro till vad kanske är bäst att nämna nu. Imorgon, den 28 maj, fyller Linköpings universitet 40 år och det vankas stor personalfest. Ute i universitetsparken – måtte vädergudarna vara med oss! Över 2 000 universitetsanställda har tackat ja. Och inför dessa Roger och jag ska vara värdpar. Introducera rektor, Jonas Gardell (det ska jag göra! Hurra!!), Peter och Mathilda show (och jag som inte kan uttala show på annat sätt än väldigt östgötskt. Ni vet: SCHOOOOOOV) och så vi gå igenom en massa praktiska saker. Hur mycket folk är egentligen 2 000? Jag har spelat fars inför 200. Jag har pratat på event inför typ 200. Nu är det ju bara en liten sketen nolla till. Hur farligt kan det bli?

IMG_1858

Ett trägolv läggs ut i universitetsparken så den fina gräsmattan inte blir förstörd.

IMG_1860

Någon som är van vid lugn och ro tycker att allt hamrande är lite jobbigt. Vänta då tills imorgon! Då är det feeeeest!

Som sagt, ett eget lite intro. Som vi måste kunna utantill, annars blir det liksom väldigt, väldigt dåligt. När vi repade igår framgick det att Roger ALDRIG lärt sig något utantill på det sättet. Va, har han aldrig pluggat till ett prov eller en tenta. Frågan kom upp hur jag gör för att lära mig? Ja, hur gör jag? Jag nöter och nöter, tvingar Mats att läsa mot mig och sedan går jag och pratar det hela tiden. Jag har mött en och annan under mina promenader de senaste dagarna som verkligen måste undra vad jag håller på med. Man kan alltid tänka på, tycker jag, om man möter en människa som i övrigt ser rätt så normal ut men pratar med sig själv – att hen repar manus. Om ni möter mig pratande så är det definitivt det jag gör. Förutom när jag pratar med rösterna i huvudet förstås. J

Morgondagen börjar med ett besök hos frissan. För att göra världen fulaste, men väldigt introanpassade, frisyr. Bara en sådan sak – att gå till frissan för att göra sig skitful. Förlåt Kicki, jag vet att du kommer göra det helt fantastiskt bra. Det är inte det. Men den frillan är INTE snygg. Eller jag är inte snygg i den. Sedan åker jag darrigt in till universitetet för att klockan 11 göra ett soundcheck. Vad ska jag hitta på fram till klockan fem sedan? Jag kan ju liksom inte visa mig någonstans. Jag får sitta och lura i logen helt enkelt. Tillsammans med Jonas…

nervös

Vill ni följa med mig? Jag skulle tycka att det vore så himla skönt att ha er med som ett stöd, för att ge mig råg i ryggen och ett GO, GO, GO. Så jag vågar släppa sargen och ge mig ut med stort självförtroende. Jag kommer att instagramma för universitetets räkning från och med nu så har ni ett Instagramkonto så sök efter Linköpings universitet (linkopings_universitet) eller klicka helt enkelt här (då kommer ni till instagrams webbsida) och följ med på mina turer. Gilla mina inlägg så att jag ser att ni är där! Skriv, om ni vill, uppmuntrande kommentarer. I NEED YOU!

Följ gärna bloggens facebooksida, vi är snart 1000 gillare!

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Lördag idag och jag är så glad att solen är här med blå himmel. Idag dansar min dotter Linn bal! Först ska hår fixas, sminket läggas, klänning tas på och så är det dags för dans. Men allra först ska Conny Kambrink ge oss sin veckolista!

Tre mindre bra:

1. Att min hund har lyckats slita sönder båda korsbanden inom 3 veckor.

2. Att det går så dåligt för ÅFF.

3. Att våren varit så kall och blåsig.

Tre bra:

1. Att min hund hämtar sig väldigt bra efter två operationer.

2. Det känns kul att inflyttningen till Åtvidaberg verkar öka.

3. Att sommaren och värmen är på gång

Följ gärna bloggens facebook här

Dela gärna det här inlägget

Hårdför ledning och spaningsvänlig korridor

Jag kan villigt erkänna att jag inte ser tillbaka på gymnasieåren med glädje. Jag gick i en högpresterande, tjejdominerad och tävlingsinriktad humanistisk klass. Åren präglades av oerhört mycket plugg och en känsla av otillräcklighet. När andra pratar om de roliga gymnasieåren så känner jag inte alls igen mig. Jag minns hellre högstadiet. Det var roliga år!

I sexan var vi ett par stycken som i samband med inträdet på Alléskolan ville passa på att börja i en ny klass och få nya kompisar. En dag fick vi varsin lapp för att skriva ned namnen på dem vi skulle vilja gå i samma klass som. Jag och Annelie skrev så pennan glödde. Och snart var lappen fylld av namn på alla söta och populära killar på Centralskolan som vi kände till. Vi hamnade inte samma klass som någon av de vi önskat men var nöjda ändå. Våra klasskamrater var inte lika nöjda. Det hade dock inget med oss nykomlingar att göra, snarare en gamling. De hade sett fram mot att få nya lärare och framför allt en ny klassföreståndare och så hade deras gamla klassföreståndare från mellanstadiet meddelat att hon bestämt sig för att följa med klassen upp till högstadiet! Men de fick förstås en massa nya lärare också. Och dessa högstadielärare! Inte hade de stor chans att göra ett eget intryck – det tog bara några dagar så hade ryktet föregått dem. Man visste precis hur de var, vilka egenheter de hade och framför allt under vilka öknamn de var mer kända. Ni som gick där på 80-talet vet vilka lärare jag pratar om! Jag har alltid undrat om lärarna var lika bekanta med sina öknamn som vi?

högstadekola påbörjad_2_1964

 Alléskolan börjar byggas 1964 och står klar 1965. Det innebär att den fyller 50 år i år! Foto: Alrik Agerbo

högstadekola påbörjad_1964

högstadekola påbörjad_5__1964

högstadekola påbörjad_4__1964

Minns ni rektor och studierektor! Gud hjälpe, vilken respekt man hade för dem! Undrar om ungdomarna idag har samma respekt för sina rektorer idag? Är det ens önskvärt? Vår rektors främsta uppgift verkar ha varit att ingjuta skräck i eleverna och verka bestraffande. Det fanns ett högtalarsystem i skolan med en högtalare uppsatt i varje klassrum. Mitt under en lektion kunde det knastra till och plötsligt ljöd rektors barska stämma över klassrummet varpå man nästan satt i givakt. Samma känsla var det med morgonsamlingarna i aulan. Man ställde upp på raka led klassvis. Leden inspekterades av klassföreståndare och rektor när han gick förbi och något uppsträckande sades alltid till någon som hade svårt att stå still eller vara tyst. Sedan släpptes vi in och tog plats. Jag kan i ärlighetens namn inte minnas vad som gjordes eller sades på dessa morgonsamlingar mer än att herrarna som utgjorde skolan ledning stod på scenen och att det var, eftersom det var så förbjudet, oerhört svårt att vara tyst och hålla sig för skratt.

Sedan fanns det lärare som hade svårt med sin respektingivande pondus och deras räddning var interntelefonen som hängde framme vid svarta tavlan. I desperation kunde de ringa till rektor som genast kom skyndande och skällde ut den eller de som bråkade. Så hade den läraren förlorat all respekt för resten av vår tid på skolan. Ja, kära nån, när man ser tillbaka på den här tiden framstår det minst sagt barock. Inte undra på att jag undrade över rektorn på S:t Lars skola i Linköping som till det yttre var hälften så lång som rektorn på Alléskolan och som, om man överhuvudtaget såg till honom, skyggt och anonymt smög omkring längs skolans väggar.

Man fick skåp när man började högstadiet, det var också spännande. Vi hade våra gröna skåp längst bort i korridoren vid dörren mot Hemkunskapen. Man visste snart var längs den långa korridoren som andra klasser hade sina skåp och framför allt vilka skåp som tillhörde de snygga killarna. När man skulle gå till matsalen eller aulan fick man gå hela den långa korridoren fram. Jag vet inte om ni har sett Alléskolan idag. Om inte så kan jag berätta att den långa korridoren med väggfasta sittbänkar är borta. Ja, så är det. Puts väck. För mig är korridoren Alléskolans själ och hjärta. Nu är istället byggnaden uppdelad i områden där varje arbetslag har sitt område. Det var säkert inte alls bra med den där korridoren genom vilken man skulle passera och bli betraktad. Var man på något sätt utsatt eller kanske till och med mobbad måste den promenaden ha varit avskyvärd. Men jag minns den med glädje. Här satt ju alla längs väggarna eller passerade så man hade världens möjlighet att spana. Och bli betraktad. Det sades att en kille som hade gått på Alléskolan några år före mig (inga namn nämnda) hade kört in med sin moped på skolan och åkt hela korridoren ner. Numera har jag fått bekräftat att detta verkligen ägde rum!

Har ni foton från er tid på Alléskolan? Lägg gärna upp dem på bloggens facebooksida, det vore superkul att se. Tänk dock på att om det förekommer närbilder på andra personer så måste du ha deras tillstånd att lägga ut fotot. Facebooksidan, som du för övrigt gärna får gilla, hittar du HÄR

Fotot överst är också taget av Alrik Agerbo 1964. I bakgrunden ser man kasernen som revs 1967. För mer historia om kasern, läs här: ”Er tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra köping”

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Härliga lördag och idag lämnar jag ordet till Bo Collin. Varsågod Bo!

Vad händer en vanlig vecka i en pensionärs liv? Tempot är lägre, så det kanske inte händer så mycket av intresse för andra. Camillas blogg, ”Stort & Smått” har fått mig att minnas min egen Åtvidabergstid med glädje. Mycket av det hon skriver om i sin blogg handlar om ”det gamla Åtvid”, som jag känner igen och känner för. Egentligen bodde jag i Åtvid bara mellan 5 och 17 års ålder på 1940 och -50-talet, men den ”vackra” ”öschötska” dialekten har jag fortfarande kvar. Då bodde jag i dessa två hus med utsikt över kanalen och Kopparvallen. Kanske någon gammal åtvidabergare känner igen mig från den tiden:

Så till veckohändelserna som inte har särskilt mycket med de stora världsproblemen att göra utan är helt egotrippade.

Tre mindre bra:

1. Begravning – jag var på min mosters begravning i Falkenberg i tisdags. Hon var inne på sitt 96:e levnadsår och hade hunnit uppleva det mesta man kan begära att få vara med om. Samtidigt inser jag att min syster och jag numera är äldst resp näst äldst inom den släktgrenen. Det både förpliktigar och skrämmer.

2. Partiledardebatten på TV blev en besvikelse. Man lyckades tillsammans uppvisa en fullständig brist på statsmannaegenskaper med visioner. Blocken blockerar varandra för att någon ska våga avvika. Invandring, skolan, försvaret, vården, miljön…. vad levererar de mer än ord? Nästan inget!

3. Mindre kul är att jag skadat höften så jag har både ont och haltar. Sjukgymnasten plågar mig å det grymmaste och jag har fått göra ett uppehåll i måndagsbadmintonen och kan lira golf enbart med hjälp av starkt smärtstillande tabletter. Men det är ju en ursäkt om/när inte golfen går så bra.

Tre bra:

1. Besök hos vår son och vårt barnbarn i Stockholm under helgen. Mycket trevligt att få följa henne på ridlektion ute på Mälaröarna och att få plocka körsbärsblommor i parken. Stockholm är fantastiskt så här års.

bc1 bc2

2. Spelade den årliga ”Buddhagolfen” under torsdag-fredag med 5 tidigare kollegor (Micke, Lars, Roger och 2xBjörn) från tiden då jag jobbade i Halmstad. I år avlöpte evenemanget på Barsebäck Golf & Country Club i ett helt fantastiskt väder. Vi spelar om trofén, en Buddhagestalt, som vinnaren till nästa år måste förevisa i en ny skepnad. Buddhan (egentligen en buddhistisk munk) var från början ”the emerald Buddha” (grön), sedan ”the golden Buddha”. Han har dessutom varit Fantomen, präst, skotte och i år var bc3han jultomten. Det är tur att vi inte döpt trofén till Mohammed för det skulle antagligen medfört att vi alla sex skulle behöva livvakter i likhet med vad som gäller för Lars Vilks. Vi lagade middagen tillsammans och tar en eller två aperitifer. I år blev det grillat. Förrätt: Grillad sparris med bacon och parmesan. Huvudrätt: Flamberad rostas biff med en kraftig ostronskivling/lök/chili-sås med stekt palsternacka. Plus en mindre sallad.

Under torsdagskvällens lopp, som inte avlöpte helt som sig bör på Folknykterhetens dag, lyckades vi med gemensamma ansträngningar finna lösningar på alla de stora problem som FN, EU och Sveriges Riksdag inte adresserar. Det gör vi f ö varje år, utan att de som har makten tar våra lösningar till sig. Det svåra är nu att kreera Buddha med en ny skepnad till nästa år, men det behöver jag inte fundera över den här gången eftersom jag inte vann.

3. Nu är tiden då Skånesymbolen #1 – det blommande rapsfältet – lyser som finast och starkast. Det gör nästan ont i ögonen i solskenet. Dessutom lyser även den pakistanska mangon nästan lika starkt i de exotiska affärerna vid Möllevångstorget i Malmö. En verklig delikatess just nu.

Bloggen ”Stort och smått” har en facebooksida, du kan gilla den här: Stort och smått på facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Kära gamla Långbrottsskolan

Vi bodde i Höghuset och mina kompisar Annelie och Kerstin som var ett år äldre visste förstås precis allt. Men, nu äntligen, äntligen skulle jag också få tillträde. Vägen dit var inte lång. Ut på baksidan av huset, sedan den lilla backen ner till fotbollsplanen/skridskobanan, över planen fram till den asfalterade vägen och så var man i princip framme. Gympasalen på vänster sida, cykelställen och backen ned från Utsikten. En snabb blick på klockan på husväggen för att konstatera att man var i tid och så gick man skolgården fram. Den här dagen i augusti 1975, min första dag i skolan, följde mamma med mig och vi gick vägen fram alla fyra. Annelie och Kerstin babblade på, de hade ju haft sitt första sommarlov och skulle börja tvåan. Tvåan som förstås var mycket svårare än ettan. Det örstod jag väl? För en gångs skull var jag tyst. Det var spännande och lite nervöst och jag gick allvarsamt för första gången i mitt liv in i Långbrottsskolan.

långbrott

En del av mina klasskamrater kände jag, vi hade gått på lekis ihop, men flera var helt nya. Föräldrarna stod längs klassrummets ena vägg och fröken Ann-Cathrine läste upp alla barns namn och kontrollerade att hon hade rätt uppgifter om oss. Det jag minns tydligast av allt den här dagen var att en liten, för mig ny, pojke började gråta för att han inte visste om telefonnumret fröken läste var hans eller inte. Hans pappa kom till undsättning och sa att jo, numret stämde.

Sex år tillbringade jag i den här skolan. Fast vi flyttade till Nygård när jag gick i fyran ville jag självklart gå kvar på Långbrott och jag cyklade varje dag från ena sidan samhället till den andra. Jag har så många minnen från kära, gamla Långbrottsskolan och det känns underligt att skolan inte finns kvar som skola. Den stora bastanta entrén med sina trädörrar där de stora barnen gick i. Vi ettor gick in i dörren längst ned till höger på byggnaden. Man ställde upp sig utanför klassrummet i alfabetiskt ordning på efternamnet och hälsade fröken god morgon. Jag fick alltid stå sist eftersom jag då hade ett efternamn som började på W. Vid ett tillfälle kunde jag länge begrunda frökens, i mitt tycke, konstiga jeans. Byxorna hade ett insytt, flätat skärp baktill. Så när jag kom fram påkallade jag hennes uppmärksamhet, vilket inte var lätt då hon stod och talade med en lärarkollega, och talade om just detta, att hennes byxor var fula. Döm om min förvåning när fröken högröd i ansiktet talade om att så fick man minsann inte säga. Det hjälpte föga att jag förklarade att skärpet faktiskt satt åt fel håll.

Man köade även i källarkorridoren till maten där de stränga respektive gulliga mattanterna väntade och lade upp antingen för mycket eller lagom av maten. Särskilt minns jag med fasa mandelfisken, som var rena terrorrätten. När jag var liten var man tvungen att inte bara smaka allt utan dessutom äta upp det man hade på tallriken. Det spelade ingen roll att man själv inte hade fått bestämma hur mycket man skulle ha. Så, när ingen såg, försökte man smyga ut till bespisningen och hoppades att mattanterna skulle vara i diskrummet så man snabbt kunde kasta den fiskbiten eller potatisbullarna eller vad det nu var i plasthinken.

Tänk alla raster när vi lekte, hoppade hage, hopprep och twist. I träskor. Eller när vi smög på varandra mellan gångarna av nyponrosor. Så galet att ha nyponrosor på en skolgård. Hur många gånger togs man inte sönder frukterna och använde dem som klipulver i någons tröja? Mer än en gång kom vaktmästaren, som då bodde i det lilla huset på skolgården, utfarandes och hejdade oss när vi härjade omkring bland buskarna. När man blev äldre fick man flytta ner till barackerna på andra sidan skolgården. Där kastade man boll mot planken. Men ofta och gärna träffades vi vid ”ställningen” längst ned i hörnet på skolgården.

Jag minns doften av trä och trälim i träslöjden, där jag under stor vånda tillverkade en bil och ett ishockeyspel, och doften av strykjärnsvarmt tyg i syslöjden, där jag under lika stor vånda lärde mig trä symaskinen och sy korsstygn. Och apropå dofter! Doften av nystencilerat papper måste vara utrotad nu? Så gott det luktade! Jag minns också hur pappret med blått tryck fortfarande var varmt när fröken kom från stencileringsrummet.

Och så aulan! Vad vi spelade teater där! Teaterföreställningar som alltid inbegrep ett spöke så att vi fick spela dovt och hemskt på orgeln som stod i ett hörn. Inte helt sällan valde vi att skippa träna på pjäsen för att istället leka mörka leken i aulan. Spännande, förbjudet och vansinnigt roligt!

De lärare man hade när man gick låg-och mellanstadiet kommer man ihåg med skärpa. Kanske för att de är så oerhört betydelsefulla, på gott och ont, och kanske för att man hade sin fröken eller magister i stort sett alla ämnen. Ann-Cathrine förstås, min första fröken. Och Ingrid som vi hade i trean och som blev sjösjuk på klassens utflykt på Kinda kanal och låg på en brits med en hink framför sig. Sedan Anders och Eva. Båda två så duktiga på att läsa högt med inlevelse. Båda uppmuntrade mig att skriva fantasifulla berättelser.

Och så minns jag tydligt, med hela kroppen, den gången vi tjejer i klassen skulle gömma oss för killarna som var på väg tillbaka från gymnastiken. I huvudändan av klasssrummet fanns en upphöjd platå där frökens kateder stod. Katedern var en tung och robust pjäs, gedigen i trä. På katedern hade hon en uppsjö prylar, böcker och pennor i en porslinsmugg. När vi skulle gömma oss kom jag på den briljanta idén att gömma mig under katedern, där stolen stod. Vi var uppspelta, fnittriga och helt upp i varv och jag trycker mig allt längre in. Plötsligt känner jag hur mitt skydd ger vika. Under en bråkdel av en sekund inser jag det ofattbara. Katedern, denna monsterkoloss, välter och rasar ned på golvet med ett brak. Pennor, böcker och papper yr över klassrummet. Det blir helt tyst, mina klasskamrater står som förstenade. En sekund, två. Sedan utbryter det en febril aktivitet. Vi måste ju få upp katedern innan fröken kommer. Vi hjälps åt, men jag ser att flera böcker har gått sönder. Förtvivlad rusar jag ut i korridoren, hellre förekomma än förekommas, rusar gråtande mot fröken som närmar sig i korridoren och förklarar hulkande vad som hänt, hur dum jag varit. Det var hemskt och jag kan fortfarande erinra känslan i ryggen när jag känner katedern försvinna.

När vi hade Eva som klassföreståndare kom den beryktade kampanjen ”En Rökfri Generation” och vi skulle ha en stor manifestation i Sporthallen tillsammans med andra skolor i Åtvidaberg. Eva som helt nyligen själv slutat röka skrev en låt som jag fortfarande kommer ihåg. Den retade för övrigt gallfeber på min styvfar när jag gång efter annan framförde den i bilen där både han och min mamma gladeligen rökte.

”En dag skulle hela familjen åka bil, vi hade väl rullat en sju-åtta mil. Då kände jag plötsligt det osade hett, det var farsan som tänt en cigarett. Jag började må illa, det luktade pest, men farsan märkte inget, han rökte som en häst. Jag viskade till brorsan: jag tror att jag dör och sen sa vi till farsan i kör:

(Ref)

Vi vill andas giftfri luft, att röka det är inte tufft. Så snälla du, ta och fimpa den där, för annars vill vi inte va här.

Bland kompisar i gänget det gäller att slå an, den som vågar röka han visar vad han kan. Man tror att man är vuxen, en kvinna eller man, om man håller en ciggis i sin hand…”

Bilden i inledning är tagen av Arne Flink, 1962.

Följ gärna min facebooksida som du hittar här

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Presenteras den här veckan av Jennie Söderteg:

Tre mindre bra:

1. Respektlösheten för djur. Hur illa en del djur faktiskt blir behandlade när människor bara vill tjäna pengar på dom.

2. Hur mycket skräp som folk bara slänger rakt i naturen. Det ligger mängder här och där nu när snön är borta.

3. Alla baciller som fortfarande verkar härja runt bland mina vänner och deras barn. Magsjukor och annat träligt.

Tre bra saker:

1. Jag har äntligen fått upp lite fart på min löpträning.

2. Min vän har fått sin efterlängtade operation.

3. Idag lördag ska familjen ha en heldagsutflykt.

Den här bloggen skrivs av Camilla Smedberg, följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del sex: dolt under jord

Vi börjar presentationen av även det här hemliga rummet med vatten. Massor av vatten. Och under vattnet en tunnel!!! Nej, just det, det var ett annat hemligt rum: Med livet som insats

Vi har, som ni vet, flera vattendrag i Åtvidaberg. En del naturliga, Åtvids ström, andra konstruerade, kanalen. Dessa vattendrag är dessutom mer eller mindre dolda idag och inte alltid helt lätt att följa. Men en ganska bra bild av dessa vattendrag får du om du läser om det här hemliga rummet: Vår magiska ljuskälla

Nåväl, tillbaka till Åtvids ström. Själva dess upprinnelse är Bysjön, som i sin tur ingår i Storåns huvudavrinningssystem, och vattnet rinner in i Åtvidaberg via kanalen men efter cirka 20 meter sticker det iväg till höger i en egen liten väg ned mot Kopparvallen. Därefter går det under jord för att i lite utarmad form dyka upp i diket längs den stora och nya läktaren. Förr i tiden låg Kasern vid vattendraget nedanför Alléskolan, mitt emot stora entrén till Kopparvallen. Kasern hade tidigare varit Klädfabrik och hade stor nytta av vattnet. Tidigare, när vattnet inte hade gömts undan, bildade det den så kallade övre dammen framför Stallet, där det bland annat åktes skridskor och spelades bandymatcher förr. Vid Bruksgatan bildades ett litet vattenfall innan vattnet letade sig vidare förbi dagens Mässen (byggt 1944) för att sluta borta vid kraftstationen som ligger bakom Eksågen. Vid vattenfallet förlade man, när kopparverket bildades på 1700-talet, en kopparhammare. I slutet av 1800-talet fanns vid vattenfallet även en såg och en smedja. Samtliga verksamheter i stort behov av vattenkraft.

I början av 1900-talet byggde så Åtvidabergs Armaturfabrik, som senare blev Nordiska Armaturfabrikerna, fabrikslokaler på platsen. Och det är de byggnader som står kvar idag och det är här, i fantastiska miljöer, som biblioteket nu kommer att få sitt nya hem. Armaturfabriken tillverkade framför allt ventiler till ångpannor och gas- vatten- och värmeanläggningar. I början av 1940-talet avvecklade Nordarmatur, som företaget kallades, sin verksamhet och lokalerna köptes av Åtvidabergs Industrier/Facit som byggde om dem till bland annat pressgjuteri för att här kunna gjuta detaljer till Facits mekaniska räknemaskiner. Med Facit etablering i lokalerna döptes de om till B-Fabriken.

Men det är inte om vattendragen det här hemliga rummet handlar, inte heller om lokalerna – hur spännande de än är. Nej, det här hemliga rummet finns under mark och går från det gamla gjuteriet eller B-fabriken, ut på andra sidan och vidare under parkeringsplatsen som ligger bakom Mässen, under Verksgatan och letar sig in i Facetten.

bild-(64)

Om ni går den lilla gångbanan från parkeringsplatsen bakom Mässen och ner mot Verksgatan/torget så kan den som är uppmärksam se att gräsmattan höjer sig en aning. Vad har tvingat gräsmattan att anta en kulles form?

bild (70)

Roy och jag stämde träff med Raymond van der Heijden, utvecklingschef på Åtvidabergs kommun, som pekar ut riktningen för det som gömmer sig under mark.

bild-(62)

Men nu kan vi inte hålla er på halster längre. Låt oss gå ner!

bild-(63)

bild (55)

Ser inte Roy en smula nervös ut – han som så kaxigt gick ner i tunneln under Bysjön?

bild-(61)

Och så för att verkligen se vad detta handlar om, klicka här: IMG_1408

Vad är det då vi ser? Jo, Roy och Raymond som går i den kulvert som förbinder Facits gamla huvudbyggnad, dagens Facetten, med B-fabriken där de hade sitt gjuteri. En kulvert under marken på Verksgatan. Med hjälp av den kunde man transportera gjutdelarna till räknemaskinerna från B-fabriken till huvudbyggnaden snabbt och smidigt. Till skillnad mot tunneln under Bysjön så grävdes inte kulverten ut under mark utan man tog, om vi har förstått det rätt, upp gatan. Varken Roy eller jag har dock sett bilder på det, så är det någon som har sådana vill vi gärna se!

Följ gärna bloggen på facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Knappt man vet vilken dag det är när man är ledig lite längre tid. Men det är lördag! Dags för veckolista med andra ord. Idag är det Maria Erlandsson som levererar den!

Tre mindre bra:

1. Trevligt med vårfåglar men bli väckt varje morgon av fågelkvitter vid fyra, inte Ok

2. Varje vår samma längtan …. varför har jag ingen egen trädgård?

3. Skönt deklarationen inskickad, men slutsumman blev inte som jag tänkt mig!

Tre bra:

1. Vår solsemester till värmen börjar närma sig!

2. Skulle blivit arbetslös i onsdags men fick förlängt 1 månad, Yippie

3. Mina tre älskade ungar som alltid gör så jag lever här o nu!

Dela gärna det här inlägget

Garpastugan

Visst har du passerat det lilla röda och uppenbart gamla huset, som ligger så nära Slevringevägen att trapporna upp till dörrarna nästan befinner sig på själva vägen? Huset ligger så lustigt insprängt bland de mer moderna villorna på Garpavägen och man kan inte låta bli att fundera över dess ursprung. Visst förstår man att det en gång i tiden måste ha legat vid vägen ensamt och att omgivningen såg helt annorlunda ut? Slevringevägen var tidigare betydligt smalare och belagd med grus. På andra sidan vägen, ned mot dagens golfbana, fanns tidigare hagar. Här hittar vi än idag husets matkällare och man kan fortfarande se spår i marken efter så kallade stukor. Stukor var förr ett sätt att vinterförvara rotfrukter genom att lägga dem på hög och täcka med löv, ris, eventuellt mattor, och jord.

I förgrunden Ingeborg Thorin_1902

Foto: Johan E Thorin 1902. I förgrunden ser vi Thorins dotter, Ingeborg.

Det lilla charmiga huset som, åtminstone för mig för tankarna till en engelsk cottage, heter Garpastugan och dess födelseår är oklart. En del hävdar att det är så gammat som 1600-tal. Hur gammal stugan är får vi låta vara osagt, däremot kan vi nog anta det ursprungligen uppfördes av Baroniet som bostad till gruvförmän, så kallade stigare. Vid respektive gruva fanns det fyra stigare och så förmodligen även vid Garpagruvan, som finns ett litet stycke från huset. Huruvida dessa förmän hade familj eller inte vet vi inte, men de fick disponera varsitt femton kvadratmeter stort rum i stugan. Själva namnet Garpan kommer från ordet garpe, = gaphals eller skrävlare, och som var ett medeltida öknamn på tyskar som kom till Sverige som experter av något slag. I det här fallet experter på gruvbrytning.

Men vilka bodde i huset senare, i en tid när gruvdriften i Åtvidaberg upphört? Det kan vi ta reda på genom att vända oss till de gamla kyrkböckerna för Åtvids församling. I varje liten socken i vårt avlånga land förde prästerna, allt sedan 1700-talets mitt, bok över de som bodde inom församlingen. I födelse-, vigsel- och dödböckerna antecknade de födda, döda och de som gifte sig. Husförhörslängderna och senare församlingsböckerna kan vi se vilka som bodde på gårdarna, när och var de föddes, vad de arbetade med, om de flyttade och, om man har tur, finns även en liten extra notering eller anteckning om personen ifråga.  Det är det här materialet släktforskare använder för att spåra sina rötter.

I församlingsböckerna från 1904 och fram till 1917 kan vi se att det i Garpan bor fyra familjer (med ett rum på 15 kvm var!) med ett, två, tre och upp till fem barn vardera. Någon familj bor två år, andra bor längre. Den gemensamma nämnaren är att pappan i familjen har ett arbete knutet till trädgårdsskolan eller hönseriet i Västantorp, det vill säga på ett bra gångavstånd från hemmet. Vi har till exempel trädgårdsarbetaren Karl Gustaf Jonsson född 1876 med hustrun Hanna Matilda och de två barnen, den före detta smeden Anders Albin Andersson född 1862 som tidigare arbetat vid kraftstationen i Håckla och som nu har anställning i hönseriet och bor i Garpan tillsammans med hustrun Augusta Amalia och fosterdottern Kristina Maria, den före detta oljetramparen Karl Johan Frid som avlider inom kort och lämnar hustrun Kristina Maria Persdotter ensam i Garpan .

19171126_2

19171126

Foto: Johan E Thorin, 26 november 1917

Från år 1917 blir Garpan ett tvåfamiljshus. Här bor de två familjerna Judith och Ernst Svensson med fyra barn samt Johan och Alma Björling med fyra barn. På framsidan kan man se att huset en tid var utrustat med en pardörr, en gemensam ingång till de två lägenheterna. Omständigheter gjorde att man tiden nödgades bygga två från varandra skilda ytterdörrar. Samtidigt kom även en häck upp på baksidan som delade trädgården i två halvor. De två familjerna, där både männen arbetade vid trädgårdsskolan i Västantorp, Ernst som hästkarl och Johan som trädgårdsarbetare, kom nämligen inte överens. Framför allt Judith var djupt troende och hade svårt att förlika sig med att det på andra sidan, inom Björlings väggar, nyttjades starkare drycker.

joche

Judit och Ernst. Här sitter de på andra sidan vägen vid hagarna, matkällaren och stukorna. Platsen användes för picknick. Foto: privat

Ernst och Judith bodde i sin halva av Garpastugan fram till 1964 då de flyttar till en modern lägenhet på Höjdvägen. Familjen Björling hade flyttat ut många år tidigare. Fram till 1972 ägde Baroniet stugan, men hade tidigare sålt marken till Åtvidabergs köping. Christina och Lennart Önfelt  köpte stugan och använde den som sommarbostad under åtta år och såg på så sätt till att huset finns kvar idag. Önfelts byggde senare  ett modernt hus på Garpastugans tomt och det är även där dagens ägare till Garpastugan bor,  Helena Hovenberg och hennes man Åke. Helena välkomnar alla som är intresserade av att se huset att höra av sig.

bild (66)

Garpastugan anno 2015

bild-(56)

bild-(61)

En så kallad rörspis, dvs en kakaleugn utan kakel, installerades när Svensson och Björling flyttade in i Garpan. På väggen syns märken  efter den gamla härden. Det mesta av huset är orört sedan 1917.

bild-(62)

Ett av rummen används idag som gästrum.

bild-(63)

Texten har skrivits med hjälp av efterforskningar som Helena Hovenberg har delat med sig av samt tidningsartiklar och kyrkoboksmaterial.

Bloggen har en facebooksida som du hittar här, gilla den gärna för att ta del av fler texter och bilder från Åtvid förr.

Dela gärna det här inlägget