månadsarkiv: juni 2015

Veckans tre gånger två

Den här veckan har gått långsamt, ändå känns det som om det nyss var lördag. Idag har jag varit på loppis i Hannäs. Det är öppet sista lördagen (eller om det är helgen) varje månad. Jag säger bara Herregud, vad saker! Okej, men nu är det dags för veckans summering. Varsågod Joakim Bunke Nilsson:

Tre mindre bra:

1. Måndag morgon börjar med besök på vårdcentralen. Jippie halsfluss. Gissa hur kul det är.

2. Gräset växer utan gödning.

3. Även denna veckan så har tiden gått alldeles för fort, tidsoptimist, saker samlas på hög .

Tre bra:

1. Det skulle nog kunna vara att halsflussen gett med sig och livet känns lite behagligare.

2. Min dotter fick sitt efterlängtade körkort, ett stort grattis till henne. Fast det kunde faktiskt varit en dålig sak också för då är jag ju tvungen och laga hennes bil eller låna ut min. Allt beror på hur man ser på det.

3. Det absolut bästa var nog iallafall att gräsmattan blev klippt te slut , tänk er själva hur högt det var efter 3 veckors regnperiod.

Följ gärna Camillas blogg via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

En hälsning från det förgångna

För en tid sedan fick jag möjlighet ett bläddra i Louise Douglas gamla fotoalbum med foton tagna av den välkände åtvidabergsfotografen Johan E Thorin under främst år  1928. Thorin kom till Åtvidaberg för att Louise Douglas man, friherren Theodor Adelswärd hade gett honom i uppdrag att fotografera gamla boställen, arrendegårdar och torp som hördeLD-album till fideikommisset Adelsnäs. Thorin var egentligen folkskollärare och förenade sitt fotograferande med undervisning på skolorna, bland annat Kammarboskolan och Centralskolan. Vi har Thorin att tacka för så mycket. Förutom bilder på dessa boställen tog han även talrika byggnader, omgivningar och människor i Åtvidaberg. Tack vare Johan E och hans dotter Ingeborg har tillgång till en fantastisk dokumentation av vackra bilder på ett Åtvid som en gång var. Att hans besök vid en gård annonserades i förväg är tydligt. Till vanligheten hör nämligen att hela familjen, högtidligt klädda i sina finaste söndagskläder, står framför huset. Inte helt ovanligt är gårdens stolthet hästen med på kortet.

Min mormor växte upp i lilla Snatra, som ligger mot Mormorsgruvan till. Som namnet indikerar är det ett litet ställe. Här bodde hon med sin far Gerhard och mor Elsa. Ett stycke därifrån fanns stora Snatra, där mormors farmor Anna och farfar Albin bodde. Flera generationer av mina släktingar har bott just här. Snatra har gått i arv från far till son sedan 1700-talet.

Av stora Snatra finns idag inget kvar, möjligen delar av en gammal grund och spår av en trädgård som blott kan anas av den som vet att en sådan har funnits. Lilla Snatra står kvar och tjänar idag som en liten gullig sommarstuga.

Jag kommer så väl ihåg när mormor och jag cyklade ut en dag för länge sedan och tittade på hennes gamla hem. Hon berättade om den öppna spisen invid vilken hennes mamma hade suttit när åskan slog ner i den och hur rädd för åskan Elsa hade förblivit efter det.

snatra5

Det var inte första gången mormor åkte ut till Snatra i vuxen ålder, men jag tror att det var den sista. Och jag tänker nu på hur märkligt det måste ha varit för henne att befinna sig där. Och jag minns att jag ville höra om allt. Hur det såg ut därinne när hon bodde där, hur långt hon hade till skolan i Närstad, om hon hade några vänner att leka med, hur hon sprang upp till Stora Snatra, om hon var mörkrädd i skogen, om de åkte in till Åtvidaberg ibland och hur hon upplevde det.

För några år sedan släktforskade jag en del och blev helt uppslukad av efterforskningen. Jag bar mina gamla, sedan länge döda, släktingar med mig var jag gick. Så en tidig morgon när jag passerade kyrkogården vid Gamla kyrkan höjde jag blicken och tittade ut över gravstenarna. Det som mötte mig fick mig att stå som fallen från skyarna en lång stund:

familjegrav

Hur många gånger har jag inte passerat kyrkogården och inte noterat stenen som fanns precis vid utkanten och nära vägen? Idag, några år senare, har den dessvärre tagits bort, den har helt enkelt blivit för gammal. Vilken tur att jag hann att se den! Där ligger Albin, min mormors farfar, mormors farmor Anna och sönerna Arvid och Rudolf, mormors farbröder! Det kändes minst egendomligt att gå fram och stryka med handen över stenen. Behöver jag säga att jag den dagen missade bussen till mitt jobb i Linköping? Istället ringde jag till mamma. Visste hon om stenen? Nej, hon hade ingen aning om den. En känsla av att jag genom mina efterforskningar och ständiga tankar på mina släktingar nästan hade väckt dem till liv infann sig. Hela sommaren såg jag till att det ständigt fanns färska blommor på graven och när vintern kom pulsade jag mig fram i den knädjupa snön och trampade till en lagom stor yta i snön för att sätta ned ett gravljus. Och jag mindes plötsligt religionsstudierna på universitetet där vi diskuterade vad evigt liv kan betyda. Jag mindes min frustration när en del, opretentiöst och ödmjukt, menade att evigt liv är att leva vidare genom våra barn eller bli jord för nya blommor att växa i eller att bli hågkommen. Ett långt ifrån tillfredsställande svar för mig. Jag sket väl i om jag så blev jord för ett helt nytt träd eller om mina barnbarns barnbarn skulle sitta och berätta gamla osanna skrönor om urmodern Camilla som älskade gammal historia (vilket i och för sig skulle vara sant) och som skrev en blogg (sant) på vilken hon tjänade en förmögenhet (tyvärr helt osant). Jag var intresserad av att hitta bevis för att JAG, ICH, MOI, I skulle leva vidare. Jag ville inte vara för evigt död. De opretentiösa och ödmjuka tittade förvånat på mig. Det där fattade de inte. Det var väl fint att leva vidare genom sina barn och vara jord. NEJ eller ja, det OCKSÅ, men inte BARA. Och så tycker jag fortfarande. Barnsligt eller inte så är jag inte nöjd om jag bara blir jord. Punkt. Förresten är jag inte ensam om mina barnsligheter. Den här frågan har väl ändå gett upphov till sju världsreligioner och ett hundratal eller kanske tusental mindre varianter? Nu, vid stenen på kyrkogården där Albin från Snatra vilar, kunde jag ändå känna att det kändes märkligt på något sätt. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tro att han en dag skulle bli så intensivt tänkt på av sitt barnbarns barnbarn? Att detta barnbarns barnbarn skulle falla på knä vid hans gravsten och nästan gråta av lycka? Nej, det trodde han nog inte och det betyder ju inte att han skulle ha varit nöjd med det han heller. Han hade nog skrikit: Men JAG då? Men för mig kändes som om vi fick kontakt där Albin och jag. En liten hälsning. Han fanns nära.

När jag så stod och bläddrade i Louise Douglas fotoalbum från 1928 hände det igen. I det sista albumet av fyra dök plötsligt ett foto på stora Snatra, det hus jag aldrig har sett, upp. Och efter det ett foto på dess kök.

snatra4

snatra2

Jag bläddrade en gång till och ett helt annat hus dök upp. Jag var upprymd över de två bilderna, men jag kände ändå hur besvikelsen sköljde över mig. Jag hade så gärna sett fler foton. Tänk om de hade ställt sig utanför? Tänk om jag hade fått se Albin? Jag bläddrade en gång till och då! Då stod de där. Jag såg direkt att det var gammelmorfar, fast han var så ung när kortet togs. Min gammelmormor var sjuk, men här står hon ung och stark. Och liten! Bredvid gammelmorfar en stolt och rakryggad man. Albin. Jag hade inte alls tänkt att han skulle se ut så. Jag trodde att han skulle vara liten, kanske lite krokig, sliten. Men nej, tvärtom. Stilig och med pondus står han framför sin gård. Och så längst ut till höger, bredvid gammelmormor en liten flicka i söt klänning, förkläde, strumpor och nätta skor. Ansiktet är suddigt. Hon har inte klarat av att stå still tills Thorin har bränt av sitt kort. Det är min mormor. Fem år gammal.

snatra1

Jag kan inte förklara eller sätta ord på min känsla. För mig blev det en oerhört stark hälsning från det förgångna, från mina rötter.

Av den anledningen är det underbart att Baroniet nu delar med sig av dessa historiska bilder till alla. På Baroniets hemsida, på deras facebooksida(gilla gärna sidan så missar du inga bilder!) och via Instagram läggs varje vecka en ny bild på en gård eller torp inom dåvarande fideikommisset upp. Och via läsarnas kommentarer får vi alla veta mer.

Återigen, tack Johan Emanuel och Ingeborg Thorin. Om ni inte som jag hade hopp om ett evigt liv på riktigt utan tillhörde den blygsamma jord- och hågkomstgruppen så har era förhoppningar infriats. Jag tänker ofta på er och tackar min lyckliga historieintresserade stjärna att ni fanns och dokumenterade Åtvidaberg under en så pass omvälvande period i vår orts historia. Är ni det minsta intresserade av att ta del av foton på Åtvidaberg så är det nu så sagolikt ordnat att det både finns en ny bok om Thorin (Exponerad tid) och, med start nästa onsdag den 1 juli 2015, en utställning (Exponerad plats). Då öppnar Brukskultur dörrarna till Mumslokalen (Åssagården, Bryggaregatan 2) och visar foton ni inte tidigare har sett. Vi ses där!

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Skönt att det än så länge är uppehåll och sol. Hoppas ni hade en fin dag igår även om det blir lite annorlunda när det regnar en hel midsommarafton. Men nu är det dags för veckans lista och det är idag Sissi Stahli som listar sina tre mindre bra och tre bra.

Tre mindre bra saker:

1. En mycket fin bekant till oss gick bort…

2. Våra vänner Enny och Carlo från Holland/skåne stannade alldeles för kort.

3. Platsen jag hade tänkt för den fiiiina vägljuskronan Enny och Carlo hade med sig funkar inte.

Tre bra saker:

1. Våra vänner från Holland/skåne kom på besök … myyyysigt…Enny hade lavendelworkshop i vår trädgård…då sken solen…

2. Jordgubbarna var inte så dyra som jag befarade och de var såååå goda …

3. Per Erik ska fylla 80!? Det ska firas på lördag den 27:e juni med öppet hus, retro-foto-utställning, förhoppningsvis jordgubbstårta och säkert en del kära människor….

Följ gärna Camillas blogg via facebook

Dela gärna det här inlägget

Är det bara jag som kallar platsen så?

Jag vet inte när jag förstod att platsen inte heter så på riktigt. Det var en märklig upplevelse. Lika märklig som när jag fick veta att en kollega inte hette Tina utan Görel. När jag väl förstått detta, när vetskapen fått fäste i min disorienterade hjärna, kom nästa oundvikliga tanke som gav mig i det närmaste en nära-döden-upplevelse: tänk om bara är jag och min mamma och syster som kallar platsen så. Tänk om alla vet att Görel heter Görel och undrar vad jag menar när jag kallar henne Tina. Kanske fnissar bakom min rygg: ”Hon tror att Görel heter Tina, hon har ju inte fattat någonting!”. Vi måste framstå som idioter. Hade det verkligen varit frågan om en Tina hade Tina, om hon hade varit en vänligt sinnad själ, kunnat hjälpa mig och säga att du säger fel namn till mig, jag heter Görel, men nu är Tina en plats och platser talar vanligtvis inte. Ni förstår att min tillvaro skakar i sina grundvalar?

Jag ska inte avslöja vad jag, och förmodligen du, kallar denna plats utan jag låter dig fundera över det. Så får vi se hur utbrett det är. Om det är vanligt förekommande, vilket jag innerligt hoppas och tror, så kan man fråga sig om nyinflyttade överhuvudtaget förstår vad vi menar? Om och när de förstår vad det är vi säger så är frågan om de anammar detta och säger som vi?

Som sagt, det är en plats. En plats vi kallar för något. Något ganska underligt egentligen. Nedan kommer platsen att kallas tja … platsen. Platsen rymmer flera andra platser, här kallade miniplatser. En del av dessa miniplatser fanns redan när jag var liten och långt före det. Andra har försvunnit, en del har flyttat och många är nya. Som liten tyckte jag att en del miniplatser var härligare än andra. En del var ganska tråkiga och andra till och med hemska. Men min huvudupplevelse av platsen som helhet, då som nu, är positiv.

En utomordentligt rolig miniplats var den röda brandbilen med skinnklädsel som man ficksandström sitta på när man skulle prova skor. Och så fanns det en miniplats som doftade gott av nya läderbollar. En spännande men läskig miniplats var där jag stod utanför och vaktade xmin lillasyster i barnvagnen medan mamma hämtade sitt pass. En man i uniform gick förbi och av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att tyst (trodde jag) sjunga en sång om hans yrkeskår. När mamma hade hämtat sitt pass kom den uniformerade mannen tillbaka, tittade strängt på mig och undrade vad jag nyss hade sjungit. Först mindes jag inte, det hade ju passerat flera minuter, sedan kom jag på det och blev livrädd. Skulle jag åka i fängelse till följd av enkel sång?

En annan mindre mysig miniplats var platsen där mamma provade kläder och jag otåligt gick upp och försiktigt petade på skyltdockan i fönstret. En opålitlig mannekäng, visade sandeliushuset byggs 1949sig, för jag rörde henne faktiskt nästan inte alls när hon helt sonika bara tippade omkull. Med ett brak. Jag minns att mamma tog mig ganska hårt i armen när vi gick därifrån. En annan plats var där allt som oftast stod en silverblänkande Jaguar utanför och där mannen i brunt vågigt hår höll upp dörren och bockade djupt. Även om man hade stor respekt för den här mannen så gick man gärna in här för att de hade så god mjukglass och himmelska semlor.

Idag finns det ingen skoaffär kvar inne i Getinghuset där man får sitta på en brandbil när man provar skor, polishuset låg på samma ställe som idag (även ramsan ”polis, polis, potatisgris” finns kvar) och klädaffären Continent med sin opålitliga skyltdocka är bortaContinent sedan länge (när skyltdockeepisoden inträffade låg affären där Yunic ligger idag), sandströmshuset (tänk att man fortfarande säger så!) finns kvar men utan Sandström och hans sportprodukter (idag finns här en begravningsbyrå och hårfrissa). Vårt gamla Sandelius konditori har funnits på samma plats i 65 år i år.

Ni har nog kommit på vilken plats jag avser, frågan är om ni vet vad jag och förmodligen resten av Åtvid ofta kallar den?

Bilden i ordning:

Stora torget 1953. Foto: Alrik Agerbo
”Sandströmshuset” 2015. Foto: Camilla Smedberg

Sandeliushuset byggs 1949. Fotograf: okänd
Interiör från Continents klänningsavdelning 1956. Foto: Arne Flink 

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Vilket väder skolavslutningen kom med! Idag har jag studentfest för min dotter. Underbart. Men först ska vi ta del av veckans lista och idag är det Christer Johansson som delar med sig av sina tre mindre bra och tre bra.

Tre mindre bra:

1. Att vissa människor prioriterar sin egen lättja och ekonomi framför sina barns välbefinnande.

2. Att jag nu måste jobba 8 timmar per dag när sommaren är så fin och grann.

3. Att jag ligger efter tidplanen i underhållsarbetet på hus och hem för sommaren.

Tre bra:

1. Att få vakna till fågelsång och få njuta av blommornas prakt i sommaren.

2. Att barnbarnen nu har fått välförtjänt sommarlov!

3. Att jag som egenföretagande konsult blivit helt uppbokad ända till i oktober.

Christer avslutar: bilden på mig sammanfattar några av mina passioner:
– Naturen med vackra och väldoftande blommor
– Katter är för mig väldigt mysiga och lojala.
– Min fru som tog bilden
– Kameran eftersom fotografering är en av mina hobbies
– En av mina gammelbilar, den här mercan från 1978
Följ gärna bloggen ”Stort och smått” via dess facebooksida, som du hittar HÄR
Dela gärna det här inlägget

De där otäcka killarna

Minns ni hur rädd man kunde vara för andra barn, framför allt äldre, när man var liten och hur absurd och irrationell rädslan nu känns? För vad kunde egentligen ha hänt? Förutom att man kunde bli förnedrad, bespottad, trampad på och eventuellt dödad?

Vi som bodde i Höghuset vid Sunnebotorget höll oss av den anledningen på klart behörigt avstånd från demonerna på andra sidan torget. På detta avstånd odlade och underhöll vi bilden av deras farlighet tills den antog i det närmaste omänskliga proportioner. I alla fall gjorde jag det. Men en gång drabbades vi av övermod och smög oss över till andra sidan. Jag och en kompis fick för oss att vi skulle gå över till Höjdvägen och spionera på de farliga killarna med hjälp av en kikare. Med hjälp av kikaren skulle vi ändå kunna upprätthålla ett visst avstånd. Trodde vi. Hur kunde vi komma på en sådan vansinnig idé?

höjdvägen_1953

Höjdvägen 1953, fotograf: Alrik Agerbo

Det måste ha slagit slint i huvet på oss på motsvarande sätt som för William Foster (Michael Douglas) i filmen ”Falling Down” eller för Christer Sjögren när han tävlade i Melodifestivalen med ”I love Europe”. Vi hade aldrig gjort något liknande innan och skulle aldrig komma att göra om det. För givetvis gick det inte bra utan vi blev påkomna och av ren och skär självbevarelsedrift slog jag kikaren i huvudet på en av pojkarna så att blodvite uppstod. Och självklart trodde jag att han dog av det och att jag skulle hamna i fängelse eller i fosterhem. Jag har förvrängda bilder av vad som sedan hände vilket sägs vara en typisk reaktion på en traumatisk upplevelse.

sunnebo1

Sunnebortorget 1978, fotograf: Alrik Agerbo

”Kikarn i huvet-killen” överlevde och kom senare att gå på samma lekis och skola som jag. Vi pratade aldrig om det inträffade. Förmodligen fann han det rådigt att hålla sig på behörigt avstånd från ”Slår kikare i huvet på folk-tjejen”

Otäcka killar fortsatte att existera. Inte minst i skolan. På Långbrottsskolan fanns det några riktiga otäckingar. En av mina äldre kompisar gick i samma klass som en och hon vågade vid några tillfällen inte gå hem från skolan av rädsla för att åka på däng. Det hände att hon fick gå hem tidigare för att hinna hem innan de andra slutade. Som vuxen tycker jag förstås att det låter helt vansinnigt, nog måste väl lärarna kunnat ha hittat andra metoder att få bukt med en osnuten 12-årig kille?

långbrott

Långbrottsskolan 1969, fotograf: Alrik Agerbo

En tid när mamma hade börjat jobba och mormor inte längre var dagmamma fick jag efter skolan gå till frita på Timmergården. Och det vet, eller i alla fall visste, väl alla att i Eksätter bor de riktigt, riktigt livsfarliga? 🙂 Fast killen jag var rädd för på Timmergården var ingen eksätterskille, men livsfarlig ändå. Så pass att jag faktiskt hajar till än idag när jag ser honom. Vid ett tillfälle kom han ifatt mig i backen ned från Eksätter och jag var helt säker på att min sista stund i livet var kommen. Det hände inga konstigheter, förmodligen ville han bara prata lite, kanske tyckte han att det var lite kul att jag var så uppenbart rädd. Jag tackade min lyckliga stjärna när jag kom helskinnad från det mötet.

Men apropå lekis så minns jag också min första stora kärlek. Han som påminde lite om Emil i Lönneberga, som var min egentliga första stora kärlek. Jag gick på lekis vid Sunnebo. Är det någon mer som har gått där? Minns ni de fyrkantiga borden som stod längs ena fönstret, dockvrån, den lilla scenen? Jag minns hur vi lekte på framsidan innan fröken Norma släppte in oss. Och fruktstunden när man fick plocka fram sina medhavda frukt. Förutom den gången när mamma låg på BB och min styvfar, mot bättre vetande, skickade med mig en sockerkakskiva. Då var det kalas och avundsjuka miner. Och min styvfar fick senare information av fröken att sockerkakskivor minsann inte passade på fruktstunden.

lekis

Älskade lekskolan! (Foto är hämtat från Fotoklubbens almanacka 2014, fotograf: Bengt Lundberg)

Min första kärlek alltså. Jag minns hur vi flickor sprang omkring honom, jag var inte precis ensam i min uppvaktning. Men jag var förmodligen den enda som enträget sjöng två frukt/bär-låtar för honom under utomhuslekarna: ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi?” och så: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård, du och jag, wowowow?” Jodå, jag visste minsann hur man skulle … skrämma en kille. Fattar inte att jag inte stämde upp i fruktsång mot gangsterkillen i eksättersbacken? Men det var som sagt svårt att se klart i alla sammanhang, både under hot och kärlek, när man var liten.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Sveriges nationaldag och jag ska på bröllop idag! Det ska bli underbart härligt. Hoppas ni får en fin dag ni också. Men vi börjar med att summera veckan., eller hur? Och vi låter Anki Dahlgren göra det, tycker jag.

Tre mindre bra saker:

1. Mutskandalen inom FIFA som skakat om hela idrottsvärlden.

2. Att det inte heller denna vecka har kommit någon lösning på våra medmänniskors förtvivlade försök att få ihop några kronor genom att tigga.

3. Att våren varit så kall att våra småfåglar som häckar tidigt inte finner nog med mat till sina små.

Tre bra saker:

1. Att solen har visat dig denna veckan så att vi med behag har njutit av vår vackra natur som står i full blom.

2. Att Fifas ordförande Sepp Blatter avgått. Fy på sig!

3. Att jag ska fira min svärmors 90-års dag och att då få möjlighet att träffa en stor del av släkten som på grund av geografiska orsaker inte träffas så ofta.

Följ gärna Camillas blogg ”Stort och smått” via facebook

Dela gärna det här inlägget

Nedre Holm

En liten grusväg. En liten grusväg som sträcker ut sig mellan gröna hagar, midsommarblomster och betande kor. Större stenar som gör att vagnen kränger. En lång svans av grusdamm följer ekipaget. En liten grusväg som motvilligt ger sig till känna bland höga drivor av snö, träd uppklädda i stela vinterskrud och skrämda hjortar. Små moln skapas av luften som andas ut. Släden åker på glid, knarrar lätt och rätar sedan upp sig. Samma grusväg. Olika förutsättningar. Om sommaren går det fort att ta sig ut till gården, på vintern betydligt längre. Men samma grusväg som böljar sig genom ett landskap av hagar, ängar och åkrar. Ett landskap som idag är betydligt mer avbefolkat och där skogen blivit gårdens närmaste granne. Samma grusväg som en gång ledde Greta, Stina, Erik och Valdemar rätt leder idag Jakob och Tyra. Samma grusväg, olika förutsättningar.

Om hus kunde tala. Vad skulle vi få veta då? Om ett förr när det fanns flera hus, flera människor och djur omkring det. Var det bättre förr? Mer trångbott förstås, flera sjukdomar som härjade och ett betydligt mer arbetsamt liv. Vi kan bara föreställa oss hur det var att ploga den lilla grusvägen. Under snörika dagar måste vägens början ha hunnit snöa igen innan man nått dess slut. Men det måste också ha varit mer livfullt än idag. Förstås. Där vi idag kan gå och inte se en kotte måste det då, om inte kryllat av människor, ha varit betydligt fler att stanna och säga God dag till, umgås med och skratta med och åt. Det man lätt glömmer när man betraktar det förflutna via svart-vita foton och ser de allvarliga ansiktena är att det var människor som tänkte och kände som vi. Som hade hjärtesorg, oroade sig för sina barn, såg fram mot julafton, var arga på sin mamma, undrade vad som var meningen med livet, längtade efter sommarlovet, önskade att det var fanns fler timmar på dygnet, var fly förbannade på sin överordnade och tyckte att grannen kunde sköta sin trädgård lite bättre. Som vi. De har gått den där grusvägen fram, sommar som vinter och suttit på trappan till huset och undrat vad som ska hända imorgon.

20150604_091720

Nedre Holm var en gård inom Adelsnäs fideikommiss. En relativt stor gård. Vid sekelskiftet 1900 tog Karl Gustaf Svensson över arrendet av gården. Elva år senare gifte han sig med Anna Amanda Edmundsson och året därpå föddes deras första barn, Greta. Karl och Anna får efter några år ytterligare en dotter, Valborg, och så småningom sönerna Erik och Valdemar. Drängar och pigor kom och gick på gården på drängars och pigors vis, där det vanliga var att börja en ny tjänst i oktober månad varje eller vartannat år. År 1928, när kortet är taget, är det drängarna Kurt Winqvist och Anders Johansson som arbetar i Nedre Holm.

Nedre-Holm---Bostadshus-och-bod

Stora bostadshuset Nedre Holm

Idag finns det mindre boningshuset, ladugården och hälften av ett uthus kvar och fungerar som sommarbostad för familjen Arvidsson och Eklund. Maria Arvidsson är uppvuxen i Åtvidaberg men hade aldrig hade satt sin fot på markerna runt gården innan Johan och hon år 2002 bestämde sig för att hyra en sommarstuga. ”Det började egentligen med att jag ville ha en skrivarstuga, men då jag precis hade skrivit klart min avhandling ägnade jag istället första sommaren till att måla lister och lyssna på P1:s ’Sommar’. Det var fantastiskt skönt”. Nu har Nedre Holm varit ett kärt komplement till bostaden i Linköping i hela tretton år. OchIMG_4663 det är fortfarande ingen skrivarstuga utan en sommarstuga för hela familjen som, förutom Maria och Johan, består av Jakob 12 år, Tyra 9 år och katten Otis 1,5 år. Alla trivs de bra här och Otis har funnit sig väl till rätta på sina nya jaktmarker. Han kommer och går på katters vis, företrädesvis genom det lilla fönstret på toaletten som har blivit hans alldeles egna entré. Alla är de eniga om att det är skönt att komma ut till Nedre Holm. Kontrasten mot staden Linköping är stor. Här ute råder tystnad och lugn och ro. Dock börjar barnen komma upp i åldrar där det kan kännas lite långsamt att vara ute i stugan. Men fina sommardagar åker familjen gärna in till Åtvidaberg och tillbringar dagarna vid Bysjöbadet. Och inom kort ska de, berättar Johan, göra en träningshall ute i tora ladan. Då kan de spela innebandy och basket där. ”Och boxas”, lägger Jakob och Tyra till.

otis

Otis har funnit sig väl tillrätta inomhus också.

Även boningshuset som sådant har krävt en hel del arbete. Johan och Maria har, tillsammans med Marias pappa, lagt mycket tid på att måla, tapetsera, riva bort gamla plastmattor och slipa golv. Huset som är byggt 1786 eller 1789 användes som permanentbostad fram till år 1989. Då flyttade Karl och Annas äldsta dotter Greta från sitt Nedre Holm. Även om hon lämnade en gård som inte riktigt såg ut som den när hon växte upp. I själva verket föddes Greta en decembernatt år 1912 i det stora huset, huvudbyggnaden, som låg till höger i backen om man kommer från Bestorphållet. Dagens boningshus brukades förr som arbetarboställe. Då fanns det även en timrad bod och ett höns- och svinhus. Den bod finns kvar invid familjen Arvidssons/Eklunds sommarstuga idag var på den tiden dubbelt så stor och rymde även en matkällare.

Nedre-Holm---Gården-från-inkörsvägen

I förgrunden huvudbyggnaden och den timrade boden. I bakgrunden dagens Nedre Holm, tillika sommarstuga och uthus.

IMG_1634

Dagens vardagsrum

IMG_1640

IMG_1651

Köket

IMG_1639

IMG_1646

Jakobs och Tyras sovrum. Tyra sitter på golvet. Maria rättar till sängen.

IMG_1648

Jakob

Karl och Anna, Gretas föräldrar, arrenderade således Nedre Holm med sina 42 hektar från år 1900 och drev här ett tämligen stort jordbruk. Greta gifte sig en julidag år 1932 med jordbruksarbetaren Axel Lindblom. De flyttade in i det mindre bostadshuset och fick tillsammans två barn, dottern Eva och sonen Karl-Axel. ”Jag är född där. I kökssoffan”, berättar Kalle när vi ses. Han blir 83 år i sommar. Jag räcker honom ett litet svartvitt foto som Maria fått till skänks och som visar det gamla, numera rivna, huset i bakgrunden. I förgrunden fyra barn på en hästskjuts.

Nedre-Holm_marias

”Det är morfar som håller i tömmarna” säger Kalle. Morfar Karl som lite generat drar upp axlarna, men brett leende låter sig avfotograferas. Han är pojken som har sparkat av sig träskorna för att kunna ställa sig kuskbocken. Man kan tänka oss att någon vuxen talat om att han inte får stå i smutsiga träskor på det fina lädret. De nästan vita raggsockorna lyser upp kortet. På kärran syns några mjölkkannor. Kalle minns hur han själv ofta fick följa med sin far till mejeriet med mjölk från de 20 korna och på hemvägen tog med posten. ”Vi hade en häst som var lite finare än de andra kraftfulla arbetarhästarna, som vi använde när vi skulle in till Åtvidaberg.” På gården fanns förutom korna och de nio hästarna även höns och grisar. Där det nu är skog, minns Kalle, fanns då ängar, hagar och brukad jord. Då kunde man se till Hultet och Följsätter, inget skymde sikten förutom några enstaka praktfulla ekar. År 1935, tre år efter att hans föräldrar hade gift sig och de flyttat in i det mindre av husen,  moderniserades det. Centralvärme drogs in i och en kökspanna installerades. Samma panna som idag värmer Maria, Johan och barnen under kalla vår- och höstdagar.

IMG_1637

Träpanelen målades om i en modern ljusgrön färg och dörrarna fick ådermålningar utförda av Andersson som gick runt och målades och tapetserade på gårdarna.

Axel, Kalles far, gick bort år 1970. Dessförinnan hade Nedre Holm sålts på auktion och det stora boningshuset hade rivits. Greta stannade kvar som hyresgäst i det lilla boningshuset. ”Jag drog in vatten till mamma när pappa blev sjuk” berättar Kalle. ”Dessförinnan var man tvungen att ta med två hinkar vatten från ladugården.” Kalle skrattar vid tanken. ”Det var tider det” säger han och skakar på huvudet. Han minns även hur de på Nedre Holm förr i tiden, vår och höst, bjöd in till kafferep med tretton sorters kakor. Då kom det folk från både närliggande hus som Snatra, Hultet, Bestorp, Följsätter och Övre Holm till lite mer långväga. ”Svenssons från Garpan till exempel. Jag kommer ihåg Ernst så väl. Snällare karl får man leta efter.” (läs tidigare fördjupning om Garpan)

”Titta här”, säger Maria när vi står i hallen och det är dags för mig att åka. Hon öppnar dörren till vinden och tar några steg uppför trappan. ”Ser du marmoreringen på väggarna?

IMG_vägg1

vägg_2

En god vän som är duktig på gamla hus har berättat att man gjorde sådana marmoreringar förr. Förmodligen är det här den ursprungliga väggstommen.” Kalle tittar på korten på de marmorerade väggarna. ”De minns jag. De fanns där från början. Och jag har även hört att de nu har en toalett där mamma hade sitt skafferi!” Kalle Lindblom skrattar godmodigt och verkar till slut förstå att jag menar allvar när jag säger att jag är helt säker på att Maria, Johan, Jakob och Tyra skulle uppskatta om han ville komma på besök till Nedre Holm.

kalle

Kalle Lindblom

IMG_1656

Johan, Maria och Tyra

IMG_1657

Förutom intervjuer med familjen Arvidsson/Eklund och Kalle Lindblom baseras texten på information från kyrkböcker. Foton på Nedre Holm 1928 är tagna av Johan E Thorin. Det svartvita fotot på barnen i kärran är privat.

Följ gärna bloggen ”Stort och Smått” via facebook

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 7: mumifierade friherrar

När jag var tio år så flyttade jag och min familj till Nygård och det var då jag första gången såg den. Man passerade den på väg hem med bil eller cykel och allt som oftast tittade man upp på den och undrade återigen vad det var och vad den hade använts till. Tills en dag en kompis upplyste mig om att det minsann var familjen Adelswärds gravkammare. Jag visste nog inte riktigt om jag skulle tro på det eller inte. Visserligen såg byggnaden ut som jag skulle kunna tänka mig att gravkammare med nästan kungliga mått skulle kunna se ut, men borde man inte ha hört mer om det i så fall? Borde man inte någon gång se människor som kom med blommor, eller kanske till och med en begravning – fast det kanske var en gammal gravkammare som inte brukades längre? – och varför skulle de ha en egen gravkammare och framför allt varför skulle den vara placerad så långt från deras hem och från kyrkogården?

krut5

Fast å andra sidan kunde jag gott tänka sig att Adelswärd skulle ha ett eget hus för sina avlidna. Tänk om det bakom de tjocka stenvägggarna faktiskt fanns en massa kistor? Hujedamej! Och vad annars skulle det vara där egentligen? Det var ingen lärare som berättade om eller ens nämnde den här byggnaden på historielektionerna, det var ingen lärare som berättade eller nämnde Åtvidabergs historia överhuvudtaget. Vad jag minns alltså. Det närmaste vår bygds historia vi kom rent geografiskt var hällristningarna i Norrköping och Rökstenen i Ödeshög.

Vad vi inte någon av oss visste var att min kompis vidareförmedlade en vid det laget 110 år gammal missuppfattning om byggnaden. Etthundratio år tidigare, på 1870-talet, besöktes nämligen Åtvidaberg av en fransk-amerikansk upptäcktsresande vid namn Paul de Chaillu. Han hade varit på många spännande platser i exempelvis Afrika och tagit med sig den första gorillan till Europa. Bara så där. Och så åkte han till Åtvidaberg. Inte riktigt kanske, han åkte till Finland och övriga Skandinavien och skrev sedermera en bok som hette ”The land of the midnight sun.” Paul var även en flitig dagboksantecknare och efter att han varit i eller snarare kanske passerat Åtvidaberg skrev han följande notering: ”Jag såg på en kulle friherrliga ätten Adelswärds grafhvalv.” Och på den vägen är det alltså. Vi får hoppas att den gode de Chaillu baserade andra uttalanden om saker och tings beskaffenhet på mer vetenskaplig grund.

IMG_1932

För något gravvalv eller gravkammare är det nu faktiskt inte. Innanför väggarna vilar inga, även om det vore kul med ett eget litet faraoland, några mumifierade baroner. Det är faktiskt så enkelt att byggnaden är vad den heter: En källare för krut. Under Kopparverkets tid uppfördes byggnaden för att man behövde ett säkert ställe att förvara de sprängämnen man använde för att spränga berg. Och eftersom det var synnerligen riskabla explosionsbenägna varor som här skulle förvaras lät man en arkitekt som kunde sin sak stå för konstruktionen: C E Ferngren. Irriterande det där med C E, tycker jag. Ingen har i någon litteratur bemödat sig tala om vad karln egentligen hette. Caesar Ernst? Carlos Ebbot? Cornelis Efraim? Eller kanske var det en Cecilia Erika eller varför inte Camilla Ellinor? Förmodligen var det Carl Erik, men Claes Elton eller Caspar Eddy vore lite mer oväntat, tycker ni inte? Förutom Krutkällaren har C E även ritat Ålundamagasinet och Kvarnen (Gamla gymnastiken).

Krutkällaren stod färdig 1859 och hade, ska man ha i minnet, då placerats på behörigt avstånd från all bebyggelse. Skulle olyckan, trots att man hade försett byggnaden med tjocka stenväggar, specialkonstruerade valv och skarpt vinklade gluggar – allt för att förhindra/dämpa(?) eventuell explosion, ändå vara framme, ja då gällde det att det inte fanns någon i närheten. Krutkällare, fast i mindre storlek, uppfördes även i Bersbo och Mormorsgruvan och finns kvar än idag.

IMG_1924 

IMG_1925

krut3

Allt sedan jag blev varse att Krutkällaren skulle kunna vara den sista vilans boning för forna tiders adelswärdare har jag både gärna velat och inte velat gå in i det lilla stenhuset. Jag undrar om det under en tid inte till och med var så att dörren faktiskt var öppen? I vilket fall vågade jag mig inte dit. Vem visste vad jag skulle få se och om jag skulle klara att hantera det? Tänkte jag då. Men nu när jag äntligen törs så visade det sig inte var så himla lätt att komma in. En stadig dörr, låst förstås, som kräver en minst lika stadig nyckel.

krut8

Men jag har ju en rådig man vid min sida! Roy fixade det lätt som en plätt! Det tog en dag och så skickade han över en bild på nyckeln. Det sägs, berättar Roy, att nyckeln hittades av en slump på Villan för många år sedan. Solkanonklubben lär ha använt Krutkällaren att förvara sitt krut till vår fröken Ur, det vill säga solkanonen. Fiffigt tänkt, vad kan lämpa sig bättre? Sedan lär man dock ha hittat ett annat förråd och nyckeln lades på en hylla någonstans i Villan. Tills en dag en man undrade vad det var för nyckel och testade den lite här och var. Eller om han kanske misstänkte vart den gick. Så säger historien och historier gillar vi ju.

Men nu går vi in i vårt hemliga rum!

krut7

krut6

Idag använder den nyckelfinnande mannen Krutkällaren lite som en mötesplats i samband med att grupper guidas i Åtvidaberg med mera.  Och jag måste säga att han ordnar det fint!

IMG_1936

krut1

De här bänkarna är bekanta, tycker ni inte?

Innan vi skils åt pekar Roy upp mot nocken, över dörren. ”Jag undrar vad de där användes till?” Han pekar på stänger som sitter fast på fasaden. ”Är det någon typ av hållare, kanske för en flagga. Man kanske hissade en varnande flagga när man hade lassat utrymmet fullt med sprängmedel? Vad tror du?”

Jag har ingen aning. Jag är just nu bara lättad över att det inte fanns några mumier i Krutkällaren. Men ni kanske kan svara på Roys fråga?

krut2

Följ gärna bloggen på facebook

Dela gärna det här inlägget