månadsarkiv: juli 2015

Alltid försent!

Vi går mot en allt mer digitaliserad och nätbaserad värld. En del säger att tryckta böcker inom kort kommer att vara historia, att vi bara läser e-böcker. Jag kommer att kämpa emot. Jag älskar böcker i fysiskt form. Har jag lånat en bok av någon som visar sig inte bara vara bra utan underbar överväger jag alltid att köpa den för att ha den i min ägo. Tänk att läsa en riktigt bra bok och veta när det är dags att krypa ner under täcket att man ska få läsa igen, umgås med personerna i boken, befinna sig i en annan värld. Sagolikt oavsett genre. En oslagbar känsla.

Jag minns faktiskt den första ”boken” mamma läste för mig. En pixibok som hette ”Ludde kommer alltid försent”. Det var något kittlande med pojken som ”bara skulle” innan han gjorde som mamma sa. Så gick det som det gick! Maten blev kall, liksom koppen med choklad och inte hann han följa med mamma till affären eller prata med pappa i telefon. Jag kunde min Ludde helt utantill.

bok9

Jag var 8 år när jag läste min första egna bok. Jag kommer ihåg hur tjock jag tyckte att ”Babina” var och vilken tid det tog att läsa ut den. Jag förstod inte hela sammanhanget, men uppenbarligen var historien om den lilla cirkushästen tillräckligt bra för att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tror till och med att jag läste om den flera gånger.

bok12

Därefter var jag under många år helt såld på hästböcker. Ni vet: ”Britta och Silver”, ”Pysen rider igen”, ”Jill och ridskolan”. Jag levde mig in i de där böckerna och upptäckte, när jag började rida själv, att det fanns en påtaglig lucka mellan dikt och verklighet. Så mysiga som i böckerna var inte ridskolehästarna. Tacka vet jag Pysen. Inga tjuvnyp där inte. Hästar görs sig bäst i tryck, helt klart.

Sedan fick jag den här av mamma:

bok6

och Lotta fick sällskap av Jolly och Kitty. Underbara! Nästa period tror jag började när jag och min familj campade på Bornholm och jag träffade en tjej som var helt tagen av en bok, som jag bara måste läsa. ”Barn 312”. Jag lånade den bara några dagar innan hon skulle åka hem och jag var fast. Herregud, kommer ni ihåg den? Minns ni bokens framsida? Martina. Åh, vad jag ville vara hon fast hon var föräldralös, bodde på ett barnhem och sedan abrupt ryckte bort från sina fosterföräldrar. Vad gjorde väl det när hon hade brunlockigt hår, stora blå ögon och en liten söt mun? Det tog tid innan jag kom över den boken.

Sedan ja, så tog de här över mitt liv för en låååång period framåt:

bok8

Tillsammans med dem slukade man ”Starlet” som, till skillnad mot de här, var i behändigt format:

bok11

bok1

Sedan kom mystiska Agatha Christie, frestande Jackie Collins och den intrigerande Sidney Sheldon. Undrar hur det skulle vara att läsa om dem nu? Förmodligen fullständigt olidligt och därmed vansinnigt. Så synd att förstöra bra minnen. För ett par somrar sedan läste jag dock om en bok som jag läste första gången för typ tjugo år sedan och som gjorde stort intryck. Farligt, men jag tog chansen. Det var Kerstin Fredrikssons ”Simon och ekarna” och den är fortfarande mycket bra.

När man blev äldre så hittade man Minette Walters och det var bara WOW! Fantastisk. Man tyckte att hon förtjänade Nobelpriset, minst.

Avslutningsvis något positivt om utveckling. Talböcker. För de som hellre vill lyssna för att det är mest praktiskt eller de har svårt att läsa så är det kanon. Jag befann mig i bilen för ett par år sedan och hade precis lyssnat klart på Sommar i P1 när Håkan Nessers röst tog över sändningen och mig. Han läste sin novell ”Förrättningen”. Det var magiskt och jag var tagen i dagar efteråt. Vilken historia, vilken röst, vilket språk.

Kvar i minneslådan har jag Ludde. Sorgfria, söta Ludde som aldrig lärde sig, Han var ju så härligt comme si, comme sa. Det är också något att ta efter. För det ordnade sig ju alltid till slut ändå.

bok2

 

Dela gärna det här inlägget

Borttappad eller tappad?

”Var det du som hade ringt på och frågat efter din bortsprungna katt igår” frågade min granne häromdagen. Hans fru hade öppnat dörren och berättat om besöket.

Nix, det var det inte. Ville har inte varit borta hemifrån så länge att jag har behövt leta efter honom. Däremot har jag tidigare varit och ringt på hos grannar gällande min förra katt Frasse. Det hörde till vanligheten att han kunde vara borta dagar i sträck och det bekymrade mig inte, men vid ett tillfälle när dagarna började närma sig en vecka och det dessutom var vinter och svinkallt ute satte oron in. Första orosdagen vaknade jag tidigt med ”tänk om han blivit påkörd och ligger död eller svårt skadad i ett dike längs vägen”? Med de tankarna var det förstås som förgjort att somna om. Så det var bara att kravla sig ur sängvärmen, dra på sig termobyxor, trycka ned mössan långt över öronen och skriva en lapp till barnen trots att klockan inte ens hade slagit fem och ge sig iväg.

Med skräck i blicken spanade jag i ficklampans sken efter den lilla mjuka, älskade kattkroppen i alla upptänkliga diken. Även om det låter elakt så är min nuvarande katt Ville inget mot Frasse. Frasse var mänsklig, Ville är en katt. Det är svårt att förklara skillnaden, men så är det. Frasse var mjuk, Ville är hård, Frasse var social och inkännande, Ville är asocial och bryr sig bara om sig själv. Men jag hittade ingen katt i diket. Lättad och frustrerad gick jag hem längs husen i mitt kvarter och var glad att ingen verkade ha vaknat då jag strök nära garagen och viskade ”Frasse” så högt jag vågade. På eftermiddagen samma dag ringde jag på hos de närmaste grannarna och bad dem titta i garage och förråd. Men nej och åter nej.

Till slut hade det gått så lång tid att jag polisanmälde försvinnandet och satte ut en annons i Corren. En smula märkligt att ringa till polisen och ge signalement på en katt. Fyra ben, två öron, lång svans, svart päls, MEN och det här var ju en lättnad: Den försvunna katten bar vid försvinnandet två olikfärgade ögon. Ena ögat hade en gång blivit missfärgat efter ett slagsmål.

”Vänta ett tag”, säger polisen, ”så ska jag titta bland ’borttappat’”.

Eh, va? Borttappat? Skulle han inte ha märkt direkt om det låg en katt på hyllan? Om ni har undrat hur man ser ut när man ser ut som ett levande frågetecken så skulle ni ha sett mig i det ögonblicket. Polismannen kom tillbaka till luren och min tystnad måste ha fått honom att förstå hur märkligt det lät.

”Nej, nej, alltså på datorn. Om det kommit in något ärende gällande bortsprungen katt.”

Jaha. Varför kalla det borttappat? Men skit samma, inget ärende och ingen katt.

På Corren svarade en något kortfattad och återhållsam kvinna. Förmodligen märkt efter år av ointressanta samtal. Men det här med en bortsprungen katt verkade vara hennes påse chips för nu vaknade hon plötsligt till liv och berättade en lång och livfull historia om hur hennes katt en gång hade kommit bort, hur det hade skakat om hennes familj, hur den återfanns och hur hon nu INNERLIGT HOPPADES att vi också skulle få vår katt tillbaka. ”En del tycker att det bara är en katt. Men de blir som en familjemedlem, det blir de ju verkligen!”

Nåväl, dagarna gick. Ingen Frasse. Varje morgon vaknade jag med samma tanke: ”Måtte frasse_vinterFrasse stå och vänta vid ytterdörren”. Varje morgon lika besviken. Varje dag när jag kom hem från jobbet hoppades jag se honom sitta på sin vanliga plats på staketet. Varje dag blev jag lika besviken. Varje kväll när jag lade mig gruvade jag mig över vinterkylan och tanken på min lilla katt ensam och frysandes någonstans.

Veckor blev till månader. Så en dag ringde plötsligt en tant från Grebo och berättade att hon sett min annons samt en vilsen katt som stämde in på signalementet. De hade visserligen inte kunnat komma så nära för katten var så skygg. Frasse skygg? Lät konstigt. Men jodå, tanten var säker, eller hennes gubbe var säker – katten hade ett missfärgat öga, helt klart. Jodå. Jag vet inte hur många gånger jag och Mats åkte ut till Grebo och gatorna där katten hade setts. Mats och jag hade inte varit tillsammans så länge och jag funderade verkligen över om inte kärlek var lite väl spirande och vek för att klara av att se mig gå gata upp och gata ner i Grebo, skramla med kattfoder och gråtfärdigt ropa på en osynlig katt. Ingen katt visade sig någonsin för mig i Grebo.

Fyra månader hade gått sedan Frasse försvann och jag och barnen hade förlikat oss med tanken att Frasse nu befann sig i de sälla jaktmarkerna när telefonen ringde en andra gång i ”katt-i-annons”-ärende. En tjej berättade att de hade en katt hos sig som, när de hade googlat och råkat hitta bilden på Frasse på nätet, nog kunde vara just Frasse.

”Vi bor i en lägenhet i Norrköping”.

Norrköping! Det kan ju inte stämma. Nog för att en katt kan gå långt, men till NORRKÖPING?

”En kompis till mig hittade honom springandes på gatorna och tog hand om honom i två veckor. De försökte få hjälp att hitta en ID-märkning, men hittade ingen. Men hon har två hundar också och är pälsdjursallergiker så med katten blev det liksom pricken över i. Så vi tog hand om honom.”

Det lät minst sagt helt otroligt. Skulle de kunna skicka ett kort på katten så jag kunde se om det var Frasse? Jodå, det kunde de:

frasse_nkpg

Jag kan fortfarande inte se den här bilden utan att kunna förundras över att det var Frasse som satt där på den rosa mattan i en lägenhet i Norrköping

Nog var det Frasse alltid! I Norrköping! Jag hade ingen annan förklaring än att han måste hoppat upp på en släpvagn eller liknande här på i trygga Göstas park och nästa gång dörrarna öppnats befunnit sig i jäktens och stressens storstad. Jag måste säga att mitt hjärta hotade brista vid tanken på hur han måste ha sprungit och letat efter vägen hem.

frasse_släpvagn

Frasse hade en förkärlek för släpvagnar

Jag vet inte om han blev skadad efter sitt norrköpingsäventyr eller senare, men något år efter det blev min kära lille frasseman så dålig att vi blev tvungna att ta bort honom. Och fast jag vet att det är helt omöjligt så kan jag inte låta bli att önska att han plötsligt en dag ska sitta på sin vanliga plats på staketet och titta in på mig genom köksfönstret. Lilla, fina, fantastiska Frasse.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Veckans tre gånger två

Igår var en lång och rolig dag när Elias spelade Åtvidaberg Open. Jag var med hela dagen och han placerade sig bra. Idag är det dags för andra tävlingsdagen. Så, av den anledningen kommer veckans lista först idag. Och detta är den sista som görs. Några små gästspel kan säkert komma då och då. Och jag är särskilt glad att kunna lämna ordet över till Hilda Rehn.

Tre mindre bra:

1. Sommarlägrets årliga vattenkrig blev inställt. 🙁

2. Haft lite ont i halsen i veckan, men det gick över som tur var när jag åt många jordgubbar.

3. Den här veckan har jag lyckats stöka ner mitt rum igen. Jag fattar inte hur det går till!?

Tre bra:

1. Äntligen värmee!! Nu kan jag bada varje dag!

2. Nu i veckan hade jag en jättemysig pizzafredag med familjen. 🙂

3. Vi har fyllt poolen, woop woop!

Följ gärna bloggen via facebooksidan ”Stort och smått”

 

 

Dela gärna det här inlägget

Gamla sjukstugan

Tre hus. Från varsitt århundrade. Två i ena änden av gatan, ett i det andra. Under de nästkommande tio och tjugo åren kommer grannarna att bli några fler, men nu år 1906 är marken runt området enligt municipalkartan ”tomter för allmännyttiga byggnader”. Det första huset på gatan är också det äldsta. Ryktet gör gällande att ingen mindre än Gustaf II Adolf ska ha övernattat i huset. Det vill säga den kung som krigade så det stod härliga till på 1600-talet, inte minst i trettioåriga kriget, tillskansade sig en massa land som gjorde Sverige till stormakt. Det vill säga den kung som kallades lejonet från Norden och så snöpligt föll offer för tyskarna i ett dimmigt Lützen. Denna kung ska alltså ha sovit en natt i Åtvidaberg, i detta 1600-talshus. Av denna anledning går huset under namnet Gustaf Adolfhuset.

Just idag, en tidig morgon i december med några dagar kvar till andre advent, vaknar ägaren till huset efter en natt med efterhängsen hosta. Han är förkyld och känner sig lätt febrig. Han sätter ned de sina nakna fötter på det kalla trägolvet och huttrar till. Rummet är iskallt. Han trevar efter tändstickorna, hittar dem och tänder ljuset som står invid sängen. Försiktigt lägger han täcket tillrätta över sin hustru som utmattad efter flera dagar med hög feber sover djupt i sängen bredvid. Så stiger han upp. Det är okristligt tidigt, men den eländiga hostan sätter stopp för vidare sömn. Lika bra att sätta fart. När han sträcker sig efter morgonrock och tofflor känner han ryggen strama och värka. Med ljuset i handen stänger han så tyst han kan dörren till sovrummet och går ut i köket. Han lyfter lampan, känner på tyngden att fotogenet måste fyllas på. Den starka doften sprider sig i rummet. Inom kort är lampan tänd och ett behagligt sken lyser upp det lilla köket. Han hör fotsteg från rummet bredvid köket, dörren öppnas och pigan tittar förskräckt på honom. Är husbonden uppe före henne? Hon knyter sitt förkläde med vana händer. Han förklarar sin hosta och försäkrar henne om att hon inte behöver vara generad. Hon fattar raskt tag i vedkorgen och placerar systematiskt ved i den öppna spisen. Hon avslutar med tunna, lättantändliga stickor innan hon drar tändstickan mot plånet och för den mot den närmaste stickan. Den fattar snabbt eld precis som den ska och lågan slickar sig ivrigt vidare till de större träden. När hon ser att elden tagit sig och värmen från spisen sprids i rummet hämtar hon kitteln och fyller den med vatten. Vid det laget har hennes husbonde för länge sedan öppnat ytterdörren, känt kylan bita tag i kinder och nakna vader och skyndat sig mot dass.

Det är mörkt som i graven där ute. Han håller lyktan framför sig, halkar till på den hårt packade snön i den uppskottade gången, muttrar över den eländiga årstiden när han till slut når dassdörren. Proceduren blir, av förklarliga skäl, kort och han skyndar så snabbt han vågar på det isiga underlaget sig tillbaka till värmen i köket och det förhoppningsvis färdiga kaffet. I samma ögonblick som han lägger handen på det kalla handtaget till ytterdörren tänds det upp i huset rakt över gatan. Han har fortfarande inte vant sig. Elektriskt ljus som tänds på en sekund via en knapp och sprider ett säreget sken. Jaha, ja, det betyder att dagen börjat även i grannhuset.

Ja, nu börjar dagen i huset mitt Gustaf Adolfshuset. Själva huset är hundra år yngre än sin granne, byggt under 1700-talet. Det kan inte ståta med några kungliga övernattningar, även om ändock tillfälliga övernattningar är själva grundbulten för husets existens. Men nu kommer det någon gående över gårdsplanen. En man i rock med händerna djupt nedkörda i fickorna. Han har inte haft så långt att gå doktor Fredrik Vilhelm Carlsson, läkarbostaden i Slaggboet ligger bara nedför backen. Och backen upp borde ha gjort honom varm, men han ser alldeles förskräckligt frusen ut. Axlarna uppe vid öronen och hakan mot bröstet. Kanske är trött? Influensatider med mycket att göra på jobbet och där de egna barnen, i åldrarna 11, 10, 9, 6, 4 och 1, har varit sjuka i omgångar. Nattsömnen har på sista tiden blivit minst sagd störd. Djupt försjunken i sina tankar ser han inte att han för ett ögonblick är iakttagen från andra sidan gatan. Han stampar snabbt av sig om skorna, öppnar dörren till sjukstugan, går raskt in på sitt kontor och byter den egna överrocken mot den vita läkarrocken. Han hälsar på nattsköterskan och frågar hur natten har varit. För tillfället är sju av sjukstugans totalt åtta bäddar upptagna. Flera fall av polio och reumatism som de behandlar med varma och salta bad. De varma baden möjliggörs med hjälp av elektriciteten, den är en välsignelse.  Och så några kortvariga vistelser av patienter som ådragit sig frakturer efter att ha halkat på den förrädiska isen. I den åttonde sängen ligger lille Gustaf. Efter en glad dag i kälkbacken gick det som det kan gå och nu ligger han här med gipsförband. Men idag ska pojken få åka hem. Föräldrarna har säkert redan begett sig från hemmet Kettilstad. Det tar ett bra tag, framför allt den här årstiden, att ta sig till Åtvidaberg med häst och vagn. Han ska strax titta till Gustaf och de andra patienterna, men först behöver han hämta lite saker i förrådet.

Ett stycke bort i korridoren, nära förrådsrummet, stannar han till framför fotografiet som Johan Emanuel Thorin tog i somras. Det är svårt med kylan som nu rådet att förstå att det kunde vara så varmt som det var den dagen.

Sjukstugan

Han är inte själv med på bilden, men han minns tillfället. De hade precis fått in en man som hade blivit knivskuren i samband med ett slagsmål. Han var hemmahörande i Upsala, men var här på tillfälligt arbete. Det var ingen större fara med karln som blev utskriven efter nio dagar. Men det är otäckt det där med knivarna. Ja, med slagsmål överhuvudtaget. Så onödigt kan han tycka när det är så lätt att drabbas av sjukdom och olycka och dö i förtid ändå. Så här de sista dagarna av år 1906 kan han konstatera att sammanlagt 67 åtvidabergare har dött under året. De flesta av ålderdom, tack och lov. Långt ifrån alla har mött sina sista dagar inom sjukstugans väggar. De allra flesta har dött i hemmen. Han minns med särskild sorg gossen Rudelius som bodde längre ned på gatan och som avled av engelska sjukan i maj månad blott sju månader gammal.

Huset som rymmer sjukstugan är visserligen byggt på 1700-talet, men sjukstuga blev det först för ett par år sedan, i slutet av 1800-talet. Som med så mycket annat var det baron Theodor Adelswärd som såg till att man kunde starta verksamheten. Förutom sjukstugan finns det vid Ådals kulle ett epidemisjukhus. Augusta Ottilia Andersson är förste sjuksköterska där. Elin Svensson är hennes motsvarighet på sjukstugan. Apropå det, undrar om fröken Svensson har beställt hem kompresserna som han bad henne? Han får lov att titta i förrådet efter dem också.

IMG_2533 (00000002)

Personal vid sjukstugan år 1902. Då arbetade fröken Sigrid Augusta Kindh som sjuksköterska och vi kan förmoda att det är henne vi ser i mitten på kortet. Hon flyttade till Vestervik i oktober 1905 och i november kom fröken Elin Svensson i hennes ställe.

Medan han fortsätter korridoren fram konstaterar han även att de allra flesta av de sjukstugans 76 patienter under 1906 har överlevt, tack och lov. Den unge Gottfrid som fick en sten på foten i samband med sitt arbete vid järnvägen, tvåårige Valdemar från Rättvisan som blev överkörd av en hästvagn, den unga kvinnan som led av hysteria, den sjuttonårige Carl från Solvestad i Hannäs som blev sparkad av skenande hästar och så sexårige Einar från Fredrikshammar i Falerum som hade fått en vagnskorg från en järnvägsvagn på låret. Han slås av att det mest är personer av det manliga könet som verkar råka ut för olyckshändelser. Allt från fingrar i i hackelsemaskiner, trädgrenar i ögonen, olycksfall och förfrysningar i samband med vedhuggning, huggskador vid skogsarbete. Listan kan göras lång. Kvinnorna borde rimligen råka ut för en hel olyckor de också. Kanske hade männen större benägenhet att söka vård än kvinnorna? Nåväl, han kan inte lättvindigt basera sina grubblerier på ett års statistik. Han är medveten om att det finns många personer som aldrig söker vård hos en läkare. Avståndet in till sjukstugan kan kännas långt och kanske känner man sig inte helt säker på vad läkaren kan och inte kan. Människorna på landsbygden har hjälpts åt i alla tider. Ofta finns det någon gammal man eller kvinna som man vänder sig till och som vet att använda örter, blommor och annat som finns i vår herre natur. Eller andra metoder. Det finns litteratur att tillgå för den läskunnige och självvårdande. Han har själv bläddrat i en sådan skrift. Led man av lösa tänder var rådet att tvätta tandköttet med sitt eget morgonurin. För att undgå bli biten avskrift en hund skulle man bära med sig en kvist gråbo eller järnört. Om hunden ändå rusar fram behövde man blott böja tummarna inåt flata handen så skulle hunden inte göra någon skada. Det fanns flera goda råd gällande djurhushållning i boken han tittat i. Om hästen blev förtrollad skulle man ge den johannisört och för att få kon dräktig skulle man om våren pulverisera alknoppar och ge henne. För att fördriva ormar från gårdstomten skulle man skaffa sig en röd tupp.

Han tänkte även på de lite mer snöpliga fallen som de fått in under året. Frakturer i samband med hopp över gärdesgårdar och så drängen Valdemar Andersson från Kärrstorp som hoppat över en syrenhäck och fastnat på en avhuggen syrengren. Det gjorde nog ont, men doktor Carlsson kan inte låta bli att dra på munnen när han öppnar dörren till förrådet.

skåp

IMG_2528 (00000002)

IMG_2529 (00000002)

lustgas

Kanske är det bäst att ha tar med rullstolen bort till Gustaf, så kan de rulla ut honom till vagnen när föräldrarna kommer?

rullstol

Tre hus på gatan. Det tredje ligger längst ned. Byggt i mitten av 1800-talet och går under namnet Rudeliushuset. Här bor Kopparverkets föreståndare Karl August Rudelius och hans hustru Sigrid Ingeborg Jönsson. Det var de som förlorade sin åtta månader gamla Karl Alf Torsten i engelska sjukan år 1906. Året dessförinnan hade de förlorat sin förstfödda, blott sju månader gamla Karl Olof Dag. Nu, 109 år senare, år 2015 med helt andra förutsättningar att klara av sjukdomar kan ödet gripa tag i en. Att förlora båda sina små barn inom så kort tid. Man kan föreställa sig hur makabert tyst huset måste ha blivit. Hur grymt och hopplöst livet måste ha tett sig. Anteckningarna i kyrkböckerna är kortfattade och sakliga, men tre år efter andra barnets dödsfall antecknar prästen att Sigrid, barnens mor och Karl August Rudelius hustru har avlidit till följd av drunkning. Och han noterar att huruvida dödsfallet har skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod förblir en gåta. Kanske ingen minns Sigrid och hennes två små barn och kanske föll de i glömska ganska snabbt. På något sätt känns det fint att vi kan tänka på och minnas dem idag, en solig sommardag många, många år senare.

Berättelsen baseras på sjukhusjournaler, församlingsböcker, död- och begravningsböcker samt födelse- och dopböcker för året 1906. Namn, diagnoser, dödsorsaker, med mera är autentiska, men personernas vardagsgöromål och tankar är förstås uppdiktade i syfte att skapa en levande berättelse. Bilderna från ”förrådet” är tagna i Hembygdsgården museums avdelning för sjukstugan. Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Min gammelmorfars och mitt. Och ditt.

Ibland kunde man se honom komma körandes på väg in till samhället på sin moped. En alldeles speciell typ av moped med ett avlångt genomskinligt stycke hårdplast fastsatt på mopedens framsida, som ett jättevisir som skyddade hela kroppen från väder och vind. På huvudet hade han en glatt lysande orange hjälm. Själv såg han dock tämligen bister ut i sin fokusering på vägen och målet för resan. Vinkade man fick man inte någon vink tillbaka. Om han överhuvudtaget såg något annat än vägen föredrog han förmodligen att hålla händerna på styret. Han skulle in till samhället för att sälja de kålrötter som han hade packat ned i sidoväskorna på mopeden och handla för egen del. Och så kanske stanna för att hälsa på sin dotter, min mormor.

Kvar hemma i Korshult fanns gammelmormor och katterna. Elsa var sjuk och klen när jag var liten. Att hon skulle åka in till Åtvid för att handla var otänkbart. Medan de fortfarande bodde kvar i Snatra vet jag att hon cyklade in till samhället på sin bruna cykel. Min mamma som ibland följde med minns hur lång den vägen kändes när hon var liten, men hur roligt det ändå var att följa med sin mormor in och sälja äggen som hönorna värpt och som Elsa rengjort med ättika.

Samhället måste ha förändrats mycket under de år gammelmorfar kom åkande med sin moped från Korshult. En lummig Järnvägsgata med dubbla alléer byttes ut mot en ny Järnvägsgatangenomfart, hantverkskvarteret med sina praktfulla hus blev så småningom en parkering bakom nya huset på Tilasplan, hus på torget revs och nya byggdes upp. Gamla torget ödelades, vattenspeglar, delar av kanalen och flera konditorier försvann. Kanske tyckte han att det var okej, den nya tiden krävde sitt. Kanske tyckte han att det nya Domushuset var pampigt och tittade på det med stolthet. Men jag misstänker att han inte var så glad åt det nya. Gammelmorfar var ganska konservativ och sträng till sin läggning. Mer om hur det såg ut förr kan du läsa här:

Åtvids centrum förr

Järnvägsgatan förr

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är synd att det gamla revs och det är typiskt att det gjorde det i 60- och 70-talets iver att ge plats åt det nya. Men det fanns förstås en god tanke i det också. Åtvid skulle växa. Jag tror att många idag skulle kunna tänka sig att jämna Domushuset med marken. Det är stort, fult, förstör infarten, är svårt att fylla med innehåll. Men då gör vi ju oss skyldiga till samma sak. Domushuset är också ett kulturarv värt att försvara, liksom vårt funkis Kommunhus och andra mer moderna mjölkbar adelswärdsgatanbyggnader. Sedan kan man ju inte behålla allt om det inte fyller någon funktion, det fattar jag med, men man ska kanske inte vara så snabb att döma gångna tider och de beslut som togs. Utan hoppas och tro att de togs av förnuftiga människor av goda skäl. Och gjorde det inte det så kan vi väl alla fall försöka låta bli att upprepa misstagen.

Man kan vara ledsen över det som inte finns kvar, men att bli bitter, ilsken och neggig är, enligt mitt tycke, bara slöseri med energi. Det som är borta kan vi inte få tillbaka, men vi kan förhindra att det som finns idag försvinner. Av den anledningen ser jag positivt på planerna på ett Kulturcentrum där man kommer att återanvända gamla industrilokaler. För att värna det som finns, det är som är vårt kulturarv, är det viktigt att vi ser det och känner stolthet över det. Det brukar heta att det finns så mycket fint i Åtvidaberg och det låter så töntigt. Men det är faktiskt sant. Öppna ögonen och se. Om du behöver hjälp eller vill heja på så följ gärna ”Stort och smått” via facebook där gamla bilder från ett förgånget Åtvidaberg varvas med bilder från ett Åtvidaberg idag. De sistnämnda får hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid. För även om man av olika anledningar misströstar över de som styr och bestämmer i vår kommun så ska vi inte glömma bort att det inte är de som är Åtvidaberg. Det är vi.

 

 

Dela gärna det här inlägget