månadsarkiv: augusti 2015

Kvarntorp

Så många dagar som det finns att välja på så valde livet och döden att mötas på en och samma. Livet, gossebarnet, föds samma dag som den gamla, farmor, går bort. Det är ledsamt, men det finns ändå något symboliskt vackert med det. Och något högst opraktiskt. Pappa och farfar måste fara iväg med farmor samtidigt som mamma och faster får ta bussen till sjukhemmet för att föda gossebarnet. Om farmor hade fått leva bara ett litet tag till skulle hon och farfar ha firat guldbröllop, 1889-1939. Tänk att ha levt tillsammans så länge och så plötsligt vara ensam. Farfar har sin familj förstås, men hans livskamrat fattas honom.

Farfar finns kvar på gården än några år. Farfar Albin som slitit hårt med torpet, kvarnen, smedjan, jordbruket och alla djur. Kor, kalvar, hästar, grisar, höns och katter. Och hela tiden fört noggranna anteckningar i sina böcker. Anteckningsböcker som lämnas över till sonen Harald den dag i början av sekelskiftet 1900 när han tar över. Harald som gifter sig med Anna Mård midsommarafton år 1933. Harald är 39 år och Anna 36. Året därpå välsignas de med dottern Birgitta. Och fem år senare kommer så gossebarnet. Som får namnet Bengt.

En halv kvarnsten och en trappa med tre steg i grå sten pryder ingången till torpet. Det är en varm sommardag, men stenen känns sval. Här är det skönt att sitta. Han hör vattnet som forsar på baksidan och får det stora hjulet av trä att snurra så att vattnet skummar och fräser. Vattnet som kommer från en sjö längre bort, Horsfjärden, och vidare till deras sjö Nären för att slutligen i ett brant fall leta sig ner i ån bort till kvarnen och tuben. Han väntar på att Birgitta ska bli klar så att de gå till badbryggan och kasta sig i det kalla glittrande vattnet. Hon ska bara hjälpa mamma att baka klart först. Bröd med hål i, hålkakor. De är goda, men mormor nere i Ramshäll gör annat bröd. Utan hål. Han tycker nog att mormors bröd smakar lite godare. Kanske för att han inte äter det varje dag. Ibland stannar till hos mormor när han och Maja är på väg hem efter att ha lämnat mjölk på stationen i Mormorsgruvan. Då brukar han få en smörgås. Han känner att det knorrar lite i magen vid tanken på brödet. Han är bestämt lite hungrig. Om han får gissa blir det ål till middag. Idag också. För ett par dagar sedan stannade plötsligt det stora kvarnhjulet. När han och Birgitta sprang bort för att se vad som hade hänt upptäckte de att ett stim med ål hade fastnat i hjulet. När den döda och till viss del mosade fisken plockades bort kunde de räkna till sammanlagt tolv ålar. De börjar bli lite trötta på ålmiddagar nu. Men än återstår en hel del. Där han sitter på trappan och väntar kan han se Maja, Mona och Stjärn i hagen. Maja är den enda av de tre hästarna som går att rida på. Hon är en kraftig arbetarhäst och så bred över ryggen att han nästan får sitta i spagat. Men så varmt det är, nästan kvavt, kommer inte Birgitta snart?

Medan barnen svalkar sig i vattnet, leker och skvätter så på varandra så att de nästan kiknar av skratt forsar vattnet dels vidare in i kvarnhjulet för att ge kvarnstenarna kraft att mala sönder säd till mjöl och dels in i den gamla trätuben som leder vattnet vidare till kraftstationen i Närstad, vidare till Glan och Bysjön och kraftstationen i Åtvidaberg. Tuben har små hål här och där genom vilka vattnet sprutar ut. På vintern när den stränga kylan har lagt sin kalla hand över tuben fångas det flyende vattnet i sin rörelse och förvandlas till is innan det faller till marken. Som genom ett trollslag skapas de mest fantasifulla isskulpturer. Ibland ser tuben ut som ett ismonster som lång och kraftig, med kroppen täckt av långa armar, spetsiga horn, vassa tänder och groteska vårtor, ligger och lurar för att kasta sig över små barn på väg till skolan. Andra dagar tar den gestalten av ett sagoväsen draperad i vacker kristallbeklädnad, ljuvliga lockar och glittrande smycken.

Q2

Det är inte en slump att torpet där Bengt, Birgitta och deras föräldrar Harald och Anna bor heter Qvarntorp, torpet vid kvarnen. Det är förmodligen först med Bengts far och farfar som torparen även kom att sköta kvarnen. Tidigare fanns det en mjölnare med familj vid kvarnen och torpare med familj vid skattetorpet. År 1870 hette mjölnaren August Landström. Han var skriven vid kvarnen tillsammans med hustrun Johanna Sofia Ekström samt en piga och en dräng. I torpet bodde Jacob Jonsson, hustrun Johanna Charlotta Johansdotter och deras fem barn. Under hösten det här året insjuknade Jacob som då var 38 år och i början av november avled han i lunginflammation. Att klara sig själv med fem barn var inte görligt och drygt ett år senare gifte Johanna om sig. Familjen som nu utökades med två barn bodde kvar i torpet. År 1884, när de två äldsta barnen blivit vuxna och lämnat hemmet för att ta plats som piga och dräng på någon gård någonstans, fattar familjen i Qvarntorp beslutet att flytta. Inte till vilket ställe som helst, utan långt bort, till Nordamerika. Så beslutet att flytta hade man nog fattat många år tidigare. Det tog tid att spara ihop pengar som skulle räcka att ta sju personer över Atlanten. Liksom de flesta svenska emigranter på den här tiden reste de förmodligen först till Göteborg för att där stiga på båten som skulle ta dem till Hull i England och så vidare med tåg till Liverpool där de stora ångfartygen med destination New York väntade. Man kan undra vilka äventyr, glädjeämnen och sorger som väntade familjen i det nya landet? Och fick de två barnen som stannade i Sverige någonsin mer se sin mor och fem syskon?

Q1

Idag används inte kvarnen och dess hjul är borta. Kvar finns enbart ett skelett. Men naturen har använt sig av dess skuggande väggar och inne i den gamla kvarnen växer träd. Ett vackert konstverk har skapats.

”Den här vägen vara bara en kostig på den tiden och där borta brukade jag plocka smultron.” Bilen skumpar fram på den lilla grusvägen. Bengt pekar. ”Där uppe fanns smedjan. Jag minns en gång när jag hjälpte pappa. Jag stod och drog i bälgen medan pappa smidde. Jag var kanske sex-sju år och blev plötsligt kissnödig. Jag vågade inte säga något utan stod kvar. När pappa var klar rusade jag därifrån, men hann inte hem utan kissade på mig någonstans där i skogen.” Bengt pekar igen och ler vid minnet. Bortsett från den lilla fadäsen verkar hans minnen vara varma och glada. Mormor och morfar nere vid Ramshäll, farfar, faster, mamma Anna och pappa Harald. Alla så kära och fortfarande nära. Och så syster Birgitta förstås.

IMG_3487

Pappa Harald, farmor Emma, farfar Albin och faster Maja. Foto: Privat

IMG_3488

Faster Maja. Foto: Privat

Så är vi framme och där ligger Kvarntorp. Inte ett egentligt torp såsom vi tänker oss det utan ett ganska stort vitt stenhus. Med enormt kraftiga ytterväggar. Inne i torpet är det svalt året om. Den halva kvarnstenen vid ingången ligger kvar och bortsett från ett litet skyddande staket är farstukvisten sig lik. Vi blir varmt välkomnande av den familj som sedan många år har Kvarntorp som sitt sommarställe. Familjen är systrarna Ulla Molander och Ingrid Hörberg och Ingrids man Claes. Och så deras barn och barnbarn. Här finns det plats för alla. Och här trivs de. ”Fast numera bor Ingrid och jag i undantaget där nere” skrattar Claes och pekar på en mindre stuga i trä som ligger en bit ned på den stora gräsmattan.

Q11

”Jag och Ingrid är uppvuxna i Mormorsgruvans lanthandel” berättar Ulla. ”Som barn var vi här i Kvarntorp då och då. Jag minns att våra föräldrar Erik och Märta ofta önskade att en dag kunna få ta över Kvarntorp.”

Q6

Ulla, Ingrid och Bengt

När Bengts föräldrar hade gått bort hyrde han själv torpet som sommarbostad i slutet av 60-talet och fram till 1977. Sedan kom tillfället som Erik och Märta hade hoppats på. Kvarntorp blev deras sommarställe och Erik med sitt stora trädgårdsintresse skapade en fantastisk trädgård. Senare tog döttrarna med familj över.

1966_AlrikAgerbo

Kvarntorp 1966. Foto: Alrik Agerbo

”Tänk att ledstängerna finns kvar” säger Bengt när han tittar in i hallen med den branta trappan upp till övervåningen. ”Mamma hade så ont i sina höfter så medan hon bodde kvar här brukade jag få bära henne uppför trappan om kvällarna.” Vi tittar alla förundrat upp på trappan och så på Bengt. Inte konstigt att han blev gymnastiklärare!

Till höger inne i huset finns ett allrum med en byrå och ett bord sedan Bengts föräldrars tid. ”Öppna spisen”, minns Bengt, ”byggdes när jag var liten. Och där borta hade pappa, som förutom bonde, mjölnare och smed också var nämndeman och taxeringsman, sitt Q5kontor med högar av papper.” Till vänster finns ett kök med en imponerande samling av emaljerat gods från Kockums. Det är Claes som är samlaren. ”Där”, Bengt pekar på en trädörr i köket, ”sågade pappa och jag upp dörren för att få in frysen.” En frys som kan ha installerats kanske någon gång under sent 1950-tal eller början av 1960-talet. Dessförinnan fanns det inga frysar i hemmen. När Bengt var liten använde man sig istället för en så kallad isdös. Isblock som under vintertid hämtades från sjön lades i en grop, i det här fallet bakom matkällaren, och täcktes med sågspån. Bengt hade till uppgift att lägga in isblock i matkällaren för att hålla kylvaror kalla, skrapa ut vattnet när isen smält och så hämta ett nytt block.

Q8

Q3

Från torpets övervåning ser vi sjön Nären

Johanna och hennes familj lämnade således Sverige för Amerika år 1884. Det dröjde sedan till in på 1890-talet innan Qvarntorp återigen var bebott. Då flyttade August Albin Johansson och Emma Kristina Johansdotter och de två barnen Harald och Maria, eller Maja som hon kallades, in i det vita stenhuset vid kvarnen. I kyrkböckerna har prästen noterat att Albin till fideikommisset betalade 400 kronor om året för arrendet av kvarnen och 100 kronor för jorden. ”Till hus” fanns fram till sin död även den gamle mjölnaren August Landström. Och så drängen Valdemar Andersson och pigan Gerda Matilda Eklund. Hade Albin vid inflyttningen någon vetskap om hur en kvarn fungerade? Man kan föreställa sig att även om den gamle mjölnaren var gammal och skröplig och gick bort bara efter några år så var han värdefull för hjälp och tips. För lära sig snabbt var Albin så illa tvungen. Utanför kvarnen stod nämligen traktens bönder och väntade på att få sin säd malen. I ”malböckerna” noterade Albin hur många kilo havre, vete, råg och korn som kom in från respektive gård varje månad och hur många säckar malen säd som kvarnen levererade tillbaka.

Q12

Kvarntorp

Harald, Maja och Albin

Sjön Nären glittrar inbjudande i solen. Det är en varm dag, nästan kvav. Bengt slår sig ner på trappan på farstukvisten. Där är det svalt och skönt att sitta. En liknande dag för 70 år sedan satt han på samma trappa efter att han och Birgitta hade varit och badat. Den klibbiga värmen ville inte ge med sig. Snart ser han gråa och hotfulla moln torna upp sig i horisonten. Han känner rädslan fladdra likt fjärilar i magen. Åska. Han som har bestämt sig för att inte längre vara rädd för den. Han vill vara lika modig som sin kusin Lennart, som inte alls räds blixtarna och de kraftfulla knallarna. Han sitter kvar på trappan när mullret och regnet sköljer över det vita huset vid kvarnen. Han håller för öronen och blundar hårt. Nog ska han väl vänja sig nu?

Q10

Så här jag satt jag, visar Bengt. Och visst lärde han sig att inte vara rädd för åskan.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, Albins och Haralds böcker för kvarnverksamheten samt intervjuer med Bengt Johansson, Claes och Ingrid Hörberg och Ulla Molander.

Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Vill du läsa andra liknande inlägg? Klicka här (och scrolla ner)

Dela gärna det här inlägget

Hi Life!

När jag hade gått klart gymnasiet åkte jag till London för att jobba som au pair under ett år. Man skulle kanske kunna säga att det var en trend att åka utomlands på något sätt och inget jag förmodligen skulle ha valt om jag inte kände att jag måste göra som alla andra. Så efter 2,5 månad blev längtan efter pojkvän, familj och min nya lilla etta allt för stark och jag åkte hem.

bild (15)

Även om tiden jag hade varit borta inte var av astronomiska mått hade tre nya svenska stjärnor hunnit födas. Redan i bilen hem från Göteborg (jag åkte båt till och från England – ett äventyr i sig) såg min då 12-åriga syster till att bekanta mig med samtliga.

De två första var ett sjungande syskonpar med finskt efternamn. Låten med vilken de slagit igenom hette ”Oh mama” och jag pratar förstås om Lili och Susie. Låten spelades så bok11frekvent på radion vid den här tiden att vi hann att lyssna på den ett par gånger på vägen hem. Inte minst för att hemfärden blev lite längre än planerat eftersom mamma missade rätt väg från Göteborg, vilket gjorde att vi hamnade på fel sida sjön och kom till Vara. Där skickades jag in på bensinmack för att fråga efter rätt väg hem och eftersom jag tyckte det var så himla retligt och jag var så himla haj på det engelska språket så låtsades jag att jag inte var svensk och ställde frågan på engelska. Vilket var dumt och fånigt på många sätt, inte minst för att det var svårt att förstå svaret jag fick. På bensinmacken införskaffade jag även ett ex av tidningen Veckorevyn, vars omslag pryddes av förstås Lili och Susie. Och ja, den engelsktalande tjejen köpte en svensk tidning. Så klok redan då.

Jag hann läsa allt om systrarna Päivärinta och begrunda fotona på de rosaplutande, svårmodiga, blonderade och coola tjejerna.

Den tredje stjärnan befann sig i en helt annan, för att inte säga helt egen, galax än de två förstnämnda. Han prydde inga omslag vid tidpunkten och jag fick bygga mig en egen bild av honom när min syster beskrev honom som lätt hysterisk, med klart annorlunda frisyr, kurtolsson_1920 rutig kavaj och gabardinbyxor. Dikten överträffade inte verkligheten visade det sig senare. Den här mannen eller företeelsen hade ett program som hette ”Fådda blommor”. Kameramannen hette Arne och flickan i orkestern Gudrun. Stjärnan hette Kurt Olsson. Kurtan! Han var verkligen en kul nyhet.

Även i självaste Åtvid fanns vid den här tidpunkten en tämligen ny och populär storhet. HI LIFE. Åtvids första renodlade disco. Kära nån så kul det var där! Innan Hi Life öppnade hade man fått dansa och träffas på skoldanser, LYKTAN och så förstås på ”Hela Stallet svänger” (med hjälp av falskt leg när det var nödvändigt).

Det roliga med Stallet var blandningen av äldre och yngre med de äldre därnere körandes hårt till allehanda dansband och de yngre en trappa upp i betydligt mindre, mörkare och varmare rum. Det roliga med Hi Life var att det var ett riktigt disco med cool bar, dansgolv med discokulor och blinkblink-ljus och så fanns här bara ungdomar. Minns ni hur det såg ut på den tiden? Garderob när man äntligen kom in (köerna kunde vara långa) och så toaletter till vänster bakom två bruna dörrar. Här utanför stod folk och hängde, väntade på varandra eller pratade för här var det enda stället man kom någorlunda långt bort från dunkadunkat på dansgolvet. Och så baren till vänster när man kom in i själva discot. Soffor, bord och discogolvet med en bred pelare i mitten och så DJ-båset och scenen.

Under åren kom jag att husera på dansgolvet, i DJ-båset och bakom baren (framför också för den delen). Jag minns särskilt väl den gången jag och Johans kusin Petra hade köpt coola ankellånga svep som var modernt ett tag och svepte omkring med dem på dansgolvet. Jag hade indianpuder i ansiktet vilket skulle skapa en solkysst glittrig look, ljust läppstift som ytterligare kontrast för att framhäva den artificiella brännan, blå mascara, vit kajalpenna vid fransroten och blå kajalpenna utanför fransarna – allt för att få så dramatiska ögon som möjligt. Och så lättuperat hår, stora örhängen och en Lili & Susie-svår-min.

I DJ-båset stod Johan och spelade LP-skivor. Extra häftigt var det när han spelade skivorna han hade köpt när han hälsat på mig i London. Mel & Kim med ”Respectable”, bild (16)M.A.R.S med ”Pump up the volume” och Pseudo Echo med “Funky town”.

När jag kom hem från London fick jag jobba extra i baren och jag minns första kvällen. Helt ensam och med instruktioner uteslutande om hur jag skulle hantera ölpumparna. Det där med att samla in glas och diska mellan varven var inget som nämndes eller för den delen hanns med. Så jag tog helt sonika gamla använda glas och hällde upp ny öl och tänkte att det är väl så man gör. Tills det kom fram en tillräckligt nykter gäst och påpekade att hans glas var använt och skitigt. ”Nej då” svarade jag och när killen lommat iväg sprang jag och frågade Weine hur jag skulle göra. Det visade sig finnas en liten diskmaskin i diskrummet så det var bara att börja proppa in glas för glatta livet.

När jag var i London var jag på ett av dåtiden allra coolaste discon ”Hippodrome” och visst var det fränt med alla våningar och alla DJ:S överallt men vad var det jämfört med Hi Life och senare Gruvan? Så mycket som hänt där och som inte kan nämnas i ett blogginlägg. Synd. Men vill ni dela med er så är ni varmt välkomna!

london-013

”Stort smått och lite däremellan” har en facebooksida – gilla den gärna: Här hittar du den

 

Dela gärna det här inlägget

Här snöar det!

Tjoho! Nu går jag in på sista dagen! Nedräkning. Detta ÄR en bedrift. Igår fick jag härligt nog en promenad till Falu Koppargruva och fika med en kompis som bott i England i 6 år och nu helt oförhappandes hörde av sig när hon via facebook såg att jag var i Falun. Hon flyttade hit i våras. Facebook är fantastiskt. De neggiga får säga vad de vill. Men jag tror inte att Louise och jag hade lyckats hålla kontakt utan facebook och definitivt inte lyckats få till en fika igår.

IMG_3325 IMG_3327

Från eftermiddagen var vi i ”Lugnet”. Inga band som direkt tilltalade mig, men så länge solen är uppe är jag vid gott mod. Men så från halv 9 börjar det bli kallt. Och ganska tråkigt. Inte så mycket att göra mer än att frysa och titta på folk. Det sistnämnda är dock riktigt kul. Vid nio återstår fem timmar av konserter! Men jag får min belöning när Elias kommer och är lyrisk över de han har lyssnat på. Då är det värt allt!

Jag hade innerligt hoppats att han skulle vilja gå hem efter nästa sista bandet. Redan vid 11. Då skulle vi få sova länge. Frukosten slutar ju vid 10, så vi måste liksom upp. Och jag skulle slippa frysa ihjäl. Men icke, han ville stanna. ”Visst, visst, du bestämmer” svarar jag tappert. Vi fick sitta på golvet inne i toahuset för att slippa frysa. Vi var inte ensamma. Så blev klockan äntligen halv ett och Snowy Shaw skulle gå på. Och vet ni? Jag är så glad att vi stannade, det var värt allt. De var superbra! Bra låtar och så hade de till skillnad från andra en show. Ett skådespel! Underbara.  Jag kände dock inte riktigt igen Snowy från frukosten!

IMG_3356

IMG_3342

IMG_3400

 

Dela gärna det här inlägget

Festivalnatt ett – check!

Jag har överlevt! Såklart du har, tänker ni. Jag menar att jag har klarat första kvällen/natten och gjort det bra. Vi var framme i Falun vid halv fem, checkade in på hotellet, klädde om, åt gott innan vi gick mot festivalplatsen. Har ni varit i Lugnet någon gång? Då vet ni att det är stans backe upp dit! Och en bit att gå så att jag ganska snabbt kunde räkna ut att gå tillbaka till hotellet för att gå på toa, och därmed slippa bajamajorna, inte var ett alternativ. Hjälp!

Det första som slog mig när vi kom fram var hur lugnt det var. Tyst och stillsamt. Inte ett ljud. Det hade förstås inte kommit igång ännu, men så ligger det så himla bra till också och med scener vända åt skogen, inte mot stan. Smart. Ingen kö in, men en lätt muddring. Sedan var vi på plats!

falun4

Och döm om min förvåning när jag hittade den här skylten:

IMG_3290

What!? Tänk om de har vanliga toaletter? Nästa skylt tydde på det. Vilken glädje!

IMG_3295

IMG_3294

Och yes! Tänk att man kan bli så glad, för att inte säga lycklig, över en radda offentliga toaletter?!?

Sedan stod vi i kö för att få Elias LP-skiva signerad av Raubtier och fotas med dem. Om jag var lycklig över toaletterna var Elias lycklig över det.

IMG_3302

Sångaren Pär Hulkoff och Elias.

Sedan kom de två stora utmaningarna. Spelningen med Raubtier, kvällen huvudband, när jag sagt att jag INTE skulle stå nära scenen. Men, för Elias skull ville jag ju göra det. Stå ihop med honom. Inte vara en mesmamma. Och det var jag inte, jag stod nära. Skitnära!

IMG_3309 IMG_3317 IMG_3321

Men, hur knäppt är det inte att musiken är så hög att man måste ha öronproppar? Många har det, även de coola killarna och tjejerna. Jag menar, är det inte lättare att sänka musiken lite? Det är ju sjukt.

Nästa utmaning var att vara uppe länge. Och vet ni, vi var bland de sista kvar. En utmaning, inte av tröttheten utan för att det blev kallt. Så det jag lärt mig till ikväll är att klä mig bättre. Men det regnar inte utan är ett grymt festivalväder! Sol, värme. Hurra!!

Och vet ni – Snowy Shaw, som jag inte ens vet vem det är sov på samma hotell som vi. Och han åt frukost samtidigt som vi. Är det inte knäppt att jag blev upprymd av det? 🙂

Nu väntar en ledig dag, kanske med besök i Koppar Falugruva och fika med en kompis innan vi eftermiddag fortsätter headbangandet, besöka riktiga toaletter och förvånas över hur folk ser ut. Om jag vågar ska jag be att få ta foto på en del och visa er!

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Är metal

Nu så. Nu är det dags. Och det känns bra. Vi sitter på tåget på väg till Stockholm där vi byter till tåg mot Falun. Vi missar signeringen med Sabaton som är kl 17 och det är ju verkligen skitsynd. 🙂 Däremot hinner vi träffa Raubtier som möter fansen senare ikväll. Vid 20.30. Elias har släpat med sig en gammal hederlig LP-skiva för att få den signerad. Sedan ska vi se Raubtier spela, 23.15 till 00.45. Elias ska tydligen stå längst fram. Det ska INTE jag. Orphan Gypsy heter bandet som avslutar kvällen och det är långt efter sängdags. Men jag kommer att stå ut, I´ll fix it!

Jag har packat alla mina störtcoola t-shirtar och övar nu på fräna uttryck. Samt värmer upp nacken så att jag kan headbanga ordentligt. Vilket kan bli svårt eftersom jag legat som en räka i natt och vaknade med ont i nacken. Inte bra, inte bra alls. Nacken är ett viktigt instrument eller redskap i samband med heavy/power metal-festivaler. För det är inga dödsmetalband på plats har Elias nu lärt mig. Herregud förresten, det blir ju verkligen väldigt roligt att se alla dessa (vuxna) människor stå och vifta hysteriskt med huvudet och kasta med håret.

falun1

Elias tyckte att jag såg metal ut på kortet. Känns bra. Känner mig metal.

Fast nu är det dags för lite fika. Gammal vanlig hederlig fika, med blommiga servetter, mackor och bullar känns tryggt och bra för en som känner sig liiite utanför sin comfort zon.

falun3

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Parkvillan

Den minns hur händerna, vana och säkra, lade sten till sten, strök det blöta lerbruket, jämnade till, såg till att rökkanalerna blev täta och rena tills den en dag stod där, visserligen naken, men funktionsduglig. En grå jätte utrustad med spisfot, murstock, spiselkrans och skorsten. Ett par dagar senare, när murbruket hade torkat, hade den skicklige hantverkaren slutfört sitt arbete. De dekorativa, glaserade kakelplattorna sattes på plats. Nu står den så där i hörnet av husets matsal. Skinande och vit och redo att tas i bruk. Familjen har flyttat in nu under hösten och även om det har varit en varm och solig september har oktober bitit ifrån. Luften är kylig, nätterna råare och början till frost kan anas tidiga morgnar. Så öppnas plåtluckorna, spjället regleras, den torra veden staplas omsorgsfullt, lite papper och näver och så dras stickan mot plånet. Värmen stiger långsamt, letar sig omsorgsfullt genom labyrinter av kanaler och fyller ihärdigt alla håligheter.

Familjen som sitter vid bordet heter Nordenström. Pappan som precis tittar uppfordrande på sin näst äldste son för att han ska skärpa sitt bordsskick heter Erik Salomon Nordenström, ett namn som i princip fallit i glömska. För alla och envar är han känd som ”Pater”, ett namn som sönerna gett honom efter att år efter år blivit utsatta för hans intensiva undervisande i klassiska språk, främst latin. Född och uppvuxen i den jämtländska byn Offerdal, utbildad till jurist i Hudiksvall kom Pater till Åtvidaberg år 1834, trettio år gammal. Han hade fått en tjänst som baron Jan Carl Adelswärds juridiska ombud. Han tituleras vice häradshövding och vice Bergsfogde och är en av baronens allra närmaste män. Nu, år 1857, är det Seth Adelswärd, Jan Carls son, som har tagit över barontiteln.

Den tillrättavisade sonen heter Henning och är i de yngre tonåren. Han och hans två år äldre bror Gustaf (kallad Gutte) är barn från Erik Salomons första äktenskap med Anna Norin. Anna gick bort i lungsot år 1839, när sönerna var fyra och två år gamla. Hon insjuknande på nyårsdagen och blev i princip sängliggande fram till sin bortgång den 10 juni. Hon blev 29 år gammal. Det fanns en tredje bror, Nils Magnus. Han var blott fem månader gammal när Anna gick bort och överlevde henne med en månad. Därefter hade Pater, Gustaf och Henning bott allena i tio år. Ja, naturligtvis fanns det en rad pigor i huset också och så mamsell Höijer, inte att förglömma. Mamsell har tagit hand om pojkarna såsom en mor. Fått iväg dem till skolan på morgonen och i säng på kvällen och dessemellan sett till att de gjort sina läxor (även om Pater var en fena på att övervaka just den biten själv). På det hela taget hade hon sörjt för att de var hela, rena, mätta och uppförde sig väl. Kanske inte med en mors kärleksfulla omsorg, men med omsorg. Men sedan en tid tillbaka är fadern omgift med pojkarnas moster, sin framlidne hustrus yngre syster, Pauline Norin. De har flyttat till ett större och nybyggt hus, Parkvillan på Sjukhusgatan, och tur är det. Nu finns det nämligen ytterligare fyra barn i huset; Eric, Axel, Anna och så lille Carl som föddes för en månad sedan, den förste september. Det de än så länge inte vet där de sitter vid matsalen och känner kakelugnens värme spridas i rummet är att om ett knappt halvår kommer den näst yngsta i barnaskaran, femårige Axel, att lämna jordelivet.

Men nu är det således fyra söner och en dotter som lämnar matsalen i samlad tropp. Lille Carl ligger redan och snusar förnöjt i sin barnkammare. Tillfreds med livet vänder sig Pater, en tämligen kortvuxen och energisk man, mot kakelugnen. Den fungerar fint. Han lämnar matsalsbordet och sätter sig i fåtöljen vid fönstret som vetter mot baksidan. Han plockar fram långpipan som ligger i fönstersmygen, packar den omsorgsfullt innan han försiktigt tänder den. Han puffar lätt tills han ser att tobaken har tagit sig och så lutar sig med en belåten suck tillbaka. Han har varit vid tinget i Fillinge i stort sett hela dagen och hanterat tvenne testamentes- och arvsangelägenheter. Därefter återvände han hem och suttit böjd över sitt svarta skrivbord och skrivit hela dagen, fram till middagsdags. Imorgon väntade tinget i Gamleby, men något mer jobb ikväll blir det inte. Han ska istället fortsätta läsa sin bok om trettioåriga kriget och Westfaliska freden. Han reser sig och tittar ut genom de stora fönstren. Förutom historia och språk är han mycket förtjust i trädgårdsarbete. Han ler för sig själv när han får syn på sin granne på andra sidan trädgårdsdiket, tillreder snabb och vant två toddys innan han öppnar dörren och i bara skjortärmarna går ned i trädgården. ”God afton din lusmatta” säger han och sträcker fram en toddy till David Ringheim. David ler, att bli kallad allehanda saker är han van vid, sådan är Pater. Och just ”lusmatta” är ett av favorituttryck. De två har alltid trevligt tillsammans och tur är det, endast ett dike skiljer ”Salomons och Davids riken” från varandra. En stund senare vandrar Pater upp till sitt hus. Vice häradshövding Erik Salomon Nordenström som kom att ge namn åt kvarteret vid Sjukhusgatan i Åtvidaberg. Häradshövdingen. Han dog år 1882 och därefter lär huset ha stått tomt ett tag.

IMG_3141

När Seth Adelswärd avled år 1868 hade han inga manliga arvingar utan en kusin August Theodor Adelswärd bosatt i Södermanland fick ta över fideikommisset. För att göra en lång historia kort var Theodor August inte alls glad åt tanken att lämna sitt eget säteri och bege sig till Åtvidaberg, så det lät han bli. Så småningom överläts så förvaltningen av egendomen i Åtvid först på sonen Axel och sedan på barnbarnet Theodor. Året var 1883 och Theodor var en 23-årig ungkarl när han packade sitt pick och pack och flyttade till Åtvidaberg. Han hade dock inga planer på att bosätta sig i den gamla herrgården Adelsnäs utan lät istället påbörja byggandet av ”Villan” vid Bysjön som stod klar år 1890. En ungkarlsvilla helt enkelt. Under tiden Villan blev klar bodde han några år i Parkvillan på theodorSjukhusgatan. Han satte förstås lite egen prägel på huset. På ritningen av Nordenströms villa och gamla fotografier från Theodors tid framgår att han ändrade entrén. Förmodligen var det även han som inredde det så kallade prifferum på övervåningen. Ett trivsamt herrum avsett för att spela kortspelet priffe, röka en cigarr och smutta på en konjak eller liknande. Rummet hade väggfasta soffor av rött skinn, ett runt bord och en öppen spis murad i det för tiden ovanliga gula teglet. Och kanske var det även Theodor, som med tiden visade sig vara en stor entreprenör och kreatör, som lät bygga vad som sägs vara Åtvidabergs första badrum. På den här tiden var Parkvillan fortfarande ett av tre hus på Sjukhusgatan. Längre ned mot Brukskontoret låg det så kallade Gustaf Adolf-huset och Sjukstugan (gamla). De andra tomterna kom att bebyggas ett par decennier in på 1900-talet. Läs gärna berättelsen om gamla Sjukstugan.

Hon lutar pannan mot det kalla kaklet. Hon darrar. Hon tycker sig höra dem. Hon vet att det är inbillning, men det känns så påtagligt, så verkligt. Karl August, hennes man, har inte kommit hem ännu. Han är föreståndare på Kopparverket och har långa dagar. Hon tar ett steg åt sidan, byter plats för att ånyo hitta kallt kakel att svalka sin panna med. Hon tycker sig höra deras gråt. Kanske håller hon på att bli galen? Man kan säkert bli galen av sorg. Sorgen över att ha förlorat tre barn. Det är inte ovanligt att förlora barn i späd ålder, till följd av sjukdomar och olyckor. Hon är inte ensam om att göra det, långt ifrån. Men det är ändå outhärdligt. Det första dog innan det var fött, för sex år sedan. Två år senare, 1905, förlorade de sin sju månader gamla Karl Olof Dag. Året därpå tog engelska sjukan åtta månader gamla Karl Alf Torsten. Det känns som om hon ska kvävas. Hon måste få luft. Hunden Tor reser sig och viftar ivrigt på svansen när hon famlar efter sina skor och går mot ytterdörren. Besviket tittar han efter sin matte när hon försvinner ut genom dörren utan att ens ge honom en blick. Han suckar tungt och lägger sig modstulet på sin plats i hallen igen. Sigrid Ingeborg Jönsson kommer inte hem igen. Hon hittas drunknad den 17 mars 1909. I kyrkböckerna noterar prästen att det förblir en gåta huruvida dödsfallet skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod.

Carl A. Rudelius vid trappan. Hunden Tor. På trappan står hans första hustru Sigrid, död mars 1909. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar_1908

Karl A. Rudelius vid trappan. På trappan står hans första hustru Sigrid. Framför paret sitter hunden Tor. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar. Fotot är taget av Johan E Thorin, 1908, dvs knapp ett år innan Sigrid går bort.

Huset städas och pyntas. Pigorna, de egna och de för tillfället inlånade, skyndar fram och tillbaka. Det är inte många dagar kvar nu. Ett bröllop står för dörren. Återigen ska det bli liv och glädje i huset. Ett år efter första hustruns död gifter Karl August Rudelius om sig. Året därpå får han och hustrun Elin Silversparre sonen Karl Elof. Karl Elof som senare blev rektor vid realskolan. Tillsammans med sin hustru Märta och sina barn bodde de också i Parkvillan.

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1890

Bostadsrum i Rudelius hem 1890. Foto: Johan E Thorin

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1918

Samma rum som ovan, 28 år senare. Foto: Johan E Thorin, 1918.

Om mycket har ändrat i huset under årens lopp så står den för kontinuiteten. Den har visserligen sedan lång tid tillbaka blivit ersatt av andra och, måste den medge, imponerande värmekällor. Den moderna tekniken förmår värma upp hela det stora huset på nolltid och minst en liten källa finns i varje rum. Att den blivit ersatt gör ingenting, ingenting alls. Den har tjänat väl och är nöjd med att den får stå kvar och att den faktiskt används då och då. Den sträcker på sig. Fungerar gör den nämligen, det är inga problem alls. I övrigt står den gärna här till allmän beundran som det vackra föremål den är. Att vara så pass gammal och varit med om så mycket är en ynnest. Så många familjer som den har fått följa, till vardags och till fest. Så mycket glädje och så mycket sorg. Så som livet är. Ibland önskar den verkligen att de som bodde här nu kunde höra vad den hade att berätta. Men de har fullt upp att leva sina liv. Den avbryts i sina tankar när ytterdörren öppnas. I samma sekund fylls huset av glada barnröster. Ett upprymt skall och snart hörs smatter av hundklor över trägolvet. ”Tor!” hinner den tänka innan den leende skrattar tyst åt sig själv. Med mer än 160 år på nacken kan den tillåta sig att vara lite glömsk. Hunden Tor var för länge sedan. Hon som kommer inrusande som ett svart yrväder heter Fancy och är bara valp. Efter kommer ett annat yrväder, inte mycket mer än en valp han heller. Det är Sigge, tre och ett halvt år, och familjens minsting. Ett rop kommer från hallen. Det kommer från Anna, som är mamma i familjen. Sigge har glömt att ta av sig skorna. Lätt hänt när man har annat att tänka på och det har Sigge allt som oftast. Sigge och Fancy försvinner i ett huj ut i hallen. Sigge sätter sig på golvet och tar av sig skorna medan Fancy spanar ut i fönstret. Kommer inte de andra hem snart? På hundars vis vill hon gärna ha alla de sina samlade.

IMG_2427

Anna Beck-Friis Förander är från Söderö, men var tillsammans med maken Karl bosatt i Stockholm när hon på en tur till Åtvidaberg fick syn på det centralt belägna men ändå undanskymda huset för första gången. Man kan nog inte beskriva mötet som annat än kärlek vid första ögonkastet. ”Ett sådant hus skulle man ha, tänkte jag”, berättar Anna, ”men i nästa sekund slog det mig att det med all säkerhet är ett hus som går i arv och sjukhusgatanaldrig blir till salu.” Under årens lopp åkte hon förbi huset då och då tills en dag hennes mamma ringde och berättade att det var ett fint hus, precis i Annas stil och smak, till salu i Åtvidaberg. ”Jag gick ut på nätet och tittade och det var DET huset!”. Nu har familjen Förander, som förutom Anna, Karl, Sigge och Fancy består av Elsa, tretton år samt tvillingarna Nils och Erik, elva år, bott här i snart nio år. Med åren har de bytt tak, värmesystem och avlopp och renoverat köket. ”Vi ville ha ett större kök istället för det trånga 40-och 50-talsköket. Döm om vår förvåning när vi på gamla ritningar i efterhand upptäckte att vi återskapat det ursprungliga köket!”

parkvillan3

Storebror Erik kommer ut från sitt rum, hjälper Sigge på med de nyligen avtagna skorna och går tillsammans med en lycklig Fancy ut i det osannolikt stora trädgården som gränsar mot Alhagen.

parkvillan1

IMG_2414

IMG_2428

Medan Anna och jag går upp på övervåningen berättar hon att de skulle vilja göra mycket mer i huset, men att det får ta sin tid. De skulle till exempel vilja byta ut alla moderna lysknappar till en mer tidsenlig variant. Huset är inte kulturmärkt, men har ett kulturhistoriskt värde. Det innebär att de inte behöver ta några egentliga hänsyn när det gäller renovering inomhus, men så snart de vill ändra något utvändigt måste de få ett godkännande av Länsstyrelsen. Anna öppnar en dörr och ber på förhand om ursäkt för att rummet används som förråd. Prifferummet! Hon berättar hur de, när de flyttade in, inte fann en annan utväg än att avlägsna rummets alla väggfasta soffor av rött skinn. De luktade av många års flitigt cigarrökande och gjorde inte bara att själva rummet luktade rök utan hela huset. Kvar står eldstaden, med den för tiden ultramoderna gula teglet.

Väl nere på undervåningen igen skjuter Anna undan skrivbordet i ett av rummen och dyker ned på golvet för att visa det lilla kopparinfattade hålet som lär vara en rest efter Åtvids första badrum.

IMG_2421

IMG_2423

På väggen i samma rum hänger ett fotografi på Theodor Adelswärd i hästskjuts utanför Parkvillan, eller Villa Theodor som huset då hette. Anna plockar fram ursprungliga ritningar och lämnar mig en stund för att sätta på kaffe.

IMG_2411

Trots att jag är nyfiken på de gamla handlingarna finns det något i rummet som är ännu mer lockande. Om mycket har ändrats i takt med att familjer flyttat in och flyttat ut så har den alltid bott här. Sett allt. Hört allt. Om man nu, som jag, tror att de kan se och höra. Jag stryker med handen över den glatta ytan och beundrar dess elegans. Det är klart att det är inbillning, men nog tycker jag att den gamla kakelugnen tittar uppfodrande på mig och jag slår mig ner. Jag måste lyssna på den historia den har att berätta.

IMG_2415

Rummet med kakelugnen idag, 2015

Matsalen i doktor Rudelius hem_1890

Matsalen i Rudelius hem år 1890. Foto: Johan E Thorin

Matsalen i doktor Rudelius hem. Sjukhusgatan 7_1918

Matsalen i Rudelius hem år 1918. Foto: Johan E Thorin

För att bygga berättelsen om Parkvillan har fakta inhämtats från kyrkoboksmaterial, åtvidabergslitteratur och intervjuer. Information om Pater Nordenström är hämtad från skriften ”Åtvidiana” författad av Carl Nordenström. För att skapa en levande berättelse har jag tillfogat min fantasi kring vad personer gjorde, tänkte och kände.

För fler berättelser om gamla åtvidshus som finns på min blogg klicka HÄR

Följ gärna bloggen och annat som kul som händer mellan inläggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Hur vara typ rätt?

Förutom en allmän rädsla för människorna som är där (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt människorna vara rara och bara hängivet dedikerade musiken, dvs inte apraka, aggressiva, snuskiga och extremt överdrivet högljudda), en skräck att behöva uppsöka bajamajorna (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt bajamajorna vara rena, fräscha, inte gå i baklås,  absolut inte vippas och helst inte behöva användas av mig), en förvissning om att musiken är hetsk, arg, hög och för mig oförståelig (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt åtminstone något band överraska mig med att vara ganska bra) och en stark oro att möta döden i en mosh pit eller dylikt så är jag orolig för två saker:

1. Att jag inte ska orka vara uppe så sent på kvällen. Tack och lov är festivalområdet ganska nära centrum (ett plus!), vilket innebär att de inte kan spela sjukt länge utan slutar omkring 2. Vilket är oerhört sent för mig. Men jag har gett mig den på att jag inte ska vara den som backar (förutom på mosh piten och wall of deathen då förstås) utan låta Elias bestämma när vi ska gå hem. Det är hans festival och han ser fram mot den. Jag, trötta, medelålders kärringen, ska bara hänga med. Helt klart. Det är min mission.

2. Vad ska jag ha på mig? Klädseln har för mig varit helt oväsentlig fram till nu. Ja, det är klart att jag har tänkt varm tröja om det är kallt och gummistövlar om det regnar (Gud förbjude. En leråker är det som kommer att få mitt förstånd att krackelera). I övrigt – jag är väl den jag är. Jag kan ju inte låtsas vara en av dem, av de hängivna fansen. Det blir ju bara patetiskt om jag har nitbälte, bandana, T-shirt med ett dödsmetalband på och trasiga jeans. Jag vet inte ens om det är så de andra ser ut. Jag tänker mig i alla fall att de andra festivalpersonerna är helt täckta av tatueringar och skägg. Och det kan jag ju inte ha på mig. Men nu har både Elias och Mats börjat fråga: vad ska du ha på dig? Jag har börjat fatta att jag kanske måste anpassa mig lite. Jag menar, jag har från början fattat att jag inte kan klä mig i sommarklänning …

1

eller låna Linns eller någon annans balklänning …

IMG_1814

Jag är ju inte dum på det viset. Men jag tänkte vanliga Camillakläder. Tills det slog mig: kläderna kanske blir förstörda (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt människorna vara vänliga och kärleksfulla – men inte snuskiga! – mot varandra, inte ragla runt med öl i handen som spills åt alla håll och kanter – typ på mina kläder). Så nu har jag kollat i garderoben och förutom svarta jeans så har jag hittat tre topar som åtminstone jag tycker duger. Vad tycker ni? Vill ni väldigt gärna se mig klädd i eran egen gamla häftiga t-shirt så lovar jag köra på det. Om den är hel och ren alltså. 🙂

3

4

2

Nu är ju Sex Pistols ett punkband. Men, men, det är ju ändå en bra attityd eller?

Dela gärna det här inlägget

Wall of death

Jag skriver ju vanligtvis bara inlägg på onsdagar, det vet ni vid det här laget. Och de är inläggen lite längre och lite mer. Och oftast inte om mig. Men nu tänkte jag att tiden är mogen att testa att skriva lite om annat och lite oftare. Och kortare. Så där som inlägg vanligtvis är. Och då kommer de obönhörligen att handla mer om mig. Vi får se hur kul det blir på en skala. Är det ingen som gillar egoinläggen så lägger jag av helt enkelt. Och jag blir inte ledsen för det.

Det finns en god anledning till att jag börjar skriva på det här sättet nu. Jag drivs nämligen av lite ångest. Vilket är bra och dåligt. Bra för att den här ångesten helt har raderat min ”börja jobba efter sommaren ångest”, dåligt för att det är jobbigt. Och kanske egentligen inte så jobbigt. Det är liksom mer jobbigt innan det sätter igång. Jag ska inte tandläkaren. Jag ska inte tatuera mig. Jag ska inte springa Marathon. Jag ska istället vara ledig från jobbet i två dagar för att följa med min son på en resa.

Men vi börjar från början. Tanken var att jag och mina två barn skulle resa någonstans i våras. Vi hade pratat om Rom. Men så hade min dotter bara en vecka ledigt mellan skola och jobb, en vecka hon ville tillbringa på Öland med en kompis. Så jag frågade Elias om vi skulle resa någonstans, han och jag. Han fick välja. Storsint av mig. Jag tänkte att han säger London, kanske Barcelona eller Dublin. Han sa Falun.

Falun och Sabaton Open Air. Sabaton själva är ”ett svenskt power metal-band från Falun. Bandets låtar är inspirerade av olika historiska slag i krig, främst från andra världskriget och Sveriges stormaktstid.” De och andra band som kommer dit under DE TRE DAGAR (!!!) vi ska vara där spelar alltså tung rock, Heavy metal, dödsmetall, jag vad inte allt vad det kallas. Och hur ska jag klara det?  Dessutom gör de sådana där mosh pits: ”när två eller flera personer handlöst kastar sig mot de andra personerna i moshpiten.” Eller ännu värre: Wall of Death som är ”en gemensam manöver då publiken ställer sig som två väggar och sedan springer fort rakt mot den andra sidans vägg”. Folk dör av sådant! Jag tänker då rakt inte vara i närheten av några moshar eller väggar. Jag kommer att ha fullt upp med att se till att mina öronproppar sitter där de ska!

Samtidigt: tänk att min son vill åka med mig, medelålders kärring, på festivalen! Det är ju häftigt. Det är en tröst, liksom det faktum att vi ska bo på ett bra hotell samt att vi båda är överens om att vi inte kan gå på bajamajorna utan får hålla oss och gå till hotellet när nöd uppstår.

Må Gud vare med mig.

Dela gärna det här inlägget