månadsarkiv: september 2015

Sandsveden

År 1883

Åtta år. Då är man stor fast man är liten. Stor nog att förstå att mor var tvungen att lämna bort henne, men för liten för att inte gråta sig till sömns på kvällarna. Stor nog att snart inse att hon skulle få det bättre här hos Peter och Maria, men för liten att förstå hur hennes mor kunde överge henne. Stor nog att vara tacksam och glad för att få växa upp som ett efterlängtat enda barn på Sandsveden, men för liten att inte nära ett hopp att en dag bli hämtad och få återförenas med sin syster. Älskade storasyster Alfrida. Och ibland tvingas man dessutom bli större än man är och bära känslor som man är för liten att hantera. Som den dag hon fick veta att hennes syster hade lämnat henne för gott. Alfrida hade flyttat med sin fostermor till landet som låg så långt bort att man aldrig kom hem igen. Till Amerika.

målning

Sandsveden på provat målning.

År 1907

Sven Peter Nilsson är 70 år, hans hustru Maria 66. I 37 år hade de haft arrendet av Sandsveden. Det lilla röda torpet på kullen. Tillsammans har de brukat jorden, skött djuren och allt det som hör vardagslivet till. Peter har dragit det tyngsta lasset med jordbruket och djuren. Maria är den som fått gå med tvätten till sjön Galmaren och som varje dag burit vatten från källan uppför den branta backen till huset. Några egna barn har de inte fått, men två fosterbarn. Som förstås, jämte skolan, hade fått hjälpa till på gården. Första fosterbarnet var pojken Sven som kom från Norrköping år 1871. Sven hade precis som hon varit åtta när han blev fosterbarn i torpet på kullen.

Sofia hade aldrig träffat Sven, han flyttade samma år som hon flyttade in, men tack vare breven han skickade till sina fosterföräldrar så kom han ändå nära. Nästan som en storebror. Med tiden hade Sven gift sig och fått egna barn. Det gladde Peter och Maria, det såg hon. Liksom det gladde dem att hon själv för fyra år sedan hade funnit kärleken i Axel och att de två nu hade tagit över arrendet av Sandsveden. Peter och Maria bodde kvar i huset förstås. Och så en natt, i början av bistra november, hade hon och Axel välsignats med en liten flicka. Det var länge sedan det hade hörts spädbarnsskrik i det lilla torpet, men nu gjorde det det med besked. Sofia ler stilla och lägger barnet till bröstet. Lilla Hilda, hennes första barn.

sandsveden2

Peter, Maria, Axel, Sofia och lilla Hilda. Foto: privat

År 1932

”Gå upp till mormor med maten”. Sofia sträcker fram tallriken till Harry. Han ser besvärad ut, men tar snällt emot tallriken och går uppför trappan. Hon vet nog varför pojken ser ut som om han sålt smöret och tappat pengarna när hon ber honom utföra uppgiften. Mor Maria är 88 år gammal och senil. Hon har sitt rum på övervåningen och där får hon sitta för det mesta. Ibland hjälper de henne ner, men det blir allt mer sällan. När Harry kommer upp till henne slår hon allt som oftast efter honom med käppen. Det är klart att hon är skrämmande och att pojken är rädd. Men med en åttaårings kvicka ben hoppar han lätt undan käppen. Lilla mor har varit änka i femton år och nu är det nog inte lång tid kvar innan hon får förenas med sin Peter i himmelriket.

Hon torkar händerna på förklädet och plockar fram det spröda brevet. Hon minns när Maria satt här i köket och läste Svens brev. Nu är det hon som sitter här med ett brev från sitt barn. Ett brev som hotar falla sönder efter alla gånger hon plockat upp det ur kuvertet och vecklat ut det

”Degersnäs 2/2 1932. Kära föräldrar. Folke och jag har glädjen att meddela att du och far nu har blivit mormor och morfar till en liten Weine”.

Så börjar brevet. Och varje gång hon läser det är det precis här hon får stanna upp och torka tårarna. Tänk att hennes lilla Hilda har blivit mor. Till ett välskapt gossebarn. Hon hoppas snart få träffa den lilla familjen.

Själv födde hon aldrig någon son, men väl tre fina döttrar. Hilda, Ellen och Anna. I samma ögonblick som hon försiktigt stoppar tillbaka brevet i kuvertet kommer Harry ned från övervåningen. Hon tittar på honom och ler. Det var hennes Axel som hörde talas om Harry, och hans förslag att de skulle ta hand om pojken. Och det hade hon inget emot, fosterbarn som hon själv var. Harry var dock betydligt yngre än hon var när hon kom till Sandsveden, inte två år fyllda. Han hade känts som deras egen från början och deras förhoppningar är att han en dag ska ta över arrendet.

Hon tittar ut genom fönstret. Rynkar pannan. Vid ”lille boa”, drängarnas stuga, ser hon hur mellandottern Ellen stannat till och ställt ifrån sig hinkarna med vatten för att prata med Alvar. Det är inte första gången hon ser sin dotter och drängen tisslandes och tasslandes tillsammans. Hon knackar på rutan för att vinka in Ellen. Det är dags att börja med kvällsvarden.

År 1938

På radion hör hon dagliga rapporter om situationen i Tyskland och övriga Europa. Hon oroas av tanken på ett nytt krig. Det var inte så länge sedan ett världsomfattande krig härjade och hon minns alltför väl hur en tillvaro genomsyrad av krig ter sig. Med allt från ständig oro vad konflikterna kan föra med sig till ökad beredskap och ransonering. Hon hoppas att det stämmer att överenskommelsen men det konstiga namnet München kommer att lugna ner de upprörda känslorna. Hon undrar vad hennes käre Axel skulle ha sagt om han hade levat? Han skulle ha lett sitt godmodiga leende och påpekat att det är tur att de bor på landet. Här kan de föda upp kaniner och på så sätt få kött att äta. Axel. Han fattas henne fortfarande. Trots att det första sorgeåret passerat. Men vem har sagt att man har sörjt klart då? Sörjer man någonsin klart? Hon tänker på sin syster Alfrida. Såret efter förlusten av henne läkte så småningom, men ärret fanns kvar. Hon ruskar på huvudet. Inte lönt att tänka på det nu. Det hör till det förgångna.

sandsveden

Mor Maria, Axel, Anna, Hilda, Ellen och Sofia

sandsveden3

Axel betalar arrende till skogvaktare Westlund 1921. Foto: privat

Harry var bara fjorton år när Axel, hans fosterfar, dog och därmed omyndig. Han kunde inte ta över gården. Hon själv var 62 år fyllda och kroppen värkte efter ett liv fyllt med arbete. Men yngsta dottern Anna bodde fortfarande hemma och kunde hjälpa Harry. Det gladde Sofia, gladde Harry och gladde lille Lennart.

Lennart var nu fem år och en liten ängel. Snäll, klok och hjälpsam. När det stod klart att Ellen var gravid hade Axel gett barnafadern Alvar ett ultimatum. Inom ett halvår skulle drängen skaffa sig ett jobb och en bostad, annars fick han och Ellen gå skilda vägar. Och så hade det blivit. Ellen flyttade till Linköping och fick arbete på Wicanders korkfabrik och senare vid T1, Linköpings garnison. I augusti 1933 föddes så Lennart. Han lämnades ganska snart som fosterbarn till en familj strax utanför Linköping. Men hon och Axel kunde inte förlika sig med att pojken skulle bortadopteras, de ville ta hem pojken till sig. Sagt och gjort, en vårdag for Axel och Anna iväg och kom hem med den lille. Med Annas hjälp hade det gått bra. Lite underligt hade de allt tyckt att det var att pojken när han var tre år fortfararande inte hade yttrat ett enda ord. Tills den dag han gjorde ett rackartyg och Harry skämtsamt for upp efter honom.

lennart-och-harry

Lennart och Harry

”Det där menar du inte”, ropade Harry och jagade efter Lennart.

”Jo, det menar jag!” kom det rent och klart till svar. Så snopna de hade blivit! Och sedan den dagen talade han utan besvär och utan antydan till barnspråk. Som om han hade bidat sin tid tills språket var klart och fullt utvecklat.

IMG_20150911_1133331

Lennart som liten utanför Sandsveden

År 1952

Möbler, husgeråd och redskap fyller gårdsplanen. Någon lyfter ett föremål, granskar det och lägger det tillbaka. Auktionsutroparens röst hörs bort till grannkullen där torpet Åsen ligger.

”Första, andra, tredje. Skålen såld till damen i röd jacka.”

Sofia kom till Sandsveden när hon var åtta år och bodde här i 64 år innan hon gick bort år 1947. Hon hann uppleva när Sandsveden fick el och vatten. När kranen i köket vreds om och vattnet rann ur rann tårarna nedför den gamlas kinder. Tänk alla år som hon gått med de tunga vattenhinkarna uppför den branta backen.

Yngsta dottern Anna gifte sig 1943 och flyttade från Sandsveden till Åtvidaberg. När Sofia gick bort, fyra år senare, blev Harry och Lennart, 23 och 13 år gamla, ensamma kvar på gården. De hade vuxit upp som bröder och som bröder kände de sig. Tillsammans fortsatte de att bruka jorden, sköta om djuren, underhålla husen och allt som hörde till. Hemmet och hushållet sköttes om av flickor de anställde från granngårdarna. Harry och en av dessa flickor, Britta, fattade tycke för varandra. År 1951, när han var 17 år, flyttade Lennart till Linköping och fick arbete på SJ. Året därpå lämnade även Harry Sandsveden och flyttade till Åtvidaberg. Där levde han och Britta tillsammans fram till Harrys bortgång år 1995.

År 2015

Det var på perrongen i Linköping som Lennart träffade Daga. Den första maj 1955 stod hon där iklädd blå dräkt och gul hatt. Hon var det vackraste Lennart sett. Han tog mod till sig och gick fram för att prata. Nu har de varit gifta i närmare 60 år och har tre vuxna barn och flera barnbarn. Det var Daga som övertalade Lennart att ta reda på om hans far Alvar levde.

”Min mamma Ella hade jag kontakt med, hon brukade hälsa på oss i Sandsveden en gång om året. Under sommaren. När jag var liten flyttade hon till Stockholm och där träffade hon Helge. De flyttade till Morgongåva. De ville att jag skulle komma och bo hos dem och börja på trädgårdsskolan. Men jag ville inte lämna mormor och Harry, och allt som var bekant. Och jag ville inte bli trädgårdselev.”

Arbetet på SJ hade fört Lennart och Daga till Fagersta, där de bodde i 30 år, innan de flyttade tillbaka till sina östgötska rötter. Och det var under åren i Fagersta som Lennart bestämde sig för att följa Dagas råd och söka efter sin far Alvar. Sökandet ledde till Björsäter där Alvar hade köpt ett litet hus tillsammans med sin far och mor, Lennarts farmor och farfar. Och det är här i ”Sjöstugan” Daga och Lennart nu bor, och där Lennart berättar historien om Sandsveden.

lennart

Lennart idag

Sandsveden då? Vad hände med det lilla röda torpet på kullen efter att Lennart och Harry flyttat därifrån? I mitten av 1950-talet sökte Greta och Tore Johansson från Åtvidaberg en sommarstuga. De fann den i Sandsveden. Torpet har i många år varit ett kärt tillhåll för dem, deras fem barn och barnbarn. Idag är det Gretas och Tores son Klas-Göran och hans hustru Margareta arrenderar torpet.

2015-09-13 14.29.13

Margareta och Klas-Göran

2015-09-13 13.33.35

Sandsveden 2015

2015-09-13 13.42.09

Från övervåningen i huset ser vi ”lille boa”.

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ Stort och smått på facebook

Berättelsen baseras på intervju med Lennart och på kyrkoboksmaterial. För att skapa en levande berättelse har jag låtit min fantasti få hjälpa till att skapa tankar, känslor, med mera. Men händelser och fakta är korrekta.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

En top notch skithåla

En kringelikrånglig väg från Åtvid som liknar rena safarituren. Kisa är en liten skithåla, absolut. Det är åtvidsbors rättighet som själva bor i en något större håla att få hävda sig. Det har vi alla tider gjort avseende främst Grebo. Herregud, vem kan BO i en sån bondhåla? Greboborna i sin tur svarar : ”Daa, vem bor närmast stora staden Linköping?” Skithåla eller inte så finns det saker Kisa som vi inte har. Helt klart. En 12-mannabacke och en pappersfabrik till exempel. Jag har hört att förr i tiden (kanske även nu, vad vet jag – men jag har aldrig bevittnat det) kunde man på röken från pappersbrukets skorsten se vilken färg dagens servetter fick. Jag önskar verkligen att det vore så idag också. Kanske lätt att säga om man inte bor där? Men visst vore det kul om luften var gul till påsk, röd till jul, glittrig till nyår, gulblå till juni och under övriga dagar grön- och vitrandig, ljusblå, leopardfärgad och blossande erotikröd? ”Kisa, en kommun med färganda”.

kisa_1941

kisa_1941_2

Foton från 1941. Fotograf okänd

I Kisa finns även ett sött litet kvarter som heter Vråken och finns ett av mina Smultronställen top notch: Café Columbia. Som om det inte vore nog med att de har det mest gudomliga, raraste, mysigaste lilla café med underbara, välsmakande, rikliga mackor, bakelser, småkakor, storkakor, bullar och annat bröd och kaffe som man får hämta sig själv vid öppna spisen samt en gammal transistorradio som spelar gammaldags knastrig musik av Edvard Persson, Harry Brandelius, Ernst Rolf, Karin Juel och Ulla Billquist, mysiga möbler, gullig personal i stärkta förkläden och en pluttinuttig liten presentavdelning så har de också ett emigrantmuseum! På övervåningen. Missa inte att gå en trappa upp.

kisa5

kisa1

I emigrantmuseet finns fotografier, brev, koffertar, kläder från och av människor som en gång för länge sedan tog det stora steget och emigrerade till Amerikat. Peter Cassel hette en av de allra första som emigrerade på 1800-talet och han var från Kisa. År 1912 var det elva kisabor som steg på Titanic för att ta sig till det förlovade landet. Och vi vet ju alla hur det gick för Titanic. Men en av de elva, Anna Nysten, överlevde faktiskt.

Och som om detta inte vore gott nog så spelar man inom kort en fantastisk pjäs i Vråkens lada med möjlighet att äta supé på Café Columbia före föreställning. Läs mer om pjäsen här: Ömt och af hjertat älskade vän

2015-09-12 11.25.39

Foto överst: Kisa torg 1900. Fotograf okänd

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar här

 

Dela gärna det här inlägget

Ömt och af hjertat älskade vän

Hösten står för dörren och dagarna blir allt kortare. Mörkret har börjat falla när vi går in i den röda ladan på kvällen i början av oktober. Tända lyktor, varma tyger och robusta takbjälkar gör det ombonat och välkomnande. Stolar med generösa filtar. Här ska man inte behöva frysa. Något enstaka mummel hörs, annars är det tyst. Nästan ödesmättat, men också förväntansfullt. Framför oss, helt nära, står ett bord, några stolar, en moraklocka och gammaldags köksföremål. Vi befinner oss i ett kök. Vi är med, det är på riktigt. Förflyttade över 120 år tillbaka i tiden. Vi ska få bevittna en makalös historia som kommer att beröra och väcka känslor. Det här vill du inte missa, det törs jag lova.

Händelsen blev omtalad då och den är omtalad än idag. För det här är inget hitte-på, det har hänt på riktigt och det gör det än mer känsloladdat. Många minns eller har hört talas om historien som tog sin början sommaren 1888. Den unge hemmansägare Per Nilsson, här spelad av Joakim Andersson, skriver ett brev till den välborna bonddottern Hanna Johansdotter, spelad av Linn Smedberg.

IMG_0004

”Dyra Hanna! Ömt och av hjärtat älskade vän.”

Per bor på gården i Yngsjö tillsammans med sin mor Anna Månsdotter, spelad av Kerstin Brindmark. Fadern är död sedan några år tillbaka. Om vi frågar byborna tycker de att Per är lite vek och tystlåten, men snäll. Trots detta har han ingen fästmö. Det tisslas och tasslas. Byborna är överens, det är moderns fel. Ingen står ut med att ha henne som svärmor. Hon är hård och kall, ja till och med direkt elak. Det är hon som bestämmer på peroannagården, Per fogar sig. Men nu måste han hitta en kvinna och gifta sig, det är de båda överens om. Ett giftermål som ger pengar för att klara gården och en arvinge att så småningom ta över. Och kanske finns det ytterligare skäl till att Per och hans mor nu söker en fästmö till Per. En flicka som bor tillräckligt långt borta för att inte ha nåtts av de elaka ryktena.

”Jag tyckte att han var stilig och godsint”. Hanna, nyss så glad och upprymd, sorgsen. ”Han skrev ett sådant fint brev och sjöng så vackert.” Ett snabbt ögonkast. Jag slås av hur söt och oskuldsfull hon är. ”Han och hans mor kom på besök och även om jag hade hört pigornas skvaller tyckte jag att hon verkade snäll.”

2015-09-12 11.25.39

Pers mormor (spelad av Birgitta Wiklund), Hanna och Per.

fyra

Men nu är det annorlunda, det förstår jag. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, gripa in. Men det är ju omöjligt. Jag ser Per. Genast förstår jag att det inte är så lätt för honom heller. Han verkar plågad. Som han lider alla helvetets kval.

”Ju mer tid jag tillbringar med Hanna, desto mer tycker jag om henne”, säger han till mig. Men till andra säger han tvärtom att han tycker att hon är lustig.

Och Hanna försöker. Förtvivlat. Och anförtror sig till sin nya väninna Hanna Pers, spelad av Josefine Rafeldt. Får rådet att besöka trollkärringen Grave-Karna.

Som publik förstår vi. Vi vet vad som kommer att hända. Det har vi vetat hela tiden. Vi lider med föräldrarna som gestaltas av Mattias Häger och Ann Hultén Nygren. Att de inte förstod utan tvingade sin dotter att återvända till gården i Yngsjö. Och vi lider med prästen, spelad av Stefan Lindén, som inte lyckas förmå Anna Månsson att be om Guds förlåtelse.

hannamedfam

Hanna med sina föräldrar

Vi återvänder ut i mörkret. Märkbart påverkade och begrundande det sällsamma ödet. Imponerade över hur väl skådespelare, manusförfattare och regissör (Pia Oredsson Tember och Ann Nielsen) samt musiker (Erik Zentio) lyckats skapa en föreställning som jag inte hade velat missa och som efterlämnar en känsla jag inte hade velat vara utan.

”Ömt av hjärtat älskade vän” spelas 2, 3 och 4 oktober kl 19.00 i Kisa, Ladan, Vråken. Bakom Café Columbia. Biljetter kan köpas och bokas på Café Columbia 0494-125 03, Åtvidabergs Bok & Papparshandel 0120-350 75 eller hos Tember Produktion 0734-23 95 51. Biljettpris: 200 kronor.

Under hösten ger Teater Traska två föreställningar.  Jag kommer att återkomma till den andra föreställningen ”Arvslotten” lite längre fram. Obs – klicka på affischen så får du upp den i större storlek.

Affisch-teater-traska-(003)

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar HÄR

 

 

Dela gärna det här inlägget

Valborg anno 1982

Nu är det en bit kvar till nästa Valborg, men tiden går fort och om en månad är det bara ett halvår kvar. Det är lite svårt att föreställa sig. Fast vädret kan vara ungefär som nu. Det kan vara vår eller regn, blåst och iskallt. Man går huttrande och pliktskyldigt till elden och hoppas vid Gud att barnen nöjer sig med en snabbvisit. Har man riktigt otur snöar det till och med och man skippar allt vad grill, valborgsmässoeld och manskör heter. Annat var det när man var ung. Då kunde vädret möjligen vara en besvärande, men aldrig en förhindrande, faktor.

Visst kommer man ihåg när Valborg innebar partaj? Som man såg fram mot det! Första utefesten för året. Hur många av oss har inte cyklat ut till Näbbetorp, på Valborg eller vid andra tillfällen? Lite lagom vingligt ut mot templet, där man kanske hade ett litet välbehövligt stopp, och så grusvägen ut vid Dalhem. Synen som mötte när man kom fram. Fullt med folk överallt och skratt, stoj, hångel och allehanda flaskor. Snygga rena kläder, kanske till och med vita byxor dum som man var, välstajlat hår och så mascara, puder, ögonskugga och kajal där det skulle vara. Framåt natten hade kanske utstyrseln sjangserat något och man var en skugga av den person som många timmar tidigare hade lämnat hemmet. Men kanske gladare – man hade fått ihop det med killen man suktat efter. Eller kanske ledsnare – killen man hade suktat efter hade fått ihop det med någon annan. Eller så hade man gått igenom samtliga stadier, man hade fått ihop det med killen man hade suktat efter, men så hade han gått vidare till nya erövringar. Eller tvärtom – man hade fått ihop det med killen man suktat efter, men ganska snart upptäckt att det kändes helt fel, det var ju egentligen hans kompis man var intresserad av. Ingen ordning på någonting. Alltid var det någon, företrädesvis tjejer, som tjöt så mascaran sprutade. Skönt att vara vuxen, så strulig är man vanligtvis inte längre.

Jag minns skolavslutningen i nian. Vi satt där i skogen i Näbbetorp lite lagom berusade och jag hade hostande provat en killkompis cigarr. Det var mörkt, behagligt, en känsla av sista natten med gänget och så dök plötsligt en lång, gänglig gestalt upp bland träden. Döm om vår förvåning när en av församlingens präster tillika mångas konfirmationspräst stod där framför oss. I mitt minne bar han sin långa svarta prästkappa och gav ett minst sagt kusligt intryck. Jag kan inte tänka mig att han hade prästkappa på sig egentligen, det måste jag ha diktat ihop i efterhand. Han kände väl att han skulle ta sitt ansvar som vuxen och präst och försöka prata lite förnuft med oss. Ni kan ju tänka er hur bra det gick. Vi blev vansinnigt fnissiga och ställde frågor till honom som vi inte skulle ha vågat ställa annars. Stackarn. Men han blev ändå kvar ganska länge, vill jag minnas, och höll det ena förmanande talet efter det andra innan han lommade iväg till nästa grupp ungdomar.

fp1

Firade man inte Valborg i Näbbetorp så gjorde man det i Parken. Nu skulle jag tycka att det vore outhärdligt att vara där en hel kväll. Samma sak med Näbbetorp. Men det tyckte man ju inte då. Det var tvärtom superkul. Alla span man hade, på killar, kompisar, flirter till höger och vänster, små konspirationer, konkurrenter, vuxna som utmärkte sig på något sätt. Man tröttnade aldrig. Och så kom någon fram med något skumt i en flaska och man fick smaka. Man var aldrig rädd för att flaskan skulle innehålla något som inte var bra. Blev man bara lite lagom yr av det var man nöjd. Sedan var man helt plötsligt mer än lite lagom yr och då försvann timmarna i ett nafs.

fp3

Hur många har inte plankat in i parken via stängslen på baksidan?

Kommer ni ihåg när Europe kom till Parken? Det var i glappet mellan att de inte var helt okända men inte heller megakända (förstås – för då hade de ju inte kommit till Parken). Den kvällen träffade jag Micke, min första pojkvän, och vi var tillsammans jäääättelänge. Åtta månader. En enorm tidsrymd när man är 14 år. Som vuxen hinner man gå på två föräldramöten, lika många utvecklingssamtal, vara fikaansvarig på jobbet, veckohandla 32 gånger och bjuda hem bästa kompisparet på middag en gång. Typ. Det är skillnad på nu och då, helt klart. På gott och på ont.

Som sagt, snart bara ett halvår kvar sedan är vi där igen!

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 8: Diverse champagne

Väggarna i källartrappan är marmorerade av ålder och fukt. En omisskännlig doft av källarfukt slår emot oss när vi sakta letar oss ner för trappan. Det strålande sommarvädret förmår inte tränga bort dunklet som råder här. Väl nere möts vi av en bestämd branddörr i järn. Rejäla beslag. Rummet måste ha varit tänkt att kunna användas som skyddsrum likaså. Två världskrig har passerat under husets historia, så det är inte alls otänkbart att man försäkrade sig om att ha någonstans att fly undan. Skyddsrum i händelse av krig, absolut, men källarrummets egentliga användningsområde var något helt annat.

2015-07-03 09.42.05

……….

Under våra fötter, långt under det tjocka stengolvet, vilar det väldiga huset på väldiga stöttar av sten. Hade de varit uppmärksamma eller vetat att titta efter det kunde de här kanske ha sett spår av det tidigare huset. Det hus som gång i tiden låg här vid sjön och som sägs till del vara inbyggt i det nuvarande. Men det vet inte pojkarna där de kryper i den trånga grunden. Och frågan är om de hade brytt sig om det. Leken är spännande och lite farlig. Ett äventyr fram till den stund de stöter på de varelser som faktiskt bor här och betraktar utrymmet som sitt. De törs inte säga ifrån på skarpen, skygga som de är, men snabbt ilar de förbi och markerar sitt revir. Och det räcker. Någon av pojkarna känner hur en springer över hans hand. Små snabba fötter och en tunn svans. Han skriker gällt. Det är inga små råttor, nej de är stora och feta som kattungar. Minst. Nu gäller det att inte gripas av panik i det trånga utrymmet.

……….

Bakom den tunga skyddsrumsdörren finns ytterligare en dörr. En dörr i mörkt trä och smidesbeslag. En dörr som vittnar om ålder och klass. Dörren knarrar när vi försiktigt gläntar på den. Och så står vi där, i det hemliga rummet. Lågt i tak, tur att vi inte är så långa. Välvda väggar i vit puts med en och annan hel sten blottad där putsen falnat. Längs väggarna mörka trähyllor. På golvet moderna föremål undanstuvade i det som idag fungerar som en bra förvaringsplats. Och så något som genast fångar vårt intresse. Strofer på latin och tyska målade med svart färg på tre väggytor.

2015-07-03 09.26.00

2015-07-03 09.24.00

……….

Han hade gått ut nionde klass och var ensam hemma under några veckor på sommarlovet. Köksan tittade förbi med jämna mellanrum och försåg honom med mat för ett par dagar. Men nu var han helt ensam i det stora huset som knakar och knäpper. Tur att han inte var mörkrädd längre. Som liten hade han varit mer räddhågsen. Då låg han ibland stilla i sin säng med täcket uppdraget till hakan och tittade upp i taket. Han känner till det vita takets alla stuckaturer, lister, vinklar och vrår. Men hade pappa besök, vilket han allt som oftast hade, kunde han tryggt somna in till ljudet av mumlande röster från nedervåningen. Men nu är det tyst sånär som på husets egna ljud, spänningar som lossnar eller utetemperaturen som sjunker och får huset att knarra. Han tittar ut genom fönstret. Tittar han noga kan han skymta den svarta sjön. Men framför allt är det ett av husens yttertak som upptar synfältet. Han drar för de tunga gardinerna, lägger sig och somnar så snart han lägger huvudet på kudden. Mitt i natten vaknar han med ett ryck. Något lät. Högt och tydligt. Från nedervåningen.

……….

Vackert skrivna etiketter pryder hyllorna och vittnar om vad som en gång funnits i källarrummet. Cognac, Diverse Champagne och på en av etiketterna ett årtal: 1907. Husets förste ägare flyttade in när huset var nybyggt, år 1890. Det var förmodligen han som lät bygga vinkällaren. Kanske var det till och med han som har diktat på väggarna? Hans namn återfinns i en av texterna. Liksom namnet på hans gamla studiekamrat under ungdomsåren, arkitekt Gustaf Clason.

2015-07-03 09.28.36

2015-07-03 09.28.59

……….

”Vad vill du börja med? Kanske se mitt gamla pojkrum? Jag bor faktiskt i det rummet nu.”

Vi går upp för den bruna, rejäla trätrappan. På väggarna hänger svartvita foton från den gamla goda tiden. Vi tittar in i rummet som idag är ett hotellrum och därmed omgjort. Men taket med dess lister, stuckaturer, vinklar och vrår är desamma.

”Farmor och farfar bodde i huset först och vi bodde på Kammarbovägen. Farfar gick bort år 1961 och året därpå bytte vi hus med farmor. Då var jag sju eller åtta år. Sedan bodde vi här fram till krisen 1973.”

staffan

Det var nästan alltid folk på besök i huset, berättar Staffan. Undervåningen var avsedd för representation medan övervåningen tillhörde familjen. Här fanns ett allrum och här hade de sex barnen och föräldrarna sina sovrum. De flesta rummen med en bedårande utsikt mot sjön, det var egentligen bara Staffans utsikt som bestod av hustak. Som liten såg han ingen skillnad mellan företaget och familjen, det gick in i vartannat. Men han minns att familjen hade ett hörn för sina viner i vinkällaren, resten av utrymmet tillhörde företaget.

……….

Det hade förstås varit roligt att hitta gamla flaskor inlindade i damm och spindelnät. Men hyllorna gapar dessvärre tomma. Inte ens en liten förlupen vinkork står att finna. Men vi är förstås glada och upprymda över de gamla texterna på väggarna och de vackra etiketterna. Och så – en etikett som skiljer sig från de andra. Inga snirkliga bokstäver i svart bläck utan textade bokstäver till synes skrivna i hast med blyertspenna. Facit. Där förvarades de viner Staffan talade om, företagets.

2015-07-03 09.29.30

……….

Vi fortsätter vår vandring genom huset. I det som idag är hotell och restaurang bodde för 50 år sedan familjen Ericsson. Först Elof och Ollie och från 1962 Gunnar och Stina.

”Här stod det en flygel och där borta en frödingesekretär. Och så sittgrupper här och här.” Staffan pekar. ”Men nu ska du få se. Det här har inte många sett. Det är verkligen ytterligare ett hemligt rum!”

Staffan går före, öppnar en vindsdörr och visar vägen. Ett litet utrymme som gör skäl för epitetet tomtar på loftet. För här ligger små rödklädda och skäggprydda gubbar i tyg, porslin och trä och väntar på att det ska bli jul.

”Här hade min storebror Thomas en miniracingbana när vi var små. När vi hade kört klart på banan öppnade vi fönstret på vid gavel, gasade upp bilarna och så tävlade vi om vem som flög längst genom fönstret. Sedan sprang vi ner på terrassen, hämta bilarna och tävlade igen.”

IMG_3517

Pappa Gunnar arbetade och reste mycket. Förstås. Något år hade han 297 resdagar. När han inte kunde vara närvarande på fabrikerna i Åtvidaberg ville han ändå försäkra sig om att allt var i sin ordning. Så han brukade ta med sig pojkarna ner på söndagar, både till kontoren inne i orten och fabriken i Örsätter. Då tittade han in på kontoren och gick längs de oändliga gångarna på verkstadsgolvet. Där gick han i tystnad och bakom kom Staffan och bröderna. Gående eller på rullskridskor.

IMG_3515

Staffan och Thomas

”Det var perfekt att åka rullskridskor där. Jag minns det så väl. Pappa som tyst gick gång upp och gång ner och ljudet av rullskridskorna.”

Fram till kraschen i början av 1970-talet var det var en självklarhet för Staffan att hans framtid fanns på Facit, att det var där han skulle arbeta som vuxen. Men när det inte blev så, så var det inte så stor sak med det.

……….

Han hade blivit väckt av en smäll, det var han helt säker på, men nu var det tyst igen. Han tänder sänglampan och ställer sig på golvet. Borde han ha med sig något? Ett tillhygge av något slag? Han ser sig om i rummet, hittar inget. Måtte inte golvet knaka när han går och måtte dörren vara tyst. Hans önskningar besannas och snart befinner han sig i den stora trappan. Träden utanför Villan kastar låga skuggor genom fönstret. Han känner pulsen öka. På darriga ben tar han försiktigt ett trappsteg i taget, stannar upp och lyssnar. Något knakar. Men visst är det huset i sig? De vanliga knakningarna? Nu är han nere i hallen. Dörröppningen till salongen, matsalen och biblioteket ligger snett till vänster, till höger finns den smala korridoren bort till köket. Han sneddar över hallen, passerar dörröppningen med det glada tillropet ”Salve” målat över dörrposten och blickar ut över rummet med de stora fönstren mot baksidan. Allt ser ut som vanligt. Likaså i biblioteket och matsalen. Han går ut till hallen igen, känner för säkerhets skull på ytterdörren fast han är helt säker på att han låste tidigare ikväll. Pappas kontor. Inga konstigheter där heller. Han går korridoren bort till köket. Han håller genast på att snubbla över den. Kastrullen som ligger på golvet. Som i trängseln med andra föremål halkat ur torkstället och gett upphov till smällen som väckte honom. Hans sovrum är ju placerat rakt över köket. Lättnaden känns i hela kroppen. På två röda sekunder har han återvänt till sängen och somnar omedelbart.

Staffan ler vid minnet av den sommarlovsnatten. På frågan om inte Villan var utrustat med larm skrattar han.

”Jodå, men det var aldrig påslaget och det användes enbart till en sak. När mamma skulle tala om för oss barn att maten var klar tryckte hon igång larmet. Inomhuslarmet om vi var inne, utomhuslarmet om vi var ute.”

2015-07-03 09.30.12

Roy Andersson och Hanna Meidler i Villans vinkällare.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Vill du läsa om andra hemliga rum så hittar du dem här

 

 

Dela gärna det här inlägget