månadsarkiv: oktober 2015

Härstorp

Gårdsplanen som omgärdas av ladugården, magasinet och bostadshuset ligger tyst och öde. I hagarna går hästarna och betar. Hunden Buster som fortfarande är tämligen utslagen efter gårdagens jakt ligger på köksgolvet och betraktar med ett halvt öga matte där hon pysslar i köket. Katten Smilla, självutnämnd gårdspotentat, sitter på farstukvisten och tittar ut över sina ägor. Timmen har passerat lunchtid och Sara har precis kommit hem. Att sluta tidigt på fredagar är en ynnest. Hon njuter av den här stunden. Hennes egen tid i stillhet och ro. Om ett par timmar kommer Jocke och grabbarna hem, men dessförinnan hinner hon ta en lång, skön ridtur i skogen. Kaffebryggaren hostar till. Hon häller upp kaffet i favoritkoppen och slår sig ner vid köksbordet. Hon har sparat morgontidningen till nu.

De första som reagerar är hästarna. De stannar upp i sin rörelse, spetsar öronen och blickar oavvänt mot gårdsplanen. På god andra plats kommer katten. Hon hade lagt sig för att sola i höstsolen, men reser sig nu och spejar vaksamt åt samma håll som hästarna. Inne i huset går Buster mot ytterdörren. Det hörs någon därute. Hör inte matte?

IMG_0582

Buster tittar på Sara. Jodå, Sara hör också. Fotsteg i gruset. Hon säger några lugnande ord till Buster samtidigt som hon undrar varför hon inte hört någon bil köra in på gårdsplanen. Med en liten suck reser hon sig. Lämnar koppen och tidningen på köksbordet för att titta ut genom köksfönstret. Ingen där. Konstigt. Kanske har besökaren hunnit fram till ytterdörren? Sara öppnar. Utanför är det helt tomt sånär som på Smilla som likt ett grått streck pilar in i huset. Sara och Buster tittar förvånat på varandra. Vem var det de hörde?Så rycker Sara på axlarna och återvänder till kaffet och tidningen. Det är inte första gången gårdsspöket ger sig till känna. Jocke skrattar åt henne när hon säger att hon tror att det är Emma som kommer på besök. Emma som levde här i början av 1900-talet. Vem det än är så känner hon att besökaren är vänligt sinnad.

”Helt klart Emma”, intygar Linnéa Jakobsson, när jag berättar om stegen i gruset.

”Nej, det tror inte jag?”, kontrar hennes man Weine. ”Spökar gör ju bara de som inte kommit till ro. Och det hade Emma.”

Linnéa nickar:

”Ja det hade hon, men hon vill se att allt är bra med gården.”

Emma Johansdotter föddes år 1875 i Håshult. Vid 23 års ålder flyttade hon till Åtvids socken för att tjänstgöra som piga i Kammarbo kvarn. Tre år senare, i november 1901, gifte hon sig med Gustaf Jakobsson från Glypsända. De bosatte sig först i Rootens bod och därefter i en lägenhet på Douglasvägen. Men här råkade de ut för en riktigt elak hyrestant och bestämde sig för att snabbt försöka ta sig därifrån. Det blev Emma som hittade deras nya hem. Under en promenad längs den smala Slevringevägen med dottern Greta i barnvagnen kom hon fram till ett hus som verkade obebott. När kvällen kom berättade hon om huset för Gustaf och till helgen åkte de tillsammans ut för att beskåda Emmas fynd. Gustaf blev förtjust och kontaktade Baroniet. Var det möjligt att få hyra huset? Svaret blev ja och efter omfattande renoveringar kunde familjen som vid det laget utökats med lilla Elisabet flytta till Härstorp.

Och vid Härstorp kom de att bo under resterande delen av sina liv och leva av det jorden, skogen och gården gav. På åkermarken sådde Gustaf råg, vete, havre och lin. Med hjälp av trädgårdselever från Västantorp lät de anlägga en trädgård med fruktträd och bärbuskar. Ladugården med kor, hästar, höns, gris och får. Och med tiden fick Greta och Elisabet fem syskon; Evert, Margit, Bror, Erik och Sten.

gustafoemma

Gustaf, Emma, Elisabet, Evert och Greta vid ingången till Härstorp.

”Håll nu ett stadigt tag om stegen!”

Gustaf tittar förmanande på sin son. Evert nickar allvarligt. Far och Nisse, drängen på gården, har äntligen blivit klara med tillbyggnaden av ladugården. Nu ska allt målas rött. Far är noga. Han har blandat kimrök i färgen för att få en mörkare nyans till vindskivorna. Nu ska bara den här sista färgen strykas på och sedan är allt klart.

Evert ska fylla elva år i oktober. Han är van att hjälpa till med både det ena och det andra. Förra vintern körde han till exempel kol tillsammans med far. De gick upp klockan fyra på morgonen och bäddade in sig i tjocka filtar för att frysa där de satt på kolryssen. Milorna där kolen skulle hämtas och köras till järnvägsstationen i Åtvidaberg låg halvvägs till Kättilstad. Kolryssen var en slags kälke med en stor korg på. När korgen var fullastad med kol blev lasset betydligt tyngre och farten långsammare.

Med målarpytsen i ena handen och den avtvättade penseln mellan tänderna klättrar far upp på stegen. Evert håller ett hårt grepp i stegen och släpper inte trots att han blivit så varm att en loj fluga lockats dit. Den retar och killar honom genom att gång på gång försöka slå sig ner på hans näsa. Evert skakar på huvudet för att försöka bli av med den ettriga insekten. Han tittar upp och ser att pappa äntligen är klar. Vindskivorna lyser grant röda. Plötsligt rycker stegen till. Pappa försöker flytta på den för att komma åt att måla på väggytan där stegen har stått lutad. Den långa stegen kränger och Evert, vars händer blivit varma, tappar greppet. Stegen kanar längs ladugårdsväggen samtidigt som Gustaf tar ett skutt ned på marken med pensel och målarpyts i ett krampaktigt grepp. Han når mark med en dov duns. Färgen skvätter upp ur pytsen och hamnar med en imponerande pricksäkerhet rakt i Gustafs ansikte. Förutom förargelsen över att behöva ledas in i huset med kimröksblandad rödfärg skymmande sikten så klarade sig Gustaf oskadd.

Så småningom är det Evert som tillsammans med sin hustru Viola tar över arrendet av Härstorp. Tillsammans med sina tre barn Weine, Sivert och Ylva bor familjen på nedervåningen. På övervåningen bor farfar Gustaf, farmor Emma, faster Margit och barnens kusin Elisabet (Lisa). Under en period bor här även moster Margit och senare moster Gunborg.

IMG_0593

I arrendet av en gård ingick även skogsarbete. Här kör Evert timmer.

Evert moderniserar jordbruket genom att bland annat införskaffa en rad nya maskiner. År 1946 byggs bostadshuset till och renoveras. Under tiden bor familjen Jakobsson i mjölkhuset där man håller värmen med en elektrisk kamin. Farmor, farfar, Margit och Lisa har tillfälligt flyttat hem till den gamla drängen Nisse. Lagom till jul är huset så pass färdigt att man kan flytta in igen. Och tur var det, för nu började det bli väldigt kallt i mjölkhuset.

”Pappa köpte även en traktor för att han hade tröttnat på att gå efter hästarna och harva och plöja. Det var en Alis-Chalmers på arton hästkrafter. Ingen annan småbrukare hade någon traktor här omkring så de trodde nog att han hade blivit galen. Emil Kindgren i Bestorp stod i buskarna och tittade hur bra det gick…”

IMG_0597

Weine skrattar vid minnet av den uppståndelse han fars traktor väckte. Han plockar fram kort ur albumet:

IMG_0589

”Det är pappa som står högst upp på hölasset, jag sitter vid ratten och Sivert sitter bakom mig. Den lilla flickan är min lillasyster Ylva och vid henne står min kusin Lisa. Och så är det pappas lillebror Bror som står med höhässjan.”

På ett liknande kort några år tidigare såg det annorlunda ut:

IMG_0592

Som gammal bröt Gustaf Jakobsson lårbenshalsen två gånger och den andra gången fick han svårt att röra sig. När så Evert köpte en ny bil, en Vauxhall Velox med rattväxel och helt säte fram, körde han helt sonika ner på gräsmattan framför huset så att Gustaf skulle kunna se bilen genom köksfönstret. I januari 1954 gick Gustaf bort. Emma dog tio år senare.

Efter Evert tog Weine över gården och tillsammans med Linnéa och sina barn bodde han här och brukade jorden från 1966 till 2007. När så Weine och Linnea bestämde sig för att flytta därifrån sålde baroniet Härstorp till familjen Lönn.

Kvinnan leder ut hästen ur stallet. På gårdsplanen sitter hon upp och låter hästen skritta mot skogen. Det är mycket som är annorlunda på gården nu mot förr. Där det förr rådde full aktivitet hela dagarna är nu frid och ro. I huset där de bodde så många bor nu bara fyra personer. Köket har dessutom bytt plats med finrummet. Vad hon verkligen inte kan begripa är att de numera har dasset inomhus. Det måste lukta fasansfullt. Men det mesta är bra. Gården är väl omhändertagen och de som bor här verkar lyckliga och harmoniska. Hon tittar upp mot ladugårdens vindskivor och ler för sig själv. Färgen är mörkt röd såsom Gustaf tyckte att den skulle vara. Nöjd för idag går hon vidare. Hästarna i hagen spetsar öronen när de hör hennes steg i gruset, Buster reser sig och går mot ytterdörren och Smilla hittar sitt sätt att ta skydd.

smilla

IMG_0573

Härstorp idag

härstorp_1

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ bloggen Stort och smått via facebook

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, intervjuer med Weine Jakobsson och familjen Lönn. Foto i inledningen: Johan E Thorin 1928. Övriga svartvita foton: Weine Jakobssons privata. Färgfoton från idag: Camilla Smedberg

 

Dela gärna det här inlägget

Sigrid

Det började med gamla sjukstugan, fortsatte med ett hus och fyndet av en fingerborg. En fingerborg av silver med ett ingraverat namn och datum. En gåva till en älskad person på den första dagen av det nya århundradet. Ett århundrande som kanske skulle vara början på något nytt.

Jag funderade mycket på Sigrid och hennes öde innan fingerborgen dök upp. Fyndet var som en liten vinkning tillbaka. Och även om det kändes som om vägen tog slut där har jag letat efter en fortsättning. Varför kan man undra. Ja, varför frågar jag mig själv. Varför detta intresse för Sigrid, en kvinna som levde för så länge sedan och gick ett för den tiden ett inte helt unik öde till mötes – hon förlorade barn i späd ålder och dog själv ung. Svaret på frågan är enkel: vi har inga problem att lyfta personer, företrädesvis män, som vi anser har gjort något märkvärdigt, viktigt eller betydelsefullt. Gällande dessa personer finns det vanligtvis ett rikt källmaterial. Även om Sigrid var gift med kopparföreståndare Rudelius så representerar hon den vanliga människan. Och inte minst är hon kvinna. Hennes historia är lika viktig som någon annans.

Ska jag finna någon information om Sigrid eller för all del andra ”vanliga” människor får jag jobba. Och det utmanas jag av. Det blir ett kittlande detektivarbete. Jag vill hitta det som finns att hitta. Även om det dessvärre inte finns något som kan beskriva hennes liv, hennes vardag och hur det var att leva då. Men när jag hittat det som att finns att hitta kan jag sätta punkt. Eftersom källorna är så knappa uppstår ett automatiskt behov av att fylla ut luckorna med antaganden kring vad som kan ha hänt. Det är okej, tycker jag, bara man är medveten om när fakta tar slut och spekulation börjar. Slutligen; för mig är det viktigt att få skriva och dela med mig och samtidigt visa respekt och vördnad för de personer jag skriver om. För Sigrid, för alla.

Sigrid föddes i Stoby i Skåne. Hon hade en två år äldre syster Hilda. Flickornas mor hette Juliana Martina Åberg. Pappan, Olof Jönsson, var stationsinspektör vid Hässleholms station där familjen bodde. Det var förmodligen här i Skåne som Sigrid träffade Carl Rudelius, som var hemmahörande i Lund. Eller så kan Carl först ha varit bekant med Anders Dahlqvist, Hildas man. I vilket fall träffades Sigrid och Carl och gifte sig 1893. Paret flyttar till Åtvidaberg och Parkvillan. Resten av historien känner vi till.

Nu vet jag hur Sigrid såg ut. Jag har hittat foton på henne. Jag vet nu att sällskapet vid trappan till Parkvillan på fotot som jag har publicerat tidigare med största sannolikhet är Sigrids syster Hilda, Hildas man Anders, deras fyra barn samt Sigrids och Hildas mor.

7836_Fru-Rudelius-9-maj-1909-repr

Rudelius Sigrid f Jönsson 1903 1

Enligt den tidens värderingar skulle Sigrid vara den goda modern, öm, kärleksfull och omhändertagande, den person som skulle skapa och organisera det goda, trygga hemmet och som skulle stötta sin man i hans arbete. I hennes ögon kanske hon misslyckades med detta, i och med sönernas död. Hon fick inte bara brottas med sorgen utan även med vad hon kan ha sett som eget tillkortakommande. Mycket tyder på att hon var mycket tyngd över att det inte blev som hon önskade och att hon sörjde sina förlorade barn djupt. Denna sorg delade hon förstås med sin man.

Vi hittade en fingerborg. Den finns inte med i bouppteckningen efter Sigrid, så det tyder på att hon själv förlorade den på något sätt. Den måste ha fattats henne. Hon var duktig på sömnad. Jag har sett hennes broderade handdukar och servetter.

brodyr

Jag kan inte tänka mig att jag kommer att få någon klarhet i hur hennes liv gestaltade sig och huruvida hon halkade i vattnet den 17 mars 1909 eller medvetet valde att lämna livet. Men jag vet att hon blev begravd på gamla kyrkogården, jämte sina båda söner. På stenen har deras namn sedan länge suddats ut. Jag är glad att jag hittade Sigrid och jag är glad att jag hittade hennes sten. Det känns viktigt, det känns som om det betyder något. Jag gjorde det till min uppgift att tillse att hon inte helt suddats ut ur historien . I helgen ska jag tända ett ljus för Sigrid, Dag och Torsten.

Inlägget bygger på kyrkoboksmaterial, samtal med Roy på Brukskultur samt intervju med ett barnbarn till Carl Rudelius. Foton på Sigrid: Johan E Thorin

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Tidigare inlägg om Sigrid hittar du här:

Sigrid 1/1 1909

Parkvillan

 

Dela gärna det här inlägget

En anonym gravsten – Klockaregården del 1

År 1834 väljer 145 personer att flytta in till Åtvids socken. Bland dessa noteras tre namnkunniga personer. Om inte fyra. Alla män. Förstås. Namnkunniga personer på den här tiden var oftast män. En av dessa är föremål för vårt intresse den här gången. Men först tar vi en närmare titt på de andra två.

Den första kommer från Norrköping och får i inflyttningslängderna adressen Kopparverket. I församlingsboken antecknas hans precisa adress – handelsboden. Fram till januari år 1833 förestås boden av handelsman Sewerin Appelqvist och därefter tas verksamheten över av den 27-årige linköpingsbon Johan Henric Hök. Året därpå, vårt år 1834, flyttar så hans tre år yngre bror Carl Magnus Hök in och får titeln handelsbetjänt. Handelsboden vid Gamla torget får från och med nu namnet ”Höökens bod”. Denne vår förste man får smeknamnet ”Duvhöken” eftersom han till skillnad från sin bror ”Slaghöken” var rätt så trevlig.

Den andre mannen som flyttade in år 1834 kom från en ort betydligt längre bort. Hudiksvall. Liksom Carl Magnus Hök får han inflyttningsadress Kopparverket och liksom Hök får han så småningom ett smeknamn. Erik Salomon Nordenström anställdes som baroniets juridiska ombud och fick titeln vice häradshövding. Tack vare sin förkärlek för klassiska språk, främst latin, fick han av sina söner smeknamnet Pater. Pater och hans familj flyttade så småningom in i Parkvillan.

Den tredje mannen och berättelsen huvudperson fick, så vitt jag vet, inget smeknamn. Det kanske inte behövdes, hans namn klingade tillräckligt intressant och unikt som det var. Hönicke. Han var en mycket begåvad musiker som hade kommit till Sverige från tyska Sachsen år 1822. Carl Gotthelf Hönicke fick anställning som musikdirektör vid Stockholms, Närkes och Hälsinglands regementen innan han rekryterades av Jan Carl Adelswärd att ansvara för Adelsnäs musikorkester. Liksom sin företrädare, musikdirektör Richard Georg Tingevall, kom Hönicke att bo i Klockaregården med sin familj.

Det inte många känner till om Klockaregården är dels att det är en gammal götisk gård, från 1600- till och med kanske 1500-tal, och dels att gården ursprungligen bestod av ytterligare ett hus. Detta hus var huvudbyggnaden och låg bakom dagens hus, som i sin tur tjänade som flygel. Där det idag finns en klockaräng, musikpaviljong och kanal var då odlad mark.

Hönicke bostad

Klockaregården i mitten av 1800-talet när fam Hönicke bodde här. Foto: privat

Nu när Hönicke, hans hustru Charlotta Mathilda Plöhm och deras två små söner på fyra och två år flyttar in huset som vi idag känner till som Klockaregården är det ett tvåfamiljshus. En familj bor på nedervåningen och en på övervåningen. I den andra lägenheten finner vi den fjärde mannen som flyttade in till Åtvidaberg det minnesvärda året 1834. Han heter Carl Fredrik Björling, är organist, klockare och ungkarl. En klockare har funnits i Åtvid så länge vi har haft en kyrka och en organist blev av nöden den dags kyrkan utrustades med en orgel. Från 1800-talet var klockaren och organisten en och samma person, såsom Björling, och bodde i Klockaregården, såsom Björling.

Och vi får hoppas att unge herr Björling stod ut med ljud. Ljud från allehanda instrument, då Hönickes orkester repeterade och övade i lägenheten, och ljud från många hönickebarn. I rask takt växte nämligen barnasakaran med ytterligare fem barn, tre flickor och två pojkar. Tragiskt nog dog den yngsta flickan vid ett års ålder och den yngste pojken när han var åtta månader gammal.

Hälsar vi på familjen Hönicke en tidig vintermorgon år 1848 och tillsammans med herr Hönicke drar upp rullgardinen till sovrumsfönstret på övervåningen, det fönster som vetter mot Klockarängen, så skulle vi bakom det gamla fattighuset se den nybyggda Anderssonska skolan. Skolan, som hade byggts två år tidigare, var den första fasta skolan i Åtvidaberg och tillkom efter 1842 års folkskolestadga. Gruvfogde Andersson hade vid sin död 1832 donerat en betydande summa pengar att användas för fattiga barns undervisning. Man kan fundera på vad Hönicke tyckte om att den tidigare lugna omgivningen nu byttes mot klockringning och barnens glam. Kanske tyckte han att det var trivsam, kanske inte. Klockringning var han på sätt och vis van vid, granne som han var med kyrka och klockstapel. Dock fanns ännu inte den stora kyrkan.

Gamla folkskolan_Anderssonska skolan. Var i bruk 1846-1895_foto1880

Anderssonska skolan ca 1880. Foto: Augusta Zetterling

Bakom skolan anar vi en svag rökslinga. Den kommer från Herrkullen när man precis har börjat elda denna tidiga novembermorgon. Hönicke tittar ut, men ser vare sig fattighuset, skolan eller röken. Han har inte sovit en blund under natten. Äldste sonen Gotthelf August, 18 år, insjuknade hastigt igår kväll. Han hade känt sig håglös och gått tidigt i säng med en stark huvudvärk. Under natten hade han fått hög feber. När pojken under tidig morgon fick kräkningar och uppvisade påtaglig stelhet i nacken befarade Hönicke det värsta. Trots den tidiga timman hade låtit skicka efter doktorn.

Herrkullen från gamla skolan_1908

Herrkullen år 1908. Foto: Johan E Thorin

När doktorns steg hördes på gruset hade Hönicke skyndsamt gått honom till mötes, visat vägen till gossens rum och nu lämnat doktorn att sköta sin undersökning i lugn och ro. Hans hustru hade, för att inte oroa de yngre barnen, följt de till köket för att tillsammans med dem äta morgongröt. Hönicke förblir stående vid fönstret ytterligare en stund innan han med trötta steg går mot arbetsrummet. Bland högar av notpapper, bläckhorn och stiftpennor ligger violen vårdslöst lämnad. Förstrött stryker han med handen över stämskruvarna av ebenholts innan han försiktigt greppar instrumentets hals och lägger den i lådan. Långsamt och utan att egentligen veta vad han gör samlar han notpapperen i en ordentlig hög innan han går fram till fönstret och stillsamt betraktar isrosorna som bildats i fönstrets nedkant. Gång på gång ber han Gud om nåd, ber honom skona pojken. Och skona honom. Han har redan förlorat två barn, hur ska han klara av att förlora ett till?

En rörelse utanför fönstret fångar hans blick. Det är en timmertransport som kommer åkande. Det ångar om de varma hästarna och andedräkten står som en vi plym ur deras munnar. Hur kan livet, tänker Hönicke, fortsätta som om hjärnfeber inte hotar ta hans älskade son ifrån honom. Transporten svänger av och han hinner se grannen på höjden komma ut med nattkärlet innan doktorn kallar på honom.

Timmertransport på Slevringevägen, ibakgrunden Thorinska villan, kvarteret Folkskolan_1935

Timmertransport på Slevringevägen år 1937. Huset vi ser i bakgrunden är Thorins hus, granne till Klockaregården. Huset fanns inte när vår berättelse äger rum. Foto: Ingeborg Thorin.

Hönicke förlorade sin son i hjärnfeber. Fem år senare, den 24 juni 1853, förlorade han ytterligare en son, tolvårige Gustaf Bernhard i maginflammation. Tre dagar efter sonens bortgång avled Hönicke själv. Någon dödsorsak noterades inte i död- och begravningsboken. Den 1 juli begravs Carl Gotthelf Hönicke, 52 år gammal, tillsammans med sin son.

Hönicke-1

Carl Gotthelf Hönicke. Foto: privat

Hönicke har en liggande gravsten, en stor sådan. Den ligger strax vänster om kyrkporten. Förutom musikdirektören ligger där hans hustru och de fyra för tidigt bortgångna barnen. Det börjar bli svårt att urskilja vad det står på stenen, den är gammal och särskilt utsatt som liggande. Den är inte en kulturgrav, såsom en del andra gravar av minnesvärda personer. Åtminstone är den inte märkt som sådan. Men den borde kanske tas om hand som en sådan? Vid årets Allahelgona kommer det i alla fall, för första gången på kanske 150 år, att tändas ett ljus vid Hönickes grav. Av vem avslöjar jag inte.

dagensklockaregård

Klockaregården idag med sitt praktfulla vårdträd.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, litteratur och samtal med den historiskt mycket kunniga tillika ägare av Klockaregården Magnus Edlund. som vanligt har jag tillskrivit personer, i det här fallet Hönicke, tankar och känslor i syfte att skapa en levande berättelse.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

Arvslotten

Fyra systrar återvänder hem efter faderns bortgång. Fyra systrar med olika livsberättelser, karaktärer och relation till den bortgångne. Fyra systrar som inte träffats på många år och som nu tillsammans ska fördela arvslotten. Modern (spelad av Birgitta Wiklund) är fortfarande i livet, men väldigt knappt. Hon sitter okontaktbar i rullstol efter en stroke. Förutom de fyra systrarna Elisabeth, Ulrika, Ester och Lillan finns här även Elisabeths man Sixten.

Pjäsen börjar när begravningen precis ägt rum. Alla har varit på begravningen utom Ulrika (Anna Lindholm). Varför skulle hon hälsa på pappan nu när hon inte gjort det på åtta år? Hon är uppenbart bitter och skyller sina misslyckanden på föräldrarna. Var fanns de när hon behövde dem? Varför blev hon familjens svarta får? Hon konfronteras av de andra och är inte sen att konfrontera tillbaka.

arvslotten_2

Anna Lindholm som Ulrika

Elisabeth (Gun Prytz), den äldsta systern, är självsäker för att inte säga självgod, med en överlägsen och sarkastisk attityd. Utbildad till läkare har hon alltid satt sin karriär i första rummet. Hon har som ambition att nu styra upp det hela och i det ingår att hon ska ha pappans gamla klocka.

Ester (Lotta Willsäter) har i alla år har tagit hand om föräldrarna och låtit sitt eget liv stå tillbaka. Hon är vän och snäll men går gärna klädd i offerkofta. En patetisk martyr enligt någon, en parasit som levt på föräldrarna enligt någon annan.

arvslotten_1

Sanna Häger som Lillan, Lotta Willsäter som Ester och Gun Prytz som Elisabeth

Och så har vi det ömkade sladdbarnet Lillan (Sanna Häger). Hon är naiv och blåögd, med nära till tårarna. En liten lipsill. Hon har inte heller varit hemma på många år, men är förtvivlad över att saker och ting inte är som de alltid har varit. Hon vill också ha klockan, liksom Ester och Ulrika.

Och så slutligen Sixten (Mattias Häger), Elisabeths mesige man. En snäll, men distanslös toffel. Som dock har ett och annat lik i garderoben.

2015-09-17 19.49.32

Till  höger Mattias Häger som Sixten

Som publik är du med i det av känslor och ord vibrerande rummet. Du har också varit och sagt adjö till den bortgångne och sitter nu ned med begravningskaffet. Var bara aktsam att inte sätta kaffet i halsen av plötsliga dråpligheter, befriande skratt, eftertänksamma ord och, vem vet, kanske igenkänningens kranka blekhet?

Arvslotten spelas på Hembygdsgården i Åtvidaberg den 6 november kl 19 samt 7 och 8 november kl 16. Biljetter säljes på Åtvidabergs bok & pappershandel 0120/35075 samt 0734/239651 och i priset på 200:- ingår kyrkkaffe med sju sorters kakor.

Manus: Pia O Tember,  Regi: Pia O Tember & Ann Nielsen, Sufflös: Kristina Rosén

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Sigrid 1/1 1900

Hon lutar pannan mot det kalla kaklet. Hon darrar. Hon tycker sig höra dem. Hon vet att det är inbillning, men det känns så påtagligt, så verkligt. Karl August, hennes man, har inte kommit hem ännu. Han är föreståndare på Kopparverket och har långa dagar. Hon tycker sig höra deras gråt. Kanske håller hon på att bli galen? Man kan säkert bli galen av sorg. Sorgen över att ha förlorat tre barn. Det är inte ovanligt att förlora barn i späd ålder. Sjukdomar och olyckor rycker dem lätt från jordelivet. Men inte desto mindre outhärdligt. Det första dog innan det var fött, för sex år sedan. Två år senare, 1905, förlorade de sin sju månader gamla Karl Olof Dag. Året därpå tog engelska sjukan åtta månader gamla Karl Alf Torsten. Det känns som om hon ska kvävas. Hon måste få luft. Tor reser sig och viftar ivrigt på svansen när hon famlar efter sina skor och går mot ytterdörren. Besviket tittar hunden efter sin matte när hon försvinner ut genom dörren utan att ge honom så mycket som en blick. Han suckar tungt och lägger sig modstulet på sin plats i hallen igen. Sigrid Ingeborg Jönsson kommer inte hem igen. Hon hittas drunknad den 17 mars 1909. I kyrkböckerna noterar prästen att det förblir en gåta huruvida dödsfallet skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod.

Ni känner kanske igen berättelsen? Den fanns med i mitt blogginlägg om Parkvillan, huset som ligger på dagens Sjukhusgata. En dryg månad tidigare hade jag stött på Sigrid för första gången. Jag skulle skriva en text om gamla Sjukstugan i Åtvidaberg och gick av den anledningen igenom gamla sjukhusjournaler från sjukstugans tid och död- och begravningsboken för Åtvids socken. Det var i de sistnämnda jag hittade pojken Rudelius. Och även om det inte hörde till ovanligheterna att barn dog under den här tiden så blev jag tagen när jag insåg att det rörde sig om en sju månader gammal bebis. Och det slog mig att ingen, oavsett ställning – fadern var föreståndare på Kopparverket, undkom tragik och för tidig död. När jag sedan tittade vidare i kyrkböckerna uppdagades hela historien. De hade förlorat ett barn två år tidigare, dock ofött, och de skulle komma att förlora ett ytterligare barn drygt ett år senare. Och så till sist. Prästens notering om Sigrids eget dödsfall.

Carl A. Rudelius vid trappan. Hunden Tor. På trappan står hans första hustru Sigrid, död mars 1909. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar_1908

Familjen Rudelius med gästande sällskap vid trappan till Parkvillan. Längst upp på trappan står Sigrid och framför henne står Karl August och hunden Tor.

Så för två veckor sedan får jag ett meddelande på min facebook. Från Anna som bor i Parkvillan idag. Hon och labradorvalpen Fancy har hittat något. På gruset framför huset. Under helgen hade Anna och hennes man grävt bort gräset framför fönstret på framsidan för att där ställa en parkbänk. Där i jorden börjar Fancy på hundars vis gräva och riva. Gruset skvätter och hon lämnar efter sig en liten grop innan hon far vidare i trädgården. Anna pratar i telefon och petar lite tankspridd i gruset, vill täppa till Fancys lilla grop. Då ser hon plötsligt något som fångar hennes intresse. Det glimmar till. Hon böjer sig ned och plockar upp det lilla föremålet. Anna skriver:

”Idag dök det upp en liten skatt i min trädgård! En fingerborg i silver (stämplar i) i gruset framför vårt hus. Det finns en ingravering. Det jag ser är: ’grid 1/1 1900’”.

Sigrid! Det måste vara Sigrids fingerborg. Men jisses, är det möjligt? När vi (Anna, jag och Roy) har tittat på fingerborgen vars översida förmodligen var tillverkad i emalj och därmed rostat så kan vi konstatera att det står ”Sigrid 1/1 1900.” Av fingerborgens stämplar kan vi se att den tillverkades år 1899 av silversmed verksam i Stockholm. Självklart blir man tagen av fyndet. Varför har den hamnat där och hur länge har den legat där i marken? Var det Sigrid själv som tappade den eller eventuellt grävde ner den? Eller någon annan? Hade hon fått fingerborgen i gåva av sin man och varför just det datumet? Jag vet inte om vi någonsin kan få svar. Det känns besynnerligt att fingerborgen dök upp i samma veva som jag började intressera mig för Sigrids öde. Som om jag knackat på en dörr och hon svarar. Jag hoppas kunna glänta lite mer på den dörren! Vill ni håller jag er självklart uppdaterade om eventuella fynd.

roy-gransar

Roy granskar

fingerborg

fancy-och-anna

Fancy och Anna vid fyndplatsen. Jag hoppas att Fancy gör gemensam sak med mig och fortsätter leta!

Följ gärna bloggen via dess facebooksida ”Stort, smått och lite däremellan”

 

Dela gärna det här inlägget