månadsarkiv: november 2015

Hemliga rum – del 10: Vid Håckla strand

I slutet av sommaren fick jag ett uppdrag. Med uppdraget följde en karta två röda punkter. Riksantikvarieämbetet hade markerat ett gammalt stridsvärn. Så långt allt gott. Ett häftigt stridsvärn och tydligen ännu häftigare om man har sett en massa stridsvärn, vilket Magnus Edlund har. Det här är ett stridsvärn top notch! För mig var det bara en massa snyggt arrangerade stenar.

Men gällande den andra markeringen följde ingen beskrivning. Magnus hade sina teorier om vad det kunde vara, men ville att jag vid tillfälle skulle åka ut och titta. Och då skulle jag ta med mig något att mäta med. Jag skulle notera diametern och måttet på den största stenen. Samt säga vad jag trodde att det kunde vara. Mats och jag begav oss så snart vi kunde. Snacka om ett hemligt rum! Men vi gick bet. Hamnade i otillgänglig terräng. Så vi fick åka hem i oförrättat ärende. Ja, stridsvärnet såg vi och lät oss imponeras, men inget hemligt rum.

IMG_1062

Ps. En del av förklaringen till att vi fick ge upp första gången var att Mats inte alls hade klätt sig i för årstiden och underlaget lämpliga stövlar. Det här tycker han är lite pinsamt, så berätta det inte för någon!

Det dröjde några veckor. Mats och jag hade enats om var vi skulle ställa bilen och var vi bäst skulle gå in i skogen. Med tumstock och karta i handen och stövlar på fötterna gav vi oss återigen iväg. Terrängen var fortfarande till viss del snårig, men det var en fin dag. En titt på kartan, nu började vi närma oss. Vi befann oss på en udde vid Håcklasjön. Enligt kartan var det här det ska vara. Vi tittade oss omkring. Det är inte lätt att titta efter något som man inte vet hur det ska se ut! Framför oss en liten höjd. Vi gick upp och JA! Här måste det vara! Dubbla rader av stenbumlingar formade i en cirkel.

IMG_0848

Helt klart ÄR det något, men VAD? Jag tog kort och mått. Åtta meter i diameter, den största stenen var drygt en meter lång. Jag skickade över uppgifterna till Magnus och förklarade att jag verkligen inte hade en aning om vad stensättningen en gång kunde ha varit. Jag hoppades bara att uppgifterna kunde hjälp Magnus på traven. Så följde en spänd väntan.

kort2

Det hela börjar med Noach Georg Dandenelle som föddes i Söderköping den 20 september 1766, son till garvare ålderman (= föreståndare för garveriet) Leo Dandenelle och hans hustru Maria Elisabeth Sthare. Unge herr Dandenelle studerade teologi i Uppsala och blev slutligen prästvigd. År 1804 blev han kyrkoherde i Åtvid och tre år senare fick han den hedersamma titeln prost. År 1804 gifte han sig dessutom och året därpå flyttade han och hans hustru in på gården Bjärntorp. De kom att få sju barn, varav fem överlevde till vuxen ålder. Dandenelle själv dog år 1849, 83 år gammal.

Bjärntorp, som låg vid dagens Åtvidsnäs, blev kyrkoherdebostad omkring 1770. Dessförinnan hade gården hört till Adelsnäs. Dandenelle kände Jan Carl Adelswärd (1776-1882) sedan tidigare och kom nu att bli en tämligen frekvent gäst på Adelsnäs. Inte minst var Dandenelle och hans hustru, som båda kunde tala franska, en tillgång vid tillfällen när det kom utländskt besök.

Rusthållet Bjärntorp_Åtvidsnäs_1770

Bjärntorp omkring 1770.

I 20 års tid har Magnus fått frågor angående stensättningen vid Håcklasjön. Han har på alla sätt försökt lösa gåtan, men inte lyckats. Fram till i våras. Huruvida han fick idén om att det kunde finnas en koppling till Dandenelle, vars gård låg nära Håcklasjön, eller om det bara var en lycklig omständighet ska jag låta vara osagt. Men det som hände i våras var att Magnus började granska den gamle kyrkoherdens bouppteckning. Och det han fann måste vara svaret på gåtan.

bouppteckning

”När du nu har mätt upp måtten och diametern och placering av byggnaden på udden i Håcklasjön är jag övertygad om att det är en tvilling till ”templet” fast byggd i trä.”

I bouppteckningen nämns nämligen ett lusthus. Magnus fortsätter:

”Jag kan tänka mig att de (Dandenelle och hans goda vän Jan Carl Adelswärd) bygger detta lusthus parallellt med byggandet av ”templet”. Här vid Håcklasjöns strand satt kanske Dandenelle och Jan Carl och svingade en bägare då och då.”

Bjärntorp_lusthus

Ett tempel vid Håckla alltså! Huruvida Magnus teori stämmer eller inte är jag inte rätt person att avgöra, men kommer det inte ett bättre förslag så tycker jag att det här låter alldeles utmärkt. Eller vad säger ni?

Vill du läsa om flera hemliga rum? Här hittar du alla tio: Hemliga rum

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Gösta Friström

I ur och skur, oavsett väderlek och avstånd så var Gösta alltid på plats kl. 7 för att påbörja sitt arbete i skogen. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men tilläggas bör att Gösta inte ägde en bil utan åkte moped samt att han bodde en bit in i skogen. Man kan bara föreställa sig hur det ibland måste ha varit när han skulle ta sig från sitt hem till en skog en bra bit bort i meterhög snö eller isande kyla. Om jag skulle uppmanas gestalta arbetsamhet, plikttrogenhet och outtröttlighet med en person och ett ansikte så skulle jag välja Gösta Friström. Gösta som idag är 73 år och bor kvar i samma egenägda torp där han en gång växte upp.

Göstas far, Henning Friström, arbetade även han som skogsarbetare i hela sitt liv. Tillsammans med sin far, Göstas farfar, August Fabian Friström, och sin systerson Uno köpte han år 1939 torpet som Gösta bor i idag. I granntorpet bodde en äldre man samt hans dotter Hildur. Henning hade lärt känna Hildur strax innan och hon var nog, gissar Gösta, en stark anledning till att Henning ville köpa det lilla torpet. Och mycket riktigt, tycke hade uppstått och den 23 juni 1942 gifte sig så Henning och Hildur och i augusti samma år föddes Gösta.  När Hildurs far gick bort år 1943 tog Henning över skötseln av båda torpen. Gösta följde tidigt med sin pappa ut i skogen och som 16-åring började han själv arbeta som skogsarbetare. Större delen av  sitt yrkesverksamma liv har han arbetat för Baroniet i Åtvidaberg.

morfar

Göstas farfar

familjen

Göstas mor, far, syster och så Gösta själv

På vägen till Göstas hem passerar jag skog som Gösta planterade år 1967. Gösta ler vid tanken på att han ska få uppleva när den skogen avverkas. Även om jag inte kan så väldigt mycket om skog och skogsvård så är det fascinerande att lyssna på Gösta och inse hur mycket han har varit med om. Han har träffat i stort sett alla de gamla skogvaktarna som fanns med i min berättelse om Tallbacken. Och han har varit med om mekaniseringen av skogsbruket.

gösta

”Du förstår”, säger han, ”hästköret försvann omkring 1964-65. Så jag har till och med varit med under hästepoken!” Däremot var han inte med under den tid träd höggs för hand. ”Farsan köpte den första motorsågen 1956.”

Men numera är han pensionär och, liksom fallet är med många andra pensionärer, förstår han inte hur han tidigare hann med att arbeta för andra än sig själv. En vanlig dag i Göstas liv börjar med att väckarklockan ringer klockan halv 5. ”Fast jag brukar vakna halv 4 och ligga och dra mig lite.” Det första han gör när han har klivit ur sängen är att elda i kaminen.  I torpet finns vatten och ström indraget, men element och toalett saknas.

”Men det var värre förr, när jag jobbade och det var vinterväder. Då var det kallt här hemma när jag kom hem.”

När kaminen är igång och värmen sprider sig dricker han en kopp te och äter en bulle innan han går ut till djuren i ladugården. Fyra kor och tre halvårsgamla kvigor väntar på att han ske ge dem mat, mocka och ge dem den dagliga ryktningen. En timme senare är allting klart och Gösta kan gå in för att äta frukost och ringa sin syster.

kossa

”Jag ringer henne två gånger om dagen, efter att jag har varit ute i ladugården. Det är en rutin vi har.”

En viktig rutin då det inte är ofarligt att vara ensam i arbetet med djuren. För något år sedan fick han en rejäl spark på axeln av den tjur som då stod i ladugården.

”Men det var ingen fara”, försäkrar Gösta ”jag har inte ont nu.”

Fram till 12 arbetar han i skogen. Nu är det till exempel markberedning som upptar dagarna. Efter middagen brukar han somna till i fåtöljen en kvart. Sedan finns det alltid saker att ta tag i hemmavid, såsom att hugga och plocka in ved. Vid halv 3 cyklar han ut till postlådan som är placerad vid vägen för att hämta tidningen. En kopp kaffe och en stunds tidningsläsning hinner han med innan det är dags att gå ut till djuren igen. Vanligtvis försöker han hinna ringa systern innan Rapport börjar kl. sex. Om det är ”Bonde söker fru” eller ”Farmen” senare på kvällen ser han gärna det.

”Det ska ju föreställa lite gammaldags lantbruk i Farmen. Det är det förstås inte är, men det är kul att se på i vilket fall.”

Och om det är någon som vet vad han talar om när det gäller lantbruket förr så är det Gösta. En traktor har han till sin hjälp, men i övrigt driver han sitt lantbruk manuellt på ett sätt man gjorde förr. Förutom perioder under lumpen och ett och annat repmöte har han varit sitt hem och skogen trogen. Han minns stormen som härjade i Sverige 1969.

”Jag hade repmöte i Närstad när stormen kom. En tall slog ner precis framför oss och lite senare brakade en ner rakt på tolkningslinan. Det var tur att vi inte hade hunnit upp cyklarna.” (tolkning = ett tiotal man på varsin cykel får draghjälp av traktor).

Gösta kränger på sig tröjan. Vi ska gå ut till ladugården för att titta på hans fina djur. Jag ser att armen där han fått sparken inte riktigt hänger med. Men det verkar inte bekymra Gösta. Efter att ha gett katterna som väntar på farstukvisten mat och mjölk går han med raska steg mot ladugården.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Tallbacken

De träffades under utbildningen på skogsskolan i Kolleberga utanför Ljungbyhed i Skåne. Även om det gått ett tag sedan de sågs är kontakten dem emellan oförändrad. Kalle var faktiskt den första Arne kom att tänka på när han hörde att det skulle bli en skogvaktartjänst ledig. Han hade ringt honom direkt och nu var Kalle här för att med Arnes hjälp titta närmare på Göthults distrikt och bostaden som hörde till.

”Ska vi åka då?”

Arne drar på sig stövlarna, knäpper de läderklädda knapparna, hänger bössan på axeln och uppmanar Erry att hoppa in i bilen. Det sistnämnda var inte nödvändigt. Den korthåriga taxen står redan vid Arnes Morris Minor. Tänk om husse hade kommit på tanken att åka utan henne!

Hösten är på väg att övergå i vinter och Arne kör försiktigt på den krokiga vägen från Åbacka. Förrädiska isfläckar på körbanan är han van vid. Han har varit och tittat på en ny bil, anförtror han Kalle. En Volvo PV. Flera av de andra skogvaktarna har en sådan och den ska vara riktigt bra. När de passerar Viresjö såg kommenterar Kalle de prydliga staplarna med virke och samtalet övergår till en intensiv diskussion om olika gallringsmetoders inverkan på virkesbeståndet. De närmar sig avtagsvägen och på håll ser de det vackra templet. Kalle undrar nyfiket över hur det är att bo i Åtvidaberg och arbeta för baroniet. Och de andra skogvaktarna, hur är de? Båda vet att skogvaktaryrket är i allra högsta grad ett ensamarbete, men man ingår ändå i ett sammanhang. Arne svänger av till höger mot Dalhem och berättar om den goda sammanhållningen mellan Olle Westlund på Skoghall, Axel Johansson i Mormorgruvan, Gösta Gustavsson i Bersbo, Elof Lundell i Forsaström, Kalle Strand i Västantorp, Arne Sandström på ”vegårn” i Östantorp och, inte att förglömma, jägare Knut Heldquist i Fiskartorpet innan han svänger upp mot huset, blinkar mot Kalle och avslutar:

”Och från och med nu du i Tallbacken.”

Och där ligger huset som hör till det distrikt Kalle är intresserad av. Det är verkligen speciellt. Knuttimrat, försedd med valv och en tornliknande del. Kalle tittar förundrat på huset och undrar hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

IMG_0613

Baron Theodor Adelswärd, som var verksam mellan 1883-1929, var mycket intresserad av byggnaders utseende och formgivning. Duktiga arkitekter anlitades för att rita exempelvis Villan, Adelsnäs och även så kallade nyttobyggnader såsom uppfordringstornet vid Adelswärdska schaktet i Bersbo, trädgårdsskolan och fabriksbyggnader vid AB Åtvidabergs Hjulfabrik. Under resor till Europa inspirerades han av andra länders byggnadskonst och detta fick avtryck i Åtvidaberg. Bland annat kom två ”vanliga” hus att få ett annorlunda utseende. Det ena var skogvaktarbostaden Tallbacken där vi har lämnat Arne, Kalle och Erry. Det andra arrendetorpet, Talltorpet, ligger bara ett litet stycke därifrån och det speciella här är att bostadshuset är ihopbyggt med ladugården.

Erry springer runt knuten på huset och upp i bokskogen. Kanske känner hon doften efter den förre skogvaktarens hund eller så är hon bara kissnödig. Arne och Kalle följer efter och kommer till husets framsida. Inspiration till huset kan kanske, spekulerar männen, ha hämtats från Tyskland, Schweiz eller kanske Norge? Ovanför ytterdörren står det ett år. 1916. Den förste att bo här var, tror Arne, en skogvaktare Johan Kelén. Efter honom kom Erik Gustafsson och Kalle Schyldt.

Här skulle nog Britta och barnen trivas tänker Kalle innan han vänder sig om och blickar ut över skog och mark. Ungefär 2 500 hektar skogsmark hör till hans bevakningsområde och med handen på hjärtat är han nog mer nyfiken på skogens bestånd och kvalité än på huset. Det är ändå där ute han ska tillbringa den större delen av sin tid. Plantor ska komma i jorden på våren, under sommaren och hösten ska mätning och utsyning utföras för att förbereda skogshuggningen som genomförs under vintern. Han ska leda och organisera arbetet för det stora antal skogsarbetare ha har till sin hjälp. Liksom de andra skogvaktarna lyder han under forstmästare Björndahl och senare jägmästare Mellström och befinner sig på så sätt i en mellanställning mellan skogsarbetarna och sin överordnade.

IMG_0966

Även kvinnor och barn hjälpte till med plantering och röjning

timmerkörning_vinter

Timmerkörning på vintern

IMG_0979

Till skogvaktarens uppgifter hörde även att föra bok över skogsarbetarnas arbete och se till att de fick betalt därefter.

IMG_0981

Skogsbruket är förstås nummer ett, men till skogvaktarens uppgifter hör även jakt och viltvård. Varje skogvaktare har ett beting med djur som ska skjutas. Och när en större jakt ska arrangeras inom hans distrikt faller det på hans lott att planera den samt tillse att det finns gott om skogsarbetare som kan gå drev. Det förväntas också att Britta, hans fru, ska öppna dörrarna till deras hem och koka soppa till lunch.

Kalle Ny fick tjänsten som skogvaktare år 1956 och flyttade då med sin familj till Tallbacken. Under någon av de första arbetsdagarna begav han sig till skräddaren på Bruksgatan för att ta mått till skogvaktaruniformen. Spetsbyxor, vars namn kommer av den spets som bildas av mängden tyg vid vardera lår, som slutade vid knät. Jacka med skärp i midjan och läderklädda knappar. Filthatt med band. På fötterna vanligtvis grova knästrumpor och stövlar. Britta, hans hustru, kom mycket riktigt att trivas här. Hon tyckte om naturen och friheten och hon älskade huset. Här växte deras barn Åsa, Per och Björn upp.

famNy

Familjen Ny

IMG_0614

Barnens mormor Gertrud, Britta och Kalle. I mormors knä sitter Åsa. På marken barnens två kusiner samt Per. Innan Gertruds första besök vid Tallbacken hade Britta berättat att det ibland kom in hjortar och rådjur i trädgården. En morgon vaknar Gertrud upp av ljudet av tramp i trädgården och tänker att äntligen ska hon få se de vackra djuren. När hon drar upp rullgardinen så är trädgården fylld av Baroniets förrymda kor. 

Även om skogvaktarna levde isolerat i sin bostad som låg i anslutning till distriktet så var sammanhållningen, som Arne mycket riktigt sa, dem emellan stor. Högtider som midsommar, jul och nyår firades tillsammans och man träffades i samband med storjakter. Men även däremellan. Åsa Ny minns hur skogvaktarna gärna umgicks familjevis och hur hon ofta lekte med de andra skogvaktarbarnen. Särskilt väl minns hon Hans Dahlgren, Arnes son. På avlöningsdagen varannan lördag samlades de för en fikastund på Nya Kondis eller Loords.

skogvaktarna

Skogvaktarna är samlade. Kalle längst till höger.

arnefiskar

Arne Dahlgren ute på fiske

Antalet skogvaktare inom Baroniet minskade med tiden, distrikten slogs ihop i takt med den ökade mekaniseringen inom skogsbruket. Men husen står kvar, bland dem Tallbacken, och minner om den tid som var och har fått nya hyresgäster. På deras väg till och från Connys syster där de bodde en tid passerade Conny och Lena Kambrink det hundra år gamla huset så gott som dagligen. Lenas ögon glittrar när hon berättar hur hon tittade upp mot huset. Det råder inga tvivel om att det var kärlek i första ögonkastet. Nu har de bott här i fem år och huset har fått flera välbehövliga renoveringar. Men de är medvetna om det som en gång var, hur mycket Britta tyckte om huset. Och kanske är det med respekt för henne de har valt att behålla en blåmålad skåpslucka i ett för övrigt nymålat vitt kök.

IMG_0422

Lena och Conny Kambrink i sitt kök på Tallbacken

IMG_0417

IMG_0415

IMG_0418

Berättelsen om Tallbacken baseras på intervjuer med Åsa Ny, Anders Dahlgren, Gösta Friström, Johan Adelswärd och Conny & Lena Kambrink samt boken ”Skogvaktaren 1889-1989” (Rune Svensk) Foton: Anders Dahlgrens och Åsa Nys privata samt Camilla Smedberg.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Vill du läser fler berättelser om gårdar, torp och boställen som hört till Baroniet så hittar du dem samlade här.

Dela gärna det här inlägget

En vanlig j…a ek

”- En vanlig jävla ek, sade pojken till trädet. Knappt femton meter hög, det är inte mycket att vara mallig för. – Och inte är du hundratusen år heller. – Knappt hundra, sade han och tänkte på sin farmor, som var nära nittio och bara en vanlig gnällig käring.

Namngivet, uppmätt och jämfört fjärmade sig trädet från pojken. Men än kunde han höra hur det sjöng i den stora kronan, vemodigt och förebrående. Då tog han till våld och dängde den runda stenen, som han sparat så länge i byxfickan, rakt in i stammen.

– Där fick du så du teg, sade han.

I det ögonblicket tystnade det stora trädet och pojken som visste att något väsentligt hade skett, svalde klumpen i halsen och kändes inte vid sorgen. Det var den dagen han tog avsked från sin barndom. Han gjorde det i en bestämd stund och på en bestämd plats och därför skulle han alltid minnas det. I många år skulle han grubbla över vad det var som han avstått från den här dagen långt borta i barndomen. Vid tjugo skulle han få en aning om det och sedan skulle han tillbringa livet med att försöka återerövra det.” (”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson).

Visst är det vackert? Jag blir alltid så berörd av den berättelsen. Vi pratar ofta om den magiska barndomen. Att saker och ting är besjälade för barnen. Att de ser saker som vi inte vuxna inte ser. Befinner sig en annan dimension. En dimension eller en värld som är förtrollad och onåbar för vuxna. Gränsen mellan dikt och verklighet är inte skarp, om den nu överhuvudtaget finns. Vi vuxna betraktar barndomens värld som eftersträvansvärd och många försöker hitta tillbaka till barnet i sig. Återuppleva det oförstörda, förtrollade och goda. Vi ser barn som äkta och genuina. Oförstörda.

IMG_0698

Jag tror absolut att barndomen och upplevelsen av världen som barn är särskild. Men går kontakten med det förtrollade förlorat eller blir vi helt enkelt alltför rationella, praktiska, tidspressade och tråkiga som vuxna? När det sedan har gått förlorat så minns man kanske fragment, får förnimmelser, men framför allt är man väldigt nostalgisk. Och man vill ha det där goda tillbaka. Man sörjer dess försvinnande. Jag också. Världen var ju helt klart roligare och mer spännande då.

lake district

Därför tycker jag att det vår inställning till det fenomen som eventuellt inträffar senare i livet är märklig. Typ runt 40-årsåldern händer det något för en del av oss. Helt plötsligt ser man världen igen. Faktiskt en förtrollad sådan. Man ser bladen på träden, lutar sig saligt över dem och blir tårögd när man betraktar de utsökta bladnerverna. Man lyssnar till fåglarna och njuter av den vackra sången. På bilresan tvingar man sina barn titta ut på de bedårande fälten med lin och raps och på den vackra solnedgången. Man tittar på knopparna som kämpar sig upp genom jorden och blir hänförd över att de klarade det i år igen. Man känner sig tacksam, vördnadsfull och nästintill religiös. Tacksam för allt det vackra som man nu äger förmågan att se, vördnadsfull över hur allt är ordnat och religiös inför det faktum att det inte kan vara en slump.

solnedgång

Man upplever allt så starkt att det värker i hjärtat, men, och här kommer det jag tycker är märkligt, man urskuldar sig omedelbart: ”Det är väl åldern. Jag håller på att bli gammal”.

höstträd

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det och faktiskt både tänkt och sagt det själv. Varför då? För att det är fånigt och patetiskt att bry sig om bladen, knopparna och fåglarna? För att det betyder att man inte lever det coola liv man levde när man var i 20- och 30-årsåldern? Klart man inte gör, man är ju 40! Det coola ungdomslivet är över. Eller betyder det att man inte har något annat vettigt för sig när man har tid med sådant nonsens? Men det är tydligen helt okej att längta tillbaka till den rosakantade barndomen? Äh, mindre nostalgi, tycker jag, och tid att gå ut och prata med träden!

lake district_2

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 9: 1044 steg

Roy har skämtsamt sagt till mig att jag verkar ha hittat min nisch i ond bråd död och tragik. Han har rätt, det har blivit en del sådan historia på sistone och av den anledningen känns det viktigt att tala om att dagens hemliga rum är hundra procent Roys! Jag hade verkligen ingen aning om händelsen i bersboskogarna för 202 år sedan. Självklart hade jag inget emot att få veta mer och såg fram mot att tillsammans med Roy besöka platsen som fått sitt namn av händelsen. Ett helt klart udda namn. Men att hitta dit visade sig vara svårare än Roy hade trott. I Sveriges Speleologförbunds (fritt översatt: Sveriges grottförbund) databas hade han inhämtat följande information:

Läge: 5 km N om Åtvidaberg, vid Brotorpsbergets brant mot sjön Tran; Beskrivning: Det kan röra sig om en blocksamling nedanför ett stup.

Med koordinaterna i handen kastade sig Roy oförskräckt ut i den otillgängliga vildmarken, eller jag menar de mörka bersboskogarna och … kammade noll. Ingen grotta stod att finna. Men, som ni vet, bakom varje stark man lär det ju stå en kvinna. I det här fallet var det jag. När jag besökte Lennart och Solveig Ringdahl i Stensätter så visade det sig nämligen att Lennart hade koll på platsen. Och han erbjöd sig att visa oss dit.

Så i fredags åkte vi ut till skogarna. Lennart tog täten, Roy och jag gick efter. Lennart berättade att han som liten pojke, när skogen var betydligt tätare och mörkare, fick höra berättelsen om drängen som låg i bakhåll och dödade den västgötske knallen. Redan några dagar efter att knallen försvann började rykten spira likt ogräs i myllan. Lennart version av händelsen kan mycket väl ha varit ett av de dåtida ryktena som har överlevt trots att den inte stämmer. För det var inte en dräng som slog ihjäl knallen. Men nu går vi händelserna i förväg. Låt oss börja från början.

royolennart

IMG_0761

Det är tidig lördagmorgon i februari år 1813. Mörkret ligger tungt över gården Norra Botorp, ca fem kilometer från Åtvidaberg. Även om den precis har börjat så känns det redan nu att det är en sådan där dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Plötsligt bryts tystnaden av att ladugårdsdörren slås upp. Arrendatorn och den förre nämndemannen Petter Olofsson blir synlig i dörröppningen. Han och drängen Petter Nilsson har utfordrat och mockat hos djuren medan pigan Lena Jonsdotter har mjölkat korna. Tillsammans går de över gårdsplanen. Nu väntar en efterlängtad frukost innan det är dags för männen att fortsätta arbetet i skogen. För Lenas del väntar brödbak. I köket skär Petters höggravida hustru Anna Lisa upp det sista stycket bröd medan deras tolvåriga dotter Anna Sophia och den jämngamla barnhusflickan Margareta ställer fram den rykande varma gröten och den kalla mjölken. Vid bordet sitter treårige sonen Carl. Han lyser upp när han ser sin far komma in och ler stort när han ser drängen. Nilsson är hans favorit.

Petter har precis hällt upp en andra kopp kaffe när en figur till häst blir synlig på vägen upp mot gården. Samtalen runt bordet tystnar när de följer ekipaget genom fönsterrutan. Snart knackar det försynt på ytterdörren. Anna Lisa som står vid öppna spisen öppnar. Några ord utväxlas innan hon kallar på Petter. Petter hälsar på mannen som är liten, ser medtagen på gränsen till utmärglad ut och presenterar sig som gårdfarihandlare. Han talar med en främmande dialekt, vilket förklaras av att han är hemmahörande i Roasjö socken i Kinds härad, i Älvsborgs län. Knallen, som heter Magnus Andersson, har planerat att stanna i bygden för affärer ett tag. Men nu har blivit sjuk och undrar om det finns ett rum att hyra på gården? Petter svarar jakande och ber pigan visa vägen till lillstugan.

Dagen därpå är det söndag och familjen beger sig som vanligt kyrkan. Även Magnus besöker Åtvids kyrka för att träffa kunder och inkassera betalning för varor som han sålt tidigare i veckan. Under måndagen stannar han vid Botorp för att gå igenom sina räkenskaper. När tisdagen kommer känner han sig sämre och förblir i sängen lite längre än vanligt. När han kommer på benen uppsöker han Petter för att höra om han kan utfodra hans häst ett par dagar och om det är möjligt att få skjuts till Björkviks säteri som ligger i närheten av Söderköping? Petter ruskar på huvudet. Han kan ge hästen foder, men något skjutsande har han inte tid med. Men knallen kan alltid prova om bonden i Ed kan erbjuda skjuts. Petter kan visa honom skogsvägen till Ed så snart han fått tag i drängen. Han måste skicka honom till Höcksjöns is där träden de fällde häromdagen ligger. Det er ut att bli mildväder och han vill inte att se veden förfaras.

Klockan är nio på morgonen när vi ser ryggtavlorna på de båda männen när de försvinner bort i skogen. Det förväntade är att Petter snart återvänder, men han förblir borta. Först till middagstid förenar han sig med drängen och säger att han dröjt eftersom han passade på att röja gränsen till granngården.

Sedan går veckorna, men någon knalle syns inte till. För visst skulle han återvända? Hans häst är kvar och i lillstugan ligger två klockor. Sådana värdefulla föremål lämnar man inte bara så där. Nu börjar ryktena om vad som kan ha hänt knallen att gå. Petters hustru Anna Lisa har en bror som heter Jonas Nilsson. Han befinner sig på auktion i Målstena i Björsäters socken när han hör någon berätta att Petter Olofsson skjutsade en västgöteknalle till Björkvik och att denne nu hittats död vid Redinge. Petter ska enligt ryktet vara knallens baneman. Dagen därpå beger sig Jonas till Botorp för att höra vad Petter har att säga om de illavarslande ryktena. Ungefär samtidigt får kronolänsman Anders Sundstedt in en anmälan från handelsman Johan Apelqvist att gårdsfarihandlare Magnus Andersson är försvunnen. Då även länsman hört ryktena om Petter beger han sig till Botorp för att söka efter knallen samt förhöra Petter och hans hustru. Under samtalet med paret Olofsson framkommer inget nytt och länsmannen åker därifrån med oförrättat ärende.

Kvar på Botorp är Petters svåger och efter han tycker att Petter beter sig underligt efter länsman besök. När han dessutom utan anledning går och lägger sig tidigt känner han sig nödgad att konfrontera Petter. Har han gjort sig skyldig till ett brott?

”Gud nåde mig att det är på det viset.” är Petters svar.

För Jonas berättar han hur han hade följt Magnus Andersson på vägen genom skogen mot Ed. När de befann sig utom synhåll hade han höjt sin yxa och huggit knallen i huvudet. Han förklarar var i storskogen på Botorps ägor som man kan hitta den dödes kropp och tillhörigheter. Knallens 302 riksdaler hade Petter tagit.

”Nu kommer de att ta dig!” utbrister Jonas.

”Ja, replikerar Petter, ”död i min säng”.

När länsman hade åkt hade Petter gripits av stor ångest och ånger. Han hade valt att ta saken i sina egna händer. Innan han hade gått till säng tillsammans med sin hustru hade han förgiftat sig själv med arsenik. När länsman dagen därpå skickade fjärdingsman att hämta Petter var han död. 1044 steg från Botorp, rakt ut i skogen, finner man knallens lik på den plats Petter pekat ut. Tingsrätten beslutar att Petter Olofsson som gjort sig skyldig till självspillning och mord inte kan bli begravd i vigd jord utan ska bli ”nedgräfd i Galgbacken af Skarprättaren.” Magnus Andersson begravs på Åtvids kyrkogård den 21 mars 1813.

dödboken_2

Utdrag ur död- och begravningsboken år 1813.

dödboken_1

Änkan Anna Lisa bodde kvar i Botorp ett år och flyttade därefter till Docketorp i Landeryds socken och sedan till Linköping. Magnus Anderssons hustru Christina Andersdotter kunde inte bo kvar i deras torp utan blev tvungen att tillsammans med de två barnen flytta hem till sin svägerska och hennes make. Så småningom gifte hon om sig.

Västgötehålet ska alltså vara platsen där man fann knallens kropp. Den plats som Lennart visade oss var en stor sten, inte en grotta. På Sveriges Speleologförbunds grottdatabas kan man, förutom läge och beskrivning, läsa följande:

Sägner, kulturhistoria etc: Detta är enligt sägnen en mördarhåla men vid Svaltorp, 8 km O om Åtvidaberg, kallas en ihålig ek för Västgötehålet! Här mördades mycket riktigt en västgöte för något sekel sedan. Det kan vara en sammanblandning. Det finns också en annan berättelse om en västgötaknalle som rånades och därefter knuffades utför stupet.​

Det vi säkert kan säga är att en eller flera västgötar han blivit dödade i närheten av Åtvidaberg. Exakt var kan vi inte veta, men i brist på övriga bevis är Lennarts sten en lika trolig brottsplats som en ihålig ek eller ett stup någon annanstans.

stenenojag

IMG_0788

stenensmarke

Följ gärna bloggen via facebook

Berättelsen baseras på Roys efterforskning där uppgifter har hämtats från tingsrättshandlingar och samt samtal med fritidsforskaren Åke Tjäder samt kyrkoboksmaterial.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget