månadsarkiv: december 2015

På besök hos Sissi

Att bo i ett nytt land, under samma tak som en annan person och bli mor var givetvis tillräckligt omvälvande. Men att hon skulle ägna sig åt sitt konstnärskap på heltid och ha det som sin profession hade hon aldrig kunnat drömma om.

En liten väg mellan husen, på sina ställen inte bredare än cykelbana. Har jag kört fel? Nej, där är en skylt och jag fortsätter, tar av och parkerar bilen på anvisad plats. Kontakten före mötet har varit så varm och hjärtlig att jag känner mig välkommen redan innan vi setts.

Att gå i trädgården är fantastiskt. I träd, på ett gammalt symaskinsbord, på bänkar och stubbar, ja överallt står, sitter, hänger eller ligger Sissi Stahlis skulpturer. Företrädesvis glada, runda kvinnor och runda, buttra fiskar.

sissi2

”Jag säger ilskna, vilsna fiskar”, skrattar Sissi, ”för att det är så svårt för en utlänning att säga. Och för all del för en svensk också!”

Sissi är född och uppvuxen Hollands huvudstad Amsterdam. Här hade hon sitt hus, arbetade som sekreterare och skulpterade på fritiden. Hon hade bestämt sig för att leva ensam och vara nöjd med det. Men livet, eller kanske snarare en svensk konstnärskollega och väninna, ville radikalt annorlunda och presenterade henne för Per som bodde i Sverige.

De blev ett par direkt och pendlade mellan Sverige och Holland så ofta de kunde. Men det blev slitsamt i längden så till slut sade Sissi upp sig från sitt jobb och flyttade till Per i Skåne. Det var inte ett lätt beslut att lämna allt, familj och vänner, men hon insåg att skulle hon och Per kunna satsa på sitt förhållande och barnet de väntade kunde hon inte ha en fot kvar i det gamla livet. Det hon inte visste då var i vilken omfattning flytten till Sverige skulle komma att förändra hennes liv.

Många talade om för henne hur duktig hon var att skulptera. Skulle hon inte satsa fullt ut och göra det till sitt yrke? Inte minst Per peppade henne att våga satsa på det hon älskade att göra.

”Det fanns inte i min värld att jag ens skulle ställa ut mina skulpturer, än mindre ha det som yrke. Men så jag blev övertalad att vara med på konstrundan. Och vet du, det kom massa folk och de köpte nästan allt jag hade!”

När Bo blev lite större och Sissi förblev arbetslös uppmanade Per henne återigen att sluta leta jobb och satsa på sitt skulpterande. Det skulle få henne att må bra och mådde hon bra skulle resten av familjen må bra. Och nu vågade Sissi äntligen ta steget och satsa fullt ut på sitt konstnärskap.

Några år senare, 2004, kom frågan om de ville ta över Pers föräldrahus i Björsäter. Det kändes inte helt lätt, Sissi hade funnit sig väl till rätta i Skåne och hade sin trogna kundkrets. Men en biltur på de vackra, idylliska vägarna runt Björsäter med ett besök i Östra Ryds lanthandel fick henne att vackla. När hon sedan insåg att hon skulle kunna få en egen ateljé på tomten och till och med en skulpturträdgård var hon såld.

Men skulle grannarna gå med på att de hade skulpturer i trädgården? Sissi ringde på hos närmaste grannen Marie och berättade om sina planer. Marie hummade tveksamt. Sissi berättade att skulpturerna hon skapade föreställde runda, lättklädda kvinnor. Hummandet blev än mer skeptiskt. När Sissi slutligen visade foton på konstverken sprack Maries ansikte upp i stort leende och hummandet ersattes av ett JA!

sissi1

Och just på det sättet är det. Sissis runda, härliga och glada damer får människor att le. Så var det även när man skulle sälja in förslaget att ett av Sissis konstverk skulle pryda en av Åtvidabergs infarter. Vad skulle de på kommunen tycka? Sissi var orolig, kommunens stadsarkitekt lugnade henne med att det skulle lösa sig bara de fick se konstverket, som hade fått namnet Trudy. Och så blev det. Idel leenden och nickningar och idag pryder den fem meter höga damen, ett konstverk som Sissi gjort i samarbete med Rodeco, vår södra infart. Iklädd baddräkt och badmössa, med den röda cykeln parkerad bredvid sig, gör hon sig redo att svinga sig rakt ned i den väntande poolen. Jag gillar att poolen och cykeln är alldeles för små att rymma och bära henne. Och jag gillar att hon stolt och glad står där på brofundamentet utan att låta sig besväras av alla trafikanter som tittar och pekar. Inget stoppar en levnadsglad och optimistisk Trudy, det är vad det här konstverket säger mig.

I ateljén i Björsäter kan man köpa sig en alldeles egen Trudy. Eller andra konstverk om man vill det.

”Aldrig hade jag väl kunnat ana att mina Trudys skulle bli så populära, men det är de. Jag gör dem alla lite olika, men mest populär är den tvekande Trudy, hon som inte vet om hon vågar hoppa.”

När jag åker hem tänker jag att de är allt bra lika de två, den tvekande Trudy och Sissi, men åh så glad jag är att Sissi vågade hoppa. Eller med Sissis egna ord:

”Det är så gott att göra det ens hjärta vill!

trudy

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Bengt Johansson

Allt så väldigt svenskt. En grusväg som leder fram till det röda huset med vita knutar, en grön gräsmatta och en svensk flagga som sakta rör sig i sommarbrisen. ”Välkommen till lilla FN!” skrattar Bengt med en blick mot flaggorna som flankerar den svenska och som hänger där för att hedra hans familjemedlemmar: En italiensk, en kenyansk och en indisk.

Att berätta och jämföra historier om sina gamla lärare hör till. Man skrattar åt varandras erfarenheter från skolåldern. Det är inte ovanligt att man dröjer lite extra vid den där personen som tvingade en att hoppa över plintar, tittade på tidtagaruret när man simmade som en tok i simhallen, med ilsken röst tvingade in en i ofrivillig kamp på fotbollsplanen och såg till att man duschade länge och väl i duschen så att man stelfrusen kom försent till nästa lektion.

Av andras historier har jag förstått att vi som gick på Långbrottsskolan från 60-talet och framåt har haft en sagolik tur. Vår gympalärare Bengt Johansson stämmer nämligen inte alls in på beskrivningen ovan. Tvärtom formade han mitt och med all säkerhet många andra barns fortsatta intresse för idrott. Att han undervisade på det sätt han gjorde var dock inte självklart. Det rådande undervisningssättet var att med fast hand styra en grupp elever. Bengt ville istället möta varje enskilt barn utifrån deras behov, förutsättningar och bakgrund.

”Att försöka hitta nycklarna till varje individ har alltid varit viktigt för mig. Jag vill lära känna varje person en och en och möta dem där de är oavsett om de är glada eller nedstämda.”

Att han skulle bli gymnastiklärare, eller gymnastikdirektör som det hette vid 1950-talets slut, var inte tanken från början. Han växte upp på gården Kvarntorp i Mormorsgruvan tillsammans med sin äldre syster Birgitta. Hans intresse för skog och jakt gjorde att han under sina år i småskolan i Närstad närde en dröm att bli skogvaktare, under tiden i realskolan växte drömmen och han nu skulle han bli skogsmästare. En dag fann han sig hastigt och lustigt antagen till gymnasiet i Linköping och insåg att han med en studentexamen till och med kunde bli jägmästare!

”Jag hade en romantisk bild av mig i skogen med geväret på axeln och en hund vid min sida. Men den drömmen sprack när Domänverket upplyste mig om att nio av tio jägmästare hamnar bakom ett skrivbord. Jag blev precis tom i huvudet!”

Vi sitter på hans altan, dricker kaffe och äter gott kaffebröd. Jag blickar ned på trädgården. På gaveln skymtar jag Bengts egen ”Rödsten”, på framsidan breder en enorm och välklippt gräsmatta ut sig – Bengts driving range där det tränas golf varje dag när vädret tillåter. Längst ned vid kanten på gräsmattan syns fyra ekar i varierande storlek, ett vårdträd för varje barnbarn, Alexander, Noemi, Liva och Leo.

bengt1

Han har bott här i Åtvidsnäs sedan 1992. Det var Maria, hans exfru, som tipsade om att kyrkan sålde av med några hus. Bengt åkte ut för att titta.

”Så fort jag öppnade källardörren så kände jag doften. Den påminde om något i barndomen och jag visste direkt att här vill jag bo!”

Han behövde inte ta itu med den spruckna jägmästardrömmen direkt, för efter studenten väntade drygt ett års militärtjänst.

”Jag kände ett stort behov att lämna Åtvidaberg och komma ut, ut, ut! Komma så långt bort som möjligt!”

Han fick en placering som observationsfotograf på A1 i Sundbyberg, vilket visade sig passa honom utmärkt. Där föddes ett fotointresse som han burit med sig resten av livet. Över 15 000 privata bilder finns idag digitaliserade och inlagda i datorn.

Direkt efter lumpen, år 1957, sökte han tillsammans med 600 andra ungdomar en av 60 platser på den tvååriga gymnastiklärarutbildningen GCI i Stockholm. Som vi alla vet kom Bengt in och när det var dags att söka tjänster lockades han av att söka sig till en kuststad i Sverige. Eller kanske till Tanzania eller Liberia? I vilket fall ville han inte tillbaka till Åtvidaberg.

Men så kom ett telefonsamtal – skulle han vara intresserad av en tjänst som gymnastiklärare på Långbrottsskolan i Åtvidaberg? Nja, egentligen inte, men det kunde väl inte skada att åka och titta. Väl i gymnastiksalen på Långbrott bestämde han sig för att tacka ja och stanna på tjänsten max ett år. Och nog blev det ett år alltid. Plus 41. Två av dessa år var han tjänstledig för att arbeta som intendent på Åtvidabergs golfklubb.

Idag är Bengt 78 år och pensionär för andra gången. För fyra år sedan hoppade han in som golfinstruktör på golfgymnasiet och undervisade även i svenska för invandrare och höll i simundervisning för invandrare.

”När man betraktar vår jord från ett kosmosperspektiv är vi en mikroskopisk smula i ett jätteuniversum. Det är för mig obegripligt och helt meningslöst att vi använder vår tid här till att slåss och ha ihjäl varandra. Vi bör vara rädda om varandra istället.”

bengt2

Jag tittar mot flaggorna på Bengts altan och tänker att så talar min gympalärare!

Jag har även skrivit om Bengt vid ett annat tillfälle, när vi besökte hans gamla barndomshem Kvarntorp. Du kan läsa det här: Kvarntorp

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Stensätter

”Schh”

”Schh själv”

Adrenalinet pumpar varmt och bubbligt där de smyger sig fram i mörkret. Fnitterattacker kommer utan förvarning och har en omedelbar smittsam verkan och tvingar dem stanna för att hämta andan och lugna ner sig. Det roliga är förstås en del av uppdraget, men nu när de kommit så nära huset måste de skärpa sig och vara tysta. Helt tysta. Allt annat vore en lek med döden.

Sakta, sakta på underlaget som nu har gått från gräs till grus. Det går inte att hjälpa att det knastrar. De tittar oavbrutet mot husets svarta fönster. I vilket ögonblick som helst kan de lysas upp. Men inget händer. De fäster fiskelinan med klädnypa och smyger sedan försiktigt vidare till trädet. Händerna greppar gren efter gren och fötterna skrapar mot barken. Tills plötsligt den siste av de två tappar fotfästet och är oförmögen att hejda ett förvånat och skrämt utrop. Under några sekunder står världen stilla. Sedan återfår han fotfästet. Så äntligen kan de krypa in under trädets väldiga krona.

En av dem spänner försiktigt linan. Det vore bra retligt om han drog så hårt att den släppte från fönsterblecket. När linan känns rak fiskar han upp en bit harts ur byxfickan och gnider den mot tråden. De vet att huset genljuds av trådens klagan och återigen hotar fnittret välla fram. Snart kommer ljuset att tändas och ytterdörren öppnas för mannen som kommer utfarandes fullständigt rosenrasande. I normala fall skulle de vid det laget ha sprungit för sina liv, men då skulle de ju missa det roliga. Därav snilleblixten att klättra upp i trädet. Han skulle inte se dem, men de skulle se honom. Genialt.

Tvåhundra år sedan. Försök att tänka er det. Lite beroende på när man själv är född så är det mellan fem och sju generationer bort. En helt annan värld. Strax före midsommar för tvåhundra år sedan hade Napoleon besegrats vid Waterloo. Vårt grannland Norge hade varit intvingat i en union med Sverige i ett års tid. I Sverige hade befolkningen till följd av en rad åtgärder ökat kraftigt, vilket hade lett till stor arbetslöshet framför allt bland ungdomar. När det dessutom kom år av missväxt och nöd var katastrofen och svälten ett faktum. Många flydde och drömmen om ett bättre liv i Amerika växte sig allt starkare. Bodde man i Åtvids socken år 1815, hade barn och brukade ett torp inom Baroniet Adelswärd så hade man fötts någon gång i mitten av 1700-talet. Man kunde till exempel vara torparen Nils Björklund som tillsammans med sin hustru Cajsa Nilsdotter och de två barnen Anders och Johannes bodde i arrendetorpet Stensätter. Torpet som än idag ligger i den skog vi kallar Spångskogen. Här bodde familjen Björklund fram till år 1830 då de flyttade till Hycklinge.

”Schh!”

”Schh, själv! Det kommer någon – göm dig!”

Det unga paret kommer gående hand i hand den ljumma sensommarkvällen. Mörkret har precis sänkt sin mjuka mantel över dem där de promenerar från Adelsnäs mot templet. Pojkarna, samma busungar som nyss satt uppflugna i trädet och spelade hartsfiol, gömmer sig under stenbron. De ser paret komma gående och hör deras stillsamma prat. Kanske berättar flickan för pojken hur vacker och romantisk hon tycker att den lilla välvda stenbron vid templet är. Hon lutar sitt huvud mot mannens axel. Deras röster tystnar. Precis när de kommer upp på bron känner flickan ett hårt grepp om sin vrist. Fingrar som fattar tag i ankeln och sedan släpper.

År 1830. Grekland som hört till Osmanska riket blir självständigt. USA:s president Andrew Jackson skriver under den så kallade ”Indian Removal Act” som leder till fördrivning och internering av ursprungsbefolkningen. Tidningen Aftonbladet startar i Sverige. I Åtvid gifter sig torparen Carl Gustaf Gullqvist med Christina Svensdotter. Tillsammans flyttar de in i torpet i skogen, Stensätter. Året därpå föds det första barnet, sonen Sven Johan och fyra år senare kommer Carl Ludvig. Liksom tidigare under paret Björklund finns det en rad drängar och pigor knutna till gården. Förmodligen bor de i den lilla stugan som nästan ligger hörn i hörn med det större huset. Även ”flickan Johanna Fredrika Regnér”, dotter till den avlidne klädesvävaregesällen Eric Regnér, bor i Stensätter under den här tiden. Johanna föddes 1822 och kom till Stensätter tolv år gammal, år 1834. Sex år tidigare hade hennes mor Maja Christina Hörberg dött till följd av kallbrand. Dessförinnan hade familjen förlorat två spädbarn, två av Johannas tre yngre bröder. Kvar på klädesfabriken där familjen står skriven finns, efter moderns bortgång, fadern, Johanna och en två år yngre bror. År 1830 flyttar fadern Eric ensam till Norrköping. Redan året därpå dör han i remitterande (varierande/återkommande) feber. Var pojken tar vägen eller varför Johanna hamnar just i Stensätter framgår inte.

Familjen Gullqvist utökas senare med ytterligare tre barn och under första hälften av 1860-talet är de vuxna, gifter sig och flyger ur boet. Fadern Carl Gustaf Gullqvist noteras vara sjuklig och mindre arbetsför och går slutligen bort. Tio år senare dör hans hustru Christina. De kommande åren kommer en rad olika personer och familjer att bo i torpet och vid sekelskiftet 1900 bor det upp till tre familjer där samtidigt.

”Schh!”

”Schh, själv!”

”Jag hör något, hör du inte?”

Pojken, en av de två busungarna från trädet vid Villan och stenbron vid templet, hyssjar sin syster där de leker i skogen bakom torpet. Jo mycket riktigt, två mansröster letar sig fram mellan träd, buskar och stenar. De kommer allt närmare. Några vuxna vill de inte träffa under sin lek så barnen springer snabbt bort från stigen och in i skogen. De har precis tagit skydd när två stiliga herrar blir synliga på stigen. Den ene känner de igen. Stensätter ligger inte långt från Adelsnäs så baronen har de sett många gånger förut. Men vem den andra är vet de inte. Han talar svenska med brytning. Syskonen tittar på varandra. De har gömt sig för baronen. Det kanske inte var så bra? Men nu är det för sent. De törs inte gå fram nu. Så säger den främmande mannen något, herrarna stannar och mannen går ensam upp i skogen. Mot deras håll.

De kryper längre in i buskaget. Försöker röra sig försiktigt så det inte syns eller hörs. Men med adrenalinet farande i kroppen likt ett lokomotiv som gör allt för att få dem på fötter och springa, så är det inte lätt. Svetten rinner nedför ryggarna och händerna darrar när de ber till högre makter att rädda dem. Mannen stannar upp. Tittar mot deras håll. Hans ansikte ser bestämt och sammanbitet ut. Han har upptäckt dem.

År 1924. Adolf Hitler döms till fem års fängelse och böter för högförräderi efter den så kallade ölkällarkuppen 1923.  I Sverige bryter det ut storstrejk i Stockholm och Sundsvall. Sveriges riksdag godkänner en bensinskatt på 5 öre/liter. Och torpet Stensätter i Åtvidaberg får se en ny familj flytta in. Det är brukaren Johan August Petersson, hans hustru Anna och de fyra barnen Karin, Erik, Sven och Britta.

IMG_0860

Sven, Karin, Johan August, Anna, Britta och Erik

Det är skördetid. Familjen har varit ute på åkern hela dagen. De har bara tagit paus från arbetet för att äta. Men nu ärt de klara. Äntligen. Det är varmt och svettigt och magarna knorrar. Mamma Anna och flickorna har gått hem för att förbereda maten. Pappa Johan, Erik och Sven går mot ladugården för att ställa in redskapen och se till djuren. Dagen har varit kvav och nu tornar mörka åskmoln upp sig. Snart kommer de första tunga regndropparna och de skyndar in till djuren. Någon timme senare är ovädret över dem. Blixtarna som har föreställning på himlen avlöser varandra och åtföljs av ett högljutt muller.

”Åskan är rakt över oss” ropar Johan för att överrösta regnets raseri. Tillsammans med sina söner stannar han i ladugårdsdörren. Springer de ut nu kommer de att vara genomblöta på en sekund. De får stilla sig tills det har lugnat ner sig. Så lyser himlen upp av ytterligare en blixt och en öronbedövande smäll gör att det slår lock för öronen. Ljuset i ladugården slocknar. I samma sekund ser de att Erik sjunker ihop på golvet. En doft av bränt kött når näsborrarna på de båda andra där de knäböjer vid den avsvimmade pojken. Där Erik stod lutad vid öppningen till ladugården löper en elledning. I den, och därmed i Erik, slog åskan ned. Bortsett från ett svärtat bröst har han turen på sin sida och överlever.

IMG_0858

Karin, Sven, Britta och Erik

Erik och Sven tog över Stensätter efter sin far år 1940 och drev den fram till år 1944. Därefter har Baroniet hyrt ut såväl det stora torpet som den lilla stugan. Sedan 1973 heter hyresgästerna Solveig och Lennart Ringdahl. De älskar sitt torp och bor här under hela sommarhalvåret. Och då det ligger nära Åtvidaberg åker de ofta ut och tittar till det på eftermiddagarna och helgerna.

År 1930. Himlakroppen Pluto upptäcks. I Sverige debuterar Jussi Björling på operan och det Frisinnade partiet får regeringsmakt. I Stensätter bor Sven. Han är tolv år och en riktig liten spefågel. Han och kompisen väntar spänt i trädet. Huset ligger fortfarande i mörker. Plötsligt far dörren upp med ett ryck och de anar skuggan av en man. Han kommer fram till trädet, siktar pipan uppåt och avfyrar en försvarlig mängd hårdsalt. Sedan vänder han på klacken och går in igen. Ömma både här och där kryper pojkarna ned från trädet och går molokna hemåt. Vem lurade vem?

Han hade förväntat sig att flickan på stenbron skulle skrika i höga sky, men hon förblev tyst och fortsatte sin romantiska promenad som om ingenting hade hänt. Så förvånad han blev. Hade hon blivit paff av chock eller hade hon upptäckt dem?

Mannen i skogen hade inte upptäckt Sven och hans syster. Han ursäktade sig för baronen och gick upp i skogen av helt andra anledningar. Hade han sett barnen där han satt på huk bara några meter från dem vet ingen vad som hade hänt.

Stensätter_lite-ljusare

Stensätter år 1928. Framför huset står respektive sitter Anna och Johan August

IMG_0656

Stensätter hösten 2015

IMG_0649

IMG_0628

IMG_0645

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial och intervjuer med Svens dotter Maryon Westin, Eriks dotter Barbro Johansson samt Solveig och Lennart Ringdahl.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Dela gärna det här inlägget

Christinelund

Huset är traditionellt rött med vita knutar, men arkitekturen är lite speciell. Vita, päronformade pelare ovanpå ett vitt staket med utskurna hjärtan, snickarglädje vid fönstren och blå ytterdörr. Känslan av dalastil förstärks när man kommer in. Mörk rutpanel på innerväggarna som jag känner igen från besök i Anders Zorns hem i Mora, en inbyggd väggfast bänk i samma vackra träslag, samtliga fönster bestående av ett oändligt antal små spröjsinfattade rutor och en magnifik öppen spis. Det är ombonat, smakfullt och ja, helt enkelt väldigt vackert. På spiselkransen samsas enorma silverbucklor och på väggen hänger ett stort porträtt föreställande den person som en gång lät bygga huset.

IMG_1076-(002_2)

IMG_1073-(002)_2

danils2

Efter föreläsningen som jag, Allan och Roy höll i september fick jag ett trevligt mejl. Skulle jag vara intresserad av att komma på besök och titta på ett bostadshus samt ett litet hus som en gång lär ha varit en skola, kanske en av Åtvidabergs första. På tomten där husen ligger lär dessutom den gamla vägen till marknadsbodarna ha gått.

Det var inte länge sedan jag förstod hur många industrier som fanns i Åtvidaberg runt sekelskiftet 1900. Snickerifabrik, hjulfabrik, slakteri, bryggeri, tvätteri, mejeri, med mera. Till mejeriet lämnade traktens bönder mjölk, antingen direkt eller via depåer som fanns ute på landsbygden, och vid mejeriets butik kunde man handla mjölk, smör och ost. Knutet till mejeriet fanns en mejeriskola, främst för vidareutbildning, och de elever som gick här kallades av ortsbefolkningen vasslekatter. Särskilt förtjusta i de kvinnliga vasslekatterna var kålmaskarna, dvs de manliga eleverna på trädgårdsskolan. Vill du läsa mer om mejeriet och se Thorins fina bilder så kan du klicka här: Nämen, se gouda, gouda

Till följd av branden i Åtvidabergs snickerifabrik år 1903 brann det gamla mejeriet ned. Ett nytt hus uppfördes inom ett år och här flyttade mejeriet in. Ett modernt mejeri, ja faktiskt ett av de bäst utrustade i Sverige för sin tid. Den förste mejerichefen hette Olof Danils, kom från Malung i Dalarna, och han hade anställts av Theodor Adelswärd för att sköta mejeri och skola.

Olof och hans fru Elin bosatte sig först på villa Solvik i Västantorp, men efter några år fick de erbjudandet att köpa gården Östergård inom området Östantorp och kvarteret Christinelund. Med den duktige norske arkitekten Jacobsens hjälp skapar han tillsammans med Olof ett hus tydligt inspirerat av hans hemmatrakter.  Samma år som sonen Halvar föds, 1908, stod huset  färdigt. Halvar kom fyrtio år senare att ta över efter sin far, både som mejeriföreståndare och husägare.

danils

Från trädgårdssidan _ 1917.

Foto taget 1917. Från trädgårdssidan.

Familjen Danils på balkongen vid Christinelund i början av 1900-talet

Agronom Olof Danils uppvaktad på högtidsdagen_1923_Johan E Thorin

Olof Danils uppvaktad på 50-årsdagen år 1923.

I takt med att Halvars och hans hustru Hervors familj växte byggdes huset ut. På 1960-talet lades mejeriet i Åtvidaberg ner. Halvar arbetade kvar hela tiden.

Idag är det Halvar och Hervors son Lars och Barbara Beck-Friis som bor i det vackra huset. Det var Lars som skickade mejlet till mig och visade mig runt i huset. Det visade sig att Hervor Danils idag bor på ålderdomshemmet, hundra år gammal!

DSCF0711 (1) (002)

 

IMG_1370 (002)

Det lilla huset som en gång i tiden lär ha varit en skola.

IMG_0380

Och som idag är gäststuga

danils4

Läs gärna om fler gamla åtvidshus här

Följ gärna bloggens facebook

Texten om Christinelund bygger på samtal med Lars och Hervor Danils. Svartvita foton: Johan E Thorin

 

Dela gärna det här inlägget

Ett paket till Jimmie Åkesson

Häromdagen fick jag frågan om jag har några återkommande drömmar. Jag berättade att jag har två. Den ena kommer numera oftare på besök än den andra. Och den gör mig alltid lika upprörd, ledsen och senare lättad.

Att tolka den är förmodligen en barnlek. Tror jag. Jag är en person i stort behov av trygghet, skulle jag tro. Jag är kanske rädd att förlora, bli övergiven? Tappa kontrollen kanske? Och så är jag förälskad i mitt hem och framför allt min trädgård.

För det är nämligen det den återkommande drömmen handlar om. Att jag frivilligt har valt eller tvingats flytta från mitt hem. Vanligtvis är det på det sistnämnda sättet. Drömmen slutar vanligtvis med att jag står i trädgården och undrar hur i hela friden jag tänkte. Och ångrar mig. Vill backa bandet. Ta tillbaka. För det mesta fortsätter berättelsen med att någon annan redan har köpt mitt hus och är på väg att flytta in och jag försöker korrigera det. Ibland får jag i drömmen veta vad jag flyttar till och det är utan undantag alltid till något sämre. Inte helt ovanligt ska jag och barnen bo i en skabbig lägenhet tillsammans med ett par familjer till. Och jag får fullständig panik. Gråter och skriker och vill tillbaka till mitt hus och min trädgård. Hur tänkte jag – hur kunde jag fatta det här idiotiska beslutet?

trädgård1

Men saken är den att jag aldrig har fattat ett beslut. Det är omständigheter utom min kontroll som har satt mig i den här situationen. Jag har inte skrivit på några papper. Har någon annan gjort det åt mig? Bestämmer jag inte själv? Jag är utsatt för övergrepp, någon har fråntagit mig rätten att själv styra och bestämma över mitt liv. Jag vill hitta vem som har gjort detta mot mig. Jag blir hysterisk – kan inte fatta att det är sant. Hur ska jag kunna förklara det här för barnen? Hur ska jag själv kunna överleva att ha förlorat det som är mig så kärt? Drömmen slutar alltid med att jag ser på eller minns trädgården. Alltid trädgården. Som den yttersta symbolen på frihet, mitt skapande, min bestämmanderätt och mitt liv.

trädgård2

Och jag funderar på vad drömmen vill säga mig. Egentligen. Den får mig att känna den djupaste bedrövelse och fullständig utsatthet när jag är i den och tacksammaste glädje och lättnad när jag vaknar upp och inser att den inte är sann. Den sitter kvar i mig i dagar efteråt. Jag tänker att den på riktigt vill få mig att känna hur det skulle vara att förlora allt, att få det som ger mig glädje, trygghet och en tillhörighet bortryckt. Få mig att känna känslan av att något eller någon bestämmer över mig och sätter mig på undantag. Tvingar mig till ett hem som inte är mitt, i smutsiga rum som ekar otrygghet. Jag är tacksam att jag får vakna upp, se ut över min trädgård och veta att det bara var den gamla vanliga drömmen som spelade mig spratt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skicka över drömmen i ett litet paket till Jimmie Åkesson och hans likar. De som lägger sitt yrkesverksamma liv på att göra min dröm till en realitet för redan högst utsatt människor.

Följ gärna bloggen via facebook

 

Dela gärna det här inlägget