månadsarkiv: januari 2016

Precis som du, precis som jag

Jag sitter på tåget från Stansted flygplats till Liverpool Street Station och utanför fönstren passerar vi enstaka hus och gårdar. Lite tvätt hänger på tork utanför ett hus, en katt smyger omkring i det vissna gräset och lite rök letar sig trevande ut ur en skorsten. Annars är allt öde och stilla. Inte så konstigt, det är ju en vanlig tisdag och människorna som bor i husen är på jobbet och i skolan. Lever sina liv.

Undrar var de jobbar? Inne i London eller någon annanstans? Har de fysiskt ansträngande jobb så de är helt slut när de kommer hem eller tillbringar de sina dagar på kontor? Bor det familjer i husen? Kanske tonårsbarn eller små barn? Lever de lyckliga liv? I något hus bor det förmodligen pensionärer som är hemma och eldar i sin panna som skapar en trevande rökslinga från skorstenen. Kanske sitter det äldre paret i detta nu i varsin engelsk öronlappsfåtölj, dricker te, samtalar eller läser tidningen? Kanske ringer telefonen, mannen reser sig och kvinnan hör på hans röst att det är den vuxna sonen som ringer. Hon blir orolig, kommer han och hans lilla familj inte hem till helgen som planerat?

Tänk att det inne i alla dessa hus bor människor som jag aldrig träffat, som jag aldrig kommer att träffa och som inte vet att jag finns och aldrig kommer att veta att jag finns. Eller att du finns. I alla hus finns människor som lever sina liv. Tänker, känner, pysslar i hemmet, arbetar, älskar och sörjer. Precis som jag. Precis som du.

När tåget saktar ner vid en station kan jag iaktta husen en längre stund. Gårdarna och husen har bytts ut till klassiska engelska radhus. Ett hus ser påtagligt ledset och dystert ut. En takränna hänger på sned längs sidan, persiennen på övervåningens fönster har gått sönder och färgen på ytterdörren har flagnat. På garageuppfarten ligger svarta sopsäckar. De har uppenbarligen legat där ett bra tag, en har gått sönder och blottar sitt innanmäte. Hela huset utstrålar missnöjdhet och jag tycker att det blänger avundsjukt på grannhuset som verkar ha en mer dedikerad ägare som älskar sitt hus och vill att det ska må bra och vara vackert. I krukor vid det älskade husets entré prunkar fortfarande färgglada blommor fast vi kommit en bra bit in på hösten, fasaden är nymålad och trädgården ompysslad. Bakom gardinerna skymtar jag en liten katt som välmående sträcker på sig när en hand smeker dess huvud. Visst får man en bild av hur människorna som bor i vardera hus är och hur de har det? Men vi har egentligen ingen aning. De som bor i det skamfilade huset har det i själva verket kanske bättre? De lägger all sin tid på varandra, använder alla pengar till att förverkliga sina drömmar att resa till all världens länder snarare än att reparera takrännor och persienner. De kvävs inte av en massa måsten. Det finns viktigare saker i livet än sopsäckar och flagnad färg. De i hus två däremot, de pratar inte med varandra länge. De flyr från varandra, han genom att lägga all sin tid på trädgård och husets utsida, hon på att pyssla med blommor och katten. Men vi vet inte och får aldrig veta. Tåget harrullat vidare.

Det känns helt ofattbart att det pågår en massa liv överallt. Man behöver inte åka utomlands för att känna så. Inte alls. Hemma, när man går förbi hus som man har gått förbi en massa gånger och plötsligt kommer på att man inte vet vem som bor där. Men man bildar sig lätt en uppfattning om hur de är de som bor där, eller hur?

camilla4

Tänk att det levs hela liv utan att man har en aning om det. Människor jag aldrig mött eller flyktigt passerar genom min framfart i mitt liv, ja de lever, tänker, känner, men det känns helt ofattbart att det är med ett register lika omfångsrikt som ens eget. När man ser folk omkring sig tenderar man att tro att de lever mycket plattare liv, inte tänker så mycket som en själv. Inte för att man har storhetsvansinne och tror att man är något förmer, men det är svårt att greppa om man inte känner dem. Att de kan ha lämnat dagiset gråtande på morgonen för att barnet var så ledset, att de haft ett försonande samtal med sin pappa i telefon, att de precis upptäckt att mjölken är slut och det är för sent att åka och handla, att de just har fått ett sms från en vän som säger att de är bäst i världen. Tänk att man kan vara bäst i världen för någon medan andra inte ens vet att man existerar. Att de går omkring och tänker en massa kreativa, fantasifulla, tokiga och roliga tankar.

 bost8

Jag tycker att det många gånger hjälper och är berikande att tänka att de människor jag möter, möter jag av en anledning. För att lära mig något, ge mig kärlek, omtanke eller få mig att utvecklas åt något håll. Om en människa som kommer i min väg är ett enda stort pain in the ass så är det kanske meningen att jag ska möta hen för att lära mig något? Tålamod, ödmjukhet eller helt enkelt ge mig insikt om hur jag aldrig någonsin vill vara eller utvecklas till. Jag vill inte vara så där negativ som kvinnan på perrongen nyss, som såg problem och elände med allt. Och tvärtom, möter jag en människa som gör mig glad funderar jag över vad det är jag tycker om och försöker vara så själv.

Så en ny dag och jag sitter på tåget och tittar ut över vackra Bjärka Säby och Kinda kanal. Solen har precis gått upp och det är så där vackert som gör att man vill gråta en skvätt eller bryta ut i glädjesång. Jag gör inget av det, jag tittar ut på husen som jag har passerat så många gånger. Här och där ett litet rött hus. En ytterdörr vars färg har flagnat lite, en trehjuling prydligt parkerad i en buske och en hund som far som en vettvilling över den våta gräsmattan. Undrar vilka människorna är som bor där? Vad de tänker, känner, gör. Ska jag kanske gå av fast man inte får det vid den här stationen och ringa på en dörr, vilken som?

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Julia Olsson

Vi såg henne i Idol för fem år sedan och vi såg henne i Idol i fjol. Vid båda tillfällena åkte hon ut efter gruppmomentet. Samma Julia Olsson, men ändå inte.

”För fem år sedan var jag nöjd att komma så långt. Men i fjol hade jag betydligt mer erfarenhet och hade gärna tagit mig till nästa moment, ett solonummer, för att visa vad jag går för.”

Men hon verkar inte ledsen, långt därifrån, där hon sitter framför mig på Sandelius med en kopp kaffe och en köpenhamnare. Hon har hela tiden nära till skratt och ett stort leende. Men jag anar också hennes allvar och starka vilja.

Om hon hade gått vidare i Idol förra året hade det, förklarar hon, varit en förvisso tuff men en snabb språngbräda till det artistliv hon alltid velat ha. Det hade gett henne kontakter högt upp i branschen, något som är helt nödvändigt för att lyckas. Som så många andra som drömmer om att bli sångare har Julia sjungit så länge hon kan minnas.

”Både intresset och talangen kommer från pappa, helt klart. Hans största idoler, Rolling Stones, har också blivit mina. Vi var på deras konsert förra sommaren. Jättehäftigt! Att de orkar stå på scen i två timmar och ösa som de gör. De är ju över 70 år!”

När hon kom i tonåren började hon sjunga på dop och liknande och upptäckte vilken kick det var att ha publik.

”Jag kan ångra att jag inte sökte musikprogrammet när det var dags att läsa på gymnasiet. Men i den åldern väljer man det kompisarna väljer, så det blev fotbollsgymnasiet.”

Julia Olsson2

Julia och hennes Andreas på röda mattan i samband med valvakan 2014 där Julia uppträdde.

Och det var bra, menar Julia, men musikprogrammet hade stämt bättre med hennes ambitioner och stora intresse. Det hade gett en henne de teoretiska kunskaper som hon kan känna att hon saknar.

Men fotbollen hänger kvar den med, på en division tre nivå. Dagen före gruppframträdandet på Idol spelade hon match och skadade knät. Så hon kom in på Idolscenen med kryckor.

”Vi hade övat hela natten och det lät bra. Men på plats funkade det inte alls. Juryn kritiserade oss dessutom för att ha dålig koreografi. Jag var urskuldad, men de tyckte att hela gruppen uppträdde som om de hoppade på kryckor.”

Julia skrattar. Sedan Idol förra året så har hon hunnit med att arbeta på ett fritidshem i Grebo där hon trivdes mycket bra. Och nu väntar ett jobb som sammanbyggare på SAAB i Linköping.

julia

”Det ska bli jättekul och spännande att testa något helt annat och jag ser verkligen fram emot det!”

Oj, men vad gör en sammanbyggare?

”Monterar ihop flygplan, så det blir att borra, nita och fräsa!”

Men hur är det musiken idag?

”Den lever! Jag skriver eget material och spelar och sjunger så ofta jag får tid.”

Följ gärna bloggen via facebook.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Sunnebotorget förtjänar upprättelse!

Det är något väldigt sorgligt med platser som ändras radikalt och förlorar sin forna glans och betydelse. Jag minns när jag började läsa på universitetet. Då, i början av 90-talet, fanns det ett fik i hus D. Det var inte bara ett fik, det var husets puls. Här träffades man före, efter och ibland under lektionerna. Här hittade man sina kursare och andra trevliga människor. Fina, gamla D-fiket. Idag är det nedlagt. Nya väggar är uppsatta. På intet sätt kan man ana att här en gång fanns en dynamisk och livlig mötesplats. I ett hörn står idag ett ensamt dokumentskåp. Inte ens den stora entrédörren till biblioteket finns kvar. Allt är öde, tomt, fult och sorgligt. De som läser här idag vet inte hur fantastiskt D-huset var på sin storhetstid.

Platser ändras, människor ändras. Det är oundvikligt, det är det som är utveckling. Jag växte upp i Höghuset ”på andra sidan järnvägen” och jag minns myllret av folk kring re kommersen som ägde rum på gatuplan. Min mamma handlade mat på OA-Livs, som var den stora affären. På lördagar köpte jag godis på Tobak. Hade jag någon 25-öring kvar kunde jag under veckan springa ner till Favör (som låg i själva Höghuset) och handla i deras automat. Bredvid Favör fanns bilhandlaren och alla hans välpolerade, fina bilar. Jag ryser vid tanken på att jag och mina kompisar försökte pricka bilarna med saft när vi satt och fikade på mormors balkong.

sunnebotorget2

Höghussidan som vetter mot Sunneborget. Här fanns Favör och bilhandlaren

baksidan

På bänkarna satt farbröder och utbytte viktigheter. Överallt var det liv och rörelse. Som jag minns det. Höghuset var ett livfullt hus med många lekande barn som for genom tvättstugan och källaren för att ta sig till stora stenen på baksidan. Skogen genljöd av skratt och rop när den röda rosen jagade den vita. På den tiden när många kvinnor var hemmafruar och barnen gick hem efter skolan kunde en sådan liten stadsdel finnas inom ramen för en liten ort. Nu är allt av naturliga orsaker centraliserat. Nu är skogen bakom Höghuset igenvuxen och öde. Inga barn står och kastar boll på husväggen, inga mammor med papiljotter i håret sitter och pratar, stickar och dricker kaffe vid husets framsida.

Jag vet, det är barndomsminnen och de är speciella. Man blir lätt nostalgisk. Jag brukar tänka på alla stackars äldre som måste sakna så många platser. Så mycket förlorad värld. Förhoppningsvis kompenserad av mycken vunnen värld. Och jag är väl tillräckligt gammal för att önska att Sunnebotorget kunde få upprättelse! Jag vill ha tillbaka mitt sprudlande, glada och roliga barndomstorg. Och jag är tillräckligt gammal för att inse att den världen är för evigt borta. Nu är det annat som gäller. Så jag får istället glädja mig åt att en gång ha levt vid ett torg, i ett höghus, i en egen liten värld på andra sidan järnvägen.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar här

Vill du läsa mer om Sunnebotorget? Läs ”Ett hus för lek”

Dela gärna det här inlägget

Krogstorp

Året är 2010. Gunnar går upp på övervåningen för att vila en stund framför teven. Han har precis sjunkit ned i den mjuka fåtöljen när han hör knackningar på ytterdörren. Vem kan det vara som kommer nu? Han reser sig igen, stänger av teven och går trappan ned. 

Året är 1928. Valfrid, Anna, Valfrids far Anton och den nioårige fostersonen Karl Erik Bellvar står stilla vid trappan till torpet. Helt stilla faktiskt om man bortser från svettdroppen som stillsamt letar sig nedför Valfrids kind. Johan E Thorin, folkskollärare och fotograf, har länge ordnat med stativet. Otaliga gånger har han bytt vinkel och backat. Familjen är tålmodig. Thorin har backat så pass att deras ansikten inte syns i linsen, men det är viktigt att få med hela huset. Det är ändå det han har i uppdrag att dokumentera.  Karl Erik tittar uppmärksamt på Thorin där han flyttar runt. Det är första gången han ser en kamera och han är fascinerad. Thorin har förklarat att huset och familjen kommer att fastna på en liten lins inne i kameran och avbildas som miniatyrer på ett litet ark. Kanske kommer människor i framtiden att titta på bilden och undra vilka personerna var? 

Krogstorp

Karl Erik vaknar ur sina tankar. Valfrid stryker svetten från sin kind och går mot Thorin som skyndsamt packar ihop. Lika lång tid som det tog att ställa allt iordning, lika snabbt gick det att bränna av bilden. Fotografen har bråttom och avböjer vänligt men bestämt kaffet som mor Anna erbjuder. Han ska, förklarar han, hinna till Slättfall innan dagen är över. Snart försvinner hans vagn längs grusvägen. På Krogstorp byter familjen till sina vanliga vardagskläder och allt återgår till det normala. Pojken ger sig ut på åkern för att rensa ogräs, Valfrid och Anton tar med sig varsin lie för att fortsätta slå dikena medan Anna kontrollerar om brödet jäser som det ska innan hon skyndar till åkern för att hämta potatis och morötter.

Året är 1941. Gunnar är drygt sex år. Det är den fjortonde mars och vintern vägrar släppa sitt grepp. Det är kallt och bistert. Han sitter inklämd mellan sina äldre systrar Kerstin, tio år och Karin, åtta år. I mamma Karins knä sitter Torsten, tre år och i mosters Ediths knä sover minstingen, Anders. De har åkt en god stund när mjölkbilen äntligen stannar. De kliver av och blir stående en stund på mjölkbryggan. De vuxna orienterar sig och kontrollerar att de fått med sig allt och alla. Moster Edith är svårt rörelsehindrad efter barnförlamningen hon hade vid tolv års ålder och mor får hjälpa både henne och barnen att nå fast mark. Därefter sätter hon sina två små, Torsten och Anders, på sparken och så börjar färden mot den nya bostaden. Kungshäll. Alla är tålmodiga och hjälps åt med sparken. De vet att det här inte är ett tillfälle att gnälla eller påtala att man är hungrig eller kissnödig. Tur nog har de inget annat att bära på än sig själva. Bohaget från Åtvidaberg kommer pappa Nils och storebror Lasse med senare. 

nils

nisse2

Svåra förhållanden, inte minst på grund av världskriget, hade fått Karin och Nils Säberg att överge Åtvidaberg och Nils tjänst som mjölnaredräng för ett liv som arrendebönder. Det var inget förhastat beslut. De hade sex barn att försörja och de visste vad det handlade om. De hade båda tjänstgjort som piga och dräng i sin ungdom, bland annat på gården Bestorp. De visste att de skulle få slita hårt och förhållanden ibland skulle vara tuffa. Men som bönder skulle de i alla fall ha mat på bordet. De hade tagit lån för att kunna handla in djur, redskap och maskiner. Sju kor och fyra kvigor köptes in och lite senare en tjur samt får, grisar och höns. Behovet av hästar löstes genom att låna in hästar från kronan i utbyte mot foder, s.k. kronohästar. Det var den lille, vänlige vallacken Pontus och den muskulöse och bångstyrige Bläsen. En egen häst, stoet Vivan, köptes in året därpå. Hästarna behövdes inte minst för timmertransporterna i skogen. Hela tiden märktes kriget av och Nils kallades in i beredskap inte mindre än tre gånger under det första året vid Kungshäll.

”Det var inte bara världskriget som satte sina spår i vardagslivet”, minns Gunnar, ”vintrarna i början av 1940-talet var extrema med sträng kyla och mycket snö.” 

Den tuffa vintern gjorde det besvärligt att ta sig till skolan, framför allt om skaren inte höll att gå på. Gunnar fick under en period till och med bo hos sin småskollärarinna för att överhuvudtaget kunna gå i skolan. Han minns även den dag i maj 1945 när alla skolbarn och lärare uppmanades att samlas på skolgården. Flaggan hissades, tal hölls och nationalsången sjöngs. Det sju år långa världskriget var äntligen över. Nu öppnades gränsavspärrningarna, vilket innebar att frukt, kaffe och andra varor letade sig in i Sverige igen, och ransoneringskorten försvann. Tiderna blev bättre och bättre. När dessutom Forskraft börja sätta upp elstolpar försågs byarna successivt med el. 

Det är den fjortonde mars 1949. Den här gången bjuder mars på verklig vår. Och flyttlasset går för andra gången. Från Kungshäll i Föltorp till Slättfall i Mormorsgruvan. Tillsammans med sönerna Gunnar, Lasse och Torsten driver pappa Nils familjens tolv kor den cirka åtta kilometer långa sträckan mellan gårdarna. De passerar Notsbo, Hedingstorp, Skogstorp och Krogstorp innan de ser Slättfall. Familjens övriga djur åker djurtransport och murare Rask kör mamma Karin, småsyskonen Anders och Margareta samt hunden Bessy i sin bil. 

Att komma till Mormorsgruvan innebar något nytt. Här var det nära till allt; till skolan, järnvägsstationen, postkontoret och lanthandeln. Stationen och affären var navet kring vilket allt cirkulerade. Det var liv och rörelse överallt. Tillsammans med hästskjutsar trafikerades vägen av cyklister och bilar.  Under 1950,- 60- och 70-talen medförde framför allt den tekniska utvecklingen stora förändringar. I Slättfall installerades såväl värmepanna, elspis, kylskåp som toalett. En frysfacksförening skapades i Mormorsgruvan och byborna kunde hyra varsitt frysfack i godsmagasinet. Tillsammans med grannarna i Tomasbo och Storketorp köpte Nils in den första traktorn. En David Brown. Hästens tid som trotjänare i skogs- och jordbruk började lida mot sitt slut. Men moderniseringen var inte bara av godo. En ökad centralisering tvingade postkontoret att slå igen och Närstad skola att lägga ned. 1960-talets jordbrukspolitik med satsning på industrijordbruk och ökad användning av kemikalier och konstgödning slog hårt mot småbönderna. De små bondgårdarna försvann och landsbygden avbefolkades. I början av 1970-talet klarade sig inte den lilla lanthandeln i Mormorsgruvan längre utan fick slå igen. 

Under 1950-talet flyttade samtliga syskon Säberg, med undantag för Gunnar och Anders, från Slättfall. Tillsammans med sin mor Karin och far Nils bor Gunnar och Anders kvar tills de år 1972 tar över arrendet av gården. Vid granngården Krogstorp bor vid den här tiden Karl och Märta Forsgren. När de år 1986 går i pension upphör deras arrende och marken slås ihop med Slättfall. För tredje våren flyttar Gunnar. Den här gången till Krogstorp. Året är 2001 och nu är han och lillebrodern Anders grannar. Tillsammans kommer de att ha 40 -50 mjölkkor och 90 ungdjur. Djur som ryktas och tas väl om hand varje dag och mark som vårdas på alla de sätt. Om en hage står i blom låter de den inte beträdas av djur förrän alla blommor har blommat klart och fröat av sig. De är noga med att värna fauna och natur.

Gunnar går nedför trappan för att öppna. Utanför står tre främmande personer. De presenterar sig och Gunnar bjuder dem att komma in. Mannen, Karl-Erik Kindberg, ser sig förundrat omkring. Det är många år sedan han kom till Krogstorp för första gången, då som dräng och Valfrid och Annas andra fosterson och det är mycket som ser annorlunda ut. Vilket oväntat besök, ler Gunnar, men ack så välkommet och värdefullt. 

Idag bor både Gunnar och Anders inne i Åtvidaberg och det är hemma hos Gunnar vi ses. På bordet vittnar en vacker blomsterbukett att han nyligen fyllt 80 år och haft ett stort kalas. Många kom för att fira honom och stämningen var hög i lägenheten där han numera bor.

IMG_1122

Gunnar Säberg

IMG_1125

Anders Säberg

Berättelsen baseras på intervju med Gunnar och Anders Säberg samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Gustaf Adelswärd

Det känns busigt och lite förbjudet att köra bilen genom den fina porten, uppför parken och vidare upp till slottet. Eller herrgården som det egentligen är. Adelsnäs herrgård.

Med viss tveksamhet åker jag upp till den stenbelagda innergården, kliver ur och blir genast glatt och ivrigt mottagen av ett svart yrväder, hunden Smilla. Strax därpå dyker Gustaf upp. Varmt leende och välkomnande med stadigt handslag. Efter att vi hälsat dyker han överraskande rakt ned i närmaste rabatt och rycker snabbt upp lite ogräs. Under eftermiddagen ska Östergötlands fornminnes- och museiförening, med landshövding Elisabeth Nilsson i spetsen, komma på besök och då går det inte an att ha ogräs i entrérabatten! Gustaf tittar upp och skrattar glatt.

”Det är lite nervöst när det kommer besök, framför allt när det är en så pass stor grupp på femtio personer.”

Ogräset är uppdraget och Gustaf öppnar och hälsar mig välkommen in i via herrgårdens stora dörr.

”Vi kan gå den här vägen så kan jag repetera lite inför besöket och se till att allt är iordning.”

Vanligtvis använder familjen, som förutom Gustaf består av hustrun Malin, barnen Ebba och William och så Smilla förstås, en annan väg när de ska gå upp till sin lägenhet. Av herrgårdens totala yta på 4000 kvadratmeter upptar deras bostad cirka 15 %.

Vi stiger in i stora hallen och rustkammaren och det är svårt att inte bli tagen av rymden, arkitekturen, de vackra möblerna och föremålen. Men framför allt av att så tydligt känna historiens vingslag. Det är ett levande hem som samtidigt känns historiskt och orört. En positiv känsla av att tiden har stått still infinner sig och jag väntar mig nästan möta Gustafs farfars far Theodor Adelswärd när vi går trappan upp till sommarsalongen och biblioteket.

Och på sätt och vis är det precis det jag gör. Vi möter rum starkt präglade av hans intresse för arkitektur och påtagliga intryck efter utlandsresor och vi möter hans porträtt i stora matsalen. Tillsammans med andra män och kvinnor av släkten Adelswärd blickar han allvarligt ned på oss där vi stannar mitt i rummet.

Gustaf är äldste son i den tionde generationen och jag kan inte låta bli att fråga om han egentligen hade något val när det gällde sin framtid?

”Både och”, svarar han eftertänksamt, ”mamma och pappa har alltid varit tydliga med att jag och mina två bröder ska känna oss fria att göra det vi vill, vare sig det gällde utbildning eller bostadsort. Men samtidigt har jag självklart alltid förstått att det fanns förhoppningar kring mitt val.”

Det har, försöker han förklara, varit en slags mall eller grundton i hans liv. Han har tidigt förstått sitt sammanhang och vilka rötter han har. Han har alltid vetat att han är en länk i en lång kedja. Svår att bryta självklart, det följer ett visst ansvar med det, men också en stor stolthet.

”Det handlar inte bara om att ta över ett familjeföretag utan om ett sätt att leva, att umgås och ett sätt att förhålla sig till kultur och politik.”

Gustaf är välartikulerad. Han är allvarlig och eftertänksam, men ögonen avslöjar honom, det stora leendet och skrattet är hela tiden nära.

Jag är i stort sett jämngammal med Gustaf och hans bröder och jag minns att man på något sätt förhöll sig till det faktum att de hette Adelswärd, var adliga och bodde på ett ”slott”. Det var lite konstigt och man visste inte riktigt vad det innebar. Jag kan tänka mig att det var fler som kände som jag – hur var det egentligen för dem?

”Från tid till annan ganska jobbigt faktiskt. Man kände alltid att man blev behandlad annorlunda. 1970-talet var ju en tid starkt politiskt präglad av värderingar som kanske inte gjorde det helt lätt att tillhöra en adlig familj.”

Under tiden vi samtalar passerar vi ytterligare ett rum, så öppnar Gustaf en dörr och plötsligt befinner vi oss i en vanlig, modern lägenhet. Det är här de bor, familjen Adelswärd. Malin och Gustaf dukar fram till lunch och vi slår oss ner vid bordet.

Gustaf framhåller att arbetet med företaget, huset och hela projektet att föra traditionen vidare är ett äktenskapsprojekt. Malin nickar, så är det. De arbetar sida vid sida. Men visste hon, undrar jag, vad hon gav sig in på när hon gifte sig med Gustaf? Jo, det gjorde hon självklart och det går inte att ta miste på hennes engagemang och glädje att, som till exempel nu, ge all sin kraft och tid till huset och de delar som är i behov av omvårdnad. Jag förstår att det inte bara är att sätta igång och måla väggarna och köpa nya stolar. Det kräver en plan och ett långsiktigt tänk för att renovera de över 70 rummen på rätt sätt.

Jag förlorar mig i tanken på alla rum som allt som oftast måste stå helt obesökta. Jag har aldrig hört att det spökar på Adelsnäs, men hur är det med det egentligen? Jag blir ivrig av tanken på att få komma med det stora spök-avslöjandet. Vem är det som går igen? Men Gustaf och Malin skakar på sina huvuden. Inga spöken. Men mörkrädda, det måste de väl ändå bli ibland? Ny huvudskakning. De tycker nog att jag är lite fånig.

”Du får tänka på”, säger Gustaf, ”att huset inte är så gammalt. Bara drygt hundra år.”

”Men”, lägger Malin till, ska man gå ner till stora köket sent en kväll och det är släckt överallt så är det allt lite läskigt.”

Tänkte väl det! Tack Malin.

Skämt åsido. Det är mitt första besök på Adelsnäs, men jag förstår vad Malin och Gustaf menar när de säger att det är ett lyckligt hus. Nu liksom förr vårdat på ett kärleksfullt sätt.

Gustaf reser sig. Det är dags för de sista förberedelserna inför besöket. Att berätta om Adelsnäs och dess historia har han lärt sig genom att följa med sin far Johan och mor Viveka under liknande besök från det att han var liten. Jag stannar kvar uppe vid trappan när Gustaf tar emot besöket tillsammans med Johan och en ivrig Smilla. Jag blickar ned på den stora samlingen intresserade besökare, ser Gustaf i trappan påpassligt upplyst av en sol som lagom letat sig in genom fönstret och känner en stor stolthet över Åtvidaberg och Åtvids vackra herrgård.

bild (47)

Följ gärna bloggen via dess facebooksida!

Dela gärna det här inlägget