månadsarkiv: februari 2016

Hej min vän!

Jag vill bara berätta att jag är så glad att vi har träffats så ofta på sista tiden. Två-tre gånger i veckan faktiskt. Inte dåligt eftersom det går lite tid mellan varven. Men även om vi inte ses så där direkt så ser jag dig på avstånd varje dag och jag tycker verkligen att du är bland det absolut finaste jag sett. Jag blir stolt och glad varje gång jag ser dig. Du är hemma för mig, du är Åtvid.

Jag undrar om du minns första gången vi sågs? Du är ju ganska mycket äldre än mig och har träffat väldigt många människor, så jag kan förstå om du inte minns. Men för mig är det ett starkt barndomsminne. Jag var på bio för första gången i mitt liv. Jag och min kompis Helen såg ”Snövit och de sju dvärgarna”. Jag gissar att jag kan ha varit omkring sju år. Jag minns hur det var att sitta i de blå fåtöljerna och hur jag på barns vis inte satt tillbakalutad, som man senare lärde sig, utan var med i filmen med hela kroppen. Jag var helt tagen av den stora vita duken och det som utspelades därpå. Jag och Helen grät floder – det hade jag verkligen inte räknat med att göra!

Tänk vad du har varit med om. Man brukar ju säga ”tänk om väggar kunde tala”. Vad skulle de välja att berätta då? Kanske något om den allra första tiden när du var brukshotell under källarmästare Allard och hans fru. Då hade du en festvåning med danssalong, en stor och en liten matsal, ett kafé och 14 rum. Det dyraste rummet kostade 1.50 per natt (år 1870), för maten fick man betala mellan 37 och 75 öre och för en flaska bayerskt öl 50 öre. Du minns säkert hur mejeriets personal och elever, kuskar, extra polisman och sjukhuspigan kom och åt frukost bestående av sill och potatis tidiga morgnar. Du kanske skulle välja att berätta om ståhejet och festen när Baron Theodor Adelswärd gifte sig med Louise Douglas år 1901. Då arbetade hotellföreståndarinnan fru Moberg så svetten lackade med att laga smörgåsar och dryck till folket på bruket och godset och middag till tjänstemännen. Du såg säkert hur direktör Rudolf Abelin som hade agerat värd under dagens festligheter strängt förmanade en pojke att väcka honom när bröllopsparet anlände på natten. Pojken missade att väcka direktören och du kanske mer hörde än såg utskällningen som han fick dagen efter? (stycket med husets historia baseras på ”Hotell på patriarkaliskt bruk” av Gösta Adelswärd. Foto nedan: Brukshotellet 1920. Foto. Johan E Thorin)

folketshus4

Jag har ju sett dig så ofta att jag kanske inte ser all skönhet längre. Men jag blev glatt påmind av min bästa kompis Cissi när hon besökte dig första gången och var helt hänförd över ditt trappräcke, dörrarna in till salen och väggarna inne i salen. Berömmet och beundran spillde liksom över lite på mig, ja på hela Åtvidaberg. Jag blev så stolt över dig min fina vän som väcker beundran hos människor som rest runt om i världen och sett otroliga byggnader i främmande länder.

Minns du mina andra besök? Skoldanserna när jag gick i grundskolan? Jag tyckte de var spännande, tyckte du? Hur många dansande personer har du inte sett under din tid? På skoldanser, på fester, på danslektioner? Tålmodigt har du låtit alla trampa på ditt trägolv, trötta luta sig mot dina fönsterkarmar och blicka ut mot natten, i nervositet hålla i dina dörrkarmar och kanske vänslas lite grann i skydd av dina mörka vrår? Eller dina öppna välkomnande dörrar till fritidsgården Lyktan där du gav Åtvids alla ungdomar en självklar plats att vara på. Du ska veta att jag känner många som fortfarande pratar om den lyckliga tiden de hängde där. Tyvärr får inte dagens ungdom uppleva samma sak. Fast jag vet att du önskade att det var möjligt.

Under sju år har jag spelat fars hos dig. Jag älskar att vara där. Scenen du upplåter åt oss, logen som vi har haft i gamla Lyktans lokaler och i år i ett litet rum bredvid köket.

folketshus9_tablå eller teaterpjäs uppförs_år okänt

(Foto ovan: Tablå eller teateruppsättning på Folkets hus, 1900-talets början. Foto: Johan E Thorin)

Du allas vår stolthet, vår fina vän. Och jag är så glad att du återigen har en fin fasad och att du har människor som bor under ditt tak dagligen igen. På så sätt har ju cirkeln slutits. Du började din bana som ett bostadshus.

folketshus10_timmerflottning vid hotelldammen_1902

Timmerflottning år 1901. Foto: Johan E Thorin

folketshus6_Singers sykurs_1927

Singers sykurs i Folkets hus 1927. Foto: Johan E Thorin

folkets hus

Foto: Camilla Smedberg

Bild överst: Johan Thorin år 1900

 

Följ gärna bloggens facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Jag är så olycklig

Förra veckan var jag och Roy Andersson på Brukskultur inbjudna till Åtvidabergs föreläsningsförening och berättade om ”Smått och gott ur Åtvidabergs historia”. Jag vill passa på tillfället nu och tacka alla som kom och lyssnade, ni som stannade kvar efteråt för att prata och som efteråt har mejlat och tackat. Det är verkligen mycket roligt. Ikväll håller vi samma föreläsning på ett årsmöte i Åtvidaberg och det ser jag fram mot. Men jag tänkte här idag dela med mig av en av de historier jag berättar, nämligen den om Anna Charlotta Hulter som levde i Åtvidaberg mellan 1864 och 1904. För tänker ni ibland på hur mycket som förmodligen har hänt på de gator vi dagligen passerar? Så många levnadsberättelser, öden  och händelser som utspelats.

Anledningen till att jag vill berätta Annas historia är att den berör mig. Hon begick ett fasansfullt brott och dåtidens dom var hård, liksom dagens. Att Anna gjorde något hemskt är nog alla överens om.  Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför hon gjorde som hon gjorde. Kanske var hon en märklig människa , en lättfotad kvinna och  en hemsk varelse? Men hon levde också i en tid som var betydligt svårare för kvinnor, framför allt fattiga och ensamstående kvinnor till oäkta barn. Hittills i kyrkböckerna från den tiden har jag inte hittat några män med oäkta barn. Fram till 1800-talets mitt var horbrott, dvs att ha umgänge utanför äktenskapet, ett brott. Ville det sig illa blev kvinnan gravid och brottet blev synligt. Just den uppenbara skammen behövde inte mannen vara rädd för. Och vad gjorde man om man blev gravid? Ja, flera berättelser vittnar om hur man på olika sätt försökte, med fara för eget liv, abortera sitt foster eller på annat sätt göra sig av med det efter förlossningen. Fram till 1800-talets mitt kunde en barnamörderska dömas till döden.

Anna är dotter till slaggkörare Carl Johan Hulter som arbetade på Kopparverket och hans hustru Maja Greta. Anna har tre bröder. Den ena brodern dör i hjärnhinneinflammation när Anna är sju år. Fem år senare dör pappan i njurinflammation. Kvar är så mamman, brodern Carl Gustaf som är 18 år och står skriven ”på socknen” (utan arbete och inkomst) och Johan August, 9 år, som är ”liten och klen till växten.”

När Anna blir vuxen, omkring 25 år, flyttar hon till Norrköping där hon får anställning som fabriksarbeterska. Strax dessförinnan får hon en oäkta son, Otto Valentin. Hon flyttar tillbaka till Åtvid från Norrköping inom kort och i husförhörslängden kan vi läsa att Anna är ”Kyrkotagen som Skomak. Otto Leonard Ringholms från Hannäs hustru 4/3 88.” Vad som kan utläsas av detta är att Anna och Otto förmodligen hade beslutat sig för att gifta sig. Men detta giftermål blir aldrig av. Otto Leonard återfinns istället i Värna under rubriken ”kvarstående obefintliga” och ”på socknen”. Anna bor istället hos sin mor som nu är bosatt i Håckla.

Sedan går det 16 år. När vi stöter ihop med Anna och Otto igen bor de på gamla Värdshuset (Roothboden), som sedan Brukshotellet öppnade 1869/70, gjorts om till lägenheter. Året är 1904, Anna är 40 år och gravid. På natten mot den 6 april vaknar Otto av att han hör kvidanden. Han somnar om. När han vaknar på morgonen tittar han efter barnet som han förstår har fötts, hittar det inte och misstänker det värsta. Han frågar sin mor och får svaret: ”Jag är så olycklig.” Otto letar, öppnar en garderobsdörr och hittar där barnet i en balja med vatten. Dränkt. Därefter går 16-årige Otto till sitt arbete.

När han kommer hem på kvällen hittar han sin mor gråtande. Hon ber honom kasta barnet i öppna spisen. Otto gör så och plockar sedan ut de brända delarna och gräver ned dem.

Det går ett par dagar. Har rykten börjat gått på Verksgatan och bland arbetarna på Kopparverket? Viskas det om Anna och magen som inte längre rymmer ett barn? Är det någon som hört barnskrik från lägenheten? Slår Otto ner blicken och vägrar prata? Eller ser han urlakad och skrämd ut? Vågar Anna visa sig ute? Kanske har man slagit larm? Kanske är länsman på väg att utreda vad som hänt? På sjätte dagen väljer Anna att ta sitt liv. Hon gör det med hjälp av fosfor och begravs sedan ”i tysthet”. Kvar finns hennes 16-årige son. Han ställs till svars för det som hänt genom att kallas till tinget. Så rädd han måste ha varit! Några dagar senare kan man i tidningarna läsa att pojken blir frikänd. Man kan nämligen inte bevisa att hans mor dödade det lilla flickebarnet och därmed kan man inte fälla Otto för medhjälp till mord. En kort tid senare emigrerar han till Amerika. Man kan förstå att han behövde fly den lilla bruksorten. För alltid stämplad.

gamla-torget-ca-1900

Gamla torget med värdshuset ca 1900. Fotat av Johan E Thorin.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

Ed

Kalle och Lotten Fallman gifte sig år 1894 och fick mellan åren 1896 och 1902 tre söner, men förlorade fjortonårige Karl Ivar i hjärnhinneinflammation. År 1910 föddes tvillingpojkarna Harry och Gunnar. Familjen flyttade från Hvilebo, till Tranebo och år 1932 vidare till Ed i Bersbo.

Oskar och Emma Johansson gifte sig år 1922. Oskar var då änkling och hade sex barn sedan tidigare. Minstingen var blott två veckor när första hustrun dog. Även Emma hade en son sedan tidigare. Paret fick sedan fem gemensamma barn.  Av dessa fem föddes Britta år 1924 och Stina år 1928. Oskar var statardräng och familjen Johansson flyttade många gånger. En kort period bodde de på Isterberget, ett hus hörande till Ed. Kanske  var det då tvillingbröderna Gunnar och Harry träffade systrarna Britta och Stina för första gången?

bild5

Emma till vänster och Oskar till höger samt Britta och Stina med vänner.

När Britta och Gunnar blev tillsammans i början av 1940-talet bodde Britta i Skärkind och Gunnar cyklade den drygt tre mil långa vägen från Ed för att träffa sin käraste. I mitten av 1940-talet var de ett etablerat par, fick sonen Göran och gifte sig. Deras första hem var Kullen, ett litet torp utan el och vatten, som hörde till Ed. I stora huset bodde Kalle, Lotten och sonen Harry. Göran minns att farmor Lotten var sjuklig och låg till sängs i ett rum på nedervåningen. På övervåningen bodde farbror Harry som han gärna hälsade på. Några år senare byggdes mangårdsbyggnaden till och moderniserades. Gunnar med familj, som med åren utökades med barnen Hans, Gun-Britt, Ulla och senare Bo, flyttade in och bodde tillsammans med farfar Kalle på nedervåningen. Farmor Lotten hade gått bort ett par år tidigare. Harry och Brittas yngre syster Stina blev ett par och fick sonen Håkan.

bild1

Familjerna Fallman

Visserligen så bodde Harry, Stina och Håkan på övervåningen och Gunnar med familj samt farfar Kalle på nedervåningen, men i mångt och mycket levde de tillsammans som en enda stor familj. Man förberedde för att installera ett kök på övervåningen, men det stannade vid planer då Britta och Stina från första början hjälptes åt i hushållet. Det spelade aldrig någon roll hur många extra munnar det fanns att mätta, i form av till exempel barnens lekkamrater, maten räckte alltid till alla. Gudomligt god mat dessutom.

 bild4

”Jag hade två mammor och två pappor” ler Håkan.

”Ja, så var det” bekräftar Göran ”men för oss var det naturligt.”

Hemmet och arrendegården med mark och djur; mjölkkor, ungdjur, hästar och grisar, höns, kalkoner och kaniner sköttes gemensamt. Till god hjälp hade man också den kloka hunden Sessan. Hon var gårdens främste rått- och huggormsjägare som alltid tog på sin lott att springa igenom höhässjorna på jakt efter ormar.

bild7

Håkan, Ulla, det årets griskulting och hunden Sessan

Alla minns de med förtjusning gårdens tama grisar. Det var i stort sett alltid en eller två suggor som stötte bort sina kultingar. Dessa smågrisar fick istället åtnjuta särskild omvårdnad, inte minst av gårdens barn. Inom kort var de så pass fogliga att de kunde gå i koppel som en hund. En kulting, som fick namnet Fia, togs till och med in i köket för att utfodras. Men liten blir stor och när det var dags att flytta ner i ladugården fick Fia med sig sin favoritkudde för att klara av omställningen. Men van som hon var att hålla till i bostadshuset kunde den passa på att komma på besök när tillfälle gavs.

bild3

Bo och Fia i köket i Ed.

Det var inte bara grisarna som fick smått, utan även hästarna. Varje år fanns det ett litet föl.

”Jag minns ett föl som alltid satte full fart mot en när man kom in i hagen. Vi barn kröp in under staketet, stod och väntade på hästen som snart kom dundrande och så sprang vi snabbt ut igen.”

bild8

Göran skrattar vid minnet av de bärplockare som av misstag kom in i hagen och snart blev jagade av fölet. ”De fick springa! Att en häst slutligen stannar och aldrig skulle springa ner en människa kände de förstås inte till.”

Barnen fick följa med de vuxna i deras arbete från allra första början. Om det så var fråga om att hässja hö eller plocka bär bars de minsta med i en korgsäng. När de kom upp i åldrarna fick de förstås hjälpa till, men det lektes också mycket vid Eds gård. Ett och annat bus förekom också förstås. Invid bostadshuset gick nämligen järnvägen mellan Åtvidaberg och Bersbo. Lyckan måste ha varit gjord den dagen man upptäckte att man genom att ställa sparken på järnvägsspåret kunde aktivera signalerna på järnvägsövergångarna. Om de sedan Sprang upp på kullen kunde de se vägen och kön av bilar som växte sig allt längre. När så signalerna efter fem minuter klingade av utan att något tåg hade passerat kunde barnen glädjas åt ilskna bilförares rivstarter.

Men att ha järnvägen bara fem meter från huset medförde förstås också problem. De vuxna fick ha koll på tågtiderna och vakta de små barnen när tågen skulle passera.

bild9

Så var det även den dagen i juli 1951, fredagen den 13:e. Tiden för tåget hade passerat. En kombination, kan man tänka sig, av vanan att tåg åkte förbi och arbete som sysselsatte gjorde att Britta inte noterade att tåg inte hade passerat. Att det just den här dagen var försenat. Britta gick in i huset för att skura golv. Kvar utomhus fanns minstingen Gun-Britt, ett och ett halvt år. Kanske lekte hon med sin skrinda eller med sin ständige följeslagare, gårdens svartvita katt.

bild11

När Britta, i full färd med att få golven rena, hörde tåget tuta släppte hon allt och rusade ut. Redan innan hon såg förstod varför tåget hade tutat. Minnesbilden som de äldre barnen, Göran och Hasse, bär med sig är när morfar Oskar kom och bar på Gun-Britts döda kropp. Katten, hennes följeslagare, försvann jamande längs rälsen och sågs aldrig mer.

Idag är det Håkan som, tillsammans med sin mor Stina, bor kvar på gården. Han har ett femtiotal amkor som kräver ständig skötsel-Och han har mark. Även om hans dubbelkusiner inte längre bor kvar på Ed märks det att kontakten dem mellan emellan är tät. Håkan är, som han alltid har varit, ett syskon bland de andra.

bild2

Ed idag
Berättelsen baseras på intervjuer med Göran, Hasse, Ulla och Håkan Fallman samt kyrkoboksmaterial och sammanställningar av släkten som Görans dotter Anna Thuresson har gjort. Fotot på huset i inledningen är taget av Johan E Thorin. Den sista bilden, föreställande huset idag, är tagen av Camilla Smedberg. Resterande bilder är familjen Fallmans privata.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Mathias Lindholm

Hånad av kungen, men älskad av folket … i alla fall av östgötarna. Det torde väl sammanfatta det här numrets Åtvidsprofil på ett bra sätt.

När jag besöker Mathias Lindholm på Radiohuset i Norrköping är han programledare för P4 Sommar. Programmet görs tillsammans med Kronoberg, Småland och Öland och direktsänds till nästan en halv miljon lyssnare. Inte undra på att jag blir nervös när Mathias skakar på huvudet när jag undrar om han har ett manus.

ml2

”Nej, nej, det här kör vi på uppstuds” svarar han i samma sekund som lampan lyser grönt.

Han sitter på en stol men lyckas ändå med konststycket att vara i rörelse hela tiden. Han snurrar fram och tillbaka, stampar i golvet och trummar med fingrarna. Inget av detta hörs dock ut i etern.

Tre reportrar på olika äventyr i sommarsverige står tillsammans med Mathias för innehållet i programmet. Via producenten får han snabbt information om vad kommande inslag kommer att innehålla. Simon som befinner sig i Kalmar bakar ostkaka, Jessica intervjuar en expert hur man tar bra kort med sin smartphone och Marie är på Öland för att bevaka Viktoriadagen. Det är så kul med livesändning, strålar Mathias, helt oväntade saker kan dyka upp.

camilla i sändning

Mathias har sinnesnärvaro nog att mitt i sändning bränna av ett kort på mig.

I samma sekund börjar Simons röst från Kalmar hacka oroväckande. Hackar, försvinner helt, hackar igen och allt detta hör lyssnarna. Sebastian Ekström, en av teknikerna, signalerar från kontrollrummet att han måste stänga ned Simon. Mathias nickar och förklarar rappt för lyssnarna att Simon förmodligen fått ostkakesmeten i mikrofonen och sändningen fortsätter utan vidare komplikationer.

Under den fyra timmar långa sändningen pratar och skämtar han, styr snabbt upp olika situationer, surfar efter användbar information på nätet, kollar av och sorterar lyssnarnas mejl, bollar över till reportrarna och sidekickar deras inslag. Det som för oss lyssnare framstår som ett avkopplat och skämtsamt samtal mellan personer som alla befinner sig på samma ställe är visserligen skämtsamt men kräver hundra procent tajming, närvaro och stenkoll.

I lagom tid tills Ekot börjar ska samtalen rundas av. Ekot sänder i alla kanaler exakt klockan 12., det går inte att tumma en tiondels sekund på den tiden. Den stora klockan på väggen räknar ned sekund för sekund och när det återstår fem sekunder drar Mathias mejladressen till vilken lyssnarna kan skicka sina egna sommarbilder. Men herreguuuuud! Han hinner ALDRIG! Men det gör han. Med en suck av lättnad sjunker jag tillbaka ner i stolen.

Sekunden efter förklarar Sebastian att Mathias måste fylla två minuter med prat efter Ekot.

”Oj, det var mycket” säger Mathias, men ser samtidigt så lugn ut att jag lyckas sitta lugnt i stolen. ”Jag tar ett lyssnarmejl.”

Efter två minuter går musiken på, Mathias tittar upp och ger tummen upp till sina medarbetare i kontrollrummet. Bredvid Sebastian sitter tekniker nummer två, Andreas Tosting och producenten Marie-Louise Kristensson.

Vilken utbildning går man för att klara det här jobbet, kan man undra.

Svaret i fallet Mathias Lindholm är ingen eller den egna. Skolan alltså. Som liten älskade han att lyssna på radio. Han hade för vana att spela in program på kassett och klippa om dem så att de blev lite roligare. Som tonåring var han gärna DJ på fritidsgården Lyktan och andra diskotek. Och så byggdes den egna klädgarderoben om till en radiostudio. Där spelade han och en kompis in humorprogram som grannar inom en radie på hundra meter kunde lyssna på om de rattade in rätt frekvens.

Men ambitionerna sträckte sig betydligt längre än så. Lite lagom varm i kläderna kontaktade han den tidens största: närradion i Västervik. Han fick dem till att lyssna på ett av hans program och till hans stora glädje fick han beskedet att han utan betalning kunde han få sända sina program på lördagskvällarna. Mathias bandade programmen, övertalade lokföraren på Västervikståget fredag efter fredag att ta med sig disketten till en kompis som väntade på stationen i Västervik. Kompisen levererade sedan disketten till radion.

Så småningom fick han jobb på Radio Sörmland, jobbade en tid på SVT innan han fick en tjänst på P4 Östergötland år 2007. Radio är hans rätta element, här trivs han och vill stanna. Drivkraften är inte, påpekar Mathias, att höras. Drivkraften är att få jobba med vitt skilda ämnen och faktisk se en effekt av saker de tagit upp.

Men hånad av kungen? Vad hände egentligen?

Mathias skrattar och förklarar:

”Kungaparet var på besök i Åtvidaberg med anledning av 600-årsjubileet. Media var förstås på plats. Jag passade på att ställa frågor kring nyheten att prinsessan Madeleine var gravid, en nyhet som hovet själv hade valt att gå ut med. Kungen svarade väldigt arrogant och hånfullt på mina frågor.”

Mathias tillägger att han blev väldigt förvånad, men att den som gjorde bort sig var helt klart kungen.

”Men det hela fick stort genomslag i nationell media!”

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget