månadsarkiv: mars 2016

Storkestorp

Marken under hennes fötter är blöt och lerig av regnet som oavbrutet strömmat ner under dagen. Nu under kvällen har temperaturen sjunkit för att sakta närma sig nollgradersstrecket. På väg mot avträdet sveper hon huttrande sjalen hårdare kring sig. Om någon såg på henne från huset skulle de förstå att allt inte stod rätt till. Men huset ligger mörkt och tyst. Ingen ser. För varje steg hon tar tilltar värken i ryggen. Hon biter ihop, kämpar sig fram. Hon hinner inte fram till avträdet. Darrande av köld och smärta griper hon tag i grindstolpen.

Ovetande om det som pågår utanför deras hus sover alla lugnt vidare. Allt vi hör är lite snarkningar och katten som stryker runt i köket. Torparen Gustaf Jeremiasson, hans hustru Johanna och de fyra yngsta barn Anna, Alfrid, Maria och Augusta sover i ett rum. I ett annat vilar äldste sonen, tjugofyraårige Gustaf Reinhold tillsammans med sin hustru Maria Charlotta. Hustrun vrider sig lite oroligt om i sömnen. Det har varit en arbetsam dag med linberedning och kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter förlossningen för två månader sedan. Då fick hon och Gustaf Reinhold sitt första barn, sonen Carl August. Ute i köket där katten letar efter något ätbart har pigan Anna Christina Carlsson sin sovplats. För tillfället delar hon sovutrymme med pigan från Bakom, som är där för att hjälpa till med linberedningen.

Pigan från Bakom heter Sofia Lovisa. Hon föddes i Grebo för tjugofyra år sedan och flyttade tillsammans med sin familj till Näset i Åtvid år 1850. Tjugofyra år gammal flyttar hon till Mormorsgruvan för att tjänstgöra som piga hos inspektör Oscar Zetterling och Augusta Böhme (Augusta Zetterling, Åtvidabergs första fotograf). Två år senare kommer hon så till torpet Bakom.

Ensam i det kalla och våta mörkret föder Sophia Lovisa sitt barn. När det faller mot marken brister navelsträngen. När smärtan har avtagit tittar hon ned mot kroppen. Det ligger helt tyst och stilla. Hon kastar en hastig blick upp mot huset. Vad ska hon ta sig till? Panikslagen och med darrande händer knyter hon upp sitt förkläde. Inne i huset märks inte en rörelse med undantag för katten som, då han hör ljud utifrån, nyfiket hoppar upp på fönsterkarmen. Med en katts goda mörkerseende följer han nu kvinnan som mödosamt går mot sjön med ett bylte i famnen.

storkestorp2

Dagen därpå fortsätter arbetet vid gården. Att allt inte står rätt till med pigan från Bakom tänker man inte på. Alla har fullt upp med sitt. När så all beredning med linet är klart efter ett par dagar försvinner Sophia Lovisa från Storkestorp. Så kommer vintern, kall och eländig. Tre år av missväxt ger sig plågsamt till känna. Förhållandena är tuffa, men de klarar sig och snart nalkas en ny vår. Det är nytt år. År 1870. Gustaf Jeremiasson lägger båten i sjön och ger sig ut för att fiska. Han får lite fisk och vänder nöjd tillbaka mot land. När han nästan är framme vid bryggan ser han något på sjöns botten. Han kan inte tro sina ögon. Petrus Carlsson, länsman i Åtvidaberg, tillkallas. Gustaf berättar om pigan som sent i oktober hade hjälpt dem med linberedningen. Han kommer ihåg att hennes arbetsgivare, Björkmans på Bakom, hade berättat om sina misstankar att pigan var gravid. När de hade frågat henne hade hon nekat. Gustaf själv tyckte att hon var ”fet och plufsig”. Han erinrar sig också att Anna, hans dotter, hade hittat blodfläckar i pigans säng och vid avträdet. Länsman Carlsson lämnar Storkestorp och kontaktar genast Sophia Lovisa. Hon erkänner omedelbart och berättar att hon medvetet försökt dölja sitt havandeskap. Men hon vidhåller att barnet, en flicka, var dödfött.

Vid Storkestorp återgår livet så småningom till det normala. Under åren som kommer efterträder sonen Gustaf Reinhold sin far Gustaf Jeremiasson som torpare. Han och hustrun får ytterligare sju barn. Äldste sonen, Carl Gustaf, avlider vid åtta års ålder till följd av scharlakansfeber, den näst äldste flyttar som vuxen till Amerika och Jonas Albin, som därefter står på tur att ta över arrendet, gifter sig och tar över torpet Storkestorp. På så sätt kommer det sig att det är den yngste sonen, Valdemar född 1888, som blir ny torpare i Storkestorp en bit in på det nya seklet. Valdemar och hans hustru Frenanda får tre döttrar och tre söner. Den näst äldste sonen heter Bertil och han blir så småningom ny arrendator. Bertil gifter sig med Birgit och de får fyra barn. Men Valdemar, barnens farfar, kom att bo kvar länge. Med en förkärlek för ordning och reda fortsätter han att hålla ett vaksamt öga på allt. När barnen väsnas för mycket på undervåningen slår han hårt med käppen i golvet från sitt rum på övervåningen. Lite senare flyttar han till äldreboendet i Åtvidaberg. När han då och då kommer på besök till Storkestorp var det viktigt att allt var perfekt och oklanderligt.

IMG_1566

Markus skrattar när han berättar historierna om sin stränge farfar far. Valdemar som dog 1987, närmare hundra år gammal. Idag är det Marcus, nionde generationen Gustafsson, som sitter i köket i Storkestorp.

”Ja, vi har väl varit oföretagsamma och inte lyckats komma härifrån.”

IMG_1572 IMG_1573

Markus ler. Han själv tog över 2003 efter sina föräldrar Kjell och Pia. Det var självklart för Markus att han skulle bli bonde även om hans farmor Birgit rådde honom att låta bli. Han var bara sju år gammal när han lärde sig köra traktor, dock med pappa Kjell i närheten. Men det är inget lätt liv han har valt, det erkänner han utan omsvep.

”Den mark jag brukar är en ihopslagning av sju gårdar och ändå klarar jag mig inte utan kombinerar mitt arbete här med en heltidstjänst vid Sturefors Godsförvaltning. När jag var liten fanns det sex stycken mjölkgårdar häromkring, nu finns det en – Gissebo.”

IMG_1580

Själv har han 35 amkor där flertalet står på en gård fyra kilometer därifrån. I somras brann nämligen ladugården ner. Den ladugård som byggdes år 1895 när Markus farfars farfar Gustaf Reinhold var arrendator. Emma fyller i:

”Det var så ont om träd här eftersom det mesta hade gått till gruvdriften så man skeppade över virke till ladugårdsbygget från Åländersö!”

De var inte hemma när branden började och de som bor i närheten märkte ingenting eftersom vinden låg på från andra hållet. Vilket var tur i oturen, hade det blåst åt andra hållet hade även boningshuset varit i fara. Korna gick ute, men hade öppet in till ladugården och på djurs vis ville de in till den eldhärjade byggnaden. Och apropå tur i oturen; just den dagen var det helikopterövning i området och piloterna upptäckte branden. Två motorcyklister passerade på vägen, såg helikoptern som hängde i luften och upptäcker branden. De stannar, ingriper och får bort djuren från ladugården.

”Andra som såg männen i eldhavet tyckte nog att det var vansinnigt tills de fick höra att den ene MC-killen var militär och den andre pluggade till polis. Hur stora är oddsen för att de skulle åka förbi på en väg som annars bara trafikeras av pensionärer?”

Det är återigen en sen och mörk höstkväll vid Storkestorp. Allt är stilla och tyst. Ljusen i lyktorna fladdrar lätt av vinden som letar sig in i de gamla ljushållarna. Flera par ögon tittar oavvänt mot Emma Gustafsson som berättar historien om Sophia Lovisa som födde sitt flickebarn här på gården för så länge sedan. Då stod grindstolparna på ett helt annat ställe än idag. Historien om det döda barnet i sjön Gällen berättas som en spökhistoria och kalla kårar går längs ryggraden på åhörarna. Men likväl berättas den, historien om Sophia Lovisa. En historia som speglar en ensam kvinnas livssituation i slutet av 1800-talet. Att bli gravid med ett utomäktenskapligt barn sågs inte med blida ögon och antecknades för all framtid i husförhörslängderna. Att bli dömd för att ha gömt undan sitt dödfödda barn var förstås straffbart. Gjorde man sig skyldig till barnamord kunde man fram till år 1864 dömas till döden.

När länsman hade pratat med Sophia Lovisa och hon hade erkänt att hon dolt sitt havandeskap och gjort sig av med barnet kallas hon omgående till tingsrätten i Bankekind. För ett så grovt brott som barnamord inväntar man inte nästa ordinarie ting utan sätter in ett urtima, extra ting. En distriktsläkare har obducerat barnakroppen och han kan inte, menar han, bevisa att barnet levde när det föddes. De skador kroppen uppvisar hade uppkommit dels när barnet föll till marken och dels var de ett resultat av att kroppen hade legat i vatten under lång tid. Den 6 maj 1870 döms Sophia Lovisa till nio månaders straffarbete för våldsbrott. Den noteringen följde henne i husförhörslängderna fram till den dag år 1876 när hon gifte sig.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, domboksmaterial samt intervju med Markus och Emma Gustafsson. Svartvita foton: Johan E Thorin 1928, bilder i färg: Camilla Smedberg 2016.

För flera berättelser om baroniets gamla gårdar och torp, klicka här: Flera inlägg

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Dela gärna det här inlägget

Life is like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get

Jag vet att jag har en tendens att oja mig över saker som inte går att göra något åt och jag jobbar på att försöka lära mig att skaka av mig och gå vidare (det går så där). Men så finns det helt klart vissa saker som är svårare att glömma än andra.

På mitt förra jobb på LiU delade den enhet jag jobbade på fika- och lunchrum med andra enheter. På en av dessa andra enheter arbetade några visserligen trevliga, men ganska bestämda äldre kvinnor. En dag när jag kom lite senare till jobbet fick jag höra att det hade bjudits på en fantastisk tårta till förmiddagskaffet och att det faktiskt fanns en liten bit kvar i kylskåpet. Glad i hågen hastade jag bort till fikarummet, öppnade kylskåpet och jo, där stod en tallrik med en lagom stor tårtbit. Den såg helt gudomlig ut. Det ska tilläggas att det var en regel att icke namngivna läckerheter i kylskåpet eller på bänken var allmänt gods. För oss som delade fikarummet alltså. Naturligtvis rörde man inte varandras matlådor eller dylikt.

Jag kommer ihåg var i fikarummet jag satt, hur god tårtan var och hur jag precis skedat in sista biten när den mest bestämda (i det närmaste skräckinjagande) enhetsdamen (faktiskt väldigt lik Fridolfs Selma) kom inmarscherande med en annan kvinna efter sig. Det ska tilläggas att den sistnämnda damen inte alls var skräckinjagande utan tvärtom oerhört gullig och omtänksam.

”Jag sparade en bit av min sommartårta till dig!”

Sa den skräckinjagande kvinnan. Jag kände hur den sista tuggan sommartårta hejdade sig i sin färd ned till resten av tårtan och med en häftig handbromsvändning satte full gas upp och ut. Panikslaget insåg jag vad jag just gjort: moffat i mig en tårtbit som kärleksfullt hade sparats till någon annan. Jag såg enhetskvinnan med en stolt ”min sommartårta – min” sträcka sig efter handtaget till kylskåpet och på en tiondels sekund funderade jag över mina alternativ:

  1. Fly ut ur rummet! En snabb blick på tallriken och dessertskeden – de skulle kunna avslöja mig.
  2. Låtsas som ingenting? Till och med kanske spela med i kvinnornas upprördhet över VEM KAN HA TAGIT SOMMARTÅRTEBITEN? Nej, det klarade jag inte.
  3. Säga sanningen och framstå som den idiot jag var? Ja, fanns det några alternativ?

Tänk så hemskt det var! Jag skulle behöva:

  1. Tala om vad jag gjort
  2. Se den stolta och skräckinjagande kvinnan först bli arg på mig, sedan besviken över att inte kunna bjuda sin kollega på tårtan och slutligen i vämjelse inse att jag respektlöst vräkt i mig tårtan och förmodligen inte alls njutit av den på tillbörligt sätt.
  3. Se den gulliga och omtänksamma kvinnan först bli lite ledsen, sedan snabbt dölja det för att försäkra mig om att det absolut inte gjorde någonting för att nästa sekund inse att hon inför enhetskvinnan ändå måste visa besvikelse.
  4. Skämmas för det inträffade i hundra år och i alla lägen undvika att möta kvinnorna i korridoren och sedan oja mig över det resten av livet.

Som tur är så jag är inte utrustad med fulländad split vision så jag kunde inte ta in båda kvinnornas reaktioner och sinnesstämningar när jag sa sanningen. Det var chockartat för oss alla. Jag fick tunnelseende och utomkroppslig upplevelse på en och samma gång. Hur det hela gick sedan vet jag inte. Traumat har gett mig minnesluckor. Men det hela slutade i alla fall med att jag några veckor senare bjöd båda kvinnorna på fika på ett närbeläget fik.

I samma hus, men några år tidigare då jag var helt purfärsk på enheten, kunde man i kylen i respektabelt väntrum köpa småkakor för 1 till 2 kronor styck (beroende på kakans storlek, innehåll och utförande). När jag vid ett sällsynt tillfälle skulle kosta på mig en kaka eller två så bar det sig inte bättre än att jag köpte de sista kakorna i burken.

Ni vet, jag tänkte unna mig två och det fanns fem kvar varpå jag tänkte: ”Äh, vad i hundan?” och köpte rubbet. Sedan stängde jag locket till kakburken och kylskåpet och började gå därifrån när insikten slog mig: ”Näe, nu gör jag sådär som alla gör och som man blir så arg på – lämna en tom burk.” Så nej, så kunde vi ju inte ha det. Alltså gick jag tillbaka och slängde handlingskraftigt den tomma burken i papperskorgen (det här är så länge sedan att sophantering inte var uppfunnen). Glad för mina kakor och nöjd med min prestation gick jag tillbaka till mitt kontor och hann jobba ett tag, äta upp alla kakorna (tog inte sådan tid, de var pyttesmå men kostade ändå 2 kronor styck) när ett mejl från en annan kvinna från en annan enhet (alla dessa kvinnor på andra enheter) damp ned med en klart ilsken ton i ämnesraden:

”Vem har tagit kakburken från väntrummet?”

Nu kan man tycka att kvinnan borde ha haft mer kvalificerade arbetsuppgifter och göromål än att plita ned ett sådant mejl och mejla till ALLA I HUSET. Tunnelseende och utomkroppslig upplevelse igen. Jag sprang bort till respektabla väntrummet, kastade mig över papperskorgen och aldrig, vare sig före eller efter, har jag förbannat lokalvårdarna för deras nit. Jag for runt i huset på jakt efter lokalvårdarna men de var som uppslukade. Så det var bara att krypa till korset den här gången också och medge att det var jag som hade kastat burken. En burk, fick jag veta, som inte var en burk vilken som helst (fast den såg väldigt ordinär ut i genomskinlig plats) utan en burk utrustad med ett lock i världsklass genom vilken burken hade fått position the one and only burk i det respektabla väntrummets kylskåp.

Så vad är sensmoralen här? Ge hundan i att äta sötsaker som inte hundraprocentigt är dina eller att misstag ibland, om rimlig tid har gått, kan bli en rolig story?

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget