månadsarkiv: april 2016

Ängfall

Ett idylliskt rött hus på en liten kulle längs grusvägen. Du har säkert passerat det någon gång, kanske till och med gör det så gott som dagligen. Byggnaden är en kär och välbekant syn och kanske är det så, om man går förbi ofta, att man tenderar att inte riktigt se den. Obemärkt för våra blickar kan huset istället nyfiket betrakta oss, följa oss med blicken där vi vandrar fram längs vägen eller promenerar på de generöst tilltagna gräsmattorna. Utsikten från den lilla kullen det är placerat på är utmärkt och sommartid händer det mycket i omgivningarna. Huset tycker om att tänka tillbaka på svunnen tid och minns med kärlek de sena sommarkvällarna när skymningen hade lagt sig och det hade blivit helt tyst och stilla. Inga humlor eller flugor surrade omkring längre, inga röster letade sig in i den lilla trädgården. Trots att timmen började bli sen öppnades plötsligt ytterdörren och det förnam det kvävda fnisset från barnen som smög ut. Det följde deras mörka siluetter och log när det hörde hur de förmanande varandra att vara tysta. Så var de framme och stannade. De böjde sig ner och lät sina händer beröra det och gick på det med sina bara fötter. Det förbjudna gräset. De förunderligt gröna och tätt sammanväxta stråna som kändes som sammet. Samma barn, huset kluckar nu förtjust för sig själv, som öppnade en liten kiosk nere vid ladugården där de sålde saft och upphittade klenoder till förbipasserande. Och tänk när den berömde spelaren från Stockholm dök upp härutanför! Det var tider det. Men det minns även vintrarna, när naturen hade stelnat i kylans grepp och total stillhet rådde. När isen hade lade sig på den lillaIMG_2258 dammen. Där åkte barnen skridskor tills deras kinder glödde.

De var fyrtio år sedan, men det minns det som igår. Ingegerd, Elisabeth, Ingela, Göran och så Ann-Sophie. Så hette barnen. Deras far och mor Bengt och Maj-Britt. Fadern som steg upp tidigt på vintermorgnarna för att elda i spisen innan han begav sig till sitt arbete i skogen. I ur och skur och sommar som vinter for han iväg på sin moped. Det såg lite annorlunda ut i huset då jämfört med nu. Trots att boytan var så knapp var finrummet på nedervåningen bara tillåtet att beträda vid högtidliga tillfällen som jul och födelsedagar. Barnen delade rum på övervåningen eller sov inne hos föräldrarna. Något av barnen sov i allrummet under varmvattenberedaren. I allrummet, precis där man kom upp för trappan, fanns frysboxen som barnen använde som utkiksplats när grisarna slaktades i boden om hösten. Slakten som deras föräldrar hade förbjudit dem att bevittna. Mardrömmar blev priset för tjuvkikandet. Förutom grisar hade familjen Rosén även kaniner, katter och en hund. Vad var det nu den hette igen. Zacho! Så var det. Då var det liv och rörelse i huset.

Det vaknar upp i sina tankar av glada tillrop och skratt som letar sig in via det öppna fönstret i köket. Någon har gjort bra ifrån sig. Gruset knastrar när personerna passerar vägen. Det väcker till liv minnet av steg på grusvägen vid den tid det här var en stor gård, ett hemman. Omgivningen såg radikalt annorlunda ut då jämfört med nu. De stora gräsmattorna fanns förstås inte. Istället sträckte fälten med odlad och välskött mark generöst ut sig. Här fanns ängar och hagar. Den förste bonden hette Johan Gudmundsson Smed. När han dog år 1719 tog sonen Gudmund över. Gudmund och hans hustru Anna fick fyra barn. Lyssnade det noga kunde det fortfarande höra de kraftfulla skriken från den förstfödda, Catharina som föddes tre dagar efter julafton. År 1717 kom sonen Nils, som senare kom att bli regementspastor. Två år senare, samma år som fadern tog över hemmanet, såg Johan dagens ljus. Johan blev inspektor vid Ekults herrgård i Björsäter. Det fjärde och sista barnet var Olof Gudmundsson. Han föddes 1723 och var en rejäl pojke. Men tillbaka mannen som kom gående på vägen den soliga dagen i augusti 1772. Han var tjänsteman vid Bergskollegiet och hette Carl Bernhard Wadström. Han hade kommit till Åtvidaberg för att ta hand om Malmviksgruvans upprensning. Denne Wadström hade hyrt in sig som matgäst här i Ängfall. Eller som han skrev i sin dagbok: ”Jag började idag till middagen mitt nya spisqvarter ut i Ängfall hos en förmögen Bonde f Bror till Regements Past Wissendorff uti Wreta Kloster socken.” Ibland hade Wadström sällskap av Noring, Kopparverkets konstmästare med ansvar för tekniska lösningar gällde vattenuppfordring, kraftöverföring och byggnadsarbetena vid gruvan. Vid några tillfällen avlade han även visit hos majoren och friherren Sigge Larsson Sparre i granngården, Slevringe.

Det sträcker försiktigt på sig i den nalkande vårsolen. Nätterna är fortfarande kylslagna och sträckningen får det att knaka i fogarna. Det knäpper till rejält i det gamla virket på norrsidan. Ingen fara, det är rejält byggt. Det hade blivit tydligt för alla och envar när syd- och östsida fick ny fasad för ett par år sedan. Huset känner sig lite generad vid tanken. Naket inpå timmerstockarna hade det stått där till allmän beskådan. Nåväl, det hade varit mödan värt. Nu var det varmare och mindre dragigt. Vid avklädandet hade man tydligt kunnat se att dess övervåning hade tillkommit senare och huset en gång varit utrustat med två ytterdörrar.

Exakt tio år efter Wadströms besök, år 1782, bildades fideikommisset Baroniet Adelswärd och två år senare köpte den förste baronen, Johan Adelswärd, gården Slevringe av Sigge Larsson Sparre hustru Charlotta Rosenstierna. Slevringe blev en arrendegård under Adelsnäs och Ängfall en gård under Slevringe. Huset skulle under lång tid komma att användas som bostad till de arbetarfamiljer som arbetade på Slevringe.

ägande

karta1

Beskrivning och karta över Slevringe och Ängfall från 1800-talet

Den första att bosätta sig i huset var Eric Andersson och hans hustru Stina samt sönerna Anders Petter och Carl Eric och dottern Anna Christina. I kyrkböckerna hade prästen noterat att Eric var ”ofärdig”, vilket vanligtvis var liktydigt med någon form av synligt handikapp såsom hälta eller reumatism. I huset bodde även änkan och fattighjonet Maja Greta Jonsdotter Molander tillsammans med sin son Johan och dottern Cajsa Greta. När änkan dog år 1819 hade båda barnen flyttat sedan tidigare. Här fanns även Petter Olofsson, hustrun Anna Stina, sönerna Anders Magnus, Johan Gustaf, Carl Petter, August och dottern Anna Greta.

Under 1800-talet bodde här många familjer, mellan två och tre åt gången, männen var samtliga dagarbetare och barnen var många. Då var det var fattigt och slitsamt vid Ängfall. Och trångt. Då fanns det ingen övervåning på huset. Det visste att det fascinerade dagens människor att så många kunde få plats i ett hus som idag nästan ansågs för litet för två. Men det var andra tider då. Och det kände stor tacksamhet för att ha fått vara med så länge och uppleva så mycket.

Nu hörs glada stämmor utanför fönstret igen. Golfsäsongen har verkligen kommit igång. Tänk när golfbanan var ny på 1950-talet. Då var det inte lika stor aktivitet som nu när golf har blivit mer gemene mans sport. Tänk när Sven Tumba, den kände golfspelaren från Stockholm, dök på tee precis utanför och svingade sitt slag. Det var vid 1970-talets början. rosen1Det var då om kvällarna som barnen Rosén smög ut och kände på gräset vid greenerna. Tänk också den gången när familjen Rundberg, som bodde här på 1990-talet, fick se en stor älg kom travande på fairway framåt kvällskvisten. Spelarna vid det golfhål som blivit uppkallat efter dammen fick avbryta sitt spel. Det hade varit en i närmast ohyggligt varm sommardag och hettan hade äntligen klingat av. På älgars majestätiska vis hade det imponerande djuret kommit fram till dammen och gått ner i vattnet. Omsorgs- och njutningsfullt hade den tvättat sin väldiga kropp så att vattnet skvätte. Proceduren avslutades med att den simmade över till andra sidan, klev upp, skakade av sig vattnet och oberört avlägsnade sig från platsen. Kvar stod människorna och tittade gapande på varandra. Vad hade de just bevittnat?

rosen2

Familjen Rosén och hunden Zacho utanför sitt Ängfall på tidigt 1970-tal

rosen4

Moster Gunilla, Ingegerd och mamma Maj-Britt Rosén

katarinasbild2

Ängfall under tidigt 1990-talet

IMG_2147

Ängfall idag

Förr i tiden fanns det en stor syrenhäck utanför det köksfönster som vetter mot dammen. Växtligheten lade visserligen köket i ett litet mörker, men det var lummigt och ombonat i trädgården. Det andra köksfönstret, det som vetter mot trädgården, hade funnits på huset från begynnelsen, men tagits bort när huset byggdes ut med en övervåning på 1930-talet. Sedan hade det tagits upp i modern tid igen. Så var det, saker ändrades och förändrades och sedan visste inte människorna hur det från början hade sett ut.

katarinasbild

Det hade funnits många arrendator vid Slevringe som männen i Ängfall hade arbetat för. Harald Suber, Henning Öhman, Carl O. Carlsson och så Skoghs, först August och senare sönerna Nils och Ivar. År 1929 gick baron Theodor Adelswärd bort och friherinnan Louise Douglas bodde i det stora huset på Slevringe. Nils och Ivar Skogh bodde i det röda till höger om huvudbyggnaden. Ett år innan baronen gick bort fyllde Louise Douglas femtio år och hade i gåva fått de fyra vackra, läderombundna, albumen med Thorins foton. Foton på vacker natur, Adelsnäs och torp och gårdar inom fideikommisset. I ett av album fanns ÄngfallÄngfall med. Fotot visade ett litet hus inbäddat i grönska. Gången upp mot huset var kantad av vinbärsbuskar och i trädgården fanns fruktträd och blommor. Det lilla huset med sitt branta tak var knappt synligt från vägen. Vid dörren stod två flickor, båda iförda hatt. Den lilla flickan var barfota och såg en aningen besvärad ut. Det var Sofia Linnea. Hennes äldre syster hette Anna Cecilia. Fadern, Gotthard Karl Karlsson, var ladugårdskarl och flickornas mor, Maria Sofia Pettersson, var hans andra hustru. Gotthards och Maria Sofias äldsta barn hade en notering i kyrkböckerna att han var född utom äktenskapet, till och med före Gotthard hade skilt sig från första hustrun. Ordet ”före” var ordentligt understruket. Tillsammans med faderns tre söner från första äktenskapet var de åtta personer i familjen.

Nu hörs ett ivrigt gläfsande. Ett sällskap med hund passerar på vägen. Hunden har fått syn på Thomas, katten. Thomas sitter lugnt kvar. Han vet att han är kung på Ängfall. Hunden sliter och drar i kopplet och det får huset att tänka på den gång Roséns gris rymde och hur barnen skämdes när mamma Maj-Britt jagade den på golfbanan. Tänk vad det har sett och varit med om och än återstår många år, många hyresgäster och händelser i omgivningarna.

IMG_2146

Katten Thomas

IMG_2160

Berättelsen baseras på intervjuer med Ingegerd och Elisabeth Rosén, Holger Larsson och Katarina Rundberg samt kyrkoboksmaterial, arrende- och äganderättshandlingar, litteratur och information via internet.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

 

Dela gärna det här inlägget