månadsarkiv: maj 2016

Håshult

 

En lång grusväg rakt in i det som idag är skog och som förr var odlad mark. Innan vi svänger upp mot huset skymtar vi en gammal nedlagd hästväg i skogen. Jag tycker mig ana den lilla pojkryggen som försvinner in mellan träden. Tidiga morgnar när solstrålarna strilade mellan lövkronorna, tidiga morgnar när regnet piskade och höstlöven yrde och tidiga morgnar när stenar, träd och buskar hade klätt sig i mjuk och gnistrande vit snö. Hela sitt första skolår gick Krister den vägen. Skolan låg i Skogshall och promenaden genom skogen tog ungefär en timme. Året därpå, 1950, lade den lilla skolan ned och Krister fick istället åka buss till skolan i Söderö.

Jag följer vägen som svänger vänster och parkerar vid det gamla svinhuset. Våren har under några dagar antagit skepnaden av sommar och det är riktigt varmt. Röda bodar kantar vägen och längre bort ser jag grunderna efter två ladugårdar, en stor och en liten. En grind pryder vägen in i trädgården, men en väl upparbetad stig i gräsmattan bär vittne om att vara husets egentliga uppfart. Krister väntar inne i huset. Han är klädd i blå jeans, blå skjorta och en vit keps med texten ”Enskede Hydraul AB” på huvudet. Han är 74 år och har bott i Håshult hela sitt liv. Så det kan tyckas märkligt att huset han bjuder in till är modernt och nytt. För 17 år sedan brann nämligen det gamla huset och Kristers barndomshem ned till grunden. Krister var ute när branden började och hann rusa in för att hämta plånbok och bilnycklar. Inget mer. Inga foton eller andra minnen. Men i Kristers huvud finns de, minnena från förr.

IMG_2672

Krister föddes mitt under det brinnande andra världskriget, år 1942. Hans far Oskar flyttade till Nyköping där han hade fått en tjänst och Krister kom på så sätt att växa upp tillsammans med sin mor Siri och sin morfar Alfred och mormor Signe i Håshult. Siris syskon Eva, Olle och Greta var allihop utflugna, men i huset fanns förutom morföräldrarna även Alfreds bror Johan eller ”Jocke” och så tanten Ljungblad.

”Tanten Ljungblad bodde här nere till höger.”

Krister pekar med tummen bakom sig, mot ett rum som inte längre finns. I det gamla huset bodde den gamla damen nämligen i rummet till höger precis innanför ytterdörren.

”Jag vet inte varför hon inte följde med sin familj när mormor och morfar tog över arrendet. Hon bodde här på ett slags undantag eller så. Jag kommer ihåg att hon var bra arg och att Jag var rädd för henne.”

Jocke, morfars bror, var inte mycket bättre han. Han bodde på övervåningen tillsammans med drängen och var minst lika ilsken som tanten Ljungblad. Kanske hade han det inte så lätt, problem med benen som han hade. Han hankade sig fram med käpp. Jocke och tanten Ljungblad var dessutom ständigt osams.

Tanten Ljungblad, eller Hulda Anna Charlotta Ljungblad som hon egentligen hette var tredje generationen Ljungblad som bodde i det hus som då kallades Ljungbladgården. Tillsammans med Östergården och Västergården låg det där på kullen i Håshult. Då fanns det två ladugårdar som hörde till brukarna i Västergården och Ljungbladgården. I det tredje huset, Östergården, bodde en skogsarbetare.

västergården

östergården

Västergården (överst) och Östergården år 1919. Foto: Johan E Thorin

I slutet av 1860-talet tog Huldas far Karl Alfred över arrendet efter sin far Carl Jonsson Ljungblad och mor Kajsa. I januari 1870 föddes Karl Alfreds och Emma Christina Johandotters första barn, Hulda. Barnaskaran utökades med åren och så småningom nådde de vuxen ålder och flyttade hemifrån. Men inte Hulda. Hon stannade kvar och hjälpte till att sköta hemmet. När fadern dog år 1915 tog sonen, Huldas lillebror, Valdemar över. Fem år senare dog deras mor och ytterligare fyra år senare bestämde sig Valdemar för att säga upp arrendet och flytta. Kvar blev Hulda, 54 år gammal. Samma år, närmare bestämt år 1924, lämnade Alfred, Signe och barnen Siri, Eva, Olle och Greta gården Hårsbo för att överta arrendet av Håshult. Arton år senare föds Krister.

ljungbladgården

Ljungbladgården år 1919. I mitten Hulda Ljungblad flankerad av sina systrar Maria och Hilda. Foto: Johan E Thorin

När Alfred hade tagit över slogs Västergården och Ljungbladgården ihop att brukas som en gård och kanske var det då man kallade gården efter platsen namn. Håshult. På övervåningen i mittenhuset fick Jocke sällskap av drängen Sigge. Han var bland annat med och slet med stenarna på åkrarna runt huset. De stora stenrösena vittnar om det digra arbetet. Drängen Sigge och Siri fattade tycke för varandra. År 1951 gifte de sig och året därpå föddes Kristers lillebror Thomas. Men den lille föddes med ryggmärgsbråck och hann inte lämna sjukhemmet innan han dog. Året därpå kom en nyfödd pojke till dem som fosterson. Rolf. Krister var då elva år och hade en lekkamrat som bodde i Mabo.

Siri-o-Sigge-1951

Sigge och Siri. Foto privat

”Sven-Olof brukade åka genom skogen på sin farsas moped. Han var en tio-tolv år. Jag minns att han knappt nådde ner till tramporna.”

Krister ler vid minnet. Han och Sven-Olof kom att hålla ihop resten av livet. I vuxen ålder odlade de potatis tillsammans, fiskade och högg ved. För fem år sedan gick Sven-Olof bort i cancer.

Mormor-o-morfar-med-flera-i-Håshult

Sigge och Siri med syskon och familjer vid Håshult. Foto privat.

Greta-Else-Beth-Anne-Maj-Krister-Jan-Inge-Anita-någon-hund

Krister (längst till höger) med kusiner i Håshult. Foto privat.

Efter en stunds trevligt samtal med fika går vi ut. Vi ser på de enorma stenrösena i hagarna. En gång i tiden stod Sigge och de andra männen med böjda ryggar och kastade upp de stora stenarna en efter en. Strax nedanför Kristers hus ligger Östergården. Någon påtar i trädgården. På andra sidan Ljungbladsgården låg en gång Västergården. Idag är det rivet. Bakom husen och markerna ligger skogen som Krister känner som sin egen bakficka. Den har varit hans levebröd.

krister-2016

”En gård som Håshult överlevde inte på jordbruket. Framför allt om vintrarna blev det en massa skogskörning. Timmer och massaved.”

Timret drogs då fortfarande med hästar. Krister skrattar till:

”Jag kommer ihåg 1968 när skogvaktare Mellström sa att det var det absolut sista året med hästar. Det var omodernt och från och med nu skulle det bara vara maskiner i skogen.”

Året därpå, hösten 1969, drabbades Sverige av en stor storm. Stormen som fick namnet Ada orsakade en enorm trädfällning och allvarliga skador på bebyggelse och el- och telenät. Det tog, berättar Krister, två år att komma till rätta med skogen efter Adas framfart. Krister, som då var 27 år, deltog i röjningsarbetet. Så en dag kom skogvaktare Dahlgren fram till honom. Det var lika bra, deklarerade han, att Krister fick en anställning som skogsarbetare på Baroniet.

Vi närmar oss Östergården. Den som påtar i trädgården reser sig och hejar. Hon heter Elina och har varit hyresgäst i många år. Att hon är förtjust i huset och trädgården märks.

IMG_2687

Krister och Elina

”På övervåningen har vi hittat en markering i virket. Det står 1866.”

Krister minns när skogsarbetare Adolf, hans hustru Anna och deras barn bodde i Elinas hus. Sonen Bertil som tog över efter sin far.

”Fick jag ta den där Krister? Jag hittade den bakom boden.”

Elina pekar på skakeln som ligger på marken.

”Ja visst, den har jag ingen användning för längre. Det finns nog flera om du vill ha.”

Vi tittar allihop på skakeln där den ligger på marken. Med hjälp av den har gårdens hästar slitit under decennier. Nu används den inte mer utan har med åren blivit röd av rost och av den anledningen oändligt vacker. Att resa den och låta tjäna som port in i det välskötta trädgårdslandet känns som ett värdigt avslut för en skakel som tjänat väl.

Glypen-från-Håshultvägen

Sjön Glypen från Håshultvägen. Foto: Johan E Thorin 1919.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

Dela gärna det här inlägget