månadsarkiv: juni 2016

Österby

Elof trycker näsan mot den kalla rutan och kisar för att försöka urskilja fordonen som rör sig. Det är inte lätt, kopparröken ligger som en tung filt över den tidiga morgonen. Han förmår knappt urskilja Brukshotellet som bara ligger ett stycke därifrån. Han anar skuggorna av kolryssarna som far fram som flitiga arbetsmyror till och från kopparverket för att lämna sitt lass och sedan snabbt åka därifrån ut till skogen igen. De breda svarta spåren de lämnar efter sig i snön liknar myrstigar. Hans blick är fjärran, men så plötsligt uppfattar han en rörelse i ögonvrån. Minsann, det är en släde som sakta kommer åkande uppför Kyrkogatan. Elof spejar ivrigt och torkar otåligt bort imman som hans andedräkt har bildat på fönstrets insida. Jo men visst är Ferdinand-Gösta som sitter på kuskbocken och bakom honom skymtar han far. Elof hoppar glatt ned från sin plats vid fönstret och håller sånär på att krocka med Emma, pigan. Hon går där och snörvlar och blir inte mindre irriterad av att Elof sånär fäller henne till golvet.

”Se dig för unge” grymtar hon samtidigt som hon torkar näsan med kökshandduken.

Elof bryr sig inte om tillsägelsen. Han vet varför Emma är upprörd och ledsen. Hon ska inte följa med till nya hemmet och hon har inte hittat någon ny tjänst än. Så särdeles svårt kommer det inte att bli. Pigor är efterfrågade. Men hon har trivts så bra hos Silfversparres. Men tydligen inte tillräckligt bra för att flytta från Åtvidaberg, konstaterar Elof. Vilket han inte alls kan förstå. Han tycker att det ska bli underbart att komma ut på landet.

Det är kallt och det går åt många plädar och filtar för att hålla dem varma. Ferdinand-Gösta bjuder Elofs mor, Lisa Bemoll, armen som stöd när hon som siste person tar plats i släden. Hon är ursprungligen från Kurland i Lettland och brukar omtalas som ”den mörka skönheten”. Nu kastar hon ett sista öga mot det röda timrade huset som varit hennes och familjens hem de senaste tio åren, allt sedan den dag de kom till Åtvidaberg. Hennes man, Elof Silfversparre den äldre, hade då fått en tjänst som lantbruksinspektör vid Adelsnäs. Tillsammans med barnen Anna, 8 år, och Elin, 7 år, och sönerna Bengt, 6 år, Erik, 3 år och Oskar, 1 år hade de flyttat hit från Spånga. Tre år senare, år 1878, hade minstingen Elof kommit till jorden.

Elof vinkar glatt till Emma. Nu börjar äventyret. Pigan vinkar moloket tillbaka. Han förstår inte varför hon inte vill lämna Åtvidaberg för landet. Men vad vet han om hur vuxna tänker, han är ju faktiskt bara sju år. Och ett halvt! I maj fyller han åtta. Maj, nästan sommar. Då ska han springa barfota i gräset i Österby! För det kan man göra där, det har mor sagt. Han lägger sin lilla hand i sin mors. Nu börjar äventyret.

Lisa-Bemoll

Lisa Bemoll

Elof Silfversparre

Elof Silfversparre (den äldre)

Idag är det andra små barnafötter som springer på gräsmattan vid huset i Österby. De heter Lee och Bob och precis som Elofs familj har de kommit hit från Stockholm. Lee var lika gammal som Elof när de flyttade in för ett år sedan. sju. Barnens mamma och pappa, Caroline och Hampus, hade letat länge efter ett hus på landet.

IMG_3020

”Vi hade tittat på så många hus och nästan blivit osams för att vi inte kunnat hitta ett som båda tyckte om. Vi hade så när gett upp hoppet när Österby blev till salu. Vi gick på visningen och jag vågade knappt titta på Hampus av rädsla att han inte kände som jag. Att det var vårt hus. När vi kom ut utbrast han: ’Här ska jag bo!’”

IMG_3019

Att huset var i behov av renovering skrämde dem inte. Tvärtom, det var det de eftersökte. Efter att ha renoverat både en sekelskifteslägenhet och ett hus tidigare så vet de vad de ger sig in på.

”Vi räknar med att det kommer att ta tio år att få allt klart och vid det laget är det dags att börja om igen. Men det är en livsstil. Det är så vi vill ha det.”

Österby gård byggdes av baroniet Adelswärd år 1885 och stod klart året därpå. Men innan husbygget påbörjades uppfördes en smedja. Byggnadssmidet skulle man tillhandahålla själv. Samtidigt med huset byggdes en ladugård och marken röjdes på sten inför anläggandet av åkermark. Det tog två år och sammanlagt 85 man att göra klart Österby gård. Att det är gediget byggt kan Caroline gå i god för. På nedervåningen planerar de nu att göra ett stort kök på hela 50 kvadratmeter. Lager på lager av gamla tapeter har rivits bort och på en vägg har de kommit hela vägen ner till putsen och virket. De gedigna timmerstockarna som kom på plats för 130 år sedan är nu återigen blottade. På varje trästock finns rader med träplugg som sattes i för att putsen skulle fastna. Man kan inte annat än imponeras och fascineras. Ett oändligt antal små hål försedda med handgjorda träplugg.

timmerstockar

Vi går en trappa ned till stenkällaren. Vackra välvda fönster ut mot husets baksida. Här skulle pigan Emma ha arbetat och sovit om hon hade följt med till Österby. I ena rummet finns idag en bergvärmepanna, det var då kök. I det andra finns ett tillfälligt duschrum, det var då tjänstefolkets bostad. Att försöka föreställa sig hur det en gång såg ut med järnspisar, arbetsbänkar, hyllor med porslin, bord, stolar och människor fullt sysselsatta att laga mat, baka bröd eller själva vila ut efter en lång arbetsdag är svårt. På vägen upp från källaren stannar Caroline. Hon drar undan ett lakan som provisoriskt har satts upp vid väggen.

”Titta vad vi har hittat!”

Skynket döljer en delvis nedriven vägg. Längst in skymtar en bit av en vitmålad dörr.

”Först tänkte jag, oh wow, en dörr till ett hemligt rum! Men snart insåg vi att det var en gammal dörr in till salongen, det som idag är vårt vardagsrum.”

Kanske kommer inte just den dörren att användas i framtiden, men så långt som det är möjligt är ambitionen att återställa huset till dess ursprungliga skick.

kakelugn

Den gamla kakelugnen står kvar

v-rum

Vardagsrummet. På väggen ser vi en gul markering där en dörr en gång  fanns och som nu ska återställas.

Elof Silfversparre var den förste arrendatorn på Österby och han förblev det i 18 år. Sonen Elof läste till en medicine kandidat i Uppsala och kom att arbeta som läkare. År 1903 när Karl August Antonius Persson med familj tar över gården kostar arrendet 2000 kronor årligen. Från 1920-talet är det två bröder Jonsson som arrenderar under varsin period innan en Nils Andersson tar över. Olyckligtvis ramlar Nils igenom en lucka på ladugårdsvinden och omkommer och sönerna tar över Österby. På 1960-talet delas huset till två lägenheter.

Caroline och jag går upp till övervåningen. Väggen mellan de två tidigare lägenheterna har delvis rivits, men än återstår en hel del arbete.

”Barnens sovrum var det första vi gjorde klart.”

Både Caroline och Hampus arbetar heltid, Hampus i Linköping och Caroline hemifrån, så renoveringen får ske på ledig tid. Dessutom vill de även odla grödor och komplettera det nyligen införskaffade bisamhället med höns.

”Det är det slags liv vi vill leva. Här ska vi slå rot och leva resten av vår tid.”

IMG_3012

 

IMG_3015

”Fasaden ska också göras iordning, hur vet vi inte än. Men som det är nu består den både av träpanel, tegel och sten och vi vill ha det enhetligt.”

dörr

Det var Karl-Inge Johansson som sålde Österby till Caroline och Hampus. Karl-Inge hade hyrt av baroniet sedan 1970-talet och köpt huset 1984. Karl-Inge som varit verksam på Viresjö såg i stort sett hela sitt vuxna liv. Två år tidigare hade han träffat Margareta som nu flyttade in till Karl-Inge. De har trivts bra i det stora huset på landet, men nu var det dags att lämna det ifrån sig. Men det var en omställning att flytta till en lägenhet inne i Åtvidaberg, bara att försöka få plats med alla sakerna! Den här förmiddagen väntar de på att barnbarnet Marcus, hans hustru Nathalie och barnbarnsbarnet Ralf ska komma på besök. Karl-Inge avslutar:

”När du åker ut till Österby måste du titta på huset bredvid det stora. Det är ett äldre hus och vi tror att det har blivit ditflyttat en gång i tiden. På väggens insida finns det en liten anteckning. Titta vad det står!”

När Caroline har visat mig trädgården går vi till det lilla huset. Uppe på väggen till höger kan jag läsa:

anteckning

”Minne från den dag när jag manglade här den 22 okt 1901.” och så ytterligare en anteckning:

”Den 10 maj 1910 drog jag mangeln första gången.”

Inga namn eller ledtrådar till vilka personerna var som gjorde anteckningarna. Mer än att de har stått i det lilla huset och manglat en gång för länge sedan. Historiens vingslag fladdrar genom det lilla huset.

österby_K-I

Texten baseras på intervjuer med Caroline Lind, Karl-Inge Johansson samt kyrkoboksmaterial och ”Åtvidabergs historia” Som vanligt är de historiska människornas tankar, uttalanden och till viss del handlingar fabricerade av textförfattaren.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Till bloggen hör facebooksidan ”Stort, smått och lite däremellan”. Där hittar du allt möjligt om Åtvid förr och nu. Foton och berättelser. Vår lokala historia varvat med ett nu för att bygga den stolta åtvidabergaren och gemenskap, vi är åtvid! Gilla den gärna.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Den hetlevrade Mannersköld

Innan den nuvarande herrgården Adelsnäs uppfördes för ganska exakt hundra år sedan, mellan åren 1917 och 1920, fanns det som ni säkert känner till en äldre herrgård, Näs. Grindstugorna vid parkens entré är det som idag finns kvar av den gamla 1500-talsherrgården. Dess förste innehavare lär ha hetat Esbjörn Torkelsson. Men vi hoppar raskt fram hundafemtio år i tiden och ikläder oss en moderiktig och manlig adelsdräkt. Hur modemedveten unge herr Gustaf Mauritz Mannersköld, som nu bor på Näs vet vi förstås inte. Men vi vet att han i sin ungdom hade vistats en hel del utomlands, bland annat i modets högborg Paris, och vi kan väl leka med tanken att han spatserade omkring i parken iklädd dåtidens parismode. Och så vidare manligt var det kanske inte, adelsmannens kläder vid 1650-talet var påtagligt kvinnligt inspirerade. Högsta mode för männen var vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. ”petticoat breeches”.

petticoat breeches

Den dag vi besöker unge herr Mannersköld har han begravt sin far, Nils Assarsson Mannersköld, i Åtvids gamla kyrka. Så som det anstod mer prominenta personer på den här tiden så begravdes Mannersköld i själva kyrkan.  Nils var 26 år när han efter att med stor framgång ha fört befälet över ett gäng östgötaryttare i Kalmarkriget  blivit adlad. Det var nu han fick namnet Mannersköld. Men nu är han således död och begraven och hans son Gustaf Mauritz återvänder till sitt Näs.

Adelsnäs-1824-Thersaer

Teckning av Adelsnäs gjord av UlrikThersner år 1824

Året är 1655 och nu är det han som är herre på herrgården. En hetlevrad, bullersam och orolig sådan. Kanske till och med en smula galen? Kanske var han redan nu ovän med kyrkoherde Lars Hircinius, men i vilket fall så eskalerar osämjan. När kyrkoherden efter faderns död hade mage att ha synpunkter på Gustaf Mauritz världsliga utsvävningar tände adelsmannen på alla cylindrar. Han slet upp sina kanoner i backen vid Näs, skarpladdade dem och sköt mot prästgården (som förmodligen låg på andra sidan Bysjön). Senare kastade han sig upp på sin häst och red mot kyrkoherdens bostad i full galopp med en humlestång i handen. Väl där krossade han fönsterrutorna med hjälp av stången.

Adelsnäs-gamla-herrgården_zetterling

Den gamla herrgården Adelsnäs. Foto: Augusta Zetterling. År okänt, men Augusta var verksam under andra hälften av 1800-talet)

Men det var inte bara Hircinius som råkade illa ut. Vid ett kyrkobesök vid gamla kyrkan uppfattade Mannersköld att hans stallknekt Lasse trängde sig i kyrkporten. På den här tiden var porten på sydsidan i bruk och innanför porten låg vapenhuset. Mannersköld som precis häktat av sig värja för att lämna den ifrån sig sträckte ut det vassa bladet för att hindra sin tjänare att gå förbi. Lasse genomborrades av värjan och föll död ner. Efter dådet muras kyrkporten igen och har aldrig mer tagits upp. Kyrkoherden sökte upp Mannersköld och uppmanade honom att lämna Åtvid, vilket han faktiskt gör. Och han verkar dessutom ha fått lite skuldkänslor, för innan han beger sig till Bremen lämnar han tio dukater till församlingen. Men skuldkänslorna blev inte långvarigare än att han tar tillbaka pengarna när han återvänder sju år senare.

Detta är således historien om den hetlevrade Mannersköld, hans utfall mot kyrkoherden Hircinius och berättelsen om varför porten på gamla kyrkans sydsida är igenmurad. Sant eller en skröna? Säg den som vet. Porten är igenmurad, det är i alla fall sant och här har Roy Andersson på Brukskultur en del funderingar:

År 1887 revs Åtvids gamla kyrka till ruin. Där finns en ganska detaljerad plan för rivningen gjord av Stora Kyrkans arkitekt Melander och en projektredovisning av brukets byggmästare Carlsson. Ingenstans nämns att man ska ta upp, eller har tagit upp, någon igenmurad ingång. Däremot så har man satt in södra långhusets kyrkport i ingången till koret, som bevarats med ett tak. Har man murat igen ingången från utsidan men behållit träporten på insidan? Osannolikt! Det finns emellertid en alternativ förklaring.

Det fanns ju även en portal på korets sydsida. År 1779 erhöll Kopparverkets ägare Johan Adelswärd patronatsrätten i Åtvids församling och på honom ankom det då att stå för en del av de renoveringar som behövde att göras. Bland annat lät Adelswärd ”planera” Mannersköldska graven. Gravstenen restes mot korets sydvägg och möjligen var det i samband med detta som denna port murades igen och kanske är det så att två olika händelser, Mannerskölds mord och Adelswärds renovering, så småningom har blivit samma?

Beaktat Roys historiska kunskaper och kompeten är det ändå inte en smula roligare att tro att porten faktiskt murades igen efter att Mannersköld stuckitihjäl stackars stallknekten Lasse?

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar HÄR

Berättelsen är skriven med hjälp av Roy Andersson och uppgifter hämtade från internet.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Siri Nilsson

”Jag kommer ihåg när Johan Adelswärd gick till sin första skoldag”

Pigg, alert och med ett aldrig sviktande minne tar hon emot mig för att berätta om sitt liv i Åtvidaberg. Siri Nilsson är imponerande 94 år. I början av året bjöd hon på födelsedagskalas med sju sorters hemmabakade kakor. Siri har alltid tyckt om att baka. En månad senare föll hon olyckligtvis till följd av blodtrycksfall och slog i sitt huvud. Hon hamnade på sjukhus och har allt sedan dess haft problem med yrsel. Kvällar och morgnar kommer personal och tittar till henne, men i övrigt klarar hon sig utmärkt själv.

Det hela började med ett foto från Facits arkiv föreställande ”Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951”. Bilden visade tre unga flickor, en kokerska i vitt förkläde och hätta på huvudet och två serveringsflickor i svarta klänningar med rejäla vita kragar och spetsprydda förkläden. Flickorna som uppenbarligen hade paus från sitt arbete satt med varsin kopp kaffe i en soffa och log mot kameran. Bilden lades ut på ”Stort, smått och lite däremellan” på facebook och det dröjde inte länge innan kommentarerna talade om vilka flickorna på bilden var. Eller i alla fall två av dem. Lilly Bergenroth och Siri Nilsson. Båda hade de kommit till Åtvidaberg på 1940-talet och var goda vänner.

Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951.

Siri föddes i Torpa socken år 1923. Hennes tre år äldre syster Svea gick på Tenhults hushållsskola i Jönköping och så även Siri. En utbildning som syftade till att kunna sköta det egna eller andras hushåll. På schemat stod även skötsel av trädgårdsland och mindre djur. När utbildningen var avslutad fick eleverna ofya förfrågningar från de fina fruarna som sökte hembiträden och så också Siri. Faktiskt flera förfrågningar och hon valde slutligen att gå på intervju på Stora hotellet i Linköping. Där mötte hon friherinnan Ebba Adelswärd från Adelsnäs och hennes lilla dotter Catharina, då fem år.

Året var 1944 när Siri kom till herrgården i Åtvidaberg. Där fanns då åtta till nio i personalen; en kokerska, två köksor, två husor, två barnsköterskor, en betjänt och så jägaren. Siri var en av husorna. Lilly den andra. På den här tiden var hela det stora huset bebott. Liksom de andra i personalen hade Siri ett eget rum på våningen ovanför köket. Under tiden på Adelsnäs fann Siri vänner för livet. Lilly, Margareta och Anna. Hon minns roat incidenten en sommarnatt i barnsköterskans rum.

siri94

”Barnsköterskan hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan i ’Generalens rum’, som hennes rum kallades. På kvällen upptäckte vi att taklampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!”

Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes och nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri minns vilken panik de alla fick och att det slutligen var baron Eriks systerson som räddade situationen genom att fånga fladdermössen i en skokartong.

Som husa fick Siri städa huset och iordningsställa rum inför besök. Och det var gott om besökande gäster på den här tiden. Ofta prominenta gäster. Men de var inte mer än människor, berättar Siri.

”När jag vid ett tillfälle steg in i rummet där prinsessans Sibyllas övernattade så satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Siri minns Johan Adelswärd som bara var sju år när hon kom till Adelsnäs och gick till sin första skoldag. Och hon minns festerna med supéer och uppträdanden av Sickan Carlsson och Jussi Björling.

Fem år och två månader stannade hon vid Adelsnäs. År 1949 träffade hon nämligen  ”Bobby” Nilsson och gifte sig. Bobby var uppvuxen i Åtvidaberg och hade en tjänst på Facit. Han var engagerad i såväl ÅFF som i Åtvidabergs bandylag. Det var på en idrottsmässa på Kopparvallen den 35-årige Bobby träffade den 27-åriga Siri.

siriobobby

Men även om Siri slutade sin tjänst vid Adelsnäs i samband med giftermålet så fick hon förfrågningar om att båda servera och laga mat vid tjänstemiddagar och liknande runt om i Åtvidaberg. Vanligtvis arbetade hon tillsammans med vännen Lilly. Och det är i samband med en sådan middag som fotot som nämns i inledningen är taget.

Siri har trivts bra i Åtvidaberg och har haft många vänner. Vännerna från Adelsnäs gifte sig de också och de umgicks som par allihop.

”Vi var mycket ihop och hade roligt tillsammans.”

Jag reser mig för att hälla upp en påtår kaffe till oss.

”Jag säger som Agnes Olsson, kokerska på Villan” skrattar Siri med en blick på kaffekannan, ”de ska va stattopp, inget pissperr!”

Vill du läsa det förra besöket? Det ägde rum hos Gösta Friström, skogsarbetare.

Dela gärna det här inlägget

En stolt åtvidabergare nationaldagstalar år 2016

Det är september 1923 och Gerhard Johansson skyndar genom skogen i Mormorsgruvan. Hela sitt har han arbetat som skogsarbetare för baroniet och varit plikttrogen och lojal. Men nu lämnar han sitt arbete långt innan arbetsdagen är slut. Han har fått ett bud att han måste komma hem till sitt hem Snatra som ligger där i skogarna mot Mormorsgruvan så snart som möjligt. I Snatra har han, liksom sin far och farfar bott i hela sina liv. Där har de fötts och vuxit upp.

På vägen passerar han stora Snatra där hans far Albin och mor Alma bor. Han kastar en blick mot köksfönstret. Han minns när han var liten pojke och gamla farmor Anna satt där. Farmor som blev över 90 år hade haft svag syn sedan hon var liten flicka och när hon blev gammal var hon helt blind. Hon brukade sitt där vid köksfönstret och oseende titta ut. Gerhard brukade vinka fast han visste att hon inget såg. Hade han inga sysslor att uträtta slog han sig gärna ner vid köksbordet för att höra Anna berätta sina historier och om gruvdriften när den var igång vid Närstad gruvfält och Malmviksgruvan, om gruvarbetarna som levde hela sina liv i mörker och fara, om Mormorsgruvan som med sina 400 meter var den djupaste gruvan av dem alla. Allra mest tyckte han om att höra henne berätta om gruvfrun eller gruvmaja som väsendet också kallades. Hon var syster med skogsfrun och lika nyckfull. I ena stunden hjälpte hon gruvarbetarna att hitta koppar, i nästa stund lurade hon ner dem långt nere i djupet av gruvan och lämnade dem att vilsna irra omkring tills de utmattade dog. Med sina knackningar brukade hon förebåda ras i gruvan.

Gerhard släpper tankarna på farmor Anna och gruvmaja. Han är på väg hem till lilla Snatra, till sin fru Elsa som väntar deras första barn. Elsa som arbetade som piga vid Nedre Holm när han träffade henne, Elsa som har ett barn sedan tidigare som bor hos sin mormor i Korshult. Den 8 september 1923 föds så deras dotter och hon får namnet Gunvor.

Gunvor var min mormor och hon betydde mycket för mig. Mormor som arbetade på Facit och mormor som bodde i lägenheten ovanför oss på Sunnebotorget. Ett Sunnebotorg som då sjöd av liv  med Tobak, OA-Livs, Favör och Konsum. På mormors balkong på tredje våningen satt jag och mina kompisar och fikade och försökte pricka bilhandlarens blanka biltak med mormors jordgubbssaft. Mormor som brukade följa med oss ut till Örn för att bada och fika och mormor som tog med mig på cykeltur genom Håckla, förbi nya kyrkogården till gammelmormor och gammelmorfar som då hade flyttat till Korshult.

Så varför berättar jag den här historien idag? På Sveriges nationaldag. Jo, för att min mormor, min gammelmorfar och det jag lärt om min släkt i Snatra är grunden till min kärlek för Åtvidaberg och i mitt nationaldagstal vill jag hylla min hemort. På de gator vi går på idag har generationer före oss gått. Här har de levt och verkat. Här utspelade sig deras vardagsliv precis som vårt idag. Här har de mött kärlek, vänskap, sorg och hopp i ett Sverige som såg annorlunda ut än idag och i ett Åtvidaberg som åtminstone delvis såg annorlunda ut. Men det var Åtvidaberg.

brunos kort

Foto: Bruno Thornberg

För mig är inte Åtvidaberg bara de personer som bor här idag och de platser och byggnader vi har omkring oss nu. För mig är Åtvidaberg de och det som har funnits. Bandet tillbaka är viktigt och för det bär vi ett ansvar. Ett ansvar att minnas, att förvalta, att bygga vidare och att älska.

Jag tycker om vår lokala historia, jag tycker om att berätta om de människor som en gång levt här. Inte bara om min mormor och gammelmorfar utan om alla. Alla har de en historia att berätta även om den inte behöver vara så dramatisk som Sigrid Rudelius som bodde i Parkvillan på Sjukhusgatan eller Anna Charlotta Hulter som bodde i gamla Värdshuset vid Gamla torget eller Sofia Lovisa Augusta Åberg som tjänade som piga i Storkestorp. Om dessa personer och om platser och byggnader kan ni läsa om på min blogg som heter ”Stort och smått”.

Till bloggen har jag även en facebooksida som heter ”Stort, smått och lite däremellan” med fokus på Åtvid förr och nu. Där lägger jag ut foton på Åtvid som vår första fotograf Augusta Zetterling tagit och bilder av Johan Thorin, Alrik Agerbo och Arne Flink. Dessa foton möts alltid av ett stort gensvar. Men jag lägger även ut små filmer och foton från Åtvid nu. Nuet är också viktigt. Och jag gör det under parollen eller hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid.

Det är nämligen det som är mission. Vi kan klaga över att det inget händer, att våra folkvalda politiker fattar korkade beslut, att ungdomarna får driva omkring utan fritidsgård och simhall. Och, missförstå mig rätt, vi SKA säga ifrån, vi ska strida för ett bättre samhälle för oss, våra barn och de generationer som komma skall. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Och jag tänker vara först på plats om en byggnad som jag håller kär riskerar att rivas! Det är när man sitter hemma och klagar och man förmedlar till alla som vill, och inte vill, höra och inte minst sina barn. Det är när klagandet och gnället blir ens livsluft som jag reagerar.

Är man vuxen och någorlunda driven så kan man ju faktiskt ta sig i kragen och göra något åt det. Och man glömmer dessutom så lätt vad man har. Jag har t ex en son som spelar golf och han har två minuters cykelväg till golfbanan. Säg den storstadsbo som har det. Min dotter har ett stort teater- och musikintresse och har hittat sitt sammanhang i teater Traska, liksom jag själv. Och vi bor 3 mil från Sveriges femte största stad. Det är inte illa!

Det är här vi bor – låt oss vara stolta över det och tala väl om vårt Åtvid. Och de flesta jag möter via min blogg och facebooksida är faktiskt det. Stolta. Det kan jag se på alla gillanden och kommentarer. Kommentarer som kommer från personer som vuxit upp här eller som flyttat härifrån och som frikostigt delar med sig av sina minnen. Och från personer som är nyinflyttade och uppskattar att få veta mer om orten de nu bor på. Att lägga ut en bild från igår och idag och mötas av kommentarer som: där bodde jag på 50-talet, eller där bodde tant Märta och farbror Kalle som jag hälsade på och tyckte så mycket om, eller längre ned på gatan låg en blomsteraffär och innehavaren brukade krusa papper och slå in krukan med. Jag minns hur gott det doftade. Och när gamla barndomsvänner stöter på varandra igen. ”Är det du som bodde där, kommer du ihåg mig?” Det är magiskt. Det är samhörighet när det som är som bäst.

Vi är Åtvid, vi som har vuxit upp här, vi som har flyttat härifrån och de som flyttat hit. Tillsammans utgör vi bandet med de som en gång bott här. Glöm inte det. Sträck på er och var de stolta åtvidabergare som vår ort förtjänar.

brunos kort 2

Foto: Bruno Thornberg

 

Dela gärna det här inlägget