månadsarkiv: augusti 2016

Damvik

Undrar om Johan E. Thorin också förundrades över torpet och konstaterade att det var ett av de märkvärdigaste av Baroniets alla torp? Det låg lite avsides där i skogen nära sjön Glypen och inom Kättilstads sockens gränser. År 1928 är Thorin kommer för att fotografera är det skogsarbetare Manne Jeremias Johansson, hans hustru sedan två år tillbaka Valborg samt den halvårsgamla dottern Maj-Britt som bor i torpet. De är inte med på bilden, men ytterdörren har lämnats öppen som för att välkomna oss in. Kanske befinner sig familjen där inne? Nog ser det ut som om Manne vid tiden för fotograferingen har röjt lite träd i närheten av bostadshuset? Trädstammar och ris ligger i förgrunden. Och kanske var inte Thorin så begeistrad i torpets lilla egenhet för han har inte låtit det framträda på bilden (se bild ovan)

manne johansson

Manne Johansson. Foto tillhör Mannes barnbarn Mats Karlsson

Erik och Maja Rosengren bor med sina barn Nils-Erik, Roland, Håkan och sladdisen Lisbeth på Douglasvägen 9. När Lisbeth växer upp har brodern Nils-Erik blivit vuxen och bor med sin familj i husets nedervåning. Nils-Eriks dotter Kerstin och Lisbeth som var jämngamla växte mer upp som systrar och bästa vänner än brorsdotter och faster. Det är på 1950-tal som torpet Damvik blir familjen Rosengrens sommarstuga. När Erik går bort år 1960 tar äldste sonen Nils-Erik över arrendet och behåller det till 1970-talets mitt. Här i Damvik fanns ingen elektricitet, inget vatten och det var utedass som erbjöds – men åh vad de trivdes här.

familjen

Erik, Maja, hunden Peggy, Lisbeth och Rolands två barn Ulf och Bo

damvik4

Nils-Erik med ryggen mot kameran och sonen Peter som vilar mot Peggys rygg.

Somrarna här var alltid fantastiska och bjöd, märkligt nog, alltid på bra väder! ”Så fort vi kom dit, berättar Lisbeth, ” sprang vår hund Peggy alltid ner till badplatsen och kastade sig i sjön. Det gällde även oss barn och oavsett om vi kom dit så tidigt på våren att isen knappt var borta!” Det första Nils-Erik gjorde var att hissa flaggan.

Nils-Erik hissar flaggan. Kerstins bild

Nils-Erik Rosengren hissar flaggan i Damvik

”Flaggan var”, berättar Kerstin, ”väldigt viktig. Den skulle upp varje dag i gryningen och ner igen innan mörkret föll.”

När vattnet de hade med sig hemifrån tog slut kunde de hämta nytt i en källa i närheten. ”Vi gick över stämbordet till andra sidan sjön. I källan fanns friskt och gott vatten.” berättar Lisbeth. I sjön brukade de meta. Erik tyckte mycket om att fiska. Vid stämbordet kunde de plocka kräftor. Skogen omkring bjöd på svamp och bär. När det blev mörkt om kvällarna tändes fotogenlampan och man samlades till kortspel. ”Jag minns fortfarande doften av fotogen”, säger Lisbeth.

pappa-fiskare

Erik fiskar stolt upp dagens fångst

damvik2

Lisbeth bodde kvar i Åtvidaberg till 1970. Då hade hon träffat Ulf som hade kommit till Facit sju år tidigare som ”kanin”. Under sina yrkesverksamma år i Åtvidaberg arbetade Lisbeth på Domus och Facit. Sedan gavs de möjlighet att flytta till Kenya när Ulf erbjöds en tjänst där för Facits räkning. När det var dags att flytta hem stod Facit inför sin stora kris. Ulf påbörjade istället en AMS-utbildning i elektronik och kom så småningom att få en tjänst i Falköping. Och där bor Ulf och Lisbeth Johansson än idag. Men de besöker med glädje Åtvidaberg regelbundet. ”Vi kommer till Åtvidaberg en till två gånger om året. Jag måste komma hem!” När de är här spelar de gärna golf och försöker även hinna se på fotboll. Och så träffa vänner förstås!

Damviks lilla egenhet? Jo, det var så sant, det kanske ni vill veta. Vid torpets ena gavel, där redskapsboden var placerad under Rosengrens tid, stod och står fortfarande en enorm sten. Torpet byggdes mot stenen som på så sätt fick utgöra gavelvägg.

damvik5

damvik6

Vill läsa om fler torp och gårdar som en gång tillhörde Baroniet Adelswärds fideikommiss? Klicka här

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook. Klicka här

 Texten bygger på intervju med Lisbeth Johansson samt kyrkoböcker.

 

Dela gärna det här inlägget