månadsarkiv: oktober 2016

Svaltorp

I slutet av 1980-talet planterades granskog på gärdena runt torpet. Förutom en uppenbar fördel med julgranar på bekvämt räckhåll så gav den nya omgivningen huset dess nuvarande namn. I början av 1990-talet slopades nämligen de gamla postlådenumren och familjen Wincent ombads uppge vilken adress de bodde på. ”Det hette ju bara Svaltorp”, säger Ingegerd när hon sätter fram ett brödfat med bullar, kakor och nybakad rulltårta. Men med tre till fyra hus i Svaltorp skulle brevbäraren få uppenbara problem att lämna post till rätt person. En unik adress för varje hushåll var av nöden. Ingegerd hade efter en blick ut genom fönstret bestämt sig: ”Det får heta Grankullen”.

”Huset är från 1860-talet och i början lär alla hus i Svaltorp ha legat tillsammans”, berättar Ingegerds son Hans, ”men när åkerlotterna slogs ihop till större enheter i samband med ’laga skifte’ flyttades respektive hus till sina marker. Det sägs att de drog husen på isen.”

Isen – det är sjön Svalgens vinteris som avses. Svalgen som ligger strax nedanför Grankullen. Och apropå sjön minns Ingegerd:

”Minns du gäddan pappa drog upp i sjön? Det har vi ett foto på, tror jag.” Hon måttar med händerna för att visa fiskens storlek. Hans lyser upp och nickar. Han minns. ”Det måste ha varit gammelgäddan han fick upp. Den låg i vassen och lurade.” Hans fortsätter leende och säger med  en blinkning till sin mamma:

”På tal  om foton – vi skulle egentligen haft en massa, eller hur?”

Båda skrattar gott och berättar om pappa Gunnar och hans kameradag för många år sedan. Han hade ägnat en hel dag åt att ta bilder på lantbruket. Korna, hästarna, grisarna, maskinerna och byggnader – allt hade förevigats. Men när rullen framkallades visade det sig att varje bild svart. Gunnar hade glömt ta bort linsskyddet. ”Men du kan ju ta nya bilder”, hade Ingegerd uppmuntrat honom. Men icke. Efter den dagen vägrade Gunnar  överhuvudtaget att hålla i en kamera.

hasten-pia

En bild på Pia, den sista hästen att arbeta för familjen Wincent i Grankullen, finns trots alla.

Det finns gott om bilder ändå. Faktiskt tillräckligt för att fylla hela vardagsrumsbordet. Svartvita, fina bilder från Svaltorp och Hallaholm. För det var i Hallaholm som Gunnar och hans fyra systrar växte upp. Det var år 1936 som flytten gick till Svaltorp. Gunnar var åtta år gammal och hans mor Ida och far Emil hade bestämt sig för att de ville ha en större arrendegård.

hallaholm

Vid Hallaholm. Syskonskaran med mamma Ida längst upp på trappan. Till vänster gumman som bodde i ett av de andra hallaholmshusen.

familjen

Gunnar, mor Ida, systrarna Maj-Lis, Karin, Anna-Britt och Ingegärd, far Emil och farfar Johan vid Svaltorp.

De tog över arrendet efter familjen Yngve; Allan, hans hustru Ester Charlotta och deras dotter Ajna. Allan hade i sin tur tagit över efter sin far Gustaf Adolf när han gick bort år 1929. På Thorins bild från 1920-talet är det Allans mor Hilda som vi ser skymtas på verandan.

svaltorp

Johan E Thorins bild av Grankullen i Svaltorp

Idag är Gunnar 88 år och bor på Björkbacken. Ingegerd bor kvar i lägenheten som de flyttade till år 2013. De sammanlagt fem egna barnen och fostersonen har alla trivts med att växa upp på landet där friheten var stor. Och kanske behövde de inte hjälpa till som Gunnar fick när han var pojke? Som enda grabb och yngst i syskonskaran fick han börja arbeta tidigt och historierna är flera. Vid plöjningen orkade han inte vända den tunga plogen utan fick antingen be om hjälp eller sparka omkull den och sedan slita och dra upp den igen. Han berättade också ofta om den gången han gick med frölådan för att så vallfrön. När han äntligen var klar var det på tok för mycket frön kvar. Utmatningen i frölådan var, visade det sig, för snålt inställd. Gunnar fick snällt springa över alla marker en gång till.

baksidan

Grankullen i Svaltorp under 1940-talet

hans-och-mimmi

Hans och hans syster Mimmi på 1970-talet

Ingegerd själv växte upp bara ett kort stycke från Svaltorp: torpet Sund. Hon minns julkaffet på gårdarna när hon var barn. Hur mysigt och trevligt det var. ”Sådana saker försvann, de förekom inte när jag blev äldre.” Men grannsämjan mellan husen i Svaltorp var god och man hjälptes åt när det behövdes.

Hans och hans syskon lämnade Svaltorp en efter en när det var dags för gymnasiet. Och så gick det slutliga flyttlasset således för tre år sedan.

fran-bilen

Hans bild från bilen när sista flyttlasset går.

Men på senaste tid har Hans haft anledning att återvända till Grankullen. Som hovslagare blev han en dag uppringd av en kund som hade flyttat från Valdemarsvik till ett hus i Svaltorp. Utan att veta att Hans vuxit upp där berättade hon att huset låg i Falerum. ”Det gör det verkligen inte, svarade Hans, ”men du kan säga att det ligger i Gärdserum.” Det blev tyst i telefonen en kort stund innan kunden samlade sig och försökte förklara den ganska krångliga vägen ut till Grankullen. ”Strunta i vägbeskrivningen” svarade Hans, ”jag hittar, tro mig!”

Berättelsen baseras på intervju med Ingegerd och Hans Wincent samt kyrkoboksmaterial

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok vid facebook

Dela gärna det här inlägget