månadsarkiv: november 2016

Ändtorp

”Han är allt en riktig fåntratt!”

”Ja, sannerligen!

De kluckar samstämmigt där de följer honom med blicken. Ser honom skynda, ja nästan springa, mot ladugården.

”Nu har han bråttom ut till korna, han kan visst prata med dem, har jag hört!”

”Han har alltid varit märklig! Och så gå och göra sig märkvärdig på det viset.”

De sitter tysta en stund och begrundar det obegripliga. Kanske smyger sig ett litet uns av dåligt samvete in i deras tankar innan den äldste och klokaste tillägger: ”Han kanske tror att han är självaste husbonden?”

En stjärna faller på den svarta natthimlen. De stämmer upp i ett lättat skratt. Samvetet är renat och det finns inget som förenar så som gemensam hackkyckling. De burrar upp sig. Det är dags att sova.

Han smiter in i ladugården. Här finns inga elaka tungor eller spetsiga näbbar, bara lugna och trygga kor. Han vet inte varför, men han har aldrig accepterats av de andra. När han sätter sig på sin vanliga plats på mjölkröret sträcks de vänliga mularna mot honom och han känner en våg av tacksamhet. Vilken tur ändå att han har dem och Rune, Ingrid och Fia. När Rune öppnar ladugårdsdörren på morgonen lämnar han sin plats på mjölkröret och sätter sig på Runes axel. Rune brukar skratta och försiktigt stryka honom över den vackra fjäderdräkten. Och är det inte underligt vilket fint band han , en enkel dvärgtupp, och gårdens hund Fia har utvecklat? Men, trots all detta så kan han inte helt undertrycka sin längtan. En längtan efter kärlek från någon av sin egen sort. Någon att sitta nära, sörja för och dela vardagen med. Han suckar. Hans dröm är fåfäng. Ingen har någonsin visat honom minsta intresse.

I närmare trehundra år har gården stått där och blickat ut över vattenspegeln. Virkens övre del ligger bara ett kort stycke från huset. En rejäl gård, byggd att rymma två familjer. På 1790-talet bodde här inte mindre än tjugo personer. Det var familjen Jonsson med bonden Eric, hans hustru Anna, de tre egna barnen, fosterflickan Anna Jonsdotter samt Erics föräldrar. Och så var det familjen Månsson; Anders och Anna, deras åtta barn samt en dräng och en piga. Under åren passerar många familjer revy, en familj flyttar in när en annan flyttar ut. Listan med namn i församlingens böcker blir allt längre. Varje namn en människa som levde för länge sedan, en människa av kött och blod. En människa som liksom vi hade drömmar, förhoppningar. Som kände längtan, glädje och sorg. Men en människa som i dåtidens Sverige hade helt andra förutsättningar än vi. Kyrkböckerna vittnar om hårt arbete, sjukdom och tidig död. Som drängen Eric Olofsson som hittas drunknad i Virken i december 1814. Kanske var det vinterfiske med en is som brast? Kanske en oförsiktighet efter en berusad kväll i goda vänners lag? Och så har vi brukaren Jonas Andersson som under loppet av två år förlorar två spädbarn och sin 29-åriga hustru och plötsligt är ensam kvar med sin femårige son.

Kyrkböckerna som ett nyckelhål till livet förr har sina begränsningar. Här finner man fakta om en persons födelse, död, giftermål, värnplikt och genomgångna husförhör. Dagböcker och brev som skulle ge en mer levande bild saknas. Men en sak har vi – Johan E Thorins foton! Svartvita bilder som dokumenterade fideikommissets gårdar och torp och som sedan sattes samman i vackra album och gavs till Louise Douglas på hennes 50-årsdag år 1928. På bilderna ser vi, förutom torpen och gårdarna, allt som oftast även de som då bodde där. Klädda i sina finaste söndagskläder och gärna med gårdens stolthet vid sin sida; en ko eller en häst. Barnens ansikten är ofta lite suddiga. De har inte haft tålamod att vänta tills fotograf Thorin har bränt av sin bild utan tittat efter något mer lockande att ägna sig åt.

Han vill inte riktigt medge det för sig själv, men synen på hans högra öga har blivit sämre. Han är inte så gammal att det ska behöva vara så illa ställt, så kanske är det något ärftligt? Vad vet han? Som fjäderfä har man ju inte direkt koll på sina förfäder. Så när han nu tycker sig ana en liten figur på mjölkröret måste han blinka flera gånger innan han inser att det faktiskt sitter någon där. Hans lilla hjärta pickar hårt. Är det inte söta Viola? Vad i all sin dar gör hon där? Kanske retas hon med honom? När han till slut vågar titta henne i ögonen viker hon inte undan med blicken som de andra hönsen. Hon blickar vänligt och uppmuntrande mot honom, bjuder honom att komma och sitta bredvid henne.

andtorp

På Thorins bild av Ändtorp från år 1921 står fyra vuxna personer framför huset. Ett litet barn sitter, med en vuxens hjälp, på staketet som omgärdar gården. Två personer har klätt sig extra tjusigt i hatt. Mannen med stråhatt är förmodligen brukaren och kyrkvärden Karl Gottfrid Östergren och kanske är det en av hans döttrar som, liksom sin far, klätt sig i hatt. Gissningsvis är det Gottfrids hustru Amanda Eugenia som står längst till vänster bredvid två av de andra barnen. Gottfrid och Amanda fick sammanlagt sju barn. I nio år till kom de att bo i Ändtorp innan de år 1930 flyttade till Bersbo gård. Så står gården utan invånare tills den dag då en vagn med ett stort flyttlass kommer rullande längs vägen. På kuskbocken sitter Iverus, hans hustru Ada och deras sexårige son Arne. År 1937 föds ytterligare en son. Rune. Och ytterligare några år senare kommer fosterpojken Lars till Ändtorp.

familjen

Arne, Iverus, Ada och Rune

rune

Rune och hunden Patsy

När man åker till gården idag upplevs den ligga ensamt, ja ensligt. Men när Rune växte upp fanns det gott om vänner i de kringliggande gårdarna. Tillsammans med dem var han med i ungdomsförbundet SLU. På söndagarna tog de tåget till Åtvidaberg för att besöka Citybiografen och Nya Kondis.

Rune minns den stora renoveringen som ägde rum på 1940-talet. Man grävde ut under huset för att bygga källare. Ström drogs in och hushållet fick tvättmaskin och frysbox. Nu blev vardagen så mycket enklare för Ada och den kalla vår- och höstbyken var ett minne blott. Och han minns hur baron Eric Adelswärd förlade jakter i skogarna runtomkring och jaktluncher i deras stora och nyrenoverade hem. Maten levererades från Klinta och så dukades det upp i stora salen.

”Jag kommer ihåg när prinsessan Sibylla satt till bords i stora salen”, berättar Rune och tillägger att det finns en stubbe i närheten av gården där kung Gustav V en gång satt och drack kaffe på fat. ”Det här, mina herrar”, sa han till jaktlaget, ”det är inte fint men det är jäkligt gott!”

Som så många andra pojkar och flickor på den här tiden fick Rune hjälpa till från unga år. Vid ett tillfälle när han bara var sju år körde han mjöl från kvarnen till bönderna runt om på gårdarna. På ett ställe dröjde han kvar så pass länge att frun i huset undrade om det var något mer han ville. ”Ja”, svarade Rune, ”jag vill ha kaffe.” Det brukade nämligen hans pappa få när han kom med mjölet.

arbete

skogsarbete

Så småningom är det Rune som tar över gården och driver den själv under många år. Så träffar han Ingrid som flyttar till Ändtorp. ”Det är det bästa stället jag har bott på”, ler Ingrid.

Han och Viola sitter nära varandra på mjölkröret. De putsar varandras fjädrar, rår om varandra. Han ser de andras blickar när de kommer till hönshuset tillsammans. I början var han rädd att Viola skulle falla för trycket och lämna honom. Men hon bryr sig inte om deras kackel. Med högt buret huvud och stolta steg går hon bredvid honom. Han är lyckligaste dvärgtuppen i hela Mormorsgruvan! Men ack den lycka som varar för evigt. Plötsligt en dag är Viola borta. Spårlöst försvunnen! För varje dag som gick blir han alltmer olycklig. Han kan inte förmå sig att äta, inte sova. Han letar förtvivlat. Rune letar han också.

”Tuppen var så olycklig”, berättar Ingrid, ”Rune försökte bära över nya höns till mjölkröret i ladugården, men det fungerade inte.” Så en dag fann Rune den vita hönan död i ett trångt utrymme. Hon hade gått fel och fastnat.

Med tiden blev tuppens syn allt sämre. Ingrid tog in honom i köket och baddade ögonen försiktigt. Men inget hjälpte och snart var han helt blind. ”Men han kände igen hunden Fia och sökte sig fortfarande till henne” berättar Rune.

När Ingrid gick i pension och fick mer tid över bjöd hon in grannskapets ensamboende män till Ändtorp för att lära dem laga mat. ”Åh, vi hade så roligt” skrattar hon och Rune nickar och skrattar med. De sågs var fjortonde dag och det var något de alla såg fram mot. ”När de kom skulle det vara kaffe och smörgås och så drog samtalen igång så att det ibland kunde vara svårt att få in dem i köket.” Men väl där lärde sig laga all möjlig husmanskost och till jul ställde de till med julbord och till påsk påskbord. Sedan åt de tillsammans och det som blev över fick var och en med sig hem i matlåda. ”Det var så trivsamt och samtalen så goda att jag hade fullt sjå att få hem dem när timman blev sen.” Ingrid minns med ett litet leende.

Han saknar Viola varje dag och hoppas att den himmel han drömmer om finns. Att de ska ses igen. Ikväll, liksom alltid, finns hon i hans tankar. Så förnimmer han plötsligt närvaron av ett annat djur och vaknar upp ur sin dröm. Visst hör han det bekanta ljudet av fyra tassar? Det är Fia. Hon är ute på den sista rastningen före nattvilan. Han går fram för att hälsa.

Det var inte Fia som strök omkring på gårdsplanen den sena kvällen utan räven. Tidigare än han någonsin trott får han nu förenas med sin Viola i fjäderfähimlen.

Under åren sedan Ingrid och Rune lämnade Ändtorp har de med jämna mellanrum åkt ut till huset. De har suttit på trappan och druckit medhaft kaffe. Tittat ut över den bekanta utsikten. Det har dock smärtat dem att se huset stå tomt. ”Därför blev vi så otroligt glada när vi fick höra att Ändtorp äntligen skulle bli bebott igen.”

img_4610

Ingrid och Rune

”Vi hade letat länge efter ett passande fritidshus vid en sjö”, berättar Göran och Marie Karlsson, ”och till slut fann vi Ändtorp. Det ligger dessutom på perfekt avstånd från Åtvidaberg. Bara tio minuter med bil och en timme till fots – om man går gamla Kisavägen.” Att de trivs bra här och lägger ned mycket arbete för att göra det än mer trivsamt råder det inga tvivel om. När Marie och Göran nyligen anordnade en loppis på gamla saker som Marie ärvt passade Ingrid och Rune på att åka ut. Det var ett kärt besök i hus som varit Runes hem sedan födelsen. De kom hem till Åtvidaberg både med en piedestal och en vetskap om att Ändtorp mår bra.

roa-andtorp

Ändtorp på Rune och Ingrids tid.

Berättelsen om Ändtorp bygger på kyrkoboksmaterial samt intervju med Ingrid och Rune Jonsson och Göran och Marie Karlsson.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget