månadsarkiv: december 2017

Bakom

Det gamla huset hör ljudet av små barnfötter som ivrigt springer uppför grässlänten. Jodå, man kan höra skillnad mellan ivriga och likgiltiga fötter, liksom mellan glada och ledsna. De här är glada. Nu rycker det i dörren. Så uppfattar det ljudet av vuxenfötter som närmar sig. Inte fullt så upprymda som de små, men än dock glada. Handtaget vrids om och den gamla trädörren öppnar sig med ett knarrande. Barnen kommer inrusande, men stannar omedelbart. Tysta och storögda stirrar de på den gamla gumman som sitter lutad över det slitna träbordet. Bakom barnen hörs de vuxnas skratt. De är på väg in i stugan men har upptäckt att ytterdörren är så låg att den längsta av de två får vika sig som ett L för att komma in. De stannar upp i farstun för att betrakta redskapen och väggarnas massiva timmerstockar.

”Mamma”. Det är det ena av de två barnen som ropar. En liten söt flicka med långa ljusa flätor. ”Mamma och pappa, titta!”

Föräldrarna ansluter till barnen och förklarar att det inte är en riktig gumma som sitter vid bordet, utan en stor docka. Den sitter där för att det ska se ut som om det bor någon här på riktigt. Familjen rör sig försiktigt och pratar lågmält med varandra. De gamla sakerna och atmosfären i det lilla huset brukar ha den effekten på besökarna.

Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Inte röra, bara titta!” utbrister det äldre syskonet och tittar förmanande på flickan som genast sänker sin hand och kastar en förstulen blick mot de vuxna.

”Mamma, visst får man inte röra – bara titta?” Det äldre barnet vänder sig triumferande till mannen och kvinnan. Modern nickar och ler.

”Så är det.”

”Se här Lovisa”, säger plötsligt mannen och pekar på ett föremål som står lutat mot eldstaden, ”en sådan gammal brandspruta!”

Det gamla huset slutar att lyssna. Sorgen över att ha blivit berövad beröringen från en mjuk barnahand är bortblåst. Lovisa.

Petter Botwidsson var andre eller möjligen tredje sonen till torparen Botvid och Eva, hemmahörande i Bakom. Det var nämligen oklart om det var Petter eller Jonas som var först ut ur moderlivet. De båda gossarna var lika som bär, men olika till sitt kynne. Jonas var den rastlöse och Petter den lugna och eftertänksamme. Båda tog tjänst som dräng, Jonas i Närstad och Petter i Grofveda i Tjärstad socken. Och det var i Grofveda som han träffade den livliga och granna Lovisa. Hon tjänstgjorde som piga i samma hushåll som Petter och var det vackraste Petter hade sett. Till hans lycka var hans känslor besvarade och de unga tu gifte sig i Tjärstad kyrka år 1846.

Men säg den lycka som varar för evigt. När Lovisa flyttade till Bakom ett halvår senare var det inte som Petters hustru utan som hans änka. Under sommaren hade Petter drabbats av nervfeber och dog en kort tid därpå, 26 år gammal. Petters mor Eva hade gått bort några år tidigare så vid Lovisas ankomst fanns enbart Petters far, den 65-årige Botvid, i huset. Det blev en sorglig och bister tid, långt från det liv den unga Lovisa hade drömt om. I maj året därpå gick Botvid bort och Lovisa träffade en ny man. Nils Johan Nilsson som arbetade som dräng i Slättfall. Lovisa blev gravid och i februari år 1848 gifte sig Lovisa och Nils Johan.

Vid den här tiden hade huset fått sällskap. Ett nytt hus bara ett stenkast bort, även det kallat Bakom.

Nya Bakom år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ett gällt skrik hörs plötsligt utifrån och huset tittar yrvaket upp. Den lilla familjen befinner sig i köket och den lilla flickan rusar genom det större rummet mot ytterdörren. Tårar rinner längs hennes runda kinder. ”Malte nöp mig!” snyftar hon. Fadern skyndar efter och försöker få fatt i sin dotter. Storebrodern Malte och hans mor kommer efter och snart befinner sig den lilla familjen på gräsmattan utanför. Pappan tar upp en filt ur sin korg och breder ut den på grässlänten. Kaffe, saft och smörgåsar dukas fram och snart är allt åter frid och fröjd. Den lilla flickan är glad igen och vänder sig ivrigt till Lovisa.

”Såg du dockan i vaggan mamma, den var konstig och alldeles trasig! Mina är finare.” Lovisa ler och stryker den lilla över kinden. ”Den är gammal Nora. Någon har lekt med den för länge, länge sedan.” Det blir tyst en lång stund. Så hörs flickans röst igen: ”Är barnet som lekte med den död?”


Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Huset hör inte mammans svar. Jo, flickan som lekte med den slitna, gamla trädockan är borta sedan länge. I själva verket har flera barn lekt med leksaken som Nils Johan en gång täljde till sin förstfödda, Christina Lovisa. De fick åtta barn fick sammanlagt, men fem av dem dog redan som små. Lars Gustaf var bara tre månader när Lovisa en morgon fann honom död i sängen bredvid sig. Man förmodade att gossebarnet hade dött genom kvävning. Lovisa slutade aldrig anklaga sig själv. Hade hennes kropp, som burit och närt den lille, i sömnen dödat honom? Fem år senare, år 1857, dog ettåriga Maria Sophia av slag (= plötslig död) och 1861, 1862 och 1863 förlorade Nils Johan och Lovisa ytterligare tre barn. Det näst äldsta barnet, Carl Johan, dog 11 år gammal av slag, förstfödda fjortonåriga Christina Lovisa avled av nervfeber och nioåriga Mathilda Charlotta gick bort i luftrörsinflammation. Som om det inte vore nog högg Nils Johan sig i foten sommaren 1852 och det var så pass illa att han inte kan fortsätta som torpare. År 1867 flyttade paret med sin tre kvarvarande barn till Närstad lantbruk och året därpå utvandrade de till Norra Amerika.

 

Minnesstugan vid Hembygdsgården i Åtvidaberg

”Lekte flickan med sin docka här på gräsmattan, tror du?” Flickans ljusa stämma letar sig in mellan timmerstockarna. Huset lystrar, är spänd över svaret. ”Nja, börjar mamman, jag tror att man har flyttat på huset. Att det från början stod på en annan plats.” Hennes svar är dröjande, frågande. Någon bläddrar i papper. ”Det stämmer.” Det är pappans röst. ”Det står här att huset kallas Louise Adelswärds minnesstuga och att det tidigare stod ute vid Adelsnäs. Det kom hit till hembygdsgården på 1990-talet.”

Louise Adelswärd. Det minns som igår när friherinnan kom på besök. Christina Catharina hade ägnat dagar åt att städa och göra fint. Hon hade, ovan som hon var vid besök i allmänhet och av det elegantare slaget i synnerhet, bekymrat sig över hur hon skulle klä sig och vad hon skulle bjuda på. Men hon hade inte behövt oroa sig. Louise och hennes sällskap hade varit ytterst vänliga och blivit mycket förtjusta i den lilla stugan. De hade intresserat lyssnat till hennes historia.

Louise Adelswärd besöker Bakom. vid 1900-talets början. Foto: privat

Christina Catharina var äldsta dotter till brukaren Jonas Israelsson i Slättfall och hon hade tre bröder och en yngre syster. När Christina Catharina var sex år gammal dog hennes far av lungsot, förmodad tuberkulos. Barnen var då elva, tio, sex, fyra och två år gamla. Deras mor, Eva Cajsa, var emellertid av gott virke och lyckades ensam både bruka marken och ta hand om hem och barn. Liksom Christina Catharina nådde hennes syskon vuxen ålder. År 1859 gifte sig Christina Catharina med torparen Carl August Björkman och flyttade till det nya huset Bakom.

Carl August själv hade, tillsammans med sina föräldrar och yngre syskon, flyttat hit från Grebo år 1852. Han var då 24 år gammal. Strax efter flytten avled hans far Lars Petter Björkman. Lars Petter hade lidit av svårmod en längre tid. Någon månad tidigare hade han försökt ta sitt liv genom att skära sig i halsen. Dagen före lucia hittade de honom, hängd i en massiv timmerstock. I januari 1853 begravdes han i tysthet, vilket var ett vanligt straff för självspillare och innebar att begravningen genomfördes utan ceremonier, själaringning och begravningsfölje.

Carl August och Christina Catharina kom att få sex barn, men Hilda Christina fick mässlingen när hon var tre år och avled till följd av sjukdomen. År 1897 tog yngste sonen Gustaf Leonard över arrendet av Bakom. Fem år senare dog Carl August och Christina Catharina flyttade, 72 år gammal, till det gamla huset. Den sista att bo här, tänker huset. Den lilla gumman som gladde sig så åt närheten till sin son och de fem barnbarnen. Hon hade fått bo här tills hon dog, år 1914, innan man plockade ned huset och flyttat det till Adelsnäsparken. Här hade det fyllts med de gamla saker som Louise samlade och köpte in på auktioner. Visst hade det känts konstigt att inga människor längre bodde i det, men det var ett behagligt liv och det njöt av den omvårdnad som Louise och senare Anna Sparre visade.

Christina Catharina vid Bakom, 1900-talets början. Foto: privat

”Vilken härlig dag det blev, tycker du inte det?” Lovisa och hennes man sitter ensamma kvar på filten. Det kan se barnen på håll där de springer i riktning mot den gamla smedjan. ”Jo, verkligen. Utflykt och kulturhistoria på en och samma gång.”

Huset nickar sakta för sig själv. Numera är det så, tillsammans med de andra husen har det något viktigt att visa. Här levde människor i en annan tid som inte är så långt borta. Medan besökarna går runt och tittar på de gamla sakerna så brukar huset betrakta dem. Hur mycket de än läser om gångna tider så kommer de aldrig att förstå ängslan för att inte kunna stilla sina barns hunger, skräcken att se sina nära och kära ligga till sängs med blossande kinder och tung andhämtning och den förtvivlan när man återigen får begrava de man älskar mest på jorden. Tack och lov så vet de inte hur det känns.

Nya Bakom idag. Här bor nu familjen Roos.

Berättelsen om Bakom bygger på intervjuer med Ernie Roos, Kjell Gustafsson, Lars Rasch och Johan Adelswärd samt kyrkoboksmaterial. Foto i inledningen är taget av Johan E. Thorin år 1928.

Dela gärna det här inlägget