månadsarkiv: mars 2018

Karstorp

2010-tal

Hon var omkring 10 år när de flyttade till huset som visserligen ligger i Åtvidaberg, men ändå på landet och hon har älskat att bo här från första stund. Det har funnits så mycket spännande att upptäcka: naturen, skogen, huset och de omkringliggande byggnaderna. Hon har sett rävungar, vildsvinsungar, älgar och hjortar. En tid hade till och med en grävlingsfamilj boende under huset! Och hon minns sommarkvällarna när familjen har suttit på altanen och njutit av det skådespelet när solen gått ned på andra sidan sjön och på håll hört det rogivande ljudet av kossorna i hagen. Och apropå korna – tänk de gånger de har rymt och tagit sig in trädgården. När de öppnade ytterdörren på morgonen möttes de av tiotalet gloende koögon. Och som hon har njutit av trädgården med alla dess gamla fruktträd. Ja, trädgården är det bästa av allt. Sju äppelträd, ett stort päronträd och två körsbärsträd, ett med gula bär och ett med röda. Hennes favorit är äpplena som växer på trädet man ser från köksfönstret. De blir så goda i mammas paj.

Till en klar favorit har även utrymmet över garaget hört. Hennes och hennes vänners eget ställe där de har fått vara ifred från de vuxna. De hade själva tillverkat den lilla skylten som fortfarande hänger på väggen invid trappan. ”LVL” står det textat med prydligt runda bokstäver. En förkortning för Lisas, Vendelas och Linneas klubb.

Idén till klubben föddes en dag när de upptäckte att det övre planet måste ha använts till något liknande tidigare. Till vänster om trappan stod nämligen en sliten skänk som uppenbarligen tjänat som bardisk. I skåpen hittade de muggar, tandpetare, ett schackspel och till och med gammal dricka! Vid den andra väggen stoltserade en hemmasnickrad och numera sorgligt övergiven scen och på väggarna hängde blekta papper som en gång varit färgglada affischer. Åh, vad det var spännande att utforska och fundera på vad sakerna hade använts till. Lisas mamma gav dem några mattor och ett litet bord som de skrattande hade kånkat uppför trappan. Sedan satt de dagarna i ända och skrev och målade eller stod på scenen och lekte Idol. För tre flickor på 9-10 år var det himmelriket.

1990-tal

Hon hade känt en oro över att pojkarna skulle bli retade för att de bodde så ”off” och spartansk – men hon hade inte behövt vara orolig. Det hade nämligen blivit precis tvärtom – det var här de hängde allihop, det var som en enda stor fritidsgård. Inte minst hade huset varit fullt av ungdomar när deras yngste son, Sebastian, och hans kompisar hade bildat ett band som repade och spelade på övervåningen till garaget.

De hade tiggt material på byggen och hittat grejer på soptippen och av detta hade de byggt en scen. Och som de hade spikat! På baksidan av ladugården hade de hittat gamla rester av ett hönshus och byggt en bar av det. De hade haft så mycket roligt och varit så kreativa med bygget, bildandet av bandet och marknadsföringen. De hade till och med utvecklat ett eget språk.

Det hade vid tidpunkten funnit ett band i Åtvidaberg som hette ”Injection”. Killarna som spelade där var lite äldre än Sebastian och hans kompisar och till en början släpptes de inte riktigt in. Så de hade helt enkelt snott ”Injections” coola logotype och döpt sitt band till ”Interjection”. Som de gladde sig när de fick flera spelningar än de äldre grabbarna!

1920-1970-tal

Man kan undra hur Fia som går på gårdsplanen och matar hönsen skulle ha reagerat på att höra Lisas Idolmusik skråla ut från de öppna fönstren på loftet eller, kanske ännu värre, Interjections provocerande punktexter?

Foto: privat

Och vad skulle hon ha sagt om det faktum att hönshuset utgjorde stomme i grabbarnas bar? Det är frågan det. Fia var visserligen väldigt rar, men också bestämd och hon höll sina egna pojkar i ett stadigt grepp. Hon hade kommit till Karstorp som hushållerska år 1908. Med sig hade hon de så gott som vuxna barnen Otto, Elna, Ragnar och Lydia. Hennes make hade gått bort några år tidigare. Även hennes arbetsgivare på Karstorp, Petter Svensson, var änkling och han bodde här tillsammans med sin son Axel. Hur det än var så uppstod tycke mellan Fia och Petter och för ett par år sedan hade de gått och sta och gift sig. Och så hade de välsignats med dottern Eva.

Foto: privat

Liksom Fia skulle nog Petter ha undrat över musiken där han stod och smidde i gårdssmedjan nere vid ån. Det var här han helst höll till och tillverkade såväl arbetsvagnar som finvagnar, kälkar och allehanda redskap.

Deras dotter Eva växer upp och träffar så småningom Tage Engström, son till möbelsnickaren Emil Engström. Eva och Tage flyttar till Rimforsa och år 1935 föds sonen Lennarth. Året därpå går Evas far Petter bort och när Lennarth är fem år flyttar familjen tillbaka till Karstorp. Tillsammans med Petters son Ragnar tar de över gården.

Tage och hästarna Tor och Vega kommer bortifrån Nynäs och Fårkullen. I backarna vid Fårkullen kunde det om vintersöndagarna vara upp till 60-70 personer åkandes skidor och pulka. Foto: privat

Foto: privat

I den stora trädgården trivs fruktträden som elever på Trädgårdsskolan har planterat och sköter enligt konstens alla regler. Från sitt rum på övervåningen kan Lennarth varje år i februari se de rödkindade kålmaskarna, som var det gängse namnet på Trädgårdsskolans elever, där de ägnar dagar åt att noggrant beskära träden.

Nedanför trädgården ligger sjön Glan. När andra världskriget härjade som värst och det var ont om mat brukade Lennarth, Tage och Ragnar fiska mört som de sålde som fiskbete. Bra dagar kunde de få upp till trehundra mört.

Lennarth fiskar på sjön Glan, 14 år gammal. Foto: privat

På 1950-talet byggs en golfbana på markerna invid Karstorp och när den invigs år 1957 anlitas Ragnar som klubbens förste greenkeeper. Vem skulle de annars fråga när de behövde någon som kunde jobbet, menade Ragnar! Ungefär vid samma tid flyttar Lennarth, som nu blivit 22 år, hemifrån. Tage och Eva bor kvar till 1975.

”Här ska det bli golfbana” skriver Eva och Tage i sitt album. Långt bort ser vi Hönsgården. Foto: privat

1990-tal

”När jag, Christer och vår son Mårten flyttade in år 1975 hade huset stått tomt ett tag. Dricksvatten fanns endast i en pump vid garaget. Det var nog därför ingen hade velat bo i huset innan trots att var fantastiskt, ett riktigt drömhus. Men vi fick genast löfte om att vatten skulle dras in och jag minns hur de borrade och borrade. Men till slut fick vi vatten!”

Christer arbetade som ”kogubbe” för Baroniet och Karin var hemmafru och fick frågan om att sköta om Baroniets får som fanns vid Karstorp. Och det gjorde hon gärna och fick då och då hjälp av Sebastian som gladeligen gick upp tidigare för att ge dem mat innan han gick till skolan och som utfodrade dem igen på eftermiddagen när han kom hem. För det fick han en fem-krona, vilket var välbetalt för en liten grabb på den tiden.

”Det var lika mycket som jag hade i veckopeng!”

2010-tal

”När vi flyttade in gick det en stig ned till en å och vidare ut till sjön Glan där det fanns en liten brygga. Personen som bodde i huset före oss hade lämnat kvar sin lilla plastbåt som vi fick! Ibland tog jag och en kompis en båttur ut på sjön. Det var så fridfullt och vackert.”

Fia matar en svan nere vid bryggan. Foto: privat

Lisa ler vid minnet. När hon senare får höra om Petter och hans hantverk utbrister hon: ”När vi flyttade in i Karstorp hittade vi en stor fin kälke i ladugården! Vi använde den massor, tills den gick sönder. Tänk om det var en av Petters kälkar!”

Foto: privat

Lisa skickar en bild och kälken visar sig vara en spark. Men när Lennarth får höra talas om sparken menar han att det inte alls är omöjligt att Petter hade tillverkat den. ”Vi använde själva Petters sparkar när vi bodde i Karstorp. Han hade bland annat tillverkat med ett stort flak. Den använde till att  transportera mjölksåar och annat med när vi åkte på isen över sjön.”

Karstorp fotograferat av Johan E. Thorin år 1928

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial samt intervjuer med Lennarth Engström, Karin Björkman, Sebastian Karlsson och Lisa Gustafsson.

 

Dela gärna det här inlägget