månadsarkiv: maj 2018

Stora Örsäters gästgivaregård

Lyckans väg

Trots att det är tidig förmiddag känner hon svettdroppar leta sig ned längs ryggraden. Det kommer att bli en riktigt varm dag idag också. Hon leder in cykeln i skuggan och spejar ned längs cykelbanan. Hennes vänner bör komma när som helst. Hon låter blicken leta sig upp mot himlen. Vilken makalös färg den har ändå, sommarhimlen. Bortsett från några små dekorativa stackmoln är den lysande blå. Lika blå som koppen hon stoppade ned i ryggsäcken innan hon cyklade iväg och som under dagen ska fyllas med mormors hemgjorda jordgubbssaft. Hon känner hur det vattnas i munnen. Godare saft står inte att uppbringa. Och tänk så bra att hon kom på att hon bara kan hälla lite koncentrerad saft i den rengjorda sirapsflaskan. Kallt och gott dricksvatten finns ju i en kran vid badplatsen. Nöjd sträcker hon på sig. Idag ska de, precis som alla andra lata och härliga sommarlovsdagar, hoppa från hopptornet, balansera på de hala stockarna, äta svettiga ostsmörgåsar och spana på killar. Och sist men inte minst ska de gå barfota i sanden till kiosken och handla glass och smågodis.

Några minuter senare cyklar hon och hennes tre bästa vänner den visserligen långa och enformiga, men ändock så lyckliga, vägen ut till Örn. Den här vägen andas sommar, den andas löften om kalla bad och glada skratt. Ja, faktum är att de skrattar så pass mycket att de är nära att fara i diket. Det är tur att det här är en bilfri väg. Den har inte alltid varit det, det vet hon. Det som idag är cykelbana var en gång i tiden vägen till Linköping. Tänk att man hade en sådan smal bilväg förr.

Även om de inte cyklar helt spikrakt och Anna måste stanna för att hennes väska ramlar av pakethållaren och slår i backen med en hård smäll så går det ändå fort. Innan de vet ordet av är de i höjd med Facit. Hon ägnar en tanke åt mormor som sitter därinne i den stora byggnaden. Nedböjd över något pilligt mekaniskt som hon ska montera. Och när hon klar ska hon pilla ihop en ny likadan, och så ytterligare en och ytterligare en. Samma sak hela dagarna tills den gälla sirenen signalerar att klockan är fyra och de får gå hem. Då väller facitarbetarna ut ur den stora entrén för att söka upp cyklar, bilar eller bussen.

Efter Facit kommer fundamentet med den höga smala stenen. Det finns en likadan stenformation på vägen mot Linköping. På hennes fråga har mamma berättat att det är en milsten. Sådana användes förr i tiden för att markera varje mil, alltså som ett gammaldags vägmärke. Varför man behövde ha koll på just en mil kunde inte mamma svara på.

Nu äntligen kommer de fram till den höga häcken. Där bakom ligger det ett stort, rött hus inbäddat i lummig grönska. Tänk att bo så nära världens bästa badplats! När de passerar infarten till gården blottas för en kort stund gårdsplanen och huset. Det är så tyst och stilla, hon ser inte en människa. Sedan svänger cykelvägen skarpt höger och snart gäller det att hålla tungan rätt i mun så att hon balanserar sig genom bilspärren utan att behöva stiga av cykeln. Sedan ett litet stycke grusväg innan de ser hopptornet, sjön och den stora gräsmattan. Deras plats vid trädet är ledig. Hurra! De skyndar ned och breder ut sina handdukar innan de klär om för att snabbt hoppa i sjön.

Badplatsen vid Örn. Foto: Alrik Agerbo 1974

Sjudande liv

Dammet från grusvägen står som ett grått moln kring vagnen. För säkert tusende gången sedan han lämnade Måshult i Gärdserums socken för snart två timmar sedan trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med den solkiga skjortärmen. Hästarna frustar, de suktar efter vatten. Vem gör inte det, tänker han trött och tittar ut över åkern på höger hand. Havren är till hälften skördad. Dagen är fin och att bonden inte är ute på markerna kan bara tyda på en sak. Han har måst lämna sitt arbete för att inställa sig till skjuts. Skjutsplikten ger visserligen skattelättnad, men det väger knappast upp det faktum att brådstörtat behöva överge egna göromål och istället skjutsa ett resesällskap till nästa skjutshåll. Skjutsen är långt ifrån en frivillig syssla utan en pålaga som kommer där uppifrån, från Kunglige Majt. Själv är han anställd vid gästgiveriet och har skjutsen till sin huvudsakliga uppgift, så han behöver inte klaga. Mer än på värmen förstås, för gudars så varmt det är! Johan Hinnie Åberg lyfter återigen undan hatten och torkar sitt redan smutsrandiga ansikte. Det var avsevärt mycket svalare när han gav sig av på förmiddagen. Som tur var tillät resesällskapet honom sitta på kuskbocken och sköta tömmarna. Någon gång har det velat sig så illa att han fått begagna sig av apostlahästarna och vackert springa bredvid vagnen. För följa med måste han ju, vem skulle annars ta hem hästarna?

Foto: Johan E. Thorin, 1900-talets början.

Och nu är det inte långt kvar. Han ser milstenen och den väldiga eken vid tomtens hörn och han ser på håll det sjudande livet på gårdsplanen. Snart kan han identifiera röster och ansikten på pigor och drängar som skyndar fram och tillbaka. Han ser skjutspojkar och bönder som leder hästar och spänner för vagnar och mitt i alltihop en salig blandning av grisar, höns, tuppar och katter. Nya resande närmar sig gården norrifrån. Det är ett välkommet inslag, de kommer med senaste nytt från storstaden, Linköping.

Redan innan Hinnie svänger in på gårdsplanen möts han av den fräna lukten av svettiga seldon, färsk hästspillning och damm som blandar sig med ljuvliga dofter från det öppna köksfönstret. I köket skymtar han fru Björnlund. Anna Helena, gift med sergeant Per David Björnlund. Han kan nog räkna på ena handens fingrar det antal gånger han sett sergeanten på gården. Björnlund tjänstgör på annan plats och det är fru Björnlund som förestår gästgiveriet. År 1823 kom hon, sergeanten och deras tvåårige son inflyttande från Grebo socken och den 18 augusti skrev Anna Helena kontrakt med ägaren till gården, Herr Baron Jan Carl Adelswärd. En rekorderlig och duktig kvinna, det är hon allt. Men det faktum att gården har en kvinnlig arrendator, en gästgiverska, har uppenbarligen väckt förtret.

Krogare- och Gästgifware Ordningh

Buss, tåg, bil och flyg. Dagens sätt att transportera sig är många och förflyttningarna är effektiva och snabba. Att flyga från Sverige till Paris tar ungefär 2, 5 timme – en halvtimme längre än det tog för skjutspojken vid Stora Örsäters gästgiveri att ta sig mellan Måshult (Mosshult) och Örsäter.

Innan järnvägen gjorde sitt intåg i Sverige vid 1800-talets slut och 1900-talets början, hur reste man då? Framför allt tog man sig fram till fots eller möjligen, om man hade tillgång till det, med häst och kanske vagn eller kärra och om vintern släde. Även med häst och vagn var farten beskedlig, ca 7 km/timme. Och det på vägar som vi idag skulle klassa som undermåliga, om vi ens skulle kalla dem vägar. Resande var förstås inget som gemene man ägnade sig åt. Det hade man varken tid, råd eller anledning till. Under denna självhushållningens tid var bönder och torpare hårt bundna till marken. Drängar och pigor, som bytte tjänst på hösten var eller vartannat år, tog sitt knippe med saker, hängde på axeln och begav sig till fots. Om de inte hade tur och kunde tigga skjuts av någon bonde. Men de som företog längre resor var soldater och högre ståndspersoner, adeln. Och dessa resor var något som allmogen fann besvärligt eftersom det hörde till gammal sed och vana att de resande stannade till var helst behagade för att sova och äta. Och det var för att komma till rätta med den här typen av våldgästning och ordna det bättre för de resande som statsmakten, det vill säga kungahuset, organiserade resandet med hjälp av gästgiverier och skjutsstationer. År 1649 utfärdade drottning Kristina den första ”Krogare- och Gästgifware Ordningh” som bland annat sade att gästgiverigårdar skulle ligga med en till två mils avstånd från varandra och hålla med minst åtta hästar, två vagnar, fyra kärror, sex slädar och åtta ridsadlar. Vidare specificerades hur ett gästgiveri skulle vara byggt och att här skulle här finnas sängkläder, linne, borddukar och husgeråd, ljus och ved. Mot betalning skulle gästgivaren inom en timme kunna skjutsa resande till nästa skjutsstation. När gästgiveriets egna skjutsar inte räckte skulle bönder runt omkring kallas in och mot betalning hjälpa till med skjutsandet. Efter hand organiserades även denna hjälp och en särskilt anställd hållkarl vid gästgiveriet fick till uppgift att hålla reda på vilken bondes tur det var att bistå med skjuts. Bönder som bodde långt ifrån skulle inställa sig med så kallade hållhästar och närboende bönder skulle hålla beredskap med reservhästar.

I Östergötland fanns från 1600-talets mitt och fram till 1900-talets början 130 gästgiverier och skjutsstationer och en av dessa var således Stora Örsäters gästgiveri.

Stockholmarna

”Vi kallas stockholmarna fast vi har haft huset i nio år!”. Lars skrattar gott när han och hustrun Anna visar runt i det gamla gästgiveriet. Och smeknamnet är egentligen inte konstigt, för även om de ofta är i Åtvidaberg så bor de faktiskt i Stockholm. Det gamla gästgiveriet är, trots sin storlek, ett fritidshus. ”Vi hade”, berättar Anna, ”länge letat efter ett hus när jag fick syn på det på nätet. Vi åkte för att titta på det och det sa klick direkt, jag blev jättekär.”

Lars lyfter på kransarna som hänger på den stora ytterdörren och blottar de vackra träutsmyckningarna som tydligt vittnar om och illustrerar gästgiveriets dagar; människor bänkade runt ett matsalsbord och en hästskjuts som rullar fram mellan en milsten och en stor ek. Innanför ytterdörren finns hallen och den stora salen. Dörren från salen ut till det som en gång var serveringsrum är praktiskt utrustad med ett litet tittfönster så att personalen kunde hålla koll på gästerna.

Lars kikar ut genom det lilla tittfönstret

”Vi hade ingen anknytning till Åtvidaberg innan vi hittade ett drömhus här”, fortsätter Anna, ”det kunde lika gärna ha legat i Piteå eller i Ystad. Så döm om min förvåning när min mammas släktforskande kusin plötsligt hör av sig och berättar att mina äldre släktingar vid 1800-talets mitt bodde i Lilla Örsäter!”

”Tänk så mycket det här gamla trädet måste ha sett och upplevt”. Anna läger handen på den väldiga ekens stam. Hon och Lars har mätt dess omkrets och kommit fram till sex och en halv meter. Exakt hur gammalt trädet är går förstås inte att säga, men att det stått där sedan gästgiveriets dagar vet vi ju.

Anna, Lars och hunden Viggo

Oordning anmäld

Slokhatten som under färden skyddat ansikte och nacke mot den stekande solen är nu genomblöt av svett. Han kastar den i vagnen innan han hoppar ned från kuskbocken. Medan han selar av hör han hur hållkarlen möter upp resesällskapet från Linköping och erbjuder ett mål mat och övernattning. Hinnie spetsar öronen, måtte de inte vilja åka vidare redan nu. Även om han har nya pigga hästar att spänna för så känner han sig helt slut själv. Han andas ut när han hör sällskapet gå mot huset.

Han utfodrar hästarna och tänker återigen på förra årets inspektion och böndernas anmälan om oordning vid gästgiveriet. Deras invändning gällde främst det faktum att gästgiveriet inte förestods av en mansperson utan att en kvinna, sergeant Björnlund hustru, hade kontrakt med jordägaren och rätt att förestå gästgiveriet. Vidare hade de påpekat att reservhästar felaktigt används före hållhästar samt att sergeant Björnlund i dagboken hade antecknat privata resor med gästgiveriets hästar som betalda skjuts, varigenom reservlaget blev lidande.

Han suckar. Som tur var hade fru Björnlund stått på sig. Hon hade med bestämdhet vidhållit att hon hade giltigt kontrakt med Baron Adelswärd och att hon inte gjorde något felaktigt. Vid närmare undersökning hade det till slut och, om han får säga det själv, föga överraskande uppdagats att den som orsakade oredan var rusthållaren Arvid Larsson i Lilla Örsäter. Även reservlaget hade intygat att Arvid vid inte mindre än tre tillfällen när han hade skjutskavlarna hade rest bort med sina hästar.  Hållkarlen hade läst upp protokollet för dem och där framgick att Arvid varken frågade efter ”lag eller förordningen utan handlar efter godtycke” och skulle dömas till böter.

Men nu har han hört att fru Björnlunds far har gått bort och att familjen ska flytta till hans gård Målsäng i Grebo socken. Han kommer att sakna gästgiverskan och känner sig starkt förvissad om att man nu kommer att se till att mansperson kommer i hennes ställe.

Spökar det?

”Ja”, svarar Anna och Lars nickar, ”det spökar här. Det är dock ett snällt spöke som inte vill något illa. Men vi har båda två, oberoende av varandra, sett en man i huset.” Lars lägger till: ”Jag såg siluetten av honom häromdagen, genom fönstret där.” Lars pekar på fönstret som vetter mot sjön. ”Att det är samma man vi ser är vi säkra på, han bär slokhatt.”

 

Epilog

Hinnie fick rätt. Nästa gästgivare vid Stora Örsäter var en man, Eric Jonsson. Därefter kom Johannes Carlsson, Carl Petter Dahlgren, Vaste Johansson Brodén och slutligen, den siste gästgivaren, Eric Magnusson som dog 1877. Därefter flyttades gästgiveriverksamheten in till Åtvidaberg och huset i Örsäter kom att hyras ut till Baroniets anställda och senare ett sommarhus för Forskrafts tjänstemän. Under kriget uppläts huset till polska flyktingar. År 1948 köpte familjen Hamilton Örsäters gamla gästgiveri.

Hinnie sörjde det faktum att Björnlunds skulle flytta. Vad han inte visste när han stod där på gårdsplanen och selade av hästarna var att han och pigan Brita Jonsdotter skulle erbjudas följa med till Grebo.

Med van hand trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med skjortärmen. Han är nöjd med vad han ser. Paret som idag driver gården gör det tillsammans, det verkar inte finnas någon skillnad mellan man och kvinna såsom det var förr. Men han förundras över hur de får det att gå ihop. Han ser inga skjutsar och inte så många tillströmmande resesällskap. Då och då kommer gäster och de övernattar för all del under en längre tid. Det lagas mat och stämningen är god. Men värdparet och gästerna lagar mat och sitter ned vid bordet tillsammans och det händer till och med att Anna och Lars går till sängs först av alla. Märkligt.

Han tänker på rusthållare Arvid Larsson. Han har hört sägas att Arvid skulle ha varit den siste gästgivaren vid Örsäter. Inget kunde vara mer felaktigt. Däremot hade Arvid, som så många andra som höll hästar till skjuts, en krog. Det var en ingen lyckad kombination. När Arvid dog år 1841 var han starkt försupen. En av hans söner, Marcus, blev berömd konstnär. Om honom finns det mycket att berätta tänker Hinnie där han går mot bryggan för att svalka sig. Det är dock en historia som förtjänar ett helt eget kapitel.

Berättelsen bygger på länsstyrelsens arkivmaterial om gästgiverier och skjutsar, kyrkoboksmaterial, litteratur om gästgiverier såsom Kaj Kjellströms ”Östgötska gästgivargårdar” samt intervjuer med Lars Janson, Anna Jäderholm och Monika Carlsson.

 

 

Dela gärna det här inlägget