månadsarkiv: september 2018

Torp

Ett smeknamn kan födas på många sätt. Till exempel kan en liten lintott knata in i hönshuset och härma hönsen och vips heter han, för resten av livet, Kacke. Det kanske till och med är så att Sven-Axels kompisar och inte ens vet vad han egentligen heter. Sven-Axel eller Kacke föddes som barn nummer tre i en syskonskara som så småningom skulle bli fyra. Sedan tidigare fanns brodern Karl-Erik och systern Gun-Britt och slutligen, några år senare, kom lillebror Pelle. Hönshuset är sedan länge borttaget, men Sven-Axels namn liksom barndomshemmet Torp består. Kacke bor faktiskt kvar där än idag. Det är förstås inte bara hönshuset som är borta, mycket annat är också förändrat. Torp ligger ett stenkast från sjön Örn och det var betydligt mer liv och rörelse här på den tiden Örnbadet med camping och godiskiosk fanns liksom festplatsen vid huset. Eller snarare husen – för det fanns både en Västergård, Östergård och Mellangård Torp.

Hälften om någon ”bara” hade dött

När barnen var små hade doktor Brundin och hans familj ett sommarställe i Torp. ”Vi var”, berättar Gun-Britt, ”de första i Torp som hade telefon.” Så när folk i behov av vård behövde komma i kontakt med doktorn ringde de helt sonika till familjen Svensson. Sedan fick någon i familjen springa över till Brundins och underrätta doktorn, som i sin tur vanligtvis snabbt gav sig iväg i sin bil för att hjälpa den behövande. Ibland kunde telefonsamtalen komma mitt i natten!

”Vi barn brukade tävla om vem som skulle springa och säga till Brundin.” Doktorn var nämligen givmild och barnen kunde räkna med att de skulle få en peng för besväret. ”Men kom man med beskedet att någon hade dött fick bara halva lönen”, skrattar Gun-Britt, ”då var ärendet liksom avklarat och inget behövde göras.”

Så började det

Det var barnens farfar, nämndeman och brukare Karl Erik Svensson och farmor Jenny som först bosatte sig i Torp, eller Åtvidstorp som det också kallas. Årets var 1915. Karl Erik och Jenny hade gift sig tretton år tidigare och fått tre söner och dotter.

Dottern Astrid, sonen Axel, mor Jenny, sonen Manne, sonen Simon och far Karl Erik. Foto: privat

Jenny och Karl Erik på baksidan av Torp. Foto: privat

Många år senare, på 1930-talet, tog en flicka vid namn Dagmar Lidholm tjänst som hembiträde i ett av husen Torp. En av sönerna i Åtvidstorp, Axel, och Dagmar fattade tycke för varandra och så småningom gifte de sig. När de fyra barnen Svensson var blott 7, 9, 10 och 12 år gamla gick Axel hastigt bort. Det var strax efter andra världskriget och familjen hade, liksom de flesta andra, en bil som gick på gengas. Att gasen före förbränning utsöndrade dödlig gift var man omedveten om och en dag när Axel skulle värma upp bilen segnade han plötsligt ned och blev liggandes på marken. ”Jag minns det som igår”, säger Pelle, ”pappa bara låg där framför garaget.” Dagmar var bara 37 år och för ung för att få änkepension. ”Det var en fattig tid”, nickar Kacke och syskonen minns hur modern brukade titta på sina barn och säga att hon åtminstone hade dem.

 

Karl-Erik, Kacke, Pelle och Gun-Britt. Foto: privat

Mästare och skidans dag

Trots de sorgesamma åren är de ljusa och roliga stunderna många. Kacke berättar hur han som ung blev Åtvidsmästare i 110 meter häck, stavhopp och tresteg. Om han inte har fel håller hans resultat än idag. För att lära sig hoppa stav tränade han hemma på gården. Med hjälp av en hässjestör flög han över grindarna. För att falla mjukt bäddade han med hö bakom grinden. Allt fungerade enligt plan till den dag korna hittade festmåltiden och Kacke höll på att landa mitt i en koflock.

Pelle berättar om den gången när han som liten grabb deltog i ”Skidans dag” i Åtvidaberg. Själva loppet var 1,5 km långt med start där Tennishallen ligger idag. För att ta sig till loppet skidade han de 8-9 km från Torp till Åtvidaberg. Eftersom han var osäker på markeringen kom han under själva loppet in på fel spår och åkte minst 5 km istället för 1,5. När han väl hade skidat hem till Torp hade han tillryggalagt omkring 2,5 mil och mörkret hade sedan länge fallit. Pelle kom även att spela flera år med ÅFF och med A-laget när de befann sig i division 3. I tidningsreportage fick han smeknamnet ”Torparn”. I en lagbild från 1960-talet är han fotograferad med de två landslagsspelarna Bengt ”Julle” Gustavsson och Roger Magnusson.

”Minns ni när Hamiltons flyttade in i Örsäters gästgiverigård?” Gun-Britt tittar på de båda andra och skrattar. De var så nyfikna på familjen med det fina namnet och stora huset att de en dag smög sig fram bakom buskar och träd för att få en glimt av de nyinflyttade. På gårdsplanen befann sig tre högljutt bråkande barn. Storögda och säkert lite fnissiga smög sig syskonen Svensson därifrån och kunde för mor hemma i Torp berätta att barnen Hamilton ”är precis som vi.”

Löneförhandling

Syskonen var vana vid att hjälpa till hemma på gården. En återkommande uppgift sommartid var att gallra betor. De hade blivit lovade 10 öre per rad. En rad var omkring 150 meter lång. När de hade gallrat en halv rad var de redan trötta och ryggarna smärtade. Det här arbetet var värt mycket mer än 10 öre. De pratade ihop sig och gick sedan upp till mor i Torp för att förhandla sig till 25 öre per rad. De fick ett blankt nej men, och detta var bättre än alla ören i världen, ett löfte om en resa till Stockholm. ”Gröna lund hägrade” säger Gun-Britt med ögon som fortfarande glittrar vid tanken på familjeresan som till slut blev av. Bara själva resan var ett äventyr. Cykel till stationen i Åtvidaberg, rälsbuss till Ringstorp med byte till ny buss som tog dem till Norrköping och sedan tåg till huvudstaden. På tåget plockade Dagmar fram de hemmagjorda smörgåsarna. I Stockholm arbetade Dagmars syster, barnens moster, på ett konditori vid Midsommarkransen. Mostern delade rum med kokvrå med en vän och här fick familjen Svensson lov att bo i två nätter. De besökte Grönan och museer. ”Jag minns att vi gick och gick, vi vågade inte ta bussen.”

Livligt vid Torp

När Axel levde var han ordförande i Sveriges Lantbruks Ungdom och livligt engagerad med att arrangera allehanda publika aktiviteter. Det var drivande av godiskiosk på festplatsen vid Torp, utomhusteater, dans och uppträdanden. Barnen Svensson uppträdde ofta med sång. Vid ett tillfälle skulle Pelle vara med och sjunga i Folkets hus och ville absolut inte gå upp på scenen om inte ljuset i salongen var släckt. Trots ljuslagd scen levde han i tron att om han inte såg publiken kunde de inte se honom.

Teaterföreställning. Axel fyra från vänster på övre raden med Dagmar bredvid sig. Foto: privat

Vid den här tiden var det full aktivitet vid badplatsen i Örn. Här fanns såväl simskola som allmänt bad med lekplats och kiosk. Både Pelle och Kacke har i sina yngre tonår städat skräp på badplatsen. ”Jag slog en spik i en käpp så att jag lättare kunde plocka upp alla papper. Jag var alltid så noga, så noga.” Pelle ler. ”Och så fick man hämta ut sin lön på kommunhuset”, tillägger Kacke.

Och det var här vid, eller faktiskt på, Örn som Gun-Britt träffade Kjell. Han hade kommit till Åtvidaberg som lantbrukselev och kom senare att bli greenkeeper på golfbanan. Nu var det vinter och Kjell hade hört att det spelades bandy på Örns is. Så han åkte ut. Och inte hade han trott att han förutom bandyspel på en uppskottad bandyplan skulle träffa en söt flicka där på isen.

”De åkte på isen hand i hand”, minns Pelle. När Gun-Britt kom hem till sin mor den dagen deklarerade hon: ”Den pojken ska jag ha sällskap med tills han gör slut!” Och sällskap blev det, men slut tog det inte. Och nu har de varit ett par i inte mindre än 65 år.

Pelle, Gun-Britt och Kacke september 2018.

Berättelsen bygger på intervjuer med Kacke, Pelle och Gun-Britt samt kyrkoboksmaterial

Dela gärna det här inlägget