månadsarkiv: maj 2020

Dans bort i vägen

Förr i tiden, när ungdomar kanske var mindre anspråksfulla än idag, kunde de samlas i en krök på en grusväg tillsammans med en spelman som stämde upp på sitt dragspel och så dansade man hela kvällen och kanske natten så dammet yrde.

I Åtvid med omnejd har det historiskt sett funnits dansbanor lite här och där. I kommande podd som släpps på fredag den 15 maj besöker Roy och jag ett gammalt danspalats som förmodligen inte är allmänt bekant. Få, om någon, minns den gamla dansbanan som var ett populärt tillhåll under 1930-talet och brann ned i samband med ett åskoväder tidigt 1940-tal. Vill du veta mer om dansbanan med ett synnerligen spännande namn så får du lyssna på avsnitt 17.

I min jakt efter mer information om gamla dansbanor i och runt om Åtvid kontaktade jag Barbro Johansson (fd Pettersson) som jag har intervjuat flera gånger i samband med torpboken. Barbro har nämligen alltid älskat  att dansa och jag vågar nog påstå att det inte finns en dansställe här i närheten som hon och hennes vänner inte besökt! Under sina utekvällar bar Barbro dessutom de mest fantastiska, egenhändigt sydda, klänningar.

Barbro har gett mig lov att delge hennes minnen här. Du som läser får gärna fylla på med egna berättelser i kommentarsfältet nedan. Tänk så kul om vi här kan samla minnen från dansställen i och omkring Åtvidaberg.

Barbro började sin dansbana 🙂 redan tidigt 1960-tal när hon fortfarande gick i skolan. De allra första tillställningarna kallades ”hippor” och de ägde rum hemma. Till hipporna bjöd man hem de som ville komma, åt och drack lite smått och gott och så dansade man där man fick plats;  i vardagsrummet, i gillestugan eller annat lämpligt rum. På grammofonen spelades  ”What do you want to make those eyes at me for” och ”Still” med Emile Ford & The Checkmates och ”Rock Around the Clock” med Bill Haley. Förmodligen släckte man  ljuset någon gång ibland som snabbt åter tändes av oroliga föräldrar.

Barbro 1963

Ibland ordnades dans för klassen i aulan på Centralskolan och på fredagar kunde man bege sig till ungdomsgården bakom Centralskolan i hörnet till Douglasvägen. På ungdomsgården dansade Barbro Twist till bland annat bandet ”V.I.P.s”.

I mitten av 1960-talet hade Barbro slutat skolan och arbetade på Facit. År 1969 flyttade hon till Ekbacken – Facits flickhotell. Och nu tog danslivet verklig fart! Vintertid var det dansställen i Linköping som gästades; Cupolen, Lorry, Baldakinen, Grottan, Frimis och Svarta Tjuren. Dans ordnades även Folkets hus i Åtvid, Björsäter, Rumma, Borkhult och Överum.

”Vi var flitiga besökare på populära Vallonen i Överum. Mycket bra orkestrar (Ingemar Nordströms, Tobbes, Garvis, Hardes, Sven-Ingvars, Flamingokvintetten och Sten & Stanley) och alltid fullt med folk! Kommer ihåg att en gång hade de höjt entrén till 8 kronor (tidigare 6 kronor) och vi sa att snart tar de väl 10 kr!?”

Barbro och hennes vänner snålade verkligen på lönen för att ha råd att åka på dans. Men det var det värt!

Sommartid var det utedansbanor i och omkring  Åtvidaberg som lockade. Inte minst Folkets park med alla sina fantastiska artister. ”Little Gerhard”, men även Tjadden Hellström och Elon Dahl, den duktiga lek-allsångsledaren,  Malmstenstruppen, Monica Zetterlund. På pingstafton var det tradition att åka på dans till Valö, den lilla ön i sjön Björkern i Björkfors medan Halsebo ställde till med dans i logen på midsommardagen. ”Vi cyklade dit över skogen och klädde cyklarna med björklöv.”

Att Barbro hann med! För till detta tillkom även dansbanan i Broddebo, logdanserna i Anderstorp, Brudtallen vid Hycklinge, Parken i Gamleby, dansen i Kvarntorp i Söderö. den årliga Stensnäsfesten och Falerumsfesten! Och sist, men långt ifrån minst, danserna på hotell Stallet!

”Jag vet inte hur vi hade råd, men roligt hade vi i alla fall!

 

 

Dela gärna det här inlägget

En sockertopp till förste maj

Sedan sist – bok och podd
Att berätta historierna om Baroniet Adelswärds torp, gårdar och boställen här på bloggen och avsluta projektet med att skriva samman berättelserna samt tillföra berättelsen om Adelsnäs i boken ”Från Adelsnäs till Österby. Torp och hem inom Baroniet Adelswärd” har varit helt fantastiskt. Arbetsamt och fantastiskt. Bokens första upplaga sålde slut på nolltid, ja faktiskt i princip i samband med boksläppet på Åtvidabergs bibliotek den 14 december. Tänka sig att boken blev en något av årets julklapp i Åtvidaberg. Det kan finnas ett fåtal böcker från den andra upplagan kvar på ICA Getingens förbutik i Åtvidaberg.

 

Gensvaret på boken har varit enorm och jag vill passa på att tacka alla för det! Jag känner stor tacksamhet och glädje att möta så många som sagt så vänliga saker om boken.

Efter texterna om torpen har det inte funnits tid att skriva på bloggen – tyvärr. Jag tycker ju om att skriva.  Jag har lagt all min tid på att sända podd tillsammans med Roy Andersson. I över ett års tid har vi, en gång i månaden, släppt ett avsnitt av ”Åtvidaberg i backspegeln” och det är galet roligt. Även gensvaret på podden har varit otroligt. Och vi har med den nya kanalen även haft förmånen att möta såväl gammal publik (alla ni som brukar komma på Roys och mina föredrag och läsa det vi skriver) och ny publik. Tack alla för era kommentarer, frågor och önskemål! Fortsätt höra av er, det är så värdefull! Vi kommer att fortsätta sända podd så länge vi kan finansiera det med hjälp av bidrag från stiftelser, företag och privatpersoner. För ämnen råder det ingen brist på! På tisdag spelar vi det 17:e avsnittet och testar då för andra gången att kuska ut och besöka de ställen vi talar om. Det ger lite mer nerv och är kul. Dock fick vi inte till ljudet så bra förra gången (avsnitt 8 – ”Över stock och sten”) så nu förser vi vår lilla inspelningsmanick med strumpa, sätter oss i lä och ser till att få det riktigt bra. Som vanligt har vi lagt ner en massa tid på forskning, manus och förberedelse så det är som alltid härligt när det är dags att spela in igen. Om du inte har lyssnat på podden så hittar du den där poddar finns, på spotify och via länk på www.brukskultur.se. Och det fina i kråksången är ju att man inte behöver ha bråttom – avsnitten ligger kvar och väntar på dig tills du har tid.

Vandring i skogen

Coronatider – en galen och rörig tid och Roy och jag är extra glada att vi ändå kan ses och göra podden som vi dessutom vet är ett extra välkommet inslag i flera människors liv just nu. Varför inte passa på att  besöka en del av de platser vi talar om? För visst är det härligt att vi kan gå ut och njuta av naturen och allt den har att erbjuda? Jag själv är särskilt förtjust i skog och jag springer eller går flera gånger i veckan i några av våra närliggande skogar. Och även om man har varit i samma skog tusen gånger så upptäcker man ofta något nytt. Inte minst om man tar en ny stig.

Sockertoppen

Jag är ofta i Hallaholm och på senaste tid har jag glatt mig åt de nya lederna som Mountainbike-klubben gör. Rosa markeringar. Så idag tog vi oss för att starta vid Sockertoppen och inte vid Fågelbergsgatan som vi brukar göra.

 

Jag har aldrig stått på själva Sockertoppen! Jisses, vilken utsikt. Och vilken bra träning att gå uppför den backen!

Mats hängde mycket i Sockertoppen när AK Pisten höll till där och han kunde visa var den gamla skidbacken fanns, var man gick av liften och var han ramlade och bröt benet! 🙂 Bilden ovan är faktiskt den gamla backen!

Vill ni veta mer om Sockertoppen och om AK pisten så lyssna på poddavsnitt 4! Inte minst överraskande är Roys avslöjande vad han en gång gjorde på ett lastbilsflak vid Sockertoppen.

Hallaholm

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är torpen som står i Hallaholm en naturlig del av området och jag har egentligen aldrig tänkt på att det faktiskt har bott människor i dem. Men det har det! Förstås.

De sista permanentboende flyttade ut ur torpen år 1950 och hade då bott där i ca 15 år. De hette Olof och Sara Svensson och hade sönerna Thore, Tage och Åke. Thore, den äldsta av sönerna, är idag över 90 år och jag har, långt före Corona, besökt honom och han har berättat för mig om hur det var att bo i Hallaholm.

Thore berättade att det var mer öde där än det är idag. Några enstaka hus men mestadels skog, gärden, hagar och åkermark. Nedan ser ni Långbrottsgatan i början av 1900-talet fotograferat av Thorin.

Och alla vet väl att i Hallaholm huserar Svarta damen och att här finns ett mystiskt Flaggstångsberg? Och varför heter det Hallaholm?  Lyssna på avsnitt 14 om du vill veta mer. Nedan ser du Alrik Agerbos bild på midsommarfirande i Hallaholm 1953.

Flygkraschen vid Glypen

Jag längtar efter att få hålla föredrag igen. Jag skulle ha hållit ett par under våren – om bankrånet i Linköping 1854, om den olyckliga Anna Charlotta Hulter och om Västgötehålet – men de blev inställda. Men nu har jag ju tid att förbereda nya berättelser. Och jag har en verkligt spännande en på lut som jag hoppas få berätta för många i höst.

Dela gärna det här inlägget