Åbacka

Han hade utbildat sig på Kolleberga och därefter haft en tjänst i Motala. Men han trivdes inget vidare. Skogen han var satt att sköta var inte mycket att skryta med och det var erbarmligt blåsigt vid Vättern. När han så får nys om att Baroniet Adelswärd i Åtvidaberg söker en skogvaktare är han inte sen att söka. På våren 1953 beger han sig till den gamla kopparbruksorten och infinner sig i god tid på Brukskontoret på Kyrkogatan.

”Vi söker en man i trettioårsåldern”. Mannen bakom skrivbordet tittar granskande på honom. Arne Dahlgren lyser upp: ”Det fyller jag imorgon!”

Arne är inte ensam om att hoppas att tjänsten ska bli hans. Hustrun Margit delar hans förhoppning. Hon är trött på deras boende utanför Motala med så många grannar tätt inpå. Och hon och Arne kommer att få glädjas. När försommarens grönska är som skirast packar de in sig i sin lilla gråa Morris Minor med röd skinnklädsel för att besöka sitt nya hem, Åbacka. I baksätet sitter fyraårige sonen Anders. Han tycker det är spännande. Ett äventyr väntar.

”Det var ett lågt rött hus mitt i ute i skogen, men nära stora landsvägen till Kisa” skriver Margit i sin dagbok. I Kisa bodde Arnes föräldrar och hon såg fram mot att ha dem nära. ”På andra sidan huset rann en bäck i en djup ravin. Det blåste inte i Åbacka och inga grannar som kunde kontrollera när vi gick in och ut.”

abacka_flygfoto

Huset de har flyttar till är betydligt större än deras tidigare boende. Hela 200 kvadratmeter. Trots att de inhandlat lite nya möbler på auktion gapar många utrymmen tomma och kommer att få göra det under lång tid fram framåt.  Men vad gör det när man trivs? När de nu öppnar dörren till sitt nya hem för första gången har grannarna dukat upp välkomstkaffe och kaka i köket.

Under sommaren utökas familjen med den siamesiska katten Toy. Arnes skogvaktarkollegor retas med honom. Var har han sin hund? Arne och Margit tittar på varandra, de har aldrig haft en hund förut. Men så bestämmer de sig och tillsammans med Baroniets jägare Knut Heldqvist åker Arne till en kennel i Sturefors. När han kommer tillbaka är det tillsammans med den sex veckor gammal taxtik. Taxen får namnet Erry och blir snart en del av familjen. Till och med Toy accepterar henne så småningom och de blir goda vänner. Åren går och Erry hinner få valpar, däribland tiken Bibbi, innan hon så olyckligt förolyckas På annandagen får hon vittring på en räv och den är listig nog att springa ut på Stensjöns förrädiska is. Isen håller för räven, men inte för Erry. Med Bibbi startar Arne och Margit Hjortskogens Kennel vid Åbacka.

skogvaktarna

Skogvaktarna med flera på 1940-talet.
Övre raden: Knut Heldqvist, Arne Dahlgren, Arne Sandström, Gösta Gustavsson, Kalle Ny, Olof Westlund, Axel Johansson, Elof Lundell.
Nedre raden: Gösta Gustavssons far Erik, jägmästare Björndahl, Kalle Strand och Axel Johanssons far.

Liksom de andra skogvaktarna är det Arnes uppgift att sköta skogen i sitt distrikt. Nya plantor ska komma i jorden och skötas om. Inför skogsavverkning ska han mäta och syna. Under vinterhalvåret ska träden fällas med hjälp av ett stort antal skogsarbetare. Han ska organisera jakter och vakta skogen för tjuvskytte och annan stöld. Oftast stod de nog på god fot med de boende på gårdarna, men självklart kunde de från tid till annan betraktas som nitiska skogspoliser. Det bidrog i sin tur till att sammanhållningen mellan skogvaktarna var stark. De umgicks familjevis, såväl högtider som vardag.

”Vi hade” berättar Margit ”mycket nöje av alla skogvakarkollegor. Det var Maja och Karl Strand, Ingeborg och Elof Lundell, Maja och Axel Johansson, Astrid och Arne Sandström, Stina och Knut Heldqvist, Inga och Gösta Gustafsson, Ingegerd och Olof Vestlund, Britta och Kalle Ny och byggmästare Elof Andersson med fru Dagny.” Det var midsommarfirande, kräftskivor och luciafirande där skogvaktarbarnen stod för luciatåget. Till julen bjöd Arbetsledarförbundet in till julfest på ”mässen”. Men så upptäcktes det att skogvaktarna inte hörde till samma medlemsförening och så var det slut med julfesterna. ”Men” skriver Margit ”det tog många år innan den upptäckten gjordes.”

Efter en tid tipsar Arne en gamla kurskamrat från Kolleberga om en tjänst i Göthults distrikt. Tre år efter att Arne och hans familj flyttat in i Åbacka kommer Kalle Ny och hans familj till Tallbacken (läs här om Tallbacken).

”Vardagarna i Åbacka förflöt ganska lugnt” kan vi läsa i dagboken. ”Jag hade fått låna Farmors vävstol och satt uppe på sängkammaren och vävde. Draperier och gardiner, dukar och tabletter.” Det fanns inga jämnåriga barn i närheten så för det mesta lekte Anders själv. Ibland åkte han och Margit till bekanta som hade barn i samma ålder. Men när Anders var sex år kom en efterlängtad lillebror, Hans. Även om åldersskillnaden var stor så var Hans Anders’ enda lekkamrat så han fick hänga med på det mesta. ”Så ett och annat ben och arm bröts på vägen” skrattar Anders.

hans-och-anders

Hans och Anders

I början av 1960-talet tittas Åbacka över. Huset är dragigt och man kommer fram till att en del ska få stå kvar men behöver renoveras. Den andra delen är det inte mycket bevänt med, den är ett lapptäcke av gamla lagningar. Man beslutar att riva den delen. Baroniet har precis startat husfabriken Åtvidabergshus och ett sådant hus skulle passa fint att byggas ihop med det som finns kvar av det gamla Åbacka. Under tiden som det rivs, byggs till och renoveras flyttar familjen Dahlgren till Nya Sunneborg.

abacka_1928

På 1920-talet när Johan E Thorin fotograferar Åbacka var huset betydligt mindre. Det byggdes senare till med en del.

”Sommaren 1961 fick vi flytta in i ett fint Åbacka. Det var varmt och ombonat och jag hade fått ett härligt kök. Vardagsrummet blev väldigt vackert med öppen spis, som Arne hade ritat.”

Ytterligare sex år bor familjen i huset. År 1965 börjar Anders gymnasiet och flyttar till ett inackorderingsrum i Linköping. Arne, Margit och Hans flyttar till en gård i Berg. När Arne går i pension 1985 finns det två skogvaktare kvar, han själv och Gösta Gustafsson.

Idag lever inte Arne. På hans gravsten står det ¨Skogvaktare Arne Dahlgren¨. Det var så han önskade det.  ”Annars kommer ingen att veta vem som ligger där…”

Berättelsen bygger på samtal med Arne och Anki Dahlgren samt Margits dagbok.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *