Alltid försent!

Vi går mot en allt mer digitaliserad och nätbaserad värld. En del säger att tryckta böcker inom kort kommer att vara historia, att vi bara läser e-böcker. Jag kommer att kämpa emot. Jag älskar böcker i fysiskt form. Har jag lånat en bok av någon som visar sig inte bara vara bra utan underbar överväger jag alltid att köpa den för att ha den i min ägo. Tänk att läsa en riktigt bra bok och veta när det är dags att krypa ner under täcket att man ska få läsa igen, umgås med personerna i boken, befinna sig i en annan värld. Sagolikt oavsett genre. En oslagbar känsla.

Jag minns faktiskt den första ”boken” mamma läste för mig. En pixibok som hette ”Ludde kommer alltid försent”. Det var något kittlande med pojken som ”bara skulle” innan han gjorde som mamma sa. Så gick det som det gick! Maten blev kall, liksom koppen med choklad och inte hann han följa med mamma till affären eller prata med pappa i telefon. Jag kunde min Ludde helt utantill.

bok9

Jag var 8 år när jag läste min första egna bok. Jag kommer ihåg hur tjock jag tyckte att ”Babina” var och vilken tid det tog att läsa ut den. Jag förstod inte hela sammanhanget, men uppenbarligen var historien om den lilla cirkushästen tillräckligt bra för att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tror till och med att jag läste om den flera gånger.

bok12

Därefter var jag under många år helt såld på hästböcker. Ni vet: ”Britta och Silver”, ”Pysen rider igen”, ”Jill och ridskolan”. Jag levde mig in i de där böckerna och upptäckte, när jag började rida själv, att det fanns en påtaglig lucka mellan dikt och verklighet. Så mysiga som i böckerna var inte ridskolehästarna. Tacka vet jag Pysen. Inga tjuvnyp där inte. Hästar görs sig bäst i tryck, helt klart.

Sedan fick jag den här av mamma:

bok6

och Lotta fick sällskap av Jolly och Kitty. Underbara! Nästa period tror jag började när jag och min familj campade på Bornholm och jag träffade en tjej som var helt tagen av en bok, som jag bara måste läsa. ”Barn 312”. Jag lånade den bara några dagar innan hon skulle åka hem och jag var fast. Herregud, kommer ni ihåg den? Minns ni bokens framsida? Martina. Åh, vad jag ville vara hon fast hon var föräldralös, bodde på ett barnhem och sedan abrupt ryckte bort från sina fosterföräldrar. Vad gjorde väl det när hon hade brunlockigt hår, stora blå ögon och en liten söt mun? Det tog tid innan jag kom över den boken.

Sedan ja, så tog de här över mitt liv för en låååång period framåt:

bok8

Tillsammans med dem slukade man ”Starlet” som, till skillnad mot de här, var i behändigt format:

bok11

bok1

Sedan kom mystiska Agatha Christie, frestande Jackie Collins och den intrigerande Sidney Sheldon. Undrar hur det skulle vara att läsa om dem nu? Förmodligen fullständigt olidligt och därmed vansinnigt. Så synd att förstöra bra minnen. För ett par somrar sedan läste jag dock om en bok som jag läste första gången för typ tjugo år sedan och som gjorde stort intryck. Farligt, men jag tog chansen. Det var Kerstin Fredrikssons ”Simon och ekarna” och den är fortfarande mycket bra.

När man blev äldre så hittade man Minette Walters och det var bara WOW! Fantastisk. Man tyckte att hon förtjänade Nobelpriset, minst.

Avslutningsvis något positivt om utveckling. Talböcker. För de som hellre vill lyssna för att det är mest praktiskt eller de har svårt att läsa så är det kanon. Jag befann mig i bilen för ett par år sedan och hade precis lyssnat klart på Sommar i P1 när Håkan Nessers röst tog över sändningen och mig. Han läste sin novell ”Förrättningen”. Det var magiskt och jag var tagen i dagar efteråt. Vilken historia, vilken röst, vilket språk.

Kvar i minneslådan har jag Ludde. Sorgfria, söta Ludde som aldrig lärde sig, Han var ju så härligt comme si, comme sa. Det är också något att ta efter. För det ordnade sig ju alltid till slut ändå.

bok2

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *