Är det bara jag som kallar platsen så?

Jag vet inte när jag förstod att platsen inte heter så på riktigt. Det var en märklig upplevelse. Lika märklig som när jag fick veta att en kollega inte hette Tina utan Görel. När jag väl förstått detta, när vetskapen fått fäste i min disorienterade hjärna, kom nästa oundvikliga tanke som gav mig i det närmaste en nära-döden-upplevelse: tänk om bara är jag och min mamma och syster som kallar platsen så. Tänk om alla vet att Görel heter Görel och undrar vad jag menar när jag kallar henne Tina. Kanske fnissar bakom min rygg: ”Hon tror att Görel heter Tina, hon har ju inte fattat någonting!”. Vi måste framstå som idioter. Hade det verkligen varit frågan om en Tina hade Tina, om hon hade varit en vänligt sinnad själ, kunnat hjälpa mig och säga att du säger fel namn till mig, jag heter Görel, men nu är Tina en plats och platser talar vanligtvis inte. Ni förstår att min tillvaro skakar i sina grundvalar?

Jag ska inte avslöja vad jag, och förmodligen du, kallar denna plats utan jag låter dig fundera över det. Så får vi se hur utbrett det är. Om det är vanligt förekommande, vilket jag innerligt hoppas och tror, så kan man fråga sig om nyinflyttade överhuvudtaget förstår vad vi menar? Om och när de förstår vad det är vi säger så är frågan om de anammar detta och säger som vi?

Som sagt, det är en plats. En plats vi kallar för något. Något ganska underligt egentligen. Nedan kommer platsen att kallas tja … platsen. Platsen rymmer flera andra platser, här kallade miniplatser. En del av dessa miniplatser fanns redan när jag var liten och långt före det. Andra har försvunnit, en del har flyttat och många är nya. Som liten tyckte jag att en del miniplatser var härligare än andra. En del var ganska tråkiga och andra till och med hemska. Men min huvudupplevelse av platsen som helhet, då som nu, är positiv.

En utomordentligt rolig miniplats var den röda brandbilen med skinnklädsel som man ficksandström sitta på när man skulle prova skor. Och så fanns det en miniplats som doftade gott av nya läderbollar. En spännande men läskig miniplats var där jag stod utanför och vaktade xmin lillasyster i barnvagnen medan mamma hämtade sitt pass. En man i uniform gick förbi och av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att tyst (trodde jag) sjunga en sång om hans yrkeskår. När mamma hade hämtat sitt pass kom den uniformerade mannen tillbaka, tittade strängt på mig och undrade vad jag nyss hade sjungit. Först mindes jag inte, det hade ju passerat flera minuter, sedan kom jag på det och blev livrädd. Skulle jag åka i fängelse till följd av enkel sång?

En annan mindre mysig miniplats var platsen där mamma provade kläder och jag otåligt gick upp och försiktigt petade på skyltdockan i fönstret. En opålitlig mannekäng, visade sandeliushuset byggs 1949sig, för jag rörde henne faktiskt nästan inte alls när hon helt sonika bara tippade omkull. Med ett brak. Jag minns att mamma tog mig ganska hårt i armen när vi gick därifrån. En annan plats var där allt som oftast stod en silverblänkande Jaguar utanför och där mannen i brunt vågigt hår höll upp dörren och bockade djupt. Även om man hade stor respekt för den här mannen så gick man gärna in här för att de hade så god mjukglass och himmelska semlor.

Idag finns det ingen skoaffär kvar inne i Getinghuset där man får sitta på en brandbil när man provar skor, polishuset låg på samma ställe som idag (även ramsan ”polis, polis, potatisgris” finns kvar) och klädaffären Continent med sin opålitliga skyltdocka är bortaContinent sedan länge (när skyltdockeepisoden inträffade låg affären där Yunic ligger idag), sandströmshuset (tänk att man fortfarande säger så!) finns kvar men utan Sandström och hans sportprodukter (idag finns här en begravningsbyrå och hårfrissa). Vårt gamla Sandelius konditori har funnits på samma plats i 65 år i år.

Ni har nog kommit på vilken plats jag avser, frågan är om ni vet vad jag och förmodligen resten av Åtvid ofta kallar den?

Bilden i ordning:

Stora torget 1953. Foto: Alrik Agerbo
”Sandströmshuset” 2015. Foto: Camilla Smedberg

Sandeliushuset byggs 1949. Fotograf: okänd
Interiör från Continents klänningsavdelning 1956. Foto: Arne Flink 

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

4 reaktioner på ”Är det bara jag som kallar platsen så?

  1. Jag bodde under min uppväxt från slutet av 40 talet och in på 50-60 talet på Sunnebovägen 9. Det är det vita huset som ligger mitt emot ”Slätta”. Om vi skulle iväg och handla på byn, sa vi alla att vi skulle ”neråt” eller ”neråt samhället”, så jag håller med Camilla. Finns det fler uttryck, så skriv och berätta.

  2. Klart att det heter ”neråt”! Det har man ju alltid sagt. Även då man som jag bodde en bit ut på landet använde man det självklara uttrycket

  3. För mig som bodde i Garpan och verkligen fick gå neråt – nerför backar – så var benämningen otroligt logisk!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *