Alla inlägg av camesty

Lindelund

Gamla, svartvita fotografier. En familj stående framför ett hus, en man i ståtlig chaufförsuniform invid en gammal bil och en grupp tjänstefolk iklädda livré och stärkta förkläden. Och så en bild på ett bröllopspar stående framför stora porten till Adelsnäs.

Anna

Hon sitter framför den lilla pigspegeln och drar hårborsten genom det korpsvarta håret. Långa, frånvarande drag. Vanligtvis brukar hon kasta hätska blickar mot de ostyriga lockarna som aldrig vill ligga på det sätt hon önskar. Men nu är hennes blick fjärran. Anna är nitton år gammal och både spänd och förväntansfull över det som väntar. Hon ska visserligen inte ta ett lika stort steg som sin äldre bror Axel som flyttade till Nordamerika för två år sedan. Hon ska bara flytta till andra sidan samhället, från lifgrenadiertorpet i Eksätter till Östantorp. Men det är ett stort steg för henne.

Anna kom att arbeta som piga på komministerbostället i Östantorp i ett år. I samband med prästfamiljens flytt till Landeryd flyttar hon återigen hem till sina föräldrar, nu bosatta i Tranebo. Hennes far är före detta lifgrenardieren, numera torparen, Karl Alfred Ek och hennes mor Kristina Charlotta Cederqvist. Anna har två äldre syskon, Eva och Axel, och fem småsyskon. Det är Axel som, 20 år gammal, flyttade till Amerika. Då och då dimper det ned ett efterlängtat amerikabrev. Men trots Axels levande beskrivningar av landet och hur livet gestaltar sig där är det svårt att föreställa sig. Amerika är så ofantligt långt borta. Då är det lättare att föreställa sig systern Evas liv som piga Stensnäs i Ukna socken.

När Anna är 23 år gammal bosätter sig familjen i Åtvidaberg. Hennes far har fått en tjänst som nattvakt. Samma år, år 1908, flyttar hon för andra gången från föräldrahemmet för att arbeta som piga. Den här gången hos snickeriföreståndaren Karl Ludvig Skogh som tillsammans med sin familj bor vid Bysjön 2, Solliden. Ytterligare ett år senare får hon tjänst som piga hos baron Theodor Adelswärd bosatt på Villan. Elva år senare följer hon med i flytten över sjön till den nya herrgården. Nu tituleras hon piga och husjungfru.


Anna står som nummer två från vänster i översta raden. Foto: privat

Gunnar

Han är yngst i syskonskara av sju barn och fortfarande en knatte när hans äldre syskon flyttar hemifrån. Han vet inte när i tid drömmen föds, kanske när han passerar den närbelägna Elgerumsgården och dess fantastiska trädgård? Men när den väl slagit rot kan han inte få den ur sitt huvud. Och han vet var, på vilken plats, han kan förverkliga sin dröm. När kriget är slut tar han, 25 år gammal, avsked av sin far Olof och mor Johanna och beger sig de 15 milen från Mönsterås till Åtvidaberg.

Tillsammans med sju män i åldrarna 23 till 25 skrivs han i november 1918 in som elev på Åtvidabergs trädgårdsskola. Det han inte vet är att efter två år i den lilla bruksorten inte bara ska kunna titulera sig trädgårdsmästare utan även blivande make. Trädgårdsskoleeleverna ägnar mycket tid att färdigställa parken som ska omgärda den nya herrgården Adelsnäs. Det innebär att han ofta träffar på tjänstefolket och bland dessa finns Anna. De har kastat många blickar på varandra och samspråkat lite nervöst innan han till slut en dag vågar bjuda ut henne.

Bröllop

De har bestämt sig för ett enkelt bröllop på sensommaren 1921. Gunnar har återvänt till Mönsterås när Anna kontaktar honom. Han tror inte sina öron. Skojar hon med honom? Gifta sig på herrgården? Anna skrattar åt hans förvirring och försäkrar honom att hon inte skojar. Baronen är förvisso vänlig och frikostig, men han har en god anledning till sitt förslag.

Anna Adelswärd (senare Sparre) var femton år gammal när bröllopet mellan Anna och Gunnar ägde rum: ”Nästa fest var Anna Eks bröllop med trädgårdsmästare Karlsson, en av de många eleverna på trädgårdsskolan. De elever som arbetade närmast huset bjöds alltid på elvakaffe i köket, vilket resulterade i många äktenskap.”

Efter giftermålet bosatte sig paret i Mönsterås där dottern Anna-Greta föds i juli 1923. Men Anna trivs inte i de småländska skogarna och i oktober 1923 flyttar den lilla familjen tillbaka till Åtvidaberg.  Adressen blir trädgårdsmästarbostaden i Slevringe. År 1927 föds sonen Olof.

Här har familjen Karlsson förmodligen fått besök av Annas syster med man och barn. Anna-Greta är den lilla flickan i förgrunden. Olof sitter på trappan tillsammans med Anna. Foto: Johan Thorin 1928.

År 1932 lämnar familjen återigen Östergötland för Småland och bosätter sig i Voxtorp. Men utflykten från Åtvidaberg blir inte lång den här gången heller. Redan år 1935 är familjen tillbaka i trädgårdsmästarbostaden i Slevringe. Gunnar arbetar alltjämt som trädgårdsmästare men får nu utvidgat uppdrag som chaufför till bland annat Louise Adelswärd som nu blivit änka och bosatt sig i Slevringe.

Foto: privat

Gunnars hus och Lindelund

Alice Gunnarsson tittar på de svartvita fotografierna på bröllopsparet, mannen i chaufförsuniform, kvinnan med det stärkta förklädet i gruppen av tjänstefolk och slutligen familjen vid huset.

Foto: privat

”Jovisst är det Anna och Gunnar, min mans föräldrar.” Hennes röst får en sorgsen klang när hon berättar att Olof gick bort för några år sedan. ”En mer godhjärtad man stod inte att finna.” Alice betraktar den unge pojken på familjebilden. Slevringe, trädgårdsmästarbostaden, och senare ”Gunnarshuset”.

Gunnar, Anna-Greta, Olof och Anna. Foto: privat

Två generationer Gunnar kom att bo här. Efter Gunnar Karlsson flyttade Gunnar och Eva Andersson in i huset. Även denne den andre Gunnar arbetade som chaufför och som en ovärderlig allt-i-allo. När Gunnar och Eva gick i pension upplät Johan och Viveka huset som sommarbostad till Vivekas föräldrar. Och det var nu, med paret Lindegren och husets vackra plats i den lummiga omgivningen, som huset kom att kallas Lindelund.

Foto: privat

”Var det verkligen så att Annas och Gunnars bröllop hölls på Adelsnäs?”

Alice nickar bestämt. ”Ja, så har jag fått det berättat för mig. Det skulle komma en stor bröllopsfest efter detta och mina svärföräldrars giftermål blev ett tillfälle till repetition.”

Med säkerhet kan vi förstås inte veta, men helt otroligt låter det inte. Nästa bröllop på Adelsnäs ägde rum först två år senare, men det var en viktig tilldragelse. I Theodors och Louises förstfödda gifte sig då.

”Vet du”, avslutar Alice, ”att det var min svärfar Gunnar som planterade lindarna som pryder bildar allé vid grusvägen mot Slevringe.” Idag är de lindarna stora och ståtliga och bildar ett grönskande båge över vägen som leder mot Slevringe och Lindelund.

Berättelsen om Lindelund bygger på kyrkoboksmaterial samt intervjuer med Alice Gunnarsson och Johan och Viveka Adelswärd.

Dela gärna det här inlägget

Torp

Ett smeknamn kan födas på många sätt. Till exempel kan en liten lintott knata in i hönshuset och härma hönsen och vips heter han, för resten av livet, Kacke. Det kanske till och med är så att Sven-Axels kompisar och inte ens vet vad han egentligen heter. Sven-Axel eller Kacke föddes som barn nummer tre i en syskonskara som så småningom skulle bli fyra. Sedan tidigare fanns brodern Karl-Erik och systern Gun-Britt och slutligen, några år senare, kom lillebror Pelle. Hönshuset är sedan länge borttaget, men Sven-Axels namn liksom barndomshemmet Torp består. Kacke bor faktiskt kvar där än idag. Det är förstås inte bara hönshuset som är borta, mycket annat är också förändrat. Torp ligger ett stenkast från sjön Örn och det var betydligt mer liv och rörelse här på den tiden Örnbadet med camping och godiskiosk fanns liksom festplatsen vid huset. Eller snarare husen – för det fanns både en Västergård, Östergård och Mellangård Torp.

Hälften om någon ”bara” hade dött

När barnen var små hade doktor Brundin och hans familj ett sommarställe i Torp. ”Vi var”, berättar Gun-Britt, ”de första i Torp som hade telefon.” Så när folk i behov av vård behövde komma i kontakt med doktorn ringde de helt sonika till familjen Svensson. Sedan fick någon i familjen springa över till Brundins och underrätta doktorn, som i sin tur vanligtvis snabbt gav sig iväg i sin bil för att hjälpa den behövande. Ibland kunde telefonsamtalen komma mitt i natten!

”Vi barn brukade tävla om vem som skulle springa och säga till Brundin.” Doktorn var nämligen givmild och barnen kunde räkna med att de skulle få en peng för besväret. ”Men kom man med beskedet att någon hade dött fick bara halva lönen”, skrattar Gun-Britt, ”då var ärendet liksom avklarat och inget behövde göras.”

Så började det

Det var barnens farfar, nämndeman och brukare Karl Erik Svensson och farmor Jenny som först bosatte sig i Torp, eller Åtvidstorp som det också kallas. Årets var 1915. Karl Erik och Jenny hade gift sig tretton år tidigare och fått tre söner och dotter.

Dottern Astrid, sonen Axel, mor Jenny, sonen Manne, sonen Simon och far Karl Erik. Foto: privat

Jenny och Karl Erik på baksidan av Torp. Foto: privat

Många år senare, på 1930-talet, tog en flicka vid namn Dagmar Lidholm tjänst som hembiträde i ett av husen Torp. En av sönerna i Åtvidstorp, Axel, och Dagmar fattade tycke för varandra och så småningom gifte de sig. När de fyra barnen Svensson var blott 7, 9, 10 och 12 år gamla gick Axel hastigt bort. Det var strax efter andra världskriget och familjen hade, liksom de flesta andra, en bil som gick på gengas. Att gasen före förbränning utsöndrade dödlig gift var man omedveten om och en dag när Axel skulle värma upp bilen segnade han plötsligt ned och blev liggandes på marken. ”Jag minns det som igår”, säger Pelle, ”pappa bara låg där framför garaget.” Dagmar var bara 37 år och för ung för att få änkepension. ”Det var en fattig tid”, nickar Kacke och syskonen minns hur modern brukade titta på sina barn och säga att hon åtminstone hade dem.

 

Karl-Erik, Kacke, Pelle och Gun-Britt. Foto: privat

Mästare och skidans dag

Trots de sorgesamma åren är de ljusa och roliga stunderna många. Kacke berättar hur han som ung blev Åtvidsmästare i 110 meter häck, stavhopp och tresteg. Om han inte har fel håller hans resultat än idag. För att lära sig hoppa stav tränade han hemma på gården. Med hjälp av en hässjestör flög han över grindarna. För att falla mjukt bäddade han med hö bakom grinden. Allt fungerade enligt plan till den dag korna hittade festmåltiden och Kacke höll på att landa mitt i en koflock.

Pelle berättar om den gången när han som liten grabb deltog i ”Skidans dag” i Åtvidaberg. Själva loppet var 1,5 km långt med start där Tennishallen ligger idag. För att ta sig till loppet skidade han de 8-9 km från Torp till Åtvidaberg. Eftersom han var osäker på markeringen kom han under själva loppet in på fel spår och åkte minst 5 km istället för 1,5. När han väl hade skidat hem till Torp hade han tillryggalagt omkring 2,5 mil och mörkret hade sedan länge fallit. Pelle kom även att spela flera år med ÅFF och med A-laget när de befann sig i division 3. I tidningsreportage fick han smeknamnet ”Torparn”. I en lagbild från 1960-talet är han fotograferad med de två landslagsspelarna Bengt ”Julle” Gustavsson och Roger Magnusson.

”Minns ni när Hamiltons flyttade in i Örsäters gästgiverigård?” Gun-Britt tittar på de båda andra och skrattar. De var så nyfikna på familjen med det fina namnet och stora huset att de en dag smög sig fram bakom buskar och träd för att få en glimt av de nyinflyttade. På gårdsplanen befann sig tre högljutt bråkande barn. Storögda och säkert lite fnissiga smög sig syskonen Svensson därifrån och kunde för mor hemma i Torp berätta att barnen Hamilton ”är precis som vi.”

Löneförhandling

Syskonen var vana vid att hjälpa till hemma på gården. En återkommande uppgift sommartid var att gallra betor. De hade blivit lovade 10 öre per rad. En rad var omkring 150 meter lång. När de hade gallrat en halv rad var de redan trötta och ryggarna smärtade. Det här arbetet var värt mycket mer än 10 öre. De pratade ihop sig och gick sedan upp till mor i Torp för att förhandla sig till 25 öre per rad. De fick ett blankt nej men, och detta var bättre än alla ören i världen, ett löfte om en resa till Stockholm. ”Gröna lund hägrade” säger Gun-Britt med ögon som fortfarande glittrar vid tanken på familjeresan som till slut blev av. Bara själva resan var ett äventyr. Cykel till stationen i Åtvidaberg, rälsbuss till Ringstorp med byte till ny buss som tog dem till Norrköping och sedan tåg till huvudstaden. På tåget plockade Dagmar fram de hemmagjorda smörgåsarna. I Stockholm arbetade Dagmars syster, barnens moster, på ett konditori vid Midsommarkransen. Mostern delade rum med kokvrå med en vän och här fick familjen Svensson lov att bo i två nätter. De besökte Grönan och museer. ”Jag minns att vi gick och gick, vi vågade inte ta bussen.”

Livligt vid Torp

När Axel levde var han ordförande i Sveriges Lantbruks Ungdom och livligt engagerad med att arrangera allehanda publika aktiviteter. Det var drivande av godiskiosk på festplatsen vid Torp, utomhusteater, dans och uppträdanden. Barnen Svensson uppträdde ofta med sång. Vid ett tillfälle skulle Pelle vara med och sjunga i Folkets hus och ville absolut inte gå upp på scenen om inte ljuset i salongen var släckt. Trots ljuslagd scen levde han i tron att om han inte såg publiken kunde de inte se honom.

Teaterföreställning. Axel fyra från vänster på övre raden med Dagmar bredvid sig. Foto: privat

Vid den här tiden var det full aktivitet vid badplatsen i Örn. Här fanns såväl simskola som allmänt bad med lekplats och kiosk. Både Pelle och Kacke har i sina yngre tonår städat skräp på badplatsen. ”Jag slog en spik i en käpp så att jag lättare kunde plocka upp alla papper. Jag var alltid så noga, så noga.” Pelle ler. ”Och så fick man hämta ut sin lön på kommunhuset”, tillägger Kacke.

Och det var här vid, eller faktiskt på, Örn som Gun-Britt träffade Kjell. Han hade kommit till Åtvidaberg som lantbrukselev och kom senare att bli greenkeeper på golfbanan. Nu var det vinter och Kjell hade hört att det spelades bandy på Örns is. Så han åkte ut. Och inte hade han trott att han förutom bandyspel på en uppskottad bandyplan skulle träffa en söt flicka där på isen.

”De åkte på isen hand i hand”, minns Pelle. När Gun-Britt kom hem till sin mor den dagen deklarerade hon: ”Den pojken ska jag ha sällskap med tills han gör slut!” Och sällskap blev det, men slut tog det inte. Och nu har de varit ett par i inte mindre än 65 år.

Pelle, Gun-Britt och Kacke september 2018.

Berättelsen bygger på intervjuer med Kacke, Pelle och Gun-Britt samt kyrkoboksmaterial

Dela gärna det här inlägget

Superchef i Adelsnäs kök

Att familjen så småningom skulle flytta från Slevringe till Adelsnäs visste de, men att det skulle bli så snart kom som en överraskning. Pojkarna var fortfarande barn och Viveka hade precis fått en tjänst vid Linköpings universitet. Tjänsten innebar att en helt ny värld öppnade sig, men hur skulle hon kunna klara den om Johan och hon skulle ta över skötseln av den stora herrgården? Även om hon till fullo kanske inte förstod hur mycket arbete det innebar så visste hon att skötsel och underhåll, allehanda tillställningar och arrangerandet av flera jakter per år skulle vara ett roligt och utmanande arbete, men tidskrävande. Ja, ett heltidsarbete i sig. Hon skulle behöva hjälp för att ro detta i land, att hinna med allt.

Det var Sture snickare i Kärrstorp som i förbifarten nämnde för Barbro att Viveka och Johan sökte en hemhjälp. 1970-talet hade precis gått över till 1980-tal och glad i hågen for Barbro till Adelsnäs och anmälde sitt intresse. Hon hade en tjänst som hemsamarit i Åtvidabergs kommun, men hade tid över och att arbeta på herrgården lät spännande. Viveka och Barbro märker direkt att de trivs i varandras sällskap. Barbro erbjuds en timanställning som med fördel kan kombineras med hennes tjänst på kommunen. Föga anande hon att hon skulle komma att trivas så bra att hon stannade vid Adelsnäs fram till sin pension tjugo år senare.

”Jag tror att jag kände direkt att Barbro aldrig skulle vara rädd för att hugga i eller göra nya saker och jag gillade jag henne direkt. Vårt samarbete har varit extremt bra.” Viveka vänder sig till Barbro där de sitter och dricker kaffe på uteplatsen vid Slevringe och pratar gamla minnen. De kramar om varandra. ”Det har varit fantastiskt att ha dig hos oss och jag hade inte klarat mig utan dig!”

Barbro ler lite generat och intygar att hon inte skulle ha stannat så länge om inte hade trivts så bra och fått det förtroende hon fick. ”Det som krävdes av mig var aldrig orimligt.”

Att hitta någon som ställde upp i alla väder, som aldrig stod handfallen och som tog kommandot i köket var en enorm lättnad för Viveka som nu hittade ett sätt att förena yrkeslivet på universitetet där hon så småningom blir professor med livet som friherrinna och mamma. Barbro var den som snabbt kunde laga till något när det kom oväntade middagsgäster, hon var den som glatt putsade och fejade inför gästers och inte minst kungaparets besök, hon var den som såg till att barnen fick mat och kom iväg till skolan om Viveka behövde åka tidigare. Viveka förklarar:

”Att arbeta i ett sådant stort hus som Adelsnäs ställer krav på organisation. Väntades tjugo gäster till en stor jakt så kunde man inte börja städa och bädda rummen dagen innan.” Just jakterna krävde sina särskilda körscheman och minutiösa planering. Frukost på herrgården, lunch ute i skogen och middag på kvällen. Och dessutom skulle drevfolket bjudas på soppa. Barbro ler stilla:

”Jag kommer ihåg första gången. Jag gick upp i ottan och gjorde i ordning det sista. Jag var så nervös och ville att allt skulle gå bra. Med tiden fick jag mer rutin.”

Viveka berättar hur hon och hennes väninnor under tidigare år försökte underlätta mathållningen vid jakterna. De testade vilka smörgåsar som kunde göras på förhand och frysas in. Vissa pålägg fungerade bra, andra sämre. ”Att frysa leverpastejsmörgås med gurka blev till exempel inget vidare. Johan hittade ett bra recept på utflyktsbullar som vi använde mycket.”

Under samtalet på den soliga uteplatsen dyker Johan upp för att hälla upp påtår av kaffet. Han frågar om Barbro och vi andra vill följa med på en tur i trädgården när kaffet är urdrucket. ”Rosorna blommor för andra gången i år, ni måste se dem!” Det vill vi förstås. Samtalet mellan Barbro och Viveka tar vid igen.

”Kommer du ihåg sjömansbiffen Barbro?” Kvinnorna skrattar glatt och Viveka fortsätter. ”Du skulle göra en gryta för arton personer och använde den jättestora gjutjärnsgrytan. Vi hade tänkt frysa in för att ha.”

Men när Viveka kommer hem från jobbet ser hon gjutjärnsgrytan på diskbänken, tom och rengjord och hon undrar varför äldste sonen har diskat den. Hon fortsätter in i huset och hittar snart fyra mycket belåtna killar framför teven. Gustaf och tre av hans kompisar hade spelat golf hela dagen, hittat grytan och med god aptit ätit upp alltihop.

Barbro skrattar gott och kontrar: ”Minns du Johans 50-årsfest? Vi hade ställt bord precis överallt, men det kom fler gäster än vi räknat med.”

Viveka skakar roat på huvudet.

”Ja! Det är ju alltid så att någon blir sjuk eller är upptagen på annat håll. Men det kom inte ett enda återbud – så var skulle vi finna plats för alla?”

Dessutom ville Viveka att allt porslin skulle tas från Adelsnäs, inget skulle lånas in. ”Som vi jagade knivar och gafflar och gjorde allt för att matcha till korrekta par. Men innan vi var helt klara ekade besticklådorna tomma, det fanns inga fler att uppbringa i hela huset. Då kom jag att tänka på picknickväskorna på vinden. Och bingo – de sista kuverten kunde dukas med campingbestick.”

Och hur det än var så fick de till slut plats för alla.

”Vilket kalas det blev”, utbrister Barbro.

De skrattar gott och vi sitter kvar en god stund för att dela roliga och härliga minnen. På vår väg ut till Johan i trädgården säger Viveka: ”Jag har aldrig varit en bullmamma. Men du bakade fantastiska bullar och kakor, Barbro. Du var mitt bättre jag! Dessutom är du klok, direkt och full av humor. Men också envis som få.”

 

Berättelsen bygger på intervju med Barbro Ljungdahl och Viveka Adelswärd

Dela gärna det här inlägget

Åsen

År 1893

Den 6 juni år 1893 framförs ”Du gamla, du fria” för första gången på Skansen och blir därefter Sveriges nationalsång. I oktober samma år säger sig två flickor ha stött på en fyra meter lång groda vid Storsjön i Jämtland – vilket är det första dokumenterade mötet med Storsjöodjuret. I bruksorten Åtvid har kopparen, allt sedan storhetstiden under 1840-talet och fram till 1870, sinat. Under de gyllene åren hade befolkningen ökat markant och under 1860-talet bodde här 5000 invånare – nästan lika många som i Linköping! Men någon bruksdöd efter 1870 blev det inte tal om, baron Theodor Adelswärd var en framsynt man och lyckades, från 1890-talet och framåt, ställa om till annan framgångsrik produktion. Därmed var fröet till det framgångsrika Facit fött.

Den 6 juni år 1893 föddes den svenske spelmannen Calle Jularbo och vid juletid såg den kinesiske politikern Mao Zedong dagens ljus. Åtvids socken föds det här året 39 pojkar och 31 flickor, sammanlagt 70 barn. En av de nyfödda får namnet Erik Werner. Han är tredje barnet till ladugårdskarlen Otto Fabian Säberg och hans hustru Sofia Charlotta Gullqvist, boende i Stora Örsäter Norrgård. Fram till år 1911 får Erik ytterligare åtta syskon. Femton år gammal tar han tjänst som dräng i Lilla Örsäter och under åren som kommer flyttar han till Bankekind, Östra Harg, Grebo och Gärdserum där han försörjer sig som dräng och skogsarbetare.

År 1899

Den 27 juni år 1899 tar norrmannen Johan Vaaler patent på gemet och i september bildas Svenska Kooperativa förbundet (KF). Tidigt på året föds Al Capone, i maj månad Fred Astaire och under sommaren Ernest Hemingway och Alfred Hitchcock. I Åtvids socken föds 108 barn – 49 flickor och 59 pojkar. Ett av de barn som föds i slutet av året får namnet Marta Cecilia. Hennes far är lantbruksarbetaren Svante August Andersson och hennes mor heter Jenny Amalia Augusta Jonsson. Tillsammans flyttade de från Gärdserums socken och slår sig ned i torpet Bekarp i Åtvids socken. De får dottern Olga Viktoria år 1895 och två år senare Helga Elisabeth. Lilla Helga får lunginflammation och dör när hon är drygt ett år gammal. Året därpå föds Marta. Liksom Erik får Marta många syskon, faktiskt lika många: tio.

Erik och Marta

Om Erik var femton år när han började som dräng är Marta sexton, nästan sjutton år, när hon flyttar till Gammalskeda i Dalhems socken och tar tjänst som piga. Bara några år senare träffas Erik och hon och år 1922 annonseras deras lysning. De första åren bor de i Ed, flyttar två år senare till Smedstorp under Adelsnäs och så vidare till Börsebo i Gärdserums socken.

”Mamma och pappa arbetade på Baroniet, mamma som mjölkerska och pappa med oxar och hästar. Efter Börsebo flyttade de till Vena och så vidare till Åsen i Kättilstad socken.”

Marta och Erik får tre pojkar och tre flickor under åren 1926 och 1934. Åtta år senare kommer sladdbarnet Gösta.

”Jag var bara 17 dagar gammal när mor och far flyttade till Åsen. Jag har bott där i hela mitt liv.”

Svårt att lämna

Och än har Gösta och hustrun Jeanette inte kunnat släppa taget om det gamla torpet, även om de känner att de inte riktigt orkar med det. ”Det är mycket arbete och så har vi ju huset här hemma att ta hand om också.”

Släktträff vid Åsen år 1999. Foto: Gösta Säberg

”Far var bestämd, men snäll. Liksom mor. Jag minns första gången jag festade till.” Gösta skrattar. ”Det var så att far, jag och min äldre bror Nils Erik turades om att sköta ladugården under helgerna, så att vi hade ansvaret var tredje helg. Den här helgen var det min tur. Så typiskt! När jag berusad kom hem på natten lade jag mig att sova bland hästarna så att jag skulle vara på plats på morgonen. Kanske vågade jag inte heller gå in? På morgonen vaknade jag yrvaket av att något petade på mig på rumpan. När jag tittade upp stod far där med en högaffel. ’Gå in och lägg dig’, var allt han sa. Jag skämdes och gjorde aldrig mer något liknande.”

Nils Erik och Gösta bodde hemma tills det var auktion på djuren och lösöret på Åsen och föräldrarna flyttade till Douglasvägen. Åsen stannade i familjen som sommarstuga till de båda yngsta sönerna, Nils Erik och Gösta och deras familjer. Numera är Gösta den enda av syskonen som är kvar i livet.

Nils Erik älskade hästar, berättar Gösta.

”Förr bodde vi där på somrarna, men numera åker vi ut över dagen för att klippa gräs, fika och sola. Sedan åker vi hem.”

Gösta och Jeanette tittar på varandra. ”Det är något visst med att komma dit”, säger Jeanette. Och tillägger i samma stund som Gösta: ”Så vi får se hur det blir med uppsägningen”.

Åsen i Kättilstad socken. Fotot är taget 1921 och då bor här Erik Johan Verner Eriksson och Hilda Sofia Andersson samt barnen Verner Einar, 14 år, Ingrid Alice, 11 år, Elsa Viola, 6 år och Märta Dagny, 3 år. Med på kortet är en äldre kvinna, kanske en mormor eller farmor. Foto: Johan E Thorin

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial, intervju med Gösta Säberg och boken Åtvidabergs historia.”

Dela gärna det här inlägget

Kullen

En stillsam promenad

En promenad runt Slevringe är lugn, stillsam och vacker oavsett årstid. Förutom en passage på den asfalterade landsvägen mot Mormorsgruvan består rundan av grusväg där man får se stora delar av Åtvidabergs golfbana, det romantiska torpet Ängsfall, det pampiga gula slevringehuset som flankeras av två röda hus, sjön Glan, hagar, skogspartier, den vackert rödmålade ladan som sömnlikt slumrar i trädens skugga och så på höjden ytterligare ett rött torp. Kullen.

Riktigt så tyst och fridfull var sannolikt inte en promenad i samma område för hundra år sedan. Under rubriken Slevringe i kyrkboken mellan åren 1912 och 1933 listas över tvåhundra personer som bosatta här. Det stora huset, det vi idag kallar Slevringe, ägdes av Baroniet och arrenderades ut. År 1912 hette arrendatorn Henning Teodor Öhman. Henning som titulerade sig agronom bodde här tillsammans med sin hustru Camilla Josefina Brandrup-Wognsen och sonen Henning Gustaf Alfred. Från 1918 till mars 1922 innehades arrendet av Karl Oskar Karlsson. Han och hans hustru Ellen Maria Viktoria hade fem barn. I oktober samma år som Karlsson flyttade ut bosatte sig här baronens yngre bror och fd översten Adolf Adelswärd och Slevringe både byggdes till och renoverades.

En svag blyertsanteckning

Med ett lysande undantag får vi inte veta i vilka hus i området människorna bodde. Rubriken i församlingsboken är kort och gott just Slevringe. Det vi vet är arrendatorerna och senare Adolf Adelswärd bodde i huvudbyggnaden samt att antalet hus i området var fler än idag. Att det var ett stort jordbruk, en värld för sig, framgår av kyrkboken. Antalet lantbruks- och jordbruksarbetare, ladugårdskarlar, mjölkkörare, åkeriarbetere, ladugårdsförmän och rättare som bodde här med sina familjer är många. Lägg därtill till ett stort antal pigor och drängar samt tjänstefolk till arrendatorerna och Adolf Adelswärd; hushållerskor, hembiträden, tjänarinnor, trädgårdsmästare och trädgårdsarbetare. Men ett undantag finns som sagt, ett hus är namngivet. På sidan 720 finns ett litet tillägg skrivet med blyerts. ”Kallas Kullen” står det svagt.

På Thorins bild från första hälften av 1900-talet anar vi taket på Kullen i bakgrunden. Träden som idag är ståtliga och bäddar in vägen i grönska är här små.

”Rättaren, alltså gårdschefen, han som höll ställningarna på gården, ska ha bott här. Det är det enda jag har hört om förr i tiden.”

Att bo på landet

Linda Kristofferson dukar fram fika samtidigt som sonen William ivrigt väntar på att få visa mig sitt fina rum och familjens djur; katterna Troja och Kosmos och sköldpaddorna Karlsson och Lillebror.

”När vi såg annonsen i vintras kastade vi oss på telefonen. I närmare tio års tid hade vi sagt att vi ville bo i det här huset och nu var det plötsligt möjligt.”

Det är inte svårt att förstå att huset lockade. Nära tätorten, men ändå på landet. Huset som sådant renoverades när de förra hyresgästerna flyttade in och det är ljust och vackert lantligt. Genom fönstren ser man ut över skog och hagar. Landsvägen mot Mormorsgruvan anas, men trafiken stör inte.

Kullen 2018

”Det som märks något är järnvägen. Vi flyttade in i april och i början var treårige William helt begeistrad och sprang från fönster till fönster för att följa tågen på deras färd genom landskapet. Han var lycksalig. Men nu har vi vant oss och lägger knappt märke till att de passerar längre.”

Kullen 2018

Men trots att de gärna ville bo i huset som nu äntligen var ledigt var flytten hit inte självklar. Förutom Linda, hennes sambo Christian Karlsson och sonen William så består familjen av tolvårige Milo. ”Skulle Milo kunna tänka sig att bo så här en bit ut i skogen? Vi tog med honom ut för att titta och efter fem minuter sa han: ’Mamma, kan vi flytta hit?’”

Och, tillägger Linda, Milo är fortfarande nöjd. Avståndet till hans kompisar är dessutom inte längre än tidigare.

Kosläpp och majestätiska ugglor

Förutom de egna katterna och sköldpaddorna njuter familjen av de såväl tama som vilda djuren som finns runt huset. ”Som vi väntade på att korna skulle släppas ut i hagen!” Linda skrattar och berättar hur glad hon blev när hon såg att grinden in till hagen hade stängts och förstod att det snart var dags för kosläpp. Hon uppskattar verkligen att ha de vänliga djuren som närmsta grannar. Och skogen bjuder på rikt fågelliv, de har till exempel sett majestätiska ugglor lyfta från trädgrenar inte långt från huset. Christian säger med eftertryck:

”Jag träffar så mycket folk dagligen på mitt jobb. Att få komma hem hit till lugnet är så skönt.”

I kyrkboken under den svaga blyertsanteckningen framgår att det bodde flera familjer på Kullen för cirka hundra år sedan. Men ingen rättare. Åtminstone inte under tidsintervallet 1912-33. Karl August Adolfsson var ladugårdskarl och gift med Augusta Mathilda. De kom inflyttande till Kullen från Åtvidsnäs år 1919 och hade fyra barn i tonåren. Samma år flyttade även Oskar Verner Nilsson, lantbruksarbetare, och hustrun Maria Lovisa hit från Malmviken. Även de hade fyra barn i tonåren. I den första familjen flyttade två av barnen ut 1920 och 1921. När så en tredje familj, lantbruksarbetaren Axel Hjalmar Hallberg, hans maka Hildur Julia och deras tvåårige son flyttade in i april 1921 bodde således här redan fyra vuxna och sex i sort sett vuxna barn. Hallbergs blev inte långvariga, de flyttade redan i november 1921. En månad tidigare hade även familjen Nilsson flyttat. I december samma år noteras familj nummer fyra på Kullen. Den bestod av lantbruksarbetare Karl Viktor Smith, hustru Eva Elvira och den ettåriga Elly Gunborg Viktoria. Som ni ser var det omsättning stor, familjerna stannade inte länge. Familjen Smith flyttade redan i april året därpå, det vill säga 1922 och en månad senare flyttade även Karl August och Augusta Mathilda och deras två hemmavarande barn.


Kullen år 1898. Foto: Johan E. Thorin

”Här har vi det bra! Härifrån kommer de att få slita oss!” Christian säger det med eftertryck. Linda tillägger: ”Det är det bästa stället jag har bott på, det är helt fantastiskt.”

Vi har fikat färdigt. Milo är kvar på sitt rum på övervåningen. William och Kosmos ligger på soffan och sover. Det är fridsamt och gemytligt. Vi avslutar med en tur i trädgården. På andra sidan staketet närmar sig några nyfikna kor. ”Det är roligt med gamla hus”, tycker Christian, ”och de väcker nyfikenhet. Jag tycker till exempel att boden ser betydligt äldre ut än huset och undrar om den är ditflyttad. Om du tittar på stenarna under så ser den ut att vara ställd på en grund som inte riktigt passar byggnaden.”

Just det sistnämnda får inte den nyinflyttade familjen Kristofferson-Karlsson svar på via kyrkböckerna. Men nu vet de åtminstone vilka som bodde här för ungefär hundra år sedan. Då, när det inte var riktigt lika stillsamt och fridfullt i Slevringe. Om inte förr så kom det faktiskt senare att bo en rättare på Kullen. Han bodde på husets övervåning under 1950-talet.

Texten bygger på kyrkböcker samt intervju med Linda Kristofferson, Christian Karlsson och Barbro Ljungdahl.

 

Dela gärna det här inlägget

Stora Örsäters gästgivaregård

Lyckans väg

Trots att det är tidig förmiddag känner hon svettdroppar leta sig ned längs ryggraden. Det kommer att bli en riktigt varm dag idag också. Hon leder in cykeln i skuggan och spejar ned längs cykelbanan. Hennes vänner bör komma när som helst. Hon låter blicken leta sig upp mot himlen. Vilken makalös färg den har ändå, sommarhimlen. Bortsett från några små dekorativa stackmoln är den lysande blå. Lika blå som koppen hon stoppade ned i ryggsäcken innan hon cyklade iväg och som under dagen ska fyllas med mormors hemgjorda jordgubbssaft. Hon känner hur det vattnas i munnen. Godare saft står inte att uppbringa. Och tänk så bra att hon kom på att hon bara kan hälla lite koncentrerad saft i den rengjorda sirapsflaskan. Kallt och gott dricksvatten finns ju i en kran vid badplatsen. Nöjd sträcker hon på sig. Idag ska de, precis som alla andra lata och härliga sommarlovsdagar, hoppa från hopptornet, balansera på de hala stockarna, äta svettiga ostsmörgåsar och spana på killar. Och sist men inte minst ska de gå barfota i sanden till kiosken och handla glass och smågodis.

Några minuter senare cyklar hon och hennes tre bästa vänner den visserligen långa och enformiga, men ändock så lyckliga, vägen ut till Örn. Den här vägen andas sommar, den andas löften om kalla bad och glada skratt. Ja, faktum är att de skrattar så pass mycket att de är nära att fara i diket. Det är tur att det här är en bilfri väg. Den har inte alltid varit det, det vet hon. Det som idag är cykelbana var en gång i tiden vägen till Linköping. Tänk att man hade en sådan smal bilväg förr.

Även om de inte cyklar helt spikrakt och Anna måste stanna för att hennes väska ramlar av pakethållaren och slår i backen med en hård smäll så går det ändå fort. Innan de vet ordet av är de i höjd med Facit. Hon ägnar en tanke åt mormor som sitter därinne i den stora byggnaden. Nedböjd över något pilligt mekaniskt som hon ska montera. Och när hon klar ska hon pilla ihop en ny likadan, och så ytterligare en och ytterligare en. Samma sak hela dagarna tills den gälla sirenen signalerar att klockan är fyra och de får gå hem. Då väller facitarbetarna ut ur den stora entrén för att söka upp cyklar, bilar eller bussen.

Efter Facit kommer fundamentet med den höga smala stenen. Det finns en likadan stenformation på vägen mot Linköping. På hennes fråga har mamma berättat att det är en milsten. Sådana användes förr i tiden för att markera varje mil, alltså som ett gammaldags vägmärke. Varför man behövde ha koll på just en mil kunde inte mamma svara på.

Nu äntligen kommer de fram till den höga häcken. Där bakom ligger det ett stort, rött hus inbäddat i lummig grönska. Tänk att bo så nära världens bästa badplats! När de passerar infarten till gården blottas för en kort stund gårdsplanen och huset. Det är så tyst och stilla, hon ser inte en människa. Sedan svänger cykelvägen skarpt höger och snart gäller det att hålla tungan rätt i mun så att hon balanserar sig genom bilspärren utan att behöva stiga av cykeln. Sedan ett litet stycke grusväg innan de ser hopptornet, sjön och den stora gräsmattan. Deras plats vid trädet är ledig. Hurra! De skyndar ned och breder ut sina handdukar innan de klär om för att snabbt hoppa i sjön.

Badplatsen vid Örn. Foto: Alrik Agerbo 1974

Sjudande liv

Dammet från grusvägen står som ett grått moln kring vagnen. För säkert tusende gången sedan han lämnade Måshult i Gärdserums socken för snart två timmar sedan trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med den solkiga skjortärmen. Hästarna frustar, de suktar efter vatten. Vem gör inte det, tänker han trött och tittar ut över åkern på höger hand. Havren är till hälften skördad. Dagen är fin och att bonden inte är ute på markerna kan bara tyda på en sak. Han har måst lämna sitt arbete för att inställa sig till skjuts. Skjutsplikten ger visserligen skattelättnad, men det väger knappast upp det faktum att brådstörtat behöva överge egna göromål och istället skjutsa ett resesällskap till nästa skjutshåll. Skjutsen är långt ifrån en frivillig syssla utan en pålaga som kommer där uppifrån, från Kunglige Majt. Själv är han anställd vid gästgiveriet och har skjutsen till sin huvudsakliga uppgift, så han behöver inte klaga. Mer än på värmen förstås, för gudars så varmt det är! Johan Hinnie Åberg lyfter återigen undan hatten och torkar sitt redan smutsrandiga ansikte. Det var avsevärt mycket svalare när han gav sig av på förmiddagen. Som tur var tillät resesällskapet honom sitta på kuskbocken och sköta tömmarna. Någon gång har det velat sig så illa att han fått begagna sig av apostlahästarna och vackert springa bredvid vagnen. För följa med måste han ju, vem skulle annars ta hem hästarna?

Foto: Johan E. Thorin, 1900-talets början.

Och nu är det inte långt kvar. Han ser milstenen och den väldiga eken vid tomtens hörn och han ser på håll det sjudande livet på gårdsplanen. Snart kan han identifiera röster och ansikten på pigor och drängar som skyndar fram och tillbaka. Han ser skjutspojkar och bönder som leder hästar och spänner för vagnar och mitt i alltihop en salig blandning av grisar, höns, tuppar och katter. Nya resande närmar sig gården norrifrån. Det är ett välkommet inslag, de kommer med senaste nytt från storstaden, Linköping.

Redan innan Hinnie svänger in på gårdsplanen möts han av den fräna lukten av svettiga seldon, färsk hästspillning och damm som blandar sig med ljuvliga dofter från det öppna köksfönstret. I köket skymtar han fru Björnlund. Anna Helena, gift med sergeant Per David Björnlund. Han kan nog räkna på ena handens fingrar det antal gånger han sett sergeanten på gården. Björnlund tjänstgör på annan plats och det är fru Björnlund som förestår gästgiveriet. År 1823 kom hon, sergeanten och deras tvåårige son inflyttande från Grebo socken och den 18 augusti skrev Anna Helena kontrakt med ägaren till gården, Herr Baron Jan Carl Adelswärd. En rekorderlig och duktig kvinna, det är hon allt. Men det faktum att gården har en kvinnlig arrendator, en gästgiverska, har uppenbarligen väckt förtret.

Krogare- och Gästgifware Ordningh

Buss, tåg, bil och flyg. Dagens sätt att transportera sig är många och förflyttningarna är effektiva och snabba. Att flyga från Sverige till Paris tar ungefär 2, 5 timme – en halvtimme längre än det tog för skjutspojken vid Stora Örsäters gästgiveri att ta sig mellan Måshult (Mosshult) och Örsäter.

Innan järnvägen gjorde sitt intåg i Sverige vid 1800-talets slut och 1900-talets början, hur reste man då? Framför allt tog man sig fram till fots eller möjligen, om man hade tillgång till det, med häst och kanske vagn eller kärra och om vintern släde. Även med häst och vagn var farten beskedlig, ca 7 km/timme. Och det på vägar som vi idag skulle klassa som undermåliga, om vi ens skulle kalla dem vägar. Resande var förstås inget som gemene man ägnade sig åt. Det hade man varken tid, råd eller anledning till. Under denna självhushållningens tid var bönder och torpare hårt bundna till marken. Drängar och pigor, som bytte tjänst på hösten var eller vartannat år, tog sitt knippe med saker, hängde på axeln och begav sig till fots. Om de inte hade tur och kunde tigga skjuts av någon bonde. Men de som företog längre resor var soldater och högre ståndspersoner, adeln. Och dessa resor var något som allmogen fann besvärligt eftersom det hörde till gammal sed och vana att de resande stannade till var helst behagade för att sova och äta. Och det var för att komma till rätta med den här typen av våldgästning och ordna det bättre för de resande som statsmakten, det vill säga kungahuset, organiserade resandet med hjälp av gästgiverier och skjutsstationer. År 1649 utfärdade drottning Kristina den första ”Krogare- och Gästgifware Ordningh” som bland annat sade att gästgiverigårdar skulle ligga med en till två mils avstånd från varandra och hålla med minst åtta hästar, två vagnar, fyra kärror, sex slädar och åtta ridsadlar. Vidare specificerades hur ett gästgiveri skulle vara byggt och att här skulle här finnas sängkläder, linne, borddukar och husgeråd, ljus och ved. Mot betalning skulle gästgivaren inom en timme kunna skjutsa resande till nästa skjutsstation. När gästgiveriets egna skjutsar inte räckte skulle bönder runt omkring kallas in och mot betalning hjälpa till med skjutsandet. Efter hand organiserades även denna hjälp och en särskilt anställd hållkarl vid gästgiveriet fick till uppgift att hålla reda på vilken bondes tur det var att bistå med skjuts. Bönder som bodde långt ifrån skulle inställa sig med så kallade hållhästar och närboende bönder skulle hålla beredskap med reservhästar.

I Östergötland fanns från 1600-talets mitt och fram till 1900-talets början 130 gästgiverier och skjutsstationer och en av dessa var således Stora Örsäters gästgiveri.

Stockholmarna

”Vi kallas stockholmarna fast vi har haft huset i nio år!”. Lars skrattar gott när han och hustrun Anna visar runt i det gamla gästgiveriet. Och smeknamnet är egentligen inte konstigt, för även om de ofta är i Åtvidaberg så bor de faktiskt i Stockholm. Det gamla gästgiveriet är, trots sin storlek, ett fritidshus. ”Vi hade”, berättar Anna, ”länge letat efter ett hus när jag fick syn på det på nätet. Vi åkte för att titta på det och det sa klick direkt, jag blev jättekär.”

Lars lyfter på kransarna som hänger på den stora ytterdörren och blottar de vackra träutsmyckningarna som tydligt vittnar om och illustrerar gästgiveriets dagar; människor bänkade runt ett matsalsbord och en hästskjuts som rullar fram mellan en milsten och en stor ek. Innanför ytterdörren finns hallen och den stora salen. Dörren från salen ut till det som en gång var serveringsrum är praktiskt utrustad med ett litet tittfönster så att personalen kunde hålla koll på gästerna.

Lars kikar ut genom det lilla tittfönstret

”Vi hade ingen anknytning till Åtvidaberg innan vi hittade ett drömhus här”, fortsätter Anna, ”det kunde lika gärna ha legat i Piteå eller i Ystad. Så döm om min förvåning när min mammas släktforskande kusin plötsligt hör av sig och berättar att mina äldre släktingar vid 1800-talets mitt bodde i Lilla Örsäter!”

”Tänk så mycket det här gamla trädet måste ha sett och upplevt”. Anna läger handen på den väldiga ekens stam. Hon och Lars har mätt dess omkrets och kommit fram till sex och en halv meter. Exakt hur gammalt trädet är går förstås inte att säga, men att det stått där sedan gästgiveriets dagar vet vi ju.

Anna, Lars och hunden Viggo

Oordning anmäld

Slokhatten som under färden skyddat ansikte och nacke mot den stekande solen är nu genomblöt av svett. Han kastar den i vagnen innan han hoppar ned från kuskbocken. Medan han selar av hör han hur hållkarlen möter upp resesällskapet från Linköping och erbjuder ett mål mat och övernattning. Hinnie spetsar öronen, måtte de inte vilja åka vidare redan nu. Även om han har nya pigga hästar att spänna för så känner han sig helt slut själv. Han andas ut när han hör sällskapet gå mot huset.

Han utfodrar hästarna och tänker återigen på förra årets inspektion och böndernas anmälan om oordning vid gästgiveriet. Deras invändning gällde främst det faktum att gästgiveriet inte förestods av en mansperson utan att en kvinna, sergeant Björnlund hustru, hade kontrakt med jordägaren och rätt att förestå gästgiveriet. Vidare hade de påpekat att reservhästar felaktigt används före hållhästar samt att sergeant Björnlund i dagboken hade antecknat privata resor med gästgiveriets hästar som betalda skjuts, varigenom reservlaget blev lidande.

Han suckar. Som tur var hade fru Björnlund stått på sig. Hon hade med bestämdhet vidhållit att hon hade giltigt kontrakt med Baron Adelswärd och att hon inte gjorde något felaktigt. Vid närmare undersökning hade det till slut och, om han får säga det själv, föga överraskande uppdagats att den som orsakade oredan var rusthållaren Arvid Larsson i Lilla Örsäter. Även reservlaget hade intygat att Arvid vid inte mindre än tre tillfällen när han hade skjutskavlarna hade rest bort med sina hästar.  Hållkarlen hade läst upp protokollet för dem och där framgick att Arvid varken frågade efter ”lag eller förordningen utan handlar efter godtycke” och skulle dömas till böter.

Men nu har han hört att fru Björnlunds far har gått bort och att familjen ska flytta till hans gård Målsäng i Grebo socken. Han kommer att sakna gästgiverskan och känner sig starkt förvissad om att man nu kommer att se till att mansperson kommer i hennes ställe.

Spökar det?

”Ja”, svarar Anna och Lars nickar, ”det spökar här. Det är dock ett snällt spöke som inte vill något illa. Men vi har båda två, oberoende av varandra, sett en man i huset.” Lars lägger till: ”Jag såg siluetten av honom häromdagen, genom fönstret där.” Lars pekar på fönstret som vetter mot sjön. ”Att det är samma man vi ser är vi säkra på, han bär slokhatt.”

 

Epilog

Hinnie fick rätt. Nästa gästgivare vid Stora Örsäter var en man, Eric Jonsson. Därefter kom Johannes Carlsson, Carl Petter Dahlgren, Vaste Johansson Brodén och slutligen, den siste gästgivaren, Eric Magnusson som dog 1877. Därefter flyttades gästgiveriverksamheten in till Åtvidaberg och huset i Örsäter kom att hyras ut till Baroniets anställda och senare ett sommarhus för Forskrafts tjänstemän. Under kriget uppläts huset till polska flyktingar. År 1948 köpte familjen Hamilton Örsäters gamla gästgiveri.

Hinnie sörjde det faktum att Björnlunds skulle flytta. Vad han inte visste när han stod där på gårdsplanen och selade av hästarna var att han och pigan Brita Jonsdotter skulle erbjudas följa med till Grebo.

Med van hand trycker han upp hatten i pannan och torkar ansiktet med skjortärmen. Han är nöjd med vad han ser. Paret som idag driver gården gör det tillsammans, det verkar inte finnas någon skillnad mellan man och kvinna såsom det var förr. Men han förundras över hur de får det att gå ihop. Han ser inga skjutsar och inte så många tillströmmande resesällskap. Då och då kommer gäster och de övernattar för all del under en längre tid. Det lagas mat och stämningen är god. Men värdparet och gästerna lagar mat och sitter ned vid bordet tillsammans och det händer till och med att Anna och Lars går till sängs först av alla. Märkligt.

Han tänker på rusthållare Arvid Larsson. Han har hört sägas att Arvid skulle ha varit den siste gästgivaren vid Örsäter. Inget kunde vara mer felaktigt. Däremot hade Arvid, som så många andra som höll hästar till skjuts, en krog. Det var en ingen lyckad kombination. När Arvid dog år 1841 var han starkt försupen. En av hans söner, Marcus, blev berömd konstnär. Om honom finns det mycket att berätta tänker Hinnie där han går mot bryggan för att svalka sig. Det är dock en historia som förtjänar ett helt eget kapitel.

Berättelsen bygger på länsstyrelsens arkivmaterial om gästgiverier och skjutsar, kyrkoboksmaterial, litteratur om gästgiverier såsom Kaj Kjellströms ”Östgötska gästgivargårdar” samt intervjuer med Lars Janson, Anna Jäderholm och Monika Carlsson.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Trantorp

Att få sova i en koja i köket

Förväntansfulla kryper de in i kojan. Tänk att de ska få sova här! Och det är inte ens deras eget förslag, de skulle inte ha kommit på tanken, utan pappas. Snälla pappa Konrad som brukar ta med dem på julotta i stora kyrkan tidigt på julaftons morgon. Hon ser det framför sig: den fint pyntade och stämningsfulle kyrkan och männen som sitter på ena sidan och kvinnorna på den andra. Hon och hennes systrar brukar placerar sig så de kan se honom. För tänk om han skulle åka hem till Trantorp utan dem! Snälla pappa Konrad som allt sedan han trillade ned från ett timmerlass och skadade foten är halt. När hon vill sitta i hans knä brukar han svara: ”Snälla lilla Ingrid, jag kan inte ha dig knät, det värker så dan’t i mitt ben.” Snälla pappa Konrad som brukar ta på sig kragstövlarna för att trampa upp en stig när snön ligger djup så de kan ta sig till skolan i Närstad.

En åldrad Konrad. Foto: privat

Nu har han bäddat åt dem under köksbordet och Ingrid, Gunborg och Birgit fnissar förtjust. I vanliga fall sover de tillsammans i en utdragbar säng i vardagsrummet. Där sover även mamma Ester med de minsta barnen medan pappa och storebror Gunnar sover i köket. Varje morgon samlar mamma ihop alla madrasser och placerar dem i en hög på sin säng som hon sedan täcker med ett vackert vitt överkast.

Förutom sängar, en kakelugn och tre fönster är vardagsrummet möblerat med en byrå, ett skåp som pappa fick på sin 50-årsdag, ett handskuret litet bord på tre ben, en soffa, en skänk och mammas symaskin. Mitt på golvet står ett stort bord med tillhörande stolar. På julafton brukar deras julklappar ligga på det bordet. Så ett kök, ett vardagsrum och en liten farstu med skafferi och en trappa upp till vinden – större är inte deras torp. Tur att en del av hennes äldre syskon har flyttat ut, annars skulle det bli fasligt trångt. Och tur att de vinden där hon och hennes syskon kan sova på sommaren. Där kan de breda ut sig och bäst av allt: där slipper de bädda!

Men i natt ska mamma och pappa av någon anledning sova i vardagsrummet själva och det är inte förrän pappa säger att han ska hämta barnmorskan Maria Andersson som hon förstår varför. Det ska komma en liten! Ett sjunde syskon. Kanske en bror till? Hon har ju bara en, Gunnar, men fem systrar. Hon tycker om dem alla, men det är lite extra busigt med Gunnar. Tänk när han en kall vintermorgon väckte henne och sa att hon skulle klä på sig för de skulle ut och åka segel. Åka segel bestod i att han satt en säck på en spark, en säck som vinden fick fatt i och gav fart till sparken. Hon hade klätt sig snabbt och innan de gick ut i kylan hade hon tagit på sig moster Judith alldeles för stora mössa. De hade åkt över hela Tran och det hade varit så kul så, ja ända tills de skulle ta sig hem hade det varit kul. Det hade blåst så fasligt att de hade tvingats krypa över isen. Judiths mössa hade blåst av hennes huvud, Gunnar, hennes godhjärtade bror, hade krupit tillbaka och hämtat den.

Ett rum på Björkbacken

Fram till en dryg månad sedan klarade hon sig själv i sin lägenhet. Men så trillade hon och bröt sig och behöver allt sedan dess hjälp med det vardagliga. I maj fyller hon 98 år. Hon är sist kvar av de åtta syskonen. Hennes kropp är trött, men hjärnan lika alert som vanlig

 

Mamma Ester med minstingen Bertil i knät, Viola, Ingrid, Gunborg, pappa Konrad och Birgit. Foto: privat

”Du får gärna komma och hälsa på och jag kan berätta mycket om Trantorp – för jag minns allt!”

Och det är verkligen imponerande – till och med namnet på barnmorskan som förlöste hennes lillebror minns hon. Maria Andersson. Barnmorskan bodde i en lägenhet ovanför Missionshuset i Åtvidaberg och det var dit hennes pappa begav sig när det var dags för Ester att föda. Ingrid minns smaken av apelsinen som hennes mor hade skurit upp i klyftor och bjöd henne och hennes systrar på när de kom hem från julottan. Och hon minns hur hennes far drack kaffe på fat med en sockerbit mellan tänderna och hur han hade för vana att tvinna sin mustasch.

Ingrid år 2018

”Pappa arbetade som skogshuggare för Baroniet, men vid sidan om det gjorde han lite allt möjligt såsom man gjorde på den tiden. Han hjälpte till med slakt och klippte hår på folk.” Och på kvällarna i ljuset av oljelampan hjälpte han barnen med läxorna. Allt medan Ester lagade mat, bakade bröd, sydde kläder, tog hand om djur och sålde ägg och skogsbär till folk inne i samhället. Ingrid själv hjälpte tidigt till och kommer ihåg hur hon gick in till Åtvidaberg med korgar fyllda med smultron och sålde. Bland annat till Ingeborg Thorin. Och ibland skickades hon till affären i Mormorsgruvan för att handla.

Ester räfsar hö i Trantorp. Foto: privat

”Mamma skrev en nota och jag minns en gång när det stod att jag skulle köpa för 10  öre vitpeppar och handlaren läste det som 10 vita papper. Jag visste att det var fel, men vågade inget säga utan tog snällt emot de vita pappren. När jag kom hem fick jag förstås vända på klacken och gå tillbaka till affären igen.”

Ingrid skrockar förtjust. Hennes dotter Anita uppmanar sin mamma att berätta om den gången luffaren kom på besök till Trantorp. Ingrid var omkring tio år och ensam hemma med småsyskonen. Ester och Konrad var på begravning i Åtvidaberg. Plötsligt öppnades dörren och in kliver en främmande man.

”Han hade varit Karstorp och fått smörgåsar. Jag kommer ihåg att brödet var inslaget i tidningspapper. Jag och mina småsyskon stod på rad i farstun och tittade storögt på honom. Vi förstod att mannen var ’Bildsköne Bengtsson’, tjuven som det hade skrivits om i tidningarna. Han ville ha kaffe till sina smörgåsar och befallde mig att ordna fram det, vilket jag gjorde. Och inte nog med det så talade jag om för honom att mamma och pappa var bortresta! Så dumt va?”

Men inget allvarligt inträffade. När Bildsköne Bengtsson, eller om det nu bara var en luffare, hade fått sitt kaffe gick han därifrån. ”Jag minns att mannen bodde i en kolarkoja som fanns mellan Ändtorp och Söderfallet . Vi gick dit och tittade på den.”

Förutom att plocka bär, gå till affären, ta hand om småsyskon och då och då koka kaffe åt en och annan luffare hade Ingrid en rad andra sysslor. Ved och vatten skulle in i torpet, hönsen tas om hand och strumpor lagas. ”Mamma tyckte att jag stoppade strumporna så fint så hon ville att jag skulle ta hand om det.”

Ingrid pekar på en gammal korg som står i hallen i rummet på Björkbacken. ”Det där är strumpkorgen och den var alltid full av trasiga strumpor. Jag minns att jag brukade sitta på en pall i köket och medan jag stoppade berättade jag sagor för mina yngre syskon. Till exempel berättelsen om en skidlöpare som åkte fortare och fortare tills han till slut åkte i hundra kilometer i timmen. Då avbröt min lillebror Bertil mig med orden ’Ha, nu ljuger du allt!’”

Ett lindat gossebarn

De sover gott där de ligger under bordet i köket. Ingrid vaknar först och smyger försiktigt upp för att inte väcka sina systrar. Hon gläntar på dörren till vardagsrummet. Där ligger mamma i den stora sängen. Hon går närmare. Bredvid mamma snusar en liten bebis, fint lindad i mjuka bomullstyger.

”Vill du bära honom?” undrar mamma. Hon nickar.

”Tyckte du om honom?” undrar mamma när hon burit klart. Och hon nickar igen.

Hennes lillebror född år 1930 fick namnet Bertil.

På 1950-talet flyttade Ester och Konrad från Trantorp till en lägenhet på Bruksgatan. Ester vägrade flytta om hon inte fick en ”spis med ringar”, det vill säga vedspis. Någon elspis vill hon då rakt inte ha. Så en vedspis blev det. Foto: privat

Konrad och Ester i köket på Bruksgatan

Varsel

”Det fanns ett varsel i Trantorp. Det var ljudet av pappa som kom hem från skogen och ställde ifrån sig käppen innan han klev in i huset. När vi hörde ljudet visste vi att han var i antågande och mycket riktigt – en stund senare stod han i farstun.”

Roy, Ingrids brorsson nickar. ”Pappa brukade säga att det var knekten som kom och tog av sig stövlarna och ställde ifrån sig bössan.”

”Ja”, nickar Ingrid, ”Trantorp är ju faktiskt ett gammalt knekttorp.”

När vi lämnar Ingrid och Anita kramas Roy om lite extra. Som Ingrid glatt sig åt besöket. Inte bara att få prata om Trantorp och gamla minnen utan också att få träffa Bertils son Roy igen.

På Johan E. Thorins bild på Trantorp år 1921 ser vi Ingrid i mamma Esters famn, Valborg, Viola, Gunnar och pappa Konrad.

Berättelsen bygger på intervjuer med Ingrid Bjernersjö, Anita Bergh och Roy Andersson.

 

Dela gärna det här inlägget

Karstorp

2010-tal

Hon var omkring 10 år när de flyttade till huset som visserligen ligger i Åtvidaberg, men ändå på landet och hon har älskat att bo här från första stund. Det har funnits så mycket spännande att upptäcka: naturen, skogen, huset och de omkringliggande byggnaderna. Hon har sett rävungar, vildsvinsungar, älgar och hjortar. En tid hade till och med en grävlingsfamilj boende under huset! Och hon minns sommarkvällarna när familjen har suttit på altanen och njutit av det skådespelet när solen gått ned på andra sidan sjön och på håll hört det rogivande ljudet av kossorna i hagen. Och apropå korna – tänk de gånger de har rymt och tagit sig in trädgården. När de öppnade ytterdörren på morgonen möttes de av tiotalet gloende koögon. Och som hon har njutit av trädgården med alla dess gamla fruktträd. Ja, trädgården är det bästa av allt. Sju äppelträd, ett stort päronträd och två körsbärsträd, ett med gula bär och ett med röda. Hennes favorit är äpplena som växer på trädet man ser från köksfönstret. De blir så goda i mammas paj.

Till en klar favorit har även utrymmet över garaget hört. Hennes och hennes vänners eget ställe där de har fått vara ifred från de vuxna. De hade själva tillverkat den lilla skylten som fortfarande hänger på väggen invid trappan. ”LVL” står det textat med prydligt runda bokstäver. En förkortning för Lisas, Vendelas och Linneas klubb.

Idén till klubben föddes en dag när de upptäckte att det övre planet måste ha använts till något liknande tidigare. Till vänster om trappan stod nämligen en sliten skänk som uppenbarligen tjänat som bardisk. I skåpen hittade de muggar, tandpetare, ett schackspel och till och med gammal dricka! Vid den andra väggen stoltserade en hemmasnickrad och numera sorgligt övergiven scen och på väggarna hängde blekta papper som en gång varit färgglada affischer. Åh, vad det var spännande att utforska och fundera på vad sakerna hade använts till. Lisas mamma gav dem några mattor och ett litet bord som de skrattande hade kånkat uppför trappan. Sedan satt de dagarna i ända och skrev och målade eller stod på scenen och lekte Idol. För tre flickor på 9-10 år var det himmelriket.

1990-tal

Hon hade känt en oro över att pojkarna skulle bli retade för att de bodde så ”off” och spartansk – men hon hade inte behövt vara orolig. Det hade nämligen blivit precis tvärtom – det var här de hängde allihop, det var som en enda stor fritidsgård. Inte minst hade huset varit fullt av ungdomar när deras yngste son, Sebastian, och hans kompisar hade bildat ett band som repade och spelade på övervåningen till garaget.

De hade tiggt material på byggen och hittat grejer på soptippen och av detta hade de byggt en scen. Och som de hade spikat! På baksidan av ladugården hade de hittat gamla rester av ett hönshus och byggt en bar av det. De hade haft så mycket roligt och varit så kreativa med bygget, bildandet av bandet och marknadsföringen. De hade till och med utvecklat ett eget språk.

Det hade vid tidpunkten funnit ett band i Åtvidaberg som hette ”Injection”. Killarna som spelade där var lite äldre än Sebastian och hans kompisar och till en början släpptes de inte riktigt in. Så de hade helt enkelt snott ”Injections” coola logotype och döpt sitt band till ”Interjection”. Som de gladde sig när de fick flera spelningar än de äldre grabbarna!

1920-1970-tal

Man kan undra hur Fia som går på gårdsplanen och matar hönsen skulle ha reagerat på att höra Lisas Idolmusik skråla ut från de öppna fönstren på loftet eller, kanske ännu värre, Interjections provocerande punktexter?

Foto: privat

Och vad skulle hon ha sagt om det faktum att hönshuset utgjorde stomme i grabbarnas bar? Det är frågan det. Fia var visserligen väldigt rar, men också bestämd och hon höll sina egna pojkar i ett stadigt grepp. Hon hade kommit till Karstorp som hushållerska år 1908. Med sig hade hon de så gott som vuxna barnen Otto, Elna, Ragnar och Lydia. Hennes make hade gått bort några år tidigare. Även hennes arbetsgivare på Karstorp, Petter Svensson, var änkling och han bodde här tillsammans med sin son Axel. Hur det än var så uppstod tycke mellan Fia och Petter och för ett par år sedan hade de gått och sta och gift sig. Och så hade de välsignats med dottern Eva.

Foto: privat

Liksom Fia skulle nog Petter ha undrat över musiken där han stod och smidde i gårdssmedjan nere vid ån. Det var här han helst höll till och tillverkade såväl arbetsvagnar som finvagnar, kälkar och allehanda redskap.

Deras dotter Eva växer upp och träffar så småningom Tage Engström, son till möbelsnickaren Emil Engström. Eva och Tage flyttar till Rimforsa och år 1935 föds sonen Lennarth. Året därpå går Evas far Petter bort och när Lennarth är fem år flyttar familjen tillbaka till Karstorp. Tillsammans med Petters son Ragnar tar de över gården.

Tage och hästarna Tor och Vega kommer bortifrån Nynäs och Fårkullen. I backarna vid Fårkullen kunde det om vintersöndagarna vara upp till 60-70 personer åkandes skidor och pulka. Foto: privat

Foto: privat

I den stora trädgården trivs fruktträden som elever på Trädgårdsskolan har planterat och sköter enligt konstens alla regler. Från sitt rum på övervåningen kan Lennarth varje år i februari se de rödkindade kålmaskarna, som var det gängse namnet på Trädgårdsskolans elever, där de ägnar dagar åt att noggrant beskära träden.

Nedanför trädgården ligger sjön Glan. När andra världskriget härjade som värst och det var ont om mat brukade Lennarth, Tage och Ragnar fiska mört som de sålde som fiskbete. Bra dagar kunde de få upp till trehundra mört.

Lennarth fiskar på sjön Glan, 14 år gammal. Foto: privat

På 1950-talet byggs en golfbana på markerna invid Karstorp och när den invigs år 1957 anlitas Ragnar som klubbens förste greenkeeper. Vem skulle de annars fråga när de behövde någon som kunde jobbet, menade Ragnar! Ungefär vid samma tid flyttar Lennarth, som nu blivit 22 år, hemifrån. Tage och Eva bor kvar till 1975.

”Här ska det bli golfbana” skriver Eva och Tage i sitt album. Långt bort ser vi Hönsgården. Foto: privat

1990-tal

”När jag, Christer och vår son Mårten flyttade in år 1975 hade huset stått tomt ett tag. Dricksvatten fanns endast i en pump vid garaget. Det var nog därför ingen hade velat bo i huset innan trots att var fantastiskt, ett riktigt drömhus. Men vi fick genast löfte om att vatten skulle dras in och jag minns hur de borrade och borrade. Men till slut fick vi vatten!”

Christer arbetade som ”kogubbe” för Baroniet och Karin var hemmafru och fick frågan om att sköta om Baroniets får som fanns vid Karstorp. Och det gjorde hon gärna och fick då och då hjälp av Sebastian som gladeligen gick upp tidigare för att ge dem mat innan han gick till skolan och som utfodrade dem igen på eftermiddagen när han kom hem. För det fick han en fem-krona, vilket var välbetalt för en liten grabb på den tiden.

”Det var lika mycket som jag hade i veckopeng!”

2010-tal

”När vi flyttade in gick det en stig ned till en å och vidare ut till sjön Glan där det fanns en liten brygga. Personen som bodde i huset före oss hade lämnat kvar sin lilla plastbåt som vi fick! Ibland tog jag och en kompis en båttur ut på sjön. Det var så fridfullt och vackert.”

Fia matar en svan nere vid bryggan. Foto: privat

Lisa ler vid minnet. När hon senare får höra om Petter och hans hantverk utbrister hon: ”När vi flyttade in i Karstorp hittade vi en stor fin kälke i ladugården! Vi använde den massor, tills den gick sönder. Tänk om det var en av Petters kälkar!”

Foto: privat

Lisa skickar en bild och kälken visar sig vara en spark. Men när Lennarth får höra talas om sparken menar han att det inte alls är omöjligt att Petter hade tillverkat den. ”Vi använde själva Petters sparkar när vi bodde i Karstorp. Han hade bland annat tillverkat med ett stort flak. Den använde till att  transportera mjölksåar och annat med när vi åkte på isen över sjön.”

Karstorp fotograferat av Johan E. Thorin år 1928

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial samt intervjuer med Lennarth Engström, Karin Björkman, Sebastian Karlsson och Lisa Gustafsson.

 

Dela gärna det här inlägget

Slättsveden

Hagsäter den 9 januari 1930

Ett starkt vitt sken tränger sig genom hans slutna ögonlock. Yrvaket blinkande undrar han vem som ställt en cykel utanför sovrumsfönstret och riktat ljuskäglan rakt mot honom. Vanligtvis värjer han sig för att sätta ned sina sängvarma fötter på de kalla golvtiljorna, men nu kastar han undan sängtäcket och tar de få stegen mot fönstret. Förvirrat tittar han sedan på armbandsuret. 4.40. Några minuter senare ser vi Valdemar Gustafsson rusa ut i den kalla januarimorgonen. Hans rock är halvknäppt. Han tar sikte mot sjön. Han chockas av ljudet. Dånet är öronbedövande. Precis så här måste en orkan låta.

När landsfiskalen i Bankekinds distrikt, Karl Karlsson, kommer till Hagsäter dagen därpå har torpet brunnit ned till grunden. Endast murstocken står kvar. Hans bedömning är att branden måste ha uppkommit till följd av att glödande kol fallit ur eldstaden under natten. Men då en person har omkommit måste kriminalpolis kallas till platsen och redan samma dag infinner sig August B. Zaar från Linköping. Och han är av en annan mening. Efter att ha undersökt platsen och hållit förhör med en rad vittnen slår han fast att 74-åriga Albert Svensson bragts om livet. Och det förmodade mordvapnet är en yxa av gammaldags snitt.

Hagsäter år 1930

Torpet Slättsveden och den unge Viktor

Mordet på vedhuggaren Albert är det stora diskussionsämnet i såväl Mormorsgruvan som i Åtvidaberg. Vem kan ha velat den gamle mannen illa? En ensling som höll sig för sig själv och aldrig gjorde någon förnär. Tvärtom omtyckt av alla och envar.

Inte långt från Hagsäter, på Slättfalls ägor i Mormorsgruvan, ligger torpet Slättsveden. Under 1800-talet har det lilla torpet bebotts av flera generationer Bergman. Men då den tredje familjen i början av 1900-talet flyttar till Grebo får Slättsveden välkomna en ny familj. Det är Oskar och Klara Ekström samt deras fjortonårige son, Viktor. Viktor som året innan första världskriget bryter ut tar mönstring på Vaxholms kustartilleri i Stockholm. Med sina nitton år är han vuxen och kan göra som han vill. Hans föräldrar påminner sig dagligen om det. Men ändå, han är deras ende barn och han ska bege sig så ofantligt långt hemifrån under sådan orolig tid. Måtte inget hända honom. Ett brinnande krig bryter ut och värnplikten förlängs. Vem vet vad som väntar Viktor nu? De gruvar sig, men oroskänslorna blandas också med stolthet. För familj och grannar kan de berätta att deras Viktor blivit korpral, att han hjälper till att försvara fäderneslandet.

De ska aldrig glömma den råkalla septemberdagen fyra år 1917 när han kom hem till dem för sista gången. Deras friska, rödblommiga och levnadsglada pojke var avmagrad och blek. De kved när de såg in hans en gång så glada och vackert blå ögon. Nu är de rödsprängda och svullna. Men värst av allt är den svåra hostan och de blodiga uppkastningarna som med tiden blir allt värre. När kriget tog slut i november 1918 hade de begravt sin Viktor. Deras rädsla hade varit kriget, men egentligen visste de bättre. Soldater levde tätt ihop och var nära varandra hela tiden. Sjukdomar spreds som en löpeld. Viktor dog till följd av tuberkulos.

Slättsveden år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ekonomiska bekymmer och vrede

Samma år som Viktor dör och första världskriget äntligen är slut får sjuttonårige Sune Einar Ahlberg sin första dom. Sex månaders straffarbete för inbrott på stationshuset i Sturefors där hans far August Ahlberg är stationsföreståndare. Denne Sune som förlorar sin mor när han är fem år och som liten är lättskrämd, mörkrädd och ofta drömmer mardrömmar, denne Sune som har fina betyg i skolan men inte tillåts läsa vidare, denne Sune som mot faderns vilja döper och konfirmerar sig, denne Sune som gärna läser Fröding och Lagerlöf och denne Sune som enligt sig själv alltid var ”han som suttit inne”.

Sune utbildar sig till trädgårdsarbetare och under några år i mitten av 1920-talet driver han trädgårdshandeln i Mormorsgruvan dit familjen Ahlberg flyttat. Det är här han träffar Albert Svensson, vedhuggaren, som råkar berätta att han har 4 000 kronor undanstoppat på sin sparbanksbok.

Hösten 1928 flyttar Sune, nu 27 år gammal, till Åtvidaberg för att överta Östantorps handelsträdgård. Men affärerna går knackigt. Trots billiga priser vill åtvidabergarna inte handla blommor av honom. Enligt Sune räds och föraktar de en som har suttit inne.

Det är inte bara affärerna som går honom emot. Han råkar även ut för en olycklig kärleksrelation och hans frustration utvecklas till en vrede och förakt mot mänskligheten. Och mot sig själv. Han umgås med tankar på att ta sitt liv.

Hushållerska på Stenhusgatan

Klara och Oskar Ekström bor kvar i Slättsveden i närmare tio år efter Viktors bortgång. År 1927 drabbas Oskar av samma sjukdom som sonen, lungtuberkulos, och går bort strax därefter. Några månader senare flyttar Klara till Närstad och två år senare till Stenhusgatan i Åtvidaberg där hon får tjänst som hushållerska hos sågarbetaren och änklingen Albin Olsson. Hon är nu 60 år gammal.

Utanför Klaras bostad möter Stenhusgatan Douglasvägen och kanske råkar hon titta ut tidigt på morgonen den 9 januari och ser cyklisten som kommer åkande. Kanske känner hon till och med igen honom? Hon har handlat blommor av honom när hon bodde i Slättsveden. Stinsens Ahlbergs son. Sär det inte Sune han heter, jo men visst är det så. Han har suttit inne säger folk. Konstigt att han är ute och cyklar i samhället nu. Hon hoppar till när vattnet på spisen plötsligt kokar över och alla tankar på Sune, stinsens son är borta.

Sune fryser där han cyklar Stenhusgatan fram. Men den lätta tyngden i innerfickan värmer honom. Han har löst sina problem. Nu kan han betala amorteringen och hans far som gått i borgen för hans lån kommer inte besväras. För sitt inre ser han flammorna girigt sträcka sig mot skyn, i skarp kontrast mot den svarta himlen. Han berömmer sig själv för att han hade sinnesnärvaro nog att tänka på att dölja eventuella spår. Nu återstår att fundera ut hur han ska kunna få ut de 745 kronorna som finns på postsparbanksboken.

Hagsäter och Slättsveden

Mordet på Mormorsgruvan egen Albert väckte uppståndelse. Var man än gick utgjorde det ett stort samtalsämne. Inte undra på det. Jakten på mördaren engagerade även den lokala tidningen som slog upp helsidor och stora rubriker. Det hela utvecklades till en riktig kriminalgåta. Men så småningom fick gåtan sin lösning och gärningsmannen kunde gripas. Inte helt oväntat begick han några ödesdigra misstag.

Resterna av en trädgård och delar av en grund vittnar om att här en gång låg ett litet torp. Ett rött litet torp där Viktor växte upp, där hans mor och far gick och oroade sig när han gav sig iväg till huvudstaden och värnplikten som drog ut på tiden till följd av kriget. Ett torp som såg honom återvända, utmärglad och sjuk.

När Hagsäter, som hörde till Gissebo gård, hade brunnit ned till grunden morgonen den 9 januari 1930 bestämde man snart att ett nytt hus skulle ersätta det gamla. Slättsveden hade stått tomt sedan Klara Ekström flyttade därifrån efter makens död år 1927. Man undersökte saken och jo, det skulle vara möjligt. Slättsveden blir det nya Hagsäter.

Berättelsen bygger på kyrkoboks- och domboksmaterial och samtal med boende och fd boende i Mormorsgruvan. Vill ni höra hela berättelsen om mordet i Gissebo? Kontakta Camilla Smedberg på camilla@camillasmedberg.com

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på Facebook

Hagsäter, fd Slättsveden, idag. Foto: Emma Gustafsson

Dela gärna det här inlägget

Sjöända

Med öppna armar

”Till och med sjöarna utmed vägen
låg gråa och utmattade
efter flera veckors regn
men jag var äntligen framme
steg ur bilen med all packning
det gamla rödmålade huset
med tegelpannor och vedspis
kunde inte hålla sig
slet sig loss från skogsbrynet
och sprang emot mig med öppna armar
längs himlen
fanns bara tunna avlånga molnstrimmor
liknande bromssträckor från andar
som stannat till i luften
stumma av förvåning över vad dom såg”

Foto: privat

Tänk att ha en sådan känsla för ett hus, som vore det ett levande väsen med starka och varma känslor av igenkänning och samhörighet. Och en faktisk förmåga att omhulda och hälsa välkommen. När Rikard Nordlöf ombeds beskriva vägen ut till Sjöända eller Sjöände så skickar han dikten av Bruno K. Öijer och tillägger: ”När jag åker dit är det är så jag känner ända in i roten. Att huset reser sig upp och kommer för att möta mig.”

Rikards känslor för torpet och platsen kanske inte enbart kan förklaras av det ligger så vackert vid kanten av sjön Getryggen i Forsaström eller det faktum att en anfader på hans mors sida lär ha varit en av husets tidiga bosättare i slutet av 1600-talet. Det är något särskilt med friden och lugnet. ”Pulsen går ner och jag känner stor glädje, lugn och harmoni så snart jag kommer hit. Det känns hemma.”

Man kan inte låta bli att hoppas att huset alltid har haft den inverkan på sina inneboende och bäddat in dem i värld av lugn och rofylldhet. Välkomnat och omhuldat dem.

Karl Johan och Hilda

Några år före första världskrigets utbrott flyttade rättaren Karl Johan Johansson från Åsebo i Forsaström till torpet Sjöända. Han och hans hustru Hilda Josefina var då omkring de fyrtio och hade tillsammans fyra barn. Dottern Astrid var äldst och så var det sönerna Erik, Ivar och Aron. När Karl Johan gick bort år 1932 bodde Hilda och den yngste sonen Aron, 24 år gammal, kvar. Inom kort flyttade Arons tre år äldre bror Ivar också hem för att hjälpa till med arrendet.

Foto: Johan E. Thorin år 1928

Arons källvatten

Aron var den som kom att stanna längst i huset vid kanten av Getryggen. Han bodde kvar flera år efter att Ivar hade flyttat och Hilda gått bort. Så småningom flyttade han till en liten drängstuga i Toletorp och därefter till smedjan i Forsaström. Sjöända får en ny arrendator, Alvar Karlsson. Och trots att det var en bra bit från Arons nya hem i Forsaström och Sjöända åkte han mer eller mindre dagligen till sitt gamla hem för att hämta vatten från källan i skogen. Lars-Åke Johansson, barnbarn till Ivar, berättar: ”För Aron dög inget annat vatten. Ibland gjorde han silverte, det vill säga värmde källvattnet och tillsatte lite socker.”

”Farfar arbetade på tegelbruket i Forsaström” berättar Lars-Åke vidare, ”och när det hotades av nedläggning tog han och två andra över och drev bruket.” Ivar gifte sig med Valborg och de fick sönerna Lars och Gösta. Lars är Lars-Åkes far.

Sommarhus

På 1970-talets mitt letade Lars-Åkes föräldrar efter en sommarstuga när plötsligt Sjöända, huset som Lars far vuxit upp i, stod tomt. ”Då var jag 16-17 år” ler Lars-Åke. ”När jag senare fick egen familj åkte vi ofta dit på helger och semesterveckor. Det var perfekt. Nära till sjön och ett stort hus som kunde hysa alla familjemedlemmar regniga dagar.” Men trots att det var stort så måste det ha varit trång på Karl-Johan och Hilda tid då två familjer bodde i huset. En familj på övervåningen och en på nedervåningen samt, under en period, en skomakare under trappan. Och varje familj hade förstås ett finrum som inte nyttjades särskilt ofta. ”Till och med när Hilda och Aron bodde ensamma kvar så sov Hilda i köket i kökssoffan.”

Sjöända på 1970-tal. Foto: privat

Badbrallor och brillor

Lars-Åke och hans hustru Anette diskuterade om de skulle ta över arrendet av Sjöända eller inte. Men då barnen blivit stora bestämde de sig för att inte göra det. Istället blev det familjen Nordlöfs sommarhus. Ett hus med många kära och roliga minnen. En sommar, berättar Rikard, kunde hans systerson Teo inte hitta sina badbrallor. Familjen letade överallt en hel sommar. Omkring fem år senare hälsade Teos farfar på och när han står och metar vid stranden får han napp och drar, hör och häpna, upp nämnda badbyxor. En annan sommar tappade en gäst sina glasögon utanför flotten på cirka fem meters djup. Han hade stort behov av brillorna så Rikard ringde en kompis som har dykutrustning. Kompisen kom ut och letade länge och väl utan att kunna finna glasögonen. ”När vi gett upp sa min vän att han dock funnit gott om stora kräftor nere på sjöns botten. När han simmade ner för att hämta en kräfta för att visa oss hamnade han rakt på glasögonen som låg där och väntade. Stor glädje uppstod och ägaren blev överlycklig!”

Stefan (Göstas son), Ivar och Lars-Åke. Sjöända i bakgrunden. Foto: privat

Foto: privat

Vargspår i snön

”I Sjöände har vi dessutom”, avslutar Rikard, ”sett de flesta i Sverige förekommande djur på nära håll. Mink, iller, räv, vildsvin, förrymda kor, lodjur, älg, grävling, morkullor, havsörn, bäverspår och för några år sedan även vargspår i snön!”

Berättelsen bygger på intervjuer med Lars-Åke och Anette Johansson, Rikard Nordlöf samt kyrkoboksmaterial.

Dela gärna det här inlägget