Alla inlägg av camesty

På besök hos Siri Nilsson

”Jag kommer ihåg när Johan Adelswärd gick till sin första skoldag”

Pigg, alert och med ett aldrig sviktande minne tar hon emot mig för att berätta om sitt liv i Åtvidaberg. Siri Nilsson är imponerande 94 år. I början av året bjöd hon på födelsedagskalas med sju sorters hemmabakade kakor. Siri har alltid tyckt om att baka. En månad senare föll hon olyckligtvis till följd av blodtrycksfall och slog i sitt huvud. Hon hamnade på sjukhus och har allt sedan dess haft problem med yrsel. Kvällar och morgnar kommer personal och tittar till henne, men i övrigt klarar hon sig utmärkt själv.

Det hela började med ett foto från Facits arkiv föreställande ”Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951”. Bilden visade tre unga flickor, en kokerska i vitt förkläde och hätta på huvudet och två serveringsflickor i svarta klänningar med rejäla vita kragar och spetsprydda förkläden. Flickorna som uppenbarligen hade paus från sitt arbete satt med varsin kopp kaffe i en soffa och log mot kameran. Bilden lades ut på ”Stort, smått och lite däremellan” på facebook och det dröjde inte länge innan kommentarerna talade om vilka flickorna på bilden var. Eller i alla fall två av dem. Lilly Bergenroth och Siri Nilsson. Båda hade de kommit till Åtvidaberg på 1940-talet och var goda vänner.

Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951.

Siri föddes i Torpa socken år 1923. Hennes tre år äldre syster Svea gick på Tenhults hushållsskola i Jönköping och så även Siri. En utbildning som syftade till att kunna sköta det egna eller andras hushåll. På schemat stod även skötsel av trädgårdsland och mindre djur. När utbildningen var avslutad fick eleverna ofya förfrågningar från de fina fruarna som sökte hembiträden och så också Siri. Faktiskt flera förfrågningar och hon valde slutligen att gå på intervju på Stora hotellet i Linköping. Där mötte hon friherinnan Ebba Adelswärd från Adelsnäs och hennes lilla dotter Catharina, då fem år.

Året var 1944 när Siri kom till herrgården i Åtvidaberg. Där fanns då åtta till nio i personalen; en kokerska, två köksor, två husor, två barnsköterskor, en betjänt och så jägaren. Siri var en av husorna. Lilly den andra. På den här tiden var hela det stora huset bebott. Liksom de andra i personalen hade Siri ett eget rum på våningen ovanför köket. Under tiden på Adelsnäs fann Siri vänner för livet. Lilly, Margareta och Anna. Hon minns roat incidenten en sommarnatt i barnsköterskans rum.

siri94

”Barnsköterskan hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan i ’Generalens rum’, som hennes rum kallades. På kvällen upptäckte vi att taklampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!”

Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes och nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri minns vilken panik de alla fick och att det slutligen var baron Eriks systerson som räddade situationen genom att fånga fladdermössen i en skokartong.

Som husa fick Siri städa huset och iordningsställa rum inför besök. Och det var gott om besökande gäster på den här tiden. Ofta prominenta gäster. Men de var inte mer än människor, berättar Siri.

”När jag vid ett tillfälle steg in i rummet där prinsessans Sibyllas övernattade så satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Siri minns Johan Adelswärd som bara var sju år när hon kom till Adelsnäs och gick till sin första skoldag. Och hon minns festerna med supéer och uppträdanden av Sickan Carlsson och Jussi Björling.

Fem år och två månader stannade hon vid Adelsnäs. År 1949 träffade hon nämligen  ”Bobby” Nilsson och gifte sig. Bobby var uppvuxen i Åtvidaberg och hade en tjänst på Facit. Han var engagerad i såväl ÅFF som i Åtvidabergs bandylag. Det var på en idrottsmässa på Kopparvallen den 35-årige Bobby träffade den 27-åriga Siri.

siriobobby

Men även om Siri slutade sin tjänst vid Adelsnäs i samband med giftermålet så fick hon förfrågningar om att båda servera och laga mat vid tjänstemiddagar och liknande runt om i Åtvidaberg. Vanligtvis arbetade hon tillsammans med vännen Lilly. Och det är i samband med en sådan middag som fotot som nämns i inledningen är taget.

Siri har trivts bra i Åtvidaberg och har haft många vänner. Vännerna från Adelsnäs gifte sig de också och de umgicks som par allihop.

”Vi var mycket ihop och hade roligt tillsammans.”

Jag reser mig för att hälla upp en påtår kaffe till oss.

”Jag säger som Agnes Olsson, kokerska på Villan” skrattar Siri med en blick på kaffekannan, ”de ska va stattopp, inget pissperr!”

Vill du läsa det förra besöket? Det ägde rum hos Gösta Friström, skogsarbetare.

Dela gärna det här inlägget

En stolt åtvidabergare nationaldagstalar år 2016

Det är september 1923 och Gerhard Johansson skyndar genom skogen i Mormorsgruvan. Hela sitt har han arbetat som skogsarbetare för baroniet och varit plikttrogen och lojal. Men nu lämnar han sitt arbete långt innan arbetsdagen är slut. Han har fått ett bud att han måste komma hem till sitt hem Snatra som ligger där i skogarna mot Mormorsgruvan så snart som möjligt. I Snatra har han, liksom sin far och farfar bott i hela sina liv. Där har de fötts och vuxit upp.

På vägen passerar han stora Snatra där hans far Albin och mor Alma bor. Han kastar en blick mot köksfönstret. Han minns när han var liten pojke och gamla farmor Anna satt där. Farmor som blev över 90 år hade haft svag syn sedan hon var liten flicka och när hon blev gammal var hon helt blind. Hon brukade sitt där vid köksfönstret och oseende titta ut. Gerhard brukade vinka fast han visste att hon inget såg. Hade han inga sysslor att uträtta slog han sig gärna ner vid köksbordet för att höra Anna berätta sina historier och om gruvdriften när den var igång vid Närstad gruvfält och Malmviksgruvan, om gruvarbetarna som levde hela sina liv i mörker och fara, om Mormorsgruvan som med sina 400 meter var den djupaste gruvan av dem alla. Allra mest tyckte han om att höra henne berätta om gruvfrun eller gruvmaja som väsendet också kallades. Hon var syster med skogsfrun och lika nyckfull. I ena stunden hjälpte hon gruvarbetarna att hitta koppar, i nästa stund lurade hon ner dem långt nere i djupet av gruvan och lämnade dem att vilsna irra omkring tills de utmattade dog. Med sina knackningar brukade hon förebåda ras i gruvan.

Gerhard släpper tankarna på farmor Anna och gruvmaja. Han är på väg hem till lilla Snatra, till sin fru Elsa som väntar deras första barn. Elsa som arbetade som piga vid Nedre Holm när han träffade henne, Elsa som har ett barn sedan tidigare som bor hos sin mormor i Korshult. Den 8 september 1923 föds så deras dotter och hon får namnet Gunvor.

Gunvor var min mormor och hon betydde mycket för mig. Mormor som arbetade på Facit och mormor som bodde i lägenheten ovanför oss på Sunnebotorget. Ett Sunnebotorg som då sjöd av liv  med Tobak, OA-Livs, Favör och Konsum. På mormors balkong på tredje våningen satt jag och mina kompisar och fikade och försökte pricka bilhandlarens blanka biltak med mormors jordgubbssaft. Mormor som brukade följa med oss ut till Örn för att bada och fika och mormor som tog med mig på cykeltur genom Håckla, förbi nya kyrkogården till gammelmormor och gammelmorfar som då hade flyttat till Korshult.

Så varför berättar jag den här historien idag? På Sveriges nationaldag. Jo, för att min mormor, min gammelmorfar och det jag lärt om min släkt i Snatra är grunden till min kärlek för Åtvidaberg och i mitt nationaldagstal vill jag hylla min hemort. På de gator vi går på idag har generationer före oss gått. Här har de levt och verkat. Här utspelade sig deras vardagsliv precis som vårt idag. Här har de mött kärlek, vänskap, sorg och hopp i ett Sverige som såg annorlunda ut än idag och i ett Åtvidaberg som åtminstone delvis såg annorlunda ut. Men det var Åtvidaberg.

brunos kort

Foto: Bruno Thornberg

För mig är inte Åtvidaberg bara de personer som bor här idag och de platser och byggnader vi har omkring oss nu. För mig är Åtvidaberg de och det som har funnits. Bandet tillbaka är viktigt och för det bär vi ett ansvar. Ett ansvar att minnas, att förvalta, att bygga vidare och att älska.

Jag tycker om vår lokala historia, jag tycker om att berätta om de människor som en gång levt här. Inte bara om min mormor och gammelmorfar utan om alla. Alla har de en historia att berätta även om den inte behöver vara så dramatisk som Sigrid Rudelius som bodde i Parkvillan på Sjukhusgatan eller Anna Charlotta Hulter som bodde i gamla Värdshuset vid Gamla torget eller Sofia Lovisa Augusta Åberg som tjänade som piga i Storkestorp. Om dessa personer och om platser och byggnader kan ni läsa om på min blogg som heter ”Stort och smått”.

Till bloggen har jag även en facebooksida som heter ”Stort, smått och lite däremellan” med fokus på Åtvid förr och nu. Där lägger jag ut foton på Åtvid som vår första fotograf Augusta Zetterling tagit och bilder av Johan Thorin, Alrik Agerbo och Arne Flink. Dessa foton möts alltid av ett stort gensvar. Men jag lägger även ut små filmer och foton från Åtvid nu. Nuet är också viktigt. Och jag gör det under parollen eller hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid.

Det är nämligen det som är mission. Vi kan klaga över att det inget händer, att våra folkvalda politiker fattar korkade beslut, att ungdomarna får driva omkring utan fritidsgård och simhall. Och, missförstå mig rätt, vi SKA säga ifrån, vi ska strida för ett bättre samhälle för oss, våra barn och de generationer som komma skall. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Och jag tänker vara först på plats om en byggnad som jag håller kär riskerar att rivas! Det är när man sitter hemma och klagar och man förmedlar till alla som vill, och inte vill, höra och inte minst sina barn. Det är när klagandet och gnället blir ens livsluft som jag reagerar.

Är man vuxen och någorlunda driven så kan man ju faktiskt ta sig i kragen och göra något åt det. Och man glömmer dessutom så lätt vad man har. Jag har t ex en son som spelar golf och han har två minuters cykelväg till golfbanan. Säg den storstadsbo som har det. Min dotter har ett stort teater- och musikintresse och har hittat sitt sammanhang i teater Traska, liksom jag själv. Och vi bor 3 mil från Sveriges femte största stad. Det är inte illa!

Det är här vi bor – låt oss vara stolta över det och tala väl om vårt Åtvid. Och de flesta jag möter via min blogg och facebooksida är faktiskt det. Stolta. Det kan jag se på alla gillanden och kommentarer. Kommentarer som kommer från personer som vuxit upp här eller som flyttat härifrån och som frikostigt delar med sig av sina minnen. Och från personer som är nyinflyttade och uppskattar att få veta mer om orten de nu bor på. Att lägga ut en bild från igår och idag och mötas av kommentarer som: där bodde jag på 50-talet, eller där bodde tant Märta och farbror Kalle som jag hälsade på och tyckte så mycket om, eller längre ned på gatan låg en blomsteraffär och innehavaren brukade krusa papper och slå in krukan med. Jag minns hur gott det doftade. Och när gamla barndomsvänner stöter på varandra igen. ”Är det du som bodde där, kommer du ihåg mig?” Det är magiskt. Det är samhörighet när det som är som bäst.

Vi är Åtvid, vi som har vuxit upp här, vi som har flyttat härifrån och de som flyttat hit. Tillsammans utgör vi bandet med de som en gång bott här. Glöm inte det. Sträck på er och var de stolta åtvidabergare som vår ort förtjänar.

brunos kort 2

Foto: Bruno Thornberg

 

Dela gärna det här inlägget

Håshult

 

En lång grusväg rakt in i det som idag är skog och som förr var odlad mark. Innan vi svänger upp mot huset skymtar vi en gammal nedlagd hästväg i skogen. Jag tycker mig ana den lilla pojkryggen som försvinner in mellan träden. Tidiga morgnar när solstrålarna strilade mellan lövkronorna, tidiga morgnar när regnet piskade och höstlöven yrde och tidiga morgnar när stenar, träd och buskar hade klätt sig i mjuk och gnistrande vit snö. Hela sitt första skolår gick Krister den vägen. Skolan låg i Skogshall och promenaden genom skogen tog ungefär en timme. Året därpå, 1950, lade den lilla skolan ned och Krister fick istället åka buss till skolan i Söderö.

Jag följer vägen som svänger vänster och parkerar vid det gamla svinhuset. Våren har under några dagar antagit skepnaden av sommar och det är riktigt varmt. Röda bodar kantar vägen och längre bort ser jag grunderna efter två ladugårdar, en stor och en liten. En grind pryder vägen in i trädgården, men en väl upparbetad stig i gräsmattan bär vittne om att vara husets egentliga uppfart. Krister väntar inne i huset. Han är klädd i blå jeans, blå skjorta och en vit keps med texten ”Enskede Hydraul AB” på huvudet. Han är 74 år och har bott i Håshult hela sitt liv. Så det kan tyckas märkligt att huset han bjuder in till är modernt och nytt. För 17 år sedan brann nämligen det gamla huset och Kristers barndomshem ned till grunden. Krister var ute när branden började och hann rusa in för att hämta plånbok och bilnycklar. Inget mer. Inga foton eller andra minnen. Men i Kristers huvud finns de, minnena från förr.

IMG_2672

Krister föddes mitt under det brinnande andra världskriget, år 1942. Hans far Oskar flyttade till Nyköping där han hade fått en tjänst och Krister kom på så sätt att växa upp tillsammans med sin mor Siri och sin morfar Alfred och mormor Signe i Håshult. Siris syskon Eva, Olle och Greta var allihop utflugna, men i huset fanns förutom morföräldrarna även Alfreds bror Johan eller ”Jocke” och så tanten Ljungblad.

”Tanten Ljungblad bodde här nere till höger.”

Krister pekar med tummen bakom sig, mot ett rum som inte längre finns. I det gamla huset bodde den gamla damen nämligen i rummet till höger precis innanför ytterdörren.

”Jag vet inte varför hon inte följde med sin familj när mormor och morfar tog över arrendet. Hon bodde här på ett slags undantag eller så. Jag kommer ihåg att hon var bra arg och att Jag var rädd för henne.”

Jocke, morfars bror, var inte mycket bättre han. Han bodde på övervåningen tillsammans med drängen och var minst lika ilsken som tanten Ljungblad. Kanske hade han det inte så lätt, problem med benen som han hade. Han hankade sig fram med käpp. Jocke och tanten Ljungblad var dessutom ständigt osams.

Tanten Ljungblad, eller Hulda Anna Charlotta Ljungblad som hon egentligen hette var tredje generationen Ljungblad som bodde i det hus som då kallades Ljungbladgården. Tillsammans med Östergården och Västergården låg det där på kullen i Håshult. Då fanns det två ladugårdar som hörde till brukarna i Västergården och Ljungbladgården. I det tredje huset, Östergården, bodde en skogsarbetare.

västergården

östergården

Västergården (överst) och Östergården år 1919. Foto: Johan E Thorin

I slutet av 1860-talet tog Huldas far Karl Alfred över arrendet efter sin far Carl Jonsson Ljungblad och mor Kajsa. I januari 1870 föddes Karl Alfreds och Emma Christina Johandotters första barn, Hulda. Barnaskaran utökades med åren och så småningom nådde de vuxen ålder och flyttade hemifrån. Men inte Hulda. Hon stannade kvar och hjälpte till att sköta hemmet. När fadern dog år 1915 tog sonen, Huldas lillebror, Valdemar över. Fem år senare dog deras mor och ytterligare fyra år senare bestämde sig Valdemar för att säga upp arrendet och flytta. Kvar blev Hulda, 54 år gammal. Samma år, närmare bestämt år 1924, lämnade Alfred, Signe och barnen Siri, Eva, Olle och Greta gården Hårsbo för att överta arrendet av Håshult. Arton år senare föds Krister.

ljungbladgården

Ljungbladgården år 1919. I mitten Hulda Ljungblad flankerad av sina systrar Maria och Hilda. Foto: Johan E Thorin

När Alfred hade tagit över slogs Västergården och Ljungbladgården ihop att brukas som en gård och kanske var det då man kallade gården efter platsen namn. Håshult. På övervåningen i mittenhuset fick Jocke sällskap av drängen Sigge. Han var bland annat med och slet med stenarna på åkrarna runt huset. De stora stenrösena vittnar om det digra arbetet. Drängen Sigge och Siri fattade tycke för varandra. År 1951 gifte de sig och året därpå föddes Kristers lillebror Thomas. Men den lille föddes med ryggmärgsbråck och hann inte lämna sjukhemmet innan han dog. Året därpå kom en nyfödd pojke till dem som fosterson. Rolf. Krister var då elva år och hade en lekkamrat som bodde i Mabo.

Siri-o-Sigge-1951

Sigge och Siri. Foto privat

”Sven-Olof brukade åka genom skogen på sin farsas moped. Han var en tio-tolv år. Jag minns att han knappt nådde ner till tramporna.”

Krister ler vid minnet. Han och Sven-Olof kom att hålla ihop resten av livet. I vuxen ålder odlade de potatis tillsammans, fiskade och högg ved. För fem år sedan gick Sven-Olof bort i cancer.

Mormor-o-morfar-med-flera-i-Håshult

Sigge och Siri med syskon och familjer vid Håshult. Foto privat.

Greta-Else-Beth-Anne-Maj-Krister-Jan-Inge-Anita-någon-hund

Krister (längst till höger) med kusiner i Håshult. Foto privat.

Efter en stunds trevligt samtal med fika går vi ut. Vi ser på de enorma stenrösena i hagarna. En gång i tiden stod Sigge och de andra männen med böjda ryggar och kastade upp de stora stenarna en efter en. Strax nedanför Kristers hus ligger Östergården. Någon påtar i trädgården. På andra sidan Ljungbladsgården låg en gång Västergården. Idag är det rivet. Bakom husen och markerna ligger skogen som Krister känner som sin egen bakficka. Den har varit hans levebröd.

krister-2016

”En gård som Håshult överlevde inte på jordbruket. Framför allt om vintrarna blev det en massa skogskörning. Timmer och massaved.”

Timret drogs då fortfarande med hästar. Krister skrattar till:

”Jag kommer ihåg 1968 när skogvaktare Mellström sa att det var det absolut sista året med hästar. Det var omodernt och från och med nu skulle det bara vara maskiner i skogen.”

Året därpå, hösten 1969, drabbades Sverige av en stor storm. Stormen som fick namnet Ada orsakade en enorm trädfällning och allvarliga skador på bebyggelse och el- och telenät. Det tog, berättar Krister, två år att komma till rätta med skogen efter Adas framfart. Krister, som då var 27 år, deltog i röjningsarbetet. Så en dag kom skogvaktare Dahlgren fram till honom. Det var lika bra, deklarerade han, att Krister fick en anställning som skogsarbetare på Baroniet.

Vi närmar oss Östergården. Den som påtar i trädgården reser sig och hejar. Hon heter Elina och har varit hyresgäst i många år. Att hon är förtjust i huset och trädgården märks.

IMG_2687

Krister och Elina

”På övervåningen har vi hittat en markering i virket. Det står 1866.”

Krister minns när skogsarbetare Adolf, hans hustru Anna och deras barn bodde i Elinas hus. Sonen Bertil som tog över efter sin far.

”Fick jag ta den där Krister? Jag hittade den bakom boden.”

Elina pekar på skakeln som ligger på marken.

”Ja visst, den har jag ingen användning för längre. Det finns nog flera om du vill ha.”

Vi tittar allihop på skakeln där den ligger på marken. Med hjälp av den har gårdens hästar slitit under decennier. Nu används den inte mer utan har med åren blivit röd av rost och av den anledningen oändligt vacker. Att resa den och låta tjäna som port in i det välskötta trädgårdslandet känns som ett värdigt avslut för en skakel som tjänat väl.

Glypen-från-Håshultvägen

Sjön Glypen från Håshultvägen. Foto: Johan E Thorin 1919.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

Dela gärna det här inlägget

Ängfall

Ett idylliskt rött hus på en liten kulle längs grusvägen. Du har säkert passerat det någon gång, kanske till och med gör det så gott som dagligen. Byggnaden är en kär och välbekant syn och kanske är det så, om man går förbi ofta, att man tenderar att inte riktigt se den. Obemärkt för våra blickar kan huset istället nyfiket betrakta oss, följa oss med blicken där vi vandrar fram längs vägen eller promenerar på de generöst tilltagna gräsmattorna. Utsikten från den lilla kullen det är placerat på är utmärkt och sommartid händer det mycket i omgivningarna. Huset tycker om att tänka tillbaka på svunnen tid och minns med kärlek de sena sommarkvällarna när skymningen hade lagt sig och det hade blivit helt tyst och stilla. Inga humlor eller flugor surrade omkring längre, inga röster letade sig in i den lilla trädgården. Trots att timmen började bli sen öppnades plötsligt ytterdörren och det förnam det kvävda fnisset från barnen som smög ut. Det följde deras mörka siluetter och log när det hörde hur de förmanande varandra att vara tysta. Så var de framme och stannade. De böjde sig ner och lät sina händer beröra det och gick på det med sina bara fötter. Det förbjudna gräset. De förunderligt gröna och tätt sammanväxta stråna som kändes som sammet. Samma barn, huset kluckar nu förtjust för sig själv, som öppnade en liten kiosk nere vid ladugården där de sålde saft och upphittade klenoder till förbipasserande. Och tänk när den berömde spelaren från Stockholm dök upp härutanför! Det var tider det. Men det minns även vintrarna, när naturen hade stelnat i kylans grepp och total stillhet rådde. När isen hade lade sig på den lillaIMG_2258 dammen. Där åkte barnen skridskor tills deras kinder glödde.

De var fyrtio år sedan, men det minns det som igår. Ingegerd, Elisabeth, Ingela, Göran och så Ann-Sophie. Så hette barnen. Deras far och mor Bengt och Maj-Britt. Fadern som steg upp tidigt på vintermorgnarna för att elda i spisen innan han begav sig till sitt arbete i skogen. I ur och skur och sommar som vinter for han iväg på sin moped. Det såg lite annorlunda ut i huset då jämfört med nu. Trots att boytan var så knapp var finrummet på nedervåningen bara tillåtet att beträda vid högtidliga tillfällen som jul och födelsedagar. Barnen delade rum på övervåningen eller sov inne hos föräldrarna. Något av barnen sov i allrummet under varmvattenberedaren. I allrummet, precis där man kom upp för trappan, fanns frysboxen som barnen använde som utkiksplats när grisarna slaktades i boden om hösten. Slakten som deras föräldrar hade förbjudit dem att bevittna. Mardrömmar blev priset för tjuvkikandet. Förutom grisar hade familjen Rosén även kaniner, katter och en hund. Vad var det nu den hette igen. Zacho! Så var det. Då var det liv och rörelse i huset.

Det vaknar upp i sina tankar av glada tillrop och skratt som letar sig in via det öppna fönstret i köket. Någon har gjort bra ifrån sig. Gruset knastrar när personerna passerar vägen. Det väcker till liv minnet av steg på grusvägen vid den tid det här var en stor gård, ett hemman. Omgivningen såg radikalt annorlunda ut då jämfört med nu. De stora gräsmattorna fanns förstås inte. Istället sträckte fälten med odlad och välskött mark generöst ut sig. Här fanns ängar och hagar. Den förste bonden hette Johan Gudmundsson Smed. När han dog år 1719 tog sonen Gudmund över. Gudmund och hans hustru Anna fick fyra barn. Lyssnade det noga kunde det fortfarande höra de kraftfulla skriken från den förstfödda, Catharina som föddes tre dagar efter julafton. År 1717 kom sonen Nils, som senare kom att bli regementspastor. Två år senare, samma år som fadern tog över hemmanet, såg Johan dagens ljus. Johan blev inspektor vid Ekults herrgård i Björsäter. Det fjärde och sista barnet var Olof Gudmundsson. Han föddes 1723 och var en rejäl pojke. Men tillbaka mannen som kom gående på vägen den soliga dagen i augusti 1772. Han var tjänsteman vid Bergskollegiet och hette Carl Bernhard Wadström. Han hade kommit till Åtvidaberg för att ta hand om Malmviksgruvans upprensning. Denne Wadström hade hyrt in sig som matgäst här i Ängfall. Eller som han skrev i sin dagbok: ”Jag började idag till middagen mitt nya spisqvarter ut i Ängfall hos en förmögen Bonde f Bror till Regements Past Wissendorff uti Wreta Kloster socken.” Ibland hade Wadström sällskap av Noring, Kopparverkets konstmästare med ansvar för tekniska lösningar gällde vattenuppfordring, kraftöverföring och byggnadsarbetena vid gruvan. Vid några tillfällen avlade han även visit hos majoren och friherren Sigge Larsson Sparre i granngården, Slevringe.

Det sträcker försiktigt på sig i den nalkande vårsolen. Nätterna är fortfarande kylslagna och sträckningen får det att knaka i fogarna. Det knäpper till rejält i det gamla virket på norrsidan. Ingen fara, det är rejält byggt. Det hade blivit tydligt för alla och envar när syd- och östsida fick ny fasad för ett par år sedan. Huset känner sig lite generad vid tanken. Naket inpå timmerstockarna hade det stått där till allmän beskådan. Nåväl, det hade varit mödan värt. Nu var det varmare och mindre dragigt. Vid avklädandet hade man tydligt kunnat se att dess övervåning hade tillkommit senare och huset en gång varit utrustat med två ytterdörrar.

Exakt tio år efter Wadströms besök, år 1782, bildades fideikommisset Baroniet Adelswärd och två år senare köpte den förste baronen, Johan Adelswärd, gården Slevringe av Sigge Larsson Sparre hustru Charlotta Rosenstierna. Slevringe blev en arrendegård under Adelsnäs och Ängfall en gård under Slevringe. Huset skulle under lång tid komma att användas som bostad till de arbetarfamiljer som arbetade på Slevringe.

ägande

karta1

Beskrivning och karta över Slevringe och Ängfall från 1800-talet

Den första att bosätta sig i huset var Eric Andersson och hans hustru Stina samt sönerna Anders Petter och Carl Eric och dottern Anna Christina. I kyrkböckerna hade prästen noterat att Eric var ”ofärdig”, vilket vanligtvis var liktydigt med någon form av synligt handikapp såsom hälta eller reumatism. I huset bodde även änkan och fattighjonet Maja Greta Jonsdotter Molander tillsammans med sin son Johan och dottern Cajsa Greta. När änkan dog år 1819 hade båda barnen flyttat sedan tidigare. Här fanns även Petter Olofsson, hustrun Anna Stina, sönerna Anders Magnus, Johan Gustaf, Carl Petter, August och dottern Anna Greta.

Under 1800-talet bodde här många familjer, mellan två och tre åt gången, männen var samtliga dagarbetare och barnen var många. Då var det var fattigt och slitsamt vid Ängfall. Och trångt. Då fanns det ingen övervåning på huset. Det visste att det fascinerade dagens människor att så många kunde få plats i ett hus som idag nästan ansågs för litet för två. Men det var andra tider då. Och det kände stor tacksamhet för att ha fått vara med så länge och uppleva så mycket.

Nu hörs glada stämmor utanför fönstret igen. Golfsäsongen har verkligen kommit igång. Tänk när golfbanan var ny på 1950-talet. Då var det inte lika stor aktivitet som nu när golf har blivit mer gemene mans sport. Tänk när Sven Tumba, den kände golfspelaren från Stockholm, dök på tee precis utanför och svingade sitt slag. Det var vid 1970-talets början. rosen1Det var då om kvällarna som barnen Rosén smög ut och kände på gräset vid greenerna. Tänk också den gången när familjen Rundberg, som bodde här på 1990-talet, fick se en stor älg kom travande på fairway framåt kvällskvisten. Spelarna vid det golfhål som blivit uppkallat efter dammen fick avbryta sitt spel. Det hade varit en i närmast ohyggligt varm sommardag och hettan hade äntligen klingat av. På älgars majestätiska vis hade det imponerande djuret kommit fram till dammen och gått ner i vattnet. Omsorgs- och njutningsfullt hade den tvättat sin väldiga kropp så att vattnet skvätte. Proceduren avslutades med att den simmade över till andra sidan, klev upp, skakade av sig vattnet och oberört avlägsnade sig från platsen. Kvar stod människorna och tittade gapande på varandra. Vad hade de just bevittnat?

rosen2

Familjen Rosén och hunden Zacho utanför sitt Ängfall på tidigt 1970-tal

rosen4

Moster Gunilla, Ingegerd och mamma Maj-Britt Rosén

katarinasbild2

Ängfall under tidigt 1990-talet

IMG_2147

Ängfall idag

Förr i tiden fanns det en stor syrenhäck utanför det köksfönster som vetter mot dammen. Växtligheten lade visserligen köket i ett litet mörker, men det var lummigt och ombonat i trädgården. Det andra köksfönstret, det som vetter mot trädgården, hade funnits på huset från begynnelsen, men tagits bort när huset byggdes ut med en övervåning på 1930-talet. Sedan hade det tagits upp i modern tid igen. Så var det, saker ändrades och förändrades och sedan visste inte människorna hur det från början hade sett ut.

katarinasbild

Det hade funnits många arrendator vid Slevringe som männen i Ängfall hade arbetat för. Harald Suber, Henning Öhman, Carl O. Carlsson och så Skoghs, först August och senare sönerna Nils och Ivar. År 1929 gick baron Theodor Adelswärd bort och friherinnan Louise Douglas bodde i det stora huset på Slevringe. Nils och Ivar Skogh bodde i det röda till höger om huvudbyggnaden. Ett år innan baronen gick bort fyllde Louise Douglas femtio år och hade i gåva fått de fyra vackra, läderombundna, albumen med Thorins foton. Foton på vacker natur, Adelsnäs och torp och gårdar inom fideikommisset. I ett av album fanns ÄngfallÄngfall med. Fotot visade ett litet hus inbäddat i grönska. Gången upp mot huset var kantad av vinbärsbuskar och i trädgården fanns fruktträd och blommor. Det lilla huset med sitt branta tak var knappt synligt från vägen. Vid dörren stod två flickor, båda iförda hatt. Den lilla flickan var barfota och såg en aningen besvärad ut. Det var Sofia Linnea. Hennes äldre syster hette Anna Cecilia. Fadern, Gotthard Karl Karlsson, var ladugårdskarl och flickornas mor, Maria Sofia Pettersson, var hans andra hustru. Gotthards och Maria Sofias äldsta barn hade en notering i kyrkböckerna att han var född utom äktenskapet, till och med före Gotthard hade skilt sig från första hustrun. Ordet ”före” var ordentligt understruket. Tillsammans med faderns tre söner från första äktenskapet var de åtta personer i familjen.

Nu hörs ett ivrigt gläfsande. Ett sällskap med hund passerar på vägen. Hunden har fått syn på Thomas, katten. Thomas sitter lugnt kvar. Han vet att han är kung på Ängfall. Hunden sliter och drar i kopplet och det får huset att tänka på den gång Roséns gris rymde och hur barnen skämdes när mamma Maj-Britt jagade den på golfbanan. Tänk vad det har sett och varit med om och än återstår många år, många hyresgäster och händelser i omgivningarna.

IMG_2146

Katten Thomas

IMG_2160

Berättelsen baseras på intervjuer med Ingegerd och Elisabeth Rosén, Holger Larsson och Katarina Rundberg samt kyrkoboksmaterial, arrende- och äganderättshandlingar, litteratur och information via internet.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Storkestorp

Marken under hennes fötter är blöt och lerig av regnet som oavbrutet strömmat ner under dagen. Nu under kvällen har temperaturen sjunkit för att sakta närma sig nollgradersstrecket. På väg mot avträdet sveper hon huttrande sjalen hårdare kring sig. Om någon såg på henne från huset skulle de förstå att allt inte stod rätt till. Men huset ligger mörkt och tyst. Ingen ser. För varje steg hon tar tilltar värken i ryggen. Hon biter ihop, kämpar sig fram. Hon hinner inte fram till avträdet. Darrande av köld och smärta griper hon tag i grindstolpen.

Ovetande om det som pågår utanför deras hus sover alla lugnt vidare. Allt vi hör är lite snarkningar och katten som stryker runt i köket. Torparen Gustaf Jeremiasson, hans hustru Johanna och de fyra yngsta barn Anna, Alfrid, Maria och Augusta sover i ett rum. I ett annat vilar äldste sonen, tjugofyraårige Gustaf Reinhold tillsammans med sin hustru Maria Charlotta. Hustrun vrider sig lite oroligt om i sömnen. Det har varit en arbetsam dag med linberedning och kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter förlossningen för två månader sedan. Då fick hon och Gustaf Reinhold sitt första barn, sonen Carl August. Ute i köket där katten letar efter något ätbart har pigan Anna Christina Carlsson sin sovplats. För tillfället delar hon sovutrymme med pigan från Bakom, som är där för att hjälpa till med linberedningen.

Pigan från Bakom heter Sofia Lovisa. Hon föddes i Grebo för tjugofyra år sedan och flyttade tillsammans med sin familj till Näset i Åtvid år 1850. Tjugofyra år gammal flyttar hon till Mormorsgruvan för att tjänstgöra som piga hos inspektör Oscar Zetterling och Augusta Böhme (Augusta Zetterling, Åtvidabergs första fotograf). Två år senare kommer hon så till torpet Bakom.

Ensam i det kalla och våta mörkret föder Sophia Lovisa sitt barn. När det faller mot marken brister navelsträngen. När smärtan har avtagit tittar hon ned mot kroppen. Det ligger helt tyst och stilla. Hon kastar en hastig blick upp mot huset. Vad ska hon ta sig till? Panikslagen och med darrande händer knyter hon upp sitt förkläde. Inne i huset märks inte en rörelse med undantag för katten som, då han hör ljud utifrån, nyfiket hoppar upp på fönsterkarmen. Med en katts goda mörkerseende följer han nu kvinnan som mödosamt går mot sjön med ett bylte i famnen.

storkestorp2

Dagen därpå fortsätter arbetet vid gården. Att allt inte står rätt till med pigan från Bakom tänker man inte på. Alla har fullt upp med sitt. När så all beredning med linet är klart efter ett par dagar försvinner Sophia Lovisa från Storkestorp. Så kommer vintern, kall och eländig. Tre år av missväxt ger sig plågsamt till känna. Förhållandena är tuffa, men de klarar sig och snart nalkas en ny vår. Det är nytt år. År 1870. Gustaf Jeremiasson lägger båten i sjön och ger sig ut för att fiska. Han får lite fisk och vänder nöjd tillbaka mot land. När han nästan är framme vid bryggan ser han något på sjöns botten. Han kan inte tro sina ögon. Petrus Carlsson, länsman i Åtvidaberg, tillkallas. Gustaf berättar om pigan som sent i oktober hade hjälpt dem med linberedningen. Han kommer ihåg att hennes arbetsgivare, Björkmans på Bakom, hade berättat om sina misstankar att pigan var gravid. När de hade frågat henne hade hon nekat. Gustaf själv tyckte att hon var ”fet och plufsig”. Han erinrar sig också att Anna, hans dotter, hade hittat blodfläckar i pigans säng och vid avträdet. Länsman Carlsson lämnar Storkestorp och kontaktar genast Sophia Lovisa. Hon erkänner omedelbart och berättar att hon medvetet försökt dölja sitt havandeskap. Men hon vidhåller att barnet, en flicka, var dödfött.

Vid Storkestorp återgår livet så småningom till det normala. Under åren som kommer efterträder sonen Gustaf Reinhold sin far Gustaf Jeremiasson som torpare. Han och hustrun får ytterligare sju barn. Äldste sonen, Carl Gustaf, avlider vid åtta års ålder till följd av scharlakansfeber, den näst äldste flyttar som vuxen till Amerika och Jonas Albin, som därefter står på tur att ta över arrendet, gifter sig och tar över torpet Storkestorp. På så sätt kommer det sig att det är den yngste sonen, Valdemar född 1888, som blir ny torpare i Storkestorp en bit in på det nya seklet. Valdemar och hans hustru Frenanda får tre döttrar och tre söner. Den näst äldste sonen heter Bertil och han blir så småningom ny arrendator. Bertil gifter sig med Birgit och de får fyra barn. Men Valdemar, barnens farfar, kom att bo kvar länge. Med en förkärlek för ordning och reda fortsätter han att hålla ett vaksamt öga på allt. När barnen väsnas för mycket på undervåningen slår han hårt med käppen i golvet från sitt rum på övervåningen. Lite senare flyttar han till äldreboendet i Åtvidaberg. När han då och då kommer på besök till Storkestorp var det viktigt att allt var perfekt och oklanderligt.

IMG_1566

Markus skrattar när han berättar historierna om sin stränge farfar far. Valdemar som dog 1987, närmare hundra år gammal. Idag är det Marcus, nionde generationen Gustafsson, som sitter i köket i Storkestorp.

”Ja, vi har väl varit oföretagsamma och inte lyckats komma härifrån.”

IMG_1572 IMG_1573

Markus ler. Han själv tog över 2003 efter sina föräldrar Kjell och Pia. Det var självklart för Markus att han skulle bli bonde även om hans farmor Birgit rådde honom att låta bli. Han var bara sju år gammal när han lärde sig köra traktor, dock med pappa Kjell i närheten. Men det är inget lätt liv han har valt, det erkänner han utan omsvep.

”Den mark jag brukar är en ihopslagning av sju gårdar och ändå klarar jag mig inte utan kombinerar mitt arbete här med en heltidstjänst vid Sturefors Godsförvaltning. När jag var liten fanns det sex stycken mjölkgårdar häromkring, nu finns det en – Gissebo.”

IMG_1580

Själv har han 35 amkor där flertalet står på en gård fyra kilometer därifrån. I somras brann nämligen ladugården ner. Den ladugård som byggdes år 1895 när Markus farfars farfar Gustaf Reinhold var arrendator. Emma fyller i:

”Det var så ont om träd här eftersom det mesta hade gått till gruvdriften så man skeppade över virke till ladugårdsbygget från Åländersö!”

De var inte hemma när branden började och de som bor i närheten märkte ingenting eftersom vinden låg på från andra hållet. Vilket var tur i oturen, hade det blåst åt andra hållet hade även boningshuset varit i fara. Korna gick ute, men hade öppet in till ladugården och på djurs vis ville de in till den eldhärjade byggnaden. Och apropå tur i oturen; just den dagen var det helikopterövning i området och piloterna upptäckte branden. Två motorcyklister passerade på vägen, såg helikoptern som hängde i luften och upptäcker branden. De stannar, ingriper och får bort djuren från ladugården.

”Andra som såg männen i eldhavet tyckte nog att det var vansinnigt tills de fick höra att den ene MC-killen var militär och den andre pluggade till polis. Hur stora är oddsen för att de skulle åka förbi på en väg som annars bara trafikeras av pensionärer?”

Det är återigen en sen och mörk höstkväll vid Storkestorp. Allt är stilla och tyst. Ljusen i lyktorna fladdrar lätt av vinden som letar sig in i de gamla ljushållarna. Flera par ögon tittar oavvänt mot Emma Gustafsson som berättar historien om Sophia Lovisa som födde sitt flickebarn här på gården för så länge sedan. Då stod grindstolparna på ett helt annat ställe än idag. Historien om det döda barnet i sjön Gällen berättas som en spökhistoria och kalla kårar går längs ryggraden på åhörarna. Men likväl berättas den, historien om Sophia Lovisa. En historia som speglar en ensam kvinnas livssituation i slutet av 1800-talet. Att bli gravid med ett utomäktenskapligt barn sågs inte med blida ögon och antecknades för all framtid i husförhörslängderna. Att bli dömd för att ha gömt undan sitt dödfödda barn var förstås straffbart. Gjorde man sig skyldig till barnamord kunde man fram till år 1864 dömas till döden.

När länsman hade pratat med Sophia Lovisa och hon hade erkänt att hon dolt sitt havandeskap och gjort sig av med barnet kallas hon omgående till tingsrätten i Bankekind. För ett så grovt brott som barnamord inväntar man inte nästa ordinarie ting utan sätter in ett urtima, extra ting. En distriktsläkare har obducerat barnakroppen och han kan inte, menar han, bevisa att barnet levde när det föddes. De skador kroppen uppvisar hade uppkommit dels när barnet föll till marken och dels var de ett resultat av att kroppen hade legat i vatten under lång tid. Den 6 maj 1870 döms Sophia Lovisa till nio månaders straffarbete för våldsbrott. Den noteringen följde henne i husförhörslängderna fram till den dag år 1876 när hon gifte sig.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, domboksmaterial samt intervju med Markus och Emma Gustafsson. Svartvita foton: Johan E Thorin 1928, bilder i färg: Camilla Smedberg 2016.

För flera berättelser om baroniets gamla gårdar och torp, klicka här: Flera inlägg

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Dela gärna det här inlägget

Life is like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get

Jag vet att jag har en tendens att oja mig över saker som inte går att göra något åt och jag jobbar på att försöka lära mig att skaka av mig och gå vidare (det går så där). Men så finns det helt klart vissa saker som är svårare att glömma än andra.

På mitt förra jobb på LiU delade den enhet jag jobbade på fika- och lunchrum med andra enheter. På en av dessa andra enheter arbetade några visserligen trevliga, men ganska bestämda äldre kvinnor. En dag när jag kom lite senare till jobbet fick jag höra att det hade bjudits på en fantastisk tårta till förmiddagskaffet och att det faktiskt fanns en liten bit kvar i kylskåpet. Glad i hågen hastade jag bort till fikarummet, öppnade kylskåpet och jo, där stod en tallrik med en lagom stor tårtbit. Den såg helt gudomlig ut. Det ska tilläggas att det var en regel att icke namngivna läckerheter i kylskåpet eller på bänken var allmänt gods. För oss som delade fikarummet alltså. Naturligtvis rörde man inte varandras matlådor eller dylikt.

Jag kommer ihåg var i fikarummet jag satt, hur god tårtan var och hur jag precis skedat in sista biten när den mest bestämda (i det närmaste skräckinjagande) enhetsdamen (faktiskt väldigt lik Fridolfs Selma) kom inmarscherande med en annan kvinna efter sig. Det ska tilläggas att den sistnämnda damen inte alls var skräckinjagande utan tvärtom oerhört gullig och omtänksam.

”Jag sparade en bit av min sommartårta till dig!”

Sa den skräckinjagande kvinnan. Jag kände hur den sista tuggan sommartårta hejdade sig i sin färd ned till resten av tårtan och med en häftig handbromsvändning satte full gas upp och ut. Panikslaget insåg jag vad jag just gjort: moffat i mig en tårtbit som kärleksfullt hade sparats till någon annan. Jag såg enhetskvinnan med en stolt ”min sommartårta – min” sträcka sig efter handtaget till kylskåpet och på en tiondels sekund funderade jag över mina alternativ:

  1. Fly ut ur rummet! En snabb blick på tallriken och dessertskeden – de skulle kunna avslöja mig.
  2. Låtsas som ingenting? Till och med kanske spela med i kvinnornas upprördhet över VEM KAN HA TAGIT SOMMARTÅRTEBITEN? Nej, det klarade jag inte.
  3. Säga sanningen och framstå som den idiot jag var? Ja, fanns det några alternativ?

Tänk så hemskt det var! Jag skulle behöva:

  1. Tala om vad jag gjort
  2. Se den stolta och skräckinjagande kvinnan först bli arg på mig, sedan besviken över att inte kunna bjuda sin kollega på tårtan och slutligen i vämjelse inse att jag respektlöst vräkt i mig tårtan och förmodligen inte alls njutit av den på tillbörligt sätt.
  3. Se den gulliga och omtänksamma kvinnan först bli lite ledsen, sedan snabbt dölja det för att försäkra mig om att det absolut inte gjorde någonting för att nästa sekund inse att hon inför enhetskvinnan ändå måste visa besvikelse.
  4. Skämmas för det inträffade i hundra år och i alla lägen undvika att möta kvinnorna i korridoren och sedan oja mig över det resten av livet.

Som tur är så jag är inte utrustad med fulländad split vision så jag kunde inte ta in båda kvinnornas reaktioner och sinnesstämningar när jag sa sanningen. Det var chockartat för oss alla. Jag fick tunnelseende och utomkroppslig upplevelse på en och samma gång. Hur det hela gick sedan vet jag inte. Traumat har gett mig minnesluckor. Men det hela slutade i alla fall med att jag några veckor senare bjöd båda kvinnorna på fika på ett närbeläget fik.

I samma hus, men några år tidigare då jag var helt purfärsk på enheten, kunde man i kylen i respektabelt väntrum köpa småkakor för 1 till 2 kronor styck (beroende på kakans storlek, innehåll och utförande). När jag vid ett sällsynt tillfälle skulle kosta på mig en kaka eller två så bar det sig inte bättre än att jag köpte de sista kakorna i burken.

Ni vet, jag tänkte unna mig två och det fanns fem kvar varpå jag tänkte: ”Äh, vad i hundan?” och köpte rubbet. Sedan stängde jag locket till kakburken och kylskåpet och började gå därifrån när insikten slog mig: ”Näe, nu gör jag sådär som alla gör och som man blir så arg på – lämna en tom burk.” Så nej, så kunde vi ju inte ha det. Alltså gick jag tillbaka och slängde handlingskraftigt den tomma burken i papperskorgen (det här är så länge sedan att sophantering inte var uppfunnen). Glad för mina kakor och nöjd med min prestation gick jag tillbaka till mitt kontor och hann jobba ett tag, äta upp alla kakorna (tog inte sådan tid, de var pyttesmå men kostade ändå 2 kronor styck) när ett mejl från en annan kvinna från en annan enhet (alla dessa kvinnor på andra enheter) damp ned med en klart ilsken ton i ämnesraden:

”Vem har tagit kakburken från väntrummet?”

Nu kan man tycka att kvinnan borde ha haft mer kvalificerade arbetsuppgifter och göromål än att plita ned ett sådant mejl och mejla till ALLA I HUSET. Tunnelseende och utomkroppslig upplevelse igen. Jag sprang bort till respektabla väntrummet, kastade mig över papperskorgen och aldrig, vare sig före eller efter, har jag förbannat lokalvårdarna för deras nit. Jag for runt i huset på jakt efter lokalvårdarna men de var som uppslukade. Så det var bara att krypa till korset den här gången också och medge att det var jag som hade kastat burken. En burk, fick jag veta, som inte var en burk vilken som helst (fast den såg väldigt ordinär ut i genomskinlig plats) utan en burk utrustad med ett lock i världsklass genom vilken burken hade fått position the one and only burk i det respektabla väntrummets kylskåp.

Så vad är sensmoralen här? Ge hundan i att äta sötsaker som inte hundraprocentigt är dina eller att misstag ibland, om rimlig tid har gått, kan bli en rolig story?

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hej min vän!

Jag vill bara berätta att jag är så glad att vi har träffats så ofta på sista tiden. Två-tre gånger i veckan faktiskt. Inte dåligt eftersom det går lite tid mellan varven. Men även om vi inte ses så där direkt så ser jag dig på avstånd varje dag och jag tycker verkligen att du är bland det absolut finaste jag sett. Jag blir stolt och glad varje gång jag ser dig. Du är hemma för mig, du är Åtvid.

Jag undrar om du minns första gången vi sågs? Du är ju ganska mycket äldre än mig och har träffat väldigt många människor, så jag kan förstå om du inte minns. Men för mig är det ett starkt barndomsminne. Jag var på bio för första gången i mitt liv. Jag och min kompis Helen såg ”Snövit och de sju dvärgarna”. Jag gissar att jag kan ha varit omkring sju år. Jag minns hur det var att sitta i de blå fåtöljerna och hur jag på barns vis inte satt tillbakalutad, som man senare lärde sig, utan var med i filmen med hela kroppen. Jag var helt tagen av den stora vita duken och det som utspelades därpå. Jag och Helen grät floder – det hade jag verkligen inte räknat med att göra!

Tänk vad du har varit med om. Man brukar ju säga ”tänk om väggar kunde tala”. Vad skulle de välja att berätta då? Kanske något om den allra första tiden när du var brukshotell under källarmästare Allard och hans fru. Då hade du en festvåning med danssalong, en stor och en liten matsal, ett kafé och 14 rum. Det dyraste rummet kostade 1.50 per natt (år 1870), för maten fick man betala mellan 37 och 75 öre och för en flaska bayerskt öl 50 öre. Du minns säkert hur mejeriets personal och elever, kuskar, extra polisman och sjukhuspigan kom och åt frukost bestående av sill och potatis tidiga morgnar. Du kanske skulle välja att berätta om ståhejet och festen när Baron Theodor Adelswärd gifte sig med Louise Douglas år 1901. Då arbetade hotellföreståndarinnan fru Moberg så svetten lackade med att laga smörgåsar och dryck till folket på bruket och godset och middag till tjänstemännen. Du såg säkert hur direktör Rudolf Abelin som hade agerat värd under dagens festligheter strängt förmanade en pojke att väcka honom när bröllopsparet anlände på natten. Pojken missade att väcka direktören och du kanske mer hörde än såg utskällningen som han fick dagen efter? (stycket med husets historia baseras på ”Hotell på patriarkaliskt bruk” av Gösta Adelswärd. Foto nedan: Brukshotellet 1920. Foto. Johan E Thorin)

folketshus4

Jag har ju sett dig så ofta att jag kanske inte ser all skönhet längre. Men jag blev glatt påmind av min bästa kompis Cissi när hon besökte dig första gången och var helt hänförd över ditt trappräcke, dörrarna in till salen och väggarna inne i salen. Berömmet och beundran spillde liksom över lite på mig, ja på hela Åtvidaberg. Jag blev så stolt över dig min fina vän som väcker beundran hos människor som rest runt om i världen och sett otroliga byggnader i främmande länder.

Minns du mina andra besök? Skoldanserna när jag gick i grundskolan? Jag tyckte de var spännande, tyckte du? Hur många dansande personer har du inte sett under din tid? På skoldanser, på fester, på danslektioner? Tålmodigt har du låtit alla trampa på ditt trägolv, trötta luta sig mot dina fönsterkarmar och blicka ut mot natten, i nervositet hålla i dina dörrkarmar och kanske vänslas lite grann i skydd av dina mörka vrår? Eller dina öppna välkomnande dörrar till fritidsgården Lyktan där du gav Åtvids alla ungdomar en självklar plats att vara på. Du ska veta att jag känner många som fortfarande pratar om den lyckliga tiden de hängde där. Tyvärr får inte dagens ungdom uppleva samma sak. Fast jag vet att du önskade att det var möjligt.

Under sju år har jag spelat fars hos dig. Jag älskar att vara där. Scenen du upplåter åt oss, logen som vi har haft i gamla Lyktans lokaler och i år i ett litet rum bredvid köket.

folketshus9_tablå eller teaterpjäs uppförs_år okänt

(Foto ovan: Tablå eller teateruppsättning på Folkets hus, 1900-talets början. Foto: Johan E Thorin)

Du allas vår stolthet, vår fina vän. Och jag är så glad att du återigen har en fin fasad och att du har människor som bor under ditt tak dagligen igen. På så sätt har ju cirkeln slutits. Du började din bana som ett bostadshus.

folketshus10_timmerflottning vid hotelldammen_1902

Timmerflottning år 1901. Foto: Johan E Thorin

folketshus6_Singers sykurs_1927

Singers sykurs i Folkets hus 1927. Foto: Johan E Thorin

folkets hus

Foto: Camilla Smedberg

Bild överst: Johan Thorin år 1900

 

Följ gärna bloggens facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Jag är så olycklig

Förra veckan var jag och Roy Andersson på Brukskultur inbjudna till Åtvidabergs föreläsningsförening och berättade om ”Smått och gott ur Åtvidabergs historia”. Jag vill passa på tillfället nu och tacka alla som kom och lyssnade, ni som stannade kvar efteråt för att prata och som efteråt har mejlat och tackat. Det är verkligen mycket roligt. Ikväll håller vi samma föreläsning på ett årsmöte i Åtvidaberg och det ser jag fram mot. Men jag tänkte här idag dela med mig av en av de historier jag berättar, nämligen den om Anna Charlotta Hulter som levde i Åtvidaberg mellan 1864 och 1904. För tänker ni ibland på hur mycket som förmodligen har hänt på de gator vi dagligen passerar? Så många levnadsberättelser, öden  och händelser som utspelats.

Anledningen till att jag vill berätta Annas historia är att den berör mig. Hon begick ett fasansfullt brott och dåtidens dom var hård, liksom dagens. Att Anna gjorde något hemskt är nog alla överens om.  Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför hon gjorde som hon gjorde. Kanske var hon en märklig människa , en lättfotad kvinna och  en hemsk varelse? Men hon levde också i en tid som var betydligt svårare för kvinnor, framför allt fattiga och ensamstående kvinnor till oäkta barn. Hittills i kyrkböckerna från den tiden har jag inte hittat några män med oäkta barn. Fram till 1800-talets mitt var horbrott, dvs att ha umgänge utanför äktenskapet, ett brott. Ville det sig illa blev kvinnan gravid och brottet blev synligt. Just den uppenbara skammen behövde inte mannen vara rädd för. Och vad gjorde man om man blev gravid? Ja, flera berättelser vittnar om hur man på olika sätt försökte, med fara för eget liv, abortera sitt foster eller på annat sätt göra sig av med det efter förlossningen. Fram till 1800-talets mitt kunde en barnamörderska dömas till döden.

Anna är dotter till slaggkörare Carl Johan Hulter som arbetade på Kopparverket och hans hustru Maja Greta. Anna har tre bröder. Den ena brodern dör i hjärnhinneinflammation när Anna är sju år. Fem år senare dör pappan i njurinflammation. Kvar är så mamman, brodern Carl Gustaf som är 18 år och står skriven ”på socknen” (utan arbete och inkomst) och Johan August, 9 år, som är ”liten och klen till växten.”

När Anna blir vuxen, omkring 25 år, flyttar hon till Norrköping där hon får anställning som fabriksarbeterska. Strax dessförinnan får hon en oäkta son, Otto Valentin. Hon flyttar tillbaka till Åtvid från Norrköping inom kort och i husförhörslängden kan vi läsa att Anna är ”Kyrkotagen som Skomak. Otto Leonard Ringholms från Hannäs hustru 4/3 88.” Vad som kan utläsas av detta är att Anna och Otto förmodligen hade beslutat sig för att gifta sig. Men detta giftermål blir aldrig av. Otto Leonard återfinns istället i Värna under rubriken ”kvarstående obefintliga” och ”på socknen”. Anna bor istället hos sin mor som nu är bosatt i Håckla.

Sedan går det 16 år. När vi stöter ihop med Anna och Otto igen bor de på gamla Värdshuset (Roothboden), som sedan Brukshotellet öppnade 1869/70, gjorts om till lägenheter. Året är 1904, Anna är 40 år och gravid. På natten mot den 6 april vaknar Otto av att han hör kvidanden. Han somnar om. När han vaknar på morgonen tittar han efter barnet som han förstår har fötts, hittar det inte och misstänker det värsta. Han frågar sin mor och får svaret: ”Jag är så olycklig.” Otto letar, öppnar en garderobsdörr och hittar där barnet i en balja med vatten. Dränkt. Därefter går 16-årige Otto till sitt arbete.

När han kommer hem på kvällen hittar han sin mor gråtande. Hon ber honom kasta barnet i öppna spisen. Otto gör så och plockar sedan ut de brända delarna och gräver ned dem.

Det går ett par dagar. Har rykten börjat gått på Verksgatan och bland arbetarna på Kopparverket? Viskas det om Anna och magen som inte längre rymmer ett barn? Är det någon som hört barnskrik från lägenheten? Slår Otto ner blicken och vägrar prata? Eller ser han urlakad och skrämd ut? Vågar Anna visa sig ute? Kanske har man slagit larm? Kanske är länsman på väg att utreda vad som hänt? På sjätte dagen väljer Anna att ta sitt liv. Hon gör det med hjälp av fosfor och begravs sedan ”i tysthet”. Kvar finns hennes 16-årige son. Han ställs till svars för det som hänt genom att kallas till tinget. Så rädd han måste ha varit! Några dagar senare kan man i tidningarna läsa att pojken blir frikänd. Man kan nämligen inte bevisa att hans mor dödade det lilla flickebarnet och därmed kan man inte fälla Otto för medhjälp till mord. En kort tid senare emigrerar han till Amerika. Man kan förstå att han behövde fly den lilla bruksorten. För alltid stämplad.

gamla-torget-ca-1900

Gamla torget med värdshuset ca 1900. Fotat av Johan E Thorin.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

Ed

Kalle och Lotten Fallman gifte sig år 1894 och fick mellan åren 1896 och 1902 tre söner, men förlorade fjortonårige Karl Ivar i hjärnhinneinflammation. År 1910 föddes tvillingpojkarna Harry och Gunnar. Familjen flyttade från Hvilebo, till Tranebo och år 1932 vidare till Ed i Bersbo.

Oskar och Emma Johansson gifte sig år 1922. Oskar var då änkling och hade sex barn sedan tidigare. Minstingen var blott två veckor när första hustrun dog. Även Emma hade en son sedan tidigare. Paret fick sedan fem gemensamma barn.  Av dessa fem föddes Britta år 1924 och Stina år 1928. Oskar var statardräng och familjen Johansson flyttade många gånger. En kort period bodde de på Isterberget, ett hus hörande till Ed. Kanske  var det då tvillingbröderna Gunnar och Harry träffade systrarna Britta och Stina för första gången?

bild5

Emma till vänster och Oskar till höger samt Britta och Stina med vänner.

När Britta och Gunnar blev tillsammans i början av 1940-talet bodde Britta i Skärkind och Gunnar cyklade den drygt tre mil långa vägen från Ed för att träffa sin käraste. I mitten av 1940-talet var de ett etablerat par, fick sonen Göran och gifte sig. Deras första hem var Kullen, ett litet torp utan el och vatten, som hörde till Ed. I stora huset bodde Kalle, Lotten och sonen Harry. Göran minns att farmor Lotten var sjuklig och låg till sängs i ett rum på nedervåningen. På övervåningen bodde farbror Harry som han gärna hälsade på. Några år senare byggdes mangårdsbyggnaden till och moderniserades. Gunnar med familj, som med åren utökades med barnen Hans, Gun-Britt, Ulla och senare Bo, flyttade in och bodde tillsammans med farfar Kalle på nedervåningen. Farmor Lotten hade gått bort ett par år tidigare. Harry och Brittas yngre syster Stina blev ett par och fick sonen Håkan.

bild1

Familjerna Fallman

Visserligen så bodde Harry, Stina och Håkan på övervåningen och Gunnar med familj samt farfar Kalle på nedervåningen, men i mångt och mycket levde de tillsammans som en enda stor familj. Man förberedde för att installera ett kök på övervåningen, men det stannade vid planer då Britta och Stina från första början hjälptes åt i hushållet. Det spelade aldrig någon roll hur många extra munnar det fanns att mätta, i form av till exempel barnens lekkamrater, maten räckte alltid till alla. Gudomligt god mat dessutom.

 bild4

”Jag hade två mammor och två pappor” ler Håkan.

”Ja, så var det” bekräftar Göran ”men för oss var det naturligt.”

Hemmet och arrendegården med mark och djur; mjölkkor, ungdjur, hästar och grisar, höns, kalkoner och kaniner sköttes gemensamt. Till god hjälp hade man också den kloka hunden Sessan. Hon var gårdens främste rått- och huggormsjägare som alltid tog på sin lott att springa igenom höhässjorna på jakt efter ormar.

bild7

Håkan, Ulla, det årets griskulting och hunden Sessan

Alla minns de med förtjusning gårdens tama grisar. Det var i stort sett alltid en eller två suggor som stötte bort sina kultingar. Dessa smågrisar fick istället åtnjuta särskild omvårdnad, inte minst av gårdens barn. Inom kort var de så pass fogliga att de kunde gå i koppel som en hund. En kulting, som fick namnet Fia, togs till och med in i köket för att utfodras. Men liten blir stor och när det var dags att flytta ner i ladugården fick Fia med sig sin favoritkudde för att klara av omställningen. Men van som hon var att hålla till i bostadshuset kunde den passa på att komma på besök när tillfälle gavs.

bild3

Bo och Fia i köket i Ed.

Det var inte bara grisarna som fick smått, utan även hästarna. Varje år fanns det ett litet föl.

”Jag minns ett föl som alltid satte full fart mot en när man kom in i hagen. Vi barn kröp in under staketet, stod och väntade på hästen som snart kom dundrande och så sprang vi snabbt ut igen.”

bild8

Göran skrattar vid minnet av de bärplockare som av misstag kom in i hagen och snart blev jagade av fölet. ”De fick springa! Att en häst slutligen stannar och aldrig skulle springa ner en människa kände de förstås inte till.”

Barnen fick följa med de vuxna i deras arbete från allra första början. Om det så var fråga om att hässja hö eller plocka bär bars de minsta med i en korgsäng. När de kom upp i åldrarna fick de förstås hjälpa till, men det lektes också mycket vid Eds gård. Ett och annat bus förekom också förstås. Invid bostadshuset gick nämligen järnvägen mellan Åtvidaberg och Bersbo. Lyckan måste ha varit gjord den dagen man upptäckte att man genom att ställa sparken på järnvägsspåret kunde aktivera signalerna på järnvägsövergångarna. Om de sedan Sprang upp på kullen kunde de se vägen och kön av bilar som växte sig allt längre. När så signalerna efter fem minuter klingade av utan att något tåg hade passerat kunde barnen glädjas åt ilskna bilförares rivstarter.

Men att ha järnvägen bara fem meter från huset medförde förstås också problem. De vuxna fick ha koll på tågtiderna och vakta de små barnen när tågen skulle passera.

bild9

Så var det även den dagen i juli 1951, fredagen den 13:e. Tiden för tåget hade passerat. En kombination, kan man tänka sig, av vanan att tåg åkte förbi och arbete som sysselsatte gjorde att Britta inte noterade att tåg inte hade passerat. Att det just den här dagen var försenat. Britta gick in i huset för att skura golv. Kvar utomhus fanns minstingen Gun-Britt, ett och ett halvt år. Kanske lekte hon med sin skrinda eller med sin ständige följeslagare, gårdens svartvita katt.

bild11

När Britta, i full färd med att få golven rena, hörde tåget tuta släppte hon allt och rusade ut. Redan innan hon såg förstod varför tåget hade tutat. Minnesbilden som de äldre barnen, Göran och Hasse, bär med sig är när morfar Oskar kom och bar på Gun-Britts döda kropp. Katten, hennes följeslagare, försvann jamande längs rälsen och sågs aldrig mer.

Idag är det Håkan som, tillsammans med sin mor Stina, bor kvar på gården. Han har ett femtiotal amkor som kräver ständig skötsel-Och han har mark. Även om hans dubbelkusiner inte längre bor kvar på Ed märks det att kontakten dem mellan emellan är tät. Håkan är, som han alltid har varit, ett syskon bland de andra.

bild2

Ed idag
Berättelsen baseras på intervjuer med Göran, Hasse, Ulla och Håkan Fallman samt kyrkoboksmaterial och sammanställningar av släkten som Görans dotter Anna Thuresson har gjort. Fotot på huset i inledningen är taget av Johan E Thorin. Den sista bilden, föreställande huset idag, är tagen av Camilla Smedberg. Resterande bilder är familjen Fallmans privata.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Mathias Lindholm

Hånad av kungen, men älskad av folket … i alla fall av östgötarna. Det torde väl sammanfatta det här numrets Åtvidsprofil på ett bra sätt.

När jag besöker Mathias Lindholm på Radiohuset i Norrköping är han programledare för P4 Sommar. Programmet görs tillsammans med Kronoberg, Småland och Öland och direktsänds till nästan en halv miljon lyssnare. Inte undra på att jag blir nervös när Mathias skakar på huvudet när jag undrar om han har ett manus.

ml2

”Nej, nej, det här kör vi på uppstuds” svarar han i samma sekund som lampan lyser grönt.

Han sitter på en stol men lyckas ändå med konststycket att vara i rörelse hela tiden. Han snurrar fram och tillbaka, stampar i golvet och trummar med fingrarna. Inget av detta hörs dock ut i etern.

Tre reportrar på olika äventyr i sommarsverige står tillsammans med Mathias för innehållet i programmet. Via producenten får han snabbt information om vad kommande inslag kommer att innehålla. Simon som befinner sig i Kalmar bakar ostkaka, Jessica intervjuar en expert hur man tar bra kort med sin smartphone och Marie är på Öland för att bevaka Viktoriadagen. Det är så kul med livesändning, strålar Mathias, helt oväntade saker kan dyka upp.

camilla i sändning

Mathias har sinnesnärvaro nog att mitt i sändning bränna av ett kort på mig.

I samma sekund börjar Simons röst från Kalmar hacka oroväckande. Hackar, försvinner helt, hackar igen och allt detta hör lyssnarna. Sebastian Ekström, en av teknikerna, signalerar från kontrollrummet att han måste stänga ned Simon. Mathias nickar och förklarar rappt för lyssnarna att Simon förmodligen fått ostkakesmeten i mikrofonen och sändningen fortsätter utan vidare komplikationer.

Under den fyra timmar långa sändningen pratar och skämtar han, styr snabbt upp olika situationer, surfar efter användbar information på nätet, kollar av och sorterar lyssnarnas mejl, bollar över till reportrarna och sidekickar deras inslag. Det som för oss lyssnare framstår som ett avkopplat och skämtsamt samtal mellan personer som alla befinner sig på samma ställe är visserligen skämtsamt men kräver hundra procent tajming, närvaro och stenkoll.

I lagom tid tills Ekot börjar ska samtalen rundas av. Ekot sänder i alla kanaler exakt klockan 12., det går inte att tumma en tiondels sekund på den tiden. Den stora klockan på väggen räknar ned sekund för sekund och när det återstår fem sekunder drar Mathias mejladressen till vilken lyssnarna kan skicka sina egna sommarbilder. Men herreguuuuud! Han hinner ALDRIG! Men det gör han. Med en suck av lättnad sjunker jag tillbaka ner i stolen.

Sekunden efter förklarar Sebastian att Mathias måste fylla två minuter med prat efter Ekot.

”Oj, det var mycket” säger Mathias, men ser samtidigt så lugn ut att jag lyckas sitta lugnt i stolen. ”Jag tar ett lyssnarmejl.”

Efter två minuter går musiken på, Mathias tittar upp och ger tummen upp till sina medarbetare i kontrollrummet. Bredvid Sebastian sitter tekniker nummer två, Andreas Tosting och producenten Marie-Louise Kristensson.

Vilken utbildning går man för att klara det här jobbet, kan man undra.

Svaret i fallet Mathias Lindholm är ingen eller den egna. Skolan alltså. Som liten älskade han att lyssna på radio. Han hade för vana att spela in program på kassett och klippa om dem så att de blev lite roligare. Som tonåring var han gärna DJ på fritidsgården Lyktan och andra diskotek. Och så byggdes den egna klädgarderoben om till en radiostudio. Där spelade han och en kompis in humorprogram som grannar inom en radie på hundra meter kunde lyssna på om de rattade in rätt frekvens.

Men ambitionerna sträckte sig betydligt längre än så. Lite lagom varm i kläderna kontaktade han den tidens största: närradion i Västervik. Han fick dem till att lyssna på ett av hans program och till hans stora glädje fick han beskedet att han utan betalning kunde han få sända sina program på lördagskvällarna. Mathias bandade programmen, övertalade lokföraren på Västervikståget fredag efter fredag att ta med sig disketten till en kompis som väntade på stationen i Västervik. Kompisen levererade sedan disketten till radion.

Så småningom fick han jobb på Radio Sörmland, jobbade en tid på SVT innan han fick en tjänst på P4 Östergötland år 2007. Radio är hans rätta element, här trivs han och vill stanna. Drivkraften är inte, påpekar Mathias, att höras. Drivkraften är att få jobba med vitt skilda ämnen och faktisk se en effekt av saker de tagit upp.

Men hånad av kungen? Vad hände egentligen?

Mathias skrattar och förklarar:

”Kungaparet var på besök i Åtvidaberg med anledning av 600-årsjubileet. Media var förstås på plats. Jag passade på att ställa frågor kring nyheten att prinsessan Madeleine var gravid, en nyhet som hovet själv hade valt att gå ut med. Kungen svarade väldigt arrogant och hånfullt på mina frågor.”

Mathias tillägger att han blev väldigt förvånad, men att den som gjorde bort sig var helt klart kungen.

”Men det hela fick stort genomslag i nationell media!”

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget