Kategoriarkiv: Baroniet Adelswärds fotobok

Ängfall

Ett idylliskt rött hus på en liten kulle längs grusvägen. Du har säkert passerat det någon gång, kanske till och med gör det så gott som dagligen. Byggnaden är en kär och välbekant syn och kanske är det så, om man går förbi ofta, att man tenderar att inte riktigt se den. Obemärkt för våra blickar kan huset istället nyfiket betrakta oss, följa oss med blicken där vi vandrar fram längs vägen eller promenerar på de generöst tilltagna gräsmattorna. Utsikten från den lilla kullen det är placerat på är utmärkt och sommartid händer det mycket i omgivningarna. Huset tycker om att tänka tillbaka på svunnen tid och minns med kärlek de sena sommarkvällarna när skymningen hade lagt sig och det hade blivit helt tyst och stilla. Inga humlor eller flugor surrade omkring längre, inga röster letade sig in i den lilla trädgården. Trots att timmen började bli sen öppnades plötsligt ytterdörren och det förnam det kvävda fnisset från barnen som smög ut. Det följde deras mörka siluetter och log när det hörde hur de förmanande varandra att vara tysta. Så var de framme och stannade. De böjde sig ner och lät sina händer beröra det och gick på det med sina bara fötter. Det förbjudna gräset. De förunderligt gröna och tätt sammanväxta stråna som kändes som sammet. Samma barn, huset kluckar nu förtjust för sig själv, som öppnade en liten kiosk nere vid ladugården där de sålde saft och upphittade klenoder till förbipasserande. Och tänk när den berömde spelaren från Stockholm dök upp härutanför! Det var tider det. Men det minns även vintrarna, när naturen hade stelnat i kylans grepp och total stillhet rådde. När isen hade lade sig på den lillaIMG_2258 dammen. Där åkte barnen skridskor tills deras kinder glödde.

De var fyrtio år sedan, men det minns det som igår. Ingegerd, Elisabeth, Ingela, Göran och så Ann-Sophie. Så hette barnen. Deras far och mor Bengt och Maj-Britt. Fadern som steg upp tidigt på vintermorgnarna för att elda i spisen innan han begav sig till sitt arbete i skogen. I ur och skur och sommar som vinter for han iväg på sin moped. Det såg lite annorlunda ut i huset då jämfört med nu. Trots att boytan var så knapp var finrummet på nedervåningen bara tillåtet att beträda vid högtidliga tillfällen som jul och födelsedagar. Barnen delade rum på övervåningen eller sov inne hos föräldrarna. Något av barnen sov i allrummet under varmvattenberedaren. I allrummet, precis där man kom upp för trappan, fanns frysboxen som barnen använde som utkiksplats när grisarna slaktades i boden om hösten. Slakten som deras föräldrar hade förbjudit dem att bevittna. Mardrömmar blev priset för tjuvkikandet. Förutom grisar hade familjen Rosén även kaniner, katter och en hund. Vad var det nu den hette igen. Zacho! Så var det. Då var det liv och rörelse i huset.

Det vaknar upp i sina tankar av glada tillrop och skratt som letar sig in via det öppna fönstret i köket. Någon har gjort bra ifrån sig. Gruset knastrar när personerna passerar vägen. Det väcker till liv minnet av steg på grusvägen vid den tid det här var en stor gård, ett hemman. Omgivningen såg radikalt annorlunda ut då jämfört med nu. De stora gräsmattorna fanns förstås inte. Istället sträckte fälten med odlad och välskött mark generöst ut sig. Här fanns ängar och hagar. Den förste bonden hette Johan Gudmundsson Smed. När han dog år 1719 tog sonen Gudmund över. Gudmund och hans hustru Anna fick fyra barn. Lyssnade det noga kunde det fortfarande höra de kraftfulla skriken från den förstfödda, Catharina som föddes tre dagar efter julafton. År 1717 kom sonen Nils, som senare kom att bli regementspastor. Två år senare, samma år som fadern tog över hemmanet, såg Johan dagens ljus. Johan blev inspektor vid Ekults herrgård i Björsäter. Det fjärde och sista barnet var Olof Gudmundsson. Han föddes 1723 och var en rejäl pojke. Men tillbaka mannen som kom gående på vägen den soliga dagen i augusti 1772. Han var tjänsteman vid Bergskollegiet och hette Carl Bernhard Wadström. Han hade kommit till Åtvidaberg för att ta hand om Malmviksgruvans upprensning. Denne Wadström hade hyrt in sig som matgäst här i Ängfall. Eller som han skrev i sin dagbok: ”Jag började idag till middagen mitt nya spisqvarter ut i Ängfall hos en förmögen Bonde f Bror till Regements Past Wissendorff uti Wreta Kloster socken.” Ibland hade Wadström sällskap av Noring, Kopparverkets konstmästare med ansvar för tekniska lösningar gällde vattenuppfordring, kraftöverföring och byggnadsarbetena vid gruvan. Vid några tillfällen avlade han även visit hos majoren och friherren Sigge Larsson Sparre i granngården, Slevringe.

Det sträcker försiktigt på sig i den nalkande vårsolen. Nätterna är fortfarande kylslagna och sträckningen får det att knaka i fogarna. Det knäpper till rejält i det gamla virket på norrsidan. Ingen fara, det är rejält byggt. Det hade blivit tydligt för alla och envar när syd- och östsida fick ny fasad för ett par år sedan. Huset känner sig lite generad vid tanken. Naket inpå timmerstockarna hade det stått där till allmän beskådan. Nåväl, det hade varit mödan värt. Nu var det varmare och mindre dragigt. Vid avklädandet hade man tydligt kunnat se att dess övervåning hade tillkommit senare och huset en gång varit utrustat med två ytterdörrar.

Exakt tio år efter Wadströms besök, år 1782, bildades fideikommisset Baroniet Adelswärd och två år senare köpte den förste baronen, Johan Adelswärd, gården Slevringe av Sigge Larsson Sparre hustru Charlotta Rosenstierna. Slevringe blev en arrendegård under Adelsnäs och Ängfall en gård under Slevringe. Huset skulle under lång tid komma att användas som bostad till de arbetarfamiljer som arbetade på Slevringe.

ägande

karta1

Beskrivning och karta över Slevringe och Ängfall från 1800-talet

Den första att bosätta sig i huset var Eric Andersson och hans hustru Stina samt sönerna Anders Petter och Carl Eric och dottern Anna Christina. I kyrkböckerna hade prästen noterat att Eric var ”ofärdig”, vilket vanligtvis var liktydigt med någon form av synligt handikapp såsom hälta eller reumatism. I huset bodde även änkan och fattighjonet Maja Greta Jonsdotter Molander tillsammans med sin son Johan och dottern Cajsa Greta. När änkan dog år 1819 hade båda barnen flyttat sedan tidigare. Här fanns även Petter Olofsson, hustrun Anna Stina, sönerna Anders Magnus, Johan Gustaf, Carl Petter, August och dottern Anna Greta.

Under 1800-talet bodde här många familjer, mellan två och tre åt gången, männen var samtliga dagarbetare och barnen var många. Då var det var fattigt och slitsamt vid Ängfall. Och trångt. Då fanns det ingen övervåning på huset. Det visste att det fascinerade dagens människor att så många kunde få plats i ett hus som idag nästan ansågs för litet för två. Men det var andra tider då. Och det kände stor tacksamhet för att ha fått vara med så länge och uppleva så mycket.

Nu hörs glada stämmor utanför fönstret igen. Golfsäsongen har verkligen kommit igång. Tänk när golfbanan var ny på 1950-talet. Då var det inte lika stor aktivitet som nu när golf har blivit mer gemene mans sport. Tänk när Sven Tumba, den kände golfspelaren från Stockholm, dök på tee precis utanför och svingade sitt slag. Det var vid 1970-talets början. rosen1Det var då om kvällarna som barnen Rosén smög ut och kände på gräset vid greenerna. Tänk också den gången när familjen Rundberg, som bodde här på 1990-talet, fick se en stor älg kom travande på fairway framåt kvällskvisten. Spelarna vid det golfhål som blivit uppkallat efter dammen fick avbryta sitt spel. Det hade varit en i närmast ohyggligt varm sommardag och hettan hade äntligen klingat av. På älgars majestätiska vis hade det imponerande djuret kommit fram till dammen och gått ner i vattnet. Omsorgs- och njutningsfullt hade den tvättat sin väldiga kropp så att vattnet skvätte. Proceduren avslutades med att den simmade över till andra sidan, klev upp, skakade av sig vattnet och oberört avlägsnade sig från platsen. Kvar stod människorna och tittade gapande på varandra. Vad hade de just bevittnat?

rosen2

Familjen Rosén och hunden Zacho utanför sitt Ängfall på tidigt 1970-tal

rosen4

Moster Gunilla, Ingegerd och mamma Maj-Britt Rosén

katarinasbild2

Ängfall under tidigt 1990-talet

IMG_2147

Ängfall idag

Förr i tiden fanns det en stor syrenhäck utanför det köksfönster som vetter mot dammen. Växtligheten lade visserligen köket i ett litet mörker, men det var lummigt och ombonat i trädgården. Det andra köksfönstret, det som vetter mot trädgården, hade funnits på huset från begynnelsen, men tagits bort när huset byggdes ut med en övervåning på 1930-talet. Sedan hade det tagits upp i modern tid igen. Så var det, saker ändrades och förändrades och sedan visste inte människorna hur det från början hade sett ut.

katarinasbild

Det hade funnits många arrendator vid Slevringe som männen i Ängfall hade arbetat för. Harald Suber, Henning Öhman, Carl O. Carlsson och så Skoghs, först August och senare sönerna Nils och Ivar. År 1929 gick baron Theodor Adelswärd bort och friherinnan Louise Douglas bodde i det stora huset på Slevringe. Nils och Ivar Skogh bodde i det röda till höger om huvudbyggnaden. Ett år innan baronen gick bort fyllde Louise Douglas femtio år och hade i gåva fått de fyra vackra, läderombundna, albumen med Thorins foton. Foton på vacker natur, Adelsnäs och torp och gårdar inom fideikommisset. I ett av album fanns ÄngfallÄngfall med. Fotot visade ett litet hus inbäddat i grönska. Gången upp mot huset var kantad av vinbärsbuskar och i trädgården fanns fruktträd och blommor. Det lilla huset med sitt branta tak var knappt synligt från vägen. Vid dörren stod två flickor, båda iförda hatt. Den lilla flickan var barfota och såg en aningen besvärad ut. Det var Sofia Linnea. Hennes äldre syster hette Anna Cecilia. Fadern, Gotthard Karl Karlsson, var ladugårdskarl och flickornas mor, Maria Sofia Pettersson, var hans andra hustru. Gotthards och Maria Sofias äldsta barn hade en notering i kyrkböckerna att han var född utom äktenskapet, till och med före Gotthard hade skilt sig från första hustrun. Ordet ”före” var ordentligt understruket. Tillsammans med faderns tre söner från första äktenskapet var de åtta personer i familjen.

Nu hörs ett ivrigt gläfsande. Ett sällskap med hund passerar på vägen. Hunden har fått syn på Thomas, katten. Thomas sitter lugnt kvar. Han vet att han är kung på Ängfall. Hunden sliter och drar i kopplet och det får huset att tänka på den gång Roséns gris rymde och hur barnen skämdes när mamma Maj-Britt jagade den på golfbanan. Tänk vad det har sett och varit med om och än återstår många år, många hyresgäster och händelser i omgivningarna.

IMG_2146

Katten Thomas

IMG_2160

Berättelsen baseras på intervjuer med Ingegerd och Elisabeth Rosén, Holger Larsson och Katarina Rundberg samt kyrkoboksmaterial, arrende- och äganderättshandlingar, litteratur och information via internet.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Storkestorp

Marken under hennes fötter är blöt och lerig av regnet som oavbrutet strömmat ner under dagen. Nu under kvällen har temperaturen sjunkit för att sakta närma sig nollgradersstrecket. På väg mot avträdet sveper hon huttrande sjalen hårdare kring sig. Om någon såg på henne från huset skulle de förstå att allt inte stod rätt till. Men huset ligger mörkt och tyst. Ingen ser. För varje steg hon tar tilltar värken i ryggen. Hon biter ihop, kämpar sig fram. Hon hinner inte fram till avträdet. Darrande av köld och smärta griper hon tag i grindstolpen.

Ovetande om det som pågår utanför deras hus sover alla lugnt vidare. Allt vi hör är lite snarkningar och katten som stryker runt i köket. Torparen Gustaf Jeremiasson, hans hustru Johanna och de fyra yngsta barn Anna, Alfrid, Maria och Augusta sover i ett rum. I ett annat vilar äldste sonen, tjugofyraårige Gustaf Reinhold tillsammans med sin hustru Maria Charlotta. Hustrun vrider sig lite oroligt om i sömnen. Det har varit en arbetsam dag med linberedning och kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter förlossningen för två månader sedan. Då fick hon och Gustaf Reinhold sitt första barn, sonen Carl August. Ute i köket där katten letar efter något ätbart har pigan Anna Christina Carlsson sin sovplats. För tillfället delar hon sovutrymme med pigan från Bakom, som är där för att hjälpa till med linberedningen.

Pigan från Bakom heter Sofia Lovisa. Hon föddes i Grebo för tjugofyra år sedan och flyttade tillsammans med sin familj till Näset i Åtvid år 1850. Tjugofyra år gammal flyttar hon till Mormorsgruvan för att tjänstgöra som piga hos inspektör Oscar Zetterling och Augusta Böhme (Augusta Zetterling, Åtvidabergs första fotograf). Två år senare kommer hon så till torpet Bakom.

Ensam i det kalla och våta mörkret föder Sophia Lovisa sitt barn. När det faller mot marken brister navelsträngen. När smärtan har avtagit tittar hon ned mot kroppen. Det ligger helt tyst och stilla. Hon kastar en hastig blick upp mot huset. Vad ska hon ta sig till? Panikslagen och med darrande händer knyter hon upp sitt förkläde. Inne i huset märks inte en rörelse med undantag för katten som, då han hör ljud utifrån, nyfiket hoppar upp på fönsterkarmen. Med en katts goda mörkerseende följer han nu kvinnan som mödosamt går mot sjön med ett bylte i famnen.

storkestorp2

Dagen därpå fortsätter arbetet vid gården. Att allt inte står rätt till med pigan från Bakom tänker man inte på. Alla har fullt upp med sitt. När så all beredning med linet är klart efter ett par dagar försvinner Sophia Lovisa från Storkestorp. Så kommer vintern, kall och eländig. Tre år av missväxt ger sig plågsamt till känna. Förhållandena är tuffa, men de klarar sig och snart nalkas en ny vår. Det är nytt år. År 1870. Gustaf Jeremiasson lägger båten i sjön och ger sig ut för att fiska. Han får lite fisk och vänder nöjd tillbaka mot land. När han nästan är framme vid bryggan ser han något på sjöns botten. Han kan inte tro sina ögon. Petrus Carlsson, länsman i Åtvidaberg, tillkallas. Gustaf berättar om pigan som sent i oktober hade hjälpt dem med linberedningen. Han kommer ihåg att hennes arbetsgivare, Björkmans på Bakom, hade berättat om sina misstankar att pigan var gravid. När de hade frågat henne hade hon nekat. Gustaf själv tyckte att hon var ”fet och plufsig”. Han erinrar sig också att Anna, hans dotter, hade hittat blodfläckar i pigans säng och vid avträdet. Länsman Carlsson lämnar Storkestorp och kontaktar genast Sophia Lovisa. Hon erkänner omedelbart och berättar att hon medvetet försökt dölja sitt havandeskap. Men hon vidhåller att barnet, en flicka, var dödfött.

Vid Storkestorp återgår livet så småningom till det normala. Under åren som kommer efterträder sonen Gustaf Reinhold sin far Gustaf Jeremiasson som torpare. Han och hustrun får ytterligare sju barn. Äldste sonen, Carl Gustaf, avlider vid åtta års ålder till följd av scharlakansfeber, den näst äldste flyttar som vuxen till Amerika och Jonas Albin, som därefter står på tur att ta över arrendet, gifter sig och tar över torpet Storkestorp. På så sätt kommer det sig att det är den yngste sonen, Valdemar född 1888, som blir ny torpare i Storkestorp en bit in på det nya seklet. Valdemar och hans hustru Frenanda får tre döttrar och tre söner. Den näst äldste sonen heter Bertil och han blir så småningom ny arrendator. Bertil gifter sig med Birgit och de får fyra barn. Men Valdemar, barnens farfar, kom att bo kvar länge. Med en förkärlek för ordning och reda fortsätter han att hålla ett vaksamt öga på allt. När barnen väsnas för mycket på undervåningen slår han hårt med käppen i golvet från sitt rum på övervåningen. Lite senare flyttar han till äldreboendet i Åtvidaberg. När han då och då kommer på besök till Storkestorp var det viktigt att allt var perfekt och oklanderligt.

IMG_1566

Markus skrattar när han berättar historierna om sin stränge farfar far. Valdemar som dog 1987, närmare hundra år gammal. Idag är det Marcus, nionde generationen Gustafsson, som sitter i köket i Storkestorp.

”Ja, vi har väl varit oföretagsamma och inte lyckats komma härifrån.”

IMG_1572 IMG_1573

Markus ler. Han själv tog över 2003 efter sina föräldrar Kjell och Pia. Det var självklart för Markus att han skulle bli bonde även om hans farmor Birgit rådde honom att låta bli. Han var bara sju år gammal när han lärde sig köra traktor, dock med pappa Kjell i närheten. Men det är inget lätt liv han har valt, det erkänner han utan omsvep.

”Den mark jag brukar är en ihopslagning av sju gårdar och ändå klarar jag mig inte utan kombinerar mitt arbete här med en heltidstjänst vid Sturefors Godsförvaltning. När jag var liten fanns det sex stycken mjölkgårdar häromkring, nu finns det en – Gissebo.”

IMG_1580

Själv har han 35 amkor där flertalet står på en gård fyra kilometer därifrån. I somras brann nämligen ladugården ner. Den ladugård som byggdes år 1895 när Markus farfars farfar Gustaf Reinhold var arrendator. Emma fyller i:

”Det var så ont om träd här eftersom det mesta hade gått till gruvdriften så man skeppade över virke till ladugårdsbygget från Åländersö!”

De var inte hemma när branden började och de som bor i närheten märkte ingenting eftersom vinden låg på från andra hållet. Vilket var tur i oturen, hade det blåst åt andra hållet hade även boningshuset varit i fara. Korna gick ute, men hade öppet in till ladugården och på djurs vis ville de in till den eldhärjade byggnaden. Och apropå tur i oturen; just den dagen var det helikopterövning i området och piloterna upptäckte branden. Två motorcyklister passerade på vägen, såg helikoptern som hängde i luften och upptäcker branden. De stannar, ingriper och får bort djuren från ladugården.

”Andra som såg männen i eldhavet tyckte nog att det var vansinnigt tills de fick höra att den ene MC-killen var militär och den andre pluggade till polis. Hur stora är oddsen för att de skulle åka förbi på en väg som annars bara trafikeras av pensionärer?”

Det är återigen en sen och mörk höstkväll vid Storkestorp. Allt är stilla och tyst. Ljusen i lyktorna fladdrar lätt av vinden som letar sig in i de gamla ljushållarna. Flera par ögon tittar oavvänt mot Emma Gustafsson som berättar historien om Sophia Lovisa som födde sitt flickebarn här på gården för så länge sedan. Då stod grindstolparna på ett helt annat ställe än idag. Historien om det döda barnet i sjön Gällen berättas som en spökhistoria och kalla kårar går längs ryggraden på åhörarna. Men likväl berättas den, historien om Sophia Lovisa. En historia som speglar en ensam kvinnas livssituation i slutet av 1800-talet. Att bli gravid med ett utomäktenskapligt barn sågs inte med blida ögon och antecknades för all framtid i husförhörslängderna. Att bli dömd för att ha gömt undan sitt dödfödda barn var förstås straffbart. Gjorde man sig skyldig till barnamord kunde man fram till år 1864 dömas till döden.

När länsman hade pratat med Sophia Lovisa och hon hade erkänt att hon dolt sitt havandeskap och gjort sig av med barnet kallas hon omgående till tingsrätten i Bankekind. För ett så grovt brott som barnamord inväntar man inte nästa ordinarie ting utan sätter in ett urtima, extra ting. En distriktsläkare har obducerat barnakroppen och han kan inte, menar han, bevisa att barnet levde när det föddes. De skador kroppen uppvisar hade uppkommit dels när barnet föll till marken och dels var de ett resultat av att kroppen hade legat i vatten under lång tid. Den 6 maj 1870 döms Sophia Lovisa till nio månaders straffarbete för våldsbrott. Den noteringen följde henne i husförhörslängderna fram till den dag år 1876 när hon gifte sig.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, domboksmaterial samt intervju med Markus och Emma Gustafsson. Svartvita foton: Johan E Thorin 1928, bilder i färg: Camilla Smedberg 2016.

För flera berättelser om baroniets gamla gårdar och torp, klicka här: Flera inlägg

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Dela gärna det här inlägget

Ed

Kalle och Lotten Fallman gifte sig år 1894 och fick mellan åren 1896 och 1902 tre söner, men förlorade fjortonårige Karl Ivar i hjärnhinneinflammation. År 1910 föddes tvillingpojkarna Harry och Gunnar. Familjen flyttade från Hvilebo, till Tranebo och år 1932 vidare till Ed i Bersbo.

Oskar och Emma Johansson gifte sig år 1922. Oskar var då änkling och hade sex barn sedan tidigare. Minstingen var blott två veckor när första hustrun dog. Även Emma hade en son sedan tidigare. Paret fick sedan fem gemensamma barn.  Av dessa fem föddes Britta år 1924 och Stina år 1928. Oskar var statardräng och familjen Johansson flyttade många gånger. En kort period bodde de på Isterberget, ett hus hörande till Ed. Kanske  var det då tvillingbröderna Gunnar och Harry träffade systrarna Britta och Stina för första gången?

bild5

Emma till vänster och Oskar till höger samt Britta och Stina med vänner.

När Britta och Gunnar blev tillsammans i början av 1940-talet bodde Britta i Skärkind och Gunnar cyklade den drygt tre mil långa vägen från Ed för att träffa sin käraste. I mitten av 1940-talet var de ett etablerat par, fick sonen Göran och gifte sig. Deras första hem var Kullen, ett litet torp utan el och vatten, som hörde till Ed. I stora huset bodde Kalle, Lotten och sonen Harry. Göran minns att farmor Lotten var sjuklig och låg till sängs i ett rum på nedervåningen. På övervåningen bodde farbror Harry som han gärna hälsade på. Några år senare byggdes mangårdsbyggnaden till och moderniserades. Gunnar med familj, som med åren utökades med barnen Hans, Gun-Britt, Ulla och senare Bo, flyttade in och bodde tillsammans med farfar Kalle på nedervåningen. Farmor Lotten hade gått bort ett par år tidigare. Harry och Brittas yngre syster Stina blev ett par och fick sonen Håkan.

bild1

Familjerna Fallman

Visserligen så bodde Harry, Stina och Håkan på övervåningen och Gunnar med familj samt farfar Kalle på nedervåningen, men i mångt och mycket levde de tillsammans som en enda stor familj. Man förberedde för att installera ett kök på övervåningen, men det stannade vid planer då Britta och Stina från första början hjälptes åt i hushållet. Det spelade aldrig någon roll hur många extra munnar det fanns att mätta, i form av till exempel barnens lekkamrater, maten räckte alltid till alla. Gudomligt god mat dessutom.

 bild4

”Jag hade två mammor och två pappor” ler Håkan.

”Ja, så var det” bekräftar Göran ”men för oss var det naturligt.”

Hemmet och arrendegården med mark och djur; mjölkkor, ungdjur, hästar och grisar, höns, kalkoner och kaniner sköttes gemensamt. Till god hjälp hade man också den kloka hunden Sessan. Hon var gårdens främste rått- och huggormsjägare som alltid tog på sin lott att springa igenom höhässjorna på jakt efter ormar.

bild7

Håkan, Ulla, det årets griskulting och hunden Sessan

Alla minns de med förtjusning gårdens tama grisar. Det var i stort sett alltid en eller två suggor som stötte bort sina kultingar. Dessa smågrisar fick istället åtnjuta särskild omvårdnad, inte minst av gårdens barn. Inom kort var de så pass fogliga att de kunde gå i koppel som en hund. En kulting, som fick namnet Fia, togs till och med in i köket för att utfodras. Men liten blir stor och när det var dags att flytta ner i ladugården fick Fia med sig sin favoritkudde för att klara av omställningen. Men van som hon var att hålla till i bostadshuset kunde den passa på att komma på besök när tillfälle gavs.

bild3

Bo och Fia i köket i Ed.

Det var inte bara grisarna som fick smått, utan även hästarna. Varje år fanns det ett litet föl.

”Jag minns ett föl som alltid satte full fart mot en när man kom in i hagen. Vi barn kröp in under staketet, stod och väntade på hästen som snart kom dundrande och så sprang vi snabbt ut igen.”

bild8

Göran skrattar vid minnet av de bärplockare som av misstag kom in i hagen och snart blev jagade av fölet. ”De fick springa! Att en häst slutligen stannar och aldrig skulle springa ner en människa kände de förstås inte till.”

Barnen fick följa med de vuxna i deras arbete från allra första början. Om det så var fråga om att hässja hö eller plocka bär bars de minsta med i en korgsäng. När de kom upp i åldrarna fick de förstås hjälpa till, men det lektes också mycket vid Eds gård. Ett och annat bus förekom också förstås. Invid bostadshuset gick nämligen järnvägen mellan Åtvidaberg och Bersbo. Lyckan måste ha varit gjord den dagen man upptäckte att man genom att ställa sparken på järnvägsspåret kunde aktivera signalerna på järnvägsövergångarna. Om de sedan Sprang upp på kullen kunde de se vägen och kön av bilar som växte sig allt längre. När så signalerna efter fem minuter klingade av utan att något tåg hade passerat kunde barnen glädjas åt ilskna bilförares rivstarter.

Men att ha järnvägen bara fem meter från huset medförde förstås också problem. De vuxna fick ha koll på tågtiderna och vakta de små barnen när tågen skulle passera.

bild9

Så var det även den dagen i juli 1951, fredagen den 13:e. Tiden för tåget hade passerat. En kombination, kan man tänka sig, av vanan att tåg åkte förbi och arbete som sysselsatte gjorde att Britta inte noterade att tåg inte hade passerat. Att det just den här dagen var försenat. Britta gick in i huset för att skura golv. Kvar utomhus fanns minstingen Gun-Britt, ett och ett halvt år. Kanske lekte hon med sin skrinda eller med sin ständige följeslagare, gårdens svartvita katt.

bild11

När Britta, i full färd med att få golven rena, hörde tåget tuta släppte hon allt och rusade ut. Redan innan hon såg förstod varför tåget hade tutat. Minnesbilden som de äldre barnen, Göran och Hasse, bär med sig är när morfar Oskar kom och bar på Gun-Britts döda kropp. Katten, hennes följeslagare, försvann jamande längs rälsen och sågs aldrig mer.

Idag är det Håkan som, tillsammans med sin mor Stina, bor kvar på gården. Han har ett femtiotal amkor som kräver ständig skötsel-Och han har mark. Även om hans dubbelkusiner inte längre bor kvar på Ed märks det att kontakten dem mellan emellan är tät. Håkan är, som han alltid har varit, ett syskon bland de andra.

bild2

Ed idag
Berättelsen baseras på intervjuer med Göran, Hasse, Ulla och Håkan Fallman samt kyrkoboksmaterial och sammanställningar av släkten som Görans dotter Anna Thuresson har gjort. Fotot på huset i inledningen är taget av Johan E Thorin. Den sista bilden, föreställande huset idag, är tagen av Camilla Smedberg. Resterande bilder är familjen Fallmans privata.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Krogstorp

Året är 2010. Gunnar går upp på övervåningen för att vila en stund framför teven. Han har precis sjunkit ned i den mjuka fåtöljen när han hör knackningar på ytterdörren. Vem kan det vara som kommer nu? Han reser sig igen, stänger av teven och går trappan ned. 

Året är 1928. Valfrid, Anna, Valfrids far Anton och den nioårige fostersonen Karl Erik Bellvar står stilla vid trappan till torpet. Helt stilla faktiskt om man bortser från svettdroppen som stillsamt letar sig nedför Valfrids kind. Johan E Thorin, folkskollärare och fotograf, har länge ordnat med stativet. Otaliga gånger har han bytt vinkel och backat. Familjen är tålmodig. Thorin har backat så pass att deras ansikten inte syns i linsen, men det är viktigt att få med hela huset. Det är ändå det han har i uppdrag att dokumentera.  Karl Erik tittar uppmärksamt på Thorin där han flyttar runt. Det är första gången han ser en kamera och han är fascinerad. Thorin har förklarat att huset och familjen kommer att fastna på en liten lins inne i kameran och avbildas som miniatyrer på ett litet ark. Kanske kommer människor i framtiden att titta på bilden och undra vilka personerna var? 

Krogstorp

Karl Erik vaknar ur sina tankar. Valfrid stryker svetten från sin kind och går mot Thorin som skyndsamt packar ihop. Lika lång tid som det tog att ställa allt iordning, lika snabbt gick det att bränna av bilden. Fotografen har bråttom och avböjer vänligt men bestämt kaffet som mor Anna erbjuder. Han ska, förklarar han, hinna till Slättfall innan dagen är över. Snart försvinner hans vagn längs grusvägen. På Krogstorp byter familjen till sina vanliga vardagskläder och allt återgår till det normala. Pojken ger sig ut på åkern för att rensa ogräs, Valfrid och Anton tar med sig varsin lie för att fortsätta slå dikena medan Anna kontrollerar om brödet jäser som det ska innan hon skyndar till åkern för att hämta potatis och morötter.

Året är 1941. Gunnar är drygt sex år. Det är den fjortonde mars och vintern vägrar släppa sitt grepp. Det är kallt och bistert. Han sitter inklämd mellan sina äldre systrar Kerstin, tio år och Karin, åtta år. I mamma Karins knä sitter Torsten, tre år och i mosters Ediths knä sover minstingen, Anders. De har åkt en god stund när mjölkbilen äntligen stannar. De kliver av och blir stående en stund på mjölkbryggan. De vuxna orienterar sig och kontrollerar att de fått med sig allt och alla. Moster Edith är svårt rörelsehindrad efter barnförlamningen hon hade vid tolv års ålder och mor får hjälpa både henne och barnen att nå fast mark. Därefter sätter hon sina två små, Torsten och Anders, på sparken och så börjar färden mot den nya bostaden. Kungshäll. Alla är tålmodiga och hjälps åt med sparken. De vet att det här inte är ett tillfälle att gnälla eller påtala att man är hungrig eller kissnödig. Tur nog har de inget annat att bära på än sig själva. Bohaget från Åtvidaberg kommer pappa Nils och storebror Lasse med senare. 

nils

nisse2

Svåra förhållanden, inte minst på grund av världskriget, hade fått Karin och Nils Säberg att överge Åtvidaberg och Nils tjänst som mjölnaredräng för ett liv som arrendebönder. Det var inget förhastat beslut. De hade sex barn att försörja och de visste vad det handlade om. De hade båda tjänstgjort som piga och dräng i sin ungdom, bland annat på gården Bestorp. De visste att de skulle få slita hårt och förhållanden ibland skulle vara tuffa. Men som bönder skulle de i alla fall ha mat på bordet. De hade tagit lån för att kunna handla in djur, redskap och maskiner. Sju kor och fyra kvigor köptes in och lite senare en tjur samt får, grisar och höns. Behovet av hästar löstes genom att låna in hästar från kronan i utbyte mot foder, s.k. kronohästar. Det var den lille, vänlige vallacken Pontus och den muskulöse och bångstyrige Bläsen. En egen häst, stoet Vivan, köptes in året därpå. Hästarna behövdes inte minst för timmertransporterna i skogen. Hela tiden märktes kriget av och Nils kallades in i beredskap inte mindre än tre gånger under det första året vid Kungshäll.

”Det var inte bara världskriget som satte sina spår i vardagslivet”, minns Gunnar, ”vintrarna i början av 1940-talet var extrema med sträng kyla och mycket snö.” 

Den tuffa vintern gjorde det besvärligt att ta sig till skolan, framför allt om skaren inte höll att gå på. Gunnar fick under en period till och med bo hos sin småskollärarinna för att överhuvudtaget kunna gå i skolan. Han minns även den dag i maj 1945 när alla skolbarn och lärare uppmanades att samlas på skolgården. Flaggan hissades, tal hölls och nationalsången sjöngs. Det sju år långa världskriget var äntligen över. Nu öppnades gränsavspärrningarna, vilket innebar att frukt, kaffe och andra varor letade sig in i Sverige igen, och ransoneringskorten försvann. Tiderna blev bättre och bättre. När dessutom Forskraft börja sätta upp elstolpar försågs byarna successivt med el. 

Det är den fjortonde mars 1949. Den här gången bjuder mars på verklig vår. Och flyttlasset går för andra gången. Från Kungshäll i Föltorp till Slättfall i Mormorsgruvan. Tillsammans med sönerna Gunnar, Lasse och Torsten driver pappa Nils familjens tolv kor den cirka åtta kilometer långa sträckan mellan gårdarna. De passerar Notsbo, Hedingstorp, Skogstorp och Krogstorp innan de ser Slättfall. Familjens övriga djur åker djurtransport och murare Rask kör mamma Karin, småsyskonen Anders och Margareta samt hunden Bessy i sin bil. 

Att komma till Mormorsgruvan innebar något nytt. Här var det nära till allt; till skolan, järnvägsstationen, postkontoret och lanthandeln. Stationen och affären var navet kring vilket allt cirkulerade. Det var liv och rörelse överallt. Tillsammans med hästskjutsar trafikerades vägen av cyklister och bilar.  Under 1950,- 60- och 70-talen medförde framför allt den tekniska utvecklingen stora förändringar. I Slättfall installerades såväl värmepanna, elspis, kylskåp som toalett. En frysfacksförening skapades i Mormorsgruvan och byborna kunde hyra varsitt frysfack i godsmagasinet. Tillsammans med grannarna i Tomasbo och Storketorp köpte Nils in den första traktorn. En David Brown. Hästens tid som trotjänare i skogs- och jordbruk började lida mot sitt slut. Men moderniseringen var inte bara av godo. En ökad centralisering tvingade postkontoret att slå igen och Närstad skola att lägga ned. 1960-talets jordbrukspolitik med satsning på industrijordbruk och ökad användning av kemikalier och konstgödning slog hårt mot småbönderna. De små bondgårdarna försvann och landsbygden avbefolkades. I början av 1970-talet klarade sig inte den lilla lanthandeln i Mormorsgruvan längre utan fick slå igen. 

Under 1950-talet flyttade samtliga syskon Säberg, med undantag för Gunnar och Anders, från Slättfall. Tillsammans med sin mor Karin och far Nils bor Gunnar och Anders kvar tills de år 1972 tar över arrendet av gården. Vid granngården Krogstorp bor vid den här tiden Karl och Märta Forsgren. När de år 1986 går i pension upphör deras arrende och marken slås ihop med Slättfall. För tredje våren flyttar Gunnar. Den här gången till Krogstorp. Året är 2001 och nu är han och lillebrodern Anders grannar. Tillsammans kommer de att ha 40 -50 mjölkkor och 90 ungdjur. Djur som ryktas och tas väl om hand varje dag och mark som vårdas på alla de sätt. Om en hage står i blom låter de den inte beträdas av djur förrän alla blommor har blommat klart och fröat av sig. De är noga med att värna fauna och natur.

Gunnar går nedför trappan för att öppna. Utanför står tre främmande personer. De presenterar sig och Gunnar bjuder dem att komma in. Mannen, Karl-Erik Kindberg, ser sig förundrat omkring. Det är många år sedan han kom till Krogstorp för första gången, då som dräng och Valfrid och Annas andra fosterson och det är mycket som ser annorlunda ut. Vilket oväntat besök, ler Gunnar, men ack så välkommet och värdefullt. 

Idag bor både Gunnar och Anders inne i Åtvidaberg och det är hemma hos Gunnar vi ses. På bordet vittnar en vacker blomsterbukett att han nyligen fyllt 80 år och haft ett stort kalas. Många kom för att fira honom och stämningen var hög i lägenheten där han numera bor.

IMG_1122

Gunnar Säberg

IMG_1125

Anders Säberg

Berättelsen baseras på intervju med Gunnar och Anders Säberg samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Stensätter

”Schh”

”Schh själv”

Adrenalinet pumpar varmt och bubbligt där de smyger sig fram i mörkret. Fnitterattacker kommer utan förvarning och har en omedelbar smittsam verkan och tvingar dem stanna för att hämta andan och lugna ner sig. Det roliga är förstås en del av uppdraget, men nu när de kommit så nära huset måste de skärpa sig och vara tysta. Helt tysta. Allt annat vore en lek med döden.

Sakta, sakta på underlaget som nu har gått från gräs till grus. Det går inte att hjälpa att det knastrar. De tittar oavbrutet mot husets svarta fönster. I vilket ögonblick som helst kan de lysas upp. Men inget händer. De fäster fiskelinan med klädnypa och smyger sedan försiktigt vidare till trädet. Händerna greppar gren efter gren och fötterna skrapar mot barken. Tills plötsligt den siste av de två tappar fotfästet och är oförmögen att hejda ett förvånat och skrämt utrop. Under några sekunder står världen stilla. Sedan återfår han fotfästet. Så äntligen kan de krypa in under trädets väldiga krona.

En av dem spänner försiktigt linan. Det vore bra retligt om han drog så hårt att den släppte från fönsterblecket. När linan känns rak fiskar han upp en bit harts ur byxfickan och gnider den mot tråden. De vet att huset genljuds av trådens klagan och återigen hotar fnittret välla fram. Snart kommer ljuset att tändas och ytterdörren öppnas för mannen som kommer utfarandes fullständigt rosenrasande. I normala fall skulle de vid det laget ha sprungit för sina liv, men då skulle de ju missa det roliga. Därav snilleblixten att klättra upp i trädet. Han skulle inte se dem, men de skulle se honom. Genialt.

Tvåhundra år sedan. Försök att tänka er det. Lite beroende på när man själv är född så är det mellan fem och sju generationer bort. En helt annan värld. Strax före midsommar för tvåhundra år sedan hade Napoleon besegrats vid Waterloo. Vårt grannland Norge hade varit intvingat i en union med Sverige i ett års tid. I Sverige hade befolkningen till följd av en rad åtgärder ökat kraftigt, vilket hade lett till stor arbetslöshet framför allt bland ungdomar. När det dessutom kom år av missväxt och nöd var katastrofen och svälten ett faktum. Många flydde och drömmen om ett bättre liv i Amerika växte sig allt starkare. Bodde man i Åtvids socken år 1815, hade barn och brukade ett torp inom Baroniet Adelswärd så hade man fötts någon gång i mitten av 1700-talet. Man kunde till exempel vara torparen Nils Björklund som tillsammans med sin hustru Cajsa Nilsdotter och de två barnen Anders och Johannes bodde i arrendetorpet Stensätter. Torpet som än idag ligger i den skog vi kallar Spångskogen. Här bodde familjen Björklund fram till år 1830 då de flyttade till Hycklinge.

”Schh!”

”Schh, själv! Det kommer någon – göm dig!”

Det unga paret kommer gående hand i hand den ljumma sensommarkvällen. Mörkret har precis sänkt sin mjuka mantel över dem där de promenerar från Adelsnäs mot templet. Pojkarna, samma busungar som nyss satt uppflugna i trädet och spelade hartsfiol, gömmer sig under stenbron. De ser paret komma gående och hör deras stillsamma prat. Kanske berättar flickan för pojken hur vacker och romantisk hon tycker att den lilla välvda stenbron vid templet är. Hon lutar sitt huvud mot mannens axel. Deras röster tystnar. Precis när de kommer upp på bron känner flickan ett hårt grepp om sin vrist. Fingrar som fattar tag i ankeln och sedan släpper.

År 1830. Grekland som hört till Osmanska riket blir självständigt. USA:s president Andrew Jackson skriver under den så kallade ”Indian Removal Act” som leder till fördrivning och internering av ursprungsbefolkningen. Tidningen Aftonbladet startar i Sverige. I Åtvid gifter sig torparen Carl Gustaf Gullqvist med Christina Svensdotter. Tillsammans flyttar de in i torpet i skogen, Stensätter. Året därpå föds det första barnet, sonen Sven Johan och fyra år senare kommer Carl Ludvig. Liksom tidigare under paret Björklund finns det en rad drängar och pigor knutna till gården. Förmodligen bor de i den lilla stugan som nästan ligger hörn i hörn med det större huset. Även ”flickan Johanna Fredrika Regnér”, dotter till den avlidne klädesvävaregesällen Eric Regnér, bor i Stensätter under den här tiden. Johanna föddes 1822 och kom till Stensätter tolv år gammal, år 1834. Sex år tidigare hade hennes mor Maja Christina Hörberg dött till följd av kallbrand. Dessförinnan hade familjen förlorat två spädbarn, två av Johannas tre yngre bröder. Kvar på klädesfabriken där familjen står skriven finns, efter moderns bortgång, fadern, Johanna och en två år yngre bror. År 1830 flyttar fadern Eric ensam till Norrköping. Redan året därpå dör han i remitterande (varierande/återkommande) feber. Var pojken tar vägen eller varför Johanna hamnar just i Stensätter framgår inte.

Familjen Gullqvist utökas senare med ytterligare tre barn och under första hälften av 1860-talet är de vuxna, gifter sig och flyger ur boet. Fadern Carl Gustaf Gullqvist noteras vara sjuklig och mindre arbetsför och går slutligen bort. Tio år senare dör hans hustru Christina. De kommande åren kommer en rad olika personer och familjer att bo i torpet och vid sekelskiftet 1900 bor det upp till tre familjer där samtidigt.

”Schh!”

”Schh, själv!”

”Jag hör något, hör du inte?”

Pojken, en av de två busungarna från trädet vid Villan och stenbron vid templet, hyssjar sin syster där de leker i skogen bakom torpet. Jo mycket riktigt, två mansröster letar sig fram mellan träd, buskar och stenar. De kommer allt närmare. Några vuxna vill de inte träffa under sin lek så barnen springer snabbt bort från stigen och in i skogen. De har precis tagit skydd när två stiliga herrar blir synliga på stigen. Den ene känner de igen. Stensätter ligger inte långt från Adelsnäs så baronen har de sett många gånger förut. Men vem den andra är vet de inte. Han talar svenska med brytning. Syskonen tittar på varandra. De har gömt sig för baronen. Det kanske inte var så bra? Men nu är det för sent. De törs inte gå fram nu. Så säger den främmande mannen något, herrarna stannar och mannen går ensam upp i skogen. Mot deras håll.

De kryper längre in i buskaget. Försöker röra sig försiktigt så det inte syns eller hörs. Men med adrenalinet farande i kroppen likt ett lokomotiv som gör allt för att få dem på fötter och springa, så är det inte lätt. Svetten rinner nedför ryggarna och händerna darrar när de ber till högre makter att rädda dem. Mannen stannar upp. Tittar mot deras håll. Hans ansikte ser bestämt och sammanbitet ut. Han har upptäckt dem.

År 1924. Adolf Hitler döms till fem års fängelse och böter för högförräderi efter den så kallade ölkällarkuppen 1923.  I Sverige bryter det ut storstrejk i Stockholm och Sundsvall. Sveriges riksdag godkänner en bensinskatt på 5 öre/liter. Och torpet Stensätter i Åtvidaberg får se en ny familj flytta in. Det är brukaren Johan August Petersson, hans hustru Anna och de fyra barnen Karin, Erik, Sven och Britta.

IMG_0860

Sven, Karin, Johan August, Anna, Britta och Erik

Det är skördetid. Familjen har varit ute på åkern hela dagen. De har bara tagit paus från arbetet för att äta. Men nu ärt de klara. Äntligen. Det är varmt och svettigt och magarna knorrar. Mamma Anna och flickorna har gått hem för att förbereda maten. Pappa Johan, Erik och Sven går mot ladugården för att ställa in redskapen och se till djuren. Dagen har varit kvav och nu tornar mörka åskmoln upp sig. Snart kommer de första tunga regndropparna och de skyndar in till djuren. Någon timme senare är ovädret över dem. Blixtarna som har föreställning på himlen avlöser varandra och åtföljs av ett högljutt muller.

”Åskan är rakt över oss” ropar Johan för att överrösta regnets raseri. Tillsammans med sina söner stannar han i ladugårdsdörren. Springer de ut nu kommer de att vara genomblöta på en sekund. De får stilla sig tills det har lugnat ner sig. Så lyser himlen upp av ytterligare en blixt och en öronbedövande smäll gör att det slår lock för öronen. Ljuset i ladugården slocknar. I samma sekund ser de att Erik sjunker ihop på golvet. En doft av bränt kött når näsborrarna på de båda andra där de knäböjer vid den avsvimmade pojken. Där Erik stod lutad vid öppningen till ladugården löper en elledning. I den, och därmed i Erik, slog åskan ned. Bortsett från ett svärtat bröst har han turen på sin sida och överlever.

IMG_0858

Karin, Sven, Britta och Erik

Erik och Sven tog över Stensätter efter sin far år 1940 och drev den fram till år 1944. Därefter har Baroniet hyrt ut såväl det stora torpet som den lilla stugan. Sedan 1973 heter hyresgästerna Solveig och Lennart Ringdahl. De älskar sitt torp och bor här under hela sommarhalvåret. Och då det ligger nära Åtvidaberg åker de ofta ut och tittar till det på eftermiddagarna och helgerna.

År 1930. Himlakroppen Pluto upptäcks. I Sverige debuterar Jussi Björling på operan och det Frisinnade partiet får regeringsmakt. I Stensätter bor Sven. Han är tolv år och en riktig liten spefågel. Han och kompisen väntar spänt i trädet. Huset ligger fortfarande i mörker. Plötsligt far dörren upp med ett ryck och de anar skuggan av en man. Han kommer fram till trädet, siktar pipan uppåt och avfyrar en försvarlig mängd hårdsalt. Sedan vänder han på klacken och går in igen. Ömma både här och där kryper pojkarna ned från trädet och går molokna hemåt. Vem lurade vem?

Han hade förväntat sig att flickan på stenbron skulle skrika i höga sky, men hon förblev tyst och fortsatte sin romantiska promenad som om ingenting hade hänt. Så förvånad han blev. Hade hon blivit paff av chock eller hade hon upptäckt dem?

Mannen i skogen hade inte upptäckt Sven och hans syster. Han ursäktade sig för baronen och gick upp i skogen av helt andra anledningar. Hade han sett barnen där han satt på huk bara några meter från dem vet ingen vad som hade hänt.

Stensätter_lite-ljusare

Stensätter år 1928. Framför huset står respektive sitter Anna och Johan August

IMG_0656

Stensätter hösten 2015

IMG_0649

IMG_0628

IMG_0645

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial och intervjuer med Svens dotter Maryon Westin, Eriks dotter Barbro Johansson samt Solveig och Lennart Ringdahl.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Dela gärna det här inlägget

Tallbacken

De träffades under utbildningen på skogsskolan i Kolleberga utanför Ljungbyhed i Skåne. Även om det gått ett tag sedan de sågs är kontakten dem emellan oförändrad. Kalle var faktiskt den första Arne kom att tänka på när han hörde att det skulle bli en skogvaktartjänst ledig. Han hade ringt honom direkt och nu var Kalle här för att med Arnes hjälp titta närmare på Göthults distrikt och bostaden som hörde till.

”Ska vi åka då?”

Arne drar på sig stövlarna, knäpper de läderklädda knapparna, hänger bössan på axeln och uppmanar Erry att hoppa in i bilen. Det sistnämnda var inte nödvändigt. Den korthåriga taxen står redan vid Arnes Morris Minor. Tänk om husse hade kommit på tanken att åka utan henne!

Hösten är på väg att övergå i vinter och Arne kör försiktigt på den krokiga vägen från Åbacka. Förrädiska isfläckar på körbanan är han van vid. Han har varit och tittat på en ny bil, anförtror han Kalle. En Volvo PV. Flera av de andra skogvaktarna har en sådan och den ska vara riktigt bra. När de passerar Viresjö såg kommenterar Kalle de prydliga staplarna med virke och samtalet övergår till en intensiv diskussion om olika gallringsmetoders inverkan på virkesbeståndet. De närmar sig avtagsvägen och på håll ser de det vackra templet. Kalle undrar nyfiket över hur det är att bo i Åtvidaberg och arbeta för baroniet. Och de andra skogvaktarna, hur är de? Båda vet att skogvaktaryrket är i allra högsta grad ett ensamarbete, men man ingår ändå i ett sammanhang. Arne svänger av till höger mot Dalhem och berättar om den goda sammanhållningen mellan Olle Westlund på Skoghall, Axel Johansson i Mormorgruvan, Gösta Gustavsson i Bersbo, Elof Lundell i Forsaström, Kalle Strand i Västantorp, Arne Sandström på ”vegårn” i Östantorp och, inte att förglömma, jägare Knut Heldquist i Fiskartorpet innan han svänger upp mot huset, blinkar mot Kalle och avslutar:

”Och från och med nu du i Tallbacken.”

Och där ligger huset som hör till det distrikt Kalle är intresserad av. Det är verkligen speciellt. Knuttimrat, försedd med valv och en tornliknande del. Kalle tittar förundrat på huset och undrar hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

IMG_0613

Baron Theodor Adelswärd, som var verksam mellan 1883-1929, var mycket intresserad av byggnaders utseende och formgivning. Duktiga arkitekter anlitades för att rita exempelvis Villan, Adelsnäs och även så kallade nyttobyggnader såsom uppfordringstornet vid Adelswärdska schaktet i Bersbo, trädgårdsskolan och fabriksbyggnader vid AB Åtvidabergs Hjulfabrik. Under resor till Europa inspirerades han av andra länders byggnadskonst och detta fick avtryck i Åtvidaberg. Bland annat kom två ”vanliga” hus att få ett annorlunda utseende. Det ena var skogvaktarbostaden Tallbacken där vi har lämnat Arne, Kalle och Erry. Det andra arrendetorpet, Talltorpet, ligger bara ett litet stycke därifrån och det speciella här är att bostadshuset är ihopbyggt med ladugården.

Erry springer runt knuten på huset och upp i bokskogen. Kanske känner hon doften efter den förre skogvaktarens hund eller så är hon bara kissnödig. Arne och Kalle följer efter och kommer till husets framsida. Inspiration till huset kan kanske, spekulerar männen, ha hämtats från Tyskland, Schweiz eller kanske Norge? Ovanför ytterdörren står det ett år. 1916. Den förste att bo här var, tror Arne, en skogvaktare Johan Kelén. Efter honom kom Erik Gustafsson och Kalle Schyldt.

Här skulle nog Britta och barnen trivas tänker Kalle innan han vänder sig om och blickar ut över skog och mark. Ungefär 2 500 hektar skogsmark hör till hans bevakningsområde och med handen på hjärtat är han nog mer nyfiken på skogens bestånd och kvalité än på huset. Det är ändå där ute han ska tillbringa den större delen av sin tid. Plantor ska komma i jorden på våren, under sommaren och hösten ska mätning och utsyning utföras för att förbereda skogshuggningen som genomförs under vintern. Han ska leda och organisera arbetet för det stora antal skogsarbetare ha har till sin hjälp. Liksom de andra skogvaktarna lyder han under forstmästare Björndahl och senare jägmästare Mellström och befinner sig på så sätt i en mellanställning mellan skogsarbetarna och sin överordnade.

IMG_0966

Även kvinnor och barn hjälpte till med plantering och röjning

timmerkörning_vinter

Timmerkörning på vintern

IMG_0979

Till skogvaktarens uppgifter hörde även att föra bok över skogsarbetarnas arbete och se till att de fick betalt därefter.

IMG_0981

Skogsbruket är förstås nummer ett, men till skogvaktarens uppgifter hör även jakt och viltvård. Varje skogvaktare har ett beting med djur som ska skjutas. Och när en större jakt ska arrangeras inom hans distrikt faller det på hans lott att planera den samt tillse att det finns gott om skogsarbetare som kan gå drev. Det förväntas också att Britta, hans fru, ska öppna dörrarna till deras hem och koka soppa till lunch.

Kalle Ny fick tjänsten som skogvaktare år 1956 och flyttade då med sin familj till Tallbacken. Under någon av de första arbetsdagarna begav han sig till skräddaren på Bruksgatan för att ta mått till skogvaktaruniformen. Spetsbyxor, vars namn kommer av den spets som bildas av mängden tyg vid vardera lår, som slutade vid knät. Jacka med skärp i midjan och läderklädda knappar. Filthatt med band. På fötterna vanligtvis grova knästrumpor och stövlar. Britta, hans hustru, kom mycket riktigt att trivas här. Hon tyckte om naturen och friheten och hon älskade huset. Här växte deras barn Åsa, Per och Björn upp.

famNy

Familjen Ny

IMG_0614

Barnens mormor Gertrud, Britta och Kalle. I mormors knä sitter Åsa. På marken barnens två kusiner samt Per. Innan Gertruds första besök vid Tallbacken hade Britta berättat att det ibland kom in hjortar och rådjur i trädgården. En morgon vaknar Gertrud upp av ljudet av tramp i trädgården och tänker att äntligen ska hon få se de vackra djuren. När hon drar upp rullgardinen så är trädgården fylld av Baroniets förrymda kor. 

Även om skogvaktarna levde isolerat i sin bostad som låg i anslutning till distriktet så var sammanhållningen, som Arne mycket riktigt sa, dem emellan stor. Högtider som midsommar, jul och nyår firades tillsammans och man träffades i samband med storjakter. Men även däremellan. Åsa Ny minns hur skogvaktarna gärna umgicks familjevis och hur hon ofta lekte med de andra skogvaktarbarnen. Särskilt väl minns hon Hans Dahlgren, Arnes son. På avlöningsdagen varannan lördag samlades de för en fikastund på Nya Kondis eller Loords.

skogvaktarna

Skogvaktarna är samlade. Kalle längst till höger.

arnefiskar

Arne Dahlgren ute på fiske

Antalet skogvaktare inom Baroniet minskade med tiden, distrikten slogs ihop i takt med den ökade mekaniseringen inom skogsbruket. Men husen står kvar, bland dem Tallbacken, och minner om den tid som var och har fått nya hyresgäster. På deras väg till och från Connys syster där de bodde en tid passerade Conny och Lena Kambrink det hundra år gamla huset så gott som dagligen. Lenas ögon glittrar när hon berättar hur hon tittade upp mot huset. Det råder inga tvivel om att det var kärlek i första ögonkastet. Nu har de bott här i fem år och huset har fått flera välbehövliga renoveringar. Men de är medvetna om det som en gång var, hur mycket Britta tyckte om huset. Och kanske är det med respekt för henne de har valt att behålla en blåmålad skåpslucka i ett för övrigt nymålat vitt kök.

IMG_0422

Lena och Conny Kambrink i sitt kök på Tallbacken

IMG_0417

IMG_0415

IMG_0418

Berättelsen om Tallbacken baseras på intervjuer med Åsa Ny, Anders Dahlgren, Gösta Friström, Johan Adelswärd och Conny & Lena Kambrink samt boken ”Skogvaktaren 1889-1989” (Rune Svensk) Foton: Anders Dahlgrens och Åsa Nys privata samt Camilla Smedberg.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Vill du läser fler berättelser om gårdar, torp och boställen som hört till Baroniet så hittar du dem samlade här.

Dela gärna det här inlägget

Härstorp

Gårdsplanen som omgärdas av ladugården, magasinet och bostadshuset ligger tyst och öde. I hagarna går hästarna och betar. Hunden Buster som fortfarande är tämligen utslagen efter gårdagens jakt ligger på köksgolvet och betraktar med ett halvt öga matte där hon pysslar i köket. Katten Smilla, självutnämnd gårdspotentat, sitter på farstukvisten och tittar ut över sina ägor. Timmen har passerat lunchtid och Sara har precis kommit hem. Att sluta tidigt på fredagar är en ynnest. Hon njuter av den här stunden. Hennes egen tid i stillhet och ro. Om ett par timmar kommer Jocke och grabbarna hem, men dessförinnan hinner hon ta en lång, skön ridtur i skogen. Kaffebryggaren hostar till. Hon häller upp kaffet i favoritkoppen och slår sig ner vid köksbordet. Hon har sparat morgontidningen till nu.

De första som reagerar är hästarna. De stannar upp i sin rörelse, spetsar öronen och blickar oavvänt mot gårdsplanen. På god andra plats kommer katten. Hon hade lagt sig för att sola i höstsolen, men reser sig nu och spejar vaksamt åt samma håll som hästarna. Inne i huset går Buster mot ytterdörren. Det hörs någon därute. Hör inte matte?

IMG_0582

Buster tittar på Sara. Jodå, Sara hör också. Fotsteg i gruset. Hon säger några lugnande ord till Buster samtidigt som hon undrar varför hon inte hört någon bil köra in på gårdsplanen. Med en liten suck reser hon sig. Lämnar koppen och tidningen på köksbordet för att titta ut genom köksfönstret. Ingen där. Konstigt. Kanske har besökaren hunnit fram till ytterdörren? Sara öppnar. Utanför är det helt tomt sånär som på Smilla som likt ett grått streck pilar in i huset. Sara och Buster tittar förvånat på varandra. Vem var det de hörde?Så rycker Sara på axlarna och återvänder till kaffet och tidningen. Det är inte första gången gårdsspöket ger sig till känna. Jocke skrattar åt henne när hon säger att hon tror att det är Emma som kommer på besök. Emma som levde här i början av 1900-talet. Vem det än är så känner hon att besökaren är vänligt sinnad.

”Helt klart Emma”, intygar Linnéa Jakobsson, när jag berättar om stegen i gruset.

”Nej, det tror inte jag?”, kontrar hennes man Weine. ”Spökar gör ju bara de som inte kommit till ro. Och det hade Emma.”

Linnéa nickar:

”Ja det hade hon, men hon vill se att allt är bra med gården.”

Emma Johansdotter föddes år 1875 i Håshult. Vid 23 års ålder flyttade hon till Åtvids socken för att tjänstgöra som piga i Kammarbo kvarn. Tre år senare, i november 1901, gifte hon sig med Gustaf Jakobsson från Glypsända. De bosatte sig först i Rootens bod och därefter i en lägenhet på Douglasvägen. Men här råkade de ut för en riktigt elak hyrestant och bestämde sig för att snabbt försöka ta sig därifrån. Det blev Emma som hittade deras nya hem. Under en promenad längs den smala Slevringevägen med dottern Greta i barnvagnen kom hon fram till ett hus som verkade obebott. När kvällen kom berättade hon om huset för Gustaf och till helgen åkte de tillsammans ut för att beskåda Emmas fynd. Gustaf blev förtjust och kontaktade Baroniet. Var det möjligt att få hyra huset? Svaret blev ja och efter omfattande renoveringar kunde familjen som vid det laget utökats med lilla Elisabet flytta till Härstorp.

Och vid Härstorp kom de att bo under resterande delen av sina liv och leva av det jorden, skogen och gården gav. På åkermarken sådde Gustaf råg, vete, havre och lin. Med hjälp av trädgårdselever från Västantorp lät de anlägga en trädgård med fruktträd och bärbuskar. Ladugården med kor, hästar, höns, gris och får. Och med tiden fick Greta och Elisabet fem syskon; Evert, Margit, Bror, Erik och Sten.

gustafoemma

Gustaf, Emma, Elisabet, Evert och Greta vid ingången till Härstorp.

”Håll nu ett stadigt tag om stegen!”

Gustaf tittar förmanande på sin son. Evert nickar allvarligt. Far och Nisse, drängen på gården, har äntligen blivit klara med tillbyggnaden av ladugården. Nu ska allt målas rött. Far är noga. Han har blandat kimrök i färgen för att få en mörkare nyans till vindskivorna. Nu ska bara den här sista färgen strykas på och sedan är allt klart.

Evert ska fylla elva år i oktober. Han är van att hjälpa till med både det ena och det andra. Förra vintern körde han till exempel kol tillsammans med far. De gick upp klockan fyra på morgonen och bäddade in sig i tjocka filtar för att frysa där de satt på kolryssen. Milorna där kolen skulle hämtas och köras till järnvägsstationen i Åtvidaberg låg halvvägs till Kättilstad. Kolryssen var en slags kälke med en stor korg på. När korgen var fullastad med kol blev lasset betydligt tyngre och farten långsammare.

Med målarpytsen i ena handen och den avtvättade penseln mellan tänderna klättrar far upp på stegen. Evert håller ett hårt grepp i stegen och släpper inte trots att han blivit så varm att en loj fluga lockats dit. Den retar och killar honom genom att gång på gång försöka slå sig ner på hans näsa. Evert skakar på huvudet för att försöka bli av med den ettriga insekten. Han tittar upp och ser att pappa äntligen är klar. Vindskivorna lyser grant röda. Plötsligt rycker stegen till. Pappa försöker flytta på den för att komma åt att måla på väggytan där stegen har stått lutad. Den långa stegen kränger och Evert, vars händer blivit varma, tappar greppet. Stegen kanar längs ladugårdsväggen samtidigt som Gustaf tar ett skutt ned på marken med pensel och målarpyts i ett krampaktigt grepp. Han når mark med en dov duns. Färgen skvätter upp ur pytsen och hamnar med en imponerande pricksäkerhet rakt i Gustafs ansikte. Förutom förargelsen över att behöva ledas in i huset med kimröksblandad rödfärg skymmande sikten så klarade sig Gustaf oskadd.

Så småningom är det Evert som tillsammans med sin hustru Viola tar över arrendet av Härstorp. Tillsammans med sina tre barn Weine, Sivert och Ylva bor familjen på nedervåningen. På övervåningen bor farfar Gustaf, farmor Emma, faster Margit och barnens kusin Elisabet (Lisa). Under en period bor här även moster Margit och senare moster Gunborg.

IMG_0593

I arrendet av en gård ingick även skogsarbete. Här kör Evert timmer.

Evert moderniserar jordbruket genom att bland annat införskaffa en rad nya maskiner. År 1946 byggs bostadshuset till och renoveras. Under tiden bor familjen Jakobsson i mjölkhuset där man håller värmen med en elektrisk kamin. Farmor, farfar, Margit och Lisa har tillfälligt flyttat hem till den gamla drängen Nisse. Lagom till jul är huset så pass färdigt att man kan flytta in igen. Och tur var det, för nu började det bli väldigt kallt i mjölkhuset.

”Pappa köpte även en traktor för att han hade tröttnat på att gå efter hästarna och harva och plöja. Det var en Alis-Chalmers på arton hästkrafter. Ingen annan småbrukare hade någon traktor här omkring så de trodde nog att han hade blivit galen. Emil Kindgren i Bestorp stod i buskarna och tittade hur bra det gick…”

IMG_0597

Weine skrattar vid minnet av den uppståndelse han fars traktor väckte. Han plockar fram kort ur albumet:

IMG_0589

”Det är pappa som står högst upp på hölasset, jag sitter vid ratten och Sivert sitter bakom mig. Den lilla flickan är min lillasyster Ylva och vid henne står min kusin Lisa. Och så är det pappas lillebror Bror som står med höhässjan.”

På ett liknande kort några år tidigare såg det annorlunda ut:

IMG_0592

Som gammal bröt Gustaf Jakobsson lårbenshalsen två gånger och den andra gången fick han svårt att röra sig. När så Evert köpte en ny bil, en Vauxhall Velox med rattväxel och helt säte fram, körde han helt sonika ner på gräsmattan framför huset så att Gustaf skulle kunna se bilen genom köksfönstret. I januari 1954 gick Gustaf bort. Emma dog tio år senare.

Efter Evert tog Weine över gården och tillsammans med Linnéa och sina barn bodde han här och brukade jorden från 1966 till 2007. När så Weine och Linnea bestämde sig för att flytta därifrån sålde baroniet Härstorp till familjen Lönn.

Kvinnan leder ut hästen ur stallet. På gårdsplanen sitter hon upp och låter hästen skritta mot skogen. Det är mycket som är annorlunda på gården nu mot förr. Där det förr rådde full aktivitet hela dagarna är nu frid och ro. I huset där de bodde så många bor nu bara fyra personer. Köket har dessutom bytt plats med finrummet. Vad hon verkligen inte kan begripa är att de numera har dasset inomhus. Det måste lukta fasansfullt. Men det mesta är bra. Gården är väl omhändertagen och de som bor här verkar lyckliga och harmoniska. Hon tittar upp mot ladugårdens vindskivor och ler för sig själv. Färgen är mörkt röd såsom Gustaf tyckte att den skulle vara. Nöjd för idag går hon vidare. Hästarna i hagen spetsar öronen när de hör hennes steg i gruset, Buster reser sig och går mot ytterdörren och Smilla hittar sitt sätt att ta skydd.

smilla

IMG_0573

Härstorp idag

härstorp_1

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ bloggen Stort och smått via facebook

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, intervjuer med Weine Jakobsson och familjen Lönn. Foto i inledningen: Johan E Thorin 1928. Övriga svartvita foton: Weine Jakobssons privata. Färgfoton från idag: Camilla Smedberg

 

Dela gärna det här inlägget

Sandsveden

År 1883

Åtta år. Då är man stor fast man är liten. Stor nog att förstå att mor var tvungen att lämna bort henne, men för liten för att inte gråta sig till sömns på kvällarna. Stor nog att snart inse att hon skulle få det bättre här hos Peter och Maria, men för liten att förstå hur hennes mor kunde överge henne. Stor nog att vara tacksam och glad för att få växa upp som ett efterlängtat enda barn på Sandsveden, men för liten att inte nära ett hopp att en dag bli hämtad och få återförenas med sin syster. Älskade storasyster Alfrida. Och ibland tvingas man dessutom bli större än man är och bära känslor som man är för liten att hantera. Som den dag hon fick veta att hennes syster hade lämnat henne för gott. Alfrida hade flyttat med sin fostermor till landet som låg så långt bort att man aldrig kom hem igen. Till Amerika.

målning

Sandsveden på provat målning.

År 1907

Sven Peter Nilsson är 70 år, hans hustru Maria 66. I 37 år hade de haft arrendet av Sandsveden. Det lilla röda torpet på kullen. Tillsammans har de brukat jorden, skött djuren och allt det som hör vardagslivet till. Peter har dragit det tyngsta lasset med jordbruket och djuren. Maria är den som fått gå med tvätten till sjön Galmaren och som varje dag burit vatten från källan uppför den branta backen till huset. Några egna barn har de inte fått, men två fosterbarn. Som förstås, jämte skolan, hade fått hjälpa till på gården. Första fosterbarnet var pojken Sven som kom från Norrköping år 1871. Sven hade precis som hon varit åtta när han blev fosterbarn i torpet på kullen.

Sofia hade aldrig träffat Sven, han flyttade samma år som hon flyttade in, men tack vare breven han skickade till sina fosterföräldrar så kom han ändå nära. Nästan som en storebror. Med tiden hade Sven gift sig och fått egna barn. Det gladde Peter och Maria, det såg hon. Liksom det gladde dem att hon själv för fyra år sedan hade funnit kärleken i Axel och att de två nu hade tagit över arrendet av Sandsveden. Peter och Maria bodde kvar i huset förstås. Och så en natt, i början av bistra november, hade hon och Axel välsignats med en liten flicka. Det var länge sedan det hade hörts spädbarnsskrik i det lilla torpet, men nu gjorde det det med besked. Sofia ler stilla och lägger barnet till bröstet. Lilla Hilda, hennes första barn.

sandsveden2

Peter, Maria, Axel, Sofia och lilla Hilda. Foto: privat

År 1932

”Gå upp till mormor med maten”. Sofia sträcker fram tallriken till Harry. Han ser besvärad ut, men tar snällt emot tallriken och går uppför trappan. Hon vet nog varför pojken ser ut som om han sålt smöret och tappat pengarna när hon ber honom utföra uppgiften. Mor Maria är 88 år gammal och senil. Hon har sitt rum på övervåningen och där får hon sitta för det mesta. Ibland hjälper de henne ner, men det blir allt mer sällan. När Harry kommer upp till henne slår hon allt som oftast efter honom med käppen. Det är klart att hon är skrämmande och att pojken är rädd. Men med en åttaårings kvicka ben hoppar han lätt undan käppen. Lilla mor har varit änka i femton år och nu är det nog inte lång tid kvar innan hon får förenas med sin Peter i himmelriket.

Hon torkar händerna på förklädet och plockar fram det spröda brevet. Hon minns när Maria satt här i köket och läste Svens brev. Nu är det hon som sitter här med ett brev från sitt barn. Ett brev som hotar falla sönder efter alla gånger hon plockat upp det ur kuvertet och vecklat ut det

”Degersnäs 2/2 1932. Kära föräldrar. Folke och jag har glädjen att meddela att du och far nu har blivit mormor och morfar till en liten Weine”.

Så börjar brevet. Och varje gång hon läser det är det precis här hon får stanna upp och torka tårarna. Tänk att hennes lilla Hilda har blivit mor. Till ett välskapt gossebarn. Hon hoppas snart få träffa den lilla familjen.

Själv födde hon aldrig någon son, men väl tre fina döttrar. Hilda, Ellen och Anna. I samma ögonblick som hon försiktigt stoppar tillbaka brevet i kuvertet kommer Harry ned från övervåningen. Hon tittar på honom och ler. Det var hennes Axel som hörde talas om Harry, och hans förslag att de skulle ta hand om pojken. Och det hade hon inget emot, fosterbarn som hon själv var. Harry var dock betydligt yngre än hon var när hon kom till Sandsveden, inte två år fyllda. Han hade känts som deras egen från början och deras förhoppningar är att han en dag ska ta över arrendet.

Hon tittar ut genom fönstret. Rynkar pannan. Vid ”lille boa”, drängarnas stuga, ser hon hur mellandottern Ellen stannat till och ställt ifrån sig hinkarna med vatten för att prata med Alvar. Det är inte första gången hon ser sin dotter och drängen tisslandes och tasslandes tillsammans. Hon knackar på rutan för att vinka in Ellen. Det är dags att börja med kvällsvarden.

År 1938

På radion hör hon dagliga rapporter om situationen i Tyskland och övriga Europa. Hon oroas av tanken på ett nytt krig. Det var inte så länge sedan ett världsomfattande krig härjade och hon minns alltför väl hur en tillvaro genomsyrad av krig ter sig. Med allt från ständig oro vad konflikterna kan föra med sig till ökad beredskap och ransonering. Hon hoppas att det stämmer att överenskommelsen men det konstiga namnet München kommer att lugna ner de upprörda känslorna. Hon undrar vad hennes käre Axel skulle ha sagt om han hade levat? Han skulle ha lett sitt godmodiga leende och påpekat att det är tur att de bor på landet. Här kan de föda upp kaniner och på så sätt få kött att äta. Axel. Han fattas henne fortfarande. Trots att det första sorgeåret passerat. Men vem har sagt att man har sörjt klart då? Sörjer man någonsin klart? Hon tänker på sin syster Alfrida. Såret efter förlusten av henne läkte så småningom, men ärret fanns kvar. Hon ruskar på huvudet. Inte lönt att tänka på det nu. Det hör till det förgångna.

sandsveden

Mor Maria, Axel, Anna, Hilda, Ellen och Sofia

sandsveden3

Axel betalar arrende till skogvaktare Westlund 1921. Foto: privat

Harry var bara fjorton år när Axel, hans fosterfar, dog och därmed omyndig. Han kunde inte ta över gården. Hon själv var 62 år fyllda och kroppen värkte efter ett liv fyllt med arbete. Men yngsta dottern Anna bodde fortfarande hemma och kunde hjälpa Harry. Det gladde Sofia, gladde Harry och gladde lille Lennart.

Lennart var nu fem år och en liten ängel. Snäll, klok och hjälpsam. När det stod klart att Ellen var gravid hade Axel gett barnafadern Alvar ett ultimatum. Inom ett halvår skulle drängen skaffa sig ett jobb och en bostad, annars fick han och Ellen gå skilda vägar. Och så hade det blivit. Ellen flyttade till Linköping och fick arbete på Wicanders korkfabrik och senare vid T1, Linköpings garnison. I augusti 1933 föddes så Lennart. Han lämnades ganska snart som fosterbarn till en familj strax utanför Linköping. Men hon och Axel kunde inte förlika sig med att pojken skulle bortadopteras, de ville ta hem pojken till sig. Sagt och gjort, en vårdag for Axel och Anna iväg och kom hem med den lille. Med Annas hjälp hade det gått bra. Lite underligt hade de allt tyckt att det var att pojken när han var tre år fortfararande inte hade yttrat ett enda ord. Tills den dag han gjorde ett rackartyg och Harry skämtsamt for upp efter honom.

lennart-och-harry

Lennart och Harry

”Det där menar du inte”, ropade Harry och jagade efter Lennart.

”Jo, det menar jag!” kom det rent och klart till svar. Så snopna de hade blivit! Och sedan den dagen talade han utan besvär och utan antydan till barnspråk. Som om han hade bidat sin tid tills språket var klart och fullt utvecklat.

IMG_20150911_1133331

Lennart som liten utanför Sandsveden

År 1952

Möbler, husgeråd och redskap fyller gårdsplanen. Någon lyfter ett föremål, granskar det och lägger det tillbaka. Auktionsutroparens röst hörs bort till grannkullen där torpet Åsen ligger.

”Första, andra, tredje. Skålen såld till damen i röd jacka.”

Sofia kom till Sandsveden när hon var åtta år och bodde här i 64 år innan hon gick bort år 1947. Hon hann uppleva när Sandsveden fick el och vatten. När kranen i köket vreds om och vattnet rann ur rann tårarna nedför den gamlas kinder. Tänk alla år som hon gått med de tunga vattenhinkarna uppför den branta backen.

Yngsta dottern Anna gifte sig 1943 och flyttade från Sandsveden till Åtvidaberg. När Sofia gick bort, fyra år senare, blev Harry och Lennart, 23 och 13 år gamla, ensamma kvar på gården. De hade vuxit upp som bröder och som bröder kände de sig. Tillsammans fortsatte de att bruka jorden, sköta om djuren, underhålla husen och allt som hörde till. Hemmet och hushållet sköttes om av flickor de anställde från granngårdarna. Harry och en av dessa flickor, Britta, fattade tycke för varandra. År 1951, när han var 17 år, flyttade Lennart till Linköping och fick arbete på SJ. Året därpå lämnade även Harry Sandsveden och flyttade till Åtvidaberg. Där levde han och Britta tillsammans fram till Harrys bortgång år 1995.

År 2015

Det var på perrongen i Linköping som Lennart träffade Daga. Den första maj 1955 stod hon där iklädd blå dräkt och gul hatt. Hon var det vackraste Lennart sett. Han tog mod till sig och gick fram för att prata. Nu har de varit gifta i närmare 60 år och har tre vuxna barn och flera barnbarn. Det var Daga som övertalade Lennart att ta reda på om hans far Alvar levde.

”Min mamma Ella hade jag kontakt med, hon brukade hälsa på oss i Sandsveden en gång om året. Under sommaren. När jag var liten flyttade hon till Stockholm och där träffade hon Helge. De flyttade till Morgongåva. De ville att jag skulle komma och bo hos dem och börja på trädgårdsskolan. Men jag ville inte lämna mormor och Harry, och allt som var bekant. Och jag ville inte bli trädgårdselev.”

Arbetet på SJ hade fört Lennart och Daga till Fagersta, där de bodde i 30 år, innan de flyttade tillbaka till sina östgötska rötter. Och det var under åren i Fagersta som Lennart bestämde sig för att följa Dagas råd och söka efter sin far Alvar. Sökandet ledde till Björsäter där Alvar hade köpt ett litet hus tillsammans med sin far och mor, Lennarts farmor och farfar. Och det är här i ”Sjöstugan” Daga och Lennart nu bor, och där Lennart berättar historien om Sandsveden.

lennart

Lennart idag

Sandsveden då? Vad hände med det lilla röda torpet på kullen efter att Lennart och Harry flyttat därifrån? I mitten av 1950-talet sökte Greta och Tore Johansson från Åtvidaberg en sommarstuga. De fann den i Sandsveden. Torpet har i många år varit ett kärt tillhåll för dem, deras fem barn och barnbarn. Idag är det Gretas och Tores son Klas-Göran och hans hustru Margareta arrenderar torpet.

2015-09-13 14.29.13

Margareta och Klas-Göran

2015-09-13 13.33.35

Sandsveden 2015

2015-09-13 13.42.09

Från övervåningen i huset ser vi ”lille boa”.

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ Stort och smått på facebook

Berättelsen baseras på intervju med Lennart och på kyrkoboksmaterial. För att skapa en levande berättelse har jag låtit min fantasti få hjälpa till att skapa tankar, känslor, med mera. Men händelser och fakta är korrekta.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Kvarntorp

Så många dagar som det finns att välja på så valde livet och döden att mötas på en och samma. Livet, gossebarnet, föds samma dag som den gamla, farmor, går bort. Det är ledsamt, men det finns ändå något symboliskt vackert med det. Och något högst opraktiskt. Pappa och farfar måste fara iväg med farmor samtidigt som mamma och faster får ta bussen till sjukhemmet för att föda gossebarnet. Om farmor hade fått leva bara ett litet tag till skulle hon och farfar ha firat guldbröllop, 1889-1939. Tänk att ha levt tillsammans så länge och så plötsligt vara ensam. Farfar har sin familj förstås, men hans livskamrat fattas honom.

Farfar finns kvar på gården än några år. Farfar Albin som slitit hårt med torpet, kvarnen, smedjan, jordbruket och alla djur. Kor, kalvar, hästar, grisar, höns och katter. Och hela tiden fört noggranna anteckningar i sina böcker. Anteckningsböcker som lämnas över till sonen Harald den dag i början av sekelskiftet 1900 när han tar över. Harald som gifter sig med Anna Mård midsommarafton år 1933. Harald är 39 år och Anna 36. Året därpå välsignas de med dottern Birgitta. Och fem år senare kommer så gossebarnet. Som får namnet Bengt.

En halv kvarnsten och en trappa med tre steg i grå sten pryder ingången till torpet. Det är en varm sommardag, men stenen känns sval. Här är det skönt att sitta. Han hör vattnet som forsar på baksidan och får det stora hjulet av trä att snurra så att vattnet skummar och fräser. Vattnet som kommer från en sjö längre bort, Horsfjärden, och vidare till deras sjö Nären för att slutligen i ett brant fall leta sig ner i ån bort till kvarnen och tuben. Han väntar på att Birgitta ska bli klar så att de gå till badbryggan och kasta sig i det kalla glittrande vattnet. Hon ska bara hjälpa mamma att baka klart först. Bröd med hål i, hålkakor. De är goda, men mormor nere i Ramshäll gör annat bröd. Utan hål. Han tycker nog att mormors bröd smakar lite godare. Kanske för att han inte äter det varje dag. Ibland stannar till hos mormor när han och Maja är på väg hem efter att ha lämnat mjölk på stationen i Mormorsgruvan. Då brukar han få en smörgås. Han känner att det knorrar lite i magen vid tanken på brödet. Han är bestämt lite hungrig. Om han får gissa blir det ål till middag. Idag också. För ett par dagar sedan stannade plötsligt det stora kvarnhjulet. När han och Birgitta sprang bort för att se vad som hade hänt upptäckte de att ett stim med ål hade fastnat i hjulet. När den döda och till viss del mosade fisken plockades bort kunde de räkna till sammanlagt tolv ålar. De börjar bli lite trötta på ålmiddagar nu. Men än återstår en hel del. Där han sitter på trappan och väntar kan han se Maja, Mona och Stjärn i hagen. Maja är den enda av de tre hästarna som går att rida på. Hon är en kraftig arbetarhäst och så bred över ryggen att han nästan får sitta i spagat. Men så varmt det är, nästan kvavt, kommer inte Birgitta snart?

Medan barnen svalkar sig i vattnet, leker och skvätter så på varandra så att de nästan kiknar av skratt forsar vattnet dels vidare in i kvarnhjulet för att ge kvarnstenarna kraft att mala sönder säd till mjöl och dels in i den gamla trätuben som leder vattnet vidare till kraftstationen i Närstad, vidare till Glan och Bysjön och kraftstationen i Åtvidaberg. Tuben har små hål här och där genom vilka vattnet sprutar ut. På vintern när den stränga kylan har lagt sin kalla hand över tuben fångas det flyende vattnet i sin rörelse och förvandlas till is innan det faller till marken. Som genom ett trollslag skapas de mest fantasifulla isskulpturer. Ibland ser tuben ut som ett ismonster som lång och kraftig, med kroppen täckt av långa armar, spetsiga horn, vassa tänder och groteska vårtor, ligger och lurar för att kasta sig över små barn på väg till skolan. Andra dagar tar den gestalten av ett sagoväsen draperad i vacker kristallbeklädnad, ljuvliga lockar och glittrande smycken.

Q2

Det är inte en slump att torpet där Bengt, Birgitta och deras föräldrar Harald och Anna bor heter Qvarntorp, torpet vid kvarnen. Det är förmodligen först med Bengts far och farfar som torparen även kom att sköta kvarnen. Tidigare fanns det en mjölnare med familj vid kvarnen och torpare med familj vid skattetorpet. År 1870 hette mjölnaren August Landström. Han var skriven vid kvarnen tillsammans med hustrun Johanna Sofia Ekström samt en piga och en dräng. I torpet bodde Jacob Jonsson, hustrun Johanna Charlotta Johansdotter och deras fem barn. Under hösten det här året insjuknade Jacob som då var 38 år och i början av november avled han i lunginflammation. Att klara sig själv med fem barn var inte görligt och drygt ett år senare gifte Johanna om sig. Familjen som nu utökades med två barn bodde kvar i torpet. År 1884, när de två äldsta barnen blivit vuxna och lämnat hemmet för att ta plats som piga och dräng på någon gård någonstans, fattar familjen i Qvarntorp beslutet att flytta. Inte till vilket ställe som helst, utan långt bort, till Nordamerika. Så beslutet att flytta hade man nog fattat många år tidigare. Det tog tid att spara ihop pengar som skulle räcka att ta sju personer över Atlanten. Liksom de flesta svenska emigranter på den här tiden reste de förmodligen först till Göteborg för att där stiga på båten som skulle ta dem till Hull i England och så vidare med tåg till Liverpool där de stora ångfartygen med destination New York väntade. Man kan undra vilka äventyr, glädjeämnen och sorger som väntade familjen i det nya landet? Och fick de två barnen som stannade i Sverige någonsin mer se sin mor och fem syskon?

Q1

Idag används inte kvarnen och dess hjul är borta. Kvar finns enbart ett skelett. Men naturen har använt sig av dess skuggande väggar och inne i den gamla kvarnen växer träd. Ett vackert konstverk har skapats.

”Den här vägen vara bara en kostig på den tiden och där borta brukade jag plocka smultron.” Bilen skumpar fram på den lilla grusvägen. Bengt pekar. ”Där uppe fanns smedjan. Jag minns en gång när jag hjälpte pappa. Jag stod och drog i bälgen medan pappa smidde. Jag var kanske sex-sju år och blev plötsligt kissnödig. Jag vågade inte säga något utan stod kvar. När pappa var klar rusade jag därifrån, men hann inte hem utan kissade på mig någonstans där i skogen.” Bengt pekar igen och ler vid minnet. Bortsett från den lilla fadäsen verkar hans minnen vara varma och glada. Mormor och morfar nere vid Ramshäll, farfar, faster, mamma Anna och pappa Harald. Alla så kära och fortfarande nära. Och så syster Birgitta förstås.

IMG_3487

Pappa Harald, farmor Emma, farfar Albin och faster Maja. Foto: Privat

IMG_3488

Faster Maja. Foto: Privat

Så är vi framme och där ligger Kvarntorp. Inte ett egentligt torp såsom vi tänker oss det utan ett ganska stort vitt stenhus. Med enormt kraftiga ytterväggar. Inne i torpet är det svalt året om. Den halva kvarnstenen vid ingången ligger kvar och bortsett från ett litet skyddande staket är farstukvisten sig lik. Vi blir varmt välkomnande av den familj som sedan många år har Kvarntorp som sitt sommarställe. Familjen är systrarna Ulla Molander och Ingrid Hörberg och Ingrids man Claes. Och så deras barn och barnbarn. Här finns det plats för alla. Och här trivs de. ”Fast numera bor Ingrid och jag i undantaget där nere” skrattar Claes och pekar på en mindre stuga i trä som ligger en bit ned på den stora gräsmattan.

Q11

”Jag och Ingrid är uppvuxna i Mormorsgruvans lanthandel” berättar Ulla. ”Som barn var vi här i Kvarntorp då och då. Jag minns att våra föräldrar Erik och Märta ofta önskade att en dag kunna få ta över Kvarntorp.”

Q6

Ulla, Ingrid och Bengt

När Bengts föräldrar hade gått bort hyrde han själv torpet som sommarbostad i slutet av 60-talet och fram till 1977. Sedan kom tillfället som Erik och Märta hade hoppats på. Kvarntorp blev deras sommarställe och Erik med sitt stora trädgårdsintresse skapade en fantastisk trädgård. Senare tog döttrarna med familj över.

1966_AlrikAgerbo

Kvarntorp 1966. Foto: Alrik Agerbo

”Tänk att ledstängerna finns kvar” säger Bengt när han tittar in i hallen med den branta trappan upp till övervåningen. ”Mamma hade så ont i sina höfter så medan hon bodde kvar här brukade jag få bära henne uppför trappan om kvällarna.” Vi tittar alla förundrat upp på trappan och så på Bengt. Inte konstigt att han blev gymnastiklärare!

Till höger inne i huset finns ett allrum med en byrå och ett bord sedan Bengts föräldrars tid. ”Öppna spisen”, minns Bengt, ”byggdes när jag var liten. Och där borta hade pappa, som förutom bonde, mjölnare och smed också var nämndeman och taxeringsman, sitt Q5kontor med högar av papper.” Till vänster finns ett kök med en imponerande samling av emaljerat gods från Kockums. Det är Claes som är samlaren. ”Där”, Bengt pekar på en trädörr i köket, ”sågade pappa och jag upp dörren för att få in frysen.” En frys som kan ha installerats kanske någon gång under sent 1950-tal eller början av 1960-talet. Dessförinnan fanns det inga frysar i hemmen. När Bengt var liten använde man sig istället för en så kallad isdös. Isblock som under vintertid hämtades från sjön lades i en grop, i det här fallet bakom matkällaren, och täcktes med sågspån. Bengt hade till uppgift att lägga in isblock i matkällaren för att hålla kylvaror kalla, skrapa ut vattnet när isen smält och så hämta ett nytt block.

Q8

Q3

Från torpets övervåning ser vi sjön Nären

Johanna och hennes familj lämnade således Sverige för Amerika år 1884. Det dröjde sedan till in på 1890-talet innan Qvarntorp återigen var bebott. Då flyttade August Albin Johansson och Emma Kristina Johansdotter och de två barnen Harald och Maria, eller Maja som hon kallades, in i det vita stenhuset vid kvarnen. I kyrkböckerna har prästen noterat att Albin till fideikommisset betalade 400 kronor om året för arrendet av kvarnen och 100 kronor för jorden. ”Till hus” fanns fram till sin död även den gamle mjölnaren August Landström. Och så drängen Valdemar Andersson och pigan Gerda Matilda Eklund. Hade Albin vid inflyttningen någon vetskap om hur en kvarn fungerade? Man kan föreställa sig att även om den gamle mjölnaren var gammal och skröplig och gick bort bara efter några år så var han värdefull för hjälp och tips. För lära sig snabbt var Albin så illa tvungen. Utanför kvarnen stod nämligen traktens bönder och väntade på att få sin säd malen. I ”malböckerna” noterade Albin hur många kilo havre, vete, råg och korn som kom in från respektive gård varje månad och hur många säckar malen säd som kvarnen levererade tillbaka.

Q12

Kvarntorp

Harald, Maja och Albin

Sjön Nären glittrar inbjudande i solen. Det är en varm dag, nästan kvav. Bengt slår sig ner på trappan på farstukvisten. Där är det svalt och skönt att sitta. En liknande dag för 70 år sedan satt han på samma trappa efter att han och Birgitta hade varit och badat. Den klibbiga värmen ville inte ge med sig. Snart ser han gråa och hotfulla moln torna upp sig i horisonten. Han känner rädslan fladdra likt fjärilar i magen. Åska. Han som har bestämt sig för att inte längre vara rädd för den. Han vill vara lika modig som sin kusin Lennart, som inte alls räds blixtarna och de kraftfulla knallarna. Han sitter kvar på trappan när mullret och regnet sköljer över det vita huset vid kvarnen. Han håller för öronen och blundar hårt. Nog ska han väl vänja sig nu?

Q10

Så här jag satt jag, visar Bengt. Och visst lärde han sig att inte vara rädd för åskan.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, Albins och Haralds böcker för kvarnverksamheten samt intervjuer med Bengt Johansson, Claes och Ingrid Hörberg och Ulla Molander.

Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Vill du läsa andra liknande inlägg? Klicka här (och scrolla ner)

Dela gärna det här inlägget

Gamla sjukstugan

Tre hus. Från varsitt århundrade. Två i ena änden av gatan, ett i det andra. Under de nästkommande tio och tjugo åren kommer grannarna att bli några fler, men nu år 1906 är marken runt området enligt municipalkartan ”tomter för allmännyttiga byggnader”. Det första huset på gatan är också det äldsta. Ryktet gör gällande att ingen mindre än Gustaf II Adolf ska ha övernattat i huset. Det vill säga den kung som krigade så det stod härliga till på 1600-talet, inte minst i trettioåriga kriget, tillskansade sig en massa land som gjorde Sverige till stormakt. Det vill säga den kung som kallades lejonet från Norden och så snöpligt föll offer för tyskarna i ett dimmigt Lützen. Denna kung ska alltså ha sovit en natt i Åtvidaberg, i detta 1600-talshus. Av denna anledning går huset under namnet Gustaf Adolfhuset.

Just idag, en tidig morgon i december med några dagar kvar till andre advent, vaknar ägaren till huset efter en natt med efterhängsen hosta. Han är förkyld och känner sig lätt febrig. Han sätter ned de sina nakna fötter på det kalla trägolvet och huttrar till. Rummet är iskallt. Han trevar efter tändstickorna, hittar dem och tänder ljuset som står invid sängen. Försiktigt lägger han täcket tillrätta över sin hustru som utmattad efter flera dagar med hög feber sover djupt i sängen bredvid. Så stiger han upp. Det är okristligt tidigt, men den eländiga hostan sätter stopp för vidare sömn. Lika bra att sätta fart. När han sträcker sig efter morgonrock och tofflor känner han ryggen strama och värka. Med ljuset i handen stänger han så tyst han kan dörren till sovrummet och går ut i köket. Han lyfter lampan, känner på tyngden att fotogenet måste fyllas på. Den starka doften sprider sig i rummet. Inom kort är lampan tänd och ett behagligt sken lyser upp det lilla köket. Han hör fotsteg från rummet bredvid köket, dörren öppnas och pigan tittar förskräckt på honom. Är husbonden uppe före henne? Hon knyter sitt förkläde med vana händer. Han förklarar sin hosta och försäkrar henne om att hon inte behöver vara generad. Hon fattar raskt tag i vedkorgen och placerar systematiskt ved i den öppna spisen. Hon avslutar med tunna, lättantändliga stickor innan hon drar tändstickan mot plånet och för den mot den närmaste stickan. Den fattar snabbt eld precis som den ska och lågan slickar sig ivrigt vidare till de större träden. När hon ser att elden tagit sig och värmen från spisen sprids i rummet hämtar hon kitteln och fyller den med vatten. Vid det laget har hennes husbonde för länge sedan öppnat ytterdörren, känt kylan bita tag i kinder och nakna vader och skyndat sig mot dass.

Det är mörkt som i graven där ute. Han håller lyktan framför sig, halkar till på den hårt packade snön i den uppskottade gången, muttrar över den eländiga årstiden när han till slut når dassdörren. Proceduren blir, av förklarliga skäl, kort och han skyndar så snabbt han vågar på det isiga underlaget sig tillbaka till värmen i köket och det förhoppningsvis färdiga kaffet. I samma ögonblick som han lägger handen på det kalla handtaget till ytterdörren tänds det upp i huset rakt över gatan. Han har fortfarande inte vant sig. Elektriskt ljus som tänds på en sekund via en knapp och sprider ett säreget sken. Jaha, ja, det betyder att dagen börjat även i grannhuset.

Ja, nu börjar dagen i huset mitt Gustaf Adolfshuset. Själva huset är hundra år yngre än sin granne, byggt under 1700-talet. Det kan inte ståta med några kungliga övernattningar, även om ändock tillfälliga övernattningar är själva grundbulten för husets existens. Men nu kommer det någon gående över gårdsplanen. En man i rock med händerna djupt nedkörda i fickorna. Han har inte haft så långt att gå doktor Fredrik Vilhelm Carlsson, läkarbostaden i Slaggboet ligger bara nedför backen. Och backen upp borde ha gjort honom varm, men han ser alldeles förskräckligt frusen ut. Axlarna uppe vid öronen och hakan mot bröstet. Kanske är trött? Influensatider med mycket att göra på jobbet och där de egna barnen, i åldrarna 11, 10, 9, 6, 4 och 1, har varit sjuka i omgångar. Nattsömnen har på sista tiden blivit minst sagd störd. Djupt försjunken i sina tankar ser han inte att han för ett ögonblick är iakttagen från andra sidan gatan. Han stampar snabbt av sig om skorna, öppnar dörren till sjukstugan, går raskt in på sitt kontor och byter den egna överrocken mot den vita läkarrocken. Han hälsar på nattsköterskan och frågar hur natten har varit. För tillfället är sju av sjukstugans totalt åtta bäddar upptagna. Flera fall av polio och reumatism som de behandlar med varma och salta bad. De varma baden möjliggörs med hjälp av elektriciteten, den är en välsignelse.  Och så några kortvariga vistelser av patienter som ådragit sig frakturer efter att ha halkat på den förrädiska isen. I den åttonde sängen ligger lille Gustaf. Efter en glad dag i kälkbacken gick det som det kan gå och nu ligger han här med gipsförband. Men idag ska pojken få åka hem. Föräldrarna har säkert redan begett sig från hemmet Kettilstad. Det tar ett bra tag, framför allt den här årstiden, att ta sig till Åtvidaberg med häst och vagn. Han ska strax titta till Gustaf och de andra patienterna, men först behöver han hämta lite saker i förrådet.

Ett stycke bort i korridoren, nära förrådsrummet, stannar han till framför fotografiet som Johan Emanuel Thorin tog i somras. Det är svårt med kylan som nu rådet att förstå att det kunde vara så varmt som det var den dagen.

Sjukstugan

Han är inte själv med på bilden, men han minns tillfället. De hade precis fått in en man som hade blivit knivskuren i samband med ett slagsmål. Han var hemmahörande i Upsala, men var här på tillfälligt arbete. Det var ingen större fara med karln som blev utskriven efter nio dagar. Men det är otäckt det där med knivarna. Ja, med slagsmål överhuvudtaget. Så onödigt kan han tycka när det är så lätt att drabbas av sjukdom och olycka och dö i förtid ändå. Så här de sista dagarna av år 1906 kan han konstatera att sammanlagt 67 åtvidabergare har dött under året. De flesta av ålderdom, tack och lov. Långt ifrån alla har mött sina sista dagar inom sjukstugans väggar. De allra flesta har dött i hemmen. Han minns med särskild sorg gossen Rudelius som bodde längre ned på gatan och som avled av engelska sjukan i maj månad blott sju månader gammal.

Huset som rymmer sjukstugan är visserligen byggt på 1700-talet, men sjukstuga blev det först för ett par år sedan, i slutet av 1800-talet. Som med så mycket annat var det baron Theodor Adelswärd som såg till att man kunde starta verksamheten. Förutom sjukstugan finns det vid Ådals kulle ett epidemisjukhus. Augusta Ottilia Andersson är förste sjuksköterska där. Elin Svensson är hennes motsvarighet på sjukstugan. Apropå det, undrar om fröken Svensson har beställt hem kompresserna som han bad henne? Han får lov att titta i förrådet efter dem också.

IMG_2533 (00000002)

Personal vid sjukstugan år 1902. Då arbetade fröken Sigrid Augusta Kindh som sjuksköterska och vi kan förmoda att det är henne vi ser i mitten på kortet. Hon flyttade till Vestervik i oktober 1905 och i november kom fröken Elin Svensson i hennes ställe.

Medan han fortsätter korridoren fram konstaterar han även att de allra flesta av de sjukstugans 76 patienter under 1906 har överlevt, tack och lov. Den unge Gottfrid som fick en sten på foten i samband med sitt arbete vid järnvägen, tvåårige Valdemar från Rättvisan som blev överkörd av en hästvagn, den unga kvinnan som led av hysteria, den sjuttonårige Carl från Solvestad i Hannäs som blev sparkad av skenande hästar och så sexårige Einar från Fredrikshammar i Falerum som hade fått en vagnskorg från en järnvägsvagn på låret. Han slås av att det mest är personer av det manliga könet som verkar råka ut för olyckshändelser. Allt från fingrar i i hackelsemaskiner, trädgrenar i ögonen, olycksfall och förfrysningar i samband med vedhuggning, huggskador vid skogsarbete. Listan kan göras lång. Kvinnorna borde rimligen råka ut för en hel olyckor de också. Kanske hade männen större benägenhet att söka vård än kvinnorna? Nåväl, han kan inte lättvindigt basera sina grubblerier på ett års statistik. Han är medveten om att det finns många personer som aldrig söker vård hos en läkare. Avståndet in till sjukstugan kan kännas långt och kanske känner man sig inte helt säker på vad läkaren kan och inte kan. Människorna på landsbygden har hjälpts åt i alla tider. Ofta finns det någon gammal man eller kvinna som man vänder sig till och som vet att använda örter, blommor och annat som finns i vår herre natur. Eller andra metoder. Det finns litteratur att tillgå för den läskunnige och självvårdande. Han har själv bläddrat i en sådan skrift. Led man av lösa tänder var rådet att tvätta tandköttet med sitt eget morgonurin. För att undgå bli biten avskrift en hund skulle man bära med sig en kvist gråbo eller järnört. Om hunden ändå rusar fram behövde man blott böja tummarna inåt flata handen så skulle hunden inte göra någon skada. Det fanns flera goda råd gällande djurhushållning i boken han tittat i. Om hästen blev förtrollad skulle man ge den johannisört och för att få kon dräktig skulle man om våren pulverisera alknoppar och ge henne. För att fördriva ormar från gårdstomten skulle man skaffa sig en röd tupp.

Han tänkte även på de lite mer snöpliga fallen som de fått in under året. Frakturer i samband med hopp över gärdesgårdar och så drängen Valdemar Andersson från Kärrstorp som hoppat över en syrenhäck och fastnat på en avhuggen syrengren. Det gjorde nog ont, men doktor Carlsson kan inte låta bli att dra på munnen när han öppnar dörren till förrådet.

skåp

IMG_2528 (00000002)

IMG_2529 (00000002)

lustgas

Kanske är det bäst att ha tar med rullstolen bort till Gustaf, så kan de rulla ut honom till vagnen när föräldrarna kommer?

rullstol

Tre hus på gatan. Det tredje ligger längst ned. Byggt i mitten av 1800-talet och går under namnet Rudeliushuset. Här bor Kopparverkets föreståndare Karl August Rudelius och hans hustru Sigrid Ingeborg Jönsson. Det var de som förlorade sin åtta månader gamla Karl Alf Torsten i engelska sjukan år 1906. Året dessförinnan hade de förlorat sin förstfödda, blott sju månader gamla Karl Olof Dag. Nu, 109 år senare, år 2015 med helt andra förutsättningar att klara av sjukdomar kan ödet gripa tag i en. Att förlora båda sina små barn inom så kort tid. Man kan föreställa sig hur makabert tyst huset måste ha blivit. Hur grymt och hopplöst livet måste ha tett sig. Anteckningarna i kyrkböckerna är kortfattade och sakliga, men tre år efter andra barnets dödsfall antecknar prästen att Sigrid, barnens mor och Karl August Rudelius hustru har avlidit till följd av drunkning. Och han noterar att huruvida dödsfallet har skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod förblir en gåta. Kanske ingen minns Sigrid och hennes två små barn och kanske föll de i glömska ganska snabbt. På något sätt känns det fint att vi kan tänka på och minnas dem idag, en solig sommardag många, många år senare.

Berättelsen baseras på sjukhusjournaler, församlingsböcker, död- och begravningsböcker samt födelse- och dopböcker för året 1906. Namn, diagnoser, dödsorsaker, med mera är autentiska, men personernas vardagsgöromål och tankar är förstås uppdiktade i syfte att skapa en levande berättelse. Bilderna från ”förrådet” är tagna i Hembygdsgården museums avdelning för sjukstugan. Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Dela gärna det här inlägget