Kategoriarkiv: Gamla åtvidshus

Karstorp

2010-tal

Hon var omkring 10 år när de flyttade till huset som visserligen ligger i Åtvidaberg, men ändå på landet och hon har älskat att bo här från första stund. Det har funnits så mycket spännande att upptäcka: naturen, skogen, huset och de omkringliggande byggnaderna. Hon har sett rävungar, vildsvinsungar, älgar och hjortar. En tid hade till och med en grävlingsfamilj boende under huset! Och hon minns sommarkvällarna när familjen har suttit på altanen och njutit av det skådespelet när solen gått ned på andra sidan sjön och på håll hört det rogivande ljudet av kossorna i hagen. Och apropå korna – tänk de gånger de har rymt och tagit sig in trädgården. När de öppnade ytterdörren på morgonen möttes de av tiotalet gloende koögon. Och som hon har njutit av trädgården med alla dess gamla fruktträd. Ja, trädgården är det bästa av allt. Sju äppelträd, ett stort päronträd och två körsbärsträd, ett med gula bär och ett med röda. Hennes favorit är äpplena som växer på trädet man ser från köksfönstret. De blir så goda i mammas paj.

Till en klar favorit har även utrymmet över garaget hört. Hennes och hennes vänners eget ställe där de har fått vara ifred från de vuxna. De hade själva tillverkat den lilla skylten som fortfarande hänger på väggen invid trappan. ”LVL” står det textat med prydligt runda bokstäver. En förkortning för Lisas, Vendelas och Linneas klubb.

Idén till klubben föddes en dag när de upptäckte att det övre planet måste ha använts till något liknande tidigare. Till vänster om trappan stod nämligen en sliten skänk som uppenbarligen tjänat som bardisk. I skåpen hittade de muggar, tandpetare, ett schackspel och till och med gammal dricka! Vid den andra väggen stoltserade en hemmasnickrad och numera sorgligt övergiven scen och på väggarna hängde blekta papper som en gång varit färgglada affischer. Åh, vad det var spännande att utforska och fundera på vad sakerna hade använts till. Lisas mamma gav dem några mattor och ett litet bord som de skrattande hade kånkat uppför trappan. Sedan satt de dagarna i ända och skrev och målade eller stod på scenen och lekte Idol. För tre flickor på 9-10 år var det himmelriket.

1990-tal

Hon hade känt en oro över att pojkarna skulle bli retade för att de bodde så ”off” och spartansk – men hon hade inte behövt vara orolig. Det hade nämligen blivit precis tvärtom – det var här de hängde allihop, det var som en enda stor fritidsgård. Inte minst hade huset varit fullt av ungdomar när deras yngste son, Sebastian, och hans kompisar hade bildat ett band som repade och spelade på övervåningen till garaget.

De hade tiggt material på byggen och hittat grejer på soptippen och av detta hade de byggt en scen. Och som de hade spikat! På baksidan av ladugården hade de hittat gamla rester av ett hönshus och byggt en bar av det. De hade haft så mycket roligt och varit så kreativa med bygget, bildandet av bandet och marknadsföringen. De hade till och med utvecklat ett eget språk.

Det hade vid tidpunkten funnit ett band i Åtvidaberg som hette ”Injection”. Killarna som spelade där var lite äldre än Sebastian och hans kompisar och till en början släpptes de inte riktigt in. Så de hade helt enkelt snott ”Injections” coola logotype och döpt sitt band till ”Interjection”. Som de gladde sig när de fick flera spelningar än de äldre grabbarna!

1920-1970-tal

Man kan undra hur Fia som går på gårdsplanen och matar hönsen skulle ha reagerat på att höra Lisas Idolmusik skråla ut från de öppna fönstren på loftet eller, kanske ännu värre, Interjections provocerande punktexter?

Foto: privat

Och vad skulle hon ha sagt om det faktum att hönshuset utgjorde stomme i grabbarnas bar? Det är frågan det. Fia var visserligen väldigt rar, men också bestämd och hon höll sina egna pojkar i ett stadigt grepp. Hon hade kommit till Karstorp som hushållerska år 1908. Med sig hade hon de så gott som vuxna barnen Otto, Elna, Ragnar och Lydia. Hennes make hade gått bort några år tidigare. Även hennes arbetsgivare på Karstorp, Petter Svensson, var änkling och han bodde här tillsammans med sin son Axel. Hur det än var så uppstod tycke mellan Fia och Petter och för ett par år sedan hade de gått och sta och gift sig. Och så hade de välsignats med dottern Eva.

Foto: privat

Liksom Fia skulle nog Petter ha undrat över musiken där han stod och smidde i gårdssmedjan nere vid ån. Det var här han helst höll till och tillverkade såväl arbetsvagnar som finvagnar, kälkar och allehanda redskap.

Deras dotter Eva växer upp och träffar så småningom Tage Engström, son till möbelsnickaren Emil Engström. Eva och Tage flyttar till Rimforsa och år 1935 föds sonen Lennarth. Året därpå går Evas far Petter bort och när Lennarth är fem år flyttar familjen tillbaka till Karstorp. Tillsammans med Petters son Ragnar tar de över gården.

Tage och hästarna Tor och Vega kommer bortifrån Nynäs och Fårkullen. I backarna vid Fårkullen kunde det om vintersöndagarna vara upp till 60-70 personer åkandes skidor och pulka. Foto: privat

Foto: privat

I den stora trädgården trivs fruktträden som elever på Trädgårdsskolan har planterat och sköter enligt konstens alla regler. Från sitt rum på övervåningen kan Lennarth varje år i februari se de rödkindade kålmaskarna, som var det gängse namnet på Trädgårdsskolans elever, där de ägnar dagar åt att noggrant beskära träden.

Nedanför trädgården ligger sjön Glan. När andra världskriget härjade som värst och det var ont om mat brukade Lennarth, Tage och Ragnar fiska mört som de sålde som fiskbete. Bra dagar kunde de få upp till trehundra mört.

Lennarth fiskar på sjön Glan, 14 år gammal. Foto: privat

På 1950-talet byggs en golfbana på markerna invid Karstorp och när den invigs år 1957 anlitas Ragnar som klubbens förste greenkeeper. Vem skulle de annars fråga när de behövde någon som kunde jobbet, menade Ragnar! Ungefär vid samma tid flyttar Lennarth, som nu blivit 22 år, hemifrån. Tage och Eva bor kvar till 1975.

”Här ska det bli golfbana” skriver Eva och Tage i sitt album. Långt bort ser vi Hönsgården. Foto: privat

1990-tal

”När jag, Christer och vår son Mårten flyttade in år 1975 hade huset stått tomt ett tag. Dricksvatten fanns endast i en pump vid garaget. Det var nog därför ingen hade velat bo i huset innan trots att var fantastiskt, ett riktigt drömhus. Men vi fick genast löfte om att vatten skulle dras in och jag minns hur de borrade och borrade. Men till slut fick vi vatten!”

Christer arbetade som ”kogubbe” för Baroniet och Karin var hemmafru och fick frågan om att sköta om Baroniets får som fanns vid Karstorp. Och det gjorde hon gärna och fick då och då hjälp av Sebastian som gladeligen gick upp tidigare för att ge dem mat innan han gick till skolan och som utfodrade dem igen på eftermiddagen när han kom hem. För det fick han en fem-krona, vilket var välbetalt för en liten grabb på den tiden.

”Det var lika mycket som jag hade i veckopeng!”

2010-tal

”När vi flyttade in gick det en stig ned till en å och vidare ut till sjön Glan där det fanns en liten brygga. Personen som bodde i huset före oss hade lämnat kvar sin lilla plastbåt som vi fick! Ibland tog jag och en kompis en båttur ut på sjön. Det var så fridfullt och vackert.”

Fia matar en svan nere vid bryggan. Foto: privat

Lisa ler vid minnet. När hon senare får höra om Petter och hans hantverk utbrister hon: ”När vi flyttade in i Karstorp hittade vi en stor fin kälke i ladugården! Vi använde den massor, tills den gick sönder. Tänk om det var en av Petters kälkar!”

Foto: privat

Lisa skickar en bild och kälken visar sig vara en spark. Men när Lennarth får höra talas om sparken menar han att det inte alls är omöjligt att Petter hade tillverkat den. ”Vi använde själva Petters sparkar när vi bodde i Karstorp. Han hade bland annat tillverkat med ett stort flak. Den använde till att  transportera mjölksåar och annat med när vi åkte på isen över sjön.”

Karstorp fotograferat av Johan E. Thorin år 1928

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial samt intervjuer med Lennarth Engström, Karin Björkman, Sebastian Karlsson och Lisa Gustafsson.

 

Dela gärna det här inlägget

Slättsveden

Hagsäter den 9 januari 1930

Ett starkt vitt sken tränger sig genom hans slutna ögonlock. Yrvaket blinkande undrar han vem som ställt en cykel utanför sovrumsfönstret och riktat ljuskäglan rakt mot honom. Vanligtvis värjer han sig för att sätta ned sina sängvarma fötter på de kalla golvtiljorna, men nu kastar han undan sängtäcket och tar de få stegen mot fönstret. Förvirrat tittar han sedan på armbandsuret. 4.40. Några minuter senare ser vi Valdemar Gustafsson rusa ut i den kalla januarimorgonen. Hans rock är halvknäppt. Han tar sikte mot sjön. Han chockas av ljudet. Dånet är öronbedövande. Precis så här måste en orkan låta.

När landsfiskalen i Bankekinds distrikt, Karl Karlsson, kommer till Hagsäter dagen därpå har torpet brunnit ned till grunden. Endast murstocken står kvar. Hans bedömning är att branden måste ha uppkommit till följd av att glödande kol fallit ur eldstaden under natten. Men då en person har omkommit måste kriminalpolis kallas till platsen och redan samma dag infinner sig August B. Zaar från Linköping. Och han är av en annan mening. Efter att ha undersökt platsen och hållit förhör med en rad vittnen slår han fast att 74-åriga Albert Svensson bragts om livet. Och det förmodade mordvapnet är en yxa av gammaldags snitt.

Hagsäter år 1930

Torpet Slättsveden och den unge Viktor

Mordet på vedhuggaren Albert är det stora diskussionsämnet i såväl Mormorsgruvan som i Åtvidaberg. Vem kan ha velat den gamle mannen illa? En ensling som höll sig för sig själv och aldrig gjorde någon förnär. Tvärtom omtyckt av alla och envar.

Inte långt från Hagsäter, på Slättfalls ägor i Mormorsgruvan, ligger torpet Slättsveden. Under 1800-talet har det lilla torpet bebotts av flera generationer Bergman. Men då den tredje familjen i början av 1900-talet flyttar till Grebo får Slättsveden välkomna en ny familj. Det är Oskar och Klara Ekström samt deras fjortonårige son, Viktor. Viktor som året innan första världskriget bryter ut tar mönstring på Vaxholms kustartilleri i Stockholm. Med sina nitton år är han vuxen och kan göra som han vill. Hans föräldrar påminner sig dagligen om det. Men ändå, han är deras ende barn och han ska bege sig så ofantligt långt hemifrån under sådan orolig tid. Måtte inget hända honom. Ett brinnande krig bryter ut och värnplikten förlängs. Vem vet vad som väntar Viktor nu? De gruvar sig, men oroskänslorna blandas också med stolthet. För familj och grannar kan de berätta att deras Viktor blivit korpral, att han hjälper till att försvara fäderneslandet.

De ska aldrig glömma den råkalla septemberdagen fyra år 1917 när han kom hem till dem för sista gången. Deras friska, rödblommiga och levnadsglada pojke var avmagrad och blek. De kved när de såg in hans en gång så glada och vackert blå ögon. Nu är de rödsprängda och svullna. Men värst av allt är den svåra hostan och de blodiga uppkastningarna som med tiden blir allt värre. När kriget tog slut i november 1918 hade de begravt sin Viktor. Deras rädsla hade varit kriget, men egentligen visste de bättre. Soldater levde tätt ihop och var nära varandra hela tiden. Sjukdomar spreds som en löpeld. Viktor dog till följd av tuberkulos.

Slättsveden år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ekonomiska bekymmer och vrede

Samma år som Viktor dör och första världskriget äntligen är slut får sjuttonårige Sune Einar Ahlberg sin första dom. Sex månaders straffarbete för inbrott på stationshuset i Sturefors där hans far August Ahlberg är stationsföreståndare. Denne Sune som förlorar sin mor när han är fem år och som liten är lättskrämd, mörkrädd och ofta drömmer mardrömmar, denne Sune som har fina betyg i skolan men inte tillåts läsa vidare, denne Sune som mot faderns vilja döper och konfirmerar sig, denne Sune som gärna läser Fröding och Lagerlöf och denne Sune som enligt sig själv alltid var ”han som suttit inne”.

Sune utbildar sig till trädgårdsarbetare och under några år i mitten av 1920-talet driver han trädgårdshandeln i Mormorsgruvan dit familjen Ahlberg flyttat. Det är här han träffar Albert Svensson, vedhuggaren, som råkar berätta att han har 4 000 kronor undanstoppat på sin sparbanksbok.

Hösten 1928 flyttar Sune, nu 27 år gammal, till Åtvidaberg för att överta Östantorps handelsträdgård. Men affärerna går knackigt. Trots billiga priser vill åtvidabergarna inte handla blommor av honom. Enligt Sune räds och föraktar de en som har suttit inne.

Det är inte bara affärerna som går honom emot. Han råkar även ut för en olycklig kärleksrelation och hans frustration utvecklas till en vrede och förakt mot mänskligheten. Och mot sig själv. Han umgås med tankar på att ta sitt liv.

Hushållerska på Stenhusgatan

Klara och Oskar Ekström bor kvar i Slättsveden i närmare tio år efter Viktors bortgång. År 1927 drabbas Oskar av samma sjukdom som sonen, lungtuberkulos, och går bort strax därefter. Några månader senare flyttar Klara till Närstad och två år senare till Stenhusgatan i Åtvidaberg där hon får tjänst som hushållerska hos sågarbetaren och änklingen Albin Olsson. Hon är nu 60 år gammal.

Utanför Klaras bostad möter Stenhusgatan Douglasvägen och kanske råkar hon titta ut tidigt på morgonen den 9 januari och ser cyklisten som kommer åkande. Kanske känner hon till och med igen honom? Hon har handlat blommor av honom när hon bodde i Slättsveden. Stinsens Ahlbergs son. Sär det inte Sune han heter, jo men visst är det så. Han har suttit inne säger folk. Konstigt att han är ute och cyklar i samhället nu. Hon hoppar till när vattnet på spisen plötsligt kokar över och alla tankar på Sune, stinsens son är borta.

Sune fryser där han cyklar Stenhusgatan fram. Men den lätta tyngden i innerfickan värmer honom. Han har löst sina problem. Nu kan han betala amorteringen och hans far som gått i borgen för hans lån kommer inte besväras. För sitt inre ser han flammorna girigt sträcka sig mot skyn, i skarp kontrast mot den svarta himlen. Han berömmer sig själv för att han hade sinnesnärvaro nog att tänka på att dölja eventuella spår. Nu återstår att fundera ut hur han ska kunna få ut de 745 kronorna som finns på postsparbanksboken.

Hagsäter och Slättsveden

Mordet på Mormorsgruvan egen Albert väckte uppståndelse. Var man än gick utgjorde det ett stort samtalsämne. Inte undra på det. Jakten på mördaren engagerade även den lokala tidningen som slog upp helsidor och stora rubriker. Det hela utvecklades till en riktig kriminalgåta. Men så småningom fick gåtan sin lösning och gärningsmannen kunde gripas. Inte helt oväntat begick han några ödesdigra misstag.

Resterna av en trädgård och delar av en grund vittnar om att här en gång låg ett litet torp. Ett rött litet torp där Viktor växte upp, där hans mor och far gick och oroade sig när han gav sig iväg till huvudstaden och värnplikten som drog ut på tiden till följd av kriget. Ett torp som såg honom återvända, utmärglad och sjuk.

När Hagsäter, som hörde till Gissebo gård, hade brunnit ned till grunden morgonen den 9 januari 1930 bestämde man snart att ett nytt hus skulle ersätta det gamla. Slättsveden hade stått tomt sedan Klara Ekström flyttade därifrån efter makens död år 1927. Man undersökte saken och jo, det skulle vara möjligt. Slättsveden blir det nya Hagsäter.

Berättelsen bygger på kyrkoboks- och domboksmaterial och samtal med boende och fd boende i Mormorsgruvan. Vill ni höra hela berättelsen om mordet i Gissebo? Kontakta Camilla Smedberg på camilla@camillasmedberg.com

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på Facebook

Hagsäter, fd Slättsveden, idag. Foto: Emma Gustafsson

Dela gärna det här inlägget

Sjöända

Med öppna armar

”Till och med sjöarna utmed vägen
låg gråa och utmattade
efter flera veckors regn
men jag var äntligen framme
steg ur bilen med all packning
det gamla rödmålade huset
med tegelpannor och vedspis
kunde inte hålla sig
slet sig loss från skogsbrynet
och sprang emot mig med öppna armar
längs himlen
fanns bara tunna avlånga molnstrimmor
liknande bromssträckor från andar
som stannat till i luften
stumma av förvåning över vad dom såg”

Foto: privat

Tänk att ha en sådan känsla för ett hus, som vore det ett levande väsen med starka och varma känslor av igenkänning och samhörighet. Och en faktisk förmåga att omhulda och hälsa välkommen. När Rikard Nordlöf ombeds beskriva vägen ut till Sjöända eller Sjöände så skickar han dikten av Bruno K. Öijer och tillägger: ”När jag åker dit är det är så jag känner ända in i roten. Att huset reser sig upp och kommer för att möta mig.”

Rikards känslor för torpet och platsen kanske inte enbart kan förklaras av det ligger så vackert vid kanten av sjön Getryggen i Forsaström eller det faktum att en anfader på hans mors sida lär ha varit en av husets tidiga bosättare i slutet av 1600-talet. Det är något särskilt med friden och lugnet. ”Pulsen går ner och jag känner stor glädje, lugn och harmoni så snart jag kommer hit. Det känns hemma.”

Man kan inte låta bli att hoppas att huset alltid har haft den inverkan på sina inneboende och bäddat in dem i värld av lugn och rofylldhet. Välkomnat och omhuldat dem.

Karl Johan och Hilda

Några år före första världskrigets utbrott flyttade rättaren Karl Johan Johansson från Åsebo i Forsaström till torpet Sjöända. Han och hans hustru Hilda Josefina var då omkring de fyrtio och hade tillsammans fyra barn. Dottern Astrid var äldst och så var det sönerna Erik, Ivar och Aron. När Karl Johan gick bort år 1932 bodde Hilda och den yngste sonen Aron, 24 år gammal, kvar. Inom kort flyttade Arons tre år äldre bror Ivar också hem för att hjälpa till med arrendet.

Foto: Johan E. Thorin år 1928

Arons källvatten

Aron var den som kom att stanna längst i huset vid kanten av Getryggen. Han bodde kvar flera år efter att Ivar hade flyttat och Hilda gått bort. Så småningom flyttade han till en liten drängstuga i Toletorp och därefter till smedjan i Forsaström. Sjöända får en ny arrendator, Alvar Karlsson. Och trots att det var en bra bit från Arons nya hem i Forsaström och Sjöända åkte han mer eller mindre dagligen till sitt gamla hem för att hämta vatten från källan i skogen. Lars-Åke Johansson, barnbarn till Ivar, berättar: ”För Aron dög inget annat vatten. Ibland gjorde han silverte, det vill säga värmde källvattnet och tillsatte lite socker.”

”Farfar arbetade på tegelbruket i Forsaström” berättar Lars-Åke vidare, ”och när det hotades av nedläggning tog han och två andra över och drev bruket.” Ivar gifte sig med Valborg och de fick sönerna Lars och Gösta. Lars är Lars-Åkes far.

Sommarhus

På 1970-talets mitt letade Lars-Åkes föräldrar efter en sommarstuga när plötsligt Sjöända, huset som Lars far vuxit upp i, stod tomt. ”Då var jag 16-17 år” ler Lars-Åke. ”När jag senare fick egen familj åkte vi ofta dit på helger och semesterveckor. Det var perfekt. Nära till sjön och ett stort hus som kunde hysa alla familjemedlemmar regniga dagar.” Men trots att det var stort så måste det ha varit trång på Karl-Johan och Hilda tid då två familjer bodde i huset. En familj på övervåningen och en på nedervåningen samt, under en period, en skomakare under trappan. Och varje familj hade förstås ett finrum som inte nyttjades särskilt ofta. ”Till och med när Hilda och Aron bodde ensamma kvar så sov Hilda i köket i kökssoffan.”

Sjöända på 1970-tal. Foto: privat

Badbrallor och brillor

Lars-Åke och hans hustru Anette diskuterade om de skulle ta över arrendet av Sjöända eller inte. Men då barnen blivit stora bestämde de sig för att inte göra det. Istället blev det familjen Nordlöfs sommarhus. Ett hus med många kära och roliga minnen. En sommar, berättar Rikard, kunde hans systerson Teo inte hitta sina badbrallor. Familjen letade överallt en hel sommar. Omkring fem år senare hälsade Teos farfar på och när han står och metar vid stranden får han napp och drar, hör och häpna, upp nämnda badbyxor. En annan sommar tappade en gäst sina glasögon utanför flotten på cirka fem meters djup. Han hade stort behov av brillorna så Rikard ringde en kompis som har dykutrustning. Kompisen kom ut och letade länge och väl utan att kunna finna glasögonen. ”När vi gett upp sa min vän att han dock funnit gott om stora kräftor nere på sjöns botten. När han simmade ner för att hämta en kräfta för att visa oss hamnade han rakt på glasögonen som låg där och väntade. Stor glädje uppstod och ägaren blev överlycklig!”

Stefan (Göstas son), Ivar och Lars-Åke. Sjöända i bakgrunden. Foto: privat

Foto: privat

Vargspår i snön

”I Sjöände har vi dessutom”, avslutar Rikard, ”sett de flesta i Sverige förekommande djur på nära håll. Mink, iller, räv, vildsvin, förrymda kor, lodjur, älg, grävling, morkullor, havsörn, bäverspår och för några år sedan även vargspår i snön!”

Berättelsen bygger på intervjuer med Lars-Åke och Anette Johansson, Rikard Nordlöf samt kyrkoboksmaterial.

Dela gärna det här inlägget

Bakom

Det gamla huset hör ljudet av små barnfötter som ivrigt springer uppför grässlänten. Jodå, man kan höra skillnad mellan ivriga och likgiltiga fötter, liksom mellan glada och ledsna. De här är glada. Nu rycker det i dörren. Så uppfattar det ljudet av vuxenfötter som närmar sig. Inte fullt så upprymda som de små, men än dock glada. Handtaget vrids om och den gamla trädörren öppnar sig med ett knarrande. Barnen kommer inrusande, men stannar omedelbart. Tysta och storögda stirrar de på den gamla gumman som sitter lutad över det slitna träbordet. Bakom barnen hörs de vuxnas skratt. De är på väg in i stugan men har upptäckt att ytterdörren är så låg att den längsta av de två får vika sig som ett L för att komma in. De stannar upp i farstun för att betrakta redskapen och väggarnas massiva timmerstockar.

”Mamma”. Det är det ena av de två barnen som ropar. En liten söt flicka med långa ljusa flätor. ”Mamma och pappa, titta!”

Föräldrarna ansluter till barnen och förklarar att det inte är en riktig gumma som sitter vid bordet, utan en stor docka. Den sitter där för att det ska se ut som om det bor någon här på riktigt. Familjen rör sig försiktigt och pratar lågmält med varandra. De gamla sakerna och atmosfären i det lilla huset brukar ha den effekten på besökarna.

Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Inte röra, bara titta!” utbrister det äldre syskonet och tittar förmanande på flickan som genast sänker sin hand och kastar en förstulen blick mot de vuxna.

”Mamma, visst får man inte röra – bara titta?” Det äldre barnet vänder sig triumferande till mannen och kvinnan. Modern nickar och ler.

”Så är det.”

”Se här Lovisa”, säger plötsligt mannen och pekar på ett föremål som står lutat mot eldstaden, ”en sådan gammal brandspruta!”

Det gamla huset slutar att lyssna. Sorgen över att ha blivit berövad beröringen från en mjuk barnahand är bortblåst. Lovisa.

Petter Botwidsson var andre eller möjligen tredje sonen till torparen Botvid och Eva, hemmahörande i Bakom. Det var nämligen oklart om det var Petter eller Jonas som var först ut ur moderlivet. De båda gossarna var lika som bär, men olika till sitt kynne. Jonas var den rastlöse och Petter den lugna och eftertänksamme. Båda tog tjänst som dräng, Jonas i Närstad och Petter i Grofveda i Tjärstad socken. Och det var i Grofveda som han träffade den livliga och granna Lovisa. Hon tjänstgjorde som piga i samma hushåll som Petter och var det vackraste Petter hade sett. Till hans lycka var hans känslor besvarade och de unga tu gifte sig i Tjärstad kyrka år 1846.

Men säg den lycka som varar för evigt. När Lovisa flyttade till Bakom ett halvår senare var det inte som Petters hustru utan som hans änka. Under sommaren hade Petter drabbats av nervfeber och dog en kort tid därpå, 26 år gammal. Petters mor Eva hade gått bort några år tidigare så vid Lovisas ankomst fanns enbart Petters far, den 65-årige Botvid, i huset. Det blev en sorglig och bister tid, långt från det liv den unga Lovisa hade drömt om. I maj året därpå gick Botvid bort och Lovisa träffade en ny man. Nils Johan Nilsson som arbetade som dräng i Slättfall. Lovisa blev gravid och i februari år 1848 gifte sig Lovisa och Nils Johan.

Vid den här tiden hade huset fått sällskap. Ett nytt hus bara ett stenkast bort, även det kallat Bakom.

Nya Bakom år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Ett gällt skrik hörs plötsligt utifrån och huset tittar yrvaket upp. Den lilla familjen befinner sig i köket och den lilla flickan rusar genom det större rummet mot ytterdörren. Tårar rinner längs hennes runda kinder. ”Malte nöp mig!” snyftar hon. Fadern skyndar efter och försöker få fatt i sin dotter. Storebrodern Malte och hans mor kommer efter och snart befinner sig den lilla familjen på gräsmattan utanför. Pappan tar upp en filt ur sin korg och breder ut den på grässlänten. Kaffe, saft och smörgåsar dukas fram och snart är allt åter frid och fröjd. Den lilla flickan är glad igen och vänder sig ivrigt till Lovisa.

”Såg du dockan i vaggan mamma, den var konstig och alldeles trasig! Mina är finare.” Lovisa ler och stryker den lilla över kinden. ”Den är gammal Nora. Någon har lekt med den för länge, länge sedan.” Det blir tyst en lång stund. Så hörs flickans röst igen: ”Är barnet som lekte med den död?”


Interiör minnesstugan år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Huset hör inte mammans svar. Jo, flickan som lekte med den slitna, gamla trädockan är borta sedan länge. I själva verket har flera barn lekt med leksaken som Nils Johan en gång täljde till sin förstfödda, Christina Lovisa. De fick åtta barn fick sammanlagt, men fem av dem dog redan som små. Lars Gustaf var bara tre månader när Lovisa en morgon fann honom död i sängen bredvid sig. Man förmodade att gossebarnet hade dött genom kvävning. Lovisa slutade aldrig anklaga sig själv. Hade hennes kropp, som burit och närt den lille, i sömnen dödat honom? Fem år senare, år 1857, dog ettåriga Maria Sophia av slag (= plötslig död) och 1861, 1862 och 1863 förlorade Nils Johan och Lovisa ytterligare tre barn. Det näst äldsta barnet, Carl Johan, dog 11 år gammal av slag, förstfödda fjortonåriga Christina Lovisa avled av nervfeber och nioåriga Mathilda Charlotta gick bort i luftrörsinflammation. Som om det inte vore nog högg Nils Johan sig i foten sommaren 1852 och det var så pass illa att han inte kan fortsätta som torpare. År 1867 flyttade paret med sin tre kvarvarande barn till Närstad lantbruk och året därpå utvandrade de till Norra Amerika.

 

Minnesstugan vid Hembygdsgården i Åtvidaberg

”Lekte flickan med sin docka här på gräsmattan, tror du?” Flickans ljusa stämma letar sig in mellan timmerstockarna. Huset lystrar, är spänd över svaret. ”Nja, börjar mamman, jag tror att man har flyttat på huset. Att det från början stod på en annan plats.” Hennes svar är dröjande, frågande. Någon bläddrar i papper. ”Det stämmer.” Det är pappans röst. ”Det står här att huset kallas Louise Adelswärds minnesstuga och att det tidigare stod ute vid Adelsnäs. Det kom hit till hembygdsgården på 1990-talet.”

Louise Adelswärd. Det minns som igår när friherinnan kom på besök. Christina Catharina hade ägnat dagar åt att städa och göra fint. Hon hade, ovan som hon var vid besök i allmänhet och av det elegantare slaget i synnerhet, bekymrat sig över hur hon skulle klä sig och vad hon skulle bjuda på. Men hon hade inte behövt oroa sig. Louise och hennes sällskap hade varit ytterst vänliga och blivit mycket förtjusta i den lilla stugan. De hade intresserat lyssnat till hennes historia.

Louise Adelswärd besöker Bakom. vid 1900-talets början. Foto: privat

Christina Catharina var äldsta dotter till brukaren Jonas Israelsson i Slättfall och hon hade tre bröder och en yngre syster. När Christina Catharina var sex år gammal dog hennes far av lungsot, förmodad tuberkulos. Barnen var då elva, tio, sex, fyra och två år gamla. Deras mor, Eva Cajsa, var emellertid av gott virke och lyckades ensam både bruka marken och ta hand om hem och barn. Liksom Christina Catharina nådde hennes syskon vuxen ålder. År 1859 gifte sig Christina Catharina med torparen Carl August Björkman och flyttade till det nya huset Bakom.

Carl August själv hade, tillsammans med sina föräldrar och yngre syskon, flyttat hit från Grebo år 1852. Han var då 24 år gammal. Strax efter flytten avled hans far Lars Petter Björkman. Lars Petter hade lidit av svårmod en längre tid. Någon månad tidigare hade han försökt ta sitt liv genom att skära sig i halsen. Dagen före lucia hittade de honom, hängd i en massiv timmerstock. I januari 1853 begravdes han i tysthet, vilket var ett vanligt straff för självspillare och innebar att begravningen genomfördes utan ceremonier, själaringning och begravningsfölje.

Carl August och Christina Catharina kom att få sex barn, men Hilda Christina fick mässlingen när hon var tre år och avled till följd av sjukdomen. År 1897 tog yngste sonen Gustaf Leonard över arrendet av Bakom. Fem år senare dog Carl August och Christina Catharina flyttade, 72 år gammal, till det gamla huset. Den sista att bo här, tänker huset. Den lilla gumman som gladde sig så åt närheten till sin son och de fem barnbarnen. Hon hade fått bo här tills hon dog, år 1914, innan man plockade ned huset och flyttat det till Adelsnäsparken. Här hade det fyllts med de gamla saker som Louise samlade och köpte in på auktioner. Visst hade det känts konstigt att inga människor längre bodde i det, men det var ett behagligt liv och det njöt av den omvårdnad som Louise och senare Anna Sparre visade.

Christina Catharina vid Bakom, 1900-talets början. Foto: privat

”Vilken härlig dag det blev, tycker du inte det?” Lovisa och hennes man sitter ensamma kvar på filten. Det kan se barnen på håll där de springer i riktning mot den gamla smedjan. ”Jo, verkligen. Utflykt och kulturhistoria på en och samma gång.”

Huset nickar sakta för sig själv. Numera är det så, tillsammans med de andra husen har det något viktigt att visa. Här levde människor i en annan tid som inte är så långt borta. Medan besökarna går runt och tittar på de gamla sakerna så brukar huset betrakta dem. Hur mycket de än läser om gångna tider så kommer de aldrig att förstå ängslan för att inte kunna stilla sina barns hunger, skräcken att se sina nära och kära ligga till sängs med blossande kinder och tung andhämtning och den förtvivlan när man återigen får begrava de man älskar mest på jorden. Tack och lov så vet de inte hur det känns.

Nya Bakom idag. Här bor nu familjen Roos.

Berättelsen om Bakom bygger på intervjuer med Ernie Roos, Kjell Gustafsson, Lars Rasch och Johan Adelswärd samt kyrkoboksmaterial. Foto i inledningen är taget av Johan E. Thorin år 1928.

Dela gärna det här inlägget

Norrtorp

På den låga köksbänken samsas jordgubbstårta, rabarberpaj, kakor, bullar, glass och frukt. Det vankas födelsedagskalas och till Christinas glädje medger vädret att firandet äger rum ute på torpet. Det är inte vilken födelsedag som helst, nej, det är den där speciella som förr i tiden resulterade i en klassisk bild. Hur många har inte i äldre släktingars album sett en allvarsam människa bakom ett hav av blommor? Och man häpnar över hur gammal personen på bilden ser ut. Han eller hon fyller ju bara femtio år! Det är stor skillnad nu från då. Det är svårt att föreställa sig ungdomliga Christina på en motsvarande bild. Hur många kalas som kan ha firats här vid Norrtorp kan man bara fantisera om. Har flera, liksom idag, valt att duka långbord i den grönskande trädgården? Förmodligen.

Under större delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet beboddes torpet av flera generationer Birgersson. Det firades säkerligen många födelsedagar, dop och vigslar här under alla de åren.

Norrtorp år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Tittar man noga i markerna kan man se spår av en äldre väg. Den letar sig fram i landskapet och passerar nära boningshuset, såsom vägarna förr i tiden gjorde. Där Christinas och Uffes nybyggda garage idag ligger låg det för länge sedan en liten handelsbod. Tänk att det på platsen som nu är så lugn och stillsam låg en affär! Att människor kom dit och handlade. Fascinerande. Men då bodde folk permanent i de kringliggande gårdarna och det var långt mycket besvärligare än idag att ta sig till tätorten. Men hade det inte varit för herr Andersson som kom på besök till Norrtorp för ett par somrar sedan så hade vi inte vetat om handelsbodens existens.

I slutet av 1930-talet flyttade den sista familjen Birgersson ut från Norrtorp och Anderssons flyttade in. Gerhard och Sara tillsammans med barnen Maj-Britt, Eva-Lisa och Karl-Gerhard.

”Herr Andersson? Det måste ha varit min bror Kalle” förklarar Eva-Lisa, 87 år. Hon är den enda av syskonen som lever idag. Tillsammans med Dalia tar hon emot i sin fina lägenhet i centrala Linköping. Dalia är en liten bulldogg med stora, klotrunda ögon och svartblank päls som bor i samma hus men om dagarna har Eva-Lisa som dagmatte. ”Alla som vill lära känna nya människor borde skaffa hund”, påpekar Eva-Lisa och berättar skrattande att Dalia har ett särskilt gott öga till det manliga människosläktet och att hon på kort tid har lärt känna samtliga byggnadsarbetarna på gatan intill.

När Anderssons kom till Norrtorp var handelsboden sedan länge nedlagt, men Eva-Lisa minns att man pratade om den. Hon minns också det stora fina köket i Norrtorp med de, för tiden, moderna köksluckorna och hon kommer ihåg det äldre paret som bodde på övervåningen. ”Mannen var snäll, men jag var väldigt rädd för tant Emilia. Jag tyckte att hon såg ut som en häxa!”

Den då åttaåriga Eva-Lisa och Emilia kunde ha fått en bättre start. Strax före inflyttningen till Norrtorp hade Eva-Lisa drabbats av blodförgiftning och hon var fortfarande omtöcknad den dag hennes mor bjöd ner Emilia på kaffe. Eva-Lisa smakade en kaka och frågade varför hennes mamma hade bakat så underliga och salta kakor. Vad hon inte visste var att det var Emilia som bjöd på fikabrödet. Allt sedan den dagen var Emilias och Eva-Lisas relation minst sagt frostig. När det äldre paret så småningom flyttade kunde Eva-Lisa andas ut och Gerhard och Sara inreda sovrum på det övre planet.

Ett tjugotal år senare, år 1957, är det Anderssons tur att flytta ut och en ny familj flyttar in. Och om det inte hade varit liv och rörelse på gården tidigare så blir det garanterat det nu. Lars-Erik och Birgit Säberg får tio barn och även om de äldre syskonen flyttar ut innan de yngsta föds så bor det sammanlagt två vuxna och åtta barn i torpet på tre rum och kök. Och till det ska tilläggas att det tredje rummet betraktades som finrum och användes enbart vid högtidliga tillfällen. Så i realiteten samsades den stora familjen i två rum och kök.

Det råder uppsluppen stämning när tre av syskonen träffas för att berätta om Norrtorp. Maritha, Roger och Bergliot tillhör de äldsta i syskonskaran. Berättelserna från barndomens Norrtorp avlöser varandra och ger upphov till många muntra skratt. Jämte skildringarna om dråpliga händelser vittnar berättelserna om gemenskap och om respekt och kärlek till varandra.

”Det var så konstigt i Norrtorp – det var som om det fanns en osynlig järnring runt gården. Man släppte inte så lätt in någon annan.” Det är Bergliots man Göran som flikar in kommentaren. Under samtalets gång blir det tydligt att de starka banden och sammanhållningen i mångt och mycket formades av tyckanden och tänkanden från omgivningen som i sin tur bottnade i familjens sätt att leva.

”Vi var en generation fel och levde så som våra föräldrar hade levt.”

Trångboddheten och utedass var en sak. Under de tidiga åren levde man utan de moderniteter vi idag är vana vid. Vatten drogs in till köket från en näraliggande källa och värmen i huset kom från två oljekaminer och vedspisen i köket. Badade gjorde man i sjön eller i balja. Under den kalla årstiden samlades tvätten på hög för att, när våren kom, kunna bykas och sköljas i sjön. Tvätten brukade sysselsätta Birgit under flera månader. Det var först i slutet av 1960-talet eller början på 1970-talet som det installerades en tvättmaskin i huset.

Barnen fick hjälpa till från tidig ålder. De minns somrarna när höet på gammaldags vis skulle handräfsas och lassas på vagn. Lars-Erik tillät inte att enda strå lämnades kvar på marken. När barnen efter en klibbig dag på åkern ville springa till sjön och bada sa pappa i allmänhet ifrån – ”ni kan inte hålla på och bada, ni blir helt urlakne sedan.” Skulle de prompt bada när de åkte hemåt fick de hoppa av vagnen i farten, kasta sig i sjön och springa ifatt vagnen. För regnet hängde som de minns alltid i luften och det var bråttom, bråttom, att få in höet under tak.

Barnen hade sina sysslor och var vana att hjälpa till, men föräldrarna hade nog inte räknat med deras initiativförmåga när det kom till hantering av dasset. En av sönerna hade noterat att det var dags att tömma och kom fram till att det inte skulle behöva vara så komplicerat. Han går från tanke till handling och slänger i en tändsticka som snabbt tar fyr av pappret. Mamma Birgit befann sig vid tillfället i köket när ett av barnen kommer inrusande och skriker att dasset brinner. Hon tittar ut och ser en rökpelare stiga upp vid ladugården. Dasset låg nämligen i änden på ladugården och där på övervåningen förvarades den snustorra halmen! Halm som lätt kunde ta eld och om det hände skulle hela ladugården vara ett minne blott. Det hela slutade dock lyckligt, tack vare Birgits handlingskraft.

Apropå initiativförmåga så berättar syskonen hur pappa Lars-Erik höll på att få slag den dagen han i hönsens inhägnad mötte en flock fasaner. ”Det fanns så mycket fasaner i skogen och en dag fick vi för oss att vi skulle mota ner dem till huset. Hönsen blev inte så glada, de vågade inte lämna hönshuset så länge vildfåglarna var kvar.”

Om mamma Birgit var den drivande och tekniskt kunniga så var pappa Lars-Erik den ängsliga som tidvis satt hopsjunken över köksbordet och gruvade sig över hur de skulle få ekonomin att gå ihop. Han var också, vilket stråna på åkern, vittnar om väldigt ordningsam. ”Han var en superpedant” slår de tre syskonen fast. Han skötte allt med största noggrannhet och putsade traktorn med pensel.

Och man fick helst inte röra Lars-Eriks dyrgripar. I den gamla boden nedanför huset stod sedan faderns ungdom en nedplockad Triumph motorcykel. ”Jag brukade smyga dit då och då och titta på den” berättar Roger som tretton år gammal bestämmer sig för att han ska få igång Triumphen. Kolven tog han med till skolan där han putsade upp den. Verktyg lånades av arrendatorn i Galmsås.

”Jag kommer ihåg den dagen jag till slut kunde hälla bensin i tanken. Jag visste att pappa satt i köket. Jag startade, såg en gnista och så hoppade cykeln igång!” För första gången på 35 år tas motorcykeln ut ur boden. Lars-Erik måste ha hört motorljudet för han kommer nedrusande och undrar vad Roger har tagit sig till. Det hela slutade med att Lars-Erik med stövlar på fötterna tar en sväng på motorcykeln, ställer in den i garaget och förbjuder Roger att röra den igen.

”Men jag hörde att pappa under återstoden av sin levnad tog ut motorcykeln en gång varje sommar och körde en sväng.”

Vi har kommit en bit in på 2000-talet när familjen Säberg, de sista permanentboende, lämnar Norrtorp. Idag är det Christinas och hennes familjs älskade sommartorp och nu är det således dukat till kalas. Och på köksbänken i det kök som var så modernt när Eva-Lisa och hennes familj kom hit står bakverken och väntar på gästerna. Tänka sig att det en gång i tiden satt en liten förskrämd flicka här och bet en tugga av en salt kaka. Och tänka sig att det för inte alls länge sedan stod en hårt arbetande mor här och kokade vatten till vårbyken.

Berättelsen bygger på intervjuer med Eva-Lisa Andersson, Christina Andersson, syskonen Säberg samt kyrkoboksmaterial

Dela gärna det här inlägget

Ämtenäs

Det klingade så bekant

Det är september år 2017. Sommaren har varit regnfri, men kall. Det har dock inte på något sätt hindrat Lena Edström och hennes familj från att tillbringa all ledig tid i sitt nya sommarparadis. De vuxna sönerna Tobias och Emil har köpt varsin minimotorcykel och lekt som om de vore barn igen. Det har flugits med drönare som fastnat i trädtopparna, badats i Virken, påtats i trädgården och pysslats med huset.

”Jag skulle vilja bo här för alltid”, utbrister Lena, ”det är helt underbart här!”

Så pass underbart att hon under midsommarveckan inte kunde ge sig till tåls tills resten av familjen följde med utan åkte ut och sov ensam en natt.

”Det gör jag inte om”, säger hon med eftertryck, ”det blev väääldigt mörkt här ute! Fast jag drog ner rullgardinerna jättetidigt kändes det kusligt.”

Det var en arbetskamrat till Lena som tipsade om sommarhuset som skulle bli ledigt för uthyrning. Ämtenäs, så hette det. Lena tyckte att namnet klingade så bekant. Men var hade hon hört det förut?

Det långa röda huset har två ingångar och några initialer och ett årtal pryder överkanten på den ena. ”TA LD 1916”. Theodor Adelswärd och Louise Douglas. Men varför 1916? Lät Baroniet renovera gården då? För visst måste väl gården vara äldre? Lenas frågor är många.

Genom köksfönstret ser vi det lilla sädesmagasinet. Och framför magasinet den lilla lövade stången från midsomras. Då var hela familjen samlad. Sönerna Tobias och Emil, dottern Linnea och sambon Stefan. Det första barnbarnet, Tobias dotter, Olivia tultade glatt runt i fin röd klänning och med blomsterkrans på huvudet.

”Så kom jag plötsligt på var jag hade hört det! Ämtenäs har omnämnts med min mormor och hennes föräldrar. Mormor dog när min mamma bara var tio år, men jag vet att jag har sett ett foto på mormor stående framför Ämtenäs.”

Lena rynkar på pannan och ser fundersam ut. ”Men huset mormor liknar inte alls dagens Ämtenäs. Jag får inte riktigt ihop det. Men jag har förstått att mormors far Albin växte upp här. Visst är det väl märkligt att några enkla torpare hade sådant stort hus?”

Den ursprungliga stugan

Tre år innan Barbro ser dagens ljus flyttar hennes föräldrar Eric och Anna samt storebror Lars-Erik till Ämtenäs. Erics arbete i skogen ska nu kompletteras med ett mindre jord- och lantbruk. De båda barnen växer upp bland hästar, kor, höns, grisar och katter. Och, inte att förglömma, getterna Baggen och Begga. Nya getter varje år, men samma namn. Getter som barnen skötte om och matade med nappflaska.

Barbro och Lars-Erik med Baggen och Begga. Foto tillhör Barbro Johansson

Barbro minns så väl det stora huset med de två ingångarna, en finingång och en köksingång. I husets undervåning fanns ett stort lantkök, ett finrum, ett sovrum och ett stort skafferi som man kunde gå in i. På övervåningen fanns ”slätta”, det vill säga den stora hallen som var stor nog att rymma både lekande barn och mor Annas vävstol. I vardera änden av övervåningen fanns ett sovrum med garderober under snedtak. På den här tiden fanns det varken el eller vatten i huset. När man skulle gå på toaletten fick man uppsöka dasset som låg vid ladugårdsgaveln, lägligt placerad vid dyngstacken. Dricksvatten hämtades i en källa bakom huset.

I granntorpet Staksundet bodde familjen Andersson. Här fanns Claes och Ulla som var jämngamla med Lars-Erik och Barbro. Barnen lekte så gott som dagligen och de båda familjerna umgicks flitigt. Tillsammans gav de sig ut i naturen och plockade bär, fiskade och fikade. Familjen i Staksundet var, liksom många, självskrivna gäster till den årliga midsommarfesten.

Här firas mor Annas 35-årsdag. I nedkant ser vi Anna längst till vänster med Barbro i knät och Lars-Erik bredvid sig. Sedan följer Klas och Eva med Ulla i knät. Foto tillhör Barbro Johansson

 

Den lilla bergsknallen framför huset kallade Barbro och hennes vänner för ”berget vid Ämtenäs”. Foto tillhör Barbro Johansson

”När mamma och pappa ordnade midsommardans stod glädjen högt i tak, 1946 var första gången. Pappa åkte planvagn med hästen Sonja och hämtade hem bröd, socker och kaffe. Vi hälsade våra grannar och vänner välkomna och de kom i långa rader på cykel, barnvagnar, traktor, båt och lövad lastbil. Vi dukade långbord på gården.”

Till kvällen dansades det i logen och Barbro berättar hur man det sista året fick stötta upp golvet underifrån.

”Jag minns hur golvet gungade och hur nervösa alla var att det skulle braka ihop” skrattar Barbro och bläddrar i den digra samlingen av fotoalbum och nedskrivna minnen.

”Jag ska ha en gammal bild på Ämtenäs här någonstans. Ja, titta!”

Barbro visar en svartvit bild. På baksidan finner vi jämte rutan för frimärke rubriken POST CARD. En thorinsk bild som blivit till vykort. ”Emtenäs lilla stuga” har någon omsorgsfullt präntat på ena sidan. På adressraderna återfinns en rad namn.

Foto: Tillhör Barbro Johansson

Anna och August bodde i Ämtenäs under 1900-talets början. De hade tre döttrar, Edla Maria (Maja), Karin Elisabet och Evy Märta Fredrika. Konrad var August yngre bror och Olga och Lisa hans svägerskor. Vem som är vem på bilden är oklart. Sällskapet står framför en byggnad som inte alls ser ut som dagens Ämtenäs.

”Det är det gamla huset” berättar Barbro. Dagens Ämtenäs, förklarar hon vidare, byggdes år 1916, det vill säga det år som står ovanför ena ingången. ”Den ursprungliga stugan finns på baksidan.”

År 1928 hade Ämtenäs en ingång. Den lilla stugan skymtar på högersidan. Foto: Johan E. Thorin

När Lena får se det gamla vykortet som Barbro har i sin ägo känner hon igen huset och – är det inte hennes mormor Helga på kortet? När hon granskat det en stund ändrar hon sig. Nej, det är nog inte mormor trots allt.

Snart slår jag ihop i en hög

Vid 1800-talets mitt växer de två bröderna Albin och August upp vid Ämtenäs. De har ytterligare en bror samt fyra systrar. Men Albin, den äldste sonen, och August, den yngste sonen, kommer till skillnad från de andra att stanna vid sitt födelsehem. De gifter sig, får barn och efter något år flyttar Albin och hans familj till torpet Högtomta på Ämtenäs ägor.

Familjen på Barbros kort är den yngste sonen August och hans familj. Den äldste sonen, Albin, är Lenas mormors far. Barnen på bilden är således kusiner med Lenas mormor Helga. Den mormor som dog så tidigt att hon bara sett henne på bild. Den mormor som hon inte vet så mycket om alls. Kanske togs bilden på Albin och hans familj framför hans föräldrahem samma dag som bilden på August och hans familj?

Flygfoto på Ämtenäs där vi tydligt ser den lilla ursprungliga stugan. Foto tillhör Barbro Johansson

Med undantag för några år i Åtvidaberg där Albin arbetar som snickeriarbetare så växer Helga och hennes fyra syskon upp i Högtomta. Femton år gammal flyttar hon hemifrån för att arbeta som piga i Åtvidaberg. Och om kopplingen mellan Barbros gamla bild och Lenas mormor känns fascinerande så stannar inte den här berättelsen där. Det visar sig nämligen att Helga tar tjänst som piga hos kassör Hallerström. I fem år arbetar hon och har sin bostad i det stora röda huset på tomt 2 Ö. Ålunda. Hallerströms villa som långt senare kom att rymma Ålunda dagis. Den villa som Lenas bror Uffe år 1998 köper, renoverar och gör till sitt hem. Att deras mormor hade koppling till Uffes hus hade varken Lena eller Uffe en ingen aning om. Lena meddelar:

”Jag pratade precis med brorsan om detta! Snart slår jag ihop i en hög!”

Kassör Hallerströms villa tidigt 1900-tal. Foto: Ulf Edström

Berättelsen bygger på intervjuer med Lena Edström, Göran Wall och Barbro Johansson samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniets fotobok på facebook som du hittar här: Baroniet Adelswärds fotobok

Dela gärna det här inlägget

Fjärsbo

Vi hör honom innan vi ser honom. Pinnar knäcks och hans trötta fötter sparkar iväg stenar och kottar som ligger i hans väg. Kläderna är till lika delar slitna och trasiga, stövlarna var inte hela första dagen han använde dem och nu hänger de knappt ihop, hans hår och långa skägg är tovigt och ovårdat. Hans höfter värker. Vem hade trott att kriget mest handlade om detta ändlösa marscherande? Något enstaka fältslag har han varit med om och det var inte angenämt vare sig under tiden det pågick eller efteråt. Men i huvudsak har de mest ägnat sig åt belägringar och stormningar. Utrustad med musköt eller pik har han med hjärtat i halsgropen utfört de order han tillgivits. Men nu är kriget äntligen slut. Snart är han hemma och ska så förbli. Han ser fram mot att träffa sönerna Zachris och Israel. Men sin hustru, hur känner han inför henne? Även han har hört ryktena som säger att Ingeborg haft umgänge med Nils Holstensson, legodrängen. Ryktet låter också säga att hon har fött en oäkting. Hur det förhåller sig kommer han snart bli varse, för nu ser Per äntligen gården.

Fjärsbo sett från infartsvägen år 1928. Foto: Johan E Thorin

Det krig som man senare kom att kalla trettioåriga kriget hade pågått i drygt tio år innan Sverige år 1630 sällade sig till de krigförande länderna. Tjugofemårige Per Hansson från Kättilstad socken tar värvning redan första året. Han blir fänrik vid Östgöta Infanteriregemente, fotfolket som det också kallades, och som betalning fick han rätt att bruka kronogården Fjärsbo.

Fjärsbo sett från sjön år 1928. Foto: Johan E Thorin

Två år efter Sveriges inträde i kriget stupar den svenske kungen Gustav II Adolf och hans blott sexåriga dotter Kristina blir drottning. I tjugotvå år regerar hon över stormakten Sverige innan hon abdikerar. Ytterligare två år senare, år 1658, avlider från fänrik Per Hansson. Enligt källor på nätet var dödsorsaken syfilis. Sonen Zachris åberopar inför tinget sin rätt att bruka Fjärsbo, vilket han ges rätt till. I slutet av 1700-talet kommer gården att höra till det adelswärdska fideikommisset.

Marken runt gården är omvittnat stenig och under generationer hade man slitit och samlat sten i stora rösen. Ryktet som säger att gården alltid bebotts av starka och arbetsamma människor stämmer otvivelaktigt. Armstyrka och envist tålamod har här varit av nöden. Och vilka har då, förutom Per, Ingeborg, Zachris och Israel, bott här? Till gården har det som mest hört tre hus och två ladugårdar. Det ena huset revs i mitten av 1900-talet och de två andra har under årens lopp både byggts till och gjorts mindre. I det större huset rymdes flera lägenheter. Antalet familjer som samtidigt och under årens lopp har bott vid gården är således många.

Under 1870- och 80-talen kommer tre familjer inflyttande. Det är Svenssons, Mattsons och Rothmans. Peter August Svensson står som brukare till en tredjedel av Fjärsbo. Av hans och hustrun Anna-Karins nio barn är det den näst äldsta sonen Johan som senare tar över. Denne Johan eller snarare hans barn har vi hört om i tidigare berättelser. De flyttade nämligen till torpet Stensätter år 1924. Kommer ni ihåg Sven och Erik som spelade hartsfiol hos disponenten i Villan och skrämde slag på folk där de gömde sig under bron vid templet. Om inte, så läs här: Stensätter.

Ingrid Mattson, Anna (efternamn saknas), Alva Rothman och Stina Rothman. Foto: privat

Ungefär tio år efter att Svenssons kommit till Fjärsbo flyttar familjen Mattsson hit och det är så småningom barnbarnet Ingrid, hennes man Karl som är skogsarbetare, och deras barn som kommer att bo vid gården. Denne Karl som under ett arbetspass hugger sig i benet med yxan. Sonen Bo Rosengren som idag är 78 år berättar:

”Det fanns ingen telefon i Fjärsbo utan pappa fick svepa något lakan kring benet och gå till skogvaktarbostället Åbacka för att ringa.”

Bo minns också när gården äntligen utrustades med telefon och elektricitet. ”Det fanns bara ett telefonnummer till Fjärsbo så växeltelefonisten i Åtvidaberg ringde en signal om samtalet skulle till den ena familjen och två signaler om det skulle till den andra.”

Och han minns proceduren när de skulle ringa till hans moster i Ömmelsbo, knappt en mil från Fjärsbo. Man vevade på telefonen för att kopplas upp till telefonisten i Åtvidaberg. Hon kopplade samtalet vidare till Rimforsa, som i sin tur kopplade till Kättilstad där man slutligen kunde be att få bli kopplad till Söderö nummer 33, vilket var mosterns telefonnummer.

Den tredje familjen hette Rothmans. Det var Johan Erik, Anna Rebecka och barnen Carl Verner och Astrid Maria. Carl Verner flyttade så småningom därifrån, men kom tillbaka när det var dags att ta över. Carl Verners son Sven minns hur han som tolvåring kom till gården. Fadern var, liksom Karl Rosengren, skogsarbetare och från tidigare år fick Sven och hans syskon hjälpa till med skogsarbetet. Sven berättar:

”Efter ungefär ett halvårs sjukdom avled min far i cancer i juli 1932. Han efterlämnade inte bara hustru och sex barn utan också dålig ekonomi på grund av sjukdom och dåliga tider. Det var kämpiga år som följde. Erik och Anna hade flyttat hemifrån men mor, Stina 22 år, jag 20 år, Gunnar 17 år och Nils 10 år måste nu på något sätt ro det hela i land. Med förenade krafter lyckades vi. Eftersom jag var den äldste av bröderna, blev det största ansvaret också mitt. Tack vare att ett sågverk startade vid Viresjö så fick vi mycket körslor dit. Vägarbete gav också en extra inkomst. Alltså var det arbete, arbete och åter arbete som gällde. Fem år efter fars död kunde vi så till slut känna oss skuldfria.”

Fram till 1980-talet tjänade fortfarande det ena av de två husen som permanentbostad medan det andra hyrdes ut som sommarhus. Mellan 1968 och 1988 var Oskar och Sonja Haglund och deras döttrar Inger och Gudrun sommargäster i Fjärsbo. Systrarna minns den första sommaren när de målade om huset. Hur Gudrun balanserade på två ihopsnörade stegar för att nå gavelsidan.

Oskar, Sonja tillsammans med en god vän som hjälper till att göra båten någorlunda sjöduglig. Foto: privat

De minns den knappt sjövärdiga båten som tog dem på fisketurer i gölen om sommaren och pappa Oskars stora trädgårdsland där Gudruns dotter Camilla plockade ”klubba på skaft” (morot).

Inger och Oskar. Foto: privat

De ler vi minnet av hur deras far värnade så pass om svalorna som hade sina bon i boden att han väntade att stänga igen för vintern tills fåglarna flyttat ut i november. Och de berättar om älgarna som frustande simmade över gölen, skafferiet man kunde gömma sig i, åskan som slog ner och kastade eldkvastar på de utanpåliggande ledningarna och sist, men inte minst, alla ungdomsfester och släktkalas de bjudit in till på Fjärsbo.

Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket slit och så mycket nöje under alla dessa år vid gården i skogen. Husen har renoverats och byggts om – men de står där än idag. Gölen som idag stillsamt blickar upp mot himlen och inväntar nya sekelskiften är densamma som när Per kom gående i skogen efter att ha upplevt krigets vedermödor. Den göl som enligt tidigare hyresgäster innehåller ålar tjocka som kvinnolår, berättar Sofia och Johan Frithioff.

Familjen Frithioff och Ekberger

”Även om det inte stämmer så är det något i gölen, helt klart” bekräftar Johan. Något som med krafttag kan ta tag i ett fiskespö och ge en gädda ett rejält bett över ryggen.

Det var hans morbror som år 1990 började hyra Fjärsbo. Året därpå fick morbrodern sällskap av sin syster, Johans mamma Marion Ekberger och lite senare sällade sig även Johan, Sofia och barnen Adrian, Elias och Dexter till sommargästerna. Sedan mitten av 2000-talet arrenderar de båda husen. Att det är ett välkommet uppbrott från lägenheten i Linköping står klart även om Adrian längtar efter sina tevespel. För sedan 1989 saknas elektricitet på gården.

”Men nu har vi alla fall kylskåp”, berättar Sofia glatt, ”och det är minst sagt revolutionerande!” Tidigare har de nämligen fått fara fram och tillbaka till Åtvidaberg eller be snälla grannar att frysa deras dunkar med vatten. Vår rundvandring i dagens Fjärsbo avslutas i Marions hus. Tänk att det hus som genom historien har bebotts av så många familjer idag rymmer en person och en bengalisk katt.

Marion Ekberger har målat den fina tavlan av Fjärsbo.

På den direkta frågan om det spökar i Fjärsbo svarar Marion genast jakande och hon berättar att ett av spökena är en man som var soldat i trettioåriga kriget och dog av syfilis. Minsann! Och ja, jag kan nog tycka att mannen som går bredvid oss i trådslitna kläder, stövlar som sett sina bästa dagar, långt hår och skägg förundrat ser sig omkring i huset. Det är inrett i indisk stil och han har väl aldrig sett på maken! Han rynkar på näsan? Vad är det som doftar? Rökelse? Han skakar tveksamt på huvudet. Och om han har funderat över var Marion håller hus under vinterhalvåret så får han nu äntligen svaret. Hon flyttar till ett främmande land som han aldrig har hört talas om. Indien. Där driver hon en restaurang där det lagas svensk mat. Restaurang vet inte Per vad det är, men svensk mat känner han förstås till. Han kämpar hårt för att se till att det åtminstone en gång per dag står sill, hårt bröd, en gnutta smör och gröt på bordet. Och ibland till och med en sup.

Hur Ingeborg reagerade när hennes man öppnade dörren till huset i Fjärsbo den där dagen vid 1600-talets mitt vet vi inte. Kanske hade hon levt i tron att Per hade stupat i kriget? Kanske hade hon inte överlevt alla år utan en man som slet vid hennes sida och det var på så sätt Nils kom in i hennes liv? Så vad hände nu? Blev hon förvånad, glad, bekymrad, ledsen eller kanske lättad av att se Per? Det vi vet är att hon tillsammans med legodrängen ställdes inför tinget den 17 maj 1650 och dömdes för enfalt hoor (sexuell förbindelse mellan två personer av olika kön varav den ena person är gift och den andra ogift) att plikta efter ”Guds lag”. På den här tiden innebar det med största sannolikhet att plikta med sitt liv. Men någon avrättning blev det aldrig. Förmodligen mildrades deras dom av Göta Hovrätt. På vilket sätt de bestraffades vet vi emellertid inte. Så fortfor livet vid Fjärsbo och kanske fanns det redan då något stort i gölen som låg där och bidade sin tid?

Berättelsen bygger på intervjuer med Johan och Sofia Frithioff, Marion Ekberger, Bo Rosengren, Gudrun Thornberg, Inger Haglund Ohlander och Barbro Johansson samt en skrift författad av Sven Rothman och slutligen kyrkoboksmaterial och information på nätet.

Dela gärna det här inlägget

Följsätter

Dröjande, som vill hon ta farväl av varje enskilt trappsteg, går hon ned till undervåningen. Hur många gånger har hon inte satt sina fötter på de nötta stegen utan att tänka på att en dag skulle bli den sista? Som liten sprang hon obekymrat nedför trappan för att bege sig till skolan eller hjälpa mor och upp igen på kvällen för att sova. Det var först när far och mor var borta och hon och syskonen tog över som köket blev hennes sovplats. Hur många gånger har hon inte rest sig med värkande knän efter att ha skrubbat träet så det doftade såpa och sken som nytt? Säkert hundratals gånger. Hon känner var spricka, var ojämnhet. Hon kan till och med erinra känslan av den mjuka inbuktningen på sista avsatsen där trappan möter hallgolvet.

Följsätter år 1928. Fotograf: Johan E Thorin

Hon suckar lätt och rycker på axlarna. Hon är inte van att vara så känslosam. Andra skulle förvånas över hennes plötsliga sentimentalitet. Tur att de inte ser henne då! Hon är känd för att vara barsk, kanske till och med kärv. Men i alla fall bestämd. Hon är den som tar kommandot, som styr och ställer. Det har varit nödvändigt. Men nu vilar hennes blick på krokarna på väggen och hon känner att det sticker i ögonen och svider i bröstet. Så nakna de är utan brödernas gröna vadmalsvästar som doftade skog och hårt arbete. Under kläderna brukade deras stövlar så prydligt uppradade. Nu gapar golvet tomt.

Nisse och Rudolf, så tysta och försynta, men lika hårt arbetande som hon. Medan de var i skogen och högg träd och släpade timmerstockar höll hon hemmet skinande rent och såg till att det fanns mat på bordet. Och skötte om hönsen och kossan. Och Stina förstås. Hon slår genast undan tanken på Stina. Det blir för svårt att tänka på.

Väggarna tittar på en och samma gång skamset och förebrående på henne när hon tyst, nästan smygande, går in i köket. Var är kökssoffan verkar de undra – den ska ju stå här i hörnet! Och var är bordet, stolarna och husgeråden? Möblerna och sakerna som har funnits där i närmare sjuttio år, ja allt sedan den dagen Emma och Set bosatte sig i torpet. Då, när de var nygifta, år 1895. Emma och Set – hennes mor och far. Hon kan se den gamla Emma framför sig där hon satt i kökssoffan med långa kjolar och huckle. Drickandes kaffe på fat med en sockerbit mellan de illa medfarna tänderna.

Kanske var det hennes mors önskemål eller så var det hennes eget – att som äldsta dotter förbli här och ta hand om bröderna och framför allt Stina. Hon minns inte längre hur det gick till. Men Signe och Karin, hennes yngre systrar, var då sedan länge utflyttade och hade sina egna familjer.

Dörren knarrar lätt när hon öppnar den. Ett bekant ljud som hon vanligtvis inte hör, men idag är hennes sinnen ovanligt uppmärksamma. Som vill de samla in och för evigt bevara dyrbara minnen. Visst har de haft det kämpigt och många gånger knapert här ute i skogen, men det har varit hennes hem och hon har aldrig lämnat det. Inte ens för en dag. Det var alltid Rudolf som tog cykeln in till Åtvidaberg för att handla det nödvändiga. Men deras hus stod alltid öppet för släkt och vänner. Det var så de ville ha det, ett gästvänligt hem.

Hon slår sig ner på bänken. Stinas bänk. Hon minns att systern för en kort period i slutet av 1920-talet, precis när det hade öppnat, hade bott på sinnesslöanstalten Storängen i Söderköping. Men bara efter ett år eller två hade deras mor hämtat hem henne igen. Men Stina hade haft det bra där och det gjorde beslutet att återigen skicka iväg henne lite lättare. Hon hade inget val. De kunde inte bo kvar här längre de två. Här på bänken satt Stina ofta med fötterna dinglande i luften. Kortväxt som hon var fick hon ta ett skutt för att komma upp och ett skutt för att komma ner. Någon kunde skrämmas av hennes läten, hennes utseende och temperament. Men hon och Stina förstod alltid varandra. De var lika pratsamma båda två, lika burdusa och med samma benägenhet att ta till svordomar. Men Gösta från Övre Holm hade aldrig varit rädd – vare sig för henne eller Stina. I alla fall inte som han visade. Pojkens pappa, bonden i Övre Holm, hade sina åkermarker och hagar precis intill stugknuten på Följsätter och allt som oftast var det Gösta som fick hämta hem korna om kvällen. Men ibland kom han för att få låna båten och ta en fisketur på sjön. Hon tyckte om när han kom förbi och såg alltid till att han fick ett glas saft och en bit sockerkaka.

Emma och Stina vid Följsätter

Hon blundar där hon sitter. Så här har hon nog aldrig suttit. Alltid har det varit  något att göra. Men nu lyssnar hon till vindens sång i träden. Girigt andas hon in doften av sensommar. I år kommer inte havren att bli slagen. Det finns inte tid till det. Den kommer att vissna ner och lägga sig som en ledsen gulnad matta på åkern ned mot sjön. Det gör henne ont, men det kan inte hjälpas. Så kommer med ens ett starkt minne. Hon och flickebarnet på väg ned till sjön. Hand i hand. Hur de badade och tvättade sig och hur hon sedan satt hos henne på kammaren när hon somnade in. Smekte hennes kind. Hennes hjärta svämmade över av kärlek till detta barn. Så kände de alla. Även Nisse, Rudolf och Stina Den sommarveckan när hon kom på besök var den bästa veckan på hela året. Innan hon kom brukade Rudolf brukade fara in till Åtvidaberg och köpa medvurst i kubik eftersom flickan älskade charkuterier. Och hon själv brukade gå ut på morgonen och plocka smultron på strå och röra till chokladsmet som flickan fick till frukost. De älskade att skämma bort henne. Bädda in henne i kärlek.

Långsamt slår hon upp ögonen. Lustigt att bilen inte har kommit ännu. Så lättade de var när hon gick med på att flytta. Men det var inget svårt beslut, hon visste att det nya boendet inte skulle bli långvarigt. Hon har haft ont i magen länge och misskött sin hälsa genom dålig kosthållning. Hennes tid på jorden är snart över. Hon tittar upp för att för sista gången blicka ut över trädgård och sjö. Så märkligt. Har någon ändå haft tid att slå havren? Framför henne breder en stor generös gräsmatta ut sig. I motljuset anar hon siluetten av en gestalt som sakta rör sig mot den glittrande sjön. Hon reser sig. Förundrat känner hon att värken i magen är borta och att benen känns pigga som i hennes ungdom. När hon raskt går efter gestalten tittar hon upp mot vägen. Hennes hjärta slår ett dubbelslag vid åsynen av Rudolf. Han vinkar glatt samtidigt som han sätter ned stödet på sin cykel. Hon hör ett ljud och ser en soligt leende Stina hoppa ned från bänken och springa Rudolf till mötes. ”Fan, vad du varit borta länge” ropar hon där hon springer. Lydia skrattar lyckligt där hon går efter gestalten. Nu har hon kommit ifatt och kan inte längre bärga sig. Hon smeker henne på kinden. Den lilla flickan, Signes äldsta, har blivit en vuxen kvinna, ja till och med äldre än hon själv när hon lämnade Följsätter. I kvinnans ögon ser hon samma kärlek som sjunger i hennes bröst.

”Gun, ta min hand så går vi tillsammans ned till sjön.”

Gun och Gösta sommaren 2017

Följsätter sommaren 2017

Berättelsen bygger på intervjuer med Gun Backarp, systerdotter till Lydia som är huvudperson i berättelsen, Gösta Jonsson, som var pojken i Övre Holm samt Tord och Lena Lindkvist som har hand om Följsätter idag. Intervjuerna har kompletterats med uppgifter från kyrkoböcker.

Dela gärna det här inlägget

Lövvik

Plötsligt blir allt förunderligt stilla. De nyss så livligt kvittrande fåglarna tystnar. Korna stannar upp i sina rörelser och blickar mot människorna. Vad är det som händer? Till och med de glupska grisarna och energiska hönsen märker av förändringen och kommer av sig för en stund. Den ljusa sommardagen förvandlas på ett par minuter till skymning. Fast mamma har sagt att det kan vara skadligt för ögonen blickar den lilla flickan upp mot himlavalvet. Den mörka skivan lägger sig som ett perfekt anpassat lock och förvandlar värmekällan till ett svart klot med brinnande kanter. För ett ögonblick blir hon rädd att det var sista gången hon såg solen, men så ser hon skivan sakta röra sig. Hon slår undan blicken när solen, bländande vit, återfår sin storhet i takt med att den väldiga månkroppen fortsätter sin vandring runt jorden.

Solförmörkelsen är en unik händelse och blir ett av den lilla flickans två minnen från tiden i Lövvik. Året därpå, 1955, fyller hon fem år och flyttlasset går till Skogstorpet i Berg där de ska överta farbror Nils och faster Elsas gård. Det andra minnet är tillfället när hon låste in sig på rummet på övervåningen. Hon minns hur alla allt mer upprört bankade på dörren; pappa Folke, mamma Maja och syskonen Gun-Britt, Kerstin och Birgitta. Hon satt bara stilla på sin säng och tittade på den blänkande nyckeln i låset. Så förvånad hon blev när pappa en stund senare klev in genom fönstret! Utan att hon hade hört det hade han rest en stege mot husets gavel och klättrat upp.

Barbro ler vid minnet och skakar på huvudet där hon sitter på syster Kerstins balkong på Söderleden. ”Jag vet inte varför jag låste in mig.”

Familjens historia i Lövvik började år 1928 då Barbros och Kerstins farmor och farfar flyttade till torpet. Sonen Folke, sedermera flickornas pappa, var då sexton år gammal. När farfadern gick bort fjorton år senare tog Folke över gården. Vid den tiden hade han träffat Maja och första dottern, Gun-Britt, hade sett dagens ljus. Folkes mor Elin bodde kvar hos dem.

Lövvik i Värna socken år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Farmor bodde på källarvinden”, berättar Kerstin, ”åtminstone kallade jag hennes rum ovanför potatiskällaren så. Där hade hon en säng och kokmöjligheter. Men hon hade även ett sovrum i stora huset.”

Maja, Folke, Folkes bror Nils med hustru Elsa, farmor Elin och farfar Albin

Morfar Albert och mormor Hilma bosatte sig efter en tid i närheten, i torpet Lövdalen. Morfar som hela sitt liv hade varit ladugårdskarl gav svärsonen Folke ett handtag med djuren. Kossor, grisar, hästar och höns.

Mormor Hilma, Majas svåger och syster, Maja, Folke och morfar Albert

”Morfar var en liten man och jag vet att jag har ett foto någonstans där han står och håller två stora tjurar!” Kerstin skrattar. Barbro nickar. ”Den bilden minns jag också!”

”Jag kommer även ihåg”, fortsätter Kerstin, ”hur morfar en gång kom hem och sa att det var något konstigt med vår häst.”

Och nog var det något konstigt med hästen alltid. Den hade knall fall stupat i hagen och det visade sig, när polisen undersökt saken, att den blivit skjuten! Men varför? Och av vem? Det var onekligen mycket märkligt och den enda förklaring man fann rimlig var att djuret hade råkat ut för en tjuvskytt. En tjuvskytt som på håll, kanske från en båt i den närliggande sjön, hade sett det ljusbruna djuret och misstaget det för att vara en älg.

Mormor Hilma brukade, berättar Kerstin, sjunga visor för barnen och ibland berätta historier om förr i tiden. Till exempel berättade hon hur ungdomarna om lördagskvällarna ibland samlades vid vägkorsningen för att dansa. Någon spelman stämde upp på dragspel och så dansade de så att gruset dammade på vägen.

Folke (till vä) stolt vid sin första traktor. Det var dock, minns Kerstin, något fel på fordonet. Den spottade olja, vilket gjorde att hennes pappa alltid kom hem svartprickig efter en åktur.

I Lövdalen hade mormor Hilma några får. Dessa klippte hon med en gammaldags ullsax och lämnade ullen till garnpelle på Lagergrens i Åtvidaberg. Av garnet stickade hon strumpor till morfar. Kerstin minns också hur mormodern kärnade smör och gjorde egen ost. Och bakade så goda bullar, ”grisar” som barnen kallade dem. Hilmas sötebröd gjordes nämligen avlånga och utplattade och på så sätt så liknande de ett gristryne. Minnet av Hilma är särskilt starkt vid jultid då Kerstin alltid bakar några grisar av saffransdegen. De sedan länge sedan bortgångna lever kvar i våra minnen på de mest fantastiska sätt.

Vi tystnar och blickar ut på den fina utsikten som bjuds från Kerstins och Lars’ balkong på Söderleden. Sommaren står för dörren, allt är skirt grönt och utsökt ljuvligt. Allt det underbara ligger framför oss. En härlig känsla. Kerstin reser sig för att fylla på våra kaffekoppar och bjuder oss att ta mer av det goda brödet. Hon kan sannerligen baka goda bullar hon också.

”Jag gick i skolan i Värna och Björsäter”, fortsätter Kerstin ” och jag måste ha gått nära halvmilen till skolbussen varje dag.” Bussen gick från Kungsvikstorp och vägen som Kerstin och hennes systrar gick var en gångstig som gick genom skogsmarker, hagar och längs åkermarken fram till Kungsvikstorp. På vägen passerade de Kungsbäck där de fick följe av flera barn. Den sista skoldagen innan de skulle flytta från Lövvik till Skogstorpet kommer Kerstin ihåg att tant Ingeborg i Kungsbäck bjöd dem hembakad sockerkaka.

Kerstin är näst äldst i en syskonskara på fyra flickor. Hon har särskilda minnen från när de yngre syskonen Birgitta och Barbro föddes. Att mamma Maja väntade barn var inget man talade om och Kerstin lade inte heller märke till att hennes mage växte. Men så plötsligt en dag så försvann Maja. Kerstin kommer ihåg hur hon följde med sin far till Eds gård för att lämna mjölk och hur han där passade på att fråga om han kunde få låna telefonen.

Maja och Folke

”Så kom pappa äntligen ut från huset, satt upp på hästkärran och berättade att jag hade fått en lillasyster. Hela vägen hem till Lövvik låg jag i pappas knä och grät. Varför jag blev så ledsen minns jag inte.”

År 1955 flyttade familjen från Lövvik till Skogstorpet. Folkes bror Nils hade gått bort några år tidigare och faster Elsa orkade inte längre ensam ta hand om gården. När flyttlasset gick var Kerstin elva år och Barbro fem. I Lövvik flyttade de sista permanentboende in. När de så småningom flyttade blev Lövvik ett sommarhus. Idag hyrs torpet av ett jaktlag.

Kerstin avslutar: ”Vi syskon talar då och då om tiden i Lövvik och våra minnen därifrån. Min syster Birgitta talade alltid om den arga tuppen i hönshuset som hon var tvungen att passera på vägen till dasset. Genom åren har vi besökt Lövvik tillsammans några gånger. Det är ju vårt ursprung.”

Berättelsen bygger på intervjuer med Kerstin och Lars Kjellertz samt Barbro Mojlanen.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Skogstorp

Hon föddes i Högboda i Björsäter år 1938. När hon var tre år gammal flyttade hon och lillasyster Birgitta med sin mor Linnea och far Bertil till Skogstorp i Mormorsgruvan. Bertil var skogsarbetare under Baroniet Adelswärd och nu skulle han och Linnea dessutom bli torpare. Ett eget litet lantbruk med djur; kossor, kalvar, gris och höns. Och en häst förstås – så att de kunde plöja och köra timmer. För det var ju med hjälp av timmerkörningen under vinterhalvåret som arrendet skulle betalas.

Linnea och Bertil hade träffats när de arbetade som piga och dräng i Tranebo hos Erik och Tyra Fallman. De gifte sig i Östra Ryds kyrka på påskafton år 1938. Märta föddes i oktober. ”Det första barnet går man aldrig länge med” brukade Linnea skoja.

Bara något halvår efter inflyttningen skulle Skogstorp renoveras och få en välbehövlig ansiktslyftning. Det var välkommet även om själva renoveringen var en prövning. Linnea lagade mat på spisen som provisoriskt hade pallats upp tegelstenar i källaren. Märtas allra första minne är från denna tid. Så gott som dagligen fanns det folk i huset som murade och snickrade. Märta var bara tre år och tyckte att det var ofantligt spännande. Med en egen liten hacka hjälpte hon murare Axelsson att skrapa murbruk.

Under åren i Skogstorp får Märta och Birgitta fyra syskon; Irene, Inger, Ethel och Ebbe. Barndomen då var en helt annan än den som barn har idag. Då fanns det inte tid för lek på samma sätt. Men det var givetvis inget man reflekterade över. Sådant var livet. I tidig ålder fick Märta hjälpa till att ta hand om syskon och hushåll när Linnea och Bertil skötte lantbruket.

När det var sommar och Märta hade ledigt från skolan brukade Linnea sätta en deg som Märta fick baka ut. Alltid på fyra liter. Vetedeg den ena dagen och rågbröd den andra.

”Det tog mig en hel dag att baka brödet. Jag minns att det var en utmaning att hålla jämn temperatur i vedspisen. Sedan skulle jag gå ut med kaffekorg till mamma och pappa halv tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen.”

Som äldsta barn föll det på Märtas lott att ta hand om sina yngre syskon. Hon minns med ett leende de veckor som alla barn utom hon låg sjuka i mässling. ”Det var så härligt, jag fick ha mamma och pappa helt för mig själva och sitta ensam med dem vid matbordet. Det var så lugnt och skönt.

Då andra världskriget pågick och Bertil var inkallad var Linnea och barnen ensamma under långa perioder. ”Tänk dig”, säger Märta, ”mamma var ensam med lantbruket och sex barn. Och då fanns det inga moderniteter.” På ålderns höst när Linnea och Bertil flyttade till en lägenhet i Eksätter brukade Linnea skrattande påpeka: ”Tänk om vi förr hade haft bara hälften av de bekvämligheter vi har nu!”

Linnea var en streber på alla sätt. Hon började så småningom arbeta som brevbärare. Hon körde moped på sina sträckor. Så lades sträckorna om och blev så pass långa att det krävdes en bilburen brevbärare. För att kunna fortsätta skulle Linnea bli tvungen att ta körkort.

”Jag hade”, ler Märta, ”tagit mitt körkort strax innan. Mamma tog helt sonika mina böcker och började läsa.” Vid 43 år ålder tog Linnea sitt körkort. ”Aldrig hade jag väl trott att vi skulle ha en bil i vår familj, men så helt plötsligt hade vi en!”

Märta tittar på Johan Thorins tidiga bild på Skogstorp och konstaterar att det var så det såg ut på hennes tid också.

”Här vid staketet rann en liten bäck. Där fick vi barn inte hållas, men det gjorde vi förstås ändå. Och ibland trillade vi i.”

Hon minns ovädret den där dagen när hon och Birgitta var små. Tillsammans med sina föräldrar hade flickorna varit ute i ladugården och mjölkat kor. När de var klara regnade och åskade det häftigt. Märta sprang före in i boningshuset. Efter kom Birgitta tillsammans med Linnea och Bertil som bar en mjölkkanna mellan sig. Kannan skulle ställas i källan för att kyla mjölken som dagen därpå skulle köras till mejeriet i Åtvidaberg. Så hör Märta en hög smäll. Åskan hade slagit ner taggtråden som löpte längs staketet och ner i kannan. Allt gick bra, men sedan den dagen var Birgitta åskrädd.

Vid Nedre Skogstorp år 1928 bodde Set Hjalmar Lind, skogsarbetare och torpare, och hans hustru Augusta Matilda Andersdotter. De fick sammanlagt elva barn, de flesta utflugna när bilden togs.

Övre Skogstorp år 1928. Här bodde Gustaf Viktor Ferdinand Eriksson tillsamma med sin syster Karolina Olivia Eriksdotter. På Linneas och Bertils tid bodde Gerda och Gustaf Johansson här.

Berättelsen om Skogstorp bygger främst på Märta Anderssons berättelse.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget