Kategoriarkiv: Gamla åtvidshus

Norrtorp

På den låga köksbänken samsas jordgubbstårta, rabarberpaj, kakor, bullar, glass och frukt. Det vankas födelsedagskalas och till Christinas glädje medger vädret att firandet äger rum ute på torpet. Det är inte vilken födelsedag som helst, nej, det är den där speciella som förr i tiden resulterade i en klassisk bild. Hur många har inte i äldre släktingars album sett en allvarsam människa bakom ett hav av blommor? Och man häpnar över hur gammal personen på bilden ser ut. Han eller hon fyller ju bara femtio år! Det är stor skillnad nu från då. Det är svårt att föreställa sig ungdomliga Christina på en motsvarande bild. Hur många kalas som kan ha firats här vid Norrtorp kan man bara fantisera om. Har flera, liksom idag, valt att duka långbord i den grönskande trädgården? Förmodligen.

Under större delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet beboddes torpet av flera generationer Birgersson. Det firades säkerligen många födelsedagar, dop och vigslar här under alla de åren.

Norrtorp år 1928. Foto: Johan E. Thorin

Tittar man noga i markerna kan man se spår av en äldre väg. Den letar sig fram i landskapet och passerar nära boningshuset, såsom vägarna förr i tiden gjorde. Där Christinas och Uffes nybyggda garage idag ligger låg det för länge sedan en liten handelsbod. Tänk att det på platsen som nu är så lugn och stillsam låg en affär! Att människor kom dit och handlade. Fascinerande. Men då bodde folk permanent i de kringliggande gårdarna och det var långt mycket besvärligare än idag att ta sig till tätorten. Men hade det inte varit för herr Andersson som kom på besök till Norrtorp för ett par somrar sedan så hade vi inte vetat om handelsbodens existens.

I slutet av 1930-talet flyttade den sista familjen Birgersson ut från Norrtorp och Anderssons flyttade in. Gerhard och Sara tillsammans med barnen Maj-Britt, Eva-Lisa och Karl-Gerhard.

”Herr Andersson? Det måste ha varit min bror Kalle” förklarar Eva-Lisa, 87 år. Hon är den enda av syskonen som lever idag. Tillsammans med Dalia tar hon emot i sin fina lägenhet i centrala Linköping. Dalia är en liten bulldogg med stora, klotrunda ögon och svartblank päls som bor i samma hus men om dagarna har Eva-Lisa som dagmatte. ”Alla som vill lära känna nya människor borde skaffa hund”, påpekar Eva-Lisa och berättar skrattande att Dalia har ett särskilt gott öga till det manliga människosläktet och att hon på kort tid har lärt känna samtliga byggnadsarbetarna på gatan intill.

När Anderssons kom till Norrtorp var handelsboden sedan länge nedlagt, men Eva-Lisa minns att man pratade om den. Hon minns också det stora fina köket i Norrtorp med de, för tiden, moderna köksluckorna och hon kommer ihåg det äldre paret som bodde på övervåningen. ”Mannen var snäll, men jag var väldigt rädd för tant Emilia. Jag tyckte att hon såg ut som en häxa!”

Den då åttaåriga Eva-Lisa och Emilia kunde ha fått en bättre start. Strax före inflyttningen till Norrtorp hade Eva-Lisa drabbats av blodförgiftning och hon var fortfarande omtöcknad den dag hennes mor bjöd ner Emilia på kaffe. Eva-Lisa smakade en kaka och frågade varför hennes mamma hade bakat så underliga och salta kakor. Vad hon inte visste var att det var Emilia som bjöd på fikabrödet. Allt sedan den dagen var Emilias och Eva-Lisas relation minst sagt frostig. När det äldre paret så småningom flyttade kunde Eva-Lisa andas ut och Gerhard och Sara inreda sovrum på det övre planet.

Ett tjugotal år senare, år 1957, är det Anderssons tur att flytta ut och en ny familj flyttar in. Och om det inte hade varit liv och rörelse på gården tidigare så blir det garanterat det nu. Lars-Erik och Birgit Säberg får tio barn och även om de äldre syskonen flyttar ut innan de yngsta föds så bor det sammanlagt två vuxna och åtta barn i torpet på tre rum och kök. Och till det ska tilläggas att det tredje rummet betraktades som finrum och användes enbart vid högtidliga tillfällen. Så i realiteten samsades den stora familjen i två rum och kök.

Det råder uppsluppen stämning när tre av syskonen träffas för att berätta om Norrtorp. Maritha, Roger och Bergliot tillhör de äldsta i syskonskaran. Berättelserna från barndomens Norrtorp avlöser varandra och ger upphov till många muntra skratt. Jämte skildringarna om dråpliga händelser vittnar berättelserna om gemenskap och om respekt och kärlek till varandra.

”Det var så konstigt i Norrtorp – det var som om det fanns en osynlig järnring runt gården. Man släppte inte så lätt in någon annan.” Det är Bergliots man Göran som flikar in kommentaren. Under samtalets gång blir det tydligt att de starka banden och sammanhållningen i mångt och mycket formades av tyckanden och tänkanden från omgivningen som i sin tur bottnade i familjens sätt att leva.

”Vi var en generation fel och levde så som våra föräldrar hade levt.”

Trångboddheten och utedass var en sak. Under de tidiga åren levde man utan de moderniteter vi idag är vana vid. Vatten drogs in till köket från en näraliggande källa och värmen i huset kom från två oljekaminer och vedspisen i köket. Badade gjorde man i sjön eller i balja. Under den kalla årstiden samlades tvätten på hög för att, när våren kom, kunna bykas och sköljas i sjön. Tvätten brukade sysselsätta Birgit under flera månader. Det var först i slutet av 1960-talet eller början på 1970-talet som det installerades en tvättmaskin i huset.

Barnen fick hjälpa till från tidig ålder. De minns somrarna när höet på gammaldags vis skulle handräfsas och lassas på vagn. Lars-Erik tillät inte att enda strå lämnades kvar på marken. När barnen efter en klibbig dag på åkern ville springa till sjön och bada sa pappa i allmänhet ifrån – ”ni kan inte hålla på och bada, ni blir helt urlakne sedan.” Skulle de prompt bada när de åkte hemåt fick de hoppa av vagnen i farten, kasta sig i sjön och springa ifatt vagnen. För regnet hängde som de minns alltid i luften och det var bråttom, bråttom, att få in höet under tak.

Barnen hade sina sysslor och var vana att hjälpa till, men föräldrarna hade nog inte räknat med deras initiativförmåga när det kom till hantering av dasset. En av sönerna hade noterat att det var dags att tömma och kom fram till att det inte skulle behöva vara så komplicerat. Han går från tanke till handling och slänger i en tändsticka som snabbt tar fyr av pappret. Mamma Birgit befann sig vid tillfället i köket när ett av barnen kommer inrusande och skriker att dasset brinner. Hon tittar ut och ser en rökpelare stiga upp vid ladugården. Dasset låg nämligen i änden på ladugården och där på övervåningen förvarades den snustorra halmen! Halm som lätt kunde ta eld och om det hände skulle hela ladugården vara ett minne blott. Det hela slutade dock lyckligt, tack vare Birgits handlingskraft.

Apropå initiativförmåga så berättar syskonen hur pappa Lars-Erik höll på att få slag den dagen han i hönsens inhägnad mötte en flock fasaner. ”Det fanns så mycket fasaner i skogen och en dag fick vi för oss att vi skulle mota ner dem till huset. Hönsen blev inte så glada, de vågade inte lämna hönshuset så länge vildfåglarna var kvar.”

Om mamma Birgit var den drivande och tekniskt kunniga så var pappa Lars-Erik den ängsliga som tidvis satt hopsjunken över köksbordet och gruvade sig över hur de skulle få ekonomin att gå ihop. Han var också, vilket stråna på åkern, vittnar om väldigt ordningsam. ”Han var en superpedant” slår de tre syskonen fast. Han skötte allt med största noggrannhet och putsade traktorn med pensel.

Och man fick helst inte röra Lars-Eriks dyrgripar. I den gamla boden nedanför huset stod sedan faderns ungdom en nedplockad Triumph motorcykel. ”Jag brukade smyga dit då och då och titta på den” berättar Roger som tretton år gammal bestämmer sig för att han ska få igång Triumphen. Kolven tog han med till skolan där han putsade upp den. Verktyg lånades av arrendatorn i Galmsås.

”Jag kommer ihåg den dagen jag till slut kunde hälla bensin i tanken. Jag visste att pappa satt i köket. Jag startade, såg en gnista och så hoppade cykeln igång!” För första gången på 35 år tas motorcykeln ut ur boden. Lars-Erik måste ha hört motorljudet för han kommer nedrusande och undrar vad Roger har tagit sig till. Det hela slutade med att Lars-Erik med stövlar på fötterna tar en sväng på motorcykeln, ställer in den i garaget och förbjuder Roger att röra den igen.

”Men jag hörde att pappa under återstoden av sin levnad tog ut motorcykeln en gång varje sommar och körde en sväng.”

Vi har kommit en bit in på 2000-talet när familjen Säberg, de sista permanentboende, lämnar Norrtorp. Idag är det Christinas och hennes familjs älskade sommartorp och nu är det således dukat till kalas. Och på köksbänken i det kök som var så modernt när Eva-Lisa och hennes familj kom hit står bakverken och väntar på gästerna. Tänka sig att det en gång i tiden satt en liten förskrämd flicka här och bet en tugga av en salt kaka. Och tänka sig att det för inte alls länge sedan stod en hårt arbetande mor här och kokade vatten till vårbyken.

Berättelsen bygger på intervjuer med Eva-Lisa Andersson, Christina Andersson, syskonen Säberg samt kyrkoboksmaterial

Dela gärna det här inlägget

Ämtenäs

Det klingade så bekant

Det är september år 2017. Sommaren har varit regnfri, men kall. Det har dock inte på något sätt hindrat Lena Edström och hennes familj från att tillbringa all ledig tid i sitt nya sommarparadis. De vuxna sönerna Tobias och Emil har köpt varsin minimotorcykel och lekt som om de vore barn igen. Det har flugits med drönare som fastnat i trädtopparna, badats i Virken, påtats i trädgården och pysslats med huset.

”Jag skulle vilja bo här för alltid”, utbrister Lena, ”det är helt underbart här!”

Så pass underbart att hon under midsommarveckan inte kunde ge sig till tåls tills resten av familjen följde med utan åkte ut och sov ensam en natt.

”Det gör jag inte om”, säger hon med eftertryck, ”det blev väääldigt mörkt här ute! Fast jag drog ner rullgardinerna jättetidigt kändes det kusligt.”

Det var en arbetskamrat till Lena som tipsade om sommarhuset som skulle bli ledigt för uthyrning. Ämtenäs, så hette det. Lena tyckte att namnet klingade så bekant. Men var hade hon hört det förut?

Det långa röda huset har två ingångar och några initialer och ett årtal pryder överkanten på den ena. ”TA LD 1916”. Theodor Adelswärd och Louise Douglas. Men varför 1916? Lät Baroniet renovera gården då? För visst måste väl gården vara äldre? Lenas frågor är många.

Genom köksfönstret ser vi det lilla sädesmagasinet. Och framför magasinet den lilla lövade stången från midsomras. Då var hela familjen samlad. Sönerna Tobias och Emil, dottern Linnea och sambon Stefan. Det första barnbarnet, Tobias dotter, Olivia tultade glatt runt i fin röd klänning och med blomsterkrans på huvudet.

”Så kom jag plötsligt på var jag hade hört det! Ämtenäs har omnämnts med min mormor och hennes föräldrar. Mormor dog när min mamma bara var tio år, men jag vet att jag har sett ett foto på mormor stående framför Ämtenäs.”

Lena rynkar på pannan och ser fundersam ut. ”Men huset mormor liknar inte alls dagens Ämtenäs. Jag får inte riktigt ihop det. Men jag har förstått att mormors far Albin växte upp här. Visst är det väl märkligt att några enkla torpare hade sådant stort hus?”

Den ursprungliga stugan

Tre år innan Barbro ser dagens ljus flyttar hennes föräldrar Eric och Anna samt storebror Lars-Erik till Ämtenäs. Erics arbete i skogen ska nu kompletteras med ett mindre jord- och lantbruk. De båda barnen växer upp bland hästar, kor, höns, grisar och katter. Och, inte att förglömma, getterna Baggen och Begga. Nya getter varje år, men samma namn. Getter som barnen skötte om och matade med nappflaska.

Barbro och Lars-Erik med Baggen och Begga. Foto tillhör Barbro Johansson

Barbro minns så väl det stora huset med de två ingångarna, en finingång och en köksingång. I husets undervåning fanns ett stort lantkök, ett finrum, ett sovrum och ett stort skafferi som man kunde gå in i. På övervåningen fanns ”slätta”, det vill säga den stora hallen som var stor nog att rymma både lekande barn och mor Annas vävstol. I vardera änden av övervåningen fanns ett sovrum med garderober under snedtak. På den här tiden fanns det varken el eller vatten i huset. När man skulle gå på toaletten fick man uppsöka dasset som låg vid ladugårdsgaveln, lägligt placerad vid dyngstacken. Dricksvatten hämtades i en källa bakom huset.

I granntorpet Staksundet bodde familjen Andersson. Här fanns Claes och Ulla som var jämngamla med Lars-Erik och Barbro. Barnen lekte så gott som dagligen och de båda familjerna umgicks flitigt. Tillsammans gav de sig ut i naturen och plockade bär, fiskade och fikade. Familjen i Staksundet var, liksom många, självskrivna gäster till den årliga midsommarfesten.

Här firas mor Annas 35-årsdag. I nedkant ser vi Anna längst till vänster med Barbro i knät och Lars-Erik bredvid sig. Sedan följer Klas och Eva med Ulla i knät. Foto tillhör Barbro Johansson

 

Den lilla bergsknallen framför huset kallade Barbro och hennes vänner för ”berget vid Ämtenäs”. Foto tillhör Barbro Johansson

”När mamma och pappa ordnade midsommardans stod glädjen högt i tak, 1946 var första gången. Pappa åkte planvagn med hästen Sonja och hämtade hem bröd, socker och kaffe. Vi hälsade våra grannar och vänner välkomna och de kom i långa rader på cykel, barnvagnar, traktor, båt och lövad lastbil. Vi dukade långbord på gården.”

Till kvällen dansades det i logen och Barbro berättar hur man det sista året fick stötta upp golvet underifrån.

”Jag minns hur golvet gungade och hur nervösa alla var att det skulle braka ihop” skrattar Barbro och bläddrar i den digra samlingen av fotoalbum och nedskrivna minnen.

”Jag ska ha en gammal bild på Ämtenäs här någonstans. Ja, titta!”

Barbro visar en svartvit bild. På baksidan finner vi jämte rutan för frimärke rubriken POST CARD. En thorinsk bild som blivit till vykort. ”Emtenäs lilla stuga” har någon omsorgsfullt präntat på ena sidan. På adressraderna återfinns en rad namn.

Foto: Tillhör Barbro Johansson

Anna och August bodde i Ämtenäs under 1900-talets början. De hade tre döttrar, Edla Maria (Maja), Karin Elisabet och Evy Märta Fredrika. Konrad var August yngre bror och Olga och Lisa hans svägerskor. Vem som är vem på bilden är oklart. Sällskapet står framför en byggnad som inte alls ser ut som dagens Ämtenäs.

”Det är det gamla huset” berättar Barbro. Dagens Ämtenäs, förklarar hon vidare, byggdes år 1916, det vill säga det år som står ovanför ena ingången. ”Den ursprungliga stugan finns på baksidan.”

År 1928 hade Ämtenäs en ingång. Den lilla stugan skymtar på högersidan. Foto: Johan E. Thorin

När Lena får se det gamla vykortet som Barbro har i sin ägo känner hon igen huset och – är det inte hennes mormor Helga på kortet? När hon granskat det en stund ändrar hon sig. Nej, det är nog inte mormor trots allt.

Snart slår jag ihop i en hög

Vid 1800-talets mitt växer de två bröderna Albin och August upp vid Ämtenäs. De har ytterligare en bror samt fyra systrar. Men Albin, den äldste sonen, och August, den yngste sonen, kommer till skillnad från de andra att stanna vid sitt födelsehem. De gifter sig, får barn och efter något år flyttar Albin och hans familj till torpet Högtomta på Ämtenäs ägor.

Familjen på Barbros kort är den yngste sonen August och hans familj. Den äldste sonen, Albin, är Lenas mormors far. Barnen på bilden är således kusiner med Lenas mormor Helga. Den mormor som dog så tidigt att hon bara sett henne på bild. Den mormor som hon inte vet så mycket om alls. Kanske togs bilden på Albin och hans familj framför hans föräldrahem samma dag som bilden på August och hans familj?

Flygfoto på Ämtenäs där vi tydligt ser den lilla ursprungliga stugan. Foto tillhör Barbro Johansson

Med undantag för några år i Åtvidaberg där Albin arbetar som snickeriarbetare så växer Helga och hennes fyra syskon upp i Högtomta. Femton år gammal flyttar hon hemifrån för att arbeta som piga i Åtvidaberg. Och om kopplingen mellan Barbros gamla bild och Lenas mormor känns fascinerande så stannar inte den här berättelsen där. Det visar sig nämligen att Helga tar tjänst som piga hos kassör Hallerström. I fem år arbetar hon och har sin bostad i det stora röda huset på tomt 2 Ö. Ålunda. Hallerströms villa som långt senare kom att rymma Ålunda dagis. Den villa som Lenas bror Uffe år 1998 köper, renoverar och gör till sitt hem. Att deras mormor hade koppling till Uffes hus hade varken Lena eller Uffe en ingen aning om. Lena meddelar:

”Jag pratade precis med brorsan om detta! Snart slår jag ihop i en hög!”

Kassör Hallerströms villa tidigt 1900-tal. Foto: Ulf Edström

Berättelsen bygger på intervjuer med Lena Edström, Göran Wall och Barbro Johansson samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniets fotobok på facebook som du hittar här: Baroniet Adelswärds fotobok

Dela gärna det här inlägget

Fjärsbo

Vi hör honom innan vi ser honom. Pinnar knäcks och hans trötta fötter sparkar iväg stenar och kottar som ligger i hans väg. Kläderna är till lika delar slitna och trasiga, stövlarna var inte hela första dagen han använde dem och nu hänger de knappt ihop, hans hår och långa skägg är tovigt och ovårdat. Hans höfter värker. Vem hade trott att kriget mest handlade om detta ändlösa marscherande? Något enstaka fältslag har han varit med om och det var inte angenämt vare sig under tiden det pågick eller efteråt. Men i huvudsak har de mest ägnat sig åt belägringar och stormningar. Utrustad med musköt eller pik har han med hjärtat i halsgropen utfört de order han tillgivits. Men nu är kriget äntligen slut. Snart är han hemma och ska så förbli. Han ser fram mot att träffa sönerna Zachris och Israel. Men sin hustru, hur känner han inför henne? Även han har hört ryktena som säger att Ingeborg haft umgänge med Nils Holstensson, legodrängen. Ryktet låter också säga att hon har fött en oäkting. Hur det förhåller sig kommer han snart bli varse, för nu ser Per äntligen gården.

Fjärsbo sett från infartsvägen år 1928. Foto: Johan E Thorin

Det krig som man senare kom att kalla trettioåriga kriget hade pågått i drygt tio år innan Sverige år 1630 sällade sig till de krigförande länderna. Tjugofemårige Per Hansson från Kättilstad socken tar värvning redan första året. Han blir fänrik vid Östgöta Infanteriregemente, fotfolket som det också kallades, och som betalning fick han rätt att bruka kronogården Fjärsbo.

Fjärsbo sett från sjön år 1928. Foto: Johan E Thorin

Två år efter Sveriges inträde i kriget stupar den svenske kungen Gustav II Adolf och hans blott sexåriga dotter Kristina blir drottning. I tjugotvå år regerar hon över stormakten Sverige innan hon abdikerar. Ytterligare två år senare, år 1658, avlider från fänrik Per Hansson. Enligt källor på nätet var dödsorsaken syfilis. Sonen Zachris åberopar inför tinget sin rätt att bruka Fjärsbo, vilket han ges rätt till. I slutet av 1700-talet kommer gården att höra till det adelswärdska fideikommisset.

Marken runt gården är omvittnat stenig och under generationer hade man slitit och samlat sten i stora rösen. Ryktet som säger att gården alltid bebotts av starka och arbetsamma människor stämmer otvivelaktigt. Armstyrka och envist tålamod har här varit av nöden. Och vilka har då, förutom Per, Ingeborg, Zachris och Israel, bott här? Till gården har det som mest hört tre hus och två ladugårdar. Det ena huset revs i mitten av 1900-talet och de två andra har under årens lopp både byggts till och gjorts mindre. I det större huset rymdes flera lägenheter. Antalet familjer som samtidigt och under årens lopp har bott vid gården är således många.

Under 1870- och 80-talen kommer tre familjer inflyttande. Det är Svenssons, Mattsons och Rothmans. Peter August Svensson står som brukare till en tredjedel av Fjärsbo. Av hans och hustrun Anna-Karins nio barn är det den näst äldsta sonen Johan som senare tar över. Denne Johan eller snarare hans barn har vi hört om i tidigare berättelser. De flyttade nämligen till torpet Stensätter år 1924. Kommer ni ihåg Sven och Erik som spelade hartsfiol hos disponenten i Villan och skrämde slag på folk där de gömde sig under bron vid templet. Om inte, så läs här: Stensätter.

Ingrid Mattson, Anna (efternamn saknas), Alva Rothman och Stina Rothman. Foto: privat

Ungefär tio år efter att Svenssons kommit till Fjärsbo flyttar familjen Mattsson hit och det är så småningom barnbarnet Ingrid, hennes man Karl som är skogsarbetare, och deras barn som kommer att bo vid gården. Denne Karl som under ett arbetspass hugger sig i benet med yxan. Sonen Bo Rosengren som idag är 78 år berättar:

”Det fanns ingen telefon i Fjärsbo utan pappa fick svepa något lakan kring benet och gå till skogvaktarbostället Åbacka för att ringa.”

Bo minns också när gården äntligen utrustades med telefon och elektricitet. ”Det fanns bara ett telefonnummer till Fjärsbo så växeltelefonisten i Åtvidaberg ringde en signal om samtalet skulle till den ena familjen och två signaler om det skulle till den andra.”

Och han minns proceduren när de skulle ringa till hans moster i Ömmelsbo, knappt en mil från Fjärsbo. Man vevade på telefonen för att kopplas upp till telefonisten i Åtvidaberg. Hon kopplade samtalet vidare till Rimforsa, som i sin tur kopplade till Kättilstad där man slutligen kunde be att få bli kopplad till Söderö nummer 33, vilket var mosterns telefonnummer.

Den tredje familjen hette Rothmans. Det var Johan Erik, Anna Rebecka och barnen Carl Verner och Astrid Maria. Carl Verner flyttade så småningom därifrån, men kom tillbaka när det var dags att ta över. Carl Verners son Sven minns hur han som tolvåring kom till gården. Fadern var, liksom Karl Rosengren, skogsarbetare och från tidigare år fick Sven och hans syskon hjälpa till med skogsarbetet. Sven berättar:

”Efter ungefär ett halvårs sjukdom avled min far i cancer i juli 1932. Han efterlämnade inte bara hustru och sex barn utan också dålig ekonomi på grund av sjukdom och dåliga tider. Det var kämpiga år som följde. Erik och Anna hade flyttat hemifrån men mor, Stina 22 år, jag 20 år, Gunnar 17 år och Nils 10 år måste nu på något sätt ro det hela i land. Med förenade krafter lyckades vi. Eftersom jag var den äldste av bröderna, blev det största ansvaret också mitt. Tack vare att ett sågverk startade vid Viresjö så fick vi mycket körslor dit. Vägarbete gav också en extra inkomst. Alltså var det arbete, arbete och åter arbete som gällde. Fem år efter fars död kunde vi så till slut känna oss skuldfria.”

Fram till 1980-talet tjänade fortfarande det ena av de två husen som permanentbostad medan det andra hyrdes ut som sommarhus. Mellan 1968 och 1988 var Oskar och Sonja Haglund och deras döttrar Inger och Gudrun sommargäster i Fjärsbo. Systrarna minns den första sommaren när de målade om huset. Hur Gudrun balanserade på två ihopsnörade stegar för att nå gavelsidan.

Oskar, Sonja tillsammans med en god vän som hjälper till att göra båten någorlunda sjöduglig. Foto: privat

De minns den knappt sjövärdiga båten som tog dem på fisketurer i gölen om sommaren och pappa Oskars stora trädgårdsland där Gudruns dotter Camilla plockade ”klubba på skaft” (morot).

Inger och Oskar. Foto: privat

De ler vi minnet av hur deras far värnade så pass om svalorna som hade sina bon i boden att han väntade att stänga igen för vintern tills fåglarna flyttat ut i november. Och de berättar om älgarna som frustande simmade över gölen, skafferiet man kunde gömma sig i, åskan som slog ner och kastade eldkvastar på de utanpåliggande ledningarna och sist, men inte minst, alla ungdomsfester och släktkalas de bjudit in till på Fjärsbo.

Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket slit och så mycket nöje under alla dessa år vid gården i skogen. Husen har renoverats och byggts om – men de står där än idag. Gölen som idag stillsamt blickar upp mot himlen och inväntar nya sekelskiften är densamma som när Per kom gående i skogen efter att ha upplevt krigets vedermödor. Den göl som enligt tidigare hyresgäster innehåller ålar tjocka som kvinnolår, berättar Sofia och Johan Frithioff.

Familjen Frithioff och Ekberger

”Även om det inte stämmer så är det något i gölen, helt klart” bekräftar Johan. Något som med krafttag kan ta tag i ett fiskespö och ge en gädda ett rejält bett över ryggen.

Det var hans morbror som år 1990 började hyra Fjärsbo. Året därpå fick morbrodern sällskap av sin syster, Johans mamma Marion Ekberger och lite senare sällade sig även Johan, Sofia och barnen Adrian, Elias och Dexter till sommargästerna. Sedan mitten av 2000-talet arrenderar de båda husen. Att det är ett välkommet uppbrott från lägenheten i Linköping står klart även om Adrian längtar efter sina tevespel. För sedan 1989 saknas elektricitet på gården.

”Men nu har vi alla fall kylskåp”, berättar Sofia glatt, ”och det är minst sagt revolutionerande!” Tidigare har de nämligen fått fara fram och tillbaka till Åtvidaberg eller be snälla grannar att frysa deras dunkar med vatten. Vår rundvandring i dagens Fjärsbo avslutas i Marions hus. Tänk att det hus som genom historien har bebotts av så många familjer idag rymmer en person och en bengalisk katt.

Marion Ekberger har målat den fina tavlan av Fjärsbo.

På den direkta frågan om det spökar i Fjärsbo svarar Marion genast jakande och hon berättar att ett av spökena är en man som var soldat i trettioåriga kriget och dog av syfilis. Minsann! Och ja, jag kan nog tycka att mannen som går bredvid oss i trådslitna kläder, stövlar som sett sina bästa dagar, långt hår och skägg förundrat ser sig omkring i huset. Det är inrett i indisk stil och han har väl aldrig sett på maken! Han rynkar på näsan? Vad är det som doftar? Rökelse? Han skakar tveksamt på huvudet. Och om han har funderat över var Marion håller hus under vinterhalvåret så får han nu äntligen svaret. Hon flyttar till ett främmande land som han aldrig har hört talas om. Indien. Där driver hon en restaurang där det lagas svensk mat. Restaurang vet inte Per vad det är, men svensk mat känner han förstås till. Han kämpar hårt för att se till att det åtminstone en gång per dag står sill, hårt bröd, en gnutta smör och gröt på bordet. Och ibland till och med en sup.

Hur Ingeborg reagerade när hennes man öppnade dörren till huset i Fjärsbo den där dagen vid 1600-talets mitt vet vi inte. Kanske hade hon levt i tron att Per hade stupat i kriget? Kanske hade hon inte överlevt alla år utan en man som slet vid hennes sida och det var på så sätt Nils kom in i hennes liv? Så vad hände nu? Blev hon förvånad, glad, bekymrad, ledsen eller kanske lättad av att se Per? Det vi vet är att hon tillsammans med legodrängen ställdes inför tinget den 17 maj 1650 och dömdes för enfalt hoor (sexuell förbindelse mellan två personer av olika kön varav den ena person är gift och den andra ogift) att plikta efter ”Guds lag”. På den här tiden innebar det med största sannolikhet att plikta med sitt liv. Men någon avrättning blev det aldrig. Förmodligen mildrades deras dom av Göta Hovrätt. På vilket sätt de bestraffades vet vi emellertid inte. Så fortfor livet vid Fjärsbo och kanske fanns det redan då något stort i gölen som låg där och bidade sin tid?

Berättelsen bygger på intervjuer med Johan och Sofia Frithioff, Marion Ekberger, Bo Rosengren, Gudrun Thornberg, Inger Haglund Ohlander och Barbro Johansson samt en skrift författad av Sven Rothman och slutligen kyrkoboksmaterial och information på nätet.

Dela gärna det här inlägget

Följsätter

Dröjande, som vill hon ta farväl av varje enskilt trappsteg, går hon ned till undervåningen. Hur många gånger har hon inte satt sina fötter på de nötta stegen utan att tänka på att en dag skulle bli den sista? Som liten sprang hon obekymrat nedför trappan för att bege sig till skolan eller hjälpa mor och upp igen på kvällen för att sova. Det var först när far och mor var borta och hon och syskonen tog över som köket blev hennes sovplats. Hur många gånger har hon inte rest sig med värkande knän efter att ha skrubbat träet så det doftade såpa och sken som nytt? Säkert hundratals gånger. Hon känner var spricka, var ojämnhet. Hon kan till och med erinra känslan av den mjuka inbuktningen på sista avsatsen där trappan möter hallgolvet.

Följsätter år 1928. Fotograf: Johan E Thorin

Hon suckar lätt och rycker på axlarna. Hon är inte van att vara så känslosam. Andra skulle förvånas över hennes plötsliga sentimentalitet. Tur att de inte ser henne då! Hon är känd för att vara barsk, kanske till och med kärv. Men i alla fall bestämd. Hon är den som tar kommandot, som styr och ställer. Det har varit nödvändigt. Men nu vilar hennes blick på krokarna på väggen och hon känner att det sticker i ögonen och svider i bröstet. Så nakna de är utan brödernas gröna vadmalsvästar som doftade skog och hårt arbete. Under kläderna brukade deras stövlar så prydligt uppradade. Nu gapar golvet tomt.

Nisse och Rudolf, så tysta och försynta, men lika hårt arbetande som hon. Medan de var i skogen och högg träd och släpade timmerstockar höll hon hemmet skinande rent och såg till att det fanns mat på bordet. Och skötte om hönsen och kossan. Och Stina förstås. Hon slår genast undan tanken på Stina. Det blir för svårt att tänka på.

Väggarna tittar på en och samma gång skamset och förebrående på henne när hon tyst, nästan smygande, går in i köket. Var är kökssoffan verkar de undra – den ska ju stå här i hörnet! Och var är bordet, stolarna och husgeråden? Möblerna och sakerna som har funnits där i närmare sjuttio år, ja allt sedan den dagen Emma och Set bosatte sig i torpet. Då, när de var nygifta, år 1895. Emma och Set – hennes mor och far. Hon kan se den gamla Emma framför sig där hon satt i kökssoffan med långa kjolar och huckle. Drickandes kaffe på fat med en sockerbit mellan de illa medfarna tänderna.

Kanske var det hennes mors önskemål eller så var det hennes eget – att som äldsta dotter förbli här och ta hand om bröderna och framför allt Stina. Hon minns inte längre hur det gick till. Men Signe och Karin, hennes yngre systrar, var då sedan länge utflyttade och hade sina egna familjer.

Dörren knarrar lätt när hon öppnar den. Ett bekant ljud som hon vanligtvis inte hör, men idag är hennes sinnen ovanligt uppmärksamma. Som vill de samla in och för evigt bevara dyrbara minnen. Visst har de haft det kämpigt och många gånger knapert här ute i skogen, men det har varit hennes hem och hon har aldrig lämnat det. Inte ens för en dag. Det var alltid Rudolf som tog cykeln in till Åtvidaberg för att handla det nödvändiga. Men deras hus stod alltid öppet för släkt och vänner. Det var så de ville ha det, ett gästvänligt hem.

Hon slår sig ner på bänken. Stinas bänk. Hon minns att systern för en kort period i slutet av 1920-talet, precis när det hade öppnat, hade bott på sinnesslöanstalten Storängen i Söderköping. Men bara efter ett år eller två hade deras mor hämtat hem henne igen. Men Stina hade haft det bra där och det gjorde beslutet att återigen skicka iväg henne lite lättare. Hon hade inget val. De kunde inte bo kvar här längre de två. Här på bänken satt Stina ofta med fötterna dinglande i luften. Kortväxt som hon var fick hon ta ett skutt för att komma upp och ett skutt för att komma ner. Någon kunde skrämmas av hennes läten, hennes utseende och temperament. Men hon och Stina förstod alltid varandra. De var lika pratsamma båda två, lika burdusa och med samma benägenhet att ta till svordomar. Men Gösta från Övre Holm hade aldrig varit rädd – vare sig för henne eller Stina. I alla fall inte som han visade. Pojkens pappa, bonden i Övre Holm, hade sina åkermarker och hagar precis intill stugknuten på Följsätter och allt som oftast var det Gösta som fick hämta hem korna om kvällen. Men ibland kom han för att få låna båten och ta en fisketur på sjön. Hon tyckte om när han kom förbi och såg alltid till att han fick ett glas saft och en bit sockerkaka.

Emma och Stina vid Följsätter

Hon blundar där hon sitter. Så här har hon nog aldrig suttit. Alltid har det varit  något att göra. Men nu lyssnar hon till vindens sång i träden. Girigt andas hon in doften av sensommar. I år kommer inte havren att bli slagen. Det finns inte tid till det. Den kommer att vissna ner och lägga sig som en ledsen gulnad matta på åkern ned mot sjön. Det gör henne ont, men det kan inte hjälpas. Så kommer med ens ett starkt minne. Hon och flickebarnet på väg ned till sjön. Hand i hand. Hur de badade och tvättade sig och hur hon sedan satt hos henne på kammaren när hon somnade in. Smekte hennes kind. Hennes hjärta svämmade över av kärlek till detta barn. Så kände de alla. Även Nisse, Rudolf och Stina Den sommarveckan när hon kom på besök var den bästa veckan på hela året. Innan hon kom brukade Rudolf brukade fara in till Åtvidaberg och köpa medvurst i kubik eftersom flickan älskade charkuterier. Och hon själv brukade gå ut på morgonen och plocka smultron på strå och röra till chokladsmet som flickan fick till frukost. De älskade att skämma bort henne. Bädda in henne i kärlek.

Långsamt slår hon upp ögonen. Lustigt att bilen inte har kommit ännu. Så lättade de var när hon gick med på att flytta. Men det var inget svårt beslut, hon visste att det nya boendet inte skulle bli långvarigt. Hon har haft ont i magen länge och misskött sin hälsa genom dålig kosthållning. Hennes tid på jorden är snart över. Hon tittar upp för att för sista gången blicka ut över trädgård och sjö. Så märkligt. Har någon ändå haft tid att slå havren? Framför henne breder en stor generös gräsmatta ut sig. I motljuset anar hon siluetten av en gestalt som sakta rör sig mot den glittrande sjön. Hon reser sig. Förundrat känner hon att värken i magen är borta och att benen känns pigga som i hennes ungdom. När hon raskt går efter gestalten tittar hon upp mot vägen. Hennes hjärta slår ett dubbelslag vid åsynen av Rudolf. Han vinkar glatt samtidigt som han sätter ned stödet på sin cykel. Hon hör ett ljud och ser en soligt leende Stina hoppa ned från bänken och springa Rudolf till mötes. ”Fan, vad du varit borta länge” ropar hon där hon springer. Lydia skrattar lyckligt där hon går efter gestalten. Nu har hon kommit ifatt och kan inte längre bärga sig. Hon smeker henne på kinden. Den lilla flickan, Signes äldsta, har blivit en vuxen kvinna, ja till och med äldre än hon själv när hon lämnade Följsätter. I kvinnans ögon ser hon samma kärlek som sjunger i hennes bröst.

”Gun, ta min hand så går vi tillsammans ned till sjön.”

Gun och Gösta sommaren 2017

Följsätter sommaren 2017

Berättelsen bygger på intervjuer med Gun Backarp, systerdotter till Lydia som är huvudperson i berättelsen, Gösta Jonsson, som var pojken i Övre Holm samt Tord och Lena Lindkvist som har hand om Följsätter idag. Intervjuerna har kompletterats med uppgifter från kyrkoböcker.

Dela gärna det här inlägget

Lövvik

Plötsligt blir allt förunderligt stilla. De nyss så livligt kvittrande fåglarna tystnar. Korna stannar upp i sina rörelser och blickar mot människorna. Vad är det som händer? Till och med de glupska grisarna och energiska hönsen märker av förändringen och kommer av sig för en stund. Den ljusa sommardagen förvandlas på ett par minuter till skymning. Fast mamma har sagt att det kan vara skadligt för ögonen blickar den lilla flickan upp mot himlavalvet. Den mörka skivan lägger sig som ett perfekt anpassat lock och förvandlar värmekällan till ett svart klot med brinnande kanter. För ett ögonblick blir hon rädd att det var sista gången hon såg solen, men så ser hon skivan sakta röra sig. Hon slår undan blicken när solen, bländande vit, återfår sin storhet i takt med att den väldiga månkroppen fortsätter sin vandring runt jorden.

Solförmörkelsen är en unik händelse och blir ett av den lilla flickans två minnen från tiden i Lövvik. Året därpå, 1955, fyller hon fem år och flyttlasset går till Skogstorpet i Berg där de ska överta farbror Nils och faster Elsas gård. Det andra minnet är tillfället när hon låste in sig på rummet på övervåningen. Hon minns hur alla allt mer upprört bankade på dörren; pappa Folke, mamma Maja och syskonen Gun-Britt, Kerstin och Birgitta. Hon satt bara stilla på sin säng och tittade på den blänkande nyckeln i låset. Så förvånad hon blev när pappa en stund senare klev in genom fönstret! Utan att hon hade hört det hade han rest en stege mot husets gavel och klättrat upp.

Barbro ler vid minnet och skakar på huvudet där hon sitter på syster Kerstins balkong på Söderleden. ”Jag vet inte varför jag låste in mig.”

Familjens historia i Lövvik började år 1928 då Barbros och Kerstins farmor och farfar flyttade till torpet. Sonen Folke, sedermera flickornas pappa, var då sexton år gammal. När farfadern gick bort fjorton år senare tog Folke över gården. Vid den tiden hade han träffat Maja och första dottern, Gun-Britt, hade sett dagens ljus. Folkes mor Elin bodde kvar hos dem.

Lövvik i Värna socken år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Farmor bodde på källarvinden”, berättar Kerstin, ”åtminstone kallade jag hennes rum ovanför potatiskällaren så. Där hade hon en säng och kokmöjligheter. Men hon hade även ett sovrum i stora huset.”

Maja, Folke, Folkes bror Nils med hustru Elsa, farmor Elin och farfar Albin

Morfar Albert och mormor Hilma bosatte sig efter en tid i närheten, i torpet Lövdalen. Morfar som hela sitt liv hade varit ladugårdskarl gav svärsonen Folke ett handtag med djuren. Kossor, grisar, hästar och höns.

Mormor Hilma, Majas svåger och syster, Maja, Folke och morfar Albert

”Morfar var en liten man och jag vet att jag har ett foto någonstans där han står och håller två stora tjurar!” Kerstin skrattar. Barbro nickar. ”Den bilden minns jag också!”

”Jag kommer även ihåg”, fortsätter Kerstin, ”hur morfar en gång kom hem och sa att det var något konstigt med vår häst.”

Och nog var det något konstigt med hästen alltid. Den hade knall fall stupat i hagen och det visade sig, när polisen undersökt saken, att den blivit skjuten! Men varför? Och av vem? Det var onekligen mycket märkligt och den enda förklaring man fann rimlig var att djuret hade råkat ut för en tjuvskytt. En tjuvskytt som på håll, kanske från en båt i den närliggande sjön, hade sett det ljusbruna djuret och misstaget det för att vara en älg.

Mormor Hilma brukade, berättar Kerstin, sjunga visor för barnen och ibland berätta historier om förr i tiden. Till exempel berättade hon hur ungdomarna om lördagskvällarna ibland samlades vid vägkorsningen för att dansa. Någon spelman stämde upp på dragspel och så dansade de så att gruset dammade på vägen.

Folke (till vä) stolt vid sin första traktor. Det var dock, minns Kerstin, något fel på fordonet. Den spottade olja, vilket gjorde att hennes pappa alltid kom hem svartprickig efter en åktur.

I Lövdalen hade mormor Hilma några får. Dessa klippte hon med en gammaldags ullsax och lämnade ullen till garnpelle på Lagergrens i Åtvidaberg. Av garnet stickade hon strumpor till morfar. Kerstin minns också hur mormodern kärnade smör och gjorde egen ost. Och bakade så goda bullar, ”grisar” som barnen kallade dem. Hilmas sötebröd gjordes nämligen avlånga och utplattade och på så sätt så liknande de ett gristryne. Minnet av Hilma är särskilt starkt vid jultid då Kerstin alltid bakar några grisar av saffransdegen. De sedan länge sedan bortgångna lever kvar i våra minnen på de mest fantastiska sätt.

Vi tystnar och blickar ut på den fina utsikten som bjuds från Kerstins och Lars’ balkong på Söderleden. Sommaren står för dörren, allt är skirt grönt och utsökt ljuvligt. Allt det underbara ligger framför oss. En härlig känsla. Kerstin reser sig för att fylla på våra kaffekoppar och bjuder oss att ta mer av det goda brödet. Hon kan sannerligen baka goda bullar hon också.

”Jag gick i skolan i Värna och Björsäter”, fortsätter Kerstin ” och jag måste ha gått nära halvmilen till skolbussen varje dag.” Bussen gick från Kungsvikstorp och vägen som Kerstin och hennes systrar gick var en gångstig som gick genom skogsmarker, hagar och längs åkermarken fram till Kungsvikstorp. På vägen passerade de Kungsbäck där de fick följe av flera barn. Den sista skoldagen innan de skulle flytta från Lövvik till Skogstorpet kommer Kerstin ihåg att tant Ingeborg i Kungsbäck bjöd dem hembakad sockerkaka.

Kerstin är näst äldst i en syskonskara på fyra flickor. Hon har särskilda minnen från när de yngre syskonen Birgitta och Barbro föddes. Att mamma Maja väntade barn var inget man talade om och Kerstin lade inte heller märke till att hennes mage växte. Men så plötsligt en dag så försvann Maja. Kerstin kommer ihåg hur hon följde med sin far till Eds gård för att lämna mjölk och hur han där passade på att fråga om han kunde få låna telefonen.

Maja och Folke

”Så kom pappa äntligen ut från huset, satt upp på hästkärran och berättade att jag hade fått en lillasyster. Hela vägen hem till Lövvik låg jag i pappas knä och grät. Varför jag blev så ledsen minns jag inte.”

År 1955 flyttade familjen från Lövvik till Skogstorpet. Folkes bror Nils hade gått bort några år tidigare och faster Elsa orkade inte längre ensam ta hand om gården. När flyttlasset gick var Kerstin elva år och Barbro fem. I Lövvik flyttade de sista permanentboende in. När de så småningom flyttade blev Lövvik ett sommarhus. Idag hyrs torpet av ett jaktlag.

Kerstin avslutar: ”Vi syskon talar då och då om tiden i Lövvik och våra minnen därifrån. Min syster Birgitta talade alltid om den arga tuppen i hönshuset som hon var tvungen att passera på vägen till dasset. Genom åren har vi besökt Lövvik tillsammans några gånger. Det är ju vårt ursprung.”

Berättelsen bygger på intervjuer med Kerstin och Lars Kjellertz samt Barbro Mojlanen.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Skogstorp

Hon föddes i Högboda i Björsäter år 1938. När hon var tre år gammal flyttade hon och lillasyster Birgitta med sin mor Linnea och far Bertil till Skogstorp i Mormorsgruvan. Bertil var skogsarbetare under Baroniet Adelswärd och nu skulle han och Linnea dessutom bli torpare. Ett eget litet lantbruk med djur; kossor, kalvar, gris och höns. Och en häst förstås – så att de kunde plöja och köra timmer. För det var ju med hjälp av timmerkörningen under vinterhalvåret som arrendet skulle betalas.

Linnea och Bertil hade träffats när de arbetade som piga och dräng i Tranebo hos Erik och Tyra Fallman. De gifte sig i Östra Ryds kyrka på påskafton år 1938. Märta föddes i oktober. ”Det första barnet går man aldrig länge med” brukade Linnea skoja.

Bara något halvår efter inflyttningen skulle Skogstorp renoveras och få en välbehövlig ansiktslyftning. Det var välkommet även om själva renoveringen var en prövning. Linnea lagade mat på spisen som provisoriskt hade pallats upp tegelstenar i källaren. Märtas allra första minne är från denna tid. Så gott som dagligen fanns det folk i huset som murade och snickrade. Märta var bara tre år och tyckte att det var ofantligt spännande. Med en egen liten hacka hjälpte hon murare Axelsson att skrapa murbruk.

Under åren i Skogstorp får Märta och Birgitta fyra syskon; Irene, Inger, Ethel och Ebbe. Barndomen då var en helt annan än den som barn har idag. Då fanns det inte tid för lek på samma sätt. Men det var givetvis inget man reflekterade över. Sådant var livet. I tidig ålder fick Märta hjälpa till att ta hand om syskon och hushåll när Linnea och Bertil skötte lantbruket.

När det var sommar och Märta hade ledigt från skolan brukade Linnea sätta en deg som Märta fick baka ut. Alltid på fyra liter. Vetedeg den ena dagen och rågbröd den andra.

”Det tog mig en hel dag att baka brödet. Jag minns att det var en utmaning att hålla jämn temperatur i vedspisen. Sedan skulle jag gå ut med kaffekorg till mamma och pappa halv tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen.”

Som äldsta barn föll det på Märtas lott att ta hand om sina yngre syskon. Hon minns med ett leende de veckor som alla barn utom hon låg sjuka i mässling. ”Det var så härligt, jag fick ha mamma och pappa helt för mig själva och sitta ensam med dem vid matbordet. Det var så lugnt och skönt.

Då andra världskriget pågick och Bertil var inkallad var Linnea och barnen ensamma under långa perioder. ”Tänk dig”, säger Märta, ”mamma var ensam med lantbruket och sex barn. Och då fanns det inga moderniteter.” På ålderns höst när Linnea och Bertil flyttade till en lägenhet i Eksätter brukade Linnea skrattande påpeka: ”Tänk om vi förr hade haft bara hälften av de bekvämligheter vi har nu!”

Linnea var en streber på alla sätt. Hon började så småningom arbeta som brevbärare. Hon körde moped på sina sträckor. Så lades sträckorna om och blev så pass långa att det krävdes en bilburen brevbärare. För att kunna fortsätta skulle Linnea bli tvungen att ta körkort.

”Jag hade”, ler Märta, ”tagit mitt körkort strax innan. Mamma tog helt sonika mina böcker och började läsa.” Vid 43 år ålder tog Linnea sitt körkort. ”Aldrig hade jag väl trott att vi skulle ha en bil i vår familj, men så helt plötsligt hade vi en!”

Märta tittar på Johan Thorins tidiga bild på Skogstorp och konstaterar att det var så det såg ut på hennes tid också.

”Här vid staketet rann en liten bäck. Där fick vi barn inte hållas, men det gjorde vi förstås ändå. Och ibland trillade vi i.”

Hon minns ovädret den där dagen när hon och Birgitta var små. Tillsammans med sina föräldrar hade flickorna varit ute i ladugården och mjölkat kor. När de var klara regnade och åskade det häftigt. Märta sprang före in i boningshuset. Efter kom Birgitta tillsammans med Linnea och Bertil som bar en mjölkkanna mellan sig. Kannan skulle ställas i källan för att kyla mjölken som dagen därpå skulle köras till mejeriet i Åtvidaberg. Så hör Märta en hög smäll. Åskan hade slagit ner taggtråden som löpte längs staketet och ner i kannan. Allt gick bra, men sedan den dagen var Birgitta åskrädd.

Vid Nedre Skogstorp år 1928 bodde Set Hjalmar Lind, skogsarbetare och torpare, och hans hustru Augusta Matilda Andersdotter. De fick sammanlagt elva barn, de flesta utflugna när bilden togs.

Övre Skogstorp år 1928. Här bodde Gustaf Viktor Ferdinand Eriksson tillsamma med sin syster Karolina Olivia Eriksdotter. På Linneas och Bertils tid bodde Gerda och Gustaf Johansson här.

Berättelsen om Skogstorp bygger främst på Märta Anderssons berättelse.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget

Åbacka

Han hade utbildat sig på Kolleberga och därefter haft en tjänst i Motala. Men han trivdes inget vidare. Skogen han var satt att sköta var inte mycket att skryta med och det var erbarmligt blåsigt vid Vättern. När han så får nys om att Baroniet Adelswärd i Åtvidaberg söker en skogvaktare är han inte sen att söka. På våren 1953 beger han sig till den gamla kopparbruksorten och infinner sig i god tid på Brukskontoret på Kyrkogatan.

”Vi söker en man i trettioårsåldern”. Mannen bakom skrivbordet tittar granskande på honom. Arne Dahlgren lyser upp: ”Det fyller jag imorgon!”

Arne är inte ensam om att hoppas att tjänsten ska bli hans. Hustrun Margit delar hans förhoppning. Hon är trött på deras boende utanför Motala med så många grannar tätt inpå. Och hon och Arne kommer att få glädjas. När försommarens grönska är som skirast packar de in sig i sin lilla gråa Morris Minor med röd skinnklädsel för att besöka sitt nya hem, Åbacka. I baksätet sitter fyraårige sonen Anders. Han tycker det är spännande. Ett äventyr väntar.

”Det var ett lågt rött hus mitt i ute i skogen, men nära stora landsvägen till Kisa” skriver Margit i sin dagbok. I Kisa bodde Arnes föräldrar och hon såg fram mot att ha dem nära. ”På andra sidan huset rann en bäck i en djup ravin. Det blåste inte i Åbacka och inga grannar som kunde kontrollera när vi gick in och ut.”

abacka_flygfoto

Huset de har flyttar till är betydligt större än deras tidigare boende. Hela 200 kvadratmeter. Trots att de inhandlat lite nya möbler på auktion gapar många utrymmen tomma och kommer att få göra det under lång tid fram framåt.  Men vad gör det när man trivs? När de nu öppnar dörren till sitt nya hem för första gången har grannarna dukat upp välkomstkaffe och kaka i köket.

Under sommaren utökas familjen med den siamesiska katten Toy. Arnes skogvaktarkollegor retas med honom. Var har han sin hund? Arne och Margit tittar på varandra, de har aldrig haft en hund förut. Men så bestämmer de sig och tillsammans med Baroniets jägare Knut Heldqvist åker Arne till en kennel i Sturefors. När han kommer tillbaka är det tillsammans med den sex veckor gammal taxtik. Taxen får namnet Erry och blir snart en del av familjen. Till och med Toy accepterar henne så småningom och de blir goda vänner. Åren går och Erry hinner få valpar, däribland tiken Bibbi, innan hon så olyckligt förolyckas På annandagen får hon vittring på en räv och den är listig nog att springa ut på Stensjöns förrädiska is. Isen håller för räven, men inte för Erry. Med Bibbi startar Arne och Margit Hjortskogens Kennel vid Åbacka.

skogvaktarna

Skogvaktarna med flera på 1940-talet.
Övre raden: Knut Heldqvist, Arne Dahlgren, Arne Sandström, Gösta Gustavsson, Kalle Ny, Olof Westlund, Axel Johansson, Elof Lundell.
Nedre raden: Gösta Gustavssons far Erik, jägmästare Björndahl, Kalle Strand och Axel Johanssons far.

Liksom de andra skogvaktarna är det Arnes uppgift att sköta skogen i sitt distrikt. Nya plantor ska komma i jorden och skötas om. Inför skogsavverkning ska han mäta och syna. Under vinterhalvåret ska träden fällas med hjälp av ett stort antal skogsarbetare. Han ska organisera jakter och vakta skogen för tjuvskytte och annan stöld. Oftast stod de nog på god fot med de boende på gårdarna, men självklart kunde de från tid till annan betraktas som nitiska skogspoliser. Det bidrog i sin tur till att sammanhållningen mellan skogvaktarna var stark. De umgicks familjevis, såväl högtider som vardag.

”Vi hade” berättar Margit ”mycket nöje av alla skogvakarkollegor. Det var Maja och Karl Strand, Ingeborg och Elof Lundell, Maja och Axel Johansson, Astrid och Arne Sandström, Stina och Knut Heldqvist, Inga och Gösta Gustafsson, Ingegerd och Olof Vestlund, Britta och Kalle Ny och byggmästare Elof Andersson med fru Dagny.” Det var midsommarfirande, kräftskivor och luciafirande där skogvaktarbarnen stod för luciatåget. Till julen bjöd Arbetsledarförbundet in till julfest på ”mässen”. Men så upptäcktes det att skogvaktarna inte hörde till samma medlemsförening och så var det slut med julfesterna. ”Men” skriver Margit ”det tog många år innan den upptäckten gjordes.”

Efter en tid tipsar Arne en gamla kurskamrat från Kolleberga om en tjänst i Göthults distrikt. Tre år efter att Arne och hans familj flyttat in i Åbacka kommer Kalle Ny och hans familj till Tallbacken (läs här om Tallbacken).

”Vardagarna i Åbacka förflöt ganska lugnt” kan vi läsa i dagboken. ”Jag hade fått låna Farmors vävstol och satt uppe på sängkammaren och vävde. Draperier och gardiner, dukar och tabletter.” Det fanns inga jämnåriga barn i närheten så för det mesta lekte Anders själv. Ibland åkte han och Margit till bekanta som hade barn i samma ålder. Men när Anders var sex år kom en efterlängtad lillebror, Hans. Även om åldersskillnaden var stor så var Hans Anders’ enda lekkamrat så han fick hänga med på det mesta. ”Så ett och annat ben och arm bröts på vägen” skrattar Anders.

hans-och-anders

Hans och Anders

I början av 1960-talet tittas Åbacka över. Huset är dragigt och man kommer fram till att en del ska få stå kvar men behöver renoveras. Den andra delen är det inte mycket bevänt med, den är ett lapptäcke av gamla lagningar. Man beslutar att riva den delen. Baroniet har precis startat husfabriken Åtvidabergshus och ett sådant hus skulle passa fint att byggas ihop med det som finns kvar av det gamla Åbacka. Under tiden som det rivs, byggs till och renoveras flyttar familjen Dahlgren till Nya Sunneborg.

abacka_1928

På 1920-talet när Johan E Thorin fotograferar Åbacka var huset betydligt mindre. Det byggdes senare till med en del.

”Sommaren 1961 fick vi flytta in i ett fint Åbacka. Det var varmt och ombonat och jag hade fått ett härligt kök. Vardagsrummet blev väldigt vackert med öppen spis, som Arne hade ritat.”

Ytterligare sex år bor familjen i huset. År 1965 börjar Anders gymnasiet och flyttar till ett inackorderingsrum i Linköping. Arne, Margit och Hans flyttar till en gård i Berg. När Arne går i pension 1985 finns det två skogvaktare kvar, han själv och Gösta Gustafsson.

Idag lever inte Arne. På hans gravsten står det ¨Skogvaktare Arne Dahlgren¨. Det var så han önskade det.  ”Annars kommer ingen att veta vem som ligger där…”

Berättelsen bygger på samtal med Arne och Anki Dahlgren samt Margits dagbok.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget

Ändtorp

”Han är allt en riktig fåntratt!”

”Ja, sannerligen!

De kluckar samstämmigt där de följer honom med blicken. Ser honom skynda, ja nästan springa, mot ladugården.

”Nu har han bråttom ut till korna, han kan visst prata med dem, har jag hört!”

”Han har alltid varit märklig! Och så gå och göra sig märkvärdig på det viset.”

De sitter tysta en stund och begrundar det obegripliga. Kanske smyger sig ett litet uns av dåligt samvete in i deras tankar innan den äldste och klokaste tillägger: ”Han kanske tror att han är självaste husbonden?”

En stjärna faller på den svarta natthimlen. De stämmer upp i ett lättat skratt. Samvetet är renat och det finns inget som förenar så som gemensam hackkyckling. De burrar upp sig. Det är dags att sova.

Han smiter in i ladugården. Här finns inga elaka tungor eller spetsiga näbbar, bara lugna och trygga kor. Han vet inte varför, men han har aldrig accepterats av de andra. När han sätter sig på sin vanliga plats på mjölkröret sträcks de vänliga mularna mot honom och han känner en våg av tacksamhet. Vilken tur ändå att han har dem och Rune, Ingrid och Fia. När Rune öppnar ladugårdsdörren på morgonen lämnar han sin plats på mjölkröret och sätter sig på Runes axel. Rune brukar skratta och försiktigt stryka honom över den vackra fjäderdräkten. Och är det inte underligt vilket fint band han , en enkel dvärgtupp, och gårdens hund Fia har utvecklat? Men, trots all detta så kan han inte helt undertrycka sin längtan. En längtan efter kärlek från någon av sin egen sort. Någon att sitta nära, sörja för och dela vardagen med. Han suckar. Hans dröm är fåfäng. Ingen har någonsin visat honom minsta intresse.

I närmare trehundra år har gården stått där och blickat ut över vattenspegeln. Virkens övre del ligger bara ett kort stycke från huset. En rejäl gård, byggd att rymma två familjer. På 1790-talet bodde här inte mindre än tjugo personer. Det var familjen Jonsson med bonden Eric, hans hustru Anna, de tre egna barnen, fosterflickan Anna Jonsdotter samt Erics föräldrar. Och så var det familjen Månsson; Anders och Anna, deras åtta barn samt en dräng och en piga. Under åren passerar många familjer revy, en familj flyttar in när en annan flyttar ut. Listan med namn i församlingens böcker blir allt längre. Varje namn en människa som levde för länge sedan, en människa av kött och blod. En människa som liksom vi hade drömmar, förhoppningar. Som kände längtan, glädje och sorg. Men en människa som i dåtidens Sverige hade helt andra förutsättningar än vi. Kyrkböckerna vittnar om hårt arbete, sjukdom och tidig död. Som drängen Eric Olofsson som hittas drunknad i Virken i december 1814. Kanske var det vinterfiske med en is som brast? Kanske en oförsiktighet efter en berusad kväll i goda vänners lag? Och så har vi brukaren Jonas Andersson som under loppet av två år förlorar två spädbarn och sin 29-åriga hustru och plötsligt är ensam kvar med sin femårige son.

Kyrkböckerna som ett nyckelhål till livet förr har sina begränsningar. Här finner man fakta om en persons födelse, död, giftermål, värnplikt och genomgångna husförhör. Dagböcker och brev som skulle ge en mer levande bild saknas. Men en sak har vi – Johan E Thorins foton! Svartvita bilder som dokumenterade fideikommissets gårdar och torp och som sedan sattes samman i vackra album och gavs till Louise Douglas på hennes 50-årsdag år 1928. På bilderna ser vi, förutom torpen och gårdarna, allt som oftast även de som då bodde där. Klädda i sina finaste söndagskläder och gärna med gårdens stolthet vid sin sida; en ko eller en häst. Barnens ansikten är ofta lite suddiga. De har inte haft tålamod att vänta tills fotograf Thorin har bränt av sin bild utan tittat efter något mer lockande att ägna sig åt.

Han vill inte riktigt medge det för sig själv, men synen på hans högra öga har blivit sämre. Han är inte så gammal att det ska behöva vara så illa ställt, så kanske är det något ärftligt? Vad vet han? Som fjäderfä har man ju inte direkt koll på sina förfäder. Så när han nu tycker sig ana en liten figur på mjölkröret måste han blinka flera gånger innan han inser att det faktiskt sitter någon där. Hans lilla hjärta pickar hårt. Är det inte söta Viola? Vad i all sin dar gör hon där? Kanske retas hon med honom? När han till slut vågar titta henne i ögonen viker hon inte undan med blicken som de andra hönsen. Hon blickar vänligt och uppmuntrande mot honom, bjuder honom att komma och sitta bredvid henne.

andtorp

På Thorins bild av Ändtorp från år 1921 står fyra vuxna personer framför huset. Ett litet barn sitter, med en vuxens hjälp, på staketet som omgärdar gården. Två personer har klätt sig extra tjusigt i hatt. Mannen med stråhatt är förmodligen brukaren och kyrkvärden Karl Gottfrid Östergren och kanske är det en av hans döttrar som, liksom sin far, klätt sig i hatt. Gissningsvis är det Gottfrids hustru Amanda Eugenia som står längst till vänster bredvid två av de andra barnen. Gottfrid och Amanda fick sammanlagt sju barn. I nio år till kom de att bo i Ändtorp innan de år 1930 flyttade till Bersbo gård. Så står gården utan invånare tills den dag då en vagn med ett stort flyttlass kommer rullande längs vägen. På kuskbocken sitter Iverus, hans hustru Ada och deras sexårige son Arne. År 1937 föds ytterligare en son. Rune. Och ytterligare några år senare kommer fosterpojken Lars till Ändtorp.

familjen

Arne, Iverus, Ada och Rune

rune

Rune och hunden Patsy

När man åker till gården idag upplevs den ligga ensamt, ja ensligt. Men när Rune växte upp fanns det gott om vänner i de kringliggande gårdarna. Tillsammans med dem var han med i ungdomsförbundet SLU. På söndagarna tog de tåget till Åtvidaberg för att besöka Citybiografen och Nya Kondis.

Rune minns den stora renoveringen som ägde rum på 1940-talet. Man grävde ut under huset för att bygga källare. Ström drogs in och hushållet fick tvättmaskin och frysbox. Nu blev vardagen så mycket enklare för Ada och den kalla vår- och höstbyken var ett minne blott. Och han minns hur baron Eric Adelswärd förlade jakter i skogarna runtomkring och jaktluncher i deras stora och nyrenoverade hem. Maten levererades från Klinta och så dukades det upp i stora salen.

”Jag kommer ihåg när prinsessan Sibylla satt till bords i stora salen”, berättar Rune och tillägger att det finns en stubbe i närheten av gården där kung Gustav V en gång satt och drack kaffe på fat. ”Det här, mina herrar”, sa han till jaktlaget, ”det är inte fint men det är jäkligt gott!”

Som så många andra pojkar och flickor på den här tiden fick Rune hjälpa till från unga år. Vid ett tillfälle när han bara var sju år körde han mjöl från kvarnen till bönderna runt om på gårdarna. På ett ställe dröjde han kvar så pass länge att frun i huset undrade om det var något mer han ville. ”Ja”, svarade Rune, ”jag vill ha kaffe.” Det brukade nämligen hans pappa få när han kom med mjölet.

arbete

skogsarbete

Så småningom är det Rune som tar över gården och driver den själv under många år. Så träffar han Ingrid som flyttar till Ändtorp. ”Det är det bästa stället jag har bott på”, ler Ingrid.

Han och Viola sitter nära varandra på mjölkröret. De putsar varandras fjädrar, rår om varandra. Han ser de andras blickar när de kommer till hönshuset tillsammans. I början var han rädd att Viola skulle falla för trycket och lämna honom. Men hon bryr sig inte om deras kackel. Med högt buret huvud och stolta steg går hon bredvid honom. Han är lyckligaste dvärgtuppen i hela Mormorsgruvan! Men ack den lycka som varar för evigt. Plötsligt en dag är Viola borta. Spårlöst försvunnen! För varje dag som gick blir han alltmer olycklig. Han kan inte förmå sig att äta, inte sova. Han letar förtvivlat. Rune letar han också.

”Tuppen var så olycklig”, berättar Ingrid, ”Rune försökte bära över nya höns till mjölkröret i ladugården, men det fungerade inte.” Så en dag fann Rune den vita hönan död i ett trångt utrymme. Hon hade gått fel och fastnat.

Med tiden blev tuppens syn allt sämre. Ingrid tog in honom i köket och baddade ögonen försiktigt. Men inget hjälpte och snart var han helt blind. ”Men han kände igen hunden Fia och sökte sig fortfarande till henne” berättar Rune.

När Ingrid gick i pension och fick mer tid över bjöd hon in grannskapets ensamboende män till Ändtorp för att lära dem laga mat. ”Åh, vi hade så roligt” skrattar hon och Rune nickar och skrattar med. De sågs var fjortonde dag och det var något de alla såg fram mot. ”När de kom skulle det vara kaffe och smörgås och så drog samtalen igång så att det ibland kunde vara svårt att få in dem i köket.” Men väl där lärde sig laga all möjlig husmanskost och till jul ställde de till med julbord och till påsk påskbord. Sedan åt de tillsammans och det som blev över fick var och en med sig hem i matlåda. ”Det var så trivsamt och samtalen så goda att jag hade fullt sjå att få hem dem när timman blev sen.” Ingrid minns med ett litet leende.

Han saknar Viola varje dag och hoppas att den himmel han drömmer om finns. Att de ska ses igen. Ikväll, liksom alltid, finns hon i hans tankar. Så förnimmer han plötsligt närvaron av ett annat djur och vaknar upp ur sin dröm. Visst hör han det bekanta ljudet av fyra tassar? Det är Fia. Hon är ute på den sista rastningen före nattvilan. Han går fram för att hälsa.

Det var inte Fia som strök omkring på gårdsplanen den sena kvällen utan räven. Tidigare än han någonsin trott får han nu förenas med sin Viola i fjäderfähimlen.

Under åren sedan Ingrid och Rune lämnade Ändtorp har de med jämna mellanrum åkt ut till huset. De har suttit på trappan och druckit medhaft kaffe. Tittat ut över den bekanta utsikten. Det har dock smärtat dem att se huset stå tomt. ”Därför blev vi så otroligt glada när vi fick höra att Ändtorp äntligen skulle bli bebott igen.”

img_4610

Ingrid och Rune

”Vi hade letat länge efter ett passande fritidshus vid en sjö”, berättar Göran och Marie Karlsson, ”och till slut fann vi Ändtorp. Det ligger dessutom på perfekt avstånd från Åtvidaberg. Bara tio minuter med bil och en timme till fots – om man går gamla Kisavägen.” Att de trivs bra här och lägger ned mycket arbete för att göra det än mer trivsamt råder det inga tvivel om. När Marie och Göran nyligen anordnade en loppis på gamla saker som Marie ärvt passade Ingrid och Rune på att åka ut. Det var ett kärt besök i hus som varit Runes hem sedan födelsen. De kom hem till Åtvidaberg både med en piedestal och en vetskap om att Ändtorp mår bra.

roa-andtorp

Ändtorp på Rune och Ingrids tid.

Berättelsen om Ändtorp bygger på kyrkoboksmaterial samt intervju med Ingrid och Rune Jonsson och Göran och Marie Karlsson.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Dela gärna det här inlägget

Svaltorp

I slutet av 1980-talet planterades granskog på gärdena runt torpet. Förutom en uppenbar fördel med julgranar på bekvämt räckhåll så gav den nya omgivningen huset dess nuvarande namn. I början av 1990-talet slopades nämligen de gamla postlådenumren och familjen Wincent ombads uppge vilken adress de bodde på. ”Det hette ju bara Svaltorp”, säger Ingegerd när hon sätter fram ett brödfat med bullar, kakor och nybakad rulltårta. Men med tre till fyra hus i Svaltorp skulle brevbäraren få uppenbara problem att lämna post till rätt person. En unik adress för varje hushåll var av nöden. Ingegerd hade efter en blick ut genom fönstret bestämt sig: ”Det får heta Grankullen”.

”Huset är från 1860-talet och i början lär alla hus i Svaltorp ha legat tillsammans”, berättar Ingegerds son Hans, ”men när åkerlotterna slogs ihop till större enheter i samband med ’laga skifte’ flyttades respektive hus till sina marker. Det sägs att de drog husen på isen.”

Isen – det är sjön Svalgens vinteris som avses. Svalgen som ligger strax nedanför Grankullen. Och apropå sjön minns Ingegerd:

”Minns du gäddan pappa drog upp i sjön? Det har vi ett foto på, tror jag.” Hon måttar med händerna för att visa fiskens storlek. Hans lyser upp och nickar. Han minns. ”Det måste ha varit gammelgäddan han fick upp. Den låg i vassen och lurade.” Hans fortsätter leende och säger med  en blinkning till sin mamma:

”På tal  om foton – vi skulle egentligen haft en massa, eller hur?”

Båda skrattar gott och berättar om pappa Gunnar och hans kameradag för många år sedan. Han hade ägnat en hel dag åt att ta bilder på lantbruket. Korna, hästarna, grisarna, maskinerna och byggnader – allt hade förevigats. Men när rullen framkallades visade det sig att varje bild svart. Gunnar hade glömt ta bort linsskyddet. ”Men du kan ju ta nya bilder”, hade Ingegerd uppmuntrat honom. Men icke. Efter den dagen vägrade Gunnar  överhuvudtaget att hålla i en kamera.

hasten-pia

En bild på Pia, den sista hästen att arbeta för familjen Wincent i Grankullen, finns trots alla.

Det finns gott om bilder ändå. Faktiskt tillräckligt för att fylla hela vardagsrumsbordet. Svartvita, fina bilder från Svaltorp och Hallaholm. För det var i Hallaholm som Gunnar och hans fyra systrar växte upp. Det var år 1936 som flytten gick till Svaltorp. Gunnar var åtta år gammal och hans mor Ida och far Emil hade bestämt sig för att de ville ha en större arrendegård.

hallaholm

Vid Hallaholm. Syskonskaran med mamma Ida längst upp på trappan. Till vänster gumman som bodde i ett av de andra hallaholmshusen.

familjen

Gunnar, mor Ida, systrarna Maj-Lis, Karin, Anna-Britt och Ingegärd, far Emil och farfar Johan vid Svaltorp.

De tog över arrendet efter familjen Yngve; Allan, hans hustru Ester Charlotta och deras dotter Ajna. Allan hade i sin tur tagit över efter sin far Gustaf Adolf när han gick bort år 1929. På Thorins bild från 1920-talet är det Allans mor Hilda som vi ser skymtas på verandan.

svaltorp

Johan E Thorins bild av Grankullen i Svaltorp

Idag är Gunnar 88 år och bor på Björkbacken. Ingegerd bor kvar i lägenheten som de flyttade till år 2013. De sammanlagt fem egna barnen och fostersonen har alla trivts med att växa upp på landet där friheten var stor. Och kanske behövde de inte hjälpa till som Gunnar fick när han var pojke? Som enda grabb och yngst i syskonskaran fick han börja arbeta tidigt och historierna är flera. Vid plöjningen orkade han inte vända den tunga plogen utan fick antingen be om hjälp eller sparka omkull den och sedan slita och dra upp den igen. Han berättade också ofta om den gången han gick med frölådan för att så vallfrön. När han äntligen var klar var det på tok för mycket frön kvar. Utmatningen i frölådan var, visade det sig, för snålt inställd. Gunnar fick snällt springa över alla marker en gång till.

baksidan

Grankullen i Svaltorp under 1940-talet

hans-och-mimmi

Hans och hans syster Mimmi på 1970-talet

Ingegerd själv växte upp bara ett kort stycke från Svaltorp: torpet Sund. Hon minns julkaffet på gårdarna när hon var barn. Hur mysigt och trevligt det var. ”Sådana saker försvann, de förekom inte när jag blev äldre.” Men grannsämjan mellan husen i Svaltorp var god och man hjälptes åt när det behövdes.

Hans och hans syskon lämnade Svaltorp en efter en när det var dags för gymnasiet. Och så gick det slutliga flyttlasset således för tre år sedan.

fran-bilen

Hans bild från bilen när sista flyttlasset går.

Men på senaste tid har Hans haft anledning att återvända till Grankullen. Som hovslagare blev han en dag uppringd av en kund som hade flyttat från Valdemarsvik till ett hus i Svaltorp. Utan att veta att Hans vuxit upp där berättade hon att huset låg i Falerum. ”Det gör det verkligen inte, svarade Hans, ”men du kan säga att det ligger i Gärdserum.” Det blev tyst i telefonen en kort stund innan kunden samlade sig och försökte förklara den ganska krångliga vägen ut till Grankullen. ”Strunta i vägbeskrivningen” svarade Hans, ”jag hittar, tro mig!”

Berättelsen baseras på intervju med Ingegerd och Hans Wincent samt kyrkoboksmaterial

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok vid facebook

Dela gärna det här inlägget

Damvik

Undrar om Johan E. Thorin också förundrades över torpet och konstaterade att det var ett av de märkvärdigaste av Baroniets alla torp? Det låg lite avsides där i skogen nära sjön Glypen och inom Kättilstads sockens gränser. År 1928 är Thorin kommer för att fotografera är det skogsarbetare Manne Jeremias Johansson, hans hustru sedan två år tillbaka Valborg samt den halvårsgamla dottern Maj-Britt som bor i torpet. De är inte med på bilden, men ytterdörren har lämnats öppen som för att välkomna oss in. Kanske befinner sig familjen där inne? Nog ser det ut som om Manne vid tiden för fotograferingen har röjt lite träd i närheten av bostadshuset? Trädstammar och ris ligger i förgrunden. Och kanske var inte Thorin så begeistrad i torpets lilla egenhet för han har inte låtit det framträda på bilden (se bild ovan)

manne johansson

Manne Johansson. Foto tillhör Mannes barnbarn Mats Karlsson

Erik och Maja Rosengren bor med sina barn Nils-Erik, Roland, Håkan och sladdisen Lisbeth på Douglasvägen 9. När Lisbeth växer upp har brodern Nils-Erik blivit vuxen och bor med sin familj i husets nedervåning. Nils-Eriks dotter Kerstin och Lisbeth som var jämngamla växte mer upp som systrar och bästa vänner än brorsdotter och faster. Det är på 1950-tal som torpet Damvik blir familjen Rosengrens sommarstuga. När Erik går bort år 1960 tar äldste sonen Nils-Erik över arrendet och behåller det till 1970-talets mitt. Här i Damvik fanns ingen elektricitet, inget vatten och det var utedass som erbjöds – men åh vad de trivdes här.

familjen

Erik, Maja, hunden Peggy, Lisbeth och Rolands två barn Ulf och Bo

damvik4

Nils-Erik med ryggen mot kameran och sonen Peter som vilar mot Peggys rygg.

Somrarna här var alltid fantastiska och bjöd, märkligt nog, alltid på bra väder! ”Så fort vi kom dit, berättar Lisbeth, ” sprang vår hund Peggy alltid ner till badplatsen och kastade sig i sjön. Det gällde även oss barn och oavsett om vi kom dit så tidigt på våren att isen knappt var borta!” Det första Nils-Erik gjorde var att hissa flaggan.

Nils-Erik hissar flaggan. Kerstins bild

Nils-Erik Rosengren hissar flaggan i Damvik

”Flaggan var”, berättar Kerstin, ”väldigt viktig. Den skulle upp varje dag i gryningen och ner igen innan mörkret föll.”

När vattnet de hade med sig hemifrån tog slut kunde de hämta nytt i en källa i närheten. ”Vi gick över stämbordet till andra sidan sjön. I källan fanns friskt och gott vatten.” berättar Lisbeth. I sjön brukade de meta. Erik tyckte mycket om att fiska. Vid stämbordet kunde de plocka kräftor. Skogen omkring bjöd på svamp och bär. När det blev mörkt om kvällarna tändes fotogenlampan och man samlades till kortspel. ”Jag minns fortfarande doften av fotogen”, säger Lisbeth.

pappa-fiskare

Erik fiskar stolt upp dagens fångst

damvik2

Lisbeth bodde kvar i Åtvidaberg till 1970. Då hade hon träffat Ulf som hade kommit till Facit sju år tidigare som ”kanin”. Under sina yrkesverksamma år i Åtvidaberg arbetade Lisbeth på Domus och Facit. Sedan gavs de möjlighet att flytta till Kenya när Ulf erbjöds en tjänst där för Facits räkning. När det var dags att flytta hem stod Facit inför sin stora kris. Ulf påbörjade istället en AMS-utbildning i elektronik och kom så småningom att få en tjänst i Falköping. Och där bor Ulf och Lisbeth Johansson än idag. Men de besöker med glädje Åtvidaberg regelbundet. ”Vi kommer till Åtvidaberg en till två gånger om året. Jag måste komma hem!” När de är här spelar de gärna golf och försöker även hinna se på fotboll. Och så träffa vänner förstås!

Damviks lilla egenhet? Jo, det var så sant, det kanske ni vill veta. Vid torpets ena gavel, där redskapsboden var placerad under Rosengrens tid, stod och står fortfarande en enorm sten. Torpet byggdes mot stenen som på så sätt fick utgöra gavelvägg.

damvik5

damvik6

Vill läsa om fler torp och gårdar som en gång tillhörde Baroniet Adelswärds fideikommiss? Klicka här

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook. Klicka här

 Texten bygger på intervju med Lisbeth Johansson samt kyrkoböcker.

 

Dela gärna det här inlägget