Kategoriarkiv: Gamla åtvidshus

Österby

Elof trycker näsan mot den kalla rutan och kisar för att försöka urskilja fordonen som rör sig. Det är inte lätt, kopparröken ligger som en tung filt över den tidiga morgonen. Han förmår knappt urskilja Brukshotellet som bara ligger ett stycke därifrån. Han anar skuggorna av kolryssarna som far fram som flitiga arbetsmyror till och från kopparverket för att lämna sitt lass och sedan snabbt åka därifrån ut till skogen igen. De breda svarta spåren de lämnar efter sig i snön liknar myrstigar. Hans blick är fjärran, men så plötsligt uppfattar han en rörelse i ögonvrån. Minsann, det är en släde som sakta kommer åkande uppför Kyrkogatan. Elof spejar ivrigt och torkar otåligt bort imman som hans andedräkt har bildat på fönstrets insida. Jo men visst är Ferdinand-Gösta som sitter på kuskbocken och bakom honom skymtar han far. Elof hoppar glatt ned från sin plats vid fönstret och håller sånär på att krocka med Emma, pigan. Hon går där och snörvlar och blir inte mindre irriterad av att Elof sånär fäller henne till golvet.

”Se dig för unge” grymtar hon samtidigt som hon torkar näsan med kökshandduken.

Elof bryr sig inte om tillsägelsen. Han vet varför Emma är upprörd och ledsen. Hon ska inte följa med till nya hemmet och hon har inte hittat någon ny tjänst än. Så särdeles svårt kommer det inte att bli. Pigor är efterfrågade. Men hon har trivts så bra hos Silfversparres. Men tydligen inte tillräckligt bra för att flytta från Åtvidaberg, konstaterar Elof. Vilket han inte alls kan förstå. Han tycker att det ska bli underbart att komma ut på landet.

Det är kallt och det går åt många plädar och filtar för att hålla dem varma. Ferdinand-Gösta bjuder Elofs mor, Lisa Bemoll, armen som stöd när hon som siste person tar plats i släden. Hon är ursprungligen från Kurland i Lettland och brukar omtalas som ”den mörka skönheten”. Nu kastar hon ett sista öga mot det röda timrade huset som varit hennes och familjens hem de senaste tio åren, allt sedan den dag de kom till Åtvidaberg. Hennes man, Elof Silfversparre den äldre, hade då fått en tjänst som lantbruksinspektör vid Adelsnäs. Tillsammans med barnen Anna, 8 år, och Elin, 7 år, och sönerna Bengt, 6 år, Erik, 3 år och Oskar, 1 år hade de flyttat hit från Spånga. Tre år senare, år 1878, hade minstingen Elof kommit till jorden.

Elof vinkar glatt till Emma. Nu börjar äventyret. Pigan vinkar moloket tillbaka. Han förstår inte varför hon inte vill lämna Åtvidaberg för landet. Men vad vet han om hur vuxna tänker, han är ju faktiskt bara sju år. Och ett halvt! I maj fyller han åtta. Maj, nästan sommar. Då ska han springa barfota i gräset i Österby! För det kan man göra där, det har mor sagt. Han lägger sin lilla hand i sin mors. Nu börjar äventyret.

Lisa-Bemoll

Lisa Bemoll

Elof Silfversparre

Elof Silfversparre (den äldre)

Idag är det andra små barnafötter som springer på gräsmattan vid huset i Österby. De heter Lee och Bob och precis som Elofs familj har de kommit hit från Stockholm. Lee var lika gammal som Elof när de flyttade in för ett år sedan. sju. Barnens mamma och pappa, Caroline och Hampus, hade letat länge efter ett hus på landet.

IMG_3020

”Vi hade tittat på så många hus och nästan blivit osams för att vi inte kunnat hitta ett som båda tyckte om. Vi hade så när gett upp hoppet när Österby blev till salu. Vi gick på visningen och jag vågade knappt titta på Hampus av rädsla att han inte kände som jag. Att det var vårt hus. När vi kom ut utbrast han: ’Här ska jag bo!’”

IMG_3019

Att huset var i behov av renovering skrämde dem inte. Tvärtom, det var det de eftersökte. Efter att ha renoverat både en sekelskifteslägenhet och ett hus tidigare så vet de vad de ger sig in på.

”Vi räknar med att det kommer att ta tio år att få allt klart och vid det laget är det dags att börja om igen. Men det är en livsstil. Det är så vi vill ha det.”

Österby gård byggdes av baroniet Adelswärd år 1885 och stod klart året därpå. Men innan husbygget påbörjades uppfördes en smedja. Byggnadssmidet skulle man tillhandahålla själv. Samtidigt med huset byggdes en ladugård och marken röjdes på sten inför anläggandet av åkermark. Det tog två år och sammanlagt 85 man att göra klart Österby gård. Att det är gediget byggt kan Caroline gå i god för. På nedervåningen planerar de nu att göra ett stort kök på hela 50 kvadratmeter. Lager på lager av gamla tapeter har rivits bort och på en vägg har de kommit hela vägen ner till putsen och virket. De gedigna timmerstockarna som kom på plats för 130 år sedan är nu återigen blottade. På varje trästock finns rader med träplugg som sattes i för att putsen skulle fastna. Man kan inte annat än imponeras och fascineras. Ett oändligt antal små hål försedda med handgjorda träplugg.

timmerstockar

Vi går en trappa ned till stenkällaren. Vackra välvda fönster ut mot husets baksida. Här skulle pigan Emma ha arbetat och sovit om hon hade följt med till Österby. I ena rummet finns idag en bergvärmepanna, det var då kök. I det andra finns ett tillfälligt duschrum, det var då tjänstefolkets bostad. Att försöka föreställa sig hur det en gång såg ut med järnspisar, arbetsbänkar, hyllor med porslin, bord, stolar och människor fullt sysselsatta att laga mat, baka bröd eller själva vila ut efter en lång arbetsdag är svårt. På vägen upp från källaren stannar Caroline. Hon drar undan ett lakan som provisoriskt har satts upp vid väggen.

”Titta vad vi har hittat!”

Skynket döljer en delvis nedriven vägg. Längst in skymtar en bit av en vitmålad dörr.

”Först tänkte jag, oh wow, en dörr till ett hemligt rum! Men snart insåg vi att det var en gammal dörr in till salongen, det som idag är vårt vardagsrum.”

Kanske kommer inte just den dörren att användas i framtiden, men så långt som det är möjligt är ambitionen att återställa huset till dess ursprungliga skick.

kakelugn

Den gamla kakelugnen står kvar

v-rum

Vardagsrummet. På väggen ser vi en gul markering där en dörr en gång  fanns och som nu ska återställas.

Elof Silfversparre var den förste arrendatorn på Österby och han förblev det i 18 år. Sonen Elof läste till en medicine kandidat i Uppsala och kom att arbeta som läkare. År 1903 när Karl August Antonius Persson med familj tar över gården kostar arrendet 2000 kronor årligen. Från 1920-talet är det två bröder Jonsson som arrenderar under varsin period innan en Nils Andersson tar över. Olyckligtvis ramlar Nils igenom en lucka på ladugårdsvinden och omkommer och sönerna tar över Österby. På 1960-talet delas huset till två lägenheter.

Caroline och jag går upp till övervåningen. Väggen mellan de två tidigare lägenheterna har delvis rivits, men än återstår en hel del arbete.

”Barnens sovrum var det första vi gjorde klart.”

Både Caroline och Hampus arbetar heltid, Hampus i Linköping och Caroline hemifrån, så renoveringen får ske på ledig tid. Dessutom vill de även odla grödor och komplettera det nyligen införskaffade bisamhället med höns.

”Det är det slags liv vi vill leva. Här ska vi slå rot och leva resten av vår tid.”

IMG_3012

 

IMG_3015

”Fasaden ska också göras iordning, hur vet vi inte än. Men som det är nu består den både av träpanel, tegel och sten och vi vill ha det enhetligt.”

dörr

Det var Karl-Inge Johansson som sålde Österby till Caroline och Hampus. Karl-Inge hade hyrt av baroniet sedan 1970-talet och köpt huset 1984. Karl-Inge som varit verksam på Viresjö såg i stort sett hela sitt vuxna liv. Två år tidigare hade han träffat Margareta som nu flyttade in till Karl-Inge. De har trivts bra i det stora huset på landet, men nu var det dags att lämna det ifrån sig. Men det var en omställning att flytta till en lägenhet inne i Åtvidaberg, bara att försöka få plats med alla sakerna! Den här förmiddagen väntar de på att barnbarnet Marcus, hans hustru Nathalie och barnbarnsbarnet Ralf ska komma på besök. Karl-Inge avslutar:

”När du åker ut till Österby måste du titta på huset bredvid det stora. Det är ett äldre hus och vi tror att det har blivit ditflyttat en gång i tiden. På väggens insida finns det en liten anteckning. Titta vad det står!”

När Caroline har visat mig trädgården går vi till det lilla huset. Uppe på väggen till höger kan jag läsa:

anteckning

”Minne från den dag när jag manglade här den 22 okt 1901.” och så ytterligare en anteckning:

”Den 10 maj 1910 drog jag mangeln första gången.”

Inga namn eller ledtrådar till vilka personerna var som gjorde anteckningarna. Mer än att de har stått i det lilla huset och manglat en gång för länge sedan. Historiens vingslag fladdrar genom det lilla huset.

österby_K-I

Texten baseras på intervjuer med Caroline Lind, Karl-Inge Johansson samt kyrkoboksmaterial och ”Åtvidabergs historia” Som vanligt är de historiska människornas tankar, uttalanden och till viss del handlingar fabricerade av textförfattaren.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Till bloggen hör facebooksidan ”Stort, smått och lite däremellan”. Där hittar du allt möjligt om Åtvid förr och nu. Foton och berättelser. Vår lokala historia varvat med ett nu för att bygga den stolta åtvidabergaren och gemenskap, vi är åtvid! Gilla den gärna.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Håshult

 

En lång grusväg rakt in i det som idag är skog och som förr var odlad mark. Innan vi svänger upp mot huset skymtar vi en gammal nedlagd hästväg i skogen. Jag tycker mig ana den lilla pojkryggen som försvinner in mellan träden. Tidiga morgnar när solstrålarna strilade mellan lövkronorna, tidiga morgnar när regnet piskade och höstlöven yrde och tidiga morgnar när stenar, träd och buskar hade klätt sig i mjuk och gnistrande vit snö. Hela sitt första skolår gick Krister den vägen. Skolan låg i Skogshall och promenaden genom skogen tog ungefär en timme. Året därpå, 1950, lade den lilla skolan ned och Krister fick istället åka buss till skolan i Söderö.

Jag följer vägen som svänger vänster och parkerar vid det gamla svinhuset. Våren har under några dagar antagit skepnaden av sommar och det är riktigt varmt. Röda bodar kantar vägen och längre bort ser jag grunderna efter två ladugårdar, en stor och en liten. En grind pryder vägen in i trädgården, men en väl upparbetad stig i gräsmattan bär vittne om att vara husets egentliga uppfart. Krister väntar inne i huset. Han är klädd i blå jeans, blå skjorta och en vit keps med texten ”Enskede Hydraul AB” på huvudet. Han är 74 år och har bott i Håshult hela sitt liv. Så det kan tyckas märkligt att huset han bjuder in till är modernt och nytt. För 17 år sedan brann nämligen det gamla huset och Kristers barndomshem ned till grunden. Krister var ute när branden började och hann rusa in för att hämta plånbok och bilnycklar. Inget mer. Inga foton eller andra minnen. Men i Kristers huvud finns de, minnena från förr.

IMG_2672

Krister föddes mitt under det brinnande andra världskriget, år 1942. Hans far Oskar flyttade till Nyköping där han hade fått en tjänst och Krister kom på så sätt att växa upp tillsammans med sin mor Siri och sin morfar Alfred och mormor Signe i Håshult. Siris syskon Eva, Olle och Greta var allihop utflugna, men i huset fanns förutom morföräldrarna även Alfreds bror Johan eller ”Jocke” och så tanten Ljungblad.

”Tanten Ljungblad bodde här nere till höger.”

Krister pekar med tummen bakom sig, mot ett rum som inte längre finns. I det gamla huset bodde den gamla damen nämligen i rummet till höger precis innanför ytterdörren.

”Jag vet inte varför hon inte följde med sin familj när mormor och morfar tog över arrendet. Hon bodde här på ett slags undantag eller så. Jag kommer ihåg att hon var bra arg och att Jag var rädd för henne.”

Jocke, morfars bror, var inte mycket bättre han. Han bodde på övervåningen tillsammans med drängen och var minst lika ilsken som tanten Ljungblad. Kanske hade han det inte så lätt, problem med benen som han hade. Han hankade sig fram med käpp. Jocke och tanten Ljungblad var dessutom ständigt osams.

Tanten Ljungblad, eller Hulda Anna Charlotta Ljungblad som hon egentligen hette var tredje generationen Ljungblad som bodde i det hus som då kallades Ljungbladgården. Tillsammans med Östergården och Västergården låg det där på kullen i Håshult. Då fanns det två ladugårdar som hörde till brukarna i Västergården och Ljungbladgården. I det tredje huset, Östergården, bodde en skogsarbetare.

västergården

östergården

Västergården (överst) och Östergården år 1919. Foto: Johan E Thorin

I slutet av 1860-talet tog Huldas far Karl Alfred över arrendet efter sin far Carl Jonsson Ljungblad och mor Kajsa. I januari 1870 föddes Karl Alfreds och Emma Christina Johandotters första barn, Hulda. Barnaskaran utökades med åren och så småningom nådde de vuxen ålder och flyttade hemifrån. Men inte Hulda. Hon stannade kvar och hjälpte till att sköta hemmet. När fadern dog år 1915 tog sonen, Huldas lillebror, Valdemar över. Fem år senare dog deras mor och ytterligare fyra år senare bestämde sig Valdemar för att säga upp arrendet och flytta. Kvar blev Hulda, 54 år gammal. Samma år, närmare bestämt år 1924, lämnade Alfred, Signe och barnen Siri, Eva, Olle och Greta gården Hårsbo för att överta arrendet av Håshult. Arton år senare föds Krister.

ljungbladgården

Ljungbladgården år 1919. I mitten Hulda Ljungblad flankerad av sina systrar Maria och Hilda. Foto: Johan E Thorin

När Alfred hade tagit över slogs Västergården och Ljungbladgården ihop att brukas som en gård och kanske var det då man kallade gården efter platsen namn. Håshult. På övervåningen i mittenhuset fick Jocke sällskap av drängen Sigge. Han var bland annat med och slet med stenarna på åkrarna runt huset. De stora stenrösena vittnar om det digra arbetet. Drängen Sigge och Siri fattade tycke för varandra. År 1951 gifte de sig och året därpå föddes Kristers lillebror Thomas. Men den lille föddes med ryggmärgsbråck och hann inte lämna sjukhemmet innan han dog. Året därpå kom en nyfödd pojke till dem som fosterson. Rolf. Krister var då elva år och hade en lekkamrat som bodde i Mabo.

Siri-o-Sigge-1951

Sigge och Siri. Foto privat

”Sven-Olof brukade åka genom skogen på sin farsas moped. Han var en tio-tolv år. Jag minns att han knappt nådde ner till tramporna.”

Krister ler vid minnet. Han och Sven-Olof kom att hålla ihop resten av livet. I vuxen ålder odlade de potatis tillsammans, fiskade och högg ved. För fem år sedan gick Sven-Olof bort i cancer.

Mormor-o-morfar-med-flera-i-Håshult

Sigge och Siri med syskon och familjer vid Håshult. Foto privat.

Greta-Else-Beth-Anne-Maj-Krister-Jan-Inge-Anita-någon-hund

Krister (längst till höger) med kusiner i Håshult. Foto privat.

Efter en stunds trevligt samtal med fika går vi ut. Vi ser på de enorma stenrösena i hagarna. En gång i tiden stod Sigge och de andra männen med böjda ryggar och kastade upp de stora stenarna en efter en. Strax nedanför Kristers hus ligger Östergården. Någon påtar i trädgården. På andra sidan Ljungbladsgården låg en gång Västergården. Idag är det rivet. Bakom husen och markerna ligger skogen som Krister känner som sin egen bakficka. Den har varit hans levebröd.

krister-2016

”En gård som Håshult överlevde inte på jordbruket. Framför allt om vintrarna blev det en massa skogskörning. Timmer och massaved.”

Timret drogs då fortfarande med hästar. Krister skrattar till:

”Jag kommer ihåg 1968 när skogvaktare Mellström sa att det var det absolut sista året med hästar. Det var omodernt och från och med nu skulle det bara vara maskiner i skogen.”

Året därpå, hösten 1969, drabbades Sverige av en stor storm. Stormen som fick namnet Ada orsakade en enorm trädfällning och allvarliga skador på bebyggelse och el- och telenät. Det tog, berättar Krister, två år att komma till rätta med skogen efter Adas framfart. Krister, som då var 27 år, deltog i röjningsarbetet. Så en dag kom skogvaktare Dahlgren fram till honom. Det var lika bra, deklarerade han, att Krister fick en anställning som skogsarbetare på Baroniet.

Vi närmar oss Östergården. Den som påtar i trädgården reser sig och hejar. Hon heter Elina och har varit hyresgäst i många år. Att hon är förtjust i huset och trädgården märks.

IMG_2687

Krister och Elina

”På övervåningen har vi hittat en markering i virket. Det står 1866.”

Krister minns när skogsarbetare Adolf, hans hustru Anna och deras barn bodde i Elinas hus. Sonen Bertil som tog över efter sin far.

”Fick jag ta den där Krister? Jag hittade den bakom boden.”

Elina pekar på skakeln som ligger på marken.

”Ja visst, den har jag ingen användning för längre. Det finns nog flera om du vill ha.”

Vi tittar allihop på skakeln där den ligger på marken. Med hjälp av den har gårdens hästar slitit under decennier. Nu används den inte mer utan har med åren blivit röd av rost och av den anledningen oändligt vacker. Att resa den och låta tjäna som port in i det välskötta trädgårdslandet känns som ett värdigt avslut för en skakel som tjänat väl.

Glypen-från-Håshultvägen

Sjön Glypen från Håshultvägen. Foto: Johan E Thorin 1919.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

Dela gärna det här inlägget

Ängfall

Ett idylliskt rött hus på en liten kulle längs grusvägen. Du har säkert passerat det någon gång, kanske till och med gör det så gott som dagligen. Byggnaden är en kär och välbekant syn och kanske är det så, om man går förbi ofta, att man tenderar att inte riktigt se den. Obemärkt för våra blickar kan huset istället nyfiket betrakta oss, följa oss med blicken där vi vandrar fram längs vägen eller promenerar på de generöst tilltagna gräsmattorna. Utsikten från den lilla kullen det är placerat på är utmärkt och sommartid händer det mycket i omgivningarna. Huset tycker om att tänka tillbaka på svunnen tid och minns med kärlek de sena sommarkvällarna när skymningen hade lagt sig och det hade blivit helt tyst och stilla. Inga humlor eller flugor surrade omkring längre, inga röster letade sig in i den lilla trädgården. Trots att timmen började bli sen öppnades plötsligt ytterdörren och det förnam det kvävda fnisset från barnen som smög ut. Det följde deras mörka siluetter och log när det hörde hur de förmanande varandra att vara tysta. Så var de framme och stannade. De böjde sig ner och lät sina händer beröra det och gick på det med sina bara fötter. Det förbjudna gräset. De förunderligt gröna och tätt sammanväxta stråna som kändes som sammet. Samma barn, huset kluckar nu förtjust för sig själv, som öppnade en liten kiosk nere vid ladugården där de sålde saft och upphittade klenoder till förbipasserande. Och tänk när den berömde spelaren från Stockholm dök upp härutanför! Det var tider det. Men det minns även vintrarna, när naturen hade stelnat i kylans grepp och total stillhet rådde. När isen hade lade sig på den lillaIMG_2258 dammen. Där åkte barnen skridskor tills deras kinder glödde.

De var fyrtio år sedan, men det minns det som igår. Ingegerd, Elisabeth, Ingela, Göran och så Ann-Sophie. Så hette barnen. Deras far och mor Bengt och Maj-Britt. Fadern som steg upp tidigt på vintermorgnarna för att elda i spisen innan han begav sig till sitt arbete i skogen. I ur och skur och sommar som vinter for han iväg på sin moped. Det såg lite annorlunda ut i huset då jämfört med nu. Trots att boytan var så knapp var finrummet på nedervåningen bara tillåtet att beträda vid högtidliga tillfällen som jul och födelsedagar. Barnen delade rum på övervåningen eller sov inne hos föräldrarna. Något av barnen sov i allrummet under varmvattenberedaren. I allrummet, precis där man kom upp för trappan, fanns frysboxen som barnen använde som utkiksplats när grisarna slaktades i boden om hösten. Slakten som deras föräldrar hade förbjudit dem att bevittna. Mardrömmar blev priset för tjuvkikandet. Förutom grisar hade familjen Rosén även kaniner, katter och en hund. Vad var det nu den hette igen. Zacho! Så var det. Då var det liv och rörelse i huset.

Det vaknar upp i sina tankar av glada tillrop och skratt som letar sig in via det öppna fönstret i köket. Någon har gjort bra ifrån sig. Gruset knastrar när personerna passerar vägen. Det väcker till liv minnet av steg på grusvägen vid den tid det här var en stor gård, ett hemman. Omgivningen såg radikalt annorlunda ut då jämfört med nu. De stora gräsmattorna fanns förstås inte. Istället sträckte fälten med odlad och välskött mark generöst ut sig. Här fanns ängar och hagar. Den förste bonden hette Johan Gudmundsson Smed. När han dog år 1719 tog sonen Gudmund över. Gudmund och hans hustru Anna fick fyra barn. Lyssnade det noga kunde det fortfarande höra de kraftfulla skriken från den förstfödda, Catharina som föddes tre dagar efter julafton. År 1717 kom sonen Nils, som senare kom att bli regementspastor. Två år senare, samma år som fadern tog över hemmanet, såg Johan dagens ljus. Johan blev inspektor vid Ekults herrgård i Björsäter. Det fjärde och sista barnet var Olof Gudmundsson. Han föddes 1723 och var en rejäl pojke. Men tillbaka mannen som kom gående på vägen den soliga dagen i augusti 1772. Han var tjänsteman vid Bergskollegiet och hette Carl Bernhard Wadström. Han hade kommit till Åtvidaberg för att ta hand om Malmviksgruvans upprensning. Denne Wadström hade hyrt in sig som matgäst här i Ängfall. Eller som han skrev i sin dagbok: ”Jag började idag till middagen mitt nya spisqvarter ut i Ängfall hos en förmögen Bonde f Bror till Regements Past Wissendorff uti Wreta Kloster socken.” Ibland hade Wadström sällskap av Noring, Kopparverkets konstmästare med ansvar för tekniska lösningar gällde vattenuppfordring, kraftöverföring och byggnadsarbetena vid gruvan. Vid några tillfällen avlade han även visit hos majoren och friherren Sigge Larsson Sparre i granngården, Slevringe.

Det sträcker försiktigt på sig i den nalkande vårsolen. Nätterna är fortfarande kylslagna och sträckningen får det att knaka i fogarna. Det knäpper till rejält i det gamla virket på norrsidan. Ingen fara, det är rejält byggt. Det hade blivit tydligt för alla och envar när syd- och östsida fick ny fasad för ett par år sedan. Huset känner sig lite generad vid tanken. Naket inpå timmerstockarna hade det stått där till allmän beskådan. Nåväl, det hade varit mödan värt. Nu var det varmare och mindre dragigt. Vid avklädandet hade man tydligt kunnat se att dess övervåning hade tillkommit senare och huset en gång varit utrustat med två ytterdörrar.

Exakt tio år efter Wadströms besök, år 1782, bildades fideikommisset Baroniet Adelswärd och två år senare köpte den förste baronen, Johan Adelswärd, gården Slevringe av Sigge Larsson Sparre hustru Charlotta Rosenstierna. Slevringe blev en arrendegård under Adelsnäs och Ängfall en gård under Slevringe. Huset skulle under lång tid komma att användas som bostad till de arbetarfamiljer som arbetade på Slevringe.

ägande

karta1

Beskrivning och karta över Slevringe och Ängfall från 1800-talet

Den första att bosätta sig i huset var Eric Andersson och hans hustru Stina samt sönerna Anders Petter och Carl Eric och dottern Anna Christina. I kyrkböckerna hade prästen noterat att Eric var ”ofärdig”, vilket vanligtvis var liktydigt med någon form av synligt handikapp såsom hälta eller reumatism. I huset bodde även änkan och fattighjonet Maja Greta Jonsdotter Molander tillsammans med sin son Johan och dottern Cajsa Greta. När änkan dog år 1819 hade båda barnen flyttat sedan tidigare. Här fanns även Petter Olofsson, hustrun Anna Stina, sönerna Anders Magnus, Johan Gustaf, Carl Petter, August och dottern Anna Greta.

Under 1800-talet bodde här många familjer, mellan två och tre åt gången, männen var samtliga dagarbetare och barnen var många. Då var det var fattigt och slitsamt vid Ängfall. Och trångt. Då fanns det ingen övervåning på huset. Det visste att det fascinerade dagens människor att så många kunde få plats i ett hus som idag nästan ansågs för litet för två. Men det var andra tider då. Och det kände stor tacksamhet för att ha fått vara med så länge och uppleva så mycket.

Nu hörs glada stämmor utanför fönstret igen. Golfsäsongen har verkligen kommit igång. Tänk när golfbanan var ny på 1950-talet. Då var det inte lika stor aktivitet som nu när golf har blivit mer gemene mans sport. Tänk när Sven Tumba, den kände golfspelaren från Stockholm, dök på tee precis utanför och svingade sitt slag. Det var vid 1970-talets början. rosen1Det var då om kvällarna som barnen Rosén smög ut och kände på gräset vid greenerna. Tänk också den gången när familjen Rundberg, som bodde här på 1990-talet, fick se en stor älg kom travande på fairway framåt kvällskvisten. Spelarna vid det golfhål som blivit uppkallat efter dammen fick avbryta sitt spel. Det hade varit en i närmast ohyggligt varm sommardag och hettan hade äntligen klingat av. På älgars majestätiska vis hade det imponerande djuret kommit fram till dammen och gått ner i vattnet. Omsorgs- och njutningsfullt hade den tvättat sin väldiga kropp så att vattnet skvätte. Proceduren avslutades med att den simmade över till andra sidan, klev upp, skakade av sig vattnet och oberört avlägsnade sig från platsen. Kvar stod människorna och tittade gapande på varandra. Vad hade de just bevittnat?

rosen2

Familjen Rosén och hunden Zacho utanför sitt Ängfall på tidigt 1970-tal

rosen4

Moster Gunilla, Ingegerd och mamma Maj-Britt Rosén

katarinasbild2

Ängfall under tidigt 1990-talet

IMG_2147

Ängfall idag

Förr i tiden fanns det en stor syrenhäck utanför det köksfönster som vetter mot dammen. Växtligheten lade visserligen köket i ett litet mörker, men det var lummigt och ombonat i trädgården. Det andra köksfönstret, det som vetter mot trädgården, hade funnits på huset från begynnelsen, men tagits bort när huset byggdes ut med en övervåning på 1930-talet. Sedan hade det tagits upp i modern tid igen. Så var det, saker ändrades och förändrades och sedan visste inte människorna hur det från början hade sett ut.

katarinasbild

Det hade funnits många arrendator vid Slevringe som männen i Ängfall hade arbetat för. Harald Suber, Henning Öhman, Carl O. Carlsson och så Skoghs, först August och senare sönerna Nils och Ivar. År 1929 gick baron Theodor Adelswärd bort och friherinnan Louise Douglas bodde i det stora huset på Slevringe. Nils och Ivar Skogh bodde i det röda till höger om huvudbyggnaden. Ett år innan baronen gick bort fyllde Louise Douglas femtio år och hade i gåva fått de fyra vackra, läderombundna, albumen med Thorins foton. Foton på vacker natur, Adelsnäs och torp och gårdar inom fideikommisset. I ett av album fanns ÄngfallÄngfall med. Fotot visade ett litet hus inbäddat i grönska. Gången upp mot huset var kantad av vinbärsbuskar och i trädgården fanns fruktträd och blommor. Det lilla huset med sitt branta tak var knappt synligt från vägen. Vid dörren stod två flickor, båda iförda hatt. Den lilla flickan var barfota och såg en aningen besvärad ut. Det var Sofia Linnea. Hennes äldre syster hette Anna Cecilia. Fadern, Gotthard Karl Karlsson, var ladugårdskarl och flickornas mor, Maria Sofia Pettersson, var hans andra hustru. Gotthards och Maria Sofias äldsta barn hade en notering i kyrkböckerna att han var född utom äktenskapet, till och med före Gotthard hade skilt sig från första hustrun. Ordet ”före” var ordentligt understruket. Tillsammans med faderns tre söner från första äktenskapet var de åtta personer i familjen.

Nu hörs ett ivrigt gläfsande. Ett sällskap med hund passerar på vägen. Hunden har fått syn på Thomas, katten. Thomas sitter lugnt kvar. Han vet att han är kung på Ängfall. Hunden sliter och drar i kopplet och det får huset att tänka på den gång Roséns gris rymde och hur barnen skämdes när mamma Maj-Britt jagade den på golfbanan. Tänk vad det har sett och varit med om och än återstår många år, många hyresgäster och händelser i omgivningarna.

IMG_2146

Katten Thomas

IMG_2160

Berättelsen baseras på intervjuer med Ingegerd och Elisabeth Rosén, Holger Larsson och Katarina Rundberg samt kyrkoboksmaterial, arrende- och äganderättshandlingar, litteratur och information via internet.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Läs om andra torp och boställen hörande till fideikommisset.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Storkestorp

Marken under hennes fötter är blöt och lerig av regnet som oavbrutet strömmat ner under dagen. Nu under kvällen har temperaturen sjunkit för att sakta närma sig nollgradersstrecket. På väg mot avträdet sveper hon huttrande sjalen hårdare kring sig. Om någon såg på henne från huset skulle de förstå att allt inte stod rätt till. Men huset ligger mörkt och tyst. Ingen ser. För varje steg hon tar tilltar värken i ryggen. Hon biter ihop, kämpar sig fram. Hon hinner inte fram till avträdet. Darrande av köld och smärta griper hon tag i grindstolpen.

Ovetande om det som pågår utanför deras hus sover alla lugnt vidare. Allt vi hör är lite snarkningar och katten som stryker runt i köket. Torparen Gustaf Jeremiasson, hans hustru Johanna och de fyra yngsta barn Anna, Alfrid, Maria och Augusta sover i ett rum. I ett annat vilar äldste sonen, tjugofyraårige Gustaf Reinhold tillsammans med sin hustru Maria Charlotta. Hustrun vrider sig lite oroligt om i sömnen. Det har varit en arbetsam dag med linberedning och kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter förlossningen för två månader sedan. Då fick hon och Gustaf Reinhold sitt första barn, sonen Carl August. Ute i köket där katten letar efter något ätbart har pigan Anna Christina Carlsson sin sovplats. För tillfället delar hon sovutrymme med pigan från Bakom, som är där för att hjälpa till med linberedningen.

Pigan från Bakom heter Sofia Lovisa. Hon föddes i Grebo för tjugofyra år sedan och flyttade tillsammans med sin familj till Näset i Åtvid år 1850. Tjugofyra år gammal flyttar hon till Mormorsgruvan för att tjänstgöra som piga hos inspektör Oscar Zetterling och Augusta Böhme (Augusta Zetterling, Åtvidabergs första fotograf). Två år senare kommer hon så till torpet Bakom.

Ensam i det kalla och våta mörkret föder Sophia Lovisa sitt barn. När det faller mot marken brister navelsträngen. När smärtan har avtagit tittar hon ned mot kroppen. Det ligger helt tyst och stilla. Hon kastar en hastig blick upp mot huset. Vad ska hon ta sig till? Panikslagen och med darrande händer knyter hon upp sitt förkläde. Inne i huset märks inte en rörelse med undantag för katten som, då han hör ljud utifrån, nyfiket hoppar upp på fönsterkarmen. Med en katts goda mörkerseende följer han nu kvinnan som mödosamt går mot sjön med ett bylte i famnen.

storkestorp2

Dagen därpå fortsätter arbetet vid gården. Att allt inte står rätt till med pigan från Bakom tänker man inte på. Alla har fullt upp med sitt. När så all beredning med linet är klart efter ett par dagar försvinner Sophia Lovisa från Storkestorp. Så kommer vintern, kall och eländig. Tre år av missväxt ger sig plågsamt till känna. Förhållandena är tuffa, men de klarar sig och snart nalkas en ny vår. Det är nytt år. År 1870. Gustaf Jeremiasson lägger båten i sjön och ger sig ut för att fiska. Han får lite fisk och vänder nöjd tillbaka mot land. När han nästan är framme vid bryggan ser han något på sjöns botten. Han kan inte tro sina ögon. Petrus Carlsson, länsman i Åtvidaberg, tillkallas. Gustaf berättar om pigan som sent i oktober hade hjälpt dem med linberedningen. Han kommer ihåg att hennes arbetsgivare, Björkmans på Bakom, hade berättat om sina misstankar att pigan var gravid. När de hade frågat henne hade hon nekat. Gustaf själv tyckte att hon var ”fet och plufsig”. Han erinrar sig också att Anna, hans dotter, hade hittat blodfläckar i pigans säng och vid avträdet. Länsman Carlsson lämnar Storkestorp och kontaktar genast Sophia Lovisa. Hon erkänner omedelbart och berättar att hon medvetet försökt dölja sitt havandeskap. Men hon vidhåller att barnet, en flicka, var dödfött.

Vid Storkestorp återgår livet så småningom till det normala. Under åren som kommer efterträder sonen Gustaf Reinhold sin far Gustaf Jeremiasson som torpare. Han och hustrun får ytterligare sju barn. Äldste sonen, Carl Gustaf, avlider vid åtta års ålder till följd av scharlakansfeber, den näst äldste flyttar som vuxen till Amerika och Jonas Albin, som därefter står på tur att ta över arrendet, gifter sig och tar över torpet Storkestorp. På så sätt kommer det sig att det är den yngste sonen, Valdemar född 1888, som blir ny torpare i Storkestorp en bit in på det nya seklet. Valdemar och hans hustru Frenanda får tre döttrar och tre söner. Den näst äldste sonen heter Bertil och han blir så småningom ny arrendator. Bertil gifter sig med Birgit och de får fyra barn. Men Valdemar, barnens farfar, kom att bo kvar länge. Med en förkärlek för ordning och reda fortsätter han att hålla ett vaksamt öga på allt. När barnen väsnas för mycket på undervåningen slår han hårt med käppen i golvet från sitt rum på övervåningen. Lite senare flyttar han till äldreboendet i Åtvidaberg. När han då och då kommer på besök till Storkestorp var det viktigt att allt var perfekt och oklanderligt.

IMG_1566

Markus skrattar när han berättar historierna om sin stränge farfar far. Valdemar som dog 1987, närmare hundra år gammal. Idag är det Marcus, nionde generationen Gustafsson, som sitter i köket i Storkestorp.

”Ja, vi har väl varit oföretagsamma och inte lyckats komma härifrån.”

IMG_1572 IMG_1573

Markus ler. Han själv tog över 2003 efter sina föräldrar Kjell och Pia. Det var självklart för Markus att han skulle bli bonde även om hans farmor Birgit rådde honom att låta bli. Han var bara sju år gammal när han lärde sig köra traktor, dock med pappa Kjell i närheten. Men det är inget lätt liv han har valt, det erkänner han utan omsvep.

”Den mark jag brukar är en ihopslagning av sju gårdar och ändå klarar jag mig inte utan kombinerar mitt arbete här med en heltidstjänst vid Sturefors Godsförvaltning. När jag var liten fanns det sex stycken mjölkgårdar häromkring, nu finns det en – Gissebo.”

IMG_1580

Själv har han 35 amkor där flertalet står på en gård fyra kilometer därifrån. I somras brann nämligen ladugården ner. Den ladugård som byggdes år 1895 när Markus farfars farfar Gustaf Reinhold var arrendator. Emma fyller i:

”Det var så ont om träd här eftersom det mesta hade gått till gruvdriften så man skeppade över virke till ladugårdsbygget från Åländersö!”

De var inte hemma när branden började och de som bor i närheten märkte ingenting eftersom vinden låg på från andra hållet. Vilket var tur i oturen, hade det blåst åt andra hållet hade även boningshuset varit i fara. Korna gick ute, men hade öppet in till ladugården och på djurs vis ville de in till den eldhärjade byggnaden. Och apropå tur i oturen; just den dagen var det helikopterövning i området och piloterna upptäckte branden. Två motorcyklister passerade på vägen, såg helikoptern som hängde i luften och upptäcker branden. De stannar, ingriper och får bort djuren från ladugården.

”Andra som såg männen i eldhavet tyckte nog att det var vansinnigt tills de fick höra att den ene MC-killen var militär och den andre pluggade till polis. Hur stora är oddsen för att de skulle åka förbi på en väg som annars bara trafikeras av pensionärer?”

Det är återigen en sen och mörk höstkväll vid Storkestorp. Allt är stilla och tyst. Ljusen i lyktorna fladdrar lätt av vinden som letar sig in i de gamla ljushållarna. Flera par ögon tittar oavvänt mot Emma Gustafsson som berättar historien om Sophia Lovisa som födde sitt flickebarn här på gården för så länge sedan. Då stod grindstolparna på ett helt annat ställe än idag. Historien om det döda barnet i sjön Gällen berättas som en spökhistoria och kalla kårar går längs ryggraden på åhörarna. Men likväl berättas den, historien om Sophia Lovisa. En historia som speglar en ensam kvinnas livssituation i slutet av 1800-talet. Att bli gravid med ett utomäktenskapligt barn sågs inte med blida ögon och antecknades för all framtid i husförhörslängderna. Att bli dömd för att ha gömt undan sitt dödfödda barn var förstås straffbart. Gjorde man sig skyldig till barnamord kunde man fram till år 1864 dömas till döden.

När länsman hade pratat med Sophia Lovisa och hon hade erkänt att hon dolt sitt havandeskap och gjort sig av med barnet kallas hon omgående till tingsrätten i Bankekind. För ett så grovt brott som barnamord inväntar man inte nästa ordinarie ting utan sätter in ett urtima, extra ting. En distriktsläkare har obducerat barnakroppen och han kan inte, menar han, bevisa att barnet levde när det föddes. De skador kroppen uppvisar hade uppkommit dels när barnet föll till marken och dels var de ett resultat av att kroppen hade legat i vatten under lång tid. Den 6 maj 1870 döms Sophia Lovisa till nio månaders straffarbete för våldsbrott. Den noteringen följde henne i husförhörslängderna fram till den dag år 1876 när hon gifte sig.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, domboksmaterial samt intervju med Markus och Emma Gustafsson. Svartvita foton: Johan E Thorin 1928, bilder i färg: Camilla Smedberg 2016.

För flera berättelser om baroniets gamla gårdar och torp, klicka här: Flera inlägg

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Dela gärna det här inlägget

Hej min vän!

Jag vill bara berätta att jag är så glad att vi har träffats så ofta på sista tiden. Två-tre gånger i veckan faktiskt. Inte dåligt eftersom det går lite tid mellan varven. Men även om vi inte ses så där direkt så ser jag dig på avstånd varje dag och jag tycker verkligen att du är bland det absolut finaste jag sett. Jag blir stolt och glad varje gång jag ser dig. Du är hemma för mig, du är Åtvid.

Jag undrar om du minns första gången vi sågs? Du är ju ganska mycket äldre än mig och har träffat väldigt många människor, så jag kan förstå om du inte minns. Men för mig är det ett starkt barndomsminne. Jag var på bio för första gången i mitt liv. Jag och min kompis Helen såg ”Snövit och de sju dvärgarna”. Jag gissar att jag kan ha varit omkring sju år. Jag minns hur det var att sitta i de blå fåtöljerna och hur jag på barns vis inte satt tillbakalutad, som man senare lärde sig, utan var med i filmen med hela kroppen. Jag var helt tagen av den stora vita duken och det som utspelades därpå. Jag och Helen grät floder – det hade jag verkligen inte räknat med att göra!

Tänk vad du har varit med om. Man brukar ju säga ”tänk om väggar kunde tala”. Vad skulle de välja att berätta då? Kanske något om den allra första tiden när du var brukshotell under källarmästare Allard och hans fru. Då hade du en festvåning med danssalong, en stor och en liten matsal, ett kafé och 14 rum. Det dyraste rummet kostade 1.50 per natt (år 1870), för maten fick man betala mellan 37 och 75 öre och för en flaska bayerskt öl 50 öre. Du minns säkert hur mejeriets personal och elever, kuskar, extra polisman och sjukhuspigan kom och åt frukost bestående av sill och potatis tidiga morgnar. Du kanske skulle välja att berätta om ståhejet och festen när Baron Theodor Adelswärd gifte sig med Louise Douglas år 1901. Då arbetade hotellföreståndarinnan fru Moberg så svetten lackade med att laga smörgåsar och dryck till folket på bruket och godset och middag till tjänstemännen. Du såg säkert hur direktör Rudolf Abelin som hade agerat värd under dagens festligheter strängt förmanade en pojke att väcka honom när bröllopsparet anlände på natten. Pojken missade att väcka direktören och du kanske mer hörde än såg utskällningen som han fick dagen efter? (stycket med husets historia baseras på ”Hotell på patriarkaliskt bruk” av Gösta Adelswärd. Foto nedan: Brukshotellet 1920. Foto. Johan E Thorin)

folketshus4

Jag har ju sett dig så ofta att jag kanske inte ser all skönhet längre. Men jag blev glatt påmind av min bästa kompis Cissi när hon besökte dig första gången och var helt hänförd över ditt trappräcke, dörrarna in till salen och väggarna inne i salen. Berömmet och beundran spillde liksom över lite på mig, ja på hela Åtvidaberg. Jag blev så stolt över dig min fina vän som väcker beundran hos människor som rest runt om i världen och sett otroliga byggnader i främmande länder.

Minns du mina andra besök? Skoldanserna när jag gick i grundskolan? Jag tyckte de var spännande, tyckte du? Hur många dansande personer har du inte sett under din tid? På skoldanser, på fester, på danslektioner? Tålmodigt har du låtit alla trampa på ditt trägolv, trötta luta sig mot dina fönsterkarmar och blicka ut mot natten, i nervositet hålla i dina dörrkarmar och kanske vänslas lite grann i skydd av dina mörka vrår? Eller dina öppna välkomnande dörrar till fritidsgården Lyktan där du gav Åtvids alla ungdomar en självklar plats att vara på. Du ska veta att jag känner många som fortfarande pratar om den lyckliga tiden de hängde där. Tyvärr får inte dagens ungdom uppleva samma sak. Fast jag vet att du önskade att det var möjligt.

Under sju år har jag spelat fars hos dig. Jag älskar att vara där. Scenen du upplåter åt oss, logen som vi har haft i gamla Lyktans lokaler och i år i ett litet rum bredvid köket.

folketshus9_tablå eller teaterpjäs uppförs_år okänt

(Foto ovan: Tablå eller teateruppsättning på Folkets hus, 1900-talets början. Foto: Johan E Thorin)

Du allas vår stolthet, vår fina vän. Och jag är så glad att du återigen har en fin fasad och att du har människor som bor under ditt tak dagligen igen. På så sätt har ju cirkeln slutits. Du började din bana som ett bostadshus.

folketshus10_timmerflottning vid hotelldammen_1902

Timmerflottning år 1901. Foto: Johan E Thorin

folketshus6_Singers sykurs_1927

Singers sykurs i Folkets hus 1927. Foto: Johan E Thorin

folkets hus

Foto: Camilla Smedberg

Bild överst: Johan Thorin år 1900

 

Följ gärna bloggens facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Ed

Kalle och Lotten Fallman gifte sig år 1894 och fick mellan åren 1896 och 1902 tre söner, men förlorade fjortonårige Karl Ivar i hjärnhinneinflammation. År 1910 föddes tvillingpojkarna Harry och Gunnar. Familjen flyttade från Hvilebo, till Tranebo och år 1932 vidare till Ed i Bersbo.

Oskar och Emma Johansson gifte sig år 1922. Oskar var då änkling och hade sex barn sedan tidigare. Minstingen var blott två veckor när första hustrun dog. Även Emma hade en son sedan tidigare. Paret fick sedan fem gemensamma barn.  Av dessa fem föddes Britta år 1924 och Stina år 1928. Oskar var statardräng och familjen Johansson flyttade många gånger. En kort period bodde de på Isterberget, ett hus hörande till Ed. Kanske  var det då tvillingbröderna Gunnar och Harry träffade systrarna Britta och Stina för första gången?

bild5

Emma till vänster och Oskar till höger samt Britta och Stina med vänner.

När Britta och Gunnar blev tillsammans i början av 1940-talet bodde Britta i Skärkind och Gunnar cyklade den drygt tre mil långa vägen från Ed för att träffa sin käraste. I mitten av 1940-talet var de ett etablerat par, fick sonen Göran och gifte sig. Deras första hem var Kullen, ett litet torp utan el och vatten, som hörde till Ed. I stora huset bodde Kalle, Lotten och sonen Harry. Göran minns att farmor Lotten var sjuklig och låg till sängs i ett rum på nedervåningen. På övervåningen bodde farbror Harry som han gärna hälsade på. Några år senare byggdes mangårdsbyggnaden till och moderniserades. Gunnar med familj, som med åren utökades med barnen Hans, Gun-Britt, Ulla och senare Bo, flyttade in och bodde tillsammans med farfar Kalle på nedervåningen. Farmor Lotten hade gått bort ett par år tidigare. Harry och Brittas yngre syster Stina blev ett par och fick sonen Håkan.

bild1

Familjerna Fallman

Visserligen så bodde Harry, Stina och Håkan på övervåningen och Gunnar med familj samt farfar Kalle på nedervåningen, men i mångt och mycket levde de tillsammans som en enda stor familj. Man förberedde för att installera ett kök på övervåningen, men det stannade vid planer då Britta och Stina från första början hjälptes åt i hushållet. Det spelade aldrig någon roll hur många extra munnar det fanns att mätta, i form av till exempel barnens lekkamrater, maten räckte alltid till alla. Gudomligt god mat dessutom.

 bild4

”Jag hade två mammor och två pappor” ler Håkan.

”Ja, så var det” bekräftar Göran ”men för oss var det naturligt.”

Hemmet och arrendegården med mark och djur; mjölkkor, ungdjur, hästar och grisar, höns, kalkoner och kaniner sköttes gemensamt. Till god hjälp hade man också den kloka hunden Sessan. Hon var gårdens främste rått- och huggormsjägare som alltid tog på sin lott att springa igenom höhässjorna på jakt efter ormar.

bild7

Håkan, Ulla, det årets griskulting och hunden Sessan

Alla minns de med förtjusning gårdens tama grisar. Det var i stort sett alltid en eller två suggor som stötte bort sina kultingar. Dessa smågrisar fick istället åtnjuta särskild omvårdnad, inte minst av gårdens barn. Inom kort var de så pass fogliga att de kunde gå i koppel som en hund. En kulting, som fick namnet Fia, togs till och med in i köket för att utfodras. Men liten blir stor och när det var dags att flytta ner i ladugården fick Fia med sig sin favoritkudde för att klara av omställningen. Men van som hon var att hålla till i bostadshuset kunde den passa på att komma på besök när tillfälle gavs.

bild3

Bo och Fia i köket i Ed.

Det var inte bara grisarna som fick smått, utan även hästarna. Varje år fanns det ett litet föl.

”Jag minns ett föl som alltid satte full fart mot en när man kom in i hagen. Vi barn kröp in under staketet, stod och väntade på hästen som snart kom dundrande och så sprang vi snabbt ut igen.”

bild8

Göran skrattar vid minnet av de bärplockare som av misstag kom in i hagen och snart blev jagade av fölet. ”De fick springa! Att en häst slutligen stannar och aldrig skulle springa ner en människa kände de förstås inte till.”

Barnen fick följa med de vuxna i deras arbete från allra första början. Om det så var fråga om att hässja hö eller plocka bär bars de minsta med i en korgsäng. När de kom upp i åldrarna fick de förstås hjälpa till, men det lektes också mycket vid Eds gård. Ett och annat bus förekom också förstås. Invid bostadshuset gick nämligen järnvägen mellan Åtvidaberg och Bersbo. Lyckan måste ha varit gjord den dagen man upptäckte att man genom att ställa sparken på järnvägsspåret kunde aktivera signalerna på järnvägsövergångarna. Om de sedan Sprang upp på kullen kunde de se vägen och kön av bilar som växte sig allt längre. När så signalerna efter fem minuter klingade av utan att något tåg hade passerat kunde barnen glädjas åt ilskna bilförares rivstarter.

Men att ha järnvägen bara fem meter från huset medförde förstås också problem. De vuxna fick ha koll på tågtiderna och vakta de små barnen när tågen skulle passera.

bild9

Så var det även den dagen i juli 1951, fredagen den 13:e. Tiden för tåget hade passerat. En kombination, kan man tänka sig, av vanan att tåg åkte förbi och arbete som sysselsatte gjorde att Britta inte noterade att tåg inte hade passerat. Att det just den här dagen var försenat. Britta gick in i huset för att skura golv. Kvar utomhus fanns minstingen Gun-Britt, ett och ett halvt år. Kanske lekte hon med sin skrinda eller med sin ständige följeslagare, gårdens svartvita katt.

bild11

När Britta, i full färd med att få golven rena, hörde tåget tuta släppte hon allt och rusade ut. Redan innan hon såg förstod varför tåget hade tutat. Minnesbilden som de äldre barnen, Göran och Hasse, bär med sig är när morfar Oskar kom och bar på Gun-Britts döda kropp. Katten, hennes följeslagare, försvann jamande längs rälsen och sågs aldrig mer.

Idag är det Håkan som, tillsammans med sin mor Stina, bor kvar på gården. Han har ett femtiotal amkor som kräver ständig skötsel-Och han har mark. Även om hans dubbelkusiner inte längre bor kvar på Ed märks det att kontakten dem mellan emellan är tät. Håkan är, som han alltid har varit, ett syskon bland de andra.

bild2

Ed idag
Berättelsen baseras på intervjuer med Göran, Hasse, Ulla och Håkan Fallman samt kyrkoboksmaterial och sammanställningar av släkten som Görans dotter Anna Thuresson har gjort. Fotot på huset i inledningen är taget av Johan E Thorin. Den sista bilden, föreställande huset idag, är tagen av Camilla Smedberg. Resterande bilder är familjen Fallmans privata.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Krogstorp

Året är 2010. Gunnar går upp på övervåningen för att vila en stund framför teven. Han har precis sjunkit ned i den mjuka fåtöljen när han hör knackningar på ytterdörren. Vem kan det vara som kommer nu? Han reser sig igen, stänger av teven och går trappan ned. 

Året är 1928. Valfrid, Anna, Valfrids far Anton och den nioårige fostersonen Karl Erik Bellvar står stilla vid trappan till torpet. Helt stilla faktiskt om man bortser från svettdroppen som stillsamt letar sig nedför Valfrids kind. Johan E Thorin, folkskollärare och fotograf, har länge ordnat med stativet. Otaliga gånger har han bytt vinkel och backat. Familjen är tålmodig. Thorin har backat så pass att deras ansikten inte syns i linsen, men det är viktigt att få med hela huset. Det är ändå det han har i uppdrag att dokumentera.  Karl Erik tittar uppmärksamt på Thorin där han flyttar runt. Det är första gången han ser en kamera och han är fascinerad. Thorin har förklarat att huset och familjen kommer att fastna på en liten lins inne i kameran och avbildas som miniatyrer på ett litet ark. Kanske kommer människor i framtiden att titta på bilden och undra vilka personerna var? 

Krogstorp

Karl Erik vaknar ur sina tankar. Valfrid stryker svetten från sin kind och går mot Thorin som skyndsamt packar ihop. Lika lång tid som det tog att ställa allt iordning, lika snabbt gick det att bränna av bilden. Fotografen har bråttom och avböjer vänligt men bestämt kaffet som mor Anna erbjuder. Han ska, förklarar han, hinna till Slättfall innan dagen är över. Snart försvinner hans vagn längs grusvägen. På Krogstorp byter familjen till sina vanliga vardagskläder och allt återgår till det normala. Pojken ger sig ut på åkern för att rensa ogräs, Valfrid och Anton tar med sig varsin lie för att fortsätta slå dikena medan Anna kontrollerar om brödet jäser som det ska innan hon skyndar till åkern för att hämta potatis och morötter.

Året är 1941. Gunnar är drygt sex år. Det är den fjortonde mars och vintern vägrar släppa sitt grepp. Det är kallt och bistert. Han sitter inklämd mellan sina äldre systrar Kerstin, tio år och Karin, åtta år. I mamma Karins knä sitter Torsten, tre år och i mosters Ediths knä sover minstingen, Anders. De har åkt en god stund när mjölkbilen äntligen stannar. De kliver av och blir stående en stund på mjölkbryggan. De vuxna orienterar sig och kontrollerar att de fått med sig allt och alla. Moster Edith är svårt rörelsehindrad efter barnförlamningen hon hade vid tolv års ålder och mor får hjälpa både henne och barnen att nå fast mark. Därefter sätter hon sina två små, Torsten och Anders, på sparken och så börjar färden mot den nya bostaden. Kungshäll. Alla är tålmodiga och hjälps åt med sparken. De vet att det här inte är ett tillfälle att gnälla eller påtala att man är hungrig eller kissnödig. Tur nog har de inget annat att bära på än sig själva. Bohaget från Åtvidaberg kommer pappa Nils och storebror Lasse med senare. 

nils

nisse2

Svåra förhållanden, inte minst på grund av världskriget, hade fått Karin och Nils Säberg att överge Åtvidaberg och Nils tjänst som mjölnaredräng för ett liv som arrendebönder. Det var inget förhastat beslut. De hade sex barn att försörja och de visste vad det handlade om. De hade båda tjänstgjort som piga och dräng i sin ungdom, bland annat på gården Bestorp. De visste att de skulle få slita hårt och förhållanden ibland skulle vara tuffa. Men som bönder skulle de i alla fall ha mat på bordet. De hade tagit lån för att kunna handla in djur, redskap och maskiner. Sju kor och fyra kvigor köptes in och lite senare en tjur samt får, grisar och höns. Behovet av hästar löstes genom att låna in hästar från kronan i utbyte mot foder, s.k. kronohästar. Det var den lille, vänlige vallacken Pontus och den muskulöse och bångstyrige Bläsen. En egen häst, stoet Vivan, köptes in året därpå. Hästarna behövdes inte minst för timmertransporterna i skogen. Hela tiden märktes kriget av och Nils kallades in i beredskap inte mindre än tre gånger under det första året vid Kungshäll.

”Det var inte bara världskriget som satte sina spår i vardagslivet”, minns Gunnar, ”vintrarna i början av 1940-talet var extrema med sträng kyla och mycket snö.” 

Den tuffa vintern gjorde det besvärligt att ta sig till skolan, framför allt om skaren inte höll att gå på. Gunnar fick under en period till och med bo hos sin småskollärarinna för att överhuvudtaget kunna gå i skolan. Han minns även den dag i maj 1945 när alla skolbarn och lärare uppmanades att samlas på skolgården. Flaggan hissades, tal hölls och nationalsången sjöngs. Det sju år långa världskriget var äntligen över. Nu öppnades gränsavspärrningarna, vilket innebar att frukt, kaffe och andra varor letade sig in i Sverige igen, och ransoneringskorten försvann. Tiderna blev bättre och bättre. När dessutom Forskraft börja sätta upp elstolpar försågs byarna successivt med el. 

Det är den fjortonde mars 1949. Den här gången bjuder mars på verklig vår. Och flyttlasset går för andra gången. Från Kungshäll i Föltorp till Slättfall i Mormorsgruvan. Tillsammans med sönerna Gunnar, Lasse och Torsten driver pappa Nils familjens tolv kor den cirka åtta kilometer långa sträckan mellan gårdarna. De passerar Notsbo, Hedingstorp, Skogstorp och Krogstorp innan de ser Slättfall. Familjens övriga djur åker djurtransport och murare Rask kör mamma Karin, småsyskonen Anders och Margareta samt hunden Bessy i sin bil. 

Att komma till Mormorsgruvan innebar något nytt. Här var det nära till allt; till skolan, järnvägsstationen, postkontoret och lanthandeln. Stationen och affären var navet kring vilket allt cirkulerade. Det var liv och rörelse överallt. Tillsammans med hästskjutsar trafikerades vägen av cyklister och bilar.  Under 1950,- 60- och 70-talen medförde framför allt den tekniska utvecklingen stora förändringar. I Slättfall installerades såväl värmepanna, elspis, kylskåp som toalett. En frysfacksförening skapades i Mormorsgruvan och byborna kunde hyra varsitt frysfack i godsmagasinet. Tillsammans med grannarna i Tomasbo och Storketorp köpte Nils in den första traktorn. En David Brown. Hästens tid som trotjänare i skogs- och jordbruk började lida mot sitt slut. Men moderniseringen var inte bara av godo. En ökad centralisering tvingade postkontoret att slå igen och Närstad skola att lägga ned. 1960-talets jordbrukspolitik med satsning på industrijordbruk och ökad användning av kemikalier och konstgödning slog hårt mot småbönderna. De små bondgårdarna försvann och landsbygden avbefolkades. I början av 1970-talet klarade sig inte den lilla lanthandeln i Mormorsgruvan längre utan fick slå igen. 

Under 1950-talet flyttade samtliga syskon Säberg, med undantag för Gunnar och Anders, från Slättfall. Tillsammans med sin mor Karin och far Nils bor Gunnar och Anders kvar tills de år 1972 tar över arrendet av gården. Vid granngården Krogstorp bor vid den här tiden Karl och Märta Forsgren. När de år 1986 går i pension upphör deras arrende och marken slås ihop med Slättfall. För tredje våren flyttar Gunnar. Den här gången till Krogstorp. Året är 2001 och nu är han och lillebrodern Anders grannar. Tillsammans kommer de att ha 40 -50 mjölkkor och 90 ungdjur. Djur som ryktas och tas väl om hand varje dag och mark som vårdas på alla de sätt. Om en hage står i blom låter de den inte beträdas av djur förrän alla blommor har blommat klart och fröat av sig. De är noga med att värna fauna och natur.

Gunnar går nedför trappan för att öppna. Utanför står tre främmande personer. De presenterar sig och Gunnar bjuder dem att komma in. Mannen, Karl-Erik Kindberg, ser sig förundrat omkring. Det är många år sedan han kom till Krogstorp för första gången, då som dräng och Valfrid och Annas andra fosterson och det är mycket som ser annorlunda ut. Vilket oväntat besök, ler Gunnar, men ack så välkommet och värdefullt. 

Idag bor både Gunnar och Anders inne i Åtvidaberg och det är hemma hos Gunnar vi ses. På bordet vittnar en vacker blomsterbukett att han nyligen fyllt 80 år och haft ett stort kalas. Många kom för att fira honom och stämningen var hög i lägenheten där han numera bor.

IMG_1122

Gunnar Säberg

IMG_1125

Anders Säberg

Berättelsen baseras på intervju med Gunnar och Anders Säberg samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Stensätter

”Schh”

”Schh själv”

Adrenalinet pumpar varmt och bubbligt där de smyger sig fram i mörkret. Fnitterattacker kommer utan förvarning och har en omedelbar smittsam verkan och tvingar dem stanna för att hämta andan och lugna ner sig. Det roliga är förstås en del av uppdraget, men nu när de kommit så nära huset måste de skärpa sig och vara tysta. Helt tysta. Allt annat vore en lek med döden.

Sakta, sakta på underlaget som nu har gått från gräs till grus. Det går inte att hjälpa att det knastrar. De tittar oavbrutet mot husets svarta fönster. I vilket ögonblick som helst kan de lysas upp. Men inget händer. De fäster fiskelinan med klädnypa och smyger sedan försiktigt vidare till trädet. Händerna greppar gren efter gren och fötterna skrapar mot barken. Tills plötsligt den siste av de två tappar fotfästet och är oförmögen att hejda ett förvånat och skrämt utrop. Under några sekunder står världen stilla. Sedan återfår han fotfästet. Så äntligen kan de krypa in under trädets väldiga krona.

En av dem spänner försiktigt linan. Det vore bra retligt om han drog så hårt att den släppte från fönsterblecket. När linan känns rak fiskar han upp en bit harts ur byxfickan och gnider den mot tråden. De vet att huset genljuds av trådens klagan och återigen hotar fnittret välla fram. Snart kommer ljuset att tändas och ytterdörren öppnas för mannen som kommer utfarandes fullständigt rosenrasande. I normala fall skulle de vid det laget ha sprungit för sina liv, men då skulle de ju missa det roliga. Därav snilleblixten att klättra upp i trädet. Han skulle inte se dem, men de skulle se honom. Genialt.

Tvåhundra år sedan. Försök att tänka er det. Lite beroende på när man själv är född så är det mellan fem och sju generationer bort. En helt annan värld. Strax före midsommar för tvåhundra år sedan hade Napoleon besegrats vid Waterloo. Vårt grannland Norge hade varit intvingat i en union med Sverige i ett års tid. I Sverige hade befolkningen till följd av en rad åtgärder ökat kraftigt, vilket hade lett till stor arbetslöshet framför allt bland ungdomar. När det dessutom kom år av missväxt och nöd var katastrofen och svälten ett faktum. Många flydde och drömmen om ett bättre liv i Amerika växte sig allt starkare. Bodde man i Åtvids socken år 1815, hade barn och brukade ett torp inom Baroniet Adelswärd så hade man fötts någon gång i mitten av 1700-talet. Man kunde till exempel vara torparen Nils Björklund som tillsammans med sin hustru Cajsa Nilsdotter och de två barnen Anders och Johannes bodde i arrendetorpet Stensätter. Torpet som än idag ligger i den skog vi kallar Spångskogen. Här bodde familjen Björklund fram till år 1830 då de flyttade till Hycklinge.

”Schh!”

”Schh, själv! Det kommer någon – göm dig!”

Det unga paret kommer gående hand i hand den ljumma sensommarkvällen. Mörkret har precis sänkt sin mjuka mantel över dem där de promenerar från Adelsnäs mot templet. Pojkarna, samma busungar som nyss satt uppflugna i trädet och spelade hartsfiol, gömmer sig under stenbron. De ser paret komma gående och hör deras stillsamma prat. Kanske berättar flickan för pojken hur vacker och romantisk hon tycker att den lilla välvda stenbron vid templet är. Hon lutar sitt huvud mot mannens axel. Deras röster tystnar. Precis när de kommer upp på bron känner flickan ett hårt grepp om sin vrist. Fingrar som fattar tag i ankeln och sedan släpper.

År 1830. Grekland som hört till Osmanska riket blir självständigt. USA:s president Andrew Jackson skriver under den så kallade ”Indian Removal Act” som leder till fördrivning och internering av ursprungsbefolkningen. Tidningen Aftonbladet startar i Sverige. I Åtvid gifter sig torparen Carl Gustaf Gullqvist med Christina Svensdotter. Tillsammans flyttar de in i torpet i skogen, Stensätter. Året därpå föds det första barnet, sonen Sven Johan och fyra år senare kommer Carl Ludvig. Liksom tidigare under paret Björklund finns det en rad drängar och pigor knutna till gården. Förmodligen bor de i den lilla stugan som nästan ligger hörn i hörn med det större huset. Även ”flickan Johanna Fredrika Regnér”, dotter till den avlidne klädesvävaregesällen Eric Regnér, bor i Stensätter under den här tiden. Johanna föddes 1822 och kom till Stensätter tolv år gammal, år 1834. Sex år tidigare hade hennes mor Maja Christina Hörberg dött till följd av kallbrand. Dessförinnan hade familjen förlorat två spädbarn, två av Johannas tre yngre bröder. Kvar på klädesfabriken där familjen står skriven finns, efter moderns bortgång, fadern, Johanna och en två år yngre bror. År 1830 flyttar fadern Eric ensam till Norrköping. Redan året därpå dör han i remitterande (varierande/återkommande) feber. Var pojken tar vägen eller varför Johanna hamnar just i Stensätter framgår inte.

Familjen Gullqvist utökas senare med ytterligare tre barn och under första hälften av 1860-talet är de vuxna, gifter sig och flyger ur boet. Fadern Carl Gustaf Gullqvist noteras vara sjuklig och mindre arbetsför och går slutligen bort. Tio år senare dör hans hustru Christina. De kommande åren kommer en rad olika personer och familjer att bo i torpet och vid sekelskiftet 1900 bor det upp till tre familjer där samtidigt.

”Schh!”

”Schh, själv!”

”Jag hör något, hör du inte?”

Pojken, en av de två busungarna från trädet vid Villan och stenbron vid templet, hyssjar sin syster där de leker i skogen bakom torpet. Jo mycket riktigt, två mansröster letar sig fram mellan träd, buskar och stenar. De kommer allt närmare. Några vuxna vill de inte träffa under sin lek så barnen springer snabbt bort från stigen och in i skogen. De har precis tagit skydd när två stiliga herrar blir synliga på stigen. Den ene känner de igen. Stensätter ligger inte långt från Adelsnäs så baronen har de sett många gånger förut. Men vem den andra är vet de inte. Han talar svenska med brytning. Syskonen tittar på varandra. De har gömt sig för baronen. Det kanske inte var så bra? Men nu är det för sent. De törs inte gå fram nu. Så säger den främmande mannen något, herrarna stannar och mannen går ensam upp i skogen. Mot deras håll.

De kryper längre in i buskaget. Försöker röra sig försiktigt så det inte syns eller hörs. Men med adrenalinet farande i kroppen likt ett lokomotiv som gör allt för att få dem på fötter och springa, så är det inte lätt. Svetten rinner nedför ryggarna och händerna darrar när de ber till högre makter att rädda dem. Mannen stannar upp. Tittar mot deras håll. Hans ansikte ser bestämt och sammanbitet ut. Han har upptäckt dem.

År 1924. Adolf Hitler döms till fem års fängelse och böter för högförräderi efter den så kallade ölkällarkuppen 1923.  I Sverige bryter det ut storstrejk i Stockholm och Sundsvall. Sveriges riksdag godkänner en bensinskatt på 5 öre/liter. Och torpet Stensätter i Åtvidaberg får se en ny familj flytta in. Det är brukaren Johan August Petersson, hans hustru Anna och de fyra barnen Karin, Erik, Sven och Britta.

IMG_0860

Sven, Karin, Johan August, Anna, Britta och Erik

Det är skördetid. Familjen har varit ute på åkern hela dagen. De har bara tagit paus från arbetet för att äta. Men nu ärt de klara. Äntligen. Det är varmt och svettigt och magarna knorrar. Mamma Anna och flickorna har gått hem för att förbereda maten. Pappa Johan, Erik och Sven går mot ladugården för att ställa in redskapen och se till djuren. Dagen har varit kvav och nu tornar mörka åskmoln upp sig. Snart kommer de första tunga regndropparna och de skyndar in till djuren. Någon timme senare är ovädret över dem. Blixtarna som har föreställning på himlen avlöser varandra och åtföljs av ett högljutt muller.

”Åskan är rakt över oss” ropar Johan för att överrösta regnets raseri. Tillsammans med sina söner stannar han i ladugårdsdörren. Springer de ut nu kommer de att vara genomblöta på en sekund. De får stilla sig tills det har lugnat ner sig. Så lyser himlen upp av ytterligare en blixt och en öronbedövande smäll gör att det slår lock för öronen. Ljuset i ladugården slocknar. I samma sekund ser de att Erik sjunker ihop på golvet. En doft av bränt kött når näsborrarna på de båda andra där de knäböjer vid den avsvimmade pojken. Där Erik stod lutad vid öppningen till ladugården löper en elledning. I den, och därmed i Erik, slog åskan ned. Bortsett från ett svärtat bröst har han turen på sin sida och överlever.

IMG_0858

Karin, Sven, Britta och Erik

Erik och Sven tog över Stensätter efter sin far år 1940 och drev den fram till år 1944. Därefter har Baroniet hyrt ut såväl det stora torpet som den lilla stugan. Sedan 1973 heter hyresgästerna Solveig och Lennart Ringdahl. De älskar sitt torp och bor här under hela sommarhalvåret. Och då det ligger nära Åtvidaberg åker de ofta ut och tittar till det på eftermiddagarna och helgerna.

År 1930. Himlakroppen Pluto upptäcks. I Sverige debuterar Jussi Björling på operan och det Frisinnade partiet får regeringsmakt. I Stensätter bor Sven. Han är tolv år och en riktig liten spefågel. Han och kompisen väntar spänt i trädet. Huset ligger fortfarande i mörker. Plötsligt far dörren upp med ett ryck och de anar skuggan av en man. Han kommer fram till trädet, siktar pipan uppåt och avfyrar en försvarlig mängd hårdsalt. Sedan vänder han på klacken och går in igen. Ömma både här och där kryper pojkarna ned från trädet och går molokna hemåt. Vem lurade vem?

Han hade förväntat sig att flickan på stenbron skulle skrika i höga sky, men hon förblev tyst och fortsatte sin romantiska promenad som om ingenting hade hänt. Så förvånad han blev. Hade hon blivit paff av chock eller hade hon upptäckt dem?

Mannen i skogen hade inte upptäckt Sven och hans syster. Han ursäktade sig för baronen och gick upp i skogen av helt andra anledningar. Hade han sett barnen där han satt på huk bara några meter från dem vet ingen vad som hade hänt.

Stensätter_lite-ljusare

Stensätter år 1928. Framför huset står respektive sitter Anna och Johan August

IMG_0656

Stensätter hösten 2015

IMG_0649

IMG_0628

IMG_0645

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial och intervjuer med Svens dotter Maryon Westin, Eriks dotter Barbro Johansson samt Solveig och Lennart Ringdahl.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Dela gärna det här inlägget

Christinelund

Huset är traditionellt rött med vita knutar, men arkitekturen är lite speciell. Vita, päronformade pelare ovanpå ett vitt staket med utskurna hjärtan, snickarglädje vid fönstren och blå ytterdörr. Känslan av dalastil förstärks när man kommer in. Mörk rutpanel på innerväggarna som jag känner igen från besök i Anders Zorns hem i Mora, en inbyggd väggfast bänk i samma vackra träslag, samtliga fönster bestående av ett oändligt antal små spröjsinfattade rutor och en magnifik öppen spis. Det är ombonat, smakfullt och ja, helt enkelt väldigt vackert. På spiselkransen samsas enorma silverbucklor och på väggen hänger ett stort porträtt föreställande den person som en gång lät bygga huset.

IMG_1076-(002_2)

IMG_1073-(002)_2

danils2

Efter föreläsningen som jag, Allan och Roy höll i september fick jag ett trevligt mejl. Skulle jag vara intresserad av att komma på besök och titta på ett bostadshus samt ett litet hus som en gång lär ha varit en skola, kanske en av Åtvidabergs första. På tomten där husen ligger lär dessutom den gamla vägen till marknadsbodarna ha gått.

Det var inte länge sedan jag förstod hur många industrier som fanns i Åtvidaberg runt sekelskiftet 1900. Snickerifabrik, hjulfabrik, slakteri, bryggeri, tvätteri, mejeri, med mera. Till mejeriet lämnade traktens bönder mjölk, antingen direkt eller via depåer som fanns ute på landsbygden, och vid mejeriets butik kunde man handla mjölk, smör och ost. Knutet till mejeriet fanns en mejeriskola, främst för vidareutbildning, och de elever som gick här kallades av ortsbefolkningen vasslekatter. Särskilt förtjusta i de kvinnliga vasslekatterna var kålmaskarna, dvs de manliga eleverna på trädgårdsskolan. Vill du läsa mer om mejeriet och se Thorins fina bilder så kan du klicka här: Nämen, se gouda, gouda

Till följd av branden i Åtvidabergs snickerifabrik år 1903 brann det gamla mejeriet ned. Ett nytt hus uppfördes inom ett år och här flyttade mejeriet in. Ett modernt mejeri, ja faktiskt ett av de bäst utrustade i Sverige för sin tid. Den förste mejerichefen hette Olof Danils, kom från Malung i Dalarna, och han hade anställts av Theodor Adelswärd för att sköta mejeri och skola.

Olof och hans fru Elin bosatte sig först på villa Solvik i Västantorp, men efter några år fick de erbjudandet att köpa gården Östergård inom området Östantorp och kvarteret Christinelund. Med den duktige norske arkitekten Jacobsens hjälp skapar han tillsammans med Olof ett hus tydligt inspirerat av hans hemmatrakter.  Samma år som sonen Halvar föds, 1908, stod huset  färdigt. Halvar kom fyrtio år senare att ta över efter sin far, både som mejeriföreståndare och husägare.

danils

Från trädgårdssidan _ 1917.

Foto taget 1917. Från trädgårdssidan.

Familjen Danils på balkongen vid Christinelund i början av 1900-talet

Agronom Olof Danils uppvaktad på högtidsdagen_1923_Johan E Thorin

Olof Danils uppvaktad på 50-årsdagen år 1923.

I takt med att Halvars och hans hustru Hervors familj växte byggdes huset ut. På 1960-talet lades mejeriet i Åtvidaberg ner. Halvar arbetade kvar hela tiden.

Idag är det Halvar och Hervors son Lars och Barbara Beck-Friis som bor i det vackra huset. Det var Lars som skickade mejlet till mig och visade mig runt i huset. Det visade sig att Hervor Danils idag bor på ålderdomshemmet, hundra år gammal!

DSCF0711 (1) (002)

 

IMG_1370 (002)

Det lilla huset som en gång i tiden lär ha varit en skola.

IMG_0380

Och som idag är gäststuga

danils4

Läs gärna om fler gamla åtvidshus här

Följ gärna bloggens facebook

Texten om Christinelund bygger på samtal med Lars och Hervor Danils. Svartvita foton: Johan E Thorin

 

Dela gärna det här inlägget

Tallbacken

De träffades under utbildningen på skogsskolan i Kolleberga utanför Ljungbyhed i Skåne. Även om det gått ett tag sedan de sågs är kontakten dem emellan oförändrad. Kalle var faktiskt den första Arne kom att tänka på när han hörde att det skulle bli en skogvaktartjänst ledig. Han hade ringt honom direkt och nu var Kalle här för att med Arnes hjälp titta närmare på Göthults distrikt och bostaden som hörde till.

”Ska vi åka då?”

Arne drar på sig stövlarna, knäpper de läderklädda knapparna, hänger bössan på axeln och uppmanar Erry att hoppa in i bilen. Det sistnämnda var inte nödvändigt. Den korthåriga taxen står redan vid Arnes Morris Minor. Tänk om husse hade kommit på tanken att åka utan henne!

Hösten är på väg att övergå i vinter och Arne kör försiktigt på den krokiga vägen från Åbacka. Förrädiska isfläckar på körbanan är han van vid. Han har varit och tittat på en ny bil, anförtror han Kalle. En Volvo PV. Flera av de andra skogvaktarna har en sådan och den ska vara riktigt bra. När de passerar Viresjö såg kommenterar Kalle de prydliga staplarna med virke och samtalet övergår till en intensiv diskussion om olika gallringsmetoders inverkan på virkesbeståndet. De närmar sig avtagsvägen och på håll ser de det vackra templet. Kalle undrar nyfiket över hur det är att bo i Åtvidaberg och arbeta för baroniet. Och de andra skogvaktarna, hur är de? Båda vet att skogvaktaryrket är i allra högsta grad ett ensamarbete, men man ingår ändå i ett sammanhang. Arne svänger av till höger mot Dalhem och berättar om den goda sammanhållningen mellan Olle Westlund på Skoghall, Axel Johansson i Mormorgruvan, Gösta Gustavsson i Bersbo, Elof Lundell i Forsaström, Kalle Strand i Västantorp, Arne Sandström på ”vegårn” i Östantorp och, inte att förglömma, jägare Knut Heldquist i Fiskartorpet innan han svänger upp mot huset, blinkar mot Kalle och avslutar:

”Och från och med nu du i Tallbacken.”

Och där ligger huset som hör till det distrikt Kalle är intresserad av. Det är verkligen speciellt. Knuttimrat, försedd med valv och en tornliknande del. Kalle tittar förundrat på huset och undrar hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

IMG_0613

Baron Theodor Adelswärd, som var verksam mellan 1883-1929, var mycket intresserad av byggnaders utseende och formgivning. Duktiga arkitekter anlitades för att rita exempelvis Villan, Adelsnäs och även så kallade nyttobyggnader såsom uppfordringstornet vid Adelswärdska schaktet i Bersbo, trädgårdsskolan och fabriksbyggnader vid AB Åtvidabergs Hjulfabrik. Under resor till Europa inspirerades han av andra länders byggnadskonst och detta fick avtryck i Åtvidaberg. Bland annat kom två ”vanliga” hus att få ett annorlunda utseende. Det ena var skogvaktarbostaden Tallbacken där vi har lämnat Arne, Kalle och Erry. Det andra arrendetorpet, Talltorpet, ligger bara ett litet stycke därifrån och det speciella här är att bostadshuset är ihopbyggt med ladugården.

Erry springer runt knuten på huset och upp i bokskogen. Kanske känner hon doften efter den förre skogvaktarens hund eller så är hon bara kissnödig. Arne och Kalle följer efter och kommer till husets framsida. Inspiration till huset kan kanske, spekulerar männen, ha hämtats från Tyskland, Schweiz eller kanske Norge? Ovanför ytterdörren står det ett år. 1916. Den förste att bo här var, tror Arne, en skogvaktare Johan Kelén. Efter honom kom Erik Gustafsson och Kalle Schyldt.

Här skulle nog Britta och barnen trivas tänker Kalle innan han vänder sig om och blickar ut över skog och mark. Ungefär 2 500 hektar skogsmark hör till hans bevakningsområde och med handen på hjärtat är han nog mer nyfiken på skogens bestånd och kvalité än på huset. Det är ändå där ute han ska tillbringa den större delen av sin tid. Plantor ska komma i jorden på våren, under sommaren och hösten ska mätning och utsyning utföras för att förbereda skogshuggningen som genomförs under vintern. Han ska leda och organisera arbetet för det stora antal skogsarbetare ha har till sin hjälp. Liksom de andra skogvaktarna lyder han under forstmästare Björndahl och senare jägmästare Mellström och befinner sig på så sätt i en mellanställning mellan skogsarbetarna och sin överordnade.

IMG_0966

Även kvinnor och barn hjälpte till med plantering och röjning

timmerkörning_vinter

Timmerkörning på vintern

IMG_0979

Till skogvaktarens uppgifter hörde även att föra bok över skogsarbetarnas arbete och se till att de fick betalt därefter.

IMG_0981

Skogsbruket är förstås nummer ett, men till skogvaktarens uppgifter hör även jakt och viltvård. Varje skogvaktare har ett beting med djur som ska skjutas. Och när en större jakt ska arrangeras inom hans distrikt faller det på hans lott att planera den samt tillse att det finns gott om skogsarbetare som kan gå drev. Det förväntas också att Britta, hans fru, ska öppna dörrarna till deras hem och koka soppa till lunch.

Kalle Ny fick tjänsten som skogvaktare år 1956 och flyttade då med sin familj till Tallbacken. Under någon av de första arbetsdagarna begav han sig till skräddaren på Bruksgatan för att ta mått till skogvaktaruniformen. Spetsbyxor, vars namn kommer av den spets som bildas av mängden tyg vid vardera lår, som slutade vid knät. Jacka med skärp i midjan och läderklädda knappar. Filthatt med band. På fötterna vanligtvis grova knästrumpor och stövlar. Britta, hans hustru, kom mycket riktigt att trivas här. Hon tyckte om naturen och friheten och hon älskade huset. Här växte deras barn Åsa, Per och Björn upp.

famNy

Familjen Ny

IMG_0614

Barnens mormor Gertrud, Britta och Kalle. I mormors knä sitter Åsa. På marken barnens två kusiner samt Per. Innan Gertruds första besök vid Tallbacken hade Britta berättat att det ibland kom in hjortar och rådjur i trädgården. En morgon vaknar Gertrud upp av ljudet av tramp i trädgården och tänker att äntligen ska hon få se de vackra djuren. När hon drar upp rullgardinen så är trädgården fylld av Baroniets förrymda kor. 

Även om skogvaktarna levde isolerat i sin bostad som låg i anslutning till distriktet så var sammanhållningen, som Arne mycket riktigt sa, dem emellan stor. Högtider som midsommar, jul och nyår firades tillsammans och man träffades i samband med storjakter. Men även däremellan. Åsa Ny minns hur skogvaktarna gärna umgicks familjevis och hur hon ofta lekte med de andra skogvaktarbarnen. Särskilt väl minns hon Hans Dahlgren, Arnes son. På avlöningsdagen varannan lördag samlades de för en fikastund på Nya Kondis eller Loords.

skogvaktarna

Skogvaktarna är samlade. Kalle längst till höger.

arnefiskar

Arne Dahlgren ute på fiske

Antalet skogvaktare inom Baroniet minskade med tiden, distrikten slogs ihop i takt med den ökade mekaniseringen inom skogsbruket. Men husen står kvar, bland dem Tallbacken, och minner om den tid som var och har fått nya hyresgäster. På deras väg till och från Connys syster där de bodde en tid passerade Conny och Lena Kambrink det hundra år gamla huset så gott som dagligen. Lenas ögon glittrar när hon berättar hur hon tittade upp mot huset. Det råder inga tvivel om att det var kärlek i första ögonkastet. Nu har de bott här i fem år och huset har fått flera välbehövliga renoveringar. Men de är medvetna om det som en gång var, hur mycket Britta tyckte om huset. Och kanske är det med respekt för henne de har valt att behålla en blåmålad skåpslucka i ett för övrigt nymålat vitt kök.

IMG_0422

Lena och Conny Kambrink i sitt kök på Tallbacken

IMG_0417

IMG_0415

IMG_0418

Berättelsen om Tallbacken baseras på intervjuer med Åsa Ny, Anders Dahlgren, Gösta Friström, Johan Adelswärd och Conny & Lena Kambrink samt boken ”Skogvaktaren 1889-1989” (Rune Svensk) Foton: Anders Dahlgrens och Åsa Nys privata samt Camilla Smedberg.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Vill du läser fler berättelser om gårdar, torp och boställen som hört till Baroniet så hittar du dem samlade här.

Dela gärna det här inlägget