Kategoriarkiv: Gamla åtvidshus

Härstorp

Gårdsplanen som omgärdas av ladugården, magasinet och bostadshuset ligger tyst och öde. I hagarna går hästarna och betar. Hunden Buster som fortfarande är tämligen utslagen efter gårdagens jakt ligger på köksgolvet och betraktar med ett halvt öga matte där hon pysslar i köket. Katten Smilla, självutnämnd gårdspotentat, sitter på farstukvisten och tittar ut över sina ägor. Timmen har passerat lunchtid och Sara har precis kommit hem. Att sluta tidigt på fredagar är en ynnest. Hon njuter av den här stunden. Hennes egen tid i stillhet och ro. Om ett par timmar kommer Jocke och grabbarna hem, men dessförinnan hinner hon ta en lång, skön ridtur i skogen. Kaffebryggaren hostar till. Hon häller upp kaffet i favoritkoppen och slår sig ner vid köksbordet. Hon har sparat morgontidningen till nu.

De första som reagerar är hästarna. De stannar upp i sin rörelse, spetsar öronen och blickar oavvänt mot gårdsplanen. På god andra plats kommer katten. Hon hade lagt sig för att sola i höstsolen, men reser sig nu och spejar vaksamt åt samma håll som hästarna. Inne i huset går Buster mot ytterdörren. Det hörs någon därute. Hör inte matte?

IMG_0582

Buster tittar på Sara. Jodå, Sara hör också. Fotsteg i gruset. Hon säger några lugnande ord till Buster samtidigt som hon undrar varför hon inte hört någon bil köra in på gårdsplanen. Med en liten suck reser hon sig. Lämnar koppen och tidningen på köksbordet för att titta ut genom köksfönstret. Ingen där. Konstigt. Kanske har besökaren hunnit fram till ytterdörren? Sara öppnar. Utanför är det helt tomt sånär som på Smilla som likt ett grått streck pilar in i huset. Sara och Buster tittar förvånat på varandra. Vem var det de hörde?Så rycker Sara på axlarna och återvänder till kaffet och tidningen. Det är inte första gången gårdsspöket ger sig till känna. Jocke skrattar åt henne när hon säger att hon tror att det är Emma som kommer på besök. Emma som levde här i början av 1900-talet. Vem det än är så känner hon att besökaren är vänligt sinnad.

”Helt klart Emma”, intygar Linnéa Jakobsson, när jag berättar om stegen i gruset.

”Nej, det tror inte jag?”, kontrar hennes man Weine. ”Spökar gör ju bara de som inte kommit till ro. Och det hade Emma.”

Linnéa nickar:

”Ja det hade hon, men hon vill se att allt är bra med gården.”

Emma Johansdotter föddes år 1875 i Håshult. Vid 23 års ålder flyttade hon till Åtvids socken för att tjänstgöra som piga i Kammarbo kvarn. Tre år senare, i november 1901, gifte hon sig med Gustaf Jakobsson från Glypsända. De bosatte sig först i Rootens bod och därefter i en lägenhet på Douglasvägen. Men här råkade de ut för en riktigt elak hyrestant och bestämde sig för att snabbt försöka ta sig därifrån. Det blev Emma som hittade deras nya hem. Under en promenad längs den smala Slevringevägen med dottern Greta i barnvagnen kom hon fram till ett hus som verkade obebott. När kvällen kom berättade hon om huset för Gustaf och till helgen åkte de tillsammans ut för att beskåda Emmas fynd. Gustaf blev förtjust och kontaktade Baroniet. Var det möjligt att få hyra huset? Svaret blev ja och efter omfattande renoveringar kunde familjen som vid det laget utökats med lilla Elisabet flytta till Härstorp.

Och vid Härstorp kom de att bo under resterande delen av sina liv och leva av det jorden, skogen och gården gav. På åkermarken sådde Gustaf råg, vete, havre och lin. Med hjälp av trädgårdselever från Västantorp lät de anlägga en trädgård med fruktträd och bärbuskar. Ladugården med kor, hästar, höns, gris och får. Och med tiden fick Greta och Elisabet fem syskon; Evert, Margit, Bror, Erik och Sten.

gustafoemma

Gustaf, Emma, Elisabet, Evert och Greta vid ingången till Härstorp.

”Håll nu ett stadigt tag om stegen!”

Gustaf tittar förmanande på sin son. Evert nickar allvarligt. Far och Nisse, drängen på gården, har äntligen blivit klara med tillbyggnaden av ladugården. Nu ska allt målas rött. Far är noga. Han har blandat kimrök i färgen för att få en mörkare nyans till vindskivorna. Nu ska bara den här sista färgen strykas på och sedan är allt klart.

Evert ska fylla elva år i oktober. Han är van att hjälpa till med både det ena och det andra. Förra vintern körde han till exempel kol tillsammans med far. De gick upp klockan fyra på morgonen och bäddade in sig i tjocka filtar för att frysa där de satt på kolryssen. Milorna där kolen skulle hämtas och köras till järnvägsstationen i Åtvidaberg låg halvvägs till Kättilstad. Kolryssen var en slags kälke med en stor korg på. När korgen var fullastad med kol blev lasset betydligt tyngre och farten långsammare.

Med målarpytsen i ena handen och den avtvättade penseln mellan tänderna klättrar far upp på stegen. Evert håller ett hårt grepp i stegen och släpper inte trots att han blivit så varm att en loj fluga lockats dit. Den retar och killar honom genom att gång på gång försöka slå sig ner på hans näsa. Evert skakar på huvudet för att försöka bli av med den ettriga insekten. Han tittar upp och ser att pappa äntligen är klar. Vindskivorna lyser grant röda. Plötsligt rycker stegen till. Pappa försöker flytta på den för att komma åt att måla på väggytan där stegen har stått lutad. Den långa stegen kränger och Evert, vars händer blivit varma, tappar greppet. Stegen kanar längs ladugårdsväggen samtidigt som Gustaf tar ett skutt ned på marken med pensel och målarpyts i ett krampaktigt grepp. Han når mark med en dov duns. Färgen skvätter upp ur pytsen och hamnar med en imponerande pricksäkerhet rakt i Gustafs ansikte. Förutom förargelsen över att behöva ledas in i huset med kimröksblandad rödfärg skymmande sikten så klarade sig Gustaf oskadd.

Så småningom är det Evert som tillsammans med sin hustru Viola tar över arrendet av Härstorp. Tillsammans med sina tre barn Weine, Sivert och Ylva bor familjen på nedervåningen. På övervåningen bor farfar Gustaf, farmor Emma, faster Margit och barnens kusin Elisabet (Lisa). Under en period bor här även moster Margit och senare moster Gunborg.

IMG_0593

I arrendet av en gård ingick även skogsarbete. Här kör Evert timmer.

Evert moderniserar jordbruket genom att bland annat införskaffa en rad nya maskiner. År 1946 byggs bostadshuset till och renoveras. Under tiden bor familjen Jakobsson i mjölkhuset där man håller värmen med en elektrisk kamin. Farmor, farfar, Margit och Lisa har tillfälligt flyttat hem till den gamla drängen Nisse. Lagom till jul är huset så pass färdigt att man kan flytta in igen. Och tur var det, för nu började det bli väldigt kallt i mjölkhuset.

”Pappa köpte även en traktor för att han hade tröttnat på att gå efter hästarna och harva och plöja. Det var en Alis-Chalmers på arton hästkrafter. Ingen annan småbrukare hade någon traktor här omkring så de trodde nog att han hade blivit galen. Emil Kindgren i Bestorp stod i buskarna och tittade hur bra det gick…”

IMG_0597

Weine skrattar vid minnet av den uppståndelse han fars traktor väckte. Han plockar fram kort ur albumet:

IMG_0589

”Det är pappa som står högst upp på hölasset, jag sitter vid ratten och Sivert sitter bakom mig. Den lilla flickan är min lillasyster Ylva och vid henne står min kusin Lisa. Och så är det pappas lillebror Bror som står med höhässjan.”

På ett liknande kort några år tidigare såg det annorlunda ut:

IMG_0592

Som gammal bröt Gustaf Jakobsson lårbenshalsen två gånger och den andra gången fick han svårt att röra sig. När så Evert köpte en ny bil, en Vauxhall Velox med rattväxel och helt säte fram, körde han helt sonika ner på gräsmattan framför huset så att Gustaf skulle kunna se bilen genom köksfönstret. I januari 1954 gick Gustaf bort. Emma dog tio år senare.

Efter Evert tog Weine över gården och tillsammans med Linnéa och sina barn bodde han här och brukade jorden från 1966 till 2007. När så Weine och Linnea bestämde sig för att flytta därifrån sålde baroniet Härstorp till familjen Lönn.

Kvinnan leder ut hästen ur stallet. På gårdsplanen sitter hon upp och låter hästen skritta mot skogen. Det är mycket som är annorlunda på gården nu mot förr. Där det förr rådde full aktivitet hela dagarna är nu frid och ro. I huset där de bodde så många bor nu bara fyra personer. Köket har dessutom bytt plats med finrummet. Vad hon verkligen inte kan begripa är att de numera har dasset inomhus. Det måste lukta fasansfullt. Men det mesta är bra. Gården är väl omhändertagen och de som bor här verkar lyckliga och harmoniska. Hon tittar upp mot ladugårdens vindskivor och ler för sig själv. Färgen är mörkt röd såsom Gustaf tyckte att den skulle vara. Nöjd för idag går hon vidare. Hästarna i hagen spetsar öronen när de hör hennes steg i gruset, Buster reser sig och går mot ytterdörren och Smilla hittar sitt sätt att ta skydd.

smilla

IMG_0573

Härstorp idag

härstorp_1

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ bloggen Stort och smått via facebook

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, intervjuer med Weine Jakobsson och familjen Lönn. Foto i inledningen: Johan E Thorin 1928. Övriga svartvita foton: Weine Jakobssons privata. Färgfoton från idag: Camilla Smedberg

 

Dela gärna det här inlägget

Sigrid

Det började med gamla sjukstugan, fortsatte med ett hus och fyndet av en fingerborg. En fingerborg av silver med ett ingraverat namn och datum. En gåva till en älskad person på den första dagen av det nya århundradet. Ett århundrande som kanske skulle vara början på något nytt.

Jag funderade mycket på Sigrid och hennes öde innan fingerborgen dök upp. Fyndet var som en liten vinkning tillbaka. Och även om det kändes som om vägen tog slut där har jag letat efter en fortsättning. Varför kan man undra. Ja, varför frågar jag mig själv. Varför detta intresse för Sigrid, en kvinna som levde för så länge sedan och gick ett för den tiden ett inte helt unik öde till mötes – hon förlorade barn i späd ålder och dog själv ung. Svaret på frågan är enkel: vi har inga problem att lyfta personer, företrädesvis män, som vi anser har gjort något märkvärdigt, viktigt eller betydelsefullt. Gällande dessa personer finns det vanligtvis ett rikt källmaterial. Även om Sigrid var gift med kopparföreståndare Rudelius så representerar hon den vanliga människan. Och inte minst är hon kvinna. Hennes historia är lika viktig som någon annans.

Ska jag finna någon information om Sigrid eller för all del andra ”vanliga” människor får jag jobba. Och det utmanas jag av. Det blir ett kittlande detektivarbete. Jag vill hitta det som finns att hitta. Även om det dessvärre inte finns något som kan beskriva hennes liv, hennes vardag och hur det var att leva då. Men när jag hittat det som att finns att hitta kan jag sätta punkt. Eftersom källorna är så knappa uppstår ett automatiskt behov av att fylla ut luckorna med antaganden kring vad som kan ha hänt. Det är okej, tycker jag, bara man är medveten om när fakta tar slut och spekulation börjar. Slutligen; för mig är det viktigt att få skriva och dela med mig och samtidigt visa respekt och vördnad för de personer jag skriver om. För Sigrid, för alla.

Sigrid föddes i Stoby i Skåne. Hon hade en två år äldre syster Hilda. Flickornas mor hette Juliana Martina Åberg. Pappan, Olof Jönsson, var stationsinspektör vid Hässleholms station där familjen bodde. Det var förmodligen här i Skåne som Sigrid träffade Carl Rudelius, som var hemmahörande i Lund. Eller så kan Carl först ha varit bekant med Anders Dahlqvist, Hildas man. I vilket fall träffades Sigrid och Carl och gifte sig 1893. Paret flyttar till Åtvidaberg och Parkvillan. Resten av historien känner vi till.

Nu vet jag hur Sigrid såg ut. Jag har hittat foton på henne. Jag vet nu att sällskapet vid trappan till Parkvillan på fotot som jag har publicerat tidigare med största sannolikhet är Sigrids syster Hilda, Hildas man Anders, deras fyra barn samt Sigrids och Hildas mor.

7836_Fru-Rudelius-9-maj-1909-repr

Rudelius Sigrid f Jönsson 1903 1

Enligt den tidens värderingar skulle Sigrid vara den goda modern, öm, kärleksfull och omhändertagande, den person som skulle skapa och organisera det goda, trygga hemmet och som skulle stötta sin man i hans arbete. I hennes ögon kanske hon misslyckades med detta, i och med sönernas död. Hon fick inte bara brottas med sorgen utan även med vad hon kan ha sett som eget tillkortakommande. Mycket tyder på att hon var mycket tyngd över att det inte blev som hon önskade och att hon sörjde sina förlorade barn djupt. Denna sorg delade hon förstås med sin man.

Vi hittade en fingerborg. Den finns inte med i bouppteckningen efter Sigrid, så det tyder på att hon själv förlorade den på något sätt. Den måste ha fattats henne. Hon var duktig på sömnad. Jag har sett hennes broderade handdukar och servetter.

brodyr

Jag kan inte tänka mig att jag kommer att få någon klarhet i hur hennes liv gestaltade sig och huruvida hon halkade i vattnet den 17 mars 1909 eller medvetet valde att lämna livet. Men jag vet att hon blev begravd på gamla kyrkogården, jämte sina båda söner. På stenen har deras namn sedan länge suddats ut. Jag är glad att jag hittade Sigrid och jag är glad att jag hittade hennes sten. Det känns viktigt, det känns som om det betyder något. Jag gjorde det till min uppgift att tillse att hon inte helt suddats ut ur historien . I helgen ska jag tända ett ljus för Sigrid, Dag och Torsten.

Inlägget bygger på kyrkoboksmaterial, samtal med Roy på Brukskultur samt intervju med ett barnbarn till Carl Rudelius. Foton på Sigrid: Johan E Thorin

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Tidigare inlägg om Sigrid hittar du här:

Sigrid 1/1 1909

Parkvillan

 

Dela gärna det här inlägget

En anonym gravsten – Klockaregården del 1

År 1834 väljer 145 personer att flytta in till Åtvids socken. Bland dessa noteras tre namnkunniga personer. Om inte fyra. Alla män. Förstås. Namnkunniga personer på den här tiden var oftast män. En av dessa är föremål för vårt intresse den här gången. Men först tar vi en närmare titt på de andra två.

Den första kommer från Norrköping och får i inflyttningslängderna adressen Kopparverket. I församlingsboken antecknas hans precisa adress – handelsboden. Fram till januari år 1833 förestås boden av handelsman Sewerin Appelqvist och därefter tas verksamheten över av den 27-årige linköpingsbon Johan Henric Hök. Året därpå, vårt år 1834, flyttar så hans tre år yngre bror Carl Magnus Hök in och får titeln handelsbetjänt. Handelsboden vid Gamla torget får från och med nu namnet ”Höökens bod”. Denne vår förste man får smeknamnet ”Duvhöken” eftersom han till skillnad från sin bror ”Slaghöken” var rätt så trevlig.

Den andre mannen som flyttade in år 1834 kom från en ort betydligt längre bort. Hudiksvall. Liksom Carl Magnus Hök får han inflyttningsadress Kopparverket och liksom Hök får han så småningom ett smeknamn. Erik Salomon Nordenström anställdes som baroniets juridiska ombud och fick titeln vice häradshövding. Tack vare sin förkärlek för klassiska språk, främst latin, fick han av sina söner smeknamnet Pater. Pater och hans familj flyttade så småningom in i Parkvillan.

Den tredje mannen och berättelsen huvudperson fick, så vitt jag vet, inget smeknamn. Det kanske inte behövdes, hans namn klingade tillräckligt intressant och unikt som det var. Hönicke. Han var en mycket begåvad musiker som hade kommit till Sverige från tyska Sachsen år 1822. Carl Gotthelf Hönicke fick anställning som musikdirektör vid Stockholms, Närkes och Hälsinglands regementen innan han rekryterades av Jan Carl Adelswärd att ansvara för Adelsnäs musikorkester. Liksom sin företrädare, musikdirektör Richard Georg Tingevall, kom Hönicke att bo i Klockaregården med sin familj.

Det inte många känner till om Klockaregården är dels att det är en gammal götisk gård, från 1600- till och med kanske 1500-tal, och dels att gården ursprungligen bestod av ytterligare ett hus. Detta hus var huvudbyggnaden och låg bakom dagens hus, som i sin tur tjänade som flygel. Där det idag finns en klockaräng, musikpaviljong och kanal var då odlad mark.

Hönicke bostad

Klockaregården i mitten av 1800-talet när fam Hönicke bodde här. Foto: privat

Nu när Hönicke, hans hustru Charlotta Mathilda Plöhm och deras två små söner på fyra och två år flyttar in huset som vi idag känner till som Klockaregården är det ett tvåfamiljshus. En familj bor på nedervåningen och en på övervåningen. I den andra lägenheten finner vi den fjärde mannen som flyttade in till Åtvidaberg det minnesvärda året 1834. Han heter Carl Fredrik Björling, är organist, klockare och ungkarl. En klockare har funnits i Åtvid så länge vi har haft en kyrka och en organist blev av nöden den dags kyrkan utrustades med en orgel. Från 1800-talet var klockaren och organisten en och samma person, såsom Björling, och bodde i Klockaregården, såsom Björling.

Och vi får hoppas att unge herr Björling stod ut med ljud. Ljud från allehanda instrument, då Hönickes orkester repeterade och övade i lägenheten, och ljud från många hönickebarn. I rask takt växte nämligen barnasakaran med ytterligare fem barn, tre flickor och två pojkar. Tragiskt nog dog den yngsta flickan vid ett års ålder och den yngste pojken när han var åtta månader gammal.

Hälsar vi på familjen Hönicke en tidig vintermorgon år 1848 och tillsammans med herr Hönicke drar upp rullgardinen till sovrumsfönstret på övervåningen, det fönster som vetter mot Klockarängen, så skulle vi bakom det gamla fattighuset se den nybyggda Anderssonska skolan. Skolan, som hade byggts två år tidigare, var den första fasta skolan i Åtvidaberg och tillkom efter 1842 års folkskolestadga. Gruvfogde Andersson hade vid sin död 1832 donerat en betydande summa pengar att användas för fattiga barns undervisning. Man kan fundera på vad Hönicke tyckte om att den tidigare lugna omgivningen nu byttes mot klockringning och barnens glam. Kanske tyckte han att det var trivsam, kanske inte. Klockringning var han på sätt och vis van vid, granne som han var med kyrka och klockstapel. Dock fanns ännu inte den stora kyrkan.

Gamla folkskolan_Anderssonska skolan. Var i bruk 1846-1895_foto1880

Anderssonska skolan ca 1880. Foto: Augusta Zetterling

Bakom skolan anar vi en svag rökslinga. Den kommer från Herrkullen när man precis har börjat elda denna tidiga novembermorgon. Hönicke tittar ut, men ser vare sig fattighuset, skolan eller röken. Han har inte sovit en blund under natten. Äldste sonen Gotthelf August, 18 år, insjuknade hastigt igår kväll. Han hade känt sig håglös och gått tidigt i säng med en stark huvudvärk. Under natten hade han fått hög feber. När pojken under tidig morgon fick kräkningar och uppvisade påtaglig stelhet i nacken befarade Hönicke det värsta. Trots den tidiga timman hade låtit skicka efter doktorn.

Herrkullen från gamla skolan_1908

Herrkullen år 1908. Foto: Johan E Thorin

När doktorns steg hördes på gruset hade Hönicke skyndsamt gått honom till mötes, visat vägen till gossens rum och nu lämnat doktorn att sköta sin undersökning i lugn och ro. Hans hustru hade, för att inte oroa de yngre barnen, följt de till köket för att tillsammans med dem äta morgongröt. Hönicke förblir stående vid fönstret ytterligare en stund innan han med trötta steg går mot arbetsrummet. Bland högar av notpapper, bläckhorn och stiftpennor ligger violen vårdslöst lämnad. Förstrött stryker han med handen över stämskruvarna av ebenholts innan han försiktigt greppar instrumentets hals och lägger den i lådan. Långsamt och utan att egentligen veta vad han gör samlar han notpapperen i en ordentlig hög innan han går fram till fönstret och stillsamt betraktar isrosorna som bildats i fönstrets nedkant. Gång på gång ber han Gud om nåd, ber honom skona pojken. Och skona honom. Han har redan förlorat två barn, hur ska han klara av att förlora ett till?

En rörelse utanför fönstret fångar hans blick. Det är en timmertransport som kommer åkande. Det ångar om de varma hästarna och andedräkten står som en vi plym ur deras munnar. Hur kan livet, tänker Hönicke, fortsätta som om hjärnfeber inte hotar ta hans älskade son ifrån honom. Transporten svänger av och han hinner se grannen på höjden komma ut med nattkärlet innan doktorn kallar på honom.

Timmertransport på Slevringevägen, ibakgrunden Thorinska villan, kvarteret Folkskolan_1935

Timmertransport på Slevringevägen år 1937. Huset vi ser i bakgrunden är Thorins hus, granne till Klockaregården. Huset fanns inte när vår berättelse äger rum. Foto: Ingeborg Thorin.

Hönicke förlorade sin son i hjärnfeber. Fem år senare, den 24 juni 1853, förlorade han ytterligare en son, tolvårige Gustaf Bernhard i maginflammation. Tre dagar efter sonens bortgång avled Hönicke själv. Någon dödsorsak noterades inte i död- och begravningsboken. Den 1 juli begravs Carl Gotthelf Hönicke, 52 år gammal, tillsammans med sin son.

Hönicke-1

Carl Gotthelf Hönicke. Foto: privat

Hönicke har en liggande gravsten, en stor sådan. Den ligger strax vänster om kyrkporten. Förutom musikdirektören ligger där hans hustru och de fyra för tidigt bortgångna barnen. Det börjar bli svårt att urskilja vad det står på stenen, den är gammal och särskilt utsatt som liggande. Den är inte en kulturgrav, såsom en del andra gravar av minnesvärda personer. Åtminstone är den inte märkt som sådan. Men den borde kanske tas om hand som en sådan? Vid årets Allahelgona kommer det i alla fall, för första gången på kanske 150 år, att tändas ett ljus vid Hönickes grav. Av vem avslöjar jag inte.

dagensklockaregård

Klockaregården idag med sitt praktfulla vårdträd.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, litteratur och samtal med den historiskt mycket kunniga tillika ägare av Klockaregården Magnus Edlund. som vanligt har jag tillskrivit personer, i det här fallet Hönicke, tankar och känslor i syfte att skapa en levande berättelse.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

Sigrid 1/1 1900

Hon lutar pannan mot det kalla kaklet. Hon darrar. Hon tycker sig höra dem. Hon vet att det är inbillning, men det känns så påtagligt, så verkligt. Karl August, hennes man, har inte kommit hem ännu. Han är föreståndare på Kopparverket och har långa dagar. Hon tycker sig höra deras gråt. Kanske håller hon på att bli galen? Man kan säkert bli galen av sorg. Sorgen över att ha förlorat tre barn. Det är inte ovanligt att förlora barn i späd ålder. Sjukdomar och olyckor rycker dem lätt från jordelivet. Men inte desto mindre outhärdligt. Det första dog innan det var fött, för sex år sedan. Två år senare, 1905, förlorade de sin sju månader gamla Karl Olof Dag. Året därpå tog engelska sjukan åtta månader gamla Karl Alf Torsten. Det känns som om hon ska kvävas. Hon måste få luft. Tor reser sig och viftar ivrigt på svansen när hon famlar efter sina skor och går mot ytterdörren. Besviket tittar hunden efter sin matte när hon försvinner ut genom dörren utan att ge honom så mycket som en blick. Han suckar tungt och lägger sig modstulet på sin plats i hallen igen. Sigrid Ingeborg Jönsson kommer inte hem igen. Hon hittas drunknad den 17 mars 1909. I kyrkböckerna noterar prästen att det förblir en gåta huruvida dödsfallet skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod.

Ni känner kanske igen berättelsen? Den fanns med i mitt blogginlägg om Parkvillan, huset som ligger på dagens Sjukhusgata. En dryg månad tidigare hade jag stött på Sigrid för första gången. Jag skulle skriva en text om gamla Sjukstugan i Åtvidaberg och gick av den anledningen igenom gamla sjukhusjournaler från sjukstugans tid och död- och begravningsboken för Åtvids socken. Det var i de sistnämnda jag hittade pojken Rudelius. Och även om det inte hörde till ovanligheterna att barn dog under den här tiden så blev jag tagen när jag insåg att det rörde sig om en sju månader gammal bebis. Och det slog mig att ingen, oavsett ställning – fadern var föreståndare på Kopparverket, undkom tragik och för tidig död. När jag sedan tittade vidare i kyrkböckerna uppdagades hela historien. De hade förlorat ett barn två år tidigare, dock ofött, och de skulle komma att förlora ett ytterligare barn drygt ett år senare. Och så till sist. Prästens notering om Sigrids eget dödsfall.

Carl A. Rudelius vid trappan. Hunden Tor. På trappan står hans första hustru Sigrid, död mars 1909. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar_1908

Familjen Rudelius med gästande sällskap vid trappan till Parkvillan. Längst upp på trappan står Sigrid och framför henne står Karl August och hunden Tor.

Så för två veckor sedan får jag ett meddelande på min facebook. Från Anna som bor i Parkvillan idag. Hon och labradorvalpen Fancy har hittat något. På gruset framför huset. Under helgen hade Anna och hennes man grävt bort gräset framför fönstret på framsidan för att där ställa en parkbänk. Där i jorden börjar Fancy på hundars vis gräva och riva. Gruset skvätter och hon lämnar efter sig en liten grop innan hon far vidare i trädgården. Anna pratar i telefon och petar lite tankspridd i gruset, vill täppa till Fancys lilla grop. Då ser hon plötsligt något som fångar hennes intresse. Det glimmar till. Hon böjer sig ned och plockar upp det lilla föremålet. Anna skriver:

”Idag dök det upp en liten skatt i min trädgård! En fingerborg i silver (stämplar i) i gruset framför vårt hus. Det finns en ingravering. Det jag ser är: ’grid 1/1 1900’”.

Sigrid! Det måste vara Sigrids fingerborg. Men jisses, är det möjligt? När vi (Anna, jag och Roy) har tittat på fingerborgen vars översida förmodligen var tillverkad i emalj och därmed rostat så kan vi konstatera att det står ”Sigrid 1/1 1900.” Av fingerborgens stämplar kan vi se att den tillverkades år 1899 av silversmed verksam i Stockholm. Självklart blir man tagen av fyndet. Varför har den hamnat där och hur länge har den legat där i marken? Var det Sigrid själv som tappade den eller eventuellt grävde ner den? Eller någon annan? Hade hon fått fingerborgen i gåva av sin man och varför just det datumet? Jag vet inte om vi någonsin kan få svar. Det känns besynnerligt att fingerborgen dök upp i samma veva som jag började intressera mig för Sigrids öde. Som om jag knackat på en dörr och hon svarar. Jag hoppas kunna glänta lite mer på den dörren! Vill ni håller jag er självklart uppdaterade om eventuella fynd.

roy-gransar

Roy granskar

fingerborg

fancy-och-anna

Fancy och Anna vid fyndplatsen. Jag hoppas att Fancy gör gemensam sak med mig och fortsätter leta!

Följ gärna bloggen via dess facebooksida ”Stort, smått och lite däremellan”

 

Dela gärna det här inlägget

Sandsveden

År 1883

Åtta år. Då är man stor fast man är liten. Stor nog att förstå att mor var tvungen att lämna bort henne, men för liten för att inte gråta sig till sömns på kvällarna. Stor nog att snart inse att hon skulle få det bättre här hos Peter och Maria, men för liten att förstå hur hennes mor kunde överge henne. Stor nog att vara tacksam och glad för att få växa upp som ett efterlängtat enda barn på Sandsveden, men för liten att inte nära ett hopp att en dag bli hämtad och få återförenas med sin syster. Älskade storasyster Alfrida. Och ibland tvingas man dessutom bli större än man är och bära känslor som man är för liten att hantera. Som den dag hon fick veta att hennes syster hade lämnat henne för gott. Alfrida hade flyttat med sin fostermor till landet som låg så långt bort att man aldrig kom hem igen. Till Amerika.

målning

Sandsveden på provat målning.

År 1907

Sven Peter Nilsson är 70 år, hans hustru Maria 66. I 37 år hade de haft arrendet av Sandsveden. Det lilla röda torpet på kullen. Tillsammans har de brukat jorden, skött djuren och allt det som hör vardagslivet till. Peter har dragit det tyngsta lasset med jordbruket och djuren. Maria är den som fått gå med tvätten till sjön Galmaren och som varje dag burit vatten från källan uppför den branta backen till huset. Några egna barn har de inte fått, men två fosterbarn. Som förstås, jämte skolan, hade fått hjälpa till på gården. Första fosterbarnet var pojken Sven som kom från Norrköping år 1871. Sven hade precis som hon varit åtta när han blev fosterbarn i torpet på kullen.

Sofia hade aldrig träffat Sven, han flyttade samma år som hon flyttade in, men tack vare breven han skickade till sina fosterföräldrar så kom han ändå nära. Nästan som en storebror. Med tiden hade Sven gift sig och fått egna barn. Det gladde Peter och Maria, det såg hon. Liksom det gladde dem att hon själv för fyra år sedan hade funnit kärleken i Axel och att de två nu hade tagit över arrendet av Sandsveden. Peter och Maria bodde kvar i huset förstås. Och så en natt, i början av bistra november, hade hon och Axel välsignats med en liten flicka. Det var länge sedan det hade hörts spädbarnsskrik i det lilla torpet, men nu gjorde det det med besked. Sofia ler stilla och lägger barnet till bröstet. Lilla Hilda, hennes första barn.

sandsveden2

Peter, Maria, Axel, Sofia och lilla Hilda. Foto: privat

År 1932

”Gå upp till mormor med maten”. Sofia sträcker fram tallriken till Harry. Han ser besvärad ut, men tar snällt emot tallriken och går uppför trappan. Hon vet nog varför pojken ser ut som om han sålt smöret och tappat pengarna när hon ber honom utföra uppgiften. Mor Maria är 88 år gammal och senil. Hon har sitt rum på övervåningen och där får hon sitta för det mesta. Ibland hjälper de henne ner, men det blir allt mer sällan. När Harry kommer upp till henne slår hon allt som oftast efter honom med käppen. Det är klart att hon är skrämmande och att pojken är rädd. Men med en åttaårings kvicka ben hoppar han lätt undan käppen. Lilla mor har varit änka i femton år och nu är det nog inte lång tid kvar innan hon får förenas med sin Peter i himmelriket.

Hon torkar händerna på förklädet och plockar fram det spröda brevet. Hon minns när Maria satt här i köket och läste Svens brev. Nu är det hon som sitter här med ett brev från sitt barn. Ett brev som hotar falla sönder efter alla gånger hon plockat upp det ur kuvertet och vecklat ut det

”Degersnäs 2/2 1932. Kära föräldrar. Folke och jag har glädjen att meddela att du och far nu har blivit mormor och morfar till en liten Weine”.

Så börjar brevet. Och varje gång hon läser det är det precis här hon får stanna upp och torka tårarna. Tänk att hennes lilla Hilda har blivit mor. Till ett välskapt gossebarn. Hon hoppas snart få träffa den lilla familjen.

Själv födde hon aldrig någon son, men väl tre fina döttrar. Hilda, Ellen och Anna. I samma ögonblick som hon försiktigt stoppar tillbaka brevet i kuvertet kommer Harry ned från övervåningen. Hon tittar på honom och ler. Det var hennes Axel som hörde talas om Harry, och hans förslag att de skulle ta hand om pojken. Och det hade hon inget emot, fosterbarn som hon själv var. Harry var dock betydligt yngre än hon var när hon kom till Sandsveden, inte två år fyllda. Han hade känts som deras egen från början och deras förhoppningar är att han en dag ska ta över arrendet.

Hon tittar ut genom fönstret. Rynkar pannan. Vid ”lille boa”, drängarnas stuga, ser hon hur mellandottern Ellen stannat till och ställt ifrån sig hinkarna med vatten för att prata med Alvar. Det är inte första gången hon ser sin dotter och drängen tisslandes och tasslandes tillsammans. Hon knackar på rutan för att vinka in Ellen. Det är dags att börja med kvällsvarden.

År 1938

På radion hör hon dagliga rapporter om situationen i Tyskland och övriga Europa. Hon oroas av tanken på ett nytt krig. Det var inte så länge sedan ett världsomfattande krig härjade och hon minns alltför väl hur en tillvaro genomsyrad av krig ter sig. Med allt från ständig oro vad konflikterna kan föra med sig till ökad beredskap och ransonering. Hon hoppas att det stämmer att överenskommelsen men det konstiga namnet München kommer att lugna ner de upprörda känslorna. Hon undrar vad hennes käre Axel skulle ha sagt om han hade levat? Han skulle ha lett sitt godmodiga leende och påpekat att det är tur att de bor på landet. Här kan de föda upp kaniner och på så sätt få kött att äta. Axel. Han fattas henne fortfarande. Trots att det första sorgeåret passerat. Men vem har sagt att man har sörjt klart då? Sörjer man någonsin klart? Hon tänker på sin syster Alfrida. Såret efter förlusten av henne läkte så småningom, men ärret fanns kvar. Hon ruskar på huvudet. Inte lönt att tänka på det nu. Det hör till det förgångna.

sandsveden

Mor Maria, Axel, Anna, Hilda, Ellen och Sofia

sandsveden3

Axel betalar arrende till skogvaktare Westlund 1921. Foto: privat

Harry var bara fjorton år när Axel, hans fosterfar, dog och därmed omyndig. Han kunde inte ta över gården. Hon själv var 62 år fyllda och kroppen värkte efter ett liv fyllt med arbete. Men yngsta dottern Anna bodde fortfarande hemma och kunde hjälpa Harry. Det gladde Sofia, gladde Harry och gladde lille Lennart.

Lennart var nu fem år och en liten ängel. Snäll, klok och hjälpsam. När det stod klart att Ellen var gravid hade Axel gett barnafadern Alvar ett ultimatum. Inom ett halvår skulle drängen skaffa sig ett jobb och en bostad, annars fick han och Ellen gå skilda vägar. Och så hade det blivit. Ellen flyttade till Linköping och fick arbete på Wicanders korkfabrik och senare vid T1, Linköpings garnison. I augusti 1933 föddes så Lennart. Han lämnades ganska snart som fosterbarn till en familj strax utanför Linköping. Men hon och Axel kunde inte förlika sig med att pojken skulle bortadopteras, de ville ta hem pojken till sig. Sagt och gjort, en vårdag for Axel och Anna iväg och kom hem med den lille. Med Annas hjälp hade det gått bra. Lite underligt hade de allt tyckt att det var att pojken när han var tre år fortfararande inte hade yttrat ett enda ord. Tills den dag han gjorde ett rackartyg och Harry skämtsamt for upp efter honom.

lennart-och-harry

Lennart och Harry

”Det där menar du inte”, ropade Harry och jagade efter Lennart.

”Jo, det menar jag!” kom det rent och klart till svar. Så snopna de hade blivit! Och sedan den dagen talade han utan besvär och utan antydan till barnspråk. Som om han hade bidat sin tid tills språket var klart och fullt utvecklat.

IMG_20150911_1133331

Lennart som liten utanför Sandsveden

År 1952

Möbler, husgeråd och redskap fyller gårdsplanen. Någon lyfter ett föremål, granskar det och lägger det tillbaka. Auktionsutroparens röst hörs bort till grannkullen där torpet Åsen ligger.

”Första, andra, tredje. Skålen såld till damen i röd jacka.”

Sofia kom till Sandsveden när hon var åtta år och bodde här i 64 år innan hon gick bort år 1947. Hon hann uppleva när Sandsveden fick el och vatten. När kranen i köket vreds om och vattnet rann ur rann tårarna nedför den gamlas kinder. Tänk alla år som hon gått med de tunga vattenhinkarna uppför den branta backen.

Yngsta dottern Anna gifte sig 1943 och flyttade från Sandsveden till Åtvidaberg. När Sofia gick bort, fyra år senare, blev Harry och Lennart, 23 och 13 år gamla, ensamma kvar på gården. De hade vuxit upp som bröder och som bröder kände de sig. Tillsammans fortsatte de att bruka jorden, sköta om djuren, underhålla husen och allt som hörde till. Hemmet och hushållet sköttes om av flickor de anställde från granngårdarna. Harry och en av dessa flickor, Britta, fattade tycke för varandra. År 1951, när han var 17 år, flyttade Lennart till Linköping och fick arbete på SJ. Året därpå lämnade även Harry Sandsveden och flyttade till Åtvidaberg. Där levde han och Britta tillsammans fram till Harrys bortgång år 1995.

År 2015

Det var på perrongen i Linköping som Lennart träffade Daga. Den första maj 1955 stod hon där iklädd blå dräkt och gul hatt. Hon var det vackraste Lennart sett. Han tog mod till sig och gick fram för att prata. Nu har de varit gifta i närmare 60 år och har tre vuxna barn och flera barnbarn. Det var Daga som övertalade Lennart att ta reda på om hans far Alvar levde.

”Min mamma Ella hade jag kontakt med, hon brukade hälsa på oss i Sandsveden en gång om året. Under sommaren. När jag var liten flyttade hon till Stockholm och där träffade hon Helge. De flyttade till Morgongåva. De ville att jag skulle komma och bo hos dem och börja på trädgårdsskolan. Men jag ville inte lämna mormor och Harry, och allt som var bekant. Och jag ville inte bli trädgårdselev.”

Arbetet på SJ hade fört Lennart och Daga till Fagersta, där de bodde i 30 år, innan de flyttade tillbaka till sina östgötska rötter. Och det var under åren i Fagersta som Lennart bestämde sig för att följa Dagas råd och söka efter sin far Alvar. Sökandet ledde till Björsäter där Alvar hade köpt ett litet hus tillsammans med sin far och mor, Lennarts farmor och farfar. Och det är här i ”Sjöstugan” Daga och Lennart nu bor, och där Lennart berättar historien om Sandsveden.

lennart

Lennart idag

Sandsveden då? Vad hände med det lilla röda torpet på kullen efter att Lennart och Harry flyttat därifrån? I mitten av 1950-talet sökte Greta och Tore Johansson från Åtvidaberg en sommarstuga. De fann den i Sandsveden. Torpet har i många år varit ett kärt tillhåll för dem, deras fem barn och barnbarn. Idag är det Gretas och Tores son Klas-Göran och hans hustru Margareta arrenderar torpet.

2015-09-13 14.29.13

Margareta och Klas-Göran

2015-09-13 13.33.35

Sandsveden 2015

2015-09-13 13.42.09

Från övervåningen i huset ser vi ”lille boa”.

Läs gärna fler berättelser ur Baroniet Adelswärds fotobok

Följ Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Följ Stort och smått på facebook

Berättelsen baseras på intervju med Lennart och på kyrkoboksmaterial. För att skapa en levande berättelse har jag låtit min fantasti få hjälpa till att skapa tankar, känslor, med mera. Men händelser och fakta är korrekta.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 8: Diverse champagne

Väggarna i källartrappan är marmorerade av ålder och fukt. En omisskännlig doft av källarfukt slår emot oss när vi sakta letar oss ner för trappan. Det strålande sommarvädret förmår inte tränga bort dunklet som råder här. Väl nere möts vi av en bestämd branddörr i järn. Rejäla beslag. Rummet måste ha varit tänkt att kunna användas som skyddsrum likaså. Två världskrig har passerat under husets historia, så det är inte alls otänkbart att man försäkrade sig om att ha någonstans att fly undan. Skyddsrum i händelse av krig, absolut, men källarrummets egentliga användningsområde var något helt annat.

2015-07-03 09.42.05

……….

Under våra fötter, långt under det tjocka stengolvet, vilar det väldiga huset på väldiga stöttar av sten. Hade de varit uppmärksamma eller vetat att titta efter det kunde de här kanske ha sett spår av det tidigare huset. Det hus som gång i tiden låg här vid sjön och som sägs till del vara inbyggt i det nuvarande. Men det vet inte pojkarna där de kryper i den trånga grunden. Och frågan är om de hade brytt sig om det. Leken är spännande och lite farlig. Ett äventyr fram till den stund de stöter på de varelser som faktiskt bor här och betraktar utrymmet som sitt. De törs inte säga ifrån på skarpen, skygga som de är, men snabbt ilar de förbi och markerar sitt revir. Och det räcker. Någon av pojkarna känner hur en springer över hans hand. Små snabba fötter och en tunn svans. Han skriker gällt. Det är inga små råttor, nej de är stora och feta som kattungar. Minst. Nu gäller det att inte gripas av panik i det trånga utrymmet.

……….

Bakom den tunga skyddsrumsdörren finns ytterligare en dörr. En dörr i mörkt trä och smidesbeslag. En dörr som vittnar om ålder och klass. Dörren knarrar när vi försiktigt gläntar på den. Och så står vi där, i det hemliga rummet. Lågt i tak, tur att vi inte är så långa. Välvda väggar i vit puts med en och annan hel sten blottad där putsen falnat. Längs väggarna mörka trähyllor. På golvet moderna föremål undanstuvade i det som idag fungerar som en bra förvaringsplats. Och så något som genast fångar vårt intresse. Strofer på latin och tyska målade med svart färg på tre väggytor.

2015-07-03 09.26.00

2015-07-03 09.24.00

……….

Han hade gått ut nionde klass och var ensam hemma under några veckor på sommarlovet. Köksan tittade förbi med jämna mellanrum och försåg honom med mat för ett par dagar. Men nu var han helt ensam i det stora huset som knakar och knäpper. Tur att han inte var mörkrädd längre. Som liten hade han varit mer räddhågsen. Då låg han ibland stilla i sin säng med täcket uppdraget till hakan och tittade upp i taket. Han känner till det vita takets alla stuckaturer, lister, vinklar och vrår. Men hade pappa besök, vilket han allt som oftast hade, kunde han tryggt somna in till ljudet av mumlande röster från nedervåningen. Men nu är det tyst sånär som på husets egna ljud, spänningar som lossnar eller utetemperaturen som sjunker och får huset att knarra. Han tittar ut genom fönstret. Tittar han noga kan han skymta den svarta sjön. Men framför allt är det ett av husens yttertak som upptar synfältet. Han drar för de tunga gardinerna, lägger sig och somnar så snart han lägger huvudet på kudden. Mitt i natten vaknar han med ett ryck. Något lät. Högt och tydligt. Från nedervåningen.

……….

Vackert skrivna etiketter pryder hyllorna och vittnar om vad som en gång funnits i källarrummet. Cognac, Diverse Champagne och på en av etiketterna ett årtal: 1907. Husets förste ägare flyttade in när huset var nybyggt, år 1890. Det var förmodligen han som lät bygga vinkällaren. Kanske var det till och med han som har diktat på väggarna? Hans namn återfinns i en av texterna. Liksom namnet på hans gamla studiekamrat under ungdomsåren, arkitekt Gustaf Clason.

2015-07-03 09.28.36

2015-07-03 09.28.59

……….

”Vad vill du börja med? Kanske se mitt gamla pojkrum? Jag bor faktiskt i det rummet nu.”

Vi går upp för den bruna, rejäla trätrappan. På väggarna hänger svartvita foton från den gamla goda tiden. Vi tittar in i rummet som idag är ett hotellrum och därmed omgjort. Men taket med dess lister, stuckaturer, vinklar och vrår är desamma.

”Farmor och farfar bodde i huset först och vi bodde på Kammarbovägen. Farfar gick bort år 1961 och året därpå bytte vi hus med farmor. Då var jag sju eller åtta år. Sedan bodde vi här fram till krisen 1973.”

staffan

Det var nästan alltid folk på besök i huset, berättar Staffan. Undervåningen var avsedd för representation medan övervåningen tillhörde familjen. Här fanns ett allrum och här hade de sex barnen och föräldrarna sina sovrum. De flesta rummen med en bedårande utsikt mot sjön, det var egentligen bara Staffans utsikt som bestod av hustak. Som liten såg han ingen skillnad mellan företaget och familjen, det gick in i vartannat. Men han minns att familjen hade ett hörn för sina viner i vinkällaren, resten av utrymmet tillhörde företaget.

……….

Det hade förstås varit roligt att hitta gamla flaskor inlindade i damm och spindelnät. Men hyllorna gapar dessvärre tomma. Inte ens en liten förlupen vinkork står att finna. Men vi är förstås glada och upprymda över de gamla texterna på väggarna och de vackra etiketterna. Och så – en etikett som skiljer sig från de andra. Inga snirkliga bokstäver i svart bläck utan textade bokstäver till synes skrivna i hast med blyertspenna. Facit. Där förvarades de viner Staffan talade om, företagets.

2015-07-03 09.29.30

……….

Vi fortsätter vår vandring genom huset. I det som idag är hotell och restaurang bodde för 50 år sedan familjen Ericsson. Först Elof och Ollie och från 1962 Gunnar och Stina.

”Här stod det en flygel och där borta en frödingesekretär. Och så sittgrupper här och här.” Staffan pekar. ”Men nu ska du få se. Det här har inte många sett. Det är verkligen ytterligare ett hemligt rum!”

Staffan går före, öppnar en vindsdörr och visar vägen. Ett litet utrymme som gör skäl för epitetet tomtar på loftet. För här ligger små rödklädda och skäggprydda gubbar i tyg, porslin och trä och väntar på att det ska bli jul.

”Här hade min storebror Thomas en miniracingbana när vi var små. När vi hade kört klart på banan öppnade vi fönstret på vid gavel, gasade upp bilarna och så tävlade vi om vem som flög längst genom fönstret. Sedan sprang vi ner på terrassen, hämta bilarna och tävlade igen.”

IMG_3517

Pappa Gunnar arbetade och reste mycket. Förstås. Något år hade han 297 resdagar. När han inte kunde vara närvarande på fabrikerna i Åtvidaberg ville han ändå försäkra sig om att allt var i sin ordning. Så han brukade ta med sig pojkarna ner på söndagar, både till kontoren inne i orten och fabriken i Örsätter. Då tittade han in på kontoren och gick längs de oändliga gångarna på verkstadsgolvet. Där gick han i tystnad och bakom kom Staffan och bröderna. Gående eller på rullskridskor.

IMG_3515

Staffan och Thomas

”Det var perfekt att åka rullskridskor där. Jag minns det så väl. Pappa som tyst gick gång upp och gång ner och ljudet av rullskridskorna.”

Fram till kraschen i början av 1970-talet var det var en självklarhet för Staffan att hans framtid fanns på Facit, att det var där han skulle arbeta som vuxen. Men när det inte blev så, så var det inte så stor sak med det.

……….

Han hade blivit väckt av en smäll, det var han helt säker på, men nu var det tyst igen. Han tänder sänglampan och ställer sig på golvet. Borde han ha med sig något? Ett tillhygge av något slag? Han ser sig om i rummet, hittar inget. Måtte inte golvet knaka när han går och måtte dörren vara tyst. Hans önskningar besannas och snart befinner han sig i den stora trappan. Träden utanför Villan kastar låga skuggor genom fönstret. Han känner pulsen öka. På darriga ben tar han försiktigt ett trappsteg i taget, stannar upp och lyssnar. Något knakar. Men visst är det huset i sig? De vanliga knakningarna? Nu är han nere i hallen. Dörröppningen till salongen, matsalen och biblioteket ligger snett till vänster, till höger finns den smala korridoren bort till köket. Han sneddar över hallen, passerar dörröppningen med det glada tillropet ”Salve” målat över dörrposten och blickar ut över rummet med de stora fönstren mot baksidan. Allt ser ut som vanligt. Likaså i biblioteket och matsalen. Han går ut till hallen igen, känner för säkerhets skull på ytterdörren fast han är helt säker på att han låste tidigare ikväll. Pappas kontor. Inga konstigheter där heller. Han går korridoren bort till köket. Han håller genast på att snubbla över den. Kastrullen som ligger på golvet. Som i trängseln med andra föremål halkat ur torkstället och gett upphov till smällen som väckte honom. Hans sovrum är ju placerat rakt över köket. Lättnaden känns i hela kroppen. På två röda sekunder har han återvänt till sängen och somnar omedelbart.

Staffan ler vid minnet av den sommarlovsnatten. På frågan om inte Villan var utrustat med larm skrattar han.

”Jodå, men det var aldrig påslaget och det användes enbart till en sak. När mamma skulle tala om för oss barn att maten var klar tryckte hon igång larmet. Inomhuslarmet om vi var inne, utomhuslarmet om vi var ute.”

2015-07-03 09.30.12

Roy Andersson och Hanna Meidler i Villans vinkällare.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Vill du läsa om andra hemliga rum så hittar du dem här

 

 

Dela gärna det här inlägget

Kvarntorp

Så många dagar som det finns att välja på så valde livet och döden att mötas på en och samma. Livet, gossebarnet, föds samma dag som den gamla, farmor, går bort. Det är ledsamt, men det finns ändå något symboliskt vackert med det. Och något högst opraktiskt. Pappa och farfar måste fara iväg med farmor samtidigt som mamma och faster får ta bussen till sjukhemmet för att föda gossebarnet. Om farmor hade fått leva bara ett litet tag till skulle hon och farfar ha firat guldbröllop, 1889-1939. Tänk att ha levt tillsammans så länge och så plötsligt vara ensam. Farfar har sin familj förstås, men hans livskamrat fattas honom.

Farfar finns kvar på gården än några år. Farfar Albin som slitit hårt med torpet, kvarnen, smedjan, jordbruket och alla djur. Kor, kalvar, hästar, grisar, höns och katter. Och hela tiden fört noggranna anteckningar i sina böcker. Anteckningsböcker som lämnas över till sonen Harald den dag i början av sekelskiftet 1900 när han tar över. Harald som gifter sig med Anna Mård midsommarafton år 1933. Harald är 39 år och Anna 36. Året därpå välsignas de med dottern Birgitta. Och fem år senare kommer så gossebarnet. Som får namnet Bengt.

En halv kvarnsten och en trappa med tre steg i grå sten pryder ingången till torpet. Det är en varm sommardag, men stenen känns sval. Här är det skönt att sitta. Han hör vattnet som forsar på baksidan och får det stora hjulet av trä att snurra så att vattnet skummar och fräser. Vattnet som kommer från en sjö längre bort, Horsfjärden, och vidare till deras sjö Nären för att slutligen i ett brant fall leta sig ner i ån bort till kvarnen och tuben. Han väntar på att Birgitta ska bli klar så att de gå till badbryggan och kasta sig i det kalla glittrande vattnet. Hon ska bara hjälpa mamma att baka klart först. Bröd med hål i, hålkakor. De är goda, men mormor nere i Ramshäll gör annat bröd. Utan hål. Han tycker nog att mormors bröd smakar lite godare. Kanske för att han inte äter det varje dag. Ibland stannar till hos mormor när han och Maja är på väg hem efter att ha lämnat mjölk på stationen i Mormorsgruvan. Då brukar han få en smörgås. Han känner att det knorrar lite i magen vid tanken på brödet. Han är bestämt lite hungrig. Om han får gissa blir det ål till middag. Idag också. För ett par dagar sedan stannade plötsligt det stora kvarnhjulet. När han och Birgitta sprang bort för att se vad som hade hänt upptäckte de att ett stim med ål hade fastnat i hjulet. När den döda och till viss del mosade fisken plockades bort kunde de räkna till sammanlagt tolv ålar. De börjar bli lite trötta på ålmiddagar nu. Men än återstår en hel del. Där han sitter på trappan och väntar kan han se Maja, Mona och Stjärn i hagen. Maja är den enda av de tre hästarna som går att rida på. Hon är en kraftig arbetarhäst och så bred över ryggen att han nästan får sitta i spagat. Men så varmt det är, nästan kvavt, kommer inte Birgitta snart?

Medan barnen svalkar sig i vattnet, leker och skvätter så på varandra så att de nästan kiknar av skratt forsar vattnet dels vidare in i kvarnhjulet för att ge kvarnstenarna kraft att mala sönder säd till mjöl och dels in i den gamla trätuben som leder vattnet vidare till kraftstationen i Närstad, vidare till Glan och Bysjön och kraftstationen i Åtvidaberg. Tuben har små hål här och där genom vilka vattnet sprutar ut. På vintern när den stränga kylan har lagt sin kalla hand över tuben fångas det flyende vattnet i sin rörelse och förvandlas till is innan det faller till marken. Som genom ett trollslag skapas de mest fantasifulla isskulpturer. Ibland ser tuben ut som ett ismonster som lång och kraftig, med kroppen täckt av långa armar, spetsiga horn, vassa tänder och groteska vårtor, ligger och lurar för att kasta sig över små barn på väg till skolan. Andra dagar tar den gestalten av ett sagoväsen draperad i vacker kristallbeklädnad, ljuvliga lockar och glittrande smycken.

Q2

Det är inte en slump att torpet där Bengt, Birgitta och deras föräldrar Harald och Anna bor heter Qvarntorp, torpet vid kvarnen. Det är förmodligen först med Bengts far och farfar som torparen även kom att sköta kvarnen. Tidigare fanns det en mjölnare med familj vid kvarnen och torpare med familj vid skattetorpet. År 1870 hette mjölnaren August Landström. Han var skriven vid kvarnen tillsammans med hustrun Johanna Sofia Ekström samt en piga och en dräng. I torpet bodde Jacob Jonsson, hustrun Johanna Charlotta Johansdotter och deras fem barn. Under hösten det här året insjuknade Jacob som då var 38 år och i början av november avled han i lunginflammation. Att klara sig själv med fem barn var inte görligt och drygt ett år senare gifte Johanna om sig. Familjen som nu utökades med två barn bodde kvar i torpet. År 1884, när de två äldsta barnen blivit vuxna och lämnat hemmet för att ta plats som piga och dräng på någon gård någonstans, fattar familjen i Qvarntorp beslutet att flytta. Inte till vilket ställe som helst, utan långt bort, till Nordamerika. Så beslutet att flytta hade man nog fattat många år tidigare. Det tog tid att spara ihop pengar som skulle räcka att ta sju personer över Atlanten. Liksom de flesta svenska emigranter på den här tiden reste de förmodligen först till Göteborg för att där stiga på båten som skulle ta dem till Hull i England och så vidare med tåg till Liverpool där de stora ångfartygen med destination New York väntade. Man kan undra vilka äventyr, glädjeämnen och sorger som väntade familjen i det nya landet? Och fick de två barnen som stannade i Sverige någonsin mer se sin mor och fem syskon?

Q1

Idag används inte kvarnen och dess hjul är borta. Kvar finns enbart ett skelett. Men naturen har använt sig av dess skuggande väggar och inne i den gamla kvarnen växer träd. Ett vackert konstverk har skapats.

”Den här vägen vara bara en kostig på den tiden och där borta brukade jag plocka smultron.” Bilen skumpar fram på den lilla grusvägen. Bengt pekar. ”Där uppe fanns smedjan. Jag minns en gång när jag hjälpte pappa. Jag stod och drog i bälgen medan pappa smidde. Jag var kanske sex-sju år och blev plötsligt kissnödig. Jag vågade inte säga något utan stod kvar. När pappa var klar rusade jag därifrån, men hann inte hem utan kissade på mig någonstans där i skogen.” Bengt pekar igen och ler vid minnet. Bortsett från den lilla fadäsen verkar hans minnen vara varma och glada. Mormor och morfar nere vid Ramshäll, farfar, faster, mamma Anna och pappa Harald. Alla så kära och fortfarande nära. Och så syster Birgitta förstås.

IMG_3487

Pappa Harald, farmor Emma, farfar Albin och faster Maja. Foto: Privat

IMG_3488

Faster Maja. Foto: Privat

Så är vi framme och där ligger Kvarntorp. Inte ett egentligt torp såsom vi tänker oss det utan ett ganska stort vitt stenhus. Med enormt kraftiga ytterväggar. Inne i torpet är det svalt året om. Den halva kvarnstenen vid ingången ligger kvar och bortsett från ett litet skyddande staket är farstukvisten sig lik. Vi blir varmt välkomnande av den familj som sedan många år har Kvarntorp som sitt sommarställe. Familjen är systrarna Ulla Molander och Ingrid Hörberg och Ingrids man Claes. Och så deras barn och barnbarn. Här finns det plats för alla. Och här trivs de. ”Fast numera bor Ingrid och jag i undantaget där nere” skrattar Claes och pekar på en mindre stuga i trä som ligger en bit ned på den stora gräsmattan.

Q11

”Jag och Ingrid är uppvuxna i Mormorsgruvans lanthandel” berättar Ulla. ”Som barn var vi här i Kvarntorp då och då. Jag minns att våra föräldrar Erik och Märta ofta önskade att en dag kunna få ta över Kvarntorp.”

Q6

Ulla, Ingrid och Bengt

När Bengts föräldrar hade gått bort hyrde han själv torpet som sommarbostad i slutet av 60-talet och fram till 1977. Sedan kom tillfället som Erik och Märta hade hoppats på. Kvarntorp blev deras sommarställe och Erik med sitt stora trädgårdsintresse skapade en fantastisk trädgård. Senare tog döttrarna med familj över.

1966_AlrikAgerbo

Kvarntorp 1966. Foto: Alrik Agerbo

”Tänk att ledstängerna finns kvar” säger Bengt när han tittar in i hallen med den branta trappan upp till övervåningen. ”Mamma hade så ont i sina höfter så medan hon bodde kvar här brukade jag få bära henne uppför trappan om kvällarna.” Vi tittar alla förundrat upp på trappan och så på Bengt. Inte konstigt att han blev gymnastiklärare!

Till höger inne i huset finns ett allrum med en byrå och ett bord sedan Bengts föräldrars tid. ”Öppna spisen”, minns Bengt, ”byggdes när jag var liten. Och där borta hade pappa, som förutom bonde, mjölnare och smed också var nämndeman och taxeringsman, sitt Q5kontor med högar av papper.” Till vänster finns ett kök med en imponerande samling av emaljerat gods från Kockums. Det är Claes som är samlaren. ”Där”, Bengt pekar på en trädörr i köket, ”sågade pappa och jag upp dörren för att få in frysen.” En frys som kan ha installerats kanske någon gång under sent 1950-tal eller början av 1960-talet. Dessförinnan fanns det inga frysar i hemmen. När Bengt var liten använde man sig istället för en så kallad isdös. Isblock som under vintertid hämtades från sjön lades i en grop, i det här fallet bakom matkällaren, och täcktes med sågspån. Bengt hade till uppgift att lägga in isblock i matkällaren för att hålla kylvaror kalla, skrapa ut vattnet när isen smält och så hämta ett nytt block.

Q8

Q3

Från torpets övervåning ser vi sjön Nären

Johanna och hennes familj lämnade således Sverige för Amerika år 1884. Det dröjde sedan till in på 1890-talet innan Qvarntorp återigen var bebott. Då flyttade August Albin Johansson och Emma Kristina Johansdotter och de två barnen Harald och Maria, eller Maja som hon kallades, in i det vita stenhuset vid kvarnen. I kyrkböckerna har prästen noterat att Albin till fideikommisset betalade 400 kronor om året för arrendet av kvarnen och 100 kronor för jorden. ”Till hus” fanns fram till sin död även den gamle mjölnaren August Landström. Och så drängen Valdemar Andersson och pigan Gerda Matilda Eklund. Hade Albin vid inflyttningen någon vetskap om hur en kvarn fungerade? Man kan föreställa sig att även om den gamle mjölnaren var gammal och skröplig och gick bort bara efter några år så var han värdefull för hjälp och tips. För lära sig snabbt var Albin så illa tvungen. Utanför kvarnen stod nämligen traktens bönder och väntade på att få sin säd malen. I ”malböckerna” noterade Albin hur många kilo havre, vete, råg och korn som kom in från respektive gård varje månad och hur många säckar malen säd som kvarnen levererade tillbaka.

Q12

Kvarntorp

Harald, Maja och Albin

Sjön Nären glittrar inbjudande i solen. Det är en varm dag, nästan kvav. Bengt slår sig ner på trappan på farstukvisten. Där är det svalt och skönt att sitta. En liknande dag för 70 år sedan satt han på samma trappa efter att han och Birgitta hade varit och badat. Den klibbiga värmen ville inte ge med sig. Snart ser han gråa och hotfulla moln torna upp sig i horisonten. Han känner rädslan fladdra likt fjärilar i magen. Åska. Han som har bestämt sig för att inte längre vara rädd för den. Han vill vara lika modig som sin kusin Lennart, som inte alls räds blixtarna och de kraftfulla knallarna. Han sitter kvar på trappan när mullret och regnet sköljer över det vita huset vid kvarnen. Han håller för öronen och blundar hårt. Nog ska han väl vänja sig nu?

Q10

Så här jag satt jag, visar Bengt. Och visst lärde han sig att inte vara rädd för åskan.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, Albins och Haralds böcker för kvarnverksamheten samt intervjuer med Bengt Johansson, Claes och Ingrid Hörberg och Ulla Molander.

Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Vill du läsa andra liknande inlägg? Klicka här (och scrolla ner)

Dela gärna det här inlägget

Parkvillan

Den minns hur händerna, vana och säkra, lade sten till sten, strök det blöta lerbruket, jämnade till, såg till att rökkanalerna blev täta och rena tills den en dag stod där, visserligen naken, men funktionsduglig. En grå jätte utrustad med spisfot, murstock, spiselkrans och skorsten. Ett par dagar senare, när murbruket hade torkat, hade den skicklige hantverkaren slutfört sitt arbete. De dekorativa, glaserade kakelplattorna sattes på plats. Nu står den så där i hörnet av husets matsal. Skinande och vit och redo att tas i bruk. Familjen har flyttat in nu under hösten och även om det har varit en varm och solig september har oktober bitit ifrån. Luften är kylig, nätterna råare och början till frost kan anas tidiga morgnar. Så öppnas plåtluckorna, spjället regleras, den torra veden staplas omsorgsfullt, lite papper och näver och så dras stickan mot plånet. Värmen stiger långsamt, letar sig omsorgsfullt genom labyrinter av kanaler och fyller ihärdigt alla håligheter.

Familjen som sitter vid bordet heter Nordenström. Pappan som precis tittar uppfordrande på sin näst äldste son för att han ska skärpa sitt bordsskick heter Erik Salomon Nordenström, ett namn som i princip fallit i glömska. För alla och envar är han känd som ”Pater”, ett namn som sönerna gett honom efter att år efter år blivit utsatta för hans intensiva undervisande i klassiska språk, främst latin. Född och uppvuxen i den jämtländska byn Offerdal, utbildad till jurist i Hudiksvall kom Pater till Åtvidaberg år 1834, trettio år gammal. Han hade fått en tjänst som baron Jan Carl Adelswärds juridiska ombud. Han tituleras vice häradshövding och vice Bergsfogde och är en av baronens allra närmaste män. Nu, år 1857, är det Seth Adelswärd, Jan Carls son, som har tagit över barontiteln.

Den tillrättavisade sonen heter Henning och är i de yngre tonåren. Han och hans två år äldre bror Gustaf (kallad Gutte) är barn från Erik Salomons första äktenskap med Anna Norin. Anna gick bort i lungsot år 1839, när sönerna var fyra och två år gamla. Hon insjuknande på nyårsdagen och blev i princip sängliggande fram till sin bortgång den 10 juni. Hon blev 29 år gammal. Det fanns en tredje bror, Nils Magnus. Han var blott fem månader gammal när Anna gick bort och överlevde henne med en månad. Därefter hade Pater, Gustaf och Henning bott allena i tio år. Ja, naturligtvis fanns det en rad pigor i huset också och så mamsell Höijer, inte att förglömma. Mamsell har tagit hand om pojkarna såsom en mor. Fått iväg dem till skolan på morgonen och i säng på kvällen och dessemellan sett till att de gjort sina läxor (även om Pater var en fena på att övervaka just den biten själv). På det hela taget hade hon sörjt för att de var hela, rena, mätta och uppförde sig väl. Kanske inte med en mors kärleksfulla omsorg, men med omsorg. Men sedan en tid tillbaka är fadern omgift med pojkarnas moster, sin framlidne hustrus yngre syster, Pauline Norin. De har flyttat till ett större och nybyggt hus, Parkvillan på Sjukhusgatan, och tur är det. Nu finns det nämligen ytterligare fyra barn i huset; Eric, Axel, Anna och så lille Carl som föddes för en månad sedan, den förste september. Det de än så länge inte vet där de sitter vid matsalen och känner kakelugnens värme spridas i rummet är att om ett knappt halvår kommer den näst yngsta i barnaskaran, femårige Axel, att lämna jordelivet.

Men nu är det således fyra söner och en dotter som lämnar matsalen i samlad tropp. Lille Carl ligger redan och snusar förnöjt i sin barnkammare. Tillfreds med livet vänder sig Pater, en tämligen kortvuxen och energisk man, mot kakelugnen. Den fungerar fint. Han lämnar matsalsbordet och sätter sig i fåtöljen vid fönstret som vetter mot baksidan. Han plockar fram långpipan som ligger i fönstersmygen, packar den omsorgsfullt innan han försiktigt tänder den. Han puffar lätt tills han ser att tobaken har tagit sig och så lutar sig med en belåten suck tillbaka. Han har varit vid tinget i Fillinge i stort sett hela dagen och hanterat tvenne testamentes- och arvsangelägenheter. Därefter återvände han hem och suttit böjd över sitt svarta skrivbord och skrivit hela dagen, fram till middagsdags. Imorgon väntade tinget i Gamleby, men något mer jobb ikväll blir det inte. Han ska istället fortsätta läsa sin bok om trettioåriga kriget och Westfaliska freden. Han reser sig och tittar ut genom de stora fönstren. Förutom historia och språk är han mycket förtjust i trädgårdsarbete. Han ler för sig själv när han får syn på sin granne på andra sidan trädgårdsdiket, tillreder snabb och vant två toddys innan han öppnar dörren och i bara skjortärmarna går ned i trädgården. ”God afton din lusmatta” säger han och sträcker fram en toddy till David Ringheim. David ler, att bli kallad allehanda saker är han van vid, sådan är Pater. Och just ”lusmatta” är ett av favorituttryck. De två har alltid trevligt tillsammans och tur är det, endast ett dike skiljer ”Salomons och Davids riken” från varandra. En stund senare vandrar Pater upp till sitt hus. Vice häradshövding Erik Salomon Nordenström som kom att ge namn åt kvarteret vid Sjukhusgatan i Åtvidaberg. Häradshövdingen. Han dog år 1882 och därefter lär huset ha stått tomt ett tag.

IMG_3141

När Seth Adelswärd avled år 1868 hade han inga manliga arvingar utan en kusin August Theodor Adelswärd bosatt i Södermanland fick ta över fideikommisset. För att göra en lång historia kort var Theodor August inte alls glad åt tanken att lämna sitt eget säteri och bege sig till Åtvidaberg, så det lät han bli. Så småningom överläts så förvaltningen av egendomen i Åtvid först på sonen Axel och sedan på barnbarnet Theodor. Året var 1883 och Theodor var en 23-årig ungkarl när han packade sitt pick och pack och flyttade till Åtvidaberg. Han hade dock inga planer på att bosätta sig i den gamla herrgården Adelsnäs utan lät istället påbörja byggandet av ”Villan” vid Bysjön som stod klar år 1890. En ungkarlsvilla helt enkelt. Under tiden Villan blev klar bodde han några år i Parkvillan på theodorSjukhusgatan. Han satte förstås lite egen prägel på huset. På ritningen av Nordenströms villa och gamla fotografier från Theodors tid framgår att han ändrade entrén. Förmodligen var det även han som inredde det så kallade prifferum på övervåningen. Ett trivsamt herrum avsett för att spela kortspelet priffe, röka en cigarr och smutta på en konjak eller liknande. Rummet hade väggfasta soffor av rött skinn, ett runt bord och en öppen spis murad i det för tiden ovanliga gula teglet. Och kanske var det även Theodor, som med tiden visade sig vara en stor entreprenör och kreatör, som lät bygga vad som sägs vara Åtvidabergs första badrum. På den här tiden var Parkvillan fortfarande ett av tre hus på Sjukhusgatan. Längre ned mot Brukskontoret låg det så kallade Gustaf Adolf-huset och Sjukstugan (gamla). De andra tomterna kom att bebyggas ett par decennier in på 1900-talet. Läs gärna berättelsen om gamla Sjukstugan.

Hon lutar pannan mot det kalla kaklet. Hon darrar. Hon tycker sig höra dem. Hon vet att det är inbillning, men det känns så påtagligt, så verkligt. Karl August, hennes man, har inte kommit hem ännu. Han är föreståndare på Kopparverket och har långa dagar. Hon tar ett steg åt sidan, byter plats för att ånyo hitta kallt kakel att svalka sin panna med. Hon tycker sig höra deras gråt. Kanske håller hon på att bli galen? Man kan säkert bli galen av sorg. Sorgen över att ha förlorat tre barn. Det är inte ovanligt att förlora barn i späd ålder, till följd av sjukdomar och olyckor. Hon är inte ensam om att göra det, långt ifrån. Men det är ändå outhärdligt. Det första dog innan det var fött, för sex år sedan. Två år senare, 1905, förlorade de sin sju månader gamla Karl Olof Dag. Året därpå tog engelska sjukan åtta månader gamla Karl Alf Torsten. Det känns som om hon ska kvävas. Hon måste få luft. Hunden Tor reser sig och viftar ivrigt på svansen när hon famlar efter sina skor och går mot ytterdörren. Besviket tittar han efter sin matte när hon försvinner ut genom dörren utan att ens ge honom en blick. Han suckar tungt och lägger sig modstulet på sin plats i hallen igen. Sigrid Ingeborg Jönsson kommer inte hem igen. Hon hittas drunknad den 17 mars 1909. I kyrkböckerna noterar prästen att det förblir en gåta huruvida dödsfallet skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod.

Carl A. Rudelius vid trappan. Hunden Tor. På trappan står hans första hustru Sigrid, död mars 1909. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar_1908

Karl A. Rudelius vid trappan. På trappan står hans första hustru Sigrid. Framför paret sitter hunden Tor. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar. Fotot är taget av Johan E Thorin, 1908, dvs knapp ett år innan Sigrid går bort.

Huset städas och pyntas. Pigorna, de egna och de för tillfället inlånade, skyndar fram och tillbaka. Det är inte många dagar kvar nu. Ett bröllop står för dörren. Återigen ska det bli liv och glädje i huset. Ett år efter första hustruns död gifter Karl August Rudelius om sig. Året därpå får han och hustrun Elin Silversparre sonen Karl Elof. Karl Elof som senare blev rektor vid realskolan. Tillsammans med sin hustru Märta och sina barn bodde de också i Parkvillan.

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1890

Bostadsrum i Rudelius hem 1890. Foto: Johan E Thorin

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1918

Samma rum som ovan, 28 år senare. Foto: Johan E Thorin, 1918.

Om mycket har ändrat i huset under årens lopp så står den för kontinuiteten. Den har visserligen sedan lång tid tillbaka blivit ersatt av andra och, måste den medge, imponerande värmekällor. Den moderna tekniken förmår värma upp hela det stora huset på nolltid och minst en liten källa finns i varje rum. Att den blivit ersatt gör ingenting, ingenting alls. Den har tjänat väl och är nöjd med att den får stå kvar och att den faktiskt används då och då. Den sträcker på sig. Fungerar gör den nämligen, det är inga problem alls. I övrigt står den gärna här till allmän beundran som det vackra föremål den är. Att vara så pass gammal och varit med om så mycket är en ynnest. Så många familjer som den har fått följa, till vardags och till fest. Så mycket glädje och så mycket sorg. Så som livet är. Ibland önskar den verkligen att de som bodde här nu kunde höra vad den hade att berätta. Men de har fullt upp att leva sina liv. Den avbryts i sina tankar när ytterdörren öppnas. I samma sekund fylls huset av glada barnröster. Ett upprymt skall och snart hörs smatter av hundklor över trägolvet. ”Tor!” hinner den tänka innan den leende skrattar tyst åt sig själv. Med mer än 160 år på nacken kan den tillåta sig att vara lite glömsk. Hunden Tor var för länge sedan. Hon som kommer inrusande som ett svart yrväder heter Fancy och är bara valp. Efter kommer ett annat yrväder, inte mycket mer än en valp han heller. Det är Sigge, tre och ett halvt år, och familjens minsting. Ett rop kommer från hallen. Det kommer från Anna, som är mamma i familjen. Sigge har glömt att ta av sig skorna. Lätt hänt när man har annat att tänka på och det har Sigge allt som oftast. Sigge och Fancy försvinner i ett huj ut i hallen. Sigge sätter sig på golvet och tar av sig skorna medan Fancy spanar ut i fönstret. Kommer inte de andra hem snart? På hundars vis vill hon gärna ha alla de sina samlade.

IMG_2427

Anna Beck-Friis Förander är från Söderö, men var tillsammans med maken Karl bosatt i Stockholm när hon på en tur till Åtvidaberg fick syn på det centralt belägna men ändå undanskymda huset för första gången. Man kan nog inte beskriva mötet som annat än kärlek vid första ögonkastet. ”Ett sådant hus skulle man ha, tänkte jag”, berättar Anna, ”men i nästa sekund slog det mig att det med all säkerhet är ett hus som går i arv och sjukhusgatanaldrig blir till salu.” Under årens lopp åkte hon förbi huset då och då tills en dag hennes mamma ringde och berättade att det var ett fint hus, precis i Annas stil och smak, till salu i Åtvidaberg. ”Jag gick ut på nätet och tittade och det var DET huset!”. Nu har familjen Förander, som förutom Anna, Karl, Sigge och Fancy består av Elsa, tretton år samt tvillingarna Nils och Erik, elva år, bott här i snart nio år. Med åren har de bytt tak, värmesystem och avlopp och renoverat köket. ”Vi ville ha ett större kök istället för det trånga 40-och 50-talsköket. Döm om vår förvåning när vi på gamla ritningar i efterhand upptäckte att vi återskapat det ursprungliga köket!”

parkvillan3

Storebror Erik kommer ut från sitt rum, hjälper Sigge på med de nyligen avtagna skorna och går tillsammans med en lycklig Fancy ut i det osannolikt stora trädgården som gränsar mot Alhagen.

parkvillan1

IMG_2414

IMG_2428

Medan Anna och jag går upp på övervåningen berättar hon att de skulle vilja göra mycket mer i huset, men att det får ta sin tid. De skulle till exempel vilja byta ut alla moderna lysknappar till en mer tidsenlig variant. Huset är inte kulturmärkt, men har ett kulturhistoriskt värde. Det innebär att de inte behöver ta några egentliga hänsyn när det gäller renovering inomhus, men så snart de vill ändra något utvändigt måste de få ett godkännande av Länsstyrelsen. Anna öppnar en dörr och ber på förhand om ursäkt för att rummet används som förråd. Prifferummet! Hon berättar hur de, när de flyttade in, inte fann en annan utväg än att avlägsna rummets alla väggfasta soffor av rött skinn. De luktade av många års flitigt cigarrökande och gjorde inte bara att själva rummet luktade rök utan hela huset. Kvar står eldstaden, med den för tiden ultramoderna gula teglet.

Väl nere på undervåningen igen skjuter Anna undan skrivbordet i ett av rummen och dyker ned på golvet för att visa det lilla kopparinfattade hålet som lär vara en rest efter Åtvids första badrum.

IMG_2421

IMG_2423

På väggen i samma rum hänger ett fotografi på Theodor Adelswärd i hästskjuts utanför Parkvillan, eller Villa Theodor som huset då hette. Anna plockar fram ursprungliga ritningar och lämnar mig en stund för att sätta på kaffe.

IMG_2411

Trots att jag är nyfiken på de gamla handlingarna finns det något i rummet som är ännu mer lockande. Om mycket har ändrats i takt med att familjer flyttat in och flyttat ut så har den alltid bott här. Sett allt. Hört allt. Om man nu, som jag, tror att de kan se och höra. Jag stryker med handen över den glatta ytan och beundrar dess elegans. Det är klart att det är inbillning, men nog tycker jag att den gamla kakelugnen tittar uppfodrande på mig och jag slår mig ner. Jag måste lyssna på den historia den har att berätta.

IMG_2415

Rummet med kakelugnen idag, 2015

Matsalen i doktor Rudelius hem_1890

Matsalen i Rudelius hem år 1890. Foto: Johan E Thorin

Matsalen i doktor Rudelius hem. Sjukhusgatan 7_1918

Matsalen i Rudelius hem år 1918. Foto: Johan E Thorin

För att bygga berättelsen om Parkvillan har fakta inhämtats från kyrkoboksmaterial, åtvidabergslitteratur och intervjuer. Information om Pater Nordenström är hämtad från skriften ”Åtvidiana” författad av Carl Nordenström. För att skapa en levande berättelse har jag tillfogat min fantasi kring vad personer gjorde, tänkte och kände.

För fler berättelser om gamla åtvidshus som finns på min blogg klicka HÄR

Följ gärna bloggen och annat som kul som händer mellan inläggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Gamla sjukstugan

Tre hus. Från varsitt århundrade. Två i ena änden av gatan, ett i det andra. Under de nästkommande tio och tjugo åren kommer grannarna att bli några fler, men nu år 1906 är marken runt området enligt municipalkartan ”tomter för allmännyttiga byggnader”. Det första huset på gatan är också det äldsta. Ryktet gör gällande att ingen mindre än Gustaf II Adolf ska ha övernattat i huset. Det vill säga den kung som krigade så det stod härliga till på 1600-talet, inte minst i trettioåriga kriget, tillskansade sig en massa land som gjorde Sverige till stormakt. Det vill säga den kung som kallades lejonet från Norden och så snöpligt föll offer för tyskarna i ett dimmigt Lützen. Denna kung ska alltså ha sovit en natt i Åtvidaberg, i detta 1600-talshus. Av denna anledning går huset under namnet Gustaf Adolfhuset.

Just idag, en tidig morgon i december med några dagar kvar till andre advent, vaknar ägaren till huset efter en natt med efterhängsen hosta. Han är förkyld och känner sig lätt febrig. Han sätter ned de sina nakna fötter på det kalla trägolvet och huttrar till. Rummet är iskallt. Han trevar efter tändstickorna, hittar dem och tänder ljuset som står invid sängen. Försiktigt lägger han täcket tillrätta över sin hustru som utmattad efter flera dagar med hög feber sover djupt i sängen bredvid. Så stiger han upp. Det är okristligt tidigt, men den eländiga hostan sätter stopp för vidare sömn. Lika bra att sätta fart. När han sträcker sig efter morgonrock och tofflor känner han ryggen strama och värka. Med ljuset i handen stänger han så tyst han kan dörren till sovrummet och går ut i köket. Han lyfter lampan, känner på tyngden att fotogenet måste fyllas på. Den starka doften sprider sig i rummet. Inom kort är lampan tänd och ett behagligt sken lyser upp det lilla köket. Han hör fotsteg från rummet bredvid köket, dörren öppnas och pigan tittar förskräckt på honom. Är husbonden uppe före henne? Hon knyter sitt förkläde med vana händer. Han förklarar sin hosta och försäkrar henne om att hon inte behöver vara generad. Hon fattar raskt tag i vedkorgen och placerar systematiskt ved i den öppna spisen. Hon avslutar med tunna, lättantändliga stickor innan hon drar tändstickan mot plånet och för den mot den närmaste stickan. Den fattar snabbt eld precis som den ska och lågan slickar sig ivrigt vidare till de större träden. När hon ser att elden tagit sig och värmen från spisen sprids i rummet hämtar hon kitteln och fyller den med vatten. Vid det laget har hennes husbonde för länge sedan öppnat ytterdörren, känt kylan bita tag i kinder och nakna vader och skyndat sig mot dass.

Det är mörkt som i graven där ute. Han håller lyktan framför sig, halkar till på den hårt packade snön i den uppskottade gången, muttrar över den eländiga årstiden när han till slut når dassdörren. Proceduren blir, av förklarliga skäl, kort och han skyndar så snabbt han vågar på det isiga underlaget sig tillbaka till värmen i köket och det förhoppningsvis färdiga kaffet. I samma ögonblick som han lägger handen på det kalla handtaget till ytterdörren tänds det upp i huset rakt över gatan. Han har fortfarande inte vant sig. Elektriskt ljus som tänds på en sekund via en knapp och sprider ett säreget sken. Jaha, ja, det betyder att dagen börjat även i grannhuset.

Ja, nu börjar dagen i huset mitt Gustaf Adolfshuset. Själva huset är hundra år yngre än sin granne, byggt under 1700-talet. Det kan inte ståta med några kungliga övernattningar, även om ändock tillfälliga övernattningar är själva grundbulten för husets existens. Men nu kommer det någon gående över gårdsplanen. En man i rock med händerna djupt nedkörda i fickorna. Han har inte haft så långt att gå doktor Fredrik Vilhelm Carlsson, läkarbostaden i Slaggboet ligger bara nedför backen. Och backen upp borde ha gjort honom varm, men han ser alldeles förskräckligt frusen ut. Axlarna uppe vid öronen och hakan mot bröstet. Kanske är trött? Influensatider med mycket att göra på jobbet och där de egna barnen, i åldrarna 11, 10, 9, 6, 4 och 1, har varit sjuka i omgångar. Nattsömnen har på sista tiden blivit minst sagd störd. Djupt försjunken i sina tankar ser han inte att han för ett ögonblick är iakttagen från andra sidan gatan. Han stampar snabbt av sig om skorna, öppnar dörren till sjukstugan, går raskt in på sitt kontor och byter den egna överrocken mot den vita läkarrocken. Han hälsar på nattsköterskan och frågar hur natten har varit. För tillfället är sju av sjukstugans totalt åtta bäddar upptagna. Flera fall av polio och reumatism som de behandlar med varma och salta bad. De varma baden möjliggörs med hjälp av elektriciteten, den är en välsignelse.  Och så några kortvariga vistelser av patienter som ådragit sig frakturer efter att ha halkat på den förrädiska isen. I den åttonde sängen ligger lille Gustaf. Efter en glad dag i kälkbacken gick det som det kan gå och nu ligger han här med gipsförband. Men idag ska pojken få åka hem. Föräldrarna har säkert redan begett sig från hemmet Kettilstad. Det tar ett bra tag, framför allt den här årstiden, att ta sig till Åtvidaberg med häst och vagn. Han ska strax titta till Gustaf och de andra patienterna, men först behöver han hämta lite saker i förrådet.

Ett stycke bort i korridoren, nära förrådsrummet, stannar han till framför fotografiet som Johan Emanuel Thorin tog i somras. Det är svårt med kylan som nu rådet att förstå att det kunde vara så varmt som det var den dagen.

Sjukstugan

Han är inte själv med på bilden, men han minns tillfället. De hade precis fått in en man som hade blivit knivskuren i samband med ett slagsmål. Han var hemmahörande i Upsala, men var här på tillfälligt arbete. Det var ingen större fara med karln som blev utskriven efter nio dagar. Men det är otäckt det där med knivarna. Ja, med slagsmål överhuvudtaget. Så onödigt kan han tycka när det är så lätt att drabbas av sjukdom och olycka och dö i förtid ändå. Så här de sista dagarna av år 1906 kan han konstatera att sammanlagt 67 åtvidabergare har dött under året. De flesta av ålderdom, tack och lov. Långt ifrån alla har mött sina sista dagar inom sjukstugans väggar. De allra flesta har dött i hemmen. Han minns med särskild sorg gossen Rudelius som bodde längre ned på gatan och som avled av engelska sjukan i maj månad blott sju månader gammal.

Huset som rymmer sjukstugan är visserligen byggt på 1700-talet, men sjukstuga blev det först för ett par år sedan, i slutet av 1800-talet. Som med så mycket annat var det baron Theodor Adelswärd som såg till att man kunde starta verksamheten. Förutom sjukstugan finns det vid Ådals kulle ett epidemisjukhus. Augusta Ottilia Andersson är förste sjuksköterska där. Elin Svensson är hennes motsvarighet på sjukstugan. Apropå det, undrar om fröken Svensson har beställt hem kompresserna som han bad henne? Han får lov att titta i förrådet efter dem också.

IMG_2533 (00000002)

Personal vid sjukstugan år 1902. Då arbetade fröken Sigrid Augusta Kindh som sjuksköterska och vi kan förmoda att det är henne vi ser i mitten på kortet. Hon flyttade till Vestervik i oktober 1905 och i november kom fröken Elin Svensson i hennes ställe.

Medan han fortsätter korridoren fram konstaterar han även att de allra flesta av de sjukstugans 76 patienter under 1906 har överlevt, tack och lov. Den unge Gottfrid som fick en sten på foten i samband med sitt arbete vid järnvägen, tvåårige Valdemar från Rättvisan som blev överkörd av en hästvagn, den unga kvinnan som led av hysteria, den sjuttonårige Carl från Solvestad i Hannäs som blev sparkad av skenande hästar och så sexårige Einar från Fredrikshammar i Falerum som hade fått en vagnskorg från en järnvägsvagn på låret. Han slås av att det mest är personer av det manliga könet som verkar råka ut för olyckshändelser. Allt från fingrar i i hackelsemaskiner, trädgrenar i ögonen, olycksfall och förfrysningar i samband med vedhuggning, huggskador vid skogsarbete. Listan kan göras lång. Kvinnorna borde rimligen råka ut för en hel olyckor de också. Kanske hade männen större benägenhet att söka vård än kvinnorna? Nåväl, han kan inte lättvindigt basera sina grubblerier på ett års statistik. Han är medveten om att det finns många personer som aldrig söker vård hos en läkare. Avståndet in till sjukstugan kan kännas långt och kanske känner man sig inte helt säker på vad läkaren kan och inte kan. Människorna på landsbygden har hjälpts åt i alla tider. Ofta finns det någon gammal man eller kvinna som man vänder sig till och som vet att använda örter, blommor och annat som finns i vår herre natur. Eller andra metoder. Det finns litteratur att tillgå för den läskunnige och självvårdande. Han har själv bläddrat i en sådan skrift. Led man av lösa tänder var rådet att tvätta tandköttet med sitt eget morgonurin. För att undgå bli biten avskrift en hund skulle man bära med sig en kvist gråbo eller järnört. Om hunden ändå rusar fram behövde man blott böja tummarna inåt flata handen så skulle hunden inte göra någon skada. Det fanns flera goda råd gällande djurhushållning i boken han tittat i. Om hästen blev förtrollad skulle man ge den johannisört och för att få kon dräktig skulle man om våren pulverisera alknoppar och ge henne. För att fördriva ormar från gårdstomten skulle man skaffa sig en röd tupp.

Han tänkte även på de lite mer snöpliga fallen som de fått in under året. Frakturer i samband med hopp över gärdesgårdar och så drängen Valdemar Andersson från Kärrstorp som hoppat över en syrenhäck och fastnat på en avhuggen syrengren. Det gjorde nog ont, men doktor Carlsson kan inte låta bli att dra på munnen när han öppnar dörren till förrådet.

skåp

IMG_2528 (00000002)

IMG_2529 (00000002)

lustgas

Kanske är det bäst att ha tar med rullstolen bort till Gustaf, så kan de rulla ut honom till vagnen när föräldrarna kommer?

rullstol

Tre hus på gatan. Det tredje ligger längst ned. Byggt i mitten av 1800-talet och går under namnet Rudeliushuset. Här bor Kopparverkets föreståndare Karl August Rudelius och hans hustru Sigrid Ingeborg Jönsson. Det var de som förlorade sin åtta månader gamla Karl Alf Torsten i engelska sjukan år 1906. Året dessförinnan hade de förlorat sin förstfödda, blott sju månader gamla Karl Olof Dag. Nu, 109 år senare, år 2015 med helt andra förutsättningar att klara av sjukdomar kan ödet gripa tag i en. Att förlora båda sina små barn inom så kort tid. Man kan föreställa sig hur makabert tyst huset måste ha blivit. Hur grymt och hopplöst livet måste ha tett sig. Anteckningarna i kyrkböckerna är kortfattade och sakliga, men tre år efter andra barnets dödsfall antecknar prästen att Sigrid, barnens mor och Karl August Rudelius hustru har avlidit till följd av drunkning. Och han noterar att huruvida dödsfallet har skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod förblir en gåta. Kanske ingen minns Sigrid och hennes två små barn och kanske föll de i glömska ganska snabbt. På något sätt känns det fint att vi kan tänka på och minnas dem idag, en solig sommardag många, många år senare.

Berättelsen baseras på sjukhusjournaler, församlingsböcker, död- och begravningsböcker samt födelse- och dopböcker för året 1906. Namn, diagnoser, dödsorsaker, med mera är autentiska, men personernas vardagsgöromål och tankar är förstås uppdiktade i syfte att skapa en levande berättelse. Bilderna från ”förrådet” är tagna i Hembygdsgården museums avdelning för sjukstugan. Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Nedre Holm

En liten grusväg. En liten grusväg som sträcker ut sig mellan gröna hagar, midsommarblomster och betande kor. Större stenar som gör att vagnen kränger. En lång svans av grusdamm följer ekipaget. En liten grusväg som motvilligt ger sig till känna bland höga drivor av snö, träd uppklädda i stela vinterskrud och skrämda hjortar. Små moln skapas av luften som andas ut. Släden åker på glid, knarrar lätt och rätar sedan upp sig. Samma grusväg. Olika förutsättningar. Om sommaren går det fort att ta sig ut till gården, på vintern betydligt längre. Men samma grusväg som böljar sig genom ett landskap av hagar, ängar och åkrar. Ett landskap som idag är betydligt mer avbefolkat och där skogen blivit gårdens närmaste granne. Samma grusväg som en gång ledde Greta, Stina, Erik och Valdemar rätt leder idag Jakob och Tyra. Samma grusväg, olika förutsättningar.

Om hus kunde tala. Vad skulle vi få veta då? Om ett förr när det fanns flera hus, flera människor och djur omkring det. Var det bättre förr? Mer trångbott förstås, flera sjukdomar som härjade och ett betydligt mer arbetsamt liv. Vi kan bara föreställa oss hur det var att ploga den lilla grusvägen. Under snörika dagar måste vägens början ha hunnit snöa igen innan man nått dess slut. Men det måste också ha varit mer livfullt än idag. Förstås. Där vi idag kan gå och inte se en kotte måste det då, om inte kryllat av människor, ha varit betydligt fler att stanna och säga God dag till, umgås med och skratta med och åt. Det man lätt glömmer när man betraktar det förflutna via svart-vita foton och ser de allvarliga ansiktena är att det var människor som tänkte och kände som vi. Som hade hjärtesorg, oroade sig för sina barn, såg fram mot julafton, var arga på sin mamma, undrade vad som var meningen med livet, längtade efter sommarlovet, önskade att det var fanns fler timmar på dygnet, var fly förbannade på sin överordnade och tyckte att grannen kunde sköta sin trädgård lite bättre. Som vi. De har gått den där grusvägen fram, sommar som vinter och suttit på trappan till huset och undrat vad som ska hända imorgon.

20150604_091720

Nedre Holm var en gård inom Adelsnäs fideikommiss. En relativt stor gård. Vid sekelskiftet 1900 tog Karl Gustaf Svensson över arrendet av gården. Elva år senare gifte han sig med Anna Amanda Edmundsson och året därpå föddes deras första barn, Greta. Karl och Anna får efter några år ytterligare en dotter, Valborg, och så småningom sönerna Erik och Valdemar. Drängar och pigor kom och gick på gården på drängars och pigors vis, där det vanliga var att börja en ny tjänst i oktober månad varje eller vartannat år. År 1928, när kortet är taget, är det drängarna Kurt Winqvist och Anders Johansson som arbetar i Nedre Holm.

Nedre-Holm---Bostadshus-och-bod

Stora bostadshuset Nedre Holm

Idag finns det mindre boningshuset, ladugården och hälften av ett uthus kvar och fungerar som sommarbostad för familjen Arvidsson och Eklund. Maria Arvidsson är uppvuxen i Åtvidaberg men hade aldrig hade satt sin fot på markerna runt gården innan Johan och hon år 2002 bestämde sig för att hyra en sommarstuga. ”Det började egentligen med att jag ville ha en skrivarstuga, men då jag precis hade skrivit klart min avhandling ägnade jag istället första sommaren till att måla lister och lyssna på P1:s ’Sommar’. Det var fantastiskt skönt”. Nu har Nedre Holm varit ett kärt komplement till bostaden i Linköping i hela tretton år. OchIMG_4663 det är fortfarande ingen skrivarstuga utan en sommarstuga för hela familjen som, förutom Maria och Johan, består av Jakob 12 år, Tyra 9 år och katten Otis 1,5 år. Alla trivs de bra här och Otis har funnit sig väl till rätta på sina nya jaktmarker. Han kommer och går på katters vis, företrädesvis genom det lilla fönstret på toaletten som har blivit hans alldeles egna entré. Alla är de eniga om att det är skönt att komma ut till Nedre Holm. Kontrasten mot staden Linköping är stor. Här ute råder tystnad och lugn och ro. Dock börjar barnen komma upp i åldrar där det kan kännas lite långsamt att vara ute i stugan. Men fina sommardagar åker familjen gärna in till Åtvidaberg och tillbringar dagarna vid Bysjöbadet. Och inom kort ska de, berättar Johan, göra en träningshall ute i tora ladan. Då kan de spela innebandy och basket där. ”Och boxas”, lägger Jakob och Tyra till.

otis

Otis har funnit sig väl tillrätta inomhus också.

Även boningshuset som sådant har krävt en hel del arbete. Johan och Maria har, tillsammans med Marias pappa, lagt mycket tid på att måla, tapetsera, riva bort gamla plastmattor och slipa golv. Huset som är byggt 1786 eller 1789 användes som permanentbostad fram till år 1989. Då flyttade Karl och Annas äldsta dotter Greta från sitt Nedre Holm. Även om hon lämnade en gård som inte riktigt såg ut som den när hon växte upp. I själva verket föddes Greta en decembernatt år 1912 i det stora huset, huvudbyggnaden, som låg till höger i backen om man kommer från Bestorphållet. Dagens boningshus brukades förr som arbetarboställe. Då fanns det även en timrad bod och ett höns- och svinhus. Den bod finns kvar invid familjen Arvidssons/Eklunds sommarstuga idag var på den tiden dubbelt så stor och rymde även en matkällare.

Nedre-Holm---Gården-från-inkörsvägen

I förgrunden huvudbyggnaden och den timrade boden. I bakgrunden dagens Nedre Holm, tillika sommarstuga och uthus.

IMG_1634

Dagens vardagsrum

IMG_1640

IMG_1651

Köket

IMG_1639

IMG_1646

Jakobs och Tyras sovrum. Tyra sitter på golvet. Maria rättar till sängen.

IMG_1648

Jakob

Karl och Anna, Gretas föräldrar, arrenderade således Nedre Holm med sina 42 hektar från år 1900 och drev här ett tämligen stort jordbruk. Greta gifte sig en julidag år 1932 med jordbruksarbetaren Axel Lindblom. De flyttade in i det mindre bostadshuset och fick tillsammans två barn, dottern Eva och sonen Karl-Axel. ”Jag är född där. I kökssoffan”, berättar Kalle när vi ses. Han blir 83 år i sommar. Jag räcker honom ett litet svartvitt foto som Maria fått till skänks och som visar det gamla, numera rivna, huset i bakgrunden. I förgrunden fyra barn på en hästskjuts.

Nedre-Holm_marias

”Det är morfar som håller i tömmarna” säger Kalle. Morfar Karl som lite generat drar upp axlarna, men brett leende låter sig avfotograferas. Han är pojken som har sparkat av sig träskorna för att kunna ställa sig kuskbocken. Man kan tänka oss att någon vuxen talat om att han inte får stå i smutsiga träskor på det fina lädret. De nästan vita raggsockorna lyser upp kortet. På kärran syns några mjölkkannor. Kalle minns hur han själv ofta fick följa med sin far till mejeriet med mjölk från de 20 korna och på hemvägen tog med posten. ”Vi hade en häst som var lite finare än de andra kraftfulla arbetarhästarna, som vi använde när vi skulle in till Åtvidaberg.” På gården fanns förutom korna och de nio hästarna även höns och grisar. Där det nu är skog, minns Kalle, fanns då ängar, hagar och brukad jord. Då kunde man se till Hultet och Följsätter, inget skymde sikten förutom några enstaka praktfulla ekar. År 1935, tre år efter att hans föräldrar hade gift sig och de flyttat in i det mindre av husen,  moderniserades det. Centralvärme drogs in i och en kökspanna installerades. Samma panna som idag värmer Maria, Johan och barnen under kalla vår- och höstdagar.

IMG_1637

Träpanelen målades om i en modern ljusgrön färg och dörrarna fick ådermålningar utförda av Andersson som gick runt och målades och tapetserade på gårdarna.

Axel, Kalles far, gick bort år 1970. Dessförinnan hade Nedre Holm sålts på auktion och det stora boningshuset hade rivits. Greta stannade kvar som hyresgäst i det lilla boningshuset. ”Jag drog in vatten till mamma när pappa blev sjuk” berättar Kalle. ”Dessförinnan var man tvungen att ta med två hinkar vatten från ladugården.” Kalle skrattar vid tanken. ”Det var tider det” säger han och skakar på huvudet. Han minns även hur de på Nedre Holm förr i tiden, vår och höst, bjöd in till kafferep med tretton sorters kakor. Då kom det folk från både närliggande hus som Snatra, Hultet, Bestorp, Följsätter och Övre Holm till lite mer långväga. ”Svenssons från Garpan till exempel. Jag kommer ihåg Ernst så väl. Snällare karl får man leta efter.” (läs tidigare fördjupning om Garpan)

”Titta här”, säger Maria när vi står i hallen och det är dags för mig att åka. Hon öppnar dörren till vinden och tar några steg uppför trappan. ”Ser du marmoreringen på väggarna?

IMG_vägg1

vägg_2

En god vän som är duktig på gamla hus har berättat att man gjorde sådana marmoreringar förr. Förmodligen är det här den ursprungliga väggstommen.” Kalle tittar på korten på de marmorerade väggarna. ”De minns jag. De fanns där från början. Och jag har även hört att de nu har en toalett där mamma hade sitt skafferi!” Kalle Lindblom skrattar godmodigt och verkar till slut förstå att jag menar allvar när jag säger att jag är helt säker på att Maria, Johan, Jakob och Tyra skulle uppskatta om han ville komma på besök till Nedre Holm.

kalle

Kalle Lindblom

IMG_1656

Johan, Maria och Tyra

IMG_1657

Förutom intervjuer med familjen Arvidsson/Eklund och Kalle Lindblom baseras texten på information från kyrkböcker. Foton på Nedre Holm 1928 är tagna av Johan E Thorin. Det svartvita fotot på barnen i kärran är privat.

Följ gärna bloggen ”Stort och Smått” via facebook

 

 

Dela gärna det här inlägget