Kategoriarkiv: Hemliga rum

Hemliga rum – del 10: Vid Håckla strand

I slutet av sommaren fick jag ett uppdrag. Med uppdraget följde en karta två röda punkter. Riksantikvarieämbetet hade markerat ett gammalt stridsvärn. Så långt allt gott. Ett häftigt stridsvärn och tydligen ännu häftigare om man har sett en massa stridsvärn, vilket Magnus Edlund har. Det här är ett stridsvärn top notch! För mig var det bara en massa snyggt arrangerade stenar.

Men gällande den andra markeringen följde ingen beskrivning. Magnus hade sina teorier om vad det kunde vara, men ville att jag vid tillfälle skulle åka ut och titta. Och då skulle jag ta med mig något att mäta med. Jag skulle notera diametern och måttet på den största stenen. Samt säga vad jag trodde att det kunde vara. Mats och jag begav oss så snart vi kunde. Snacka om ett hemligt rum! Men vi gick bet. Hamnade i otillgänglig terräng. Så vi fick åka hem i oförrättat ärende. Ja, stridsvärnet såg vi och lät oss imponeras, men inget hemligt rum.

IMG_1062

Ps. En del av förklaringen till att vi fick ge upp första gången var att Mats inte alls hade klätt sig i för årstiden och underlaget lämpliga stövlar. Det här tycker han är lite pinsamt, så berätta det inte för någon!

Det dröjde några veckor. Mats och jag hade enats om var vi skulle ställa bilen och var vi bäst skulle gå in i skogen. Med tumstock och karta i handen och stövlar på fötterna gav vi oss återigen iväg. Terrängen var fortfarande till viss del snårig, men det var en fin dag. En titt på kartan, nu började vi närma oss. Vi befann oss på en udde vid Håcklasjön. Enligt kartan var det här det ska vara. Vi tittade oss omkring. Det är inte lätt att titta efter något som man inte vet hur det ska se ut! Framför oss en liten höjd. Vi gick upp och JA! Här måste det vara! Dubbla rader av stenbumlingar formade i en cirkel.

IMG_0848

Helt klart ÄR det något, men VAD? Jag tog kort och mått. Åtta meter i diameter, den största stenen var drygt en meter lång. Jag skickade över uppgifterna till Magnus och förklarade att jag verkligen inte hade en aning om vad stensättningen en gång kunde ha varit. Jag hoppades bara att uppgifterna kunde hjälp Magnus på traven. Så följde en spänd väntan.

kort2

Det hela börjar med Noach Georg Dandenelle som föddes i Söderköping den 20 september 1766, son till garvare ålderman (= föreståndare för garveriet) Leo Dandenelle och hans hustru Maria Elisabeth Sthare. Unge herr Dandenelle studerade teologi i Uppsala och blev slutligen prästvigd. År 1804 blev han kyrkoherde i Åtvid och tre år senare fick han den hedersamma titeln prost. År 1804 gifte han sig dessutom och året därpå flyttade han och hans hustru in på gården Bjärntorp. De kom att få sju barn, varav fem överlevde till vuxen ålder. Dandenelle själv dog år 1849, 83 år gammal.

Bjärntorp, som låg vid dagens Åtvidsnäs, blev kyrkoherdebostad omkring 1770. Dessförinnan hade gården hört till Adelsnäs. Dandenelle kände Jan Carl Adelswärd (1776-1882) sedan tidigare och kom nu att bli en tämligen frekvent gäst på Adelsnäs. Inte minst var Dandenelle och hans hustru, som båda kunde tala franska, en tillgång vid tillfällen när det kom utländskt besök.

Rusthållet Bjärntorp_Åtvidsnäs_1770

Bjärntorp omkring 1770.

I 20 års tid har Magnus fått frågor angående stensättningen vid Håcklasjön. Han har på alla sätt försökt lösa gåtan, men inte lyckats. Fram till i våras. Huruvida han fick idén om att det kunde finnas en koppling till Dandenelle, vars gård låg nära Håcklasjön, eller om det bara var en lycklig omständighet ska jag låta vara osagt. Men det som hände i våras var att Magnus började granska den gamle kyrkoherdens bouppteckning. Och det han fann måste vara svaret på gåtan.

bouppteckning

”När du nu har mätt upp måtten och diametern och placering av byggnaden på udden i Håcklasjön är jag övertygad om att det är en tvilling till ”templet” fast byggd i trä.”

I bouppteckningen nämns nämligen ett lusthus. Magnus fortsätter:

”Jag kan tänka mig att de (Dandenelle och hans goda vän Jan Carl Adelswärd) bygger detta lusthus parallellt med byggandet av ”templet”. Här vid Håcklasjöns strand satt kanske Dandenelle och Jan Carl och svingade en bägare då och då.”

Bjärntorp_lusthus

Ett tempel vid Håckla alltså! Huruvida Magnus teori stämmer eller inte är jag inte rätt person att avgöra, men kommer det inte ett bättre förslag så tycker jag att det här låter alldeles utmärkt. Eller vad säger ni?

Vill du läsa om flera hemliga rum? Här hittar du alla tio: Hemliga rum

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 9: 1044 steg

Roy har skämtsamt sagt till mig att jag verkar ha hittat min nisch i ond bråd död och tragik. Han har rätt, det har blivit en del sådan historia på sistone och av den anledningen känns det viktigt att tala om att dagens hemliga rum är hundra procent Roys! Jag hade verkligen ingen aning om händelsen i bersboskogarna för 202 år sedan. Självklart hade jag inget emot att få veta mer och såg fram mot att tillsammans med Roy besöka platsen som fått sitt namn av händelsen. Ett helt klart udda namn. Men att hitta dit visade sig vara svårare än Roy hade trott. I Sveriges Speleologförbunds (fritt översatt: Sveriges grottförbund) databas hade han inhämtat följande information:

Läge: 5 km N om Åtvidaberg, vid Brotorpsbergets brant mot sjön Tran; Beskrivning: Det kan röra sig om en blocksamling nedanför ett stup.

Med koordinaterna i handen kastade sig Roy oförskräckt ut i den otillgängliga vildmarken, eller jag menar de mörka bersboskogarna och … kammade noll. Ingen grotta stod att finna. Men, som ni vet, bakom varje stark man lär det ju stå en kvinna. I det här fallet var det jag. När jag besökte Lennart och Solveig Ringdahl i Stensätter så visade det sig nämligen att Lennart hade koll på platsen. Och han erbjöd sig att visa oss dit.

Så i fredags åkte vi ut till skogarna. Lennart tog täten, Roy och jag gick efter. Lennart berättade att han som liten pojke, när skogen var betydligt tätare och mörkare, fick höra berättelsen om drängen som låg i bakhåll och dödade den västgötske knallen. Redan några dagar efter att knallen försvann började rykten spira likt ogräs i myllan. Lennart version av händelsen kan mycket väl ha varit ett av de dåtida ryktena som har överlevt trots att den inte stämmer. För det var inte en dräng som slog ihjäl knallen. Men nu går vi händelserna i förväg. Låt oss börja från början.

royolennart

IMG_0761

Det är tidig lördagmorgon i februari år 1813. Mörkret ligger tungt över gården Norra Botorp, ca fem kilometer från Åtvidaberg. Även om den precis har börjat så känns det redan nu att det är en sådan där dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Plötsligt bryts tystnaden av att ladugårdsdörren slås upp. Arrendatorn och den förre nämndemannen Petter Olofsson blir synlig i dörröppningen. Han och drängen Petter Nilsson har utfordrat och mockat hos djuren medan pigan Lena Jonsdotter har mjölkat korna. Tillsammans går de över gårdsplanen. Nu väntar en efterlängtad frukost innan det är dags för männen att fortsätta arbetet i skogen. För Lenas del väntar brödbak. I köket skär Petters höggravida hustru Anna Lisa upp det sista stycket bröd medan deras tolvåriga dotter Anna Sophia och den jämngamla barnhusflickan Margareta ställer fram den rykande varma gröten och den kalla mjölken. Vid bordet sitter treårige sonen Carl. Han lyser upp när han ser sin far komma in och ler stort när han ser drängen. Nilsson är hans favorit.

Petter har precis hällt upp en andra kopp kaffe när en figur till häst blir synlig på vägen upp mot gården. Samtalen runt bordet tystnar när de följer ekipaget genom fönsterrutan. Snart knackar det försynt på ytterdörren. Anna Lisa som står vid öppna spisen öppnar. Några ord utväxlas innan hon kallar på Petter. Petter hälsar på mannen som är liten, ser medtagen på gränsen till utmärglad ut och presenterar sig som gårdfarihandlare. Han talar med en främmande dialekt, vilket förklaras av att han är hemmahörande i Roasjö socken i Kinds härad, i Älvsborgs län. Knallen, som heter Magnus Andersson, har planerat att stanna i bygden för affärer ett tag. Men nu har blivit sjuk och undrar om det finns ett rum att hyra på gården? Petter svarar jakande och ber pigan visa vägen till lillstugan.

Dagen därpå är det söndag och familjen beger sig som vanligt kyrkan. Även Magnus besöker Åtvids kyrka för att träffa kunder och inkassera betalning för varor som han sålt tidigare i veckan. Under måndagen stannar han vid Botorp för att gå igenom sina räkenskaper. När tisdagen kommer känner han sig sämre och förblir i sängen lite längre än vanligt. När han kommer på benen uppsöker han Petter för att höra om han kan utfodra hans häst ett par dagar och om det är möjligt att få skjuts till Björkviks säteri som ligger i närheten av Söderköping? Petter ruskar på huvudet. Han kan ge hästen foder, men något skjutsande har han inte tid med. Men knallen kan alltid prova om bonden i Ed kan erbjuda skjuts. Petter kan visa honom skogsvägen till Ed så snart han fått tag i drängen. Han måste skicka honom till Höcksjöns is där träden de fällde häromdagen ligger. Det er ut att bli mildväder och han vill inte att se veden förfaras.

Klockan är nio på morgonen när vi ser ryggtavlorna på de båda männen när de försvinner bort i skogen. Det förväntade är att Petter snart återvänder, men han förblir borta. Först till middagstid förenar han sig med drängen och säger att han dröjt eftersom han passade på att röja gränsen till granngården.

Sedan går veckorna, men någon knalle syns inte till. För visst skulle han återvända? Hans häst är kvar och i lillstugan ligger två klockor. Sådana värdefulla föremål lämnar man inte bara så där. Nu börjar ryktena om vad som kan ha hänt knallen att gå. Petters hustru Anna Lisa har en bror som heter Jonas Nilsson. Han befinner sig på auktion i Målstena i Björsäters socken när han hör någon berätta att Petter Olofsson skjutsade en västgöteknalle till Björkvik och att denne nu hittats död vid Redinge. Petter ska enligt ryktet vara knallens baneman. Dagen därpå beger sig Jonas till Botorp för att höra vad Petter har att säga om de illavarslande ryktena. Ungefär samtidigt får kronolänsman Anders Sundstedt in en anmälan från handelsman Johan Apelqvist att gårdsfarihandlare Magnus Andersson är försvunnen. Då även länsman hört ryktena om Petter beger han sig till Botorp för att söka efter knallen samt förhöra Petter och hans hustru. Under samtalet med paret Olofsson framkommer inget nytt och länsmannen åker därifrån med oförrättat ärende.

Kvar på Botorp är Petters svåger och efter han tycker att Petter beter sig underligt efter länsman besök. När han dessutom utan anledning går och lägger sig tidigt känner han sig nödgad att konfrontera Petter. Har han gjort sig skyldig till ett brott?

”Gud nåde mig att det är på det viset.” är Petters svar.

För Jonas berättar han hur han hade följt Magnus Andersson på vägen genom skogen mot Ed. När de befann sig utom synhåll hade han höjt sin yxa och huggit knallen i huvudet. Han förklarar var i storskogen på Botorps ägor som man kan hitta den dödes kropp och tillhörigheter. Knallens 302 riksdaler hade Petter tagit.

”Nu kommer de att ta dig!” utbrister Jonas.

”Ja, replikerar Petter, ”död i min säng”.

När länsman hade åkt hade Petter gripits av stor ångest och ånger. Han hade valt att ta saken i sina egna händer. Innan han hade gått till säng tillsammans med sin hustru hade han förgiftat sig själv med arsenik. När länsman dagen därpå skickade fjärdingsman att hämta Petter var han död. 1044 steg från Botorp, rakt ut i skogen, finner man knallens lik på den plats Petter pekat ut. Tingsrätten beslutar att Petter Olofsson som gjort sig skyldig till självspillning och mord inte kan bli begravd i vigd jord utan ska bli ”nedgräfd i Galgbacken af Skarprättaren.” Magnus Andersson begravs på Åtvids kyrkogård den 21 mars 1813.

dödboken_2

Utdrag ur död- och begravningsboken år 1813.

dödboken_1

Änkan Anna Lisa bodde kvar i Botorp ett år och flyttade därefter till Docketorp i Landeryds socken och sedan till Linköping. Magnus Anderssons hustru Christina Andersdotter kunde inte bo kvar i deras torp utan blev tvungen att tillsammans med de två barnen flytta hem till sin svägerska och hennes make. Så småningom gifte hon om sig.

Västgötehålet ska alltså vara platsen där man fann knallens kropp. Den plats som Lennart visade oss var en stor sten, inte en grotta. På Sveriges Speleologförbunds grottdatabas kan man, förutom läge och beskrivning, läsa följande:

Sägner, kulturhistoria etc: Detta är enligt sägnen en mördarhåla men vid Svaltorp, 8 km O om Åtvidaberg, kallas en ihålig ek för Västgötehålet! Här mördades mycket riktigt en västgöte för något sekel sedan. Det kan vara en sammanblandning. Det finns också en annan berättelse om en västgötaknalle som rånades och därefter knuffades utför stupet.​

Det vi säkert kan säga är att en eller flera västgötar han blivit dödade i närheten av Åtvidaberg. Exakt var kan vi inte veta, men i brist på övriga bevis är Lennarts sten en lika trolig brottsplats som en ihålig ek eller ett stup någon annanstans.

stenenojag

IMG_0788

stenensmarke

Följ gärna bloggen via facebook

Berättelsen baseras på Roys efterforskning där uppgifter har hämtats från tingsrättshandlingar och samt samtal med fritidsforskaren Åke Tjäder samt kyrkoboksmaterial.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 8: Diverse champagne

Väggarna i källartrappan är marmorerade av ålder och fukt. En omisskännlig doft av källarfukt slår emot oss när vi sakta letar oss ner för trappan. Det strålande sommarvädret förmår inte tränga bort dunklet som råder här. Väl nere möts vi av en bestämd branddörr i järn. Rejäla beslag. Rummet måste ha varit tänkt att kunna användas som skyddsrum likaså. Två världskrig har passerat under husets historia, så det är inte alls otänkbart att man försäkrade sig om att ha någonstans att fly undan. Skyddsrum i händelse av krig, absolut, men källarrummets egentliga användningsområde var något helt annat.

2015-07-03 09.42.05

……….

Under våra fötter, långt under det tjocka stengolvet, vilar det väldiga huset på väldiga stöttar av sten. Hade de varit uppmärksamma eller vetat att titta efter det kunde de här kanske ha sett spår av det tidigare huset. Det hus som gång i tiden låg här vid sjön och som sägs till del vara inbyggt i det nuvarande. Men det vet inte pojkarna där de kryper i den trånga grunden. Och frågan är om de hade brytt sig om det. Leken är spännande och lite farlig. Ett äventyr fram till den stund de stöter på de varelser som faktiskt bor här och betraktar utrymmet som sitt. De törs inte säga ifrån på skarpen, skygga som de är, men snabbt ilar de förbi och markerar sitt revir. Och det räcker. Någon av pojkarna känner hur en springer över hans hand. Små snabba fötter och en tunn svans. Han skriker gällt. Det är inga små råttor, nej de är stora och feta som kattungar. Minst. Nu gäller det att inte gripas av panik i det trånga utrymmet.

……….

Bakom den tunga skyddsrumsdörren finns ytterligare en dörr. En dörr i mörkt trä och smidesbeslag. En dörr som vittnar om ålder och klass. Dörren knarrar när vi försiktigt gläntar på den. Och så står vi där, i det hemliga rummet. Lågt i tak, tur att vi inte är så långa. Välvda väggar i vit puts med en och annan hel sten blottad där putsen falnat. Längs väggarna mörka trähyllor. På golvet moderna föremål undanstuvade i det som idag fungerar som en bra förvaringsplats. Och så något som genast fångar vårt intresse. Strofer på latin och tyska målade med svart färg på tre väggytor.

2015-07-03 09.26.00

2015-07-03 09.24.00

……….

Han hade gått ut nionde klass och var ensam hemma under några veckor på sommarlovet. Köksan tittade förbi med jämna mellanrum och försåg honom med mat för ett par dagar. Men nu var han helt ensam i det stora huset som knakar och knäpper. Tur att han inte var mörkrädd längre. Som liten hade han varit mer räddhågsen. Då låg han ibland stilla i sin säng med täcket uppdraget till hakan och tittade upp i taket. Han känner till det vita takets alla stuckaturer, lister, vinklar och vrår. Men hade pappa besök, vilket han allt som oftast hade, kunde han tryggt somna in till ljudet av mumlande röster från nedervåningen. Men nu är det tyst sånär som på husets egna ljud, spänningar som lossnar eller utetemperaturen som sjunker och får huset att knarra. Han tittar ut genom fönstret. Tittar han noga kan han skymta den svarta sjön. Men framför allt är det ett av husens yttertak som upptar synfältet. Han drar för de tunga gardinerna, lägger sig och somnar så snart han lägger huvudet på kudden. Mitt i natten vaknar han med ett ryck. Något lät. Högt och tydligt. Från nedervåningen.

……….

Vackert skrivna etiketter pryder hyllorna och vittnar om vad som en gång funnits i källarrummet. Cognac, Diverse Champagne och på en av etiketterna ett årtal: 1907. Husets förste ägare flyttade in när huset var nybyggt, år 1890. Det var förmodligen han som lät bygga vinkällaren. Kanske var det till och med han som har diktat på väggarna? Hans namn återfinns i en av texterna. Liksom namnet på hans gamla studiekamrat under ungdomsåren, arkitekt Gustaf Clason.

2015-07-03 09.28.36

2015-07-03 09.28.59

……….

”Vad vill du börja med? Kanske se mitt gamla pojkrum? Jag bor faktiskt i det rummet nu.”

Vi går upp för den bruna, rejäla trätrappan. På väggarna hänger svartvita foton från den gamla goda tiden. Vi tittar in i rummet som idag är ett hotellrum och därmed omgjort. Men taket med dess lister, stuckaturer, vinklar och vrår är desamma.

”Farmor och farfar bodde i huset först och vi bodde på Kammarbovägen. Farfar gick bort år 1961 och året därpå bytte vi hus med farmor. Då var jag sju eller åtta år. Sedan bodde vi här fram till krisen 1973.”

staffan

Det var nästan alltid folk på besök i huset, berättar Staffan. Undervåningen var avsedd för representation medan övervåningen tillhörde familjen. Här fanns ett allrum och här hade de sex barnen och föräldrarna sina sovrum. De flesta rummen med en bedårande utsikt mot sjön, det var egentligen bara Staffans utsikt som bestod av hustak. Som liten såg han ingen skillnad mellan företaget och familjen, det gick in i vartannat. Men han minns att familjen hade ett hörn för sina viner i vinkällaren, resten av utrymmet tillhörde företaget.

……….

Det hade förstås varit roligt att hitta gamla flaskor inlindade i damm och spindelnät. Men hyllorna gapar dessvärre tomma. Inte ens en liten förlupen vinkork står att finna. Men vi är förstås glada och upprymda över de gamla texterna på väggarna och de vackra etiketterna. Och så – en etikett som skiljer sig från de andra. Inga snirkliga bokstäver i svart bläck utan textade bokstäver till synes skrivna i hast med blyertspenna. Facit. Där förvarades de viner Staffan talade om, företagets.

2015-07-03 09.29.30

……….

Vi fortsätter vår vandring genom huset. I det som idag är hotell och restaurang bodde för 50 år sedan familjen Ericsson. Först Elof och Ollie och från 1962 Gunnar och Stina.

”Här stod det en flygel och där borta en frödingesekretär. Och så sittgrupper här och här.” Staffan pekar. ”Men nu ska du få se. Det här har inte många sett. Det är verkligen ytterligare ett hemligt rum!”

Staffan går före, öppnar en vindsdörr och visar vägen. Ett litet utrymme som gör skäl för epitetet tomtar på loftet. För här ligger små rödklädda och skäggprydda gubbar i tyg, porslin och trä och väntar på att det ska bli jul.

”Här hade min storebror Thomas en miniracingbana när vi var små. När vi hade kört klart på banan öppnade vi fönstret på vid gavel, gasade upp bilarna och så tävlade vi om vem som flög längst genom fönstret. Sedan sprang vi ner på terrassen, hämta bilarna och tävlade igen.”

IMG_3517

Pappa Gunnar arbetade och reste mycket. Förstås. Något år hade han 297 resdagar. När han inte kunde vara närvarande på fabrikerna i Åtvidaberg ville han ändå försäkra sig om att allt var i sin ordning. Så han brukade ta med sig pojkarna ner på söndagar, både till kontoren inne i orten och fabriken i Örsätter. Då tittade han in på kontoren och gick längs de oändliga gångarna på verkstadsgolvet. Där gick han i tystnad och bakom kom Staffan och bröderna. Gående eller på rullskridskor.

IMG_3515

Staffan och Thomas

”Det var perfekt att åka rullskridskor där. Jag minns det så väl. Pappa som tyst gick gång upp och gång ner och ljudet av rullskridskorna.”

Fram till kraschen i början av 1970-talet var det var en självklarhet för Staffan att hans framtid fanns på Facit, att det var där han skulle arbeta som vuxen. Men när det inte blev så, så var det inte så stor sak med det.

……….

Han hade blivit väckt av en smäll, det var han helt säker på, men nu var det tyst igen. Han tänder sänglampan och ställer sig på golvet. Borde han ha med sig något? Ett tillhygge av något slag? Han ser sig om i rummet, hittar inget. Måtte inte golvet knaka när han går och måtte dörren vara tyst. Hans önskningar besannas och snart befinner han sig i den stora trappan. Träden utanför Villan kastar låga skuggor genom fönstret. Han känner pulsen öka. På darriga ben tar han försiktigt ett trappsteg i taget, stannar upp och lyssnar. Något knakar. Men visst är det huset i sig? De vanliga knakningarna? Nu är han nere i hallen. Dörröppningen till salongen, matsalen och biblioteket ligger snett till vänster, till höger finns den smala korridoren bort till köket. Han sneddar över hallen, passerar dörröppningen med det glada tillropet ”Salve” målat över dörrposten och blickar ut över rummet med de stora fönstren mot baksidan. Allt ser ut som vanligt. Likaså i biblioteket och matsalen. Han går ut till hallen igen, känner för säkerhets skull på ytterdörren fast han är helt säker på att han låste tidigare ikväll. Pappas kontor. Inga konstigheter där heller. Han går korridoren bort till köket. Han håller genast på att snubbla över den. Kastrullen som ligger på golvet. Som i trängseln med andra föremål halkat ur torkstället och gett upphov till smällen som väckte honom. Hans sovrum är ju placerat rakt över köket. Lättnaden känns i hela kroppen. På två röda sekunder har han återvänt till sängen och somnar omedelbart.

Staffan ler vid minnet av den sommarlovsnatten. På frågan om inte Villan var utrustat med larm skrattar han.

”Jodå, men det var aldrig påslaget och det användes enbart till en sak. När mamma skulle tala om för oss barn att maten var klar tryckte hon igång larmet. Inomhuslarmet om vi var inne, utomhuslarmet om vi var ute.”

2015-07-03 09.30.12

Roy Andersson och Hanna Meidler i Villans vinkällare.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Vill du läsa om andra hemliga rum så hittar du dem här

 

 

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del 7: mumifierade friherrar

När jag var tio år så flyttade jag och min familj till Nygård och det var då jag första gången såg den. Man passerade den på väg hem med bil eller cykel och allt som oftast tittade man upp på den och undrade återigen vad det var och vad den hade använts till. Tills en dag en kompis upplyste mig om att det minsann var familjen Adelswärds gravkammare. Jag visste nog inte riktigt om jag skulle tro på det eller inte. Visserligen såg byggnaden ut som jag skulle kunna tänka mig att gravkammare med nästan kungliga mått skulle kunna se ut, men borde man inte ha hört mer om det i så fall? Borde man inte någon gång se människor som kom med blommor, eller kanske till och med en begravning – fast det kanske var en gammal gravkammare som inte brukades längre? – och varför skulle de ha en egen gravkammare och framför allt varför skulle den vara placerad så långt från deras hem och från kyrkogården?

krut5

Fast å andra sidan kunde jag gott tänka sig att Adelswärd skulle ha ett eget hus för sina avlidna. Tänk om det bakom de tjocka stenvägggarna faktiskt fanns en massa kistor? Hujedamej! Och vad annars skulle det vara där egentligen? Det var ingen lärare som berättade om eller ens nämnde den här byggnaden på historielektionerna, det var ingen lärare som berättade eller nämnde Åtvidabergs historia överhuvudtaget. Vad jag minns alltså. Det närmaste vår bygds historia vi kom rent geografiskt var hällristningarna i Norrköping och Rökstenen i Ödeshög.

Vad vi inte någon av oss visste var att min kompis vidareförmedlade en vid det laget 110 år gammal missuppfattning om byggnaden. Etthundratio år tidigare, på 1870-talet, besöktes nämligen Åtvidaberg av en fransk-amerikansk upptäcktsresande vid namn Paul de Chaillu. Han hade varit på många spännande platser i exempelvis Afrika och tagit med sig den första gorillan till Europa. Bara så där. Och så åkte han till Åtvidaberg. Inte riktigt kanske, han åkte till Finland och övriga Skandinavien och skrev sedermera en bok som hette ”The land of the midnight sun.” Paul var även en flitig dagboksantecknare och efter att han varit i eller snarare kanske passerat Åtvidaberg skrev han följande notering: ”Jag såg på en kulle friherrliga ätten Adelswärds grafhvalv.” Och på den vägen är det alltså. Vi får hoppas att den gode de Chaillu baserade andra uttalanden om saker och tings beskaffenhet på mer vetenskaplig grund.

IMG_1932

För något gravvalv eller gravkammare är det nu faktiskt inte. Innanför väggarna vilar inga, även om det vore kul med ett eget litet faraoland, några mumifierade baroner. Det är faktiskt så enkelt att byggnaden är vad den heter: En källare för krut. Under Kopparverkets tid uppfördes byggnaden för att man behövde ett säkert ställe att förvara de sprängämnen man använde för att spränga berg. Och eftersom det var synnerligen riskabla explosionsbenägna varor som här skulle förvaras lät man en arkitekt som kunde sin sak stå för konstruktionen: C E Ferngren. Irriterande det där med C E, tycker jag. Ingen har i någon litteratur bemödat sig tala om vad karln egentligen hette. Caesar Ernst? Carlos Ebbot? Cornelis Efraim? Eller kanske var det en Cecilia Erika eller varför inte Camilla Ellinor? Förmodligen var det Carl Erik, men Claes Elton eller Caspar Eddy vore lite mer oväntat, tycker ni inte? Förutom Krutkällaren har C E även ritat Ålundamagasinet och Kvarnen (Gamla gymnastiken).

Krutkällaren stod färdig 1859 och hade, ska man ha i minnet, då placerats på behörigt avstånd från all bebyggelse. Skulle olyckan, trots att man hade försett byggnaden med tjocka stenväggar, specialkonstruerade valv och skarpt vinklade gluggar – allt för att förhindra/dämpa(?) eventuell explosion, ändå vara framme, ja då gällde det att det inte fanns någon i närheten. Krutkällare, fast i mindre storlek, uppfördes även i Bersbo och Mormorsgruvan och finns kvar än idag.

IMG_1924 

IMG_1925

krut3

Allt sedan jag blev varse att Krutkällaren skulle kunna vara den sista vilans boning för forna tiders adelswärdare har jag både gärna velat och inte velat gå in i det lilla stenhuset. Jag undrar om det under en tid inte till och med var så att dörren faktiskt var öppen? I vilket fall vågade jag mig inte dit. Vem visste vad jag skulle få se och om jag skulle klara att hantera det? Tänkte jag då. Men nu när jag äntligen törs så visade det sig inte var så himla lätt att komma in. En stadig dörr, låst förstås, som kräver en minst lika stadig nyckel.

krut8

Men jag har ju en rådig man vid min sida! Roy fixade det lätt som en plätt! Det tog en dag och så skickade han över en bild på nyckeln. Det sägs, berättar Roy, att nyckeln hittades av en slump på Villan för många år sedan. Solkanonklubben lär ha använt Krutkällaren att förvara sitt krut till vår fröken Ur, det vill säga solkanonen. Fiffigt tänkt, vad kan lämpa sig bättre? Sedan lär man dock ha hittat ett annat förråd och nyckeln lades på en hylla någonstans i Villan. Tills en dag en man undrade vad det var för nyckel och testade den lite här och var. Eller om han kanske misstänkte vart den gick. Så säger historien och historier gillar vi ju.

Men nu går vi in i vårt hemliga rum!

krut7

krut6

Idag använder den nyckelfinnande mannen Krutkällaren lite som en mötesplats i samband med att grupper guidas i Åtvidaberg med mera.  Och jag måste säga att han ordnar det fint!

IMG_1936

krut1

De här bänkarna är bekanta, tycker ni inte?

Innan vi skils åt pekar Roy upp mot nocken, över dörren. ”Jag undrar vad de där användes till?” Han pekar på stänger som sitter fast på fasaden. ”Är det någon typ av hållare, kanske för en flagga. Man kanske hissade en varnande flagga när man hade lassat utrymmet fullt med sprängmedel? Vad tror du?”

Jag har ingen aning. Jag är just nu bara lättad över att det inte fanns några mumier i Krutkällaren. Men ni kanske kan svara på Roys fråga?

krut2

Följ gärna bloggen på facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del sex: dolt under jord

Vi börjar presentationen av även det här hemliga rummet med vatten. Massor av vatten. Och under vattnet en tunnel!!! Nej, just det, det var ett annat hemligt rum: Med livet som insats

Vi har, som ni vet, flera vattendrag i Åtvidaberg. En del naturliga, Åtvids ström, andra konstruerade, kanalen. Dessa vattendrag är dessutom mer eller mindre dolda idag och inte alltid helt lätt att följa. Men en ganska bra bild av dessa vattendrag får du om du läser om det här hemliga rummet: Vår magiska ljuskälla

Nåväl, tillbaka till Åtvids ström. Själva dess upprinnelse är Bysjön, som i sin tur ingår i Storåns huvudavrinningssystem, och vattnet rinner in i Åtvidaberg via kanalen men efter cirka 20 meter sticker det iväg till höger i en egen liten väg ned mot Kopparvallen. Därefter går det under jord för att i lite utarmad form dyka upp i diket längs den stora och nya läktaren. Förr i tiden låg Kasern vid vattendraget nedanför Alléskolan, mitt emot stora entrén till Kopparvallen. Kasern hade tidigare varit Klädfabrik och hade stor nytta av vattnet. Tidigare, när vattnet inte hade gömts undan, bildade det den så kallade övre dammen framför Stallet, där det bland annat åktes skridskor och spelades bandymatcher förr. Vid Bruksgatan bildades ett litet vattenfall innan vattnet letade sig vidare förbi dagens Mässen (byggt 1944) för att sluta borta vid kraftstationen som ligger bakom Eksågen. Vid vattenfallet förlade man, när kopparverket bildades på 1700-talet, en kopparhammare. I slutet av 1800-talet fanns vid vattenfallet även en såg och en smedja. Samtliga verksamheter i stort behov av vattenkraft.

I början av 1900-talet byggde så Åtvidabergs Armaturfabrik, som senare blev Nordiska Armaturfabrikerna, fabrikslokaler på platsen. Och det är de byggnader som står kvar idag och det är här, i fantastiska miljöer, som biblioteket nu kommer att få sitt nya hem. Armaturfabriken tillverkade framför allt ventiler till ångpannor och gas- vatten- och värmeanläggningar. I början av 1940-talet avvecklade Nordarmatur, som företaget kallades, sin verksamhet och lokalerna köptes av Åtvidabergs Industrier/Facit som byggde om dem till bland annat pressgjuteri för att här kunna gjuta detaljer till Facits mekaniska räknemaskiner. Med Facit etablering i lokalerna döptes de om till B-Fabriken.

Men det är inte om vattendragen det här hemliga rummet handlar, inte heller om lokalerna – hur spännande de än är. Nej, det här hemliga rummet finns under mark och går från det gamla gjuteriet eller B-fabriken, ut på andra sidan och vidare under parkeringsplatsen som ligger bakom Mässen, under Verksgatan och letar sig in i Facetten.

bild-(64)

Om ni går den lilla gångbanan från parkeringsplatsen bakom Mässen och ner mot Verksgatan/torget så kan den som är uppmärksam se att gräsmattan höjer sig en aning. Vad har tvingat gräsmattan att anta en kulles form?

bild (70)

Roy och jag stämde träff med Raymond van der Heijden, utvecklingschef på Åtvidabergs kommun, som pekar ut riktningen för det som gömmer sig under mark.

bild-(62)

Men nu kan vi inte hålla er på halster längre. Låt oss gå ner!

bild-(63)

bild (55)

Ser inte Roy en smula nervös ut – han som så kaxigt gick ner i tunneln under Bysjön?

bild-(61)

Och så för att verkligen se vad detta handlar om, klicka här: IMG_1408

Vad är det då vi ser? Jo, Roy och Raymond som går i den kulvert som förbinder Facits gamla huvudbyggnad, dagens Facetten, med B-fabriken där de hade sitt gjuteri. En kulvert under marken på Verksgatan. Med hjälp av den kunde man transportera gjutdelarna till räknemaskinerna från B-fabriken till huvudbyggnaden snabbt och smidigt. Till skillnad mot tunneln under Bysjön så grävdes inte kulverten ut under mark utan man tog, om vi har förstått det rätt, upp gatan. Varken Roy eller jag har dock sett bilder på det, så är det någon som har sådana vill vi gärna se!

Följ gärna bloggen på facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del fem: ”Nämen, se gouda, gouda!”

Hundra år sedan. Det känns länge sedan. År 1915. Då var min gammelmorfar och gammelmormor 16 år gamla. Det återstod åtta år tills min mormor skulle komma till världen. Gammelmormor och gammelmorfar som jag minns så väl och min mormor som alldeles nyss levt och som i allra högsta grad är en del av min tid. Då är hundra år inte så långt borta. Inte långt borta alls. Men om jag skulle bli förflyttad hundra år tillbaka, att jag i morgon bitti skulle vakna i Snatra där gammelmorfar växte upp, skulle jag få en chock.  Jag skulle vakna upp i en förmodligen betydligt mindre skön säng än min egen, kanske med en grov filt på mig. Mitt ute i skogen. Kallt och mörkt tills man eldade i vedspisen och fick igång fotogenlampan. Jag skulle få hoppa i några gamla träskor och leta reda på utedasset. Som med all säkerhet inte skulle vara särskilt mysigt alls. Kallt, rått och aningen snuskigt. Jag skulle bli serverad gröt och mjölk som smakade lite annorlunda än den jag är van vid. Mjölken ja, var hade man den när det inte fanns kylskåp? I matkällaren kanske? Mjölk direkt från kossan eller inhandlad? Var i så fall?

Snatra_1

Snatra vid 1900-talets början

Men om det skulle vara en chock för mig, hur skulle det inte vara för gammelmorfar om man förflyttade honom från 1915 till 2015? Chocken kanske skulle vara större än någon förmår hantera. Telefonens alarm som ringer på morgonen. Mjuka sängar, varma duntäcken. Täta fönster och väggar. Vi fiskar upp telefonen, passar på att kolla lite Instagram. Vad har Camilla Läckberg haft för sig under natten? Gullat med Simon Sköld, jaha, surprise. Vi stiger upp på varma klinkergolv och sätter oss på en fin porslinstoalett. Dock inte samtidigt. Elektrisk ljus flödar från taken tills jag släcker för att det är så mycket mysigare med stearinljus. Varmvattnet spolas frikostigt i duschhandtaget. Vi passar på att sätta igång en tvätt i tvättmaskinen. Mikron plingar efter två minuter och signalerar att havregrynsgröt är klar. Katten som kommer lojt neddimpande från övervåningen och kräver gourmetmat (kattgourmet alltså!) i sin skål. Mjölk och lingon till gröten finns i kylen, bröd i frysen och kaffet bryggs i maskin som sitter fast med en svans i väggen. Och så detta ofattbart stora hus för tre personer. Eller fyra med honom. Jag klagar över lite ont i halsen och han tänker på sina vänner som dött i mässling och lunginflammation. Jag slår på radion och vi får ta del av vad som hände i all världens hörn för mindre än en minut sedan. Och så stryker vi en blus, torkar håret med fönen, lägger ut en status på facebook och får skjuts till bussen, en dubbeldäckare, av Linn i Laila Lack, hennes lilafärgade Volvo.

År 1915. Inne i Åtvidaberg hade nyligen det elektriska ljuset gjort entré på några få ställen, såsom brukshotellet, sjukstugan, brukskontoret och nere vid industrierna som låg där Gropen ligger idag. Trä förädlades till kontorsmöbler och parkett i snickerifabriken, i hjulfabriken tillverkade man förstås hjul och i armaturfabriken, en av de största i Sverige, framställde man rör, ventiler, kranar, med mera. Förutom dessa större industrier fanns även en del mindre såsom kvarnen, slakteriet, tvättinrättningen, bageriet, bryggeriet och mejeriet. Här fanns även ett varmbadhus och ett kallbadhus. Ni har säkert sett bilder på kallbadhuset som låg i kanten av nedre dammen som fanns där Åssaparkeringen ligger idag. Övre dammen fanns framför Stallet.

Av de gamla fabrikslokalerna finns några byggnader kvar idag, bland annat Eksågen som hörde till Kopparverket och så den här, föremålet för dagens hemliga rum. Kom, vi gör ett besök! Men vart ska vi gå in? Här kanske? Snygg trappa! Snygg lägenhet!

tobias3

tobias4

tobias1

tobias2

Wow, vilket ställe! Rustikt renoverat.

Men vi går tillbaka till början av 1900-talet. Byggnaden i sten och cement blev klar år 1904 och kostade då 56 000 kronor. Till det tillkom inventarier för närmare 30 000 kronor.

1919_2

Foto: Thorin, 1919

Här ser vi det gamla Varmbadhuset till vänster, en byggnad som rymt bryggeriets mälteri, mejeri och som vid den här tidpunkten var tvättinrättning och badhus. Ni känner nog igen byggnaden till höger, dagens huvudperson. Men vad användes den till? Jo, mejeri. En verksamhet som fram till 1903 hade funnits i grannbyggnaden, det som blev varmbadhus. Men behovet av större lokal och framför allt den stora branden 1903 som eldhärjade den befintliga byggnaden gjorde att man fattade beslut om att bygga nytt. Det sägs att det i mejeriet vid tidpunkten för branden, som började i snickerifabriken, fanns 3 000 ostar och att ostlukten låg tung över brandplatsen.

Och det var förstås just det man tillverkade i mejeriet – ost och smör. Visste ni till exempel att Goudaosten kom till Sverige via Åtvidaberg?

Men nu måste vi gå in och kika! Undrar om min gammelmorfar någonsin var här? Ja, möjligen, men han gick nog i så fall till husets långsida där MCM Service ligger idag. Vi återkommer till det. Nu tar vi vägen som traktens bönder tog om de kom med mjölk till mejeriet. På husets kortsida, som vi passerar när vi går till gamla Torget, fanns avlastningskajen där hästskjutsar med mjölk och folk rörde sig. Man kan tänka sig att det rådde stor aktivitet.

Hästskjutsar och folk_1904

Foto: Thorin 1904

Tjugofyra år senare, 1928, har mjölkskjutsarna fått sällskap med den allra första bilen som hämtade mjölk, en Fordlastbil. Se bilden nedan. Ägare till den var Kalle i Ingatorp. Röret till vänster på mejeriet är ångledning till badhuset.

 

 

Mejeriet. Bryggaregatan. Med mjölkskjutsar framför. 1a bilen som hämtade mjölk, en Fordlastbil. Ägare Kalle i Ingatorp. Röret till vänster är ångledning till badhuset._1928

Foto: Thorin 1928

Steg man sedan innanför dörrarna vid kajen möttes man av ett stort mottagningsrum för mjölk. Här är det en bonde i förgrunden som just kommit in med mjölk och bakom honom ser vi mejerskan.

.Bonde som kommer med mjölk och en mejerska. Mottagningen. Dörren leder till maskinsalen_1903

Foto: Thorin 1903

Inne i mottagningsrummet hittar vi ytterligare en dörr, in i huskroppen, vi öppnar och befinner oss på på en trappavsats. Stora fönster gör att ljuset flödar här inne. Nedanför trappan skyndar personalen fram och tillbaka. Här har vi arbetssal och maskinrum. Trappan till höger på bild är den trappa vi just gått nedför från mottagningen

maskinavdelning_2

Foto: Thorin, år saknas

ostavdelning_1940_IT Ostavdelningen. Ysteriet_1933 separatorer och pasteriser maskiner_2_1936_IT separatorer och pasteriser maskiner_1936_IT

Foto: Thorin, blandade år.

Observera lamporna i taken, det här var den första fabriksbelysning som existerade i Åtvidaberg

I byggnaden hittar vi även mejeriföreståndarens kontor, omklädningsrum för personalen, och laboratorium. I den del där Tobias Blomberg och Andrea Kallin idag har sin lägenhet (bilderna i inledningen) fanns lektionssalar och bostad för mejerskorna. Nedan ser du en lektionssal med stort bord i förgrunden, mjölkflaskor i fonden. och på väggen planscher för undervisning.

Interiör från lektionsal i mejeriet_1905

Foto: Thorin 1905

Idag skryter vi, med all rätt, över vårt fotbollsgymnasium och golfgymnasium. Då ska vi veta att vi fram till 1941 på uppdrag av staten drev en mejeriskola med plats för minst åtta elever! Själva skolan var gratis, men man betalade för mat och bostad med lyse, uppvärmning och städning – 180 kronor per halvår. Därtill hade man även kurser för redan utbildad personal som behövde lära sig mer om mejerihushållningens teori, smör- och ostbehandling samt skötsel av maskiner.

Mejerigrupp i maskinhallen_1905

Mejerigrupp, 1905. Foto: Thorin

Mejerigrupp. Interiör från gamla mejeriet_1899

Mejerigrupp i det gamla mejeriet 1899. Foto: Thorin

Går vi in i den här delen av byggnaden idag så ser vi att en del av det gamla finns kvar och jag måste säga att det ger mig behagliga rysningar. I mejeriets gamla arbetssal och mottagning planerar ägarna till fastigheten, Carl-Johan och Anne Liedberg, att i framtiden ha sin egen lägenhet. De kommer förmodligen att inta sin nattsömn i det gamla mottagningsrummet. De är måna om att bevara så mycket som möjligt av det gamla invändigt och, om möjligt,  ta tillbaka hur det såg ut utvändigt . Att lägga om husets tak så som det en gång såg ut, ta tillbaka det fantastiska ljusinsläpp som förr fanns via fönster i taket och ta bort plåtschabraket som finns över ingången till MCM Service och ta tillbaka det gamla sadeltaket istället. Och så …Carl-Johan är inläst och har många drömmar. Men det kostar förstås en hel del pengar att realisera allt. Och tid…

bild (56)

Här skymtas trappan som gick till  mottagningen. Tottar vi på de gamla bilderna ser vi att det satt ett fönster där cirklarna finns. Förmodligen har dessa cirklar varit utrustade med visare som angett var i produktionsprocessen man befunnit sig.

bild (62)

bild (64)

bild (61)

Åkte någonsin gammelmorfar från Snatra för att besöka mejeriet? Ja, kanske för att köpa mjölk? Där MCM Service ligger idag fanns mejeriets butik, den enda mjölkbutik som då existerade i Åtvidaberg.

Till min hjälp att skriva texten har jag främst haft skriften ”Åtvidaberg och dess närmaste omgivningar”, sammanställd av Harry Hollner. Foton på Tobias Blombergs och Andrea Kallins lägenhet är tagna av Tobias.

Följ gärna bloggen via facebook

Vill du läsa om andra hemliga rum, klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del fyra: med livet som insats

Året är 1848 och läget mellan Tyskland och Danmark har hårdnat. Konflikten kring områden som båda länderna vill betrakta som sina, Slesvig och Holstein, har nått sin kulmen och kriget står för dörren. Preussen ställer sig snart på tyskarnas sida. Danmark sneglar mot Sverige och Norge, kan man räkna med stöd härifrån? Jodå, flera tusen svenska soldater skickas att strida på danskarnas sida.

Hotet från Tyskland och Preussen hänger som ett tungt moln över Sverige i mitten på 1800-talet. Även om det var långt borta och människorna i bruksorten hade mer vardagliga bekymmer att tänka på så sprider sig en ängslan även i Åtvids socken. Tänk om Sverige skulle bli indraget i krig mot en sådan mäktig fiende? Det skulle sluta i förlust och elände.

Även baron Jan Carl Adelswärd på Adelsnäs oroar sig. Han var till åren kommen men han mindes, som om det var igår, ungdomsåren i Paris. Han var där när franska revolutionen bröt ut. Lika mycket som han fascinerades över revolutionens idéer, lika mycket förfasade han sig över vad orostider kan få för katastrofala följder.

Vid 40 års ålder hade Jan Carl gift sig med en vacker ”spolflicka” från Adelsnäs linneväveri och välsignats med tre barn. Den äldste sonen Seth var nu 35 år och skulle snart komma att ta över Adelsnäs. Under långa, varma sommarnätter år 1848 diskuterar de båda herrarna hur en eventuell invasion skulle kunna påverka Åtvidaberg och Adelsnäs. Gällande Adelsnäs är Jan Carl särskilt bekymrad över de värdefulla böcker han inhandlat under sina resor i Frankrike. Han är på god väg att uppfylla sin dröm om ett franskt bibliotek. Hyllorna är fyllda av utsökta, vackert bundna, böcker. De han inte har handlat själv har han köpt via agenter i Frankrike och andra europeiska länder. Det var så man gjorde. Den långa väntan alltid så förknippad med vånda och förväntan. Skulle böckerna, helt unika i sitt slag, komma fram och i vilket skick skulle de vara?

I den sena natten och i stearinljusens sken tittar han förtvivlat på böckerna. Vackra och sköra, en del handskrivna andra tryckta med hjälp av den nya tekniken, viskar de från tidigare århundraden. En del flitigt använda, andra till synes helt orörda. I svinskinn, kalvskinn, med guldtryck eller spännen innehållande utsökta kopparstick eller andra illustrationer. En del har dedikationer till kungar eller till andra högt uppsatta ståndspersoner. Särskilt ovärderliga och oersättliga är förstås de medeltida handskrifterna som förmodligen är en av de största samlingarna i norra Europa. Seth ser sin fars förtvivlan och delar hans farhågor. Samlingar av det här slaget är kända och kommer att vara åtråvärda som krigsbyte. Att Jan Carl i sin ungdom blivit personlig fiende med den preussiske generalen och fortfarande verksamma Karl von Prittwitz förbättrade inte situationen.

När de första morgonstrålarna klär Bysjöns vatten i guld och rött har de båda herrarna utarbetat en djärv plan. Inom en vecka har gruvarbetare från Närstad och Bersbo kallats till Adelsnäs. Ett år går och när Preussen kallar hem sin ambassadör i Sverige och en preussisk-rysk flotta dyker upp utanför Harstena står den nästan helt klar.

Välkommen till det fjärde hemliga rummet. Grävd med livet som insats: Tunneln under Bysjön. Tunneln som förenar Adelsnäs med templet. Det låter vansinnigt, men det är sant. En tunnel har med människohänder, många händer, grävts under sjön. Via tunneln skulle Jan Carl inte bara kunna rädda sina böcker, utan sig själv, sin familj och andra värdeföremål.

lykta

Det blev aldrig en tysk-preussisk invasion och två år efter att tunnelbygget stod klart avled Jan Carl och Seth blev baron. Seth hade inga egna barn, så när han gick bort tog kusinen Theodor över och ganska strax därefter hans son Axel. Och Axel var, för att föra oss tillbaka till nutid, Gustaf Adelswärds farfars farfar.

I skarven mellan Seth och hans kusin Theodor föll tunneln i glömska. Men så i början av 1900-talet när den dåvarande baronen Theodor Adelswärd, Gustafs farfars far, lät bygga nuvarande Adelsnäs och tittade närmare på den gamla och intakta grunden till det gamla linneväveriet, som hade flyttats många år tidigare (och idag står längs Bruksgatan och går under namnet Japan), gjorde han en häpnadsväckande upptäckt. En öppning i stengrunden som i lyktans sken verkade oändlig. Vart kunde den leda? Förstärkning tillkallades och man kunde till sin häpnad konstatera att här fanns en tunnel. Om Theodor någonsin vågade sig på att vandra den här vägen till templet avslöjar inte historien.

När Roy och jag besöker Adelsnäs en kulen eftermiddag och tillsammans med Gustaf beger oss till den gamla grunden som ligger på kullen tittar jag ut över vattnet och ryser. Tänk att gräva sig ner under vattenytan, det låter som en vansinnig idé. Men inte desto mindre finns den där, öppningen in i grunden som sakta letar sig ner i marken, ner under vattnet och bort till templet. Hur skulle man någonsin våga sig på att gå ner där? När gick någon här senast? Och jag tänker på alla gånger jag badat i Bysjön, helt ovetande om att hemlig gång vilar långt där nere i vattnets djup. Jag ryser till igen. Jag tar ett steg in, två och tre. Men sedan vänder jag tillbaka.

bild-(49)

Rören till höger är delar av ett sentida avloppsystem infört av Theodor Adelswärd för att på något sätt göra bruk av tunneln

Gustaf och jag skrattar tveksamt och lätt nervöst när Roy tveklöst tänder sin ficklampa och letar sig in i gången. Det sista vi ser är hans ryggtavla som sakta försvinner i ficklampans sken.

templet

På plattan i mitten finns delar av järnringen, som användes för att lyfta plattan ned till hemliga tunneln, kvar.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del tre: flickan under trappan

För ungefär ett år sedan besökte jag Allan Pettersson som, liksom jag, är mycket intresserad av Åtvidabergs historia. Det roliga med Allans lokalhistoriska intresse är att det bottnar i ett frimärkssamlande. För att få tag i gamla frimärken köpte han gamla vykort. Med tiden försköts han fokus från frimärkena till korten, deras motiv och de gamla hälsningarna som fanns därpå. Numera har Allan en stor samling gamla åtvidabergsvykort.

Allan och jag satt en eftermiddag vid hans bord, drack kaffe och tittade på vykorten när min blick föll på ett vackert gammalt hus. Förutom huset fanns på bilden ett flertal hästskjutsar. Den som en gång i tiden hade postat kortet hade skrivit sin hälsning på motivet. Allan förklarade att på den tiden hälsningen var skriven var baksidan förbehållen adressen och inget annat. Jag tittar på de andra korten och jodå, hälsningarna var skriva på framsidan. Under huset och hästskjutsarna stod det textat ”Gästgifveriet Åtvidaberg”. Fanns det ett gästgiveri i Åtvid? När då? Vart då? Vilket var huset, fanns det kvar? Vad var egentligen ett gästgiveri.

Efter en tid lade jag ut ett foto på vykortet på bloggens facebook. Det var bland de första foton jag publicerade där och jag visste inte då vilken kunskap som finns i Åtvidaberg och hur snabbt det kan gå att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken. Och jag blev förvånad över vetskapen om vilket huset var. Ganska snart inkom det nämligen ett nytaget kort på huset med texten: ”Jag och min familj bor där nu.”

gästgiveri

Så till dig som nu läser säger jag: Välkommen in till hemliga rum nummer tre!

Gästgiveri låter i mina öron som en glamorös verksamhet. Riktigt så var det dock inte. Om vi tänker oss tiden före bilar, bussar och järnvägar – hur tog man sig fram då? Till fots, absolut. Eller med hjälp av kärrar dragna av hästar eller kanske oxar. En hästkärra var förstås nödvändig om man skulle resa långt, som mellan Linköping och Åtvidaberg.

Hur lång tid kan det ha tagit? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning. I vilket fall måste både människor och djur ha blivit väldigt trötta. Och hungriga. Och det är här de gamla gästgiverierna kommer in i bilden. Det fanns en lag från 1600-talet, uppdaterad på 1700- och 1800-tal, som sa att det skulle finnas sådana med en viss regelbundenhet längs vältrafikerade väg, låt säga på en mil eller två mils avstånd. Här skulle man kunna stanna för att äta, kanske övernatta och byta trött häst mot en pigg dito. Det fanns regler för gästgiverierna som vi kan finna lite besynnerliga. Till exempel skulle man se till att besticken var rena från gamla matrester, att gästerna inte fick smutsiga servetter, att smöret inte fick vara härsket samt att stolar, bord och sängar skulle ha tillräckligt många ben för att inte behöva stöttas mot väggarna. När järnvägen och bilen blev vanligare behövdes inte gästgiverierna och 1933 togs gästgiverilagen bort.

Jag knackar på dörren som vetter ut mot gatan. Henrik Söderteg öppnar, välkomnar och förklarar att familjen vanligtvis använder en annan entré. Snart dyker Jennie, hans hustru samt minstingen Iris upp. Jag står i ett ljust vackert rum. I rummets mitt finns en barnsäng med sänghimmel. Iris rum.

bild-(61)

”Men hon vägrar sova här”, skrattar Jennie och lyfter upp Iris som har blivit lite betänksam över att jag kommer och hälsar på. ”Hon nöjer sig bara med att sova i sin barnvagn i vårt rum.”

Jag tar av mig ytterkläder och skor och tittar in i nästa rum: Henrik och Jennies sovrum, bild-(62)lika ljust och vackert som Iris rum. En gammal dörr från det förra huset har blivit ommålad och får tjäna som sänggavel. Fiffigt och snyggt!

Tänk att se huset som jag passerar så gott som dagligen inifrån. Det är verkligen spännande!

Vi fortsätter genom huset och passerar en öppning där väggens tjocklek avslöjar att här har det tidigare suttit en vägg som delat huset i två delar. Vi kommer till ett stort och generöst tilltaget vardagsrum med matbord, soffgrupp, kakelugn och en hall till husets ytterdörr och så ett litet kök. Verkligen litet, men oerhört mysigt.

bild-(60)

bild-(55)

”Det är det ursprungliga köket och det är för litet”, förklarar Jennie, ”vi ska snart göra om det till tvättstuga. Men vi ska behålla skåpen”, lugnar hon mig med ett leende.

De är angelägna om att vårda huset och vill gärna veta allt som finns att veta om det. bild-(57)

Henrik visar mig in i ett rum som gränsar till vardagsrummet. Där inne är det iskallt eftersom rummet inte används.

”Här ska det bli nytt kök. Jennie bestämde att hon vill ha liggande bräder på väggarna. När vi rev ner tapeterna och de gamla spånskivorna, vad hittade vi där bakom då? Liggande bräder!”

Till helgen ska Henrik riva väggen mellan det nya köket och vardagsrummet. Det ska bli ett enda stort rum.

Vi vänder oss om och upptäcker att Iris storasyster Signe, fem år, gör entré. I ett allrum sitter mellanbrodern August, fyra år, och spelar dator. Tillsammans med storasyster Stina har de sina rum på husets övervåning.

bild-(56)

Signe

Vi går trappan upp, en trappa som förmodligen inte alltid funnits där. Henrik pekar på fönstret.

”Ser du, trappan går mitt i fönstret. Förr fanns det förmodligen en trappa upp till övervåningen på utsidan av huset. I utrymmet där vid trappans fot”, Henrik pekar, ”lär pigan i huset ha bott. Då såg det förstås annorlunda ut.”

Jennie fyller i:

”Signe brukar fråga vem flickan är som bor under trappan. Hon har hört oss prata om det.”

bild-(54)

Signes rum

Henrik och Jennie intresse för huset smittar av sig och jag blir ivrig att se de gamla handlingar som finns.

Vi slår oss ner vid matsalsbordet. Jennie och Henrik dukar fram fika. Barnen kommer glatt bild-(52)skuttande, det vankas semmeltårta. Iris blir arg när hon inte omedelbart lyfts upp i sin stol. Men snart sitter alla med varsin tallrik framför sig och äter förnöjt av grädde, mandelmassa och bröd. Henrik hämtar hushandlingarna och vi tittar på ritningarna. Av dessa framgår att huset byggdes i början av 1900-talet till urmakare Ernst Ernfrid Möller. Vi kan se att husets nedervåning är uppdelad i en bostads- och en urmakeridel.

Urmakare Möller hade, på baronens uppmaning, kommit till Åtvidaberg från Karlshamn år 1896 för att bland annat sköta om tornuret på Brukshotellet. Men hur var det med gästgiveriet, det som finns på vykortet? Det finns ingen information om det alls. Den enda som verkar veta är Harry Hollner som skrivit ”Kvarteret Jernvägen och husen däromkring. Bilder från en svunnen epok”.  Enligt honom ska en man vid namn J.A. Johansson ha disponerat bakre delen av huset, vilket stämmer med vykortet, och här drivit ett gästgiveri. Förmodligen förfogade han över en stor del av övervåningen likaså.

Hur ska vi få veta mer om ett eventuellt gästgiveri, vilka som bodde här och vem flickan under trappan var? Innan vi skiljs åt bestämmer vi att vi var och en för sig ska försöka hitta information. Jag kontaktar några personer, får veta lite mer om urmakeriet. Möllers Urmakeri flyttade så småningom in i Getinghuset där de finns kvar än idag. Den nuvarande ägaren är barnbarnsbarn till Ernst Möller. Men gästgiveriets historia är höljt i dunkel. Fanns denne Johansson egentligen och vem var han i så fall?

Jag bestämmer mig för att titta i kyrkböckerna vilka jag, med Roys hjälp, kan nå digitalt. I församlingsboken från 1905-1910 framgår att Ernst Möller bodde i huset tillsammans med sin hustru Anna Sofia Pettersson. Precis som Jennie och Henrik hade de fyra barn, men med den stora skillnaden att de inte förfogade över hela huset. Dels var deras bostadsdel mindre och dels fanns även en eller två pigor samt ett par urmakarlärlingar och en vaktmästare (jag kan inte säkerställa att samtliga hade sin bostad i huset, men de står skrivna tillsammans med Möllers) i hushållet.

möllers

På nedervåningen förfogade urmakeriet över tre rum, de två rummen som vetter ut mot Järnvägsgatan samt ett inre rum som avslutades där öppningen med den tjocka väggen finns. Rummen rymde kontor och gesällrum samt verkstad och butik. På andra sidan väggen fanns tre rum och kök. På övervåningen fanns det sammanlagt fem rum, kök, förstuga och tambur.

bild-(67)

bild-(66)

Jag bläddrar vidare i församlingsboken och här dyker han plötsligt upp, boende i samma hus som Möller men med tomt 2b: Johan August Johansson, född 1860 i Värna. Yrke: ”åkare”. Att arbeta som åkare på den här tiden innebar att man körde föremål eller personer med häst och kärra. I rutan anteckningar hittar jag kommentaren: ”fd fjärdingsman, extra polis. Kallas gästgifvare, men är åkare.”

bild-(68)

Oj, då, spännande , men vad betyder det här?

Jag letar vidare. Som 28-åring flyttade brukaren Johansson och hans hustru Emilia Augusta Gustafsson in till Åtvid och bosatte sig på stora Ramshults ägor som hörde till Adelsnäs fideikommiss. De närmaste åren får de fyra barn. Tolv år senare, år 1900, flyttar de till Möllershuset och Johansson tituleras ”fjärdingsman och extra polisman”. Och därefter kommer så anteckningen  ”kallas gästgifvare, men är åkare.” Ytterligare fem år senare, år 1908, flyttar familjen till Åtvidabergs järnvägsstation där sonen Johan Mauritz med efternamnet Tapper arbetar som järnvägselev vid Vestervik-Åtvidaberg-Bersbo järnväg, senare som stationskarl och magasinförman innan han flyttar till Stockholm.

J.A. Johansson verkar, då gästgiveriet som sådant inte omnämns i kyrkböckerna, ha drivit rörelsen på eget bevåg och kanske lite inofficiellt? Och detta enbart under tre år. Ett antal drängar listas under Johansson, men ingen piga som kan ha bott under trappan.

Efter Johanssons flytt får tomt 2b en annan hyresgäst: Karl Vilhelm Andersson, med hustru Anna Charlotta Andersson och två små söner. Andersson är liksom Johansson åkare och på hans anteckningar kan man läsa: ”Ansvarar för skjutsstationen fr 1/1 1909”.

Skjutsstationerna var den del av gästgiveriet som lånade ut/bytte hästar till resande. Från slutet av 1800-talet hade det blivit möjligt att förvandla gästgiverier till skjutsstationer och därmed ta bort erbjudandet om mat och husrum. Och det verkar ju vara det som Andersson har valt att göra.

Den 2 mars år 1908 kommer en anteckning att en 24-årig flicka har flyttat in till tomt 2b, det vill säga gästgiveridelen. Hon kommer från Kalmar och har precis börjat arbeta som folkskollärarinna. Hon gifter sig senare med läraren, senare överläraren, Adolf Hedvall i Åtvidaberg. Flickan bor i Möllershuset en kort tid, knappt ett år.

Några år senare flyttar Ernst Möllers äldre pensionerade syster Amanda Adolfina Möller, som också varit folkskollärare, in i gästgiverisidan. Vilket kan tyckas lite märkligt när hennes bror bor på andra sidan. Men Ernst ägde hela huset och förmodligen fanns det rum att tillgå i den andra, större delen. Kanske skönt att ha systern lite på avstånd också?

Det är helt omöjligt att ta reda på var i gästgiveridelen de båda folkskollärarinnorna hade sina rum. Men om det nu verkligen har bott en flicka eller kvinna under trappan kan det tänkas har varit en av dessa eller kanske båda två.

Vilket huset är? Det ligger på adress Järnvägsgatan 3, det röda huset bredvid Oasen. Det känner ni till väl?

image

bild (48)

plankan 

”Nu har jag rivit väggen mellan rummet och vardagsrummet och titta vad jag hittade”, skrev Henrik och skickade över en bild på en planka där det står: ”Gästgifvaregården”

Det som från början verkade vara en självklar historia visade sig bli en liten deckargåta. Jag har haft väldigt roligt på vägen att försöka läsa den och lite nytt fick vi lära oss på vägen. Jag vill avsluta med ett par ord till Signe Söderteg: jag tror att flickan under trappan var din namne, nämligen Signe Anna Dahl, folkskollärarinna i Åtvidaberg.

Följ gärna bloggen via facebook där jag då och då lägger ut lite bilder på Åtvid förr.

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del två: vår magiska ljuskälla

Kommer ni ihåg vad som hände på kvällen dagen före julafton? Ni vet då det allra sista skulle förberedas eller man äntligen skulle få slå sig till ro. Julskinkor i ugnarna, knäck på spisarna och uppesittarkväll framför teven. Då blev det strömavbrott! Ett sådant tillfälle!Jag var på kalas den kvällen. Snabbt kom stearinljusen fram på borden, men kaffe till desserten kunde vi inte trolla fram. Men det gjorde inte så mycket. Det blev mysigt och samtalet kom igång om vad som kunde vara orsaken, hur stor del av Åtvid som hade slagits ut och andra gånger det varit strömavbrott. Hemfärden, ett stycke utanför Åtvidaberg, på landet var mörk, nej fel, kolsvart!

För några år sedan var det ett liknande strömavbrott. Jag hade precis fått en router till bredbandet och satt i köket, lite lagom ängslig, för att rätt koppla in den. Jag läste bruksanvisningen, granskade skeptiskt mackapären och vågade  till slut sätta kontakten i vägguttaget och: Allt slocknade! Klentroget tittade jag ut på gatan: Allt svart. Inne i husen och utanför. Paniken växte. Vad hade jag gjort? Snabbt som ögat drog jag ut kontakten igen, desperat att återställa ordningen. Men, nej, allt förblev svart. Åh, nej, jag skulle hamna i tidningen som Åtvids stora elsabotör. Kanske till och med i teve och radio. Skulle jag bli skadeståndsskyldig? Det måste väl ändå vara routerproducenternas ansvar? Eller?Jag samlade mig. Jag skulle åka iväg för att repa nyårsfars. Bilen hade ju billyktor – det skulle väl inte vara så svårt att se? Men det var det! I stort sett livsfarligt.

När jag åkte där på vägen och sakta närmade mig parkeringen vid Folkets hus och insåg att hela Åtvid var mörkt och att min router kanske inte hade med saken att göra så slogs jag av att så här måste det ju ha varit förr. Mörkt alltså. Innan det fanns elektricitet i samhället. Kanske inte riktigt så mörkt för inne i husen och kanske i viss mån utomhus hade man förstås fotogenlampor. Och lyktor och ljus. Men ändå. Och det var inte så himla länge sedan det var så. Tänk så beroende vi är av elen och så ställda vi blir av att allt plötsligt slås av. Det är fascinerande att påminnas om att tre-fyra generationen bort fanns det inte lysknappar, elektriska spisar, tvättmaskiner och element.

Skulle vi förflytta oss hundra år tillbaka i tiden och gå genom Åtvids gator en sen eftermiddag i januari skulle det, sånär som på några lyktor här och var, vara väldigt mörkt. Husen värmdes i bästa fall upp av kakelugnar och öppna spisar. Kvällsgröten kokades på vedspisar. Lyse fick man av fotogenlampor. Stillsamt skulle vi vandra längs den gamla Stenhusgatan. I handen en lykta för att bättre se var vi satte fötterna. I höjd med adelswärdska fattighuset skulle vi dock bli varse bekanta ljuspunkter. Från Brukshotellet och sjukstugan lyser ett ljus vitare och starkare än alla andra ljus. Och, minsann, där nere från bruksområdet, vid sågverket, snickerifabriken, smedjan, mejeriet, med flera byggnader, ser vi samma ljus. Både inne och ute. Aktiviteten är i full gång. Vi hör ljud från maskiner och människor. Längre fram ser vi samma speciella ljus sippra ut från Brukskontoret.

Ju längre bort från bruksområdet desto tystare blir det. Vi hör vattnet som rör sig i kanalen, vatten från Hårsfjärden, Glan, Stora och lilla Bjärn, Tran, Virken, Glan, med flera sjöar, som fritt eller via reglering samlas i Bysjön för att slutligen hamna i kraftkanalen och fortsätta sin färd fram till … ja, vadå? Jo, platsen där vattnets kraft omvandlas till ljus på något magiskt vis.

Vi vänder oss hastigt om, lyktan i handen skramlar till, och följer kanalen. Den vackra kanalen som vi kanske bara ser som ett pittoreskt inslag i vår miljö. Den är så mycket mer än så. Snart slår ljudet från industrierna emot oss igen. Och på baksidan av det gamla kopparverket står hon: En gul rappad byggnad med orientalisk kupol. TA och LD står det ovanför dörren och årtalet 1906. Baron Theodor Adelswärd och hans hustru Louise Douglas.

Theodor Adelswärd var fast besluten att modernisera sitt bruk med elektrifiering med theodor adelswärdvatten som källa och satte igång redan i slutet av 1800-talet. Han månade dessutom om att skapa ett vackert samhälle , en trädgårdsstad enligt engelsk modell var drömmen. Duktiga och namnkunniga arkitekter anlitades, till och med för att rita nyttobyggnader som Kraftstationen.

Och än idag forsar vattnet in i den vackra kraftstationen som fortfarande förser oss åtvidabergare med elektricitet. Men sedan 1997 sker det inte längre i Forskrafts regi utan i Vattenfalls. Och, som ni kanske har räknat ut, är kraftstationen det andra rummet i vår exposé ”Hemliga rum” i Åtvidaberg. För hur många, förutom Ulf Karlsson, som sköter anläggningen, har egentligen sett den annat än utanpå? Och kanske inte ens då tänkt på den då heller för att vi är så vana att se den och inte heller tänker man kanske på vad den används till? Men innan vi går in i Kraftstationen måste jag ställa frågan: Har ni tänkt på var kanalen börjar och slutar och att det är just en kraftkanal som fortfarande används för att producera el – som lyser upp din lampa på kvällen, värmer dina kalla fötter på vintern och ger dig lagad mat på bordet -och inte bara är en plats för rekreation och mata änder? Så, om ni inte har något emot det börjar vi med en tur på kanalen!

bild-(77)

 

Låt oss börja från början. Bysjön vid kanten av Villan och Bysjökrogen. Här leds vattnet in i kanalen.

 

 

 

 

bild (76)

Hur mycket vatten som ska tillåtas komma in i kanalen är reglerat. Vattennivån i Bysjön får sänkas med max 1,5 meter, inte mer.

 

 

 

bild (75)

 

 

Vattnet fortsätter under bron vid Kammarbovägen och ut till änderna som väntar på andra sidan.

 

 

 

bild (74)

Huvuddelen av vattnet fortsätter i kanalen, en del viker av ned till höger i det som är ett naturligt vattendrag, nämligen Åtvids ström.

 

 

 

bild-(73)

 

Kanalen som vi ser den om vi står med ryggen mot Adelsnäsvägen.

 

 

 

 

bild-(70)

 

 

Kanalen rinner vidare och är här i höjd med Ålundamagasinet som ni ser till vänster.

 

 

 

 

bild-(71)

 

Och här tar det stopp, för inte har vi sett något vatten rinna på Järnvägsgatan? Nix, men under. Men innan det släpps in i den stora trätrumman passerar det stora risgrindar.

 

 

 

bild (69)

Vattnet som rann ned till höger vid Kopparvallen kommer så småningom in den här vägen vid Mässen. Visst är vattnet vackert? Hoppas att satsningen på Kulturcentrum kommer att innebära att vi kommer det närmare och verkligen ser det! Vänder jag mig om ser jag det som bilden under visar.

 

bild (68)

 

bild-(67)

 

I trätrumman kommer vattnet från kanalen vidare ned mot Kraftstationen.

Långt därnere anar vi den gula byggnaden. Åker du ner vid Eksågen eller passerar via 35:an eller Sunnebovägen så ser du den tydligt. Visst är den häftig?

 

 

bild (65)

bild (44)Numera har byggnaden fönster av plast då kostnaderna att reparera krossade rutor blev för höga. Brandstegen på sidan är inmonterat för att ingen ska kunna ta sig upp på taket. Det är några av de åtgärder som man tvingats göra för att minska skadegörelsen.

 

 

bild-(47)Uffe Karlsson tar emot oss på en guidad tur och äntligen får vi gå in i Kraftstationen.

bild (54)

Här står jag framför själva hjärtat, eller snäckan som det heter, där det inströmmande vatten blir till elektricitet. Svårt att förstå hur det går till. Allt jag kan säga är att i den gråa jättemaskinen, snäckan, far vattnet från kanalen som en skottspole. Uffe och hans kollegor har att reglera och överse att tillförseln av vatten är den rätta.

bild-(63) Mycket är förstås automatiserat.

bild-(48)

Och en del är det  inte. När spättluckorna som reglerar vattnet fastnar någonstans i alla sjöar som har reglering så är det bara att åka ut med spättet och bända. Kanske ett jobb för de som gillar krossa rutorna eller på annat sätt förstöra Kraftstationen?

Om man inte vill använda den ålderdomliga metoden så finns det en spättmaskinen (nedan)

bild-(52)

 

 

 

 

 

 

bild-(61)

 

Mycket är svårt att förstå, men när Uffe påpekar att det går 10 000 volt i de svarta handtagen till höger och att vi omedelbart skulle dö om vi tog i dem så förstår vi. Fast lite sugen på att testa och se om det verkligen stämmer blir man allt…

 

 

 

bild (43)

På baksidan av Kraftstationen forsar vattnet ut igen och fortsätter sin färd fram till Håcklasjön.

 

 

 

bild (46)

För att återvända till inledningen och strömavbrottet för ett par år sedan som sägs ha  orsakats av en råtta, men där jag fortfarande inte var helt övertygad om att jag och min router inte bar skuld, så kan jag nu lyckligt lägga det samvetet åt sidan. För jag har varit inne i rummet där de gigantiska så kallade lysknapparna eller ställverken sitter. Och i ett av dessa:

bild-(59)

finns fortfarande spåren kvar av branden som orsakades av nämnda råtta:

bild-(60)

För att lära mig om Kraftstationen har jag förutom Roy på Brukskultur haft en del litteratur till hjälp. Framför allt en uppsats författad av Peter Dahlgren ”Tidig elektrifiering i bruksorten Åtvidaberg” samt ”Forskraft 1911-1986” av Gösta Adelswärd och ”Åtvidabergs historia”.

Detta var nummer två i serien ”Hemliga rum”. Det första hittar du här: ”Ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna”

Följ gärna bloggen via facebook som du hittar här: ”Stort, smått och lite däremellan”

Dela gärna det här inlägget

Hemliga rum – del ett: ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna

Hemliga rum. Visst låter det spännande? Det var Roy Andersson på Brukskultur som kläckte idén. Varför inte skriva om hemliga rum i Åtvidaberg; ställen, byggnader som man som åtvidabergare ser så gott som dagligen, men kanske aldrig varit inne i eller ens tänker på att de rymmer ett innehåll. Eller ser helt annorlunda ut än vad man trott. Men det kan förstås även röra sig om hemliga rum på riktigt, som man inte hade en aning om att de existerade överhuvudtaget. Och den var ju helt oemotståndlig idé. Men finns det några ”hemliga rum” i Åtvidaberg? Jadå, gott om dem!

Tanken är att ta er med in i dessa hemliga rum och ge er lite bakgrund, gärna lite historia om möjligt. Och Roy och jag har förstås inte heller koll på alla hemliga rum som finns i Åtvidaberg. Känner ni till några som vi bör besöka så hör av er! Mejla till mig på: camilla@camillasmedberg.com

Idag presenteras första hemliga rummet och vi inleder förstås som sig bör i hemlighetsfull anda, så har ni möjlighet att under tiden gissa vilken byggnad det handlar om.

För mig och, skulle jag tro, många med mig är detta hus en typisk åtvidabergssymbol och tillhör ett av de absolut mest kära byggnaderna. Skulle det försvinna skulle faktiskt en bit av Åtvids själ och hjärta gå förlorat. Att det står där det står har vi främst Axel Kumlien, Jonas Jonsson, Gustaf Wilhelm Linderoth och inte minst en viss Adelswärd att tacka för. Det började byggas när Åtvids gruvor fortfarande glimmade löftesrikt av koppar, men när det stod färdigt något år senare hade man besviket fått konstatera att gruvorna nu bara innehöll svart sten. Eller om den är grå? Nåja, i vilket fall var kopparen slut.

Om vi nu har många män att tacka för att huset finns så verkar det ha varit många dynamiska kvinnor som skött verksamheten inom huset under årens lopp, alla och envar skulle förtjäna ett eget blogginlägg! Fru Allard var först ut, därefter följde fru Netzel, fru Magnusson och fru Moberg. Anna Moberg skötte ruljansen mellan 1899 och 1902 och under hennes tid ställdes till med ett stort bröllop som hon i allra högsta grad involverades i. Under kvällen skulle hon se till att folket på bruket serverades smörgås och dryck vid dansbanan samt att tjänstemännen serverades middag i festsalen.

Festsalen med danssalong, musikläktare och läktare för herrskapen gick på den här tiden i rött och vitt. De som minns byggnaden från 70-, 80-, och 90-tal och kanske till och med fram till sekelskiftet vet att den då var målad i brunt och orange. Idag är den åter vackert vitt målad med detaljer i guld.

En läktare finns kvar idag och det är dit vi går för att komma in i det som både är husets mest signifikanta del och samtidigt dess hemliga rum. Här finns det nämligen ingen som helst anledning att befinna för mer än en person en gång i veckan. Och om Jonsson är pappa till stora byggnaden så är Kumlin och Linderoth helt klart pappor till den här lilla trånga delen av huset. Det är med nöd och näppe som två personer ryms här. Vi får först kliva in och ställa oss tätt ihop innan den lilla dörren kan stängas och vi därmed kan nå den lilla trästegen. En och en går vi uppför stegen, stannar på ett steg och kikar upp för att sedan kliva ner igen. Och det vi ser är spännande – ni skulle bara veta. Ni ser det dagligen utifrån, men hur det ser ut och funkar här inne vet ni inte! I alla fall inte det stora flertalet av er.

trappstege

När man står på trappstegen når man lagom upp till ett litet runt fönster och det här är vad man ser om man kikar ut:

fönster

Många tror att byggnaden i sin helhet byggdes under åren 1869-70, men så är inte fallet. En del av den byggdes som boningsrum redan tio år tidigare, det vill säga 1858. Huset var i två våningar, precis som idag, och innehöll 18 lägenheter för lika många familjer. När vinkeldelen tillkom byggdes boningsdelen om till 14 hotellrum.  Runt år 1875 har vi uppgifter på att en övernattning i de dyraste rummen kostade runt 1.50. Behövde man ställa in sin häst i stallet bredvid hotellet kostade det 25 öre/natt.

Den nya delen rymde förutom festvåningen med två läktare, damsalong och rökrum, en stor och en liten matsal, ett kafé och, givetvis, ett kök, disk-och serveringsrum, strykrum, med mera.

Förutom gäster utifrån serverade man även frukost, kaffe, lunch, middag, kaffe och kvällsmat till brukets personal i enlighet till tider och meny som baronen, i sann patriarkalisk anda, gav instruktioner om. Middagen som serverades mellan kl 12 och 13 skulle bestå av ”i de flästa fall en soppa, såsom kål, köttsoppa, ärter, tisdagssoppa, fruktsoppa och dylikt samt en kött- eller fiskrätt, omväxlande salt och färsk, med potatis, såsom pepparrotskött, stekt fläsk, palt, salt kött, korf, sylta m.m….”.

Om ni inte räknat ut i vilken byggnad vi befinner oss i så är det Brukshotellet, som senarebrukshotell_1900 blev Folkets hus och idag är Kulturhus. Så vilket kan det lilla trånga utrymmet bakom läktaren, som byggdes till huset år 1871, vara? Det kan du säkert räkna ut. (Foto: Johan E Thorin, 1900)

”Ett Tornur med slag för timmar och alla fyra qvarterna, en veckas gång emellan hvarje uppdragning, linor af jern som uppvindas på gängade valsar, block, axelledningar, 3 visareverk med balancer tim- och minutvisare, koniska utvexlingar.”

klockan

Detta redovisas, jämte kostnaden på 1 425 kronor, i Kopparverkets Capital Bok nr 2 1870. Vidare kostade urtavlan av zinkplåt med lucka och beslag 32 kronor. Allt som allt med lite mer material och arbetskostnad blev totalkostnaden 1 540 kronor.

kulturhuset2015_1

Kulturhuset med sitt vackra hemliga rum – tornuret 2015

kulturhuset2015_2

Baron Theodor Adelswärd tog iniativ till byggandet av Brukshotell, arkitekt var Kumlien och Jonsson var byggmästare. Linderoth var urmakare.  År 1970 tog Åtvidabergs Köping, som då ägde Folkets hus, återigen kontakt med Gustaf Wilhelm Linderoths urmakerifirma i Stockholm eftersom klockan var i behov av reparation. Firman existerade fortfarande men tyvärr hade man lagt ned tillverkningen av tornur. Man råder köpingen att ta kontakt med urmakaremästare herr Axel Hägg istället, vilket man gör. Vid den här kontakten skickar man med en detaljerad beskrivning av tornuret och det är en bit av det ni kunde läsa ovan.

kugghjul_2

Tänk att det fortfarande är samma klocka och maskineri. Och det är vackert!

kugghjul

klotter_1

Säga vad man vill om ”klotter” – men ibland gör det en överlycklig. Detta fanns att läsa på väggarna invid urverket. Och det är förstås inte ett klotter vilket som helst. Både Rundberg och Möller är bekanta lokala urmakare och har under årens lopp sett till vår klocka.

klotter_3

klotter_4

Som jag har förstått det dras klockan upp en gång i veckan av Kulturhusets vaktmästare.

vev

Veven!

Tack Manne för att du släppte in oss i det första hemliga rummet! Och visst är det häftigt att cirkeln, i och med ombyggnationen av 1858 års byggnad att ånyo vara bostadshus, är sluten?

manne

Fler ”hemliga rum” kommer att presenteras här, liksom annan åtvidshistoria, annorlunda hemma hos-reportage och mycket annat. Följ gärna bloggen via facebook för att ha koll på när inläggen kommer. På facebooksidan händer dessutom en hel del andra trevligheter, inte minst kan du ta del av gamla åtvidsfoton den vägen. Du hittar facebooksidan här.

(Förutom utdrag ur Kopparverkets Capitalbok, korrespondens med urmakare inför renovering så har vi haft Gösta Adelswärds skrift ”Hotell på patriarkaliskt bruk” till vår hjälp för att skriva inlägget)

Dela gärna det här inlägget