Kategoriarkiv: Lämna säkerhetsboxen

#liu40

Åååååh! VARFÖR? Och samtidigt: så himla kul! Men måste jag vänta en hel dag till? Väntan är liksom värst. Jag vaknar och det första jag tänker på är det här. I morse blev jag lite osäker? Är det idag? Jag provade nämligen kläderna igår och visade upp för Mats. Fick tummen upp. Men upptäckte också att den första klänningen, den jag ska ha 95 % av tiden, inte tillåter mig annat än att ytandas. Den klämmer nämligen till väldigt hårt över bröstet. Över mina bröst – hur är det ens möjligt? Är det en helt platt man som haft klänningen före mig? Så kan det vara. Kläderna är ju lånade från Östgötateatern. Vi, Roger och jag, ska ju nämligen ha ett litet intro. Och vi har gått all in.

Intro till vad kanske är bäst att nämna nu. Imorgon, den 28 maj, fyller Linköpings universitet 40 år och det vankas stor personalfest. Ute i universitetsparken – måtte vädergudarna vara med oss! Över 2 000 universitetsanställda har tackat ja. Och inför dessa Roger och jag ska vara värdpar. Introducera rektor, Jonas Gardell (det ska jag göra! Hurra!!), Peter och Mathilda show (och jag som inte kan uttala show på annat sätt än väldigt östgötskt. Ni vet: SCHOOOOOOV) och så vi gå igenom en massa praktiska saker. Hur mycket folk är egentligen 2 000? Jag har spelat fars inför 200. Jag har pratat på event inför typ 200. Nu är det ju bara en liten sketen nolla till. Hur farligt kan det bli?

IMG_1858

Ett trägolv läggs ut i universitetsparken så den fina gräsmattan inte blir förstörd.

IMG_1860

Någon som är van vid lugn och ro tycker att allt hamrande är lite jobbigt. Vänta då tills imorgon! Då är det feeeeest!

Som sagt, ett eget lite intro. Som vi måste kunna utantill, annars blir det liksom väldigt, väldigt dåligt. När vi repade igår framgick det att Roger ALDRIG lärt sig något utantill på det sättet. Va, har han aldrig pluggat till ett prov eller en tenta. Frågan kom upp hur jag gör för att lära mig? Ja, hur gör jag? Jag nöter och nöter, tvingar Mats att läsa mot mig och sedan går jag och pratar det hela tiden. Jag har mött en och annan under mina promenader de senaste dagarna som verkligen måste undra vad jag håller på med. Man kan alltid tänka på, tycker jag, om man möter en människa som i övrigt ser rätt så normal ut men pratar med sig själv – att hen repar manus. Om ni möter mig pratande så är det definitivt det jag gör. Förutom när jag pratar med rösterna i huvudet förstås. J

Morgondagen börjar med ett besök hos frissan. För att göra världen fulaste, men väldigt introanpassade, frisyr. Bara en sådan sak – att gå till frissan för att göra sig skitful. Förlåt Kicki, jag vet att du kommer göra det helt fantastiskt bra. Det är inte det. Men den frillan är INTE snygg. Eller jag är inte snygg i den. Sedan åker jag darrigt in till universitetet för att klockan 11 göra ett soundcheck. Vad ska jag hitta på fram till klockan fem sedan? Jag kan ju liksom inte visa mig någonstans. Jag får sitta och lura i logen helt enkelt. Tillsammans med Jonas…

nervös

Vill ni följa med mig? Jag skulle tycka att det vore så himla skönt att ha er med som ett stöd, för att ge mig råg i ryggen och ett GO, GO, GO. Så jag vågar släppa sargen och ge mig ut med stort självförtroende. Jag kommer att instagramma för universitetets räkning från och med nu så har ni ett Instagramkonto så sök efter Linköpings universitet (linkopings_universitet) eller klicka helt enkelt här (då kommer ni till instagrams webbsida) och följ med på mina turer. Gilla mina inlägg så att jag ser att ni är där! Skriv, om ni vill, uppmuntrande kommentarer. I NEED YOU!

Följ gärna bloggens facebooksida, vi är snart 1000 gillare!

Dela gärna det här inlägget

Idé

Det har inte hänt en massa sedan sist och det har samtidigt hänt massor. Ni vet, jag berättade att jag har fått det stora förtroendet, det roliga och mardrömslika uppdraget att vara konferencier på universitetets personal/40årsfest den 28 maj (förra inlägget kan du läsa här)

Förra veckan träffades jag och min konferencierpartner, Roger, för att diskutera upplägget. Jag hade en idé kring vår performance. Visst,  visst vår roll är att vara ett kitt mellan de olika programpukterna och föra händelserna framåt, hålla tempot, vara energiska, lugna och ta scenen(eventbolagets riktlinjer), kanske inte direkt vara en programpunkt i oss själva. Men kanske en liten? Hur ska vi kunna låta bli? Detta är ju once in a lifetime. 3000 anställda!

Roger tyckte idén var bra och ville gå vidare på den.  Maria, min kollega, som ska hjälpa oss skriva manus, tyckte också idén var bra. Och Maria i sig själv blir kanon. Väl insatt i vad LiU står för, van att skriva spexmanus och förstår till fullo vår konferencierambition – kan det gå fel? Nix. Eller som min chef sa till mig:

”En sak är säker, det här måste blir bra. Det finns inte utrymme för ett misslyckande.”

HURRA!

Nu ska det bara förankras. Eventbolaget har gett sitt go. Idag ska ledningen förhoppningsvis ge sitt.

Sedan sätter vi 100 % fart.

To be continued …

(foto överst: Ewa, som håller i själva festen pekar var scenen ska placeras)

Dela gärna det här inlägget

Slå igenom eller slå i hög?

Jag har antagit en utmaning, en stor en. Jag hade egentligen inte så mycket val annat än att tacka ja. Men jag blev väldigt glad, upprymd och ville förstås bara säga ja. Men så när det första uppståndelsedammet har lagt sig så står man där och tänker oj då. Hur gör jag nu det här?

I måndags hörde nämligen universitets prorektor av sig och frågade om jag tillsammans med en person kunde tänka mig agera konferencier på universitetets stora födelsedagsfest i maj och till vilken alla anställda (4 000) bjuds in? Ett hedersuppdrag, som hon uttryckte det. Och det är det, helt klart. Jag blev jätteglad. Vilket förtroende och vilken utmaning. Plötsligt bleknar det faktum att jag sagt ja till att hålla ett föredrag på Rotary och på Åtvids föreläsningsserie. Det ska också bli kul, men detta var ju ett top notch. Men shit, vad har jag gjort?

Förstås hörde jag genast av mig till den andra personen. Vi måste sätta igång direkt. Det här måste bli toppenbra. Bäst! Jag kommer att ligga sömnlös och fundera på upplägg, oja mig för kläder, håret. Jag måste ringa nu och beställa tid! Det måste bli så himla bra. Bara det faktum att vi ska introducera Jonas Gardell! Jag MÅSTE impa på honom. Och han är ju knappast särskilt lättimpad?  OM han blir det så kanske jag kan få turnera med honom och Mark sedan. Tror ni inte det? De kommer nog att tycka att det är gulligt att ha med sig en tant som pratar östgötska och tror att hon är rolig och ärtig? Sedan kommer förfrågningar och erbjudanden att strömma in: Let’s dance, Fångarna på fortet, På spåret, Stjärnorna på slottet, premiärer och galor. Radio och teve. Världen ligger öppen.

Men än så länge är universitetsparken, platsen för mitt genombrott, i vila, lyckligt omedveten om den uppståndelse som kommer att äga rum om två månader och 20 dagar.

Om det nu blir helt fasansfullt så kan jag i alla fall trösta mig med att då och då skriva om det och låta er hänga med på resan. Om ni vill.

bild (43)

bild (47)

Översta fotot: Jag och Kerstin. Det är inte Kerstin som är min partner den 28 maj.

 

Dela gärna det här inlägget