Kategoriarkiv: Minns ni?

Den hetlevrade Mannersköld

Innan den nuvarande herrgården Adelsnäs uppfördes för ganska exakt hundra år sedan, mellan åren 1917 och 1920, fanns det som ni säkert känner till en äldre herrgård, Näs. Grindstugorna vid parkens entré är det som idag finns kvar av den gamla 1500-talsherrgården. Dess förste innehavare lär ha hetat Esbjörn Torkelsson. Men vi hoppar raskt fram hundafemtio år i tiden och ikläder oss en moderiktig och manlig adelsdräkt. Hur modemedveten unge herr Gustaf Mauritz Mannersköld, som nu bor på Näs vet vi förstås inte. Men vi vet att han i sin ungdom hade vistats en hel del utomlands, bland annat i modets högborg Paris, och vi kan väl leka med tanken att han spatserade omkring i parken iklädd dåtidens parismode. Och så vidare manligt var det kanske inte, adelsmannens kläder vid 1650-talet var påtagligt kvinnligt inspirerade. Högsta mode för männen var vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. ”petticoat breeches”.

petticoat breeches

Den dag vi besöker unge herr Mannersköld har han begravt sin far, Nils Assarsson Mannersköld, i Åtvids gamla kyrka. Så som det anstod mer prominenta personer på den här tiden så begravdes Mannersköld i själva kyrkan.  Nils var 26 år när han efter att med stor framgång ha fört befälet över ett gäng östgötaryttare i Kalmarkriget  blivit adlad. Det var nu han fick namnet Mannersköld. Men nu är han således död och begraven och hans son Gustaf Mauritz återvänder till sitt Näs.

Adelsnäs-1824-Thersaer

Teckning av Adelsnäs gjord av UlrikThersner år 1824

Året är 1655 och nu är det han som är herre på herrgården. En hetlevrad, bullersam och orolig sådan. Kanske till och med en smula galen? Kanske var han redan nu ovän med kyrkoherde Lars Hircinius, men i vilket fall så eskalerar osämjan. När kyrkoherden efter faderns död hade mage att ha synpunkter på Gustaf Mauritz världsliga utsvävningar tände adelsmannen på alla cylindrar. Han slet upp sina kanoner i backen vid Näs, skarpladdade dem och sköt mot prästgården (som förmodligen låg på andra sidan Bysjön). Senare kastade han sig upp på sin häst och red mot kyrkoherdens bostad i full galopp med en humlestång i handen. Väl där krossade han fönsterrutorna med hjälp av stången.

Adelsnäs-gamla-herrgården_zetterling

Den gamla herrgården Adelsnäs. Foto: Augusta Zetterling. År okänt, men Augusta var verksam under andra hälften av 1800-talet)

Men det var inte bara Hircinius som råkade illa ut. Vid ett kyrkobesök vid gamla kyrkan uppfattade Mannersköld att hans stallknekt Lasse trängde sig i kyrkporten. På den här tiden var porten på sydsidan i bruk och innanför porten låg vapenhuset. Mannersköld som precis häktat av sig värja för att lämna den ifrån sig sträckte ut det vassa bladet för att hindra sin tjänare att gå förbi. Lasse genomborrades av värjan och föll död ner. Efter dådet muras kyrkporten igen och har aldrig mer tagits upp. Kyrkoherden sökte upp Mannersköld och uppmanade honom att lämna Åtvid, vilket han faktiskt gör. Och han verkar dessutom ha fått lite skuldkänslor, för innan han beger sig till Bremen lämnar han tio dukater till församlingen. Men skuldkänslorna blev inte långvarigare än att han tar tillbaka pengarna när han återvänder sju år senare.

Detta är således historien om den hetlevrade Mannersköld, hans utfall mot kyrkoherden Hircinius och berättelsen om varför porten på gamla kyrkans sydsida är igenmurad. Sant eller en skröna? Säg den som vet. Porten är igenmurad, det är i alla fall sant och här har Roy Andersson på Brukskultur en del funderingar:

År 1887 revs Åtvids gamla kyrka till ruin. Där finns en ganska detaljerad plan för rivningen gjord av Stora Kyrkans arkitekt Melander och en projektredovisning av brukets byggmästare Carlsson. Ingenstans nämns att man ska ta upp, eller har tagit upp, någon igenmurad ingång. Däremot så har man satt in södra långhusets kyrkport i ingången till koret, som bevarats med ett tak. Har man murat igen ingången från utsidan men behållit träporten på insidan? Osannolikt! Det finns emellertid en alternativ förklaring.

Det fanns ju även en portal på korets sydsida. År 1779 erhöll Kopparverkets ägare Johan Adelswärd patronatsrätten i Åtvids församling och på honom ankom det då att stå för en del av de renoveringar som behövde att göras. Bland annat lät Adelswärd ”planera” Mannersköldska graven. Gravstenen restes mot korets sydvägg och möjligen var det i samband med detta som denna port murades igen och kanske är det så att två olika händelser, Mannerskölds mord och Adelswärds renovering, så småningom har blivit samma?

Beaktat Roys historiska kunskaper och kompeten är det ändå inte en smula roligare att tro att porten faktiskt murades igen efter att Mannersköld stuckitihjäl stackars stallknekten Lasse?

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar HÄR

Berättelsen är skriven med hjälp av Roy Andersson och uppgifter hämtade från internet.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Siri Nilsson

”Jag kommer ihåg när Johan Adelswärd gick till sin första skoldag”

Pigg, alert och med ett aldrig sviktande minne tar hon emot mig för att berätta om sitt liv i Åtvidaberg. Siri Nilsson är imponerande 94 år. I början av året bjöd hon på födelsedagskalas med sju sorters hemmabakade kakor. Siri har alltid tyckt om att baka. En månad senare föll hon olyckligtvis till följd av blodtrycksfall och slog i sitt huvud. Hon hamnade på sjukhus och har allt sedan dess haft problem med yrsel. Kvällar och morgnar kommer personal och tittar till henne, men i övrigt klarar hon sig utmärkt själv.

Det hela började med ett foto från Facits arkiv föreställande ”Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951”. Bilden visade tre unga flickor, en kokerska i vitt förkläde och hätta på huvudet och två serveringsflickor i svarta klänningar med rejäla vita kragar och spetsprydda förkläden. Flickorna som uppenbarligen hade paus från sitt arbete satt med varsin kopp kaffe i en soffa och log mot kameran. Bilden lades ut på ”Stort, smått och lite däremellan” på facebook och det dröjde inte länge innan kommentarerna talade om vilka flickorna på bilden var. Eller i alla fall två av dem. Lilly Bergenroth och Siri Nilsson. Båda hade de kommit till Åtvidaberg på 1940-talet och var goda vänner.

Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951.

Siri föddes i Torpa socken år 1923. Hennes tre år äldre syster Svea gick på Tenhults hushållsskola i Jönköping och så även Siri. En utbildning som syftade till att kunna sköta det egna eller andras hushåll. På schemat stod även skötsel av trädgårdsland och mindre djur. När utbildningen var avslutad fick eleverna ofya förfrågningar från de fina fruarna som sökte hembiträden och så också Siri. Faktiskt flera förfrågningar och hon valde slutligen att gå på intervju på Stora hotellet i Linköping. Där mötte hon friherinnan Ebba Adelswärd från Adelsnäs och hennes lilla dotter Catharina, då fem år.

Året var 1944 när Siri kom till herrgården i Åtvidaberg. Där fanns då åtta till nio i personalen; en kokerska, två köksor, två husor, två barnsköterskor, en betjänt och så jägaren. Siri var en av husorna. Lilly den andra. På den här tiden var hela det stora huset bebott. Liksom de andra i personalen hade Siri ett eget rum på våningen ovanför köket. Under tiden på Adelsnäs fann Siri vänner för livet. Lilly, Margareta och Anna. Hon minns roat incidenten en sommarnatt i barnsköterskans rum.

siri94

”Barnsköterskan hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan i ’Generalens rum’, som hennes rum kallades. På kvällen upptäckte vi att taklampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!”

Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes och nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri minns vilken panik de alla fick och att det slutligen var baron Eriks systerson som räddade situationen genom att fånga fladdermössen i en skokartong.

Som husa fick Siri städa huset och iordningsställa rum inför besök. Och det var gott om besökande gäster på den här tiden. Ofta prominenta gäster. Men de var inte mer än människor, berättar Siri.

”När jag vid ett tillfälle steg in i rummet där prinsessans Sibyllas övernattade så satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Siri minns Johan Adelswärd som bara var sju år när hon kom till Adelsnäs och gick till sin första skoldag. Och hon minns festerna med supéer och uppträdanden av Sickan Carlsson och Jussi Björling.

Fem år och två månader stannade hon vid Adelsnäs. År 1949 träffade hon nämligen  ”Bobby” Nilsson och gifte sig. Bobby var uppvuxen i Åtvidaberg och hade en tjänst på Facit. Han var engagerad i såväl ÅFF som i Åtvidabergs bandylag. Det var på en idrottsmässa på Kopparvallen den 35-årige Bobby träffade den 27-åriga Siri.

siriobobby

Men även om Siri slutade sin tjänst vid Adelsnäs i samband med giftermålet så fick hon förfrågningar om att båda servera och laga mat vid tjänstemiddagar och liknande runt om i Åtvidaberg. Vanligtvis arbetade hon tillsammans med vännen Lilly. Och det är i samband med en sådan middag som fotot som nämns i inledningen är taget.

Siri har trivts bra i Åtvidaberg och har haft många vänner. Vännerna från Adelsnäs gifte sig de också och de umgicks som par allihop.

”Vi var mycket ihop och hade roligt tillsammans.”

Jag reser mig för att hälla upp en påtår kaffe till oss.

”Jag säger som Agnes Olsson, kokerska på Villan” skrattar Siri med en blick på kaffekannan, ”de ska va stattopp, inget pissperr!”

Vill du läsa det förra besöket? Det ägde rum hos Gösta Friström, skogsarbetare.

Dela gärna det här inlägget

En stolt åtvidabergare nationaldagstalar år 2016

Det är september 1923 och Gerhard Johansson skyndar genom skogen i Mormorsgruvan. Hela sitt har han arbetat som skogsarbetare för baroniet och varit plikttrogen och lojal. Men nu lämnar han sitt arbete långt innan arbetsdagen är slut. Han har fått ett bud att han måste komma hem till sitt hem Snatra som ligger där i skogarna mot Mormorsgruvan så snart som möjligt. I Snatra har han, liksom sin far och farfar bott i hela sina liv. Där har de fötts och vuxit upp.

På vägen passerar han stora Snatra där hans far Albin och mor Alma bor. Han kastar en blick mot köksfönstret. Han minns när han var liten pojke och gamla farmor Anna satt där. Farmor som blev över 90 år hade haft svag syn sedan hon var liten flicka och när hon blev gammal var hon helt blind. Hon brukade sitt där vid köksfönstret och oseende titta ut. Gerhard brukade vinka fast han visste att hon inget såg. Hade han inga sysslor att uträtta slog han sig gärna ner vid köksbordet för att höra Anna berätta sina historier och om gruvdriften när den var igång vid Närstad gruvfält och Malmviksgruvan, om gruvarbetarna som levde hela sina liv i mörker och fara, om Mormorsgruvan som med sina 400 meter var den djupaste gruvan av dem alla. Allra mest tyckte han om att höra henne berätta om gruvfrun eller gruvmaja som väsendet också kallades. Hon var syster med skogsfrun och lika nyckfull. I ena stunden hjälpte hon gruvarbetarna att hitta koppar, i nästa stund lurade hon ner dem långt nere i djupet av gruvan och lämnade dem att vilsna irra omkring tills de utmattade dog. Med sina knackningar brukade hon förebåda ras i gruvan.

Gerhard släpper tankarna på farmor Anna och gruvmaja. Han är på väg hem till lilla Snatra, till sin fru Elsa som väntar deras första barn. Elsa som arbetade som piga vid Nedre Holm när han träffade henne, Elsa som har ett barn sedan tidigare som bor hos sin mormor i Korshult. Den 8 september 1923 föds så deras dotter och hon får namnet Gunvor.

Gunvor var min mormor och hon betydde mycket för mig. Mormor som arbetade på Facit och mormor som bodde i lägenheten ovanför oss på Sunnebotorget. Ett Sunnebotorg som då sjöd av liv  med Tobak, OA-Livs, Favör och Konsum. På mormors balkong på tredje våningen satt jag och mina kompisar och fikade och försökte pricka bilhandlarens blanka biltak med mormors jordgubbssaft. Mormor som brukade följa med oss ut till Örn för att bada och fika och mormor som tog med mig på cykeltur genom Håckla, förbi nya kyrkogården till gammelmormor och gammelmorfar som då hade flyttat till Korshult.

Så varför berättar jag den här historien idag? På Sveriges nationaldag. Jo, för att min mormor, min gammelmorfar och det jag lärt om min släkt i Snatra är grunden till min kärlek för Åtvidaberg och i mitt nationaldagstal vill jag hylla min hemort. På de gator vi går på idag har generationer före oss gått. Här har de levt och verkat. Här utspelade sig deras vardagsliv precis som vårt idag. Här har de mött kärlek, vänskap, sorg och hopp i ett Sverige som såg annorlunda ut än idag och i ett Åtvidaberg som åtminstone delvis såg annorlunda ut. Men det var Åtvidaberg.

brunos kort

Foto: Bruno Thornberg

För mig är inte Åtvidaberg bara de personer som bor här idag och de platser och byggnader vi har omkring oss nu. För mig är Åtvidaberg de och det som har funnits. Bandet tillbaka är viktigt och för det bär vi ett ansvar. Ett ansvar att minnas, att förvalta, att bygga vidare och att älska.

Jag tycker om vår lokala historia, jag tycker om att berätta om de människor som en gång levt här. Inte bara om min mormor och gammelmorfar utan om alla. Alla har de en historia att berätta även om den inte behöver vara så dramatisk som Sigrid Rudelius som bodde i Parkvillan på Sjukhusgatan eller Anna Charlotta Hulter som bodde i gamla Värdshuset vid Gamla torget eller Sofia Lovisa Augusta Åberg som tjänade som piga i Storkestorp. Om dessa personer och om platser och byggnader kan ni läsa om på min blogg som heter ”Stort och smått”.

Till bloggen har jag även en facebooksida som heter ”Stort, smått och lite däremellan” med fokus på Åtvid förr och nu. Där lägger jag ut foton på Åtvid som vår första fotograf Augusta Zetterling tagit och bilder av Johan Thorin, Alrik Agerbo och Arne Flink. Dessa foton möts alltid av ett stort gensvar. Men jag lägger även ut små filmer och foton från Åtvid nu. Nuet är också viktigt. Och jag gör det under parollen eller hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid.

Det är nämligen det som är mission. Vi kan klaga över att det inget händer, att våra folkvalda politiker fattar korkade beslut, att ungdomarna får driva omkring utan fritidsgård och simhall. Och, missförstå mig rätt, vi SKA säga ifrån, vi ska strida för ett bättre samhälle för oss, våra barn och de generationer som komma skall. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Och jag tänker vara först på plats om en byggnad som jag håller kär riskerar att rivas! Det är när man sitter hemma och klagar och man förmedlar till alla som vill, och inte vill, höra och inte minst sina barn. Det är när klagandet och gnället blir ens livsluft som jag reagerar.

Är man vuxen och någorlunda driven så kan man ju faktiskt ta sig i kragen och göra något åt det. Och man glömmer dessutom så lätt vad man har. Jag har t ex en son som spelar golf och han har två minuters cykelväg till golfbanan. Säg den storstadsbo som har det. Min dotter har ett stort teater- och musikintresse och har hittat sitt sammanhang i teater Traska, liksom jag själv. Och vi bor 3 mil från Sveriges femte största stad. Det är inte illa!

Det är här vi bor – låt oss vara stolta över det och tala väl om vårt Åtvid. Och de flesta jag möter via min blogg och facebooksida är faktiskt det. Stolta. Det kan jag se på alla gillanden och kommentarer. Kommentarer som kommer från personer som vuxit upp här eller som flyttat härifrån och som frikostigt delar med sig av sina minnen. Och från personer som är nyinflyttade och uppskattar att få veta mer om orten de nu bor på. Att lägga ut en bild från igår och idag och mötas av kommentarer som: där bodde jag på 50-talet, eller där bodde tant Märta och farbror Kalle som jag hälsade på och tyckte så mycket om, eller längre ned på gatan låg en blomsteraffär och innehavaren brukade krusa papper och slå in krukan med. Jag minns hur gott det doftade. Och när gamla barndomsvänner stöter på varandra igen. ”Är det du som bodde där, kommer du ihåg mig?” Det är magiskt. Det är samhörighet när det som är som bäst.

Vi är Åtvid, vi som har vuxit upp här, vi som har flyttat härifrån och de som flyttat hit. Tillsammans utgör vi bandet med de som en gång bott här. Glöm inte det. Sträck på er och var de stolta åtvidabergare som vår ort förtjänar.

brunos kort 2

Foto: Bruno Thornberg

 

Dela gärna det här inlägget

Hej min vän!

Jag vill bara berätta att jag är så glad att vi har träffats så ofta på sista tiden. Två-tre gånger i veckan faktiskt. Inte dåligt eftersom det går lite tid mellan varven. Men även om vi inte ses så där direkt så ser jag dig på avstånd varje dag och jag tycker verkligen att du är bland det absolut finaste jag sett. Jag blir stolt och glad varje gång jag ser dig. Du är hemma för mig, du är Åtvid.

Jag undrar om du minns första gången vi sågs? Du är ju ganska mycket äldre än mig och har träffat väldigt många människor, så jag kan förstå om du inte minns. Men för mig är det ett starkt barndomsminne. Jag var på bio för första gången i mitt liv. Jag och min kompis Helen såg ”Snövit och de sju dvärgarna”. Jag gissar att jag kan ha varit omkring sju år. Jag minns hur det var att sitta i de blå fåtöljerna och hur jag på barns vis inte satt tillbakalutad, som man senare lärde sig, utan var med i filmen med hela kroppen. Jag var helt tagen av den stora vita duken och det som utspelades därpå. Jag och Helen grät floder – det hade jag verkligen inte räknat med att göra!

Tänk vad du har varit med om. Man brukar ju säga ”tänk om väggar kunde tala”. Vad skulle de välja att berätta då? Kanske något om den allra första tiden när du var brukshotell under källarmästare Allard och hans fru. Då hade du en festvåning med danssalong, en stor och en liten matsal, ett kafé och 14 rum. Det dyraste rummet kostade 1.50 per natt (år 1870), för maten fick man betala mellan 37 och 75 öre och för en flaska bayerskt öl 50 öre. Du minns säkert hur mejeriets personal och elever, kuskar, extra polisman och sjukhuspigan kom och åt frukost bestående av sill och potatis tidiga morgnar. Du kanske skulle välja att berätta om ståhejet och festen när Baron Theodor Adelswärd gifte sig med Louise Douglas år 1901. Då arbetade hotellföreståndarinnan fru Moberg så svetten lackade med att laga smörgåsar och dryck till folket på bruket och godset och middag till tjänstemännen. Du såg säkert hur direktör Rudolf Abelin som hade agerat värd under dagens festligheter strängt förmanade en pojke att väcka honom när bröllopsparet anlände på natten. Pojken missade att väcka direktören och du kanske mer hörde än såg utskällningen som han fick dagen efter? (stycket med husets historia baseras på ”Hotell på patriarkaliskt bruk” av Gösta Adelswärd. Foto nedan: Brukshotellet 1920. Foto. Johan E Thorin)

folketshus4

Jag har ju sett dig så ofta att jag kanske inte ser all skönhet längre. Men jag blev glatt påmind av min bästa kompis Cissi när hon besökte dig första gången och var helt hänförd över ditt trappräcke, dörrarna in till salen och väggarna inne i salen. Berömmet och beundran spillde liksom över lite på mig, ja på hela Åtvidaberg. Jag blev så stolt över dig min fina vän som väcker beundran hos människor som rest runt om i världen och sett otroliga byggnader i främmande länder.

Minns du mina andra besök? Skoldanserna när jag gick i grundskolan? Jag tyckte de var spännande, tyckte du? Hur många dansande personer har du inte sett under din tid? På skoldanser, på fester, på danslektioner? Tålmodigt har du låtit alla trampa på ditt trägolv, trötta luta sig mot dina fönsterkarmar och blicka ut mot natten, i nervositet hålla i dina dörrkarmar och kanske vänslas lite grann i skydd av dina mörka vrår? Eller dina öppna välkomnande dörrar till fritidsgården Lyktan där du gav Åtvids alla ungdomar en självklar plats att vara på. Du ska veta att jag känner många som fortfarande pratar om den lyckliga tiden de hängde där. Tyvärr får inte dagens ungdom uppleva samma sak. Fast jag vet att du önskade att det var möjligt.

Under sju år har jag spelat fars hos dig. Jag älskar att vara där. Scenen du upplåter åt oss, logen som vi har haft i gamla Lyktans lokaler och i år i ett litet rum bredvid köket.

folketshus9_tablå eller teaterpjäs uppförs_år okänt

(Foto ovan: Tablå eller teateruppsättning på Folkets hus, 1900-talets början. Foto: Johan E Thorin)

Du allas vår stolthet, vår fina vän. Och jag är så glad att du återigen har en fin fasad och att du har människor som bor under ditt tak dagligen igen. På så sätt har ju cirkeln slutits. Du började din bana som ett bostadshus.

folketshus10_timmerflottning vid hotelldammen_1902

Timmerflottning år 1901. Foto: Johan E Thorin

folketshus6_Singers sykurs_1927

Singers sykurs i Folkets hus 1927. Foto: Johan E Thorin

folkets hus

Foto: Camilla Smedberg

Bild överst: Johan Thorin år 1900

 

Följ gärna bloggens facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Jag är så olycklig

Förra veckan var jag och Roy Andersson på Brukskultur inbjudna till Åtvidabergs föreläsningsförening och berättade om ”Smått och gott ur Åtvidabergs historia”. Jag vill passa på tillfället nu och tacka alla som kom och lyssnade, ni som stannade kvar efteråt för att prata och som efteråt har mejlat och tackat. Det är verkligen mycket roligt. Ikväll håller vi samma föreläsning på ett årsmöte i Åtvidaberg och det ser jag fram mot. Men jag tänkte här idag dela med mig av en av de historier jag berättar, nämligen den om Anna Charlotta Hulter som levde i Åtvidaberg mellan 1864 och 1904. För tänker ni ibland på hur mycket som förmodligen har hänt på de gator vi dagligen passerar? Så många levnadsberättelser, öden  och händelser som utspelats.

Anledningen till att jag vill berätta Annas historia är att den berör mig. Hon begick ett fasansfullt brott och dåtidens dom var hård, liksom dagens. Att Anna gjorde något hemskt är nog alla överens om.  Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför hon gjorde som hon gjorde. Kanske var hon en märklig människa , en lättfotad kvinna och  en hemsk varelse? Men hon levde också i en tid som var betydligt svårare för kvinnor, framför allt fattiga och ensamstående kvinnor till oäkta barn. Hittills i kyrkböckerna från den tiden har jag inte hittat några män med oäkta barn. Fram till 1800-talets mitt var horbrott, dvs att ha umgänge utanför äktenskapet, ett brott. Ville det sig illa blev kvinnan gravid och brottet blev synligt. Just den uppenbara skammen behövde inte mannen vara rädd för. Och vad gjorde man om man blev gravid? Ja, flera berättelser vittnar om hur man på olika sätt försökte, med fara för eget liv, abortera sitt foster eller på annat sätt göra sig av med det efter förlossningen. Fram till 1800-talets mitt kunde en barnamörderska dömas till döden.

Anna är dotter till slaggkörare Carl Johan Hulter som arbetade på Kopparverket och hans hustru Maja Greta. Anna har tre bröder. Den ena brodern dör i hjärnhinneinflammation när Anna är sju år. Fem år senare dör pappan i njurinflammation. Kvar är så mamman, brodern Carl Gustaf som är 18 år och står skriven ”på socknen” (utan arbete och inkomst) och Johan August, 9 år, som är ”liten och klen till växten.”

När Anna blir vuxen, omkring 25 år, flyttar hon till Norrköping där hon får anställning som fabriksarbeterska. Strax dessförinnan får hon en oäkta son, Otto Valentin. Hon flyttar tillbaka till Åtvid från Norrköping inom kort och i husförhörslängden kan vi läsa att Anna är ”Kyrkotagen som Skomak. Otto Leonard Ringholms från Hannäs hustru 4/3 88.” Vad som kan utläsas av detta är att Anna och Otto förmodligen hade beslutat sig för att gifta sig. Men detta giftermål blir aldrig av. Otto Leonard återfinns istället i Värna under rubriken ”kvarstående obefintliga” och ”på socknen”. Anna bor istället hos sin mor som nu är bosatt i Håckla.

Sedan går det 16 år. När vi stöter ihop med Anna och Otto igen bor de på gamla Värdshuset (Roothboden), som sedan Brukshotellet öppnade 1869/70, gjorts om till lägenheter. Året är 1904, Anna är 40 år och gravid. På natten mot den 6 april vaknar Otto av att han hör kvidanden. Han somnar om. När han vaknar på morgonen tittar han efter barnet som han förstår har fötts, hittar det inte och misstänker det värsta. Han frågar sin mor och får svaret: ”Jag är så olycklig.” Otto letar, öppnar en garderobsdörr och hittar där barnet i en balja med vatten. Dränkt. Därefter går 16-årige Otto till sitt arbete.

När han kommer hem på kvällen hittar han sin mor gråtande. Hon ber honom kasta barnet i öppna spisen. Otto gör så och plockar sedan ut de brända delarna och gräver ned dem.

Det går ett par dagar. Har rykten börjat gått på Verksgatan och bland arbetarna på Kopparverket? Viskas det om Anna och magen som inte längre rymmer ett barn? Är det någon som hört barnskrik från lägenheten? Slår Otto ner blicken och vägrar prata? Eller ser han urlakad och skrämd ut? Vågar Anna visa sig ute? Kanske har man slagit larm? Kanske är länsman på väg att utreda vad som hänt? På sjätte dagen väljer Anna att ta sitt liv. Hon gör det med hjälp av fosfor och begravs sedan ”i tysthet”. Kvar finns hennes 16-årige son. Han ställs till svars för det som hänt genom att kallas till tinget. Så rädd han måste ha varit! Några dagar senare kan man i tidningarna läsa att pojken blir frikänd. Man kan nämligen inte bevisa att hans mor dödade det lilla flickebarnet och därmed kan man inte fälla Otto för medhjälp till mord. En kort tid senare emigrerar han till Amerika. Man kan förstå att han behövde fly den lilla bruksorten. För alltid stämplad.

gamla-torget-ca-1900

Gamla torget med värdshuset ca 1900. Fotat av Johan E Thorin.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

Sunnebotorget förtjänar upprättelse!

Det är något väldigt sorgligt med platser som ändras radikalt och förlorar sin forna glans och betydelse. Jag minns när jag började läsa på universitetet. Då, i början av 90-talet, fanns det ett fik i hus D. Det var inte bara ett fik, det var husets puls. Här träffades man före, efter och ibland under lektionerna. Här hittade man sina kursare och andra trevliga människor. Fina, gamla D-fiket. Idag är det nedlagt. Nya väggar är uppsatta. På intet sätt kan man ana att här en gång fanns en dynamisk och livlig mötesplats. I ett hörn står idag ett ensamt dokumentskåp. Inte ens den stora entrédörren till biblioteket finns kvar. Allt är öde, tomt, fult och sorgligt. De som läser här idag vet inte hur fantastiskt D-huset var på sin storhetstid.

Platser ändras, människor ändras. Det är oundvikligt, det är det som är utveckling. Jag växte upp i Höghuset ”på andra sidan järnvägen” och jag minns myllret av folk kring re kommersen som ägde rum på gatuplan. Min mamma handlade mat på OA-Livs, som var den stora affären. På lördagar köpte jag godis på Tobak. Hade jag någon 25-öring kvar kunde jag under veckan springa ner till Favör (som låg i själva Höghuset) och handla i deras automat. Bredvid Favör fanns bilhandlaren och alla hans välpolerade, fina bilar. Jag ryser vid tanken på att jag och mina kompisar försökte pricka bilarna med saft när vi satt och fikade på mormors balkong.

sunnebotorget2

Höghussidan som vetter mot Sunneborget. Här fanns Favör och bilhandlaren

baksidan

På bänkarna satt farbröder och utbytte viktigheter. Överallt var det liv och rörelse. Som jag minns det. Höghuset var ett livfullt hus med många lekande barn som for genom tvättstugan och källaren för att ta sig till stora stenen på baksidan. Skogen genljöd av skratt och rop när den röda rosen jagade den vita. På den tiden när många kvinnor var hemmafruar och barnen gick hem efter skolan kunde en sådan liten stadsdel finnas inom ramen för en liten ort. Nu är allt av naturliga orsaker centraliserat. Nu är skogen bakom Höghuset igenvuxen och öde. Inga barn står och kastar boll på husväggen, inga mammor med papiljotter i håret sitter och pratar, stickar och dricker kaffe vid husets framsida.

Jag vet, det är barndomsminnen och de är speciella. Man blir lätt nostalgisk. Jag brukar tänka på alla stackars äldre som måste sakna så många platser. Så mycket förlorad värld. Förhoppningsvis kompenserad av mycken vunnen värld. Och jag är väl tillräckligt gammal för att önska att Sunnebotorget kunde få upprättelse! Jag vill ha tillbaka mitt sprudlande, glada och roliga barndomstorg. Och jag är tillräckligt gammal för att inse att den världen är för evigt borta. Nu är det annat som gäller. Så jag får istället glädja mig åt att en gång ha levt vid ett torg, i ett höghus, i en egen liten värld på andra sidan järnvägen.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar här

Vill du läsa mer om Sunnebotorget? Läs ”Ett hus för lek”

Dela gärna det här inlägget

Valborg anno 1982

Nu är det en bit kvar till nästa Valborg, men tiden går fort och om en månad är det bara ett halvår kvar. Det är lite svårt att föreställa sig. Fast vädret kan vara ungefär som nu. Det kan vara vår eller regn, blåst och iskallt. Man går huttrande och pliktskyldigt till elden och hoppas vid Gud att barnen nöjer sig med en snabbvisit. Har man riktigt otur snöar det till och med och man skippar allt vad grill, valborgsmässoeld och manskör heter. Annat var det när man var ung. Då kunde vädret möjligen vara en besvärande, men aldrig en förhindrande, faktor.

Visst kommer man ihåg när Valborg innebar partaj? Som man såg fram mot det! Första utefesten för året. Hur många av oss har inte cyklat ut till Näbbetorp, på Valborg eller vid andra tillfällen? Lite lagom vingligt ut mot templet, där man kanske hade ett litet välbehövligt stopp, och så grusvägen ut vid Dalhem. Synen som mötte när man kom fram. Fullt med folk överallt och skratt, stoj, hångel och allehanda flaskor. Snygga rena kläder, kanske till och med vita byxor dum som man var, välstajlat hår och så mascara, puder, ögonskugga och kajal där det skulle vara. Framåt natten hade kanske utstyrseln sjangserat något och man var en skugga av den person som många timmar tidigare hade lämnat hemmet. Men kanske gladare – man hade fått ihop det med killen man suktat efter. Eller kanske ledsnare – killen man hade suktat efter hade fått ihop det med någon annan. Eller så hade man gått igenom samtliga stadier, man hade fått ihop det med killen man hade suktat efter, men så hade han gått vidare till nya erövringar. Eller tvärtom – man hade fått ihop det med killen man suktat efter, men ganska snart upptäckt att det kändes helt fel, det var ju egentligen hans kompis man var intresserad av. Ingen ordning på någonting. Alltid var det någon, företrädesvis tjejer, som tjöt så mascaran sprutade. Skönt att vara vuxen, så strulig är man vanligtvis inte längre.

Jag minns skolavslutningen i nian. Vi satt där i skogen i Näbbetorp lite lagom berusade och jag hade hostande provat en killkompis cigarr. Det var mörkt, behagligt, en känsla av sista natten med gänget och så dök plötsligt en lång, gänglig gestalt upp bland träden. Döm om vår förvåning när en av församlingens präster tillika mångas konfirmationspräst stod där framför oss. I mitt minne bar han sin långa svarta prästkappa och gav ett minst sagt kusligt intryck. Jag kan inte tänka mig att han hade prästkappa på sig egentligen, det måste jag ha diktat ihop i efterhand. Han kände väl att han skulle ta sitt ansvar som vuxen och präst och försöka prata lite förnuft med oss. Ni kan ju tänka er hur bra det gick. Vi blev vansinnigt fnissiga och ställde frågor till honom som vi inte skulle ha vågat ställa annars. Stackarn. Men han blev ändå kvar ganska länge, vill jag minnas, och höll det ena förmanande talet efter det andra innan han lommade iväg till nästa grupp ungdomar.

fp1

Firade man inte Valborg i Näbbetorp så gjorde man det i Parken. Nu skulle jag tycka att det vore outhärdligt att vara där en hel kväll. Samma sak med Näbbetorp. Men det tyckte man ju inte då. Det var tvärtom superkul. Alla span man hade, på killar, kompisar, flirter till höger och vänster, små konspirationer, konkurrenter, vuxna som utmärkte sig på något sätt. Man tröttnade aldrig. Och så kom någon fram med något skumt i en flaska och man fick smaka. Man var aldrig rädd för att flaskan skulle innehålla något som inte var bra. Blev man bara lite lagom yr av det var man nöjd. Sedan var man helt plötsligt mer än lite lagom yr och då försvann timmarna i ett nafs.

fp3

Hur många har inte plankat in i parken via stängslen på baksidan?

Kommer ni ihåg när Europe kom till Parken? Det var i glappet mellan att de inte var helt okända men inte heller megakända (förstås – för då hade de ju inte kommit till Parken). Den kvällen träffade jag Micke, min första pojkvän, och vi var tillsammans jäääättelänge. Åtta månader. En enorm tidsrymd när man är 14 år. Som vuxen hinner man gå på två föräldramöten, lika många utvecklingssamtal, vara fikaansvarig på jobbet, veckohandla 32 gånger och bjuda hem bästa kompisparet på middag en gång. Typ. Det är skillnad på nu och då, helt klart. På gott och på ont.

Som sagt, snart bara ett halvår kvar sedan är vi där igen!

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hi Life!

När jag hade gått klart gymnasiet åkte jag till London för att jobba som au pair under ett år. Man skulle kanske kunna säga att det var en trend att åka utomlands på något sätt och inget jag förmodligen skulle ha valt om jag inte kände att jag måste göra som alla andra. Så efter 2,5 månad blev längtan efter pojkvän, familj och min nya lilla etta allt för stark och jag åkte hem.

bild (15)

Även om tiden jag hade varit borta inte var av astronomiska mått hade tre nya svenska stjärnor hunnit födas. Redan i bilen hem från Göteborg (jag åkte båt till och från England – ett äventyr i sig) såg min då 12-åriga syster till att bekanta mig med samtliga.

De två första var ett sjungande syskonpar med finskt efternamn. Låten med vilken de slagit igenom hette ”Oh mama” och jag pratar förstås om Lili och Susie. Låten spelades så bok11frekvent på radion vid den här tiden att vi hann att lyssna på den ett par gånger på vägen hem. Inte minst för att hemfärden blev lite längre än planerat eftersom mamma missade rätt väg från Göteborg, vilket gjorde att vi hamnade på fel sida sjön och kom till Vara. Där skickades jag in på bensinmack för att fråga efter rätt väg hem och eftersom jag tyckte det var så himla retligt och jag var så himla haj på det engelska språket så låtsades jag att jag inte var svensk och ställde frågan på engelska. Vilket var dumt och fånigt på många sätt, inte minst för att det var svårt att förstå svaret jag fick. På bensinmacken införskaffade jag även ett ex av tidningen Veckorevyn, vars omslag pryddes av förstås Lili och Susie. Och ja, den engelsktalande tjejen köpte en svensk tidning. Så klok redan då.

Jag hann läsa allt om systrarna Päivärinta och begrunda fotona på de rosaplutande, svårmodiga, blonderade och coola tjejerna.

Den tredje stjärnan befann sig i en helt annan, för att inte säga helt egen, galax än de två förstnämnda. Han prydde inga omslag vid tidpunkten och jag fick bygga mig en egen bild av honom när min syster beskrev honom som lätt hysterisk, med klart annorlunda frisyr, kurtolsson_1920 rutig kavaj och gabardinbyxor. Dikten överträffade inte verkligheten visade det sig senare. Den här mannen eller företeelsen hade ett program som hette ”Fådda blommor”. Kameramannen hette Arne och flickan i orkestern Gudrun. Stjärnan hette Kurt Olsson. Kurtan! Han var verkligen en kul nyhet.

Även i självaste Åtvid fanns vid den här tidpunkten en tämligen ny och populär storhet. HI LIFE. Åtvids första renodlade disco. Kära nån så kul det var där! Innan Hi Life öppnade hade man fått dansa och träffas på skoldanser, LYKTAN och så förstås på ”Hela Stallet svänger” (med hjälp av falskt leg när det var nödvändigt).

Det roliga med Stallet var blandningen av äldre och yngre med de äldre därnere körandes hårt till allehanda dansband och de yngre en trappa upp i betydligt mindre, mörkare och varmare rum. Det roliga med Hi Life var att det var ett riktigt disco med cool bar, dansgolv med discokulor och blinkblink-ljus och så fanns här bara ungdomar. Minns ni hur det såg ut på den tiden? Garderob när man äntligen kom in (köerna kunde vara långa) och så toaletter till vänster bakom två bruna dörrar. Här utanför stod folk och hängde, väntade på varandra eller pratade för här var det enda stället man kom någorlunda långt bort från dunkadunkat på dansgolvet. Och så baren till vänster när man kom in i själva discot. Soffor, bord och discogolvet med en bred pelare i mitten och så DJ-båset och scenen.

Under åren kom jag att husera på dansgolvet, i DJ-båset och bakom baren (framför också för den delen). Jag minns särskilt väl den gången jag och Johans kusin Petra hade köpt coola ankellånga svep som var modernt ett tag och svepte omkring med dem på dansgolvet. Jag hade indianpuder i ansiktet vilket skulle skapa en solkysst glittrig look, ljust läppstift som ytterligare kontrast för att framhäva den artificiella brännan, blå mascara, vit kajalpenna vid fransroten och blå kajalpenna utanför fransarna – allt för att få så dramatiska ögon som möjligt. Och så lättuperat hår, stora örhängen och en Lili & Susie-svår-min.

I DJ-båset stod Johan och spelade LP-skivor. Extra häftigt var det när han spelade skivorna han hade köpt när han hälsat på mig i London. Mel & Kim med ”Respectable”, bild (16)M.A.R.S med ”Pump up the volume” och Pseudo Echo med “Funky town”.

När jag kom hem från London fick jag jobba extra i baren och jag minns första kvällen. Helt ensam och med instruktioner uteslutande om hur jag skulle hantera ölpumparna. Det där med att samla in glas och diska mellan varven var inget som nämndes eller för den delen hanns med. Så jag tog helt sonika gamla använda glas och hällde upp ny öl och tänkte att det är väl så man gör. Tills det kom fram en tillräckligt nykter gäst och påpekade att hans glas var använt och skitigt. ”Nej då” svarade jag och när killen lommat iväg sprang jag och frågade Weine hur jag skulle göra. Det visade sig finnas en liten diskmaskin i diskrummet så det var bara att börja proppa in glas för glatta livet.

När jag var i London var jag på ett av dåtiden allra coolaste discon ”Hippodrome” och visst var det fränt med alla våningar och alla DJ:S överallt men vad var det jämfört med Hi Life och senare Gruvan? Så mycket som hänt där och som inte kan nämnas i ett blogginlägg. Synd. Men vill ni dela med er så är ni varmt välkomna!

london-013

”Stort smått och lite däremellan” har en facebooksida – gilla den gärna: Här hittar du den

 

Dela gärna det här inlägget

Alltid försent!

Vi går mot en allt mer digitaliserad och nätbaserad värld. En del säger att tryckta böcker inom kort kommer att vara historia, att vi bara läser e-böcker. Jag kommer att kämpa emot. Jag älskar böcker i fysiskt form. Har jag lånat en bok av någon som visar sig inte bara vara bra utan underbar överväger jag alltid att köpa den för att ha den i min ägo. Tänk att läsa en riktigt bra bok och veta när det är dags att krypa ner under täcket att man ska få läsa igen, umgås med personerna i boken, befinna sig i en annan värld. Sagolikt oavsett genre. En oslagbar känsla.

Jag minns faktiskt den första ”boken” mamma läste för mig. En pixibok som hette ”Ludde kommer alltid försent”. Det var något kittlande med pojken som ”bara skulle” innan han gjorde som mamma sa. Så gick det som det gick! Maten blev kall, liksom koppen med choklad och inte hann han följa med mamma till affären eller prata med pappa i telefon. Jag kunde min Ludde helt utantill.

bok9

Jag var 8 år när jag läste min första egna bok. Jag kommer ihåg hur tjock jag tyckte att ”Babina” var och vilken tid det tog att läsa ut den. Jag förstod inte hela sammanhanget, men uppenbarligen var historien om den lilla cirkushästen tillräckligt bra för att jag skulle ta mig igenom boken. Jag tror till och med att jag läste om den flera gånger.

bok12

Därefter var jag under många år helt såld på hästböcker. Ni vet: ”Britta och Silver”, ”Pysen rider igen”, ”Jill och ridskolan”. Jag levde mig in i de där böckerna och upptäckte, när jag började rida själv, att det fanns en påtaglig lucka mellan dikt och verklighet. Så mysiga som i böckerna var inte ridskolehästarna. Tacka vet jag Pysen. Inga tjuvnyp där inte. Hästar görs sig bäst i tryck, helt klart.

Sedan fick jag den här av mamma:

bok6

och Lotta fick sällskap av Jolly och Kitty. Underbara! Nästa period tror jag började när jag och min familj campade på Bornholm och jag träffade en tjej som var helt tagen av en bok, som jag bara måste läsa. ”Barn 312”. Jag lånade den bara några dagar innan hon skulle åka hem och jag var fast. Herregud, kommer ni ihåg den? Minns ni bokens framsida? Martina. Åh, vad jag ville vara hon fast hon var föräldralös, bodde på ett barnhem och sedan abrupt ryckte bort från sina fosterföräldrar. Vad gjorde väl det när hon hade brunlockigt hår, stora blå ögon och en liten söt mun? Det tog tid innan jag kom över den boken.

Sedan ja, så tog de här över mitt liv för en låååång period framåt:

bok8

Tillsammans med dem slukade man ”Starlet” som, till skillnad mot de här, var i behändigt format:

bok11

bok1

Sedan kom mystiska Agatha Christie, frestande Jackie Collins och den intrigerande Sidney Sheldon. Undrar hur det skulle vara att läsa om dem nu? Förmodligen fullständigt olidligt och därmed vansinnigt. Så synd att förstöra bra minnen. För ett par somrar sedan läste jag dock om en bok som jag läste första gången för typ tjugo år sedan och som gjorde stort intryck. Farligt, men jag tog chansen. Det var Kerstin Fredrikssons ”Simon och ekarna” och den är fortfarande mycket bra.

När man blev äldre så hittade man Minette Walters och det var bara WOW! Fantastisk. Man tyckte att hon förtjänade Nobelpriset, minst.

Avslutningsvis något positivt om utveckling. Talböcker. För de som hellre vill lyssna för att det är mest praktiskt eller de har svårt att läsa så är det kanon. Jag befann mig i bilen för ett par år sedan och hade precis lyssnat klart på Sommar i P1 när Håkan Nessers röst tog över sändningen och mig. Han läste sin novell ”Förrättningen”. Det var magiskt och jag var tagen i dagar efteråt. Vilken historia, vilken röst, vilket språk.

Kvar i minneslådan har jag Ludde. Sorgfria, söta Ludde som aldrig lärde sig, Han var ju så härligt comme si, comme sa. Det är också något att ta efter. För det ordnade sig ju alltid till slut ändå.

bok2

 

Dela gärna det här inlägget

Min gammelmorfars och mitt. Och ditt.

Ibland kunde man se honom komma körandes på väg in till samhället på sin moped. En alldeles speciell typ av moped med ett avlångt genomskinligt stycke hårdplast fastsatt på mopedens framsida, som ett jättevisir som skyddade hela kroppen från väder och vind. På huvudet hade han en glatt lysande orange hjälm. Själv såg han dock tämligen bister ut i sin fokusering på vägen och målet för resan. Vinkade man fick man inte någon vink tillbaka. Om han överhuvudtaget såg något annat än vägen föredrog han förmodligen att hålla händerna på styret. Han skulle in till samhället för att sälja de kålrötter som han hade packat ned i sidoväskorna på mopeden och handla för egen del. Och så kanske stanna för att hälsa på sin dotter, min mormor.

Kvar hemma i Korshult fanns gammelmormor och katterna. Elsa var sjuk och klen när jag var liten. Att hon skulle åka in till Åtvid för att handla var otänkbart. Medan de fortfarande bodde kvar i Snatra vet jag att hon cyklade in till samhället på sin bruna cykel. Min mamma som ibland följde med minns hur lång den vägen kändes när hon var liten, men hur roligt det ändå var att följa med sin mormor in och sälja äggen som hönorna värpt och som Elsa rengjort med ättika.

Samhället måste ha förändrats mycket under de år gammelmorfar kom åkande med sin moped från Korshult. En lummig Järnvägsgata med dubbla alléer byttes ut mot en ny Järnvägsgatangenomfart, hantverkskvarteret med sina praktfulla hus blev så småningom en parkering bakom nya huset på Tilasplan, hus på torget revs och nya byggdes upp. Gamla torget ödelades, vattenspeglar, delar av kanalen och flera konditorier försvann. Kanske tyckte han att det var okej, den nya tiden krävde sitt. Kanske tyckte han att det nya Domushuset var pampigt och tittade på det med stolthet. Men jag misstänker att han inte var så glad åt det nya. Gammelmorfar var ganska konservativ och sträng till sin läggning. Mer om hur det såg ut förr kan du läsa här:

Åtvids centrum förr

Järnvägsgatan förr

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är synd att det gamla revs och det är typiskt att det gjorde det i 60- och 70-talets iver att ge plats åt det nya. Men det fanns förstås en god tanke i det också. Åtvid skulle växa. Jag tror att många idag skulle kunna tänka sig att jämna Domushuset med marken. Det är stort, fult, förstör infarten, är svårt att fylla med innehåll. Men då gör vi ju oss skyldiga till samma sak. Domushuset är också ett kulturarv värt att försvara, liksom vårt funkis Kommunhus och andra mer moderna mjölkbar adelswärdsgatanbyggnader. Sedan kan man ju inte behålla allt om det inte fyller någon funktion, det fattar jag med, men man ska kanske inte vara så snabb att döma gångna tider och de beslut som togs. Utan hoppas och tro att de togs av förnuftiga människor av goda skäl. Och gjorde det inte det så kan vi väl alla fall försöka låta bli att upprepa misstagen.

Man kan vara ledsen över det som inte finns kvar, men att bli bitter, ilsken och neggig är, enligt mitt tycke, bara slöseri med energi. Det som är borta kan vi inte få tillbaka, men vi kan förhindra att det som finns idag försvinner. Av den anledningen ser jag positivt på planerna på ett Kulturcentrum där man kommer att återanvända gamla industrilokaler. För att värna det som finns, det är som är vårt kulturarv, är det viktigt att vi ser det och känner stolthet över det. Det brukar heta att det finns så mycket fint i Åtvidaberg och det låter så töntigt. Men det är faktiskt sant. Öppna ögonen och se. Om du behöver hjälp eller vill heja på så följ gärna ”Stort och smått” via facebook där gamla bilder från ett förgånget Åtvidaberg varvas med bilder från ett Åtvidaberg idag. De sistnämnda får hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid. För även om man av olika anledningar misströstar över de som styr och bestämmer i vår kommun så ska vi inte glömma bort att det inte är de som är Åtvidaberg. Det är vi.

 

 

Dela gärna det här inlägget