Kategoriarkiv: Minns ni?

En hälsning från det förgångna

För en tid sedan fick jag möjlighet ett bläddra i Louise Douglas gamla fotoalbum med foton tagna av den välkände åtvidabergsfotografen Johan E Thorin under främst år  1928. Thorin kom till Åtvidaberg för att Louise Douglas man, friherren Theodor Adelswärd hade gett honom i uppdrag att fotografera gamla boställen, arrendegårdar och torp som hördeLD-album till fideikommisset Adelsnäs. Thorin var egentligen folkskollärare och förenade sitt fotograferande med undervisning på skolorna, bland annat Kammarboskolan och Centralskolan. Vi har Thorin att tacka för så mycket. Förutom bilder på dessa boställen tog han även talrika byggnader, omgivningar och människor i Åtvidaberg. Tack vare Johan E och hans dotter Ingeborg har tillgång till en fantastisk dokumentation av vackra bilder på ett Åtvid som en gång var. Att hans besök vid en gård annonserades i förväg är tydligt. Till vanligheten hör nämligen att hela familjen, högtidligt klädda i sina finaste söndagskläder, står framför huset. Inte helt ovanligt är gårdens stolthet hästen med på kortet.

Min mormor växte upp i lilla Snatra, som ligger mot Mormorsgruvan till. Som namnet indikerar är det ett litet ställe. Här bodde hon med sin far Gerhard och mor Elsa. Ett stycke därifrån fanns stora Snatra, där mormors farmor Anna och farfar Albin bodde. Flera generationer av mina släktingar har bott just här. Snatra har gått i arv från far till son sedan 1700-talet.

Av stora Snatra finns idag inget kvar, möjligen delar av en gammal grund och spår av en trädgård som blott kan anas av den som vet att en sådan har funnits. Lilla Snatra står kvar och tjänar idag som en liten gullig sommarstuga.

Jag kommer så väl ihåg när mormor och jag cyklade ut en dag för länge sedan och tittade på hennes gamla hem. Hon berättade om den öppna spisen invid vilken hennes mamma hade suttit när åskan slog ner i den och hur rädd för åskan Elsa hade förblivit efter det.

snatra5

Det var inte första gången mormor åkte ut till Snatra i vuxen ålder, men jag tror att det var den sista. Och jag tänker nu på hur märkligt det måste ha varit för henne att befinna sig där. Och jag minns att jag ville höra om allt. Hur det såg ut därinne när hon bodde där, hur långt hon hade till skolan i Närstad, om hon hade några vänner att leka med, hur hon sprang upp till Stora Snatra, om hon var mörkrädd i skogen, om de åkte in till Åtvidaberg ibland och hur hon upplevde det.

För några år sedan släktforskade jag en del och blev helt uppslukad av efterforskningen. Jag bar mina gamla, sedan länge döda, släktingar med mig var jag gick. Så en tidig morgon när jag passerade kyrkogården vid Gamla kyrkan höjde jag blicken och tittade ut över gravstenarna. Det som mötte mig fick mig att stå som fallen från skyarna en lång stund:

familjegrav

Hur många gånger har jag inte passerat kyrkogården och inte noterat stenen som fanns precis vid utkanten och nära vägen? Idag, några år senare, har den dessvärre tagits bort, den har helt enkelt blivit för gammal. Vilken tur att jag hann att se den! Där ligger Albin, min mormors farfar, mormors farmor Anna och sönerna Arvid och Rudolf, mormors farbröder! Det kändes minst egendomligt att gå fram och stryka med handen över stenen. Behöver jag säga att jag den dagen missade bussen till mitt jobb i Linköping? Istället ringde jag till mamma. Visste hon om stenen? Nej, hon hade ingen aning om den. En känsla av att jag genom mina efterforskningar och ständiga tankar på mina släktingar nästan hade väckt dem till liv infann sig. Hela sommaren såg jag till att det ständigt fanns färska blommor på graven och när vintern kom pulsade jag mig fram i den knädjupa snön och trampade till en lagom stor yta i snön för att sätta ned ett gravljus. Och jag mindes plötsligt religionsstudierna på universitetet där vi diskuterade vad evigt liv kan betyda. Jag mindes min frustration när en del, opretentiöst och ödmjukt, menade att evigt liv är att leva vidare genom våra barn eller bli jord för nya blommor att växa i eller att bli hågkommen. Ett långt ifrån tillfredsställande svar för mig. Jag sket väl i om jag så blev jord för ett helt nytt träd eller om mina barnbarns barnbarn skulle sitta och berätta gamla osanna skrönor om urmodern Camilla som älskade gammal historia (vilket i och för sig skulle vara sant) och som skrev en blogg (sant) på vilken hon tjänade en förmögenhet (tyvärr helt osant). Jag var intresserad av att hitta bevis för att JAG, ICH, MOI, I skulle leva vidare. Jag ville inte vara för evigt död. De opretentiösa och ödmjuka tittade förvånat på mig. Det där fattade de inte. Det var väl fint att leva vidare genom sina barn och vara jord. NEJ eller ja, det OCKSÅ, men inte BARA. Och så tycker jag fortfarande. Barnsligt eller inte så är jag inte nöjd om jag bara blir jord. Punkt. Förresten är jag inte ensam om mina barnsligheter. Den här frågan har väl ändå gett upphov till sju världsreligioner och ett hundratal eller kanske tusental mindre varianter? Nu, vid stenen på kyrkogården där Albin från Snatra vilar, kunde jag ändå känna att det kändes märkligt på något sätt. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tro att han en dag skulle bli så intensivt tänkt på av sitt barnbarns barnbarn? Att detta barnbarns barnbarn skulle falla på knä vid hans gravsten och nästan gråta av lycka? Nej, det trodde han nog inte och det betyder ju inte att han skulle ha varit nöjd med det han heller. Han hade nog skrikit: Men JAG då? Men för mig kändes som om vi fick kontakt där Albin och jag. En liten hälsning. Han fanns nära.

När jag så stod och bläddrade i Louise Douglas fotoalbum från 1928 hände det igen. I det sista albumet av fyra dök plötsligt ett foto på stora Snatra, det hus jag aldrig har sett, upp. Och efter det ett foto på dess kök.

snatra4

snatra2

Jag bläddrade en gång till och ett helt annat hus dök upp. Jag var upprymd över de två bilderna, men jag kände ändå hur besvikelsen sköljde över mig. Jag hade så gärna sett fler foton. Tänk om de hade ställt sig utanför? Tänk om jag hade fått se Albin? Jag bläddrade en gång till och då! Då stod de där. Jag såg direkt att det var gammelmorfar, fast han var så ung när kortet togs. Min gammelmormor var sjuk, men här står hon ung och stark. Och liten! Bredvid gammelmorfar en stolt och rakryggad man. Albin. Jag hade inte alls tänkt att han skulle se ut så. Jag trodde att han skulle vara liten, kanske lite krokig, sliten. Men nej, tvärtom. Stilig och med pondus står han framför sin gård. Och så längst ut till höger, bredvid gammelmormor en liten flicka i söt klänning, förkläde, strumpor och nätta skor. Ansiktet är suddigt. Hon har inte klarat av att stå still tills Thorin har bränt av sitt kort. Det är min mormor. Fem år gammal.

snatra1

Jag kan inte förklara eller sätta ord på min känsla. För mig blev det en oerhört stark hälsning från det förgångna, från mina rötter.

Av den anledningen är det underbart att Baroniet nu delar med sig av dessa historiska bilder till alla. På Baroniets hemsida, på deras facebooksida(gilla gärna sidan så missar du inga bilder!) och via Instagram läggs varje vecka en ny bild på en gård eller torp inom dåvarande fideikommisset upp. Och via läsarnas kommentarer får vi alla veta mer.

Återigen, tack Johan Emanuel och Ingeborg Thorin. Om ni inte som jag hade hopp om ett evigt liv på riktigt utan tillhörde den blygsamma jord- och hågkomstgruppen så har era förhoppningar infriats. Jag tänker ofta på er och tackar min lyckliga historieintresserade stjärna att ni fanns och dokumenterade Åtvidaberg under en så pass omvälvande period i vår orts historia. Är ni det minsta intresserade av att ta del av foton på Åtvidaberg så är det nu så sagolikt ordnat att det både finns en ny bok om Thorin (Exponerad tid) och, med start nästa onsdag den 1 juli 2015, en utställning (Exponerad plats). Då öppnar Brukskultur dörrarna till Mumslokalen (Åssagården, Bryggaregatan 2) och visar foton ni inte tidigare har sett. Vi ses där!

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Är det bara jag som kallar platsen så?

Jag vet inte när jag förstod att platsen inte heter så på riktigt. Det var en märklig upplevelse. Lika märklig som när jag fick veta att en kollega inte hette Tina utan Görel. När jag väl förstått detta, när vetskapen fått fäste i min disorienterade hjärna, kom nästa oundvikliga tanke som gav mig i det närmaste en nära-döden-upplevelse: tänk om bara är jag och min mamma och syster som kallar platsen så. Tänk om alla vet att Görel heter Görel och undrar vad jag menar när jag kallar henne Tina. Kanske fnissar bakom min rygg: ”Hon tror att Görel heter Tina, hon har ju inte fattat någonting!”. Vi måste framstå som idioter. Hade det verkligen varit frågan om en Tina hade Tina, om hon hade varit en vänligt sinnad själ, kunnat hjälpa mig och säga att du säger fel namn till mig, jag heter Görel, men nu är Tina en plats och platser talar vanligtvis inte. Ni förstår att min tillvaro skakar i sina grundvalar?

Jag ska inte avslöja vad jag, och förmodligen du, kallar denna plats utan jag låter dig fundera över det. Så får vi se hur utbrett det är. Om det är vanligt förekommande, vilket jag innerligt hoppas och tror, så kan man fråga sig om nyinflyttade överhuvudtaget förstår vad vi menar? Om och när de förstår vad det är vi säger så är frågan om de anammar detta och säger som vi?

Som sagt, det är en plats. En plats vi kallar för något. Något ganska underligt egentligen. Nedan kommer platsen att kallas tja … platsen. Platsen rymmer flera andra platser, här kallade miniplatser. En del av dessa miniplatser fanns redan när jag var liten och långt före det. Andra har försvunnit, en del har flyttat och många är nya. Som liten tyckte jag att en del miniplatser var härligare än andra. En del var ganska tråkiga och andra till och med hemska. Men min huvudupplevelse av platsen som helhet, då som nu, är positiv.

En utomordentligt rolig miniplats var den röda brandbilen med skinnklädsel som man ficksandström sitta på när man skulle prova skor. Och så fanns det en miniplats som doftade gott av nya läderbollar. En spännande men läskig miniplats var där jag stod utanför och vaktade xmin lillasyster i barnvagnen medan mamma hämtade sitt pass. En man i uniform gick förbi och av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att tyst (trodde jag) sjunga en sång om hans yrkeskår. När mamma hade hämtat sitt pass kom den uniformerade mannen tillbaka, tittade strängt på mig och undrade vad jag nyss hade sjungit. Först mindes jag inte, det hade ju passerat flera minuter, sedan kom jag på det och blev livrädd. Skulle jag åka i fängelse till följd av enkel sång?

En annan mindre mysig miniplats var platsen där mamma provade kläder och jag otåligt gick upp och försiktigt petade på skyltdockan i fönstret. En opålitlig mannekäng, visade sandeliushuset byggs 1949sig, för jag rörde henne faktiskt nästan inte alls när hon helt sonika bara tippade omkull. Med ett brak. Jag minns att mamma tog mig ganska hårt i armen när vi gick därifrån. En annan plats var där allt som oftast stod en silverblänkande Jaguar utanför och där mannen i brunt vågigt hår höll upp dörren och bockade djupt. Även om man hade stor respekt för den här mannen så gick man gärna in här för att de hade så god mjukglass och himmelska semlor.

Idag finns det ingen skoaffär kvar inne i Getinghuset där man får sitta på en brandbil när man provar skor, polishuset låg på samma ställe som idag (även ramsan ”polis, polis, potatisgris” finns kvar) och klädaffären Continent med sin opålitliga skyltdocka är bortaContinent sedan länge (när skyltdockeepisoden inträffade låg affären där Yunic ligger idag), sandströmshuset (tänk att man fortfarande säger så!) finns kvar men utan Sandström och hans sportprodukter (idag finns här en begravningsbyrå och hårfrissa). Vårt gamla Sandelius konditori har funnits på samma plats i 65 år i år.

Ni har nog kommit på vilken plats jag avser, frågan är om ni vet vad jag och förmodligen resten av Åtvid ofta kallar den?

Bilden i ordning:

Stora torget 1953. Foto: Alrik Agerbo
”Sandströmshuset” 2015. Foto: Camilla Smedberg

Sandeliushuset byggs 1949. Fotograf: okänd
Interiör från Continents klänningsavdelning 1956. Foto: Arne Flink 

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

De där otäcka killarna

Minns ni hur rädd man kunde vara för andra barn, framför allt äldre, när man var liten och hur absurd och irrationell rädslan nu känns? För vad kunde egentligen ha hänt? Förutom att man kunde bli förnedrad, bespottad, trampad på och eventuellt dödad?

Vi som bodde i Höghuset vid Sunnebotorget höll oss av den anledningen på klart behörigt avstånd från demonerna på andra sidan torget. På detta avstånd odlade och underhöll vi bilden av deras farlighet tills den antog i det närmaste omänskliga proportioner. I alla fall gjorde jag det. Men en gång drabbades vi av övermod och smög oss över till andra sidan. Jag och en kompis fick för oss att vi skulle gå över till Höjdvägen och spionera på de farliga killarna med hjälp av en kikare. Med hjälp av kikaren skulle vi ändå kunna upprätthålla ett visst avstånd. Trodde vi. Hur kunde vi komma på en sådan vansinnig idé?

höjdvägen_1953

Höjdvägen 1953, fotograf: Alrik Agerbo

Det måste ha slagit slint i huvet på oss på motsvarande sätt som för William Foster (Michael Douglas) i filmen ”Falling Down” eller för Christer Sjögren när han tävlade i Melodifestivalen med ”I love Europe”. Vi hade aldrig gjort något liknande innan och skulle aldrig komma att göra om det. För givetvis gick det inte bra utan vi blev påkomna och av ren och skär självbevarelsedrift slog jag kikaren i huvudet på en av pojkarna så att blodvite uppstod. Och självklart trodde jag att han dog av det och att jag skulle hamna i fängelse eller i fosterhem. Jag har förvrängda bilder av vad som sedan hände vilket sägs vara en typisk reaktion på en traumatisk upplevelse.

sunnebo1

Sunnebortorget 1978, fotograf: Alrik Agerbo

”Kikarn i huvet-killen” överlevde och kom senare att gå på samma lekis och skola som jag. Vi pratade aldrig om det inträffade. Förmodligen fann han det rådigt att hålla sig på behörigt avstånd från ”Slår kikare i huvet på folk-tjejen”

Otäcka killar fortsatte att existera. Inte minst i skolan. På Långbrottsskolan fanns det några riktiga otäckingar. En av mina äldre kompisar gick i samma klass som en och hon vågade vid några tillfällen inte gå hem från skolan av rädsla för att åka på däng. Det hände att hon fick gå hem tidigare för att hinna hem innan de andra slutade. Som vuxen tycker jag förstås att det låter helt vansinnigt, nog måste väl lärarna kunnat ha hittat andra metoder att få bukt med en osnuten 12-årig kille?

långbrott

Långbrottsskolan 1969, fotograf: Alrik Agerbo

En tid när mamma hade börjat jobba och mormor inte längre var dagmamma fick jag efter skolan gå till frita på Timmergården. Och det vet, eller i alla fall visste, väl alla att i Eksätter bor de riktigt, riktigt livsfarliga? 🙂 Fast killen jag var rädd för på Timmergården var ingen eksätterskille, men livsfarlig ändå. Så pass att jag faktiskt hajar till än idag när jag ser honom. Vid ett tillfälle kom han ifatt mig i backen ned från Eksätter och jag var helt säker på att min sista stund i livet var kommen. Det hände inga konstigheter, förmodligen ville han bara prata lite, kanske tyckte han att det var lite kul att jag var så uppenbart rädd. Jag tackade min lyckliga stjärna när jag kom helskinnad från det mötet.

Men apropå lekis så minns jag också min första stora kärlek. Han som påminde lite om Emil i Lönneberga, som var min egentliga första stora kärlek. Jag gick på lekis vid Sunnebo. Är det någon mer som har gått där? Minns ni de fyrkantiga borden som stod längs ena fönstret, dockvrån, den lilla scenen? Jag minns hur vi lekte på framsidan innan fröken Norma släppte in oss. Och fruktstunden när man fick plocka fram sina medhavda frukt. Förutom den gången när mamma låg på BB och min styvfar, mot bättre vetande, skickade med mig en sockerkakskiva. Då var det kalas och avundsjuka miner. Och min styvfar fick senare information av fröken att sockerkakskivor minsann inte passade på fruktstunden.

lekis

Älskade lekskolan! (Foto är hämtat från Fotoklubbens almanacka 2014, fotograf: Bengt Lundberg)

Min första kärlek alltså. Jag minns hur vi flickor sprang omkring honom, jag var inte precis ensam i min uppvaktning. Men jag var förmodligen den enda som enträget sjöng två frukt/bär-låtar för honom under utomhuslekarna: ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi?” och så: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård, du och jag, wowowow?” Jodå, jag visste minsann hur man skulle … skrämma en kille. Fattar inte att jag inte stämde upp i fruktsång mot gangsterkillen i eksättersbacken? Men det var som sagt svårt att se klart i alla sammanhang, både under hot och kärlek, när man var liten.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Hårdför ledning och spaningsvänlig korridor

Jag kan villigt erkänna att jag inte ser tillbaka på gymnasieåren med glädje. Jag gick i en högpresterande, tjejdominerad och tävlingsinriktad humanistisk klass. Åren präglades av oerhört mycket plugg och en känsla av otillräcklighet. När andra pratar om de roliga gymnasieåren så känner jag inte alls igen mig. Jag minns hellre högstadiet. Det var roliga år!

I sexan var vi ett par stycken som i samband med inträdet på Alléskolan ville passa på att börja i en ny klass och få nya kompisar. En dag fick vi varsin lapp för att skriva ned namnen på dem vi skulle vilja gå i samma klass som. Jag och Annelie skrev så pennan glödde. Och snart var lappen fylld av namn på alla söta och populära killar på Centralskolan som vi kände till. Vi hamnade inte samma klass som någon av de vi önskat men var nöjda ändå. Våra klasskamrater var inte lika nöjda. Det hade dock inget med oss nykomlingar att göra, snarare en gamling. De hade sett fram mot att få nya lärare och framför allt en ny klassföreståndare och så hade deras gamla klassföreståndare från mellanstadiet meddelat att hon bestämt sig för att följa med klassen upp till högstadiet! Men de fick förstås en massa nya lärare också. Och dessa högstadielärare! Inte hade de stor chans att göra ett eget intryck – det tog bara några dagar så hade ryktet föregått dem. Man visste precis hur de var, vilka egenheter de hade och framför allt under vilka öknamn de var mer kända. Ni som gick där på 80-talet vet vilka lärare jag pratar om! Jag har alltid undrat om lärarna var lika bekanta med sina öknamn som vi?

högstadekola påbörjad_2_1964

 Alléskolan börjar byggas 1964 och står klar 1965. Det innebär att den fyller 50 år i år! Foto: Alrik Agerbo

högstadekola påbörjad_1964

högstadekola påbörjad_5__1964

högstadekola påbörjad_4__1964

Minns ni rektor och studierektor! Gud hjälpe, vilken respekt man hade för dem! Undrar om ungdomarna idag har samma respekt för sina rektorer idag? Är det ens önskvärt? Vår rektors främsta uppgift verkar ha varit att ingjuta skräck i eleverna och verka bestraffande. Det fanns ett högtalarsystem i skolan med en högtalare uppsatt i varje klassrum. Mitt under en lektion kunde det knastra till och plötsligt ljöd rektors barska stämma över klassrummet varpå man nästan satt i givakt. Samma känsla var det med morgonsamlingarna i aulan. Man ställde upp på raka led klassvis. Leden inspekterades av klassföreståndare och rektor när han gick förbi och något uppsträckande sades alltid till någon som hade svårt att stå still eller vara tyst. Sedan släpptes vi in och tog plats. Jag kan i ärlighetens namn inte minnas vad som gjordes eller sades på dessa morgonsamlingar mer än att herrarna som utgjorde skolan ledning stod på scenen och att det var, eftersom det var så förbjudet, oerhört svårt att vara tyst och hålla sig för skratt.

Sedan fanns det lärare som hade svårt med sin respektingivande pondus och deras räddning var interntelefonen som hängde framme vid svarta tavlan. I desperation kunde de ringa till rektor som genast kom skyndande och skällde ut den eller de som bråkade. Så hade den läraren förlorat all respekt för resten av vår tid på skolan. Ja, kära nån, när man ser tillbaka på den här tiden framstår det minst sagt barock. Inte undra på att jag undrade över rektorn på S:t Lars skola i Linköping som till det yttre var hälften så lång som rektorn på Alléskolan och som, om man överhuvudtaget såg till honom, skyggt och anonymt smög omkring längs skolans väggar.

Man fick skåp när man började högstadiet, det var också spännande. Vi hade våra gröna skåp längst bort i korridoren vid dörren mot Hemkunskapen. Man visste snart var längs den långa korridoren som andra klasser hade sina skåp och framför allt vilka skåp som tillhörde de snygga killarna. När man skulle gå till matsalen eller aulan fick man gå hela den långa korridoren fram. Jag vet inte om ni har sett Alléskolan idag. Om inte så kan jag berätta att den långa korridoren med väggfasta sittbänkar är borta. Ja, så är det. Puts väck. För mig är korridoren Alléskolans själ och hjärta. Nu är istället byggnaden uppdelad i områden där varje arbetslag har sitt område. Det var säkert inte alls bra med den där korridoren genom vilken man skulle passera och bli betraktad. Var man på något sätt utsatt eller kanske till och med mobbad måste den promenaden ha varit avskyvärd. Men jag minns den med glädje. Här satt ju alla längs väggarna eller passerade så man hade världens möjlighet att spana. Och bli betraktad. Det sades att en kille som hade gått på Alléskolan några år före mig (inga namn nämnda) hade kört in med sin moped på skolan och åkt hela korridoren ner. Numera har jag fått bekräftat att detta verkligen ägde rum!

Har ni foton från er tid på Alléskolan? Lägg gärna upp dem på bloggens facebooksida, det vore superkul att se. Tänk dock på att om det förekommer närbilder på andra personer så måste du ha deras tillstånd att lägga ut fotot. Facebooksidan, som du för övrigt gärna får gilla, hittar du HÄR

Fotot överst är också taget av Alrik Agerbo 1964. I bakgrunden ser man kasernen som revs 1967. För mer historia om kasern, läs här: ”Er tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra köping”

Dela gärna det här inlägget

Kära gamla Långbrottsskolan

Vi bodde i Höghuset och mina kompisar Annelie och Kerstin som var ett år äldre visste förstås precis allt. Men, nu äntligen, äntligen skulle jag också få tillträde. Vägen dit var inte lång. Ut på baksidan av huset, sedan den lilla backen ner till fotbollsplanen/skridskobanan, över planen fram till den asfalterade vägen och så var man i princip framme. Gympasalen på vänster sida, cykelställen och backen ned från Utsikten. En snabb blick på klockan på husväggen för att konstatera att man var i tid och så gick man skolgården fram. Den här dagen i augusti 1975, min första dag i skolan, följde mamma med mig och vi gick vägen fram alla fyra. Annelie och Kerstin babblade på, de hade ju haft sitt första sommarlov och skulle börja tvåan. Tvåan som förstås var mycket svårare än ettan. Det örstod jag väl? För en gångs skull var jag tyst. Det var spännande och lite nervöst och jag gick allvarsamt för första gången i mitt liv in i Långbrottsskolan.

långbrott

En del av mina klasskamrater kände jag, vi hade gått på lekis ihop, men flera var helt nya. Föräldrarna stod längs klassrummets ena vägg och fröken Ann-Cathrine läste upp alla barns namn och kontrollerade att hon hade rätt uppgifter om oss. Det jag minns tydligast av allt den här dagen var att en liten, för mig ny, pojke började gråta för att han inte visste om telefonnumret fröken läste var hans eller inte. Hans pappa kom till undsättning och sa att jo, numret stämde.

Sex år tillbringade jag i den här skolan. Fast vi flyttade till Nygård när jag gick i fyran ville jag självklart gå kvar på Långbrott och jag cyklade varje dag från ena sidan samhället till den andra. Jag har så många minnen från kära, gamla Långbrottsskolan och det känns underligt att skolan inte finns kvar som skola. Den stora bastanta entrén med sina trädörrar där de stora barnen gick i. Vi ettor gick in i dörren längst ned till höger på byggnaden. Man ställde upp sig utanför klassrummet i alfabetiskt ordning på efternamnet och hälsade fröken god morgon. Jag fick alltid stå sist eftersom jag då hade ett efternamn som började på W. Vid ett tillfälle kunde jag länge begrunda frökens, i mitt tycke, konstiga jeans. Byxorna hade ett insytt, flätat skärp baktill. Så när jag kom fram påkallade jag hennes uppmärksamhet, vilket inte var lätt då hon stod och talade med en lärarkollega, och talade om just detta, att hennes byxor var fula. Döm om min förvåning när fröken högröd i ansiktet talade om att så fick man minsann inte säga. Det hjälpte föga att jag förklarade att skärpet faktiskt satt åt fel håll.

Man köade även i källarkorridoren till maten där de stränga respektive gulliga mattanterna väntade och lade upp antingen för mycket eller lagom av maten. Särskilt minns jag med fasa mandelfisken, som var rena terrorrätten. När jag var liten var man tvungen att inte bara smaka allt utan dessutom äta upp det man hade på tallriken. Det spelade ingen roll att man själv inte hade fått bestämma hur mycket man skulle ha. Så, när ingen såg, försökte man smyga ut till bespisningen och hoppades att mattanterna skulle vara i diskrummet så man snabbt kunde kasta den fiskbiten eller potatisbullarna eller vad det nu var i plasthinken.

Tänk alla raster när vi lekte, hoppade hage, hopprep och twist. I träskor. Eller när vi smög på varandra mellan gångarna av nyponrosor. Så galet att ha nyponrosor på en skolgård. Hur många gånger togs man inte sönder frukterna och använde dem som klipulver i någons tröja? Mer än en gång kom vaktmästaren, som då bodde i det lilla huset på skolgården, utfarandes och hejdade oss när vi härjade omkring bland buskarna. När man blev äldre fick man flytta ner till barackerna på andra sidan skolgården. Där kastade man boll mot planken. Men ofta och gärna träffades vi vid ”ställningen” längst ned i hörnet på skolgården.

Jag minns doften av trä och trälim i träslöjden, där jag under stor vånda tillverkade en bil och ett ishockeyspel, och doften av strykjärnsvarmt tyg i syslöjden, där jag under lika stor vånda lärde mig trä symaskinen och sy korsstygn. Och apropå dofter! Doften av nystencilerat papper måste vara utrotad nu? Så gott det luktade! Jag minns också hur pappret med blått tryck fortfarande var varmt när fröken kom från stencileringsrummet.

Och så aulan! Vad vi spelade teater där! Teaterföreställningar som alltid inbegrep ett spöke så att vi fick spela dovt och hemskt på orgeln som stod i ett hörn. Inte helt sällan valde vi att skippa träna på pjäsen för att istället leka mörka leken i aulan. Spännande, förbjudet och vansinnigt roligt!

De lärare man hade när man gick låg-och mellanstadiet kommer man ihåg med skärpa. Kanske för att de är så oerhört betydelsefulla, på gott och ont, och kanske för att man hade sin fröken eller magister i stort sett alla ämnen. Ann-Cathrine förstås, min första fröken. Och Ingrid som vi hade i trean och som blev sjösjuk på klassens utflykt på Kinda kanal och låg på en brits med en hink framför sig. Sedan Anders och Eva. Båda två så duktiga på att läsa högt med inlevelse. Båda uppmuntrade mig att skriva fantasifulla berättelser.

Och så minns jag tydligt, med hela kroppen, den gången vi tjejer i klassen skulle gömma oss för killarna som var på väg tillbaka från gymnastiken. I huvudändan av klasssrummet fanns en upphöjd platå där frökens kateder stod. Katedern var en tung och robust pjäs, gedigen i trä. På katedern hade hon en uppsjö prylar, böcker och pennor i en porslinsmugg. När vi skulle gömma oss kom jag på den briljanta idén att gömma mig under katedern, där stolen stod. Vi var uppspelta, fnittriga och helt upp i varv och jag trycker mig allt längre in. Plötsligt känner jag hur mitt skydd ger vika. Under en bråkdel av en sekund inser jag det ofattbara. Katedern, denna monsterkoloss, välter och rasar ned på golvet med ett brak. Pennor, böcker och papper yr över klassrummet. Det blir helt tyst, mina klasskamrater står som förstenade. En sekund, två. Sedan utbryter det en febril aktivitet. Vi måste ju få upp katedern innan fröken kommer. Vi hjälps åt, men jag ser att flera böcker har gått sönder. Förtvivlad rusar jag ut i korridoren, hellre förekomma än förekommas, rusar gråtande mot fröken som närmar sig i korridoren och förklarar hulkande vad som hänt, hur dum jag varit. Det var hemskt och jag kan fortfarande erinra känslan i ryggen när jag känner katedern försvinna.

När vi hade Eva som klassföreståndare kom den beryktade kampanjen ”En Rökfri Generation” och vi skulle ha en stor manifestation i Sporthallen tillsammans med andra skolor i Åtvidaberg. Eva som helt nyligen själv slutat röka skrev en låt som jag fortfarande kommer ihåg. Den retade för övrigt gallfeber på min styvfar när jag gång efter annan framförde den i bilen där både han och min mamma gladeligen rökte.

”En dag skulle hela familjen åka bil, vi hade väl rullat en sju-åtta mil. Då kände jag plötsligt det osade hett, det var farsan som tänt en cigarett. Jag började må illa, det luktade pest, men farsan märkte inget, han rökte som en häst. Jag viskade till brorsan: jag tror att jag dör och sen sa vi till farsan i kör:

(Ref)

Vi vill andas giftfri luft, att röka det är inte tufft. Så snälla du, ta och fimpa den där, för annars vill vi inte va här.

Bland kompisar i gänget det gäller att slå an, den som vågar röka han visar vad han kan. Man tror att man är vuxen, en kvinna eller man, om man håller en ciggis i sin hand…”

Bilden i inledning är tagen av Arne Flink, 1962.

Följ gärna min facebooksida som du hittar här

Dela gärna det här inlägget

Nätet – äh, det är bara en tillfällig fluga!

När jag tänker tillbaka ungefär tjugo år tillbaka i tiden och min första tid vid Linköping universitet blir jag lite fnissig. Jag läste fristående kurser, historia och religion. I ämnet historia fick man ganska tidigt den fantastiska möjligheten att rota runt i arkiv i syfte att skriva en vetenskaplig uppsats.

Då var det helt naturligt det fascinerande faktum att jag skrev de där uppsatserna för hand med papper och penna för att sedan använda min svärmors gamla skrivmaskin. Jämfört med att skriva på dator var det ett hästjobb. Mycket tid, tipex, tålamod och klipp-klistra krävdes innan alstret var klart! Jag kommer ihåg den eufori jag kände när min svärmor hade investerat i en ny, modern skrivmaskin, som var utrustad med en suddfunktion. Med den kunde maskinen snyggt sudda två rader bak i texten. Det var en innovation och modernitet som tog andan ur mig. Makalöst bra! Funktionen hängde på att man upptäckte sina fel i tid, för mer än två rader bakåt kunde den inte gå. Men då slapp man tipexa och därmed få en knölig yta på vilket den nya bokstaven alltid och utan undantag inte blev rak eller tydlig. Behövde man dessutom tipexa flera gånger hade man snart skapat en liten vit kladdig kulle på pappret där den nya bokstaven hjälpligt placerades. Resultatet blev ännu mer bedrövligt om man inte hade tålamod att vänta tills tipexet var torrt. Då fick man leva med en liten ledsen bokstav på sniskan.

När jag skrev min D-uppsats år 1991 fanns det förstås datorer, men långt ifrån alla hade en. Jag var nöjd med den moderna skrivmaskinen med inbyggd suddfunktion. När jag närmade mig datumet för opposition hade min handledare läst uppsatsen flera gånger och skulle nu ge mig ett slutgiltigt okej att lägga fram den för prövning. Så säger han plötsligt, lite så där i förbifarten och utan att lägga så stor vikt vid det, att ett stycke (han måttade texten med tumme och pekfinger) skulle kunna flyttas till sammanfattningen i slutet av uppsatsen och det skulle bli ännu lite bättre. Jag tittade förbluffad på honom. Var han inte klok? Förstod han vad hans lättvindigt framlagda förslag skulle innebära i timmar framför skrivmaskinen med suddfunktion? Det enda som inte skulle beröras av hans förslag var de fyra första sidorna, allt annat skulle rubbas och därmed behöva skrivas om. Jag tittade på honom, tog mod till mig och sa med gråten i halsen:

”Men då får jag ju skriva om hela uppsatsen.”

”Va?”

Hans förvirring var total. Jag upplyste honom om att jag skrev på skrivmaskin och nu var det han som tittade på mig som om jag inte var klok. Han försäkrade mig snabbt om att jag inte behövde flytta stycket, uppsatsen höll ändå. Men tänk, idag hade jag lätt kunnat markera stycket och flytta det var helst jag ville. Det är gjort på några sekunder.

Men min handledare kan inte ha tyckt att jag var helt tokig för när uppsatsskrivandet var klart erbjöd han mig projektanställning hos honom. Kanske tyckte han att det var lika bra att han tog mig under sina vingars skydd för att ledsaga mig in i den nya tidsåldern? För det var här, på tema Hälsa och samhälle, jag för första gången använde dator. Varje morgon tryckte jag lika fascinerat och andaktsfullt på datorns startknapp och såg operativsystemet MS-DOS sakta komma till liv. Markören blinkade länge på vänster sida på skärmen innan det kom igång. Jag lärde mig göra diagram i ett avancerat program med variabler och siffror hit och dit. Den hårda vägen lärde jag mig att det inte är en bra idé att sätta kom ihåg-lappar på skärmkanten. Klistret från post it-lapparna, tja det bränner fast i värmen från skärmen.

På tidigt 1990-tal gick man inte ut på nätet för att surfa, googla eller för all del facebooka. Jag kommer ihåg att det pratades en del om nätet och att det lät så svårt. Var det som att läsa en tidning på skärmen eller hur funkade det? Jag minns att jag var på väg hem efter en dags arbete när ett radioprogram tog upp det där med internet och surfing. Snabbt stängde jag av för att slippa lyssna på det stressande eländet och sa tröstande till mig själv:

”Det är nog bara en tillfällig fluga det där internetet, det kommer inte att bli något av det så jag behöver inte lära mig det.”

Idag baseras hela mitt arbete nätverk och kommunikationskanaler via internet. Så mycket för den tillfälliga flugan! För våra barn låter tiden före nätet, datorer och mobiltelefoner som stenåldern. Och till viss del kan jag hålla med. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var innan jag kunde googla mig till allt jag behöver veta eller inte kunna nå den jag behöver prata med var jag än befinner mig. Men det är verkligen inte så länge sedan det inte var möjligt och jag är glad att jag kommer ihåg mina stressade tankar på vägen hem från jobbet. Det är häftigt att ha varit med om denna enorma tekniska revolution.

Samma sak var det med mejl. Det fanns inte när jag började jobba för professorn på universitetet men när det kom reagerade jag mer positivt för att inte säga hänfört och besatt. Det var det roligaste som någonsin hade hänt! Fantastiskt! Tyvärr hade jag bara en person jag kunde mejla med, men det räckte. Även om Cissi inte var lika ivrig som jag, så svarade hon snällt på mina mejl som forsade in. När hon inte svarade direkt sprang jag bort till henne och kollade om mitt meddelande hade kommit fram. Idag suckar man tungt när inkorgen är full.

Undrar om den tekniska utvecklingen kommer att fortsätta utvecklas i sådan takt som den gjort de senaste tjugo åren så att mina barn kommer att kunna berätta häpnadsväckande historier om saker de inte kunde göra när de var små? Vad skulle det var i så fall? Tänk att när vi var små kunde vi inte förflytta oss till andra sidan jordklotet bara genom att tänka att vi skulle dit eller tänk på den tiden använde vi små mynt för att betala för varor eller tänk när jag var liten hade vi inte inopererade chips i hjärnan som gav oss all världens access. Den som lever får se. Eller: Tänk när jag var liten trodde man att man skulle dö och inte finnas mer. Haha!

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Till simmis

Vi åkte ofta dit, sommar som vinter, jag och mina kompisar. Med viss regelbundenhet gick man dit med skolan också. Vem minns inte lekarna, doften, värmen och, inte minst, personalen iklädda vita kläder och mjuka vita träskor?

Entrén, vars dörrar var svarta nedtill och hade glas upptill, låg i ena hörnet av den väldiga byggnaden. Cykeln ställdes i cykelstället utanför, nedanför raden av igenimmade fönster. Man tittade alltid upp, kanske sprang det förbi någon man kände där innanför? När man öppnade entrédörren slog värmen emot en och näsan fylldes av den karakteristiska och omisskännliga doften. Doften som efter besöket satt kvar på kroppen och i håret. Kassan var inhyst i en liten glasad hytt och hade man tur fanns det personal på plats. Men oftast fick man vänta en stund innan man kunde betala. Fick man vänta för länge blev man snart otålig och sprang trappan upp till höger för att se om de fanns på plats i den andra inglasade hytten. Här uppe slog värmen emot en med full kraft. Inte lustigt att fönstren som jag nyligen sett utifrån var immiga.

När allt var betalt och klart tog man sin plastpåse och nyckeln i gummibandet och gick trappan upp till vänster om kassan. Damernas och herrarnas. Rader av skåp och krokar. Väggfasta bänkar, väggfasta hårtorkar. Vitt, vitt, vitt.

Då och då gick man hit på skoltid och då kunde man räkna med att det ganska snart kom en kvinnlig personal till tjejernas duschrum och en manlig (fast ibland klagade de över att det kom en kvinnlig) till killarnas och såg till att man duschade innan man tog på de ändamålsenliga kläderna. Svårt och knarrigt var det att få på sig dem på våt hud. Sedan ut i hallen men handduken i handen eftersom man ville ha den torr tills man kom upp, för att sedan sitta och huttra i trappan tills 1) alla i klassen hade kommit och 2) läraren hade talat om vad man skulle göra.

Det paradoxala med den här platsen var att lika härligt och roligt som den var på fritiden lika ångestladdad kunde den vara under grundskoletid. Min största ångest någonsin. För jag kunde inte dyka.

Det var aldrig någon som lärde mig hur man gjorde och med åren blev det liksom försent. Det låter kanske löjligt att det var en stor grej. Men tro mig, det var det. Alla coola tjejer och killar kunde dyka. Alla ocoola tjejer och killar också för den delen. ALLA kunde, utom jag. Trodde jag i alla fall då. Jag vet inte, fullt upptagen som jag var med min egen ångest, om andra kämpade med samma sak. Jag försökte hitta på olika sätt att dölja det, vilket förstås var svårt. Antingen kunde man hoppa i när de andra redan var i och gärna under vattnet – vilket är en omöjlighet med över 20 elever i en klass – eller så kunde man hoppa i snabbt, innan någon var med på det, gärna när de stod bortvända från vattnet – vilket förstås också var en omöjlighet med över 20 elever i klassen. Tänk så mycket huvudbryderi och ångest när det mest självklara och förnuftiga hade vara att säga som det var. Ingen större grej tycker man kanske som vuxen. Men det var det. Jag var duktig på idrott i övrigt och det här var verkligen en stor black om foten. Det var helt omöjligt att erkänna att jag inte kunde, hellre dog jag.

Det fanns grader av ångest. Skulle vi bara gå dit och simma var det ganska okej. Absolut bottenlös ångest uppstod om vi skulle simma längder på tid. Då väntade man på varandra och skulle starta två och två eller en och en från kanten. Det var så jobbigt att jag gruvade mig i veckor innan det var dags och hoppades in i det sista att jag antingen skulle bryta benet dagen innan eller vakna sjuk. Jag kan inte nog understryka hur underbart det var att bli tonåring och få mens och då få den bästa av alla anledningar att slippa vara med i simhallen. Allt, allt, allt var bättre än att behöva stå där vid bassängkanten och inte kunna dyka. Men på morgonen när det var dags och jag inte hade förolyckats, inte blivit sjuk eller fått mens mådde jag illa och var gråtfärdig. Jag kunde bara inte fatta att andra åkte till skolan den här dagen lika sorgfria som dagen innan. För mig var det kris.

Men annars älskade jag att vara i simhallen. När jag var liten gick jag på simskola och jag minns hur jag tidigt på morgonen gick Bergsgatan upp från Höghuset, över bron över järnvägen och så Järnvägsgatan fram till Stallet och simhallen.

järnvägsbron.1971

Vy från järnbvägsbron i början av 1970-talet. Foto: Alrik Agerbo

Jag minns hur jag tog mitt första märke, Baddaren, och hur jag i leken efteråt upptäckte att jag hade tappat mitt märke. Förtvivlat lånade jag simhallens telefon och ringde gråtande hem till mamma, som lugnade mig med att hon skulle hjälpa mig att leta. Det hon inte visste då var att jag hade tappat mitt märke på den stora gräsmattan framför Stallet.

Jag åkte ofta till simhallen med kompisar och lekte där i timmar. Alla var där. Alla söta killar man kände till och många av ens kompisar. Man hoppade från trampolinerna och väntade på att vakten skulle ta bort repet från stora trampolinen. Man lekte tafatt. Simmade under vattnet och kollade vem som kom längst. Tog fram de stora och tunga metallbågarna som ställdes på rad på botten i den grunda avdelningen och så simmade man igenom dem. Man kastade små säckar till varandra som man fick hämta på botten om man missade att fånga dem. Och så fick man skäll från speciellt en i personalen om man gjorde något man inte fick såsom sprang på kanten, gjorde farliga hopp, knuffade en kompis eller tryckte ner någon under vattenytan. Han hade stenkoll och vaktade som en hök.

På sommaren öppnade utomhusbassängen och då var man där. I ur och skur. Gudars så man frös i utomhusomklädningsrummen. ”Klä på dig nu då” kommer jag ihåg att Kerstin manande på mig. ”Du blir ju varm bara du får på dig kläderna!”. Ja, men bara att stå där naken och kränga av sig den blöta baddräkten. Urk!

simhallen

Baksidan av simhallen och Stallet, 1972. Foto: Alrik Agerbo

Och så luciasimmen! Simtävlingar där min moster deltog. Skämthopparna som gjorde livsfarliga hopp från trampolinerna där de snubblade, ramlade på varandra, ställde upp stolar och byggde mänskliga pyramider.

simhall_65

Foto: Alrik Agerbo, 1965

Sedan stunden man väntat på. Takbelysningen släcktes och kvar var det grönaktiga magiska skenet från bassängen. Skenet som kastade skuggor på väggarna. Folk tystnade och så kom hon. Lucia. Jag drömde alltid om att jag en dag skulle få skrida fram längs kanten i vit skrud och levande ljus i håret, bort mot den lilla plastbåten som låg vid ena kortändan i simhallen. Samtidigt var det med skräckblandad förtjusning man iakttog hennes ostadiga steg när hon mödosamt klev ned i den guppande båten krampaktigt hållande i närmaste man. Minsta snedsteg så skulle den högtidliga stämningen förbytas till stämning i stil med stunden för skämthoppen. Men snart satt hon tryggt i båten och så drogs den längs långsidan av ÅSS-simmare. Om man var orolig för att lucia skulle hamna i vattnet så var man, av god anledning, lika spänd att allas vår musiklärare skulle hamna i bassängen när hon snedstegade sig fram längs kanten. Välsminkad, vältuperad, men kanske inte helt nykter.

Foto i inledningen är taget av Alrik Agerbo 1972.

Följ gärna bloggen via facebook där det även läggs ut mycket foton på Åtvid förr. Du hittar den HÄR

Dela gärna det här inlägget

”Vi drog från stan i hundranittio”

Jag gillar, som ni kanske har förstått, historia i allmänhet och lokalhistoria i synnerhet. Jag gillar såväl äldre historia som mer närliggande. Det som hände igår är historia. Åtvids historia, gammal som ny, är fantastisk. Jag har ju dessutom blivit så pass gammal nu att mina nostalgiska känselspröt är väl utvecklade och kultiveras allt mer för var dag som går. Det innebär att jag blir alltmer lokalpatriotisk för var dag som går. Det har jag inget emot. Sedan får man, tycker jag, se upp så den utvecklingen inte går hand i hand med ett alltför konservativt sinnelag. Risken är stor. Det är lätt att tycka att det var så mycket bättre och vackrare förr och alla förändringar av ondo. Det är ju dagens Åtvidaberg vi lever i nu och det är det samhället våra barn kommer att vara nostalgiska över om 30 år.

Med detta sagt vill jag minnas ytterligare en plats som hade stor betydelse för mig som liten och som inte finns på det sätt den en gång gjorde. Platsen finns kvar, men den är naken och bortglömd för de flesta. Dess storhetstid är helt enkelt förbi.

Det är en plats förknippad med värme, sommar och långa, lata, härliga dagar. Den är förknippad med sololja, kaffetermosar, mariekex, filtar, mormors saft, blåa läppar och lek. Inte undra på att man blir nostalgisk då. Jag talar förstår om Örn. The Badplats. För den yngre generationen kan jag berätta att Örn är den sjö man ser när man åker Dalamonbacken ner på väg till Åtvid, man svänger alltså av stora vägen (35:an) till vänster innan man kommer fram till Facit.

örn_1959

För min del är badplatsen starkt förknippad med just Facit – som byggnaden fortfarande och för alltid kommer att heta för oss något äldre. Sega strukturer det där att ändra namn på företag, byggnader, med mera som har starka varumärken. Se bara på Cloetta Center, kommer det någonsin att heta SAAB Arena bland oss som inte arbetar med arenainformation? Och apropå Facit: När jag var liten minns jag att jag hörde talas om att det låg en forntida val under Facit, att man hade hittade den när man gjorde grunden till byggnaden men lät den ligga kvar. I mitt huvud var valen lika lång och stor som själva Facit. Är det någon mer som har hört den historien? Finns det någon sanning i den? Det är ju en fantastisk historia, som gjord för storytelling. Borde användas för att locka turister till Åtvid.

Jag åkte aldrig till Bysjön och badade som liten. Jag visste inte att det badet fanns. Det var Örn som gällde. Här fanns ett stort hopptorn, en kiosk, en lekpark, ett utedass (där det sades att någon snuskgubbe drog undan tunnorna, lade sig på golvet och låg och tittade upp på rumporna som tog plats där ovanför), en flotte och campingplats. På somrarna örn_1974gick jag på Örnresor. Det innebar att man varje morgon tillsammans med sina kompisar hämtades upp av en buss, i mitt fall på sunnebotorget, och kördes ut till Örn. Örnresorna var åtråvärda, det tyckte min 2-åriga lillasyster Lizette också. En morgon när jag skulle springa iväg med min väska flög hon på mig och rev upp ett stort rivmärke på min kind. Ärret efter rivmärket hade jag kvar i många år, som en åminnelse om Örnresorna och ledarna, som man var kär i, smaken av de svettiga leverpastejmackorna, som man åt med god aptit och enkronorna i shortsfickan som lovade löftesrika inköp i kiosken framåt eftermiddagen. Jag minns stockarna i vattnet som delade småbarnsidan från de simkunniga barnens sida och hur hala de var när man ställde sig på dem för att dyka i. Och hur de sjönk när många barn satt på dem. Målet var att trycka ner dem mot botten. På stockarna kunde man sitta med kompisarna hur länge som helst och prata, fnittra och spana på alla andra.

örn_1976

Alla somrar var inte soliga, som man brukar minnas dem. Nej då, jag minns nämligen hur man rusade in i de bruna omklädningsrummen, som hade titthål där pojkarna kikade in på flickorna, när det började regna. Hur man huttrande satt där insvept i handduken och åt sin matsäck och hoppades att tiden skulle gå fort så bussen kom snart. Men var det en fin dag, vilket det förstås oftast var, åkte man ofta ut till Örn med familjen på eftermiddagen också. Jag kommer ihåg hur jag ryckte handduken av Janne när han hade den om kroppen för att klä om till kläder. Hade han inte skrikit i höga sky hade inte alla runt omkring sett honom naken.

örn_1964

Jag minns ett annat tillfälle när jag och min kompis Kerstin skulle simma ut till flotten. Lizette som då kanske var 3-4 år tjatade om att få följa med, vilket förstås var omöjligt eftersom hon inte kunde simma. Kerstin och jag fick ändå lov att simma ut så vi hoppar i och börjar simma. Då hör vi ett plask bakom oss och strax därpå mammas skrik. Jag förstår att det är Lizette som har hoppat i och vänder om. Jag kommer ihåg att trots att jag simmade allt vad jag kunde kom jag ingenstans. Vi ser mamma springa på bryggan och hoppa i vattnet. Med kläder och skor. Mitt starkaste minne av händelsen var mammas träskor som flöt i vattnet. Medan min systers starkaste minne var upptäckten att det var omöjligt att gråta i vattnet.

Man åkte huvudsakligen ut till Örn för att bada, men även för att åka skridskor. Det var väldigt spännande och märkligt att kunna komma ut till hopptornet via skridskor.

skridskorpåörn1

Jag, 5-6 år, åker skridskor på Örn.

När man blev lite äldre cyklade man ut själv. Det var långt, men jag och min bästa kompis Annelie laddade hennes bandspelare med bästa blandbandet och sjöng oss ut till badet. Blandbandet var fyllt med hitlåtar från Kaj Kindvalls ”Poporama”, ”Discorama” och senare ”Tracks” och så Clabbes ”Rakt över disc”. En låt förknippar är ett med vår cykeltur ut till Örn (klicka på länken och tryck sedan på ”tillbakapilen” för att komma tillbaka eller vänta med att klicka tills ni läst klart!):

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=U3KFM_3KTj8

När jag var i yngre tonåren kommer jag ihåg hur man spännande det var när ÅFFs A-lag var ute och badade. Då var man mycket mån om hur det våta håret såg ut, hur man låg på handduken, vad man spelade för musik och hur man såg ut när man gick till och från badet. Då lekte man inte vid stockarna.

Idag har Bysjön ersatt Örn som vårt huvudbad inne i Åtvid. Men jag tycker att jag hör att det inte är så ”fint” att åka dit för att bada och sola. Man ska helst åkt a till andra ställen, till kusten och så. Det är klart att det är roligt att åka till olika ställen, men jag tycker att vi ska vara glada och nyttja det faktum att vi har ett bad mitt i samhället, med lekpark, kiosk, bryggor och flotte. Jag tycker det är fantastisk att musikbåten åker förbi och framför allt tycker jag att det är otroligt roligt att man, när solkanonen smäller, hör ett samstämmigt mummel från samtliga filtar: ”Nu är klockan ett!”

Sedan är det förskräckligt när folk förstör, bryter sig in i kiosken och vandaliserar. Jag förstår om barnfamiljer inte vill åka dit om det flyter omkring ölburkar i vattnet efter gårdagens fest eller kiosken är stängd för att man har slagit sönder en fönsterruta. Självklart ska man nyttja Bysjön på kvällarna också. Det är ju perfekt att ungdomar kan samlas där. Men då ser jag framför mig kvällsbad, grillning, gitarr och sång. Och kanske lite hångel.

(samtliga foton utom det på mig är tagna av Alrik Agerbo mellan 1959 och 1976)

Nu har bloggens facebook snart 700 följare. Följ du också så har du koll på när inlägg läggs ut och du kan ta del av gamla nostalgiska åtvidsfoton. Bloggens facebook.

Dela gärna det här inlägget

Vad ser ni?

ben

Kanske ser du vad är på bilden, men kan du lista ut sammanhanget? Bild för bild ska jag låta fotot växa fram, så bläddra sakta nedåt om du vill vara med och gissa!

Blir det lättare om du ser den här delen av bilden?

ben2

Inte? Nej, jag förstod nästan det. Vi tittar på ytterligare ett fragment av bilden:

ben3

🙂 Vi tar en bit till:

ben4

Nu kanske? Något bekant ansikte? Men var i hela världen är det?

ben6

Ja det är frågan. Men det ser bekant ut, eller hur? Eller så är det superenkelt nu.

ben5

Det här har du sett förut. Bilden är från 1970-talet och det här företaget stod starkt bakom våra allsvenska hjältar:

ben7

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Från Jambas till Momangen

Ett tillkännagivande: när jag några gånger har åkt genom Åtvid lite senare på kvällen, typ vid 11-12, har jag sett tjejer (och killar) som jag känner igen och vet att de är i yngre tonåren ”dra omkring” och jag har förfasat mig: att de får vara ute så sent en vardagskväll och dessutom röker de!

Men vadan detta? När blev jag en medelålders präktig moralkärring? Vem ”drog runt” själv, i yngre tonåren, runt på gatorna i Åtvid? Möjligen inte på vardagskvällar för då spelade jag handboll eller satt pliktskyldigt och läste mina läxor, men på helgerna. Att man drog runt då och nu är ju inte så konstigt, vad annars fanns och finns det att göra? På vår tid fanns det ju faktiskt en fritidsgård som jag dock oftast valde bort till förmån för gatorna. Och vi hade the time of our life, Annelie och jag. Fast vi rökte inte. Det vidhåller jag fortfarande vara en förkastlig och livsförkortande sak att göra.

Hur långt man gick på en utekväll kan man bara sia om. Vi pratar mil. Hade vi tur kom det så småningom en raggarbil (allra helst en Impala) eller möjligen en Volvo eller en gammal hederlig Amazon och vi fick åka med. Det var det sistnämnda som var målet. Sitta i en bil, prata skit, lyssna på raggarmusik, skratta mycket och glida förbi alla andra som var ute i samma ärende. Gissa om man då blev lite putt när några andra tjejer redan satt i bilen när den åkte förbi oss! Och tänk att vi små flickor, varav åtminstone en sedermera moraliserar över dagens cykelburna ungdom, åkte med dessa äldre killar i deras bilar! Annelie och jag hade varsin likadan jeansjacka (Rocky inköpta på H&M) med ett påsytt Pontiac-märke på ena ärmen.

Vi började vanligtvis kvällen hemma hos Annelie, som bodde bortom Långbrottsskolan och så gick vi vanligtvis till gatuköket Momangen, på parkeringen under bron framför stationen, där Tobbas gatukök låg tidigare. På den här tiden fanns det ingen rondell framför stationen utan det var bara en vanlig korsning, som så småningom fick Åtvids första och enda rödljus (om man bortser från den vid Facit som var igång kl 7 och kl 16 när facitarbetarna åker till och från jobbet). Över järnvägsspåret fanns den gamla gröna bron och vid vägen, nedanför stationen till höger, bort mot Sunnebo låg GULF-macken. Ännu längre tillbaka fanns det en kiosk på stationshusets högra sida som man kunde åka ända fram till med bilen. Dit åkte mamma och jag ibland i hennes röda bubbla för att köpa mintchoklad förpackad i silver- och blåfärgad stanniol. Det var för övrigt på den tiden när man inte behövde ha säkerhetsbälten i bilen, vilket medförde att jag oftast låg i min favoritplats det lilla hålet (gjort för bagage antar jag) bakom baksätet i huvudhöjd med detsamma. Tämligen livsfarligt. Men det var mycket som gjordes på den tiden, vi pratar början och mitten av 70-talet, som inte görs nu eller åtminstone inte i samma utsträckning. Föräldrar rökte till exempel hejdlöst i bilen.

På Momangen kunde man hänga ett tag, inne eller ute, alltid träffade man någon. Senare järnvägsgatan_1979på kvällen köpte man sig eventuellt en pommestallrik med ketchup här. Sedan gick vi Järnvägsgatan, själva huvudgatan, upp. Förmodligen stod redan nu några bilar tätt ihop på ICA-parkeringen. Kanske blinkade några lysen när vi passerade. Vi fortsatte, ivrigt diskuterande vilka bilar som hade stått där och vilka som möjligen hade kunnat sitta i dem och därmed utfört blinkningen. Medan vi gick passerade raggarbilar sakta, sakta och kanske kunde en välbekant figur med slickat hår och armbågen nonchalant i den nedvevade rutan nicka lite avmätt coolt mot oss. Stannade de inte blev vi förstås grymt besvikna men fortsatte till Majorens Ringköp (där Yuniq ligger) och köpte enkronas-tuggummi: Bugg i lakrits- och jordgubbssmak så då var förpackade som små kola, Jenka, Shake, Funny, Dance och min absoluta favorit: Chock. Med jeansjackefickorna fyllda fortsatte vi vår vandring genom åtvidskvällen och natten.

Sent omsider hamnade vi ute på Jambas (namnet är en ihopsättning av ägarfamiljens medlemmars förstabokstav) i Fågelsången. På en kväll kunde vi säkert gå fem gånger mellan Jambas och Momangen. Om det räckte. Och på de olika ställena vi kom till så pratade vi med folk, blev tutade och blinkade på. Mycket skratt, fniss och skvaller blev det på en kväll.

Om jag sov över hos Annelie avslutades kvällen inte helt ovanligt med varsin kartonghalva tresmaksglass; jordgubbar, päron och vanilj. Vi skar helt sonika halvliterspaketet i två lika stora delar och åt rakt ur kartonghalvan.

En del kvällar bjöd på överraskningar i form av en åktur till Vallonen i Överum eller fest i någon lokal någonstans, men vanligtvis höll vi till Åtvid. Det är klart att jag tänker att dagens ungdom omöjligt kan ha lika roligt som vi hade då. Men det är klart att de har. Det hoppas jag verkligen!

Foto överst: Järnvägsbron 1971 (på min tid fanns inte den gula kiosken) taget av Alrik Agerbo. Foto på Järnvägsgatan är från 1979 och även det taget av Alrik Agerbo.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget