Kategoriarkiv: Okategoriserade

En stolt åtvidabergare nationaldagstalar år 2016

Det är september 1923 och Gerhard Johansson skyndar genom skogen i Mormorsgruvan. Hela sitt har han arbetat som skogsarbetare för baroniet och varit plikttrogen och lojal. Men nu lämnar han sitt arbete långt innan arbetsdagen är slut. Han har fått ett bud att han måste komma hem till sitt hem Snatra som ligger där i skogarna mot Mormorsgruvan så snart som möjligt. I Snatra har han, liksom sin far och farfar bott i hela sina liv. Där har de fötts och vuxit upp.

På vägen passerar han stora Snatra där hans far Albin och mor Alma bor. Han kastar en blick mot köksfönstret. Han minns när han var liten pojke och gamla farmor Anna satt där. Farmor som blev över 90 år hade haft svag syn sedan hon var liten flicka och när hon blev gammal var hon helt blind. Hon brukade sitt där vid köksfönstret och oseende titta ut. Gerhard brukade vinka fast han visste att hon inget såg. Hade han inga sysslor att uträtta slog han sig gärna ner vid köksbordet för att höra Anna berätta sina historier och om gruvdriften när den var igång vid Närstad gruvfält och Malmviksgruvan, om gruvarbetarna som levde hela sina liv i mörker och fara, om Mormorsgruvan som med sina 400 meter var den djupaste gruvan av dem alla. Allra mest tyckte han om att höra henne berätta om gruvfrun eller gruvmaja som väsendet också kallades. Hon var syster med skogsfrun och lika nyckfull. I ena stunden hjälpte hon gruvarbetarna att hitta koppar, i nästa stund lurade hon ner dem långt nere i djupet av gruvan och lämnade dem att vilsna irra omkring tills de utmattade dog. Med sina knackningar brukade hon förebåda ras i gruvan.

Gerhard släpper tankarna på farmor Anna och gruvmaja. Han är på väg hem till lilla Snatra, till sin fru Elsa som väntar deras första barn. Elsa som arbetade som piga vid Nedre Holm när han träffade henne, Elsa som har ett barn sedan tidigare som bor hos sin mormor i Korshult. Den 8 september 1923 föds så deras dotter och hon får namnet Gunvor.

Gunvor var min mormor och hon betydde mycket för mig. Mormor som arbetade på Facit och mormor som bodde i lägenheten ovanför oss på Sunnebotorget. Ett Sunnebotorg som då sjöd av liv  med Tobak, OA-Livs, Favör och Konsum. På mormors balkong på tredje våningen satt jag och mina kompisar och fikade och försökte pricka bilhandlarens blanka biltak med mormors jordgubbssaft. Mormor som brukade följa med oss ut till Örn för att bada och fika och mormor som tog med mig på cykeltur genom Håckla, förbi nya kyrkogården till gammelmormor och gammelmorfar som då hade flyttat till Korshult.

Så varför berättar jag den här historien idag? På Sveriges nationaldag. Jo, för att min mormor, min gammelmorfar och det jag lärt om min släkt i Snatra är grunden till min kärlek för Åtvidaberg och i mitt nationaldagstal vill jag hylla min hemort. På de gator vi går på idag har generationer före oss gått. Här har de levt och verkat. Här utspelade sig deras vardagsliv precis som vårt idag. Här har de mött kärlek, vänskap, sorg och hopp i ett Sverige som såg annorlunda ut än idag och i ett Åtvidaberg som åtminstone delvis såg annorlunda ut. Men det var Åtvidaberg.

brunos kort

Foto: Bruno Thornberg

För mig är inte Åtvidaberg bara de personer som bor här idag och de platser och byggnader vi har omkring oss nu. För mig är Åtvidaberg de och det som har funnits. Bandet tillbaka är viktigt och för det bär vi ett ansvar. Ett ansvar att minnas, att förvalta, att bygga vidare och att älska.

Jag tycker om vår lokala historia, jag tycker om att berätta om de människor som en gång levt här. Inte bara om min mormor och gammelmorfar utan om alla. Alla har de en historia att berätta även om den inte behöver vara så dramatisk som Sigrid Rudelius som bodde i Parkvillan på Sjukhusgatan eller Anna Charlotta Hulter som bodde i gamla Värdshuset vid Gamla torget eller Sofia Lovisa Augusta Åberg som tjänade som piga i Storkestorp. Om dessa personer och om platser och byggnader kan ni läsa om på min blogg som heter ”Stort och smått”.

Till bloggen har jag även en facebooksida som heter ”Stort, smått och lite däremellan” med fokus på Åtvid förr och nu. Där lägger jag ut foton på Åtvid som vår första fotograf Augusta Zetterling tagit och bilder av Johan Thorin, Alrik Agerbo och Arne Flink. Dessa foton möts alltid av ett stort gensvar. Men jag lägger även ut små filmer och foton från Åtvid nu. Nuet är också viktigt. Och jag gör det under parollen eller hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid.

Det är nämligen det som är mission. Vi kan klaga över att det inget händer, att våra folkvalda politiker fattar korkade beslut, att ungdomarna får driva omkring utan fritidsgård och simhall. Och, missförstå mig rätt, vi SKA säga ifrån, vi ska strida för ett bättre samhälle för oss, våra barn och de generationer som komma skall. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Och jag tänker vara först på plats om en byggnad som jag håller kär riskerar att rivas! Det är när man sitter hemma och klagar och man förmedlar till alla som vill, och inte vill, höra och inte minst sina barn. Det är när klagandet och gnället blir ens livsluft som jag reagerar.

Är man vuxen och någorlunda driven så kan man ju faktiskt ta sig i kragen och göra något åt det. Och man glömmer dessutom så lätt vad man har. Jag har t ex en son som spelar golf och han har två minuters cykelväg till golfbanan. Säg den storstadsbo som har det. Min dotter har ett stort teater- och musikintresse och har hittat sitt sammanhang i teater Traska, liksom jag själv. Och vi bor 3 mil från Sveriges femte största stad. Det är inte illa!

Det är här vi bor – låt oss vara stolta över det och tala väl om vårt Åtvid. Och de flesta jag möter via min blogg och facebooksida är faktiskt det. Stolta. Det kan jag se på alla gillanden och kommentarer. Kommentarer som kommer från personer som vuxit upp här eller som flyttat härifrån och som frikostigt delar med sig av sina minnen. Och från personer som är nyinflyttade och uppskattar att få veta mer om orten de nu bor på. Att lägga ut en bild från igår och idag och mötas av kommentarer som: där bodde jag på 50-talet, eller där bodde tant Märta och farbror Kalle som jag hälsade på och tyckte så mycket om, eller längre ned på gatan låg en blomsteraffär och innehavaren brukade krusa papper och slå in krukan med. Jag minns hur gott det doftade. Och när gamla barndomsvänner stöter på varandra igen. ”Är det du som bodde där, kommer du ihåg mig?” Det är magiskt. Det är samhörighet när det som är som bäst.

Vi är Åtvid, vi som har vuxit upp här, vi som har flyttat härifrån och de som flyttat hit. Tillsammans utgör vi bandet med de som en gång bott här. Glöm inte det. Sträck på er och var de stolta åtvidabergare som vår ort förtjänar.

brunos kort 2

Foto: Bruno Thornberg

 

Dela gärna det här inlägget

Life is like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get

Jag vet att jag har en tendens att oja mig över saker som inte går att göra något åt och jag jobbar på att försöka lära mig att skaka av mig och gå vidare (det går så där). Men så finns det helt klart vissa saker som är svårare att glömma än andra.

På mitt förra jobb på LiU delade den enhet jag jobbade på fika- och lunchrum med andra enheter. På en av dessa andra enheter arbetade några visserligen trevliga, men ganska bestämda äldre kvinnor. En dag när jag kom lite senare till jobbet fick jag höra att det hade bjudits på en fantastisk tårta till förmiddagskaffet och att det faktiskt fanns en liten bit kvar i kylskåpet. Glad i hågen hastade jag bort till fikarummet, öppnade kylskåpet och jo, där stod en tallrik med en lagom stor tårtbit. Den såg helt gudomlig ut. Det ska tilläggas att det var en regel att icke namngivna läckerheter i kylskåpet eller på bänken var allmänt gods. För oss som delade fikarummet alltså. Naturligtvis rörde man inte varandras matlådor eller dylikt.

Jag kommer ihåg var i fikarummet jag satt, hur god tårtan var och hur jag precis skedat in sista biten när den mest bestämda (i det närmaste skräckinjagande) enhetsdamen (faktiskt väldigt lik Fridolfs Selma) kom inmarscherande med en annan kvinna efter sig. Det ska tilläggas att den sistnämnda damen inte alls var skräckinjagande utan tvärtom oerhört gullig och omtänksam.

”Jag sparade en bit av min sommartårta till dig!”

Sa den skräckinjagande kvinnan. Jag kände hur den sista tuggan sommartårta hejdade sig i sin färd ned till resten av tårtan och med en häftig handbromsvändning satte full gas upp och ut. Panikslaget insåg jag vad jag just gjort: moffat i mig en tårtbit som kärleksfullt hade sparats till någon annan. Jag såg enhetskvinnan med en stolt ”min sommartårta – min” sträcka sig efter handtaget till kylskåpet och på en tiondels sekund funderade jag över mina alternativ:

  1. Fly ut ur rummet! En snabb blick på tallriken och dessertskeden – de skulle kunna avslöja mig.
  2. Låtsas som ingenting? Till och med kanske spela med i kvinnornas upprördhet över VEM KAN HA TAGIT SOMMARTÅRTEBITEN? Nej, det klarade jag inte.
  3. Säga sanningen och framstå som den idiot jag var? Ja, fanns det några alternativ?

Tänk så hemskt det var! Jag skulle behöva:

  1. Tala om vad jag gjort
  2. Se den stolta och skräckinjagande kvinnan först bli arg på mig, sedan besviken över att inte kunna bjuda sin kollega på tårtan och slutligen i vämjelse inse att jag respektlöst vräkt i mig tårtan och förmodligen inte alls njutit av den på tillbörligt sätt.
  3. Se den gulliga och omtänksamma kvinnan först bli lite ledsen, sedan snabbt dölja det för att försäkra mig om att det absolut inte gjorde någonting för att nästa sekund inse att hon inför enhetskvinnan ändå måste visa besvikelse.
  4. Skämmas för det inträffade i hundra år och i alla lägen undvika att möta kvinnorna i korridoren och sedan oja mig över det resten av livet.

Som tur är så jag är inte utrustad med fulländad split vision så jag kunde inte ta in båda kvinnornas reaktioner och sinnesstämningar när jag sa sanningen. Det var chockartat för oss alla. Jag fick tunnelseende och utomkroppslig upplevelse på en och samma gång. Hur det hela gick sedan vet jag inte. Traumat har gett mig minnesluckor. Men det hela slutade i alla fall med att jag några veckor senare bjöd båda kvinnorna på fika på ett närbeläget fik.

I samma hus, men några år tidigare då jag var helt purfärsk på enheten, kunde man i kylen i respektabelt väntrum köpa småkakor för 1 till 2 kronor styck (beroende på kakans storlek, innehåll och utförande). När jag vid ett sällsynt tillfälle skulle kosta på mig en kaka eller två så bar det sig inte bättre än att jag köpte de sista kakorna i burken.

Ni vet, jag tänkte unna mig två och det fanns fem kvar varpå jag tänkte: ”Äh, vad i hundan?” och köpte rubbet. Sedan stängde jag locket till kakburken och kylskåpet och började gå därifrån när insikten slog mig: ”Näe, nu gör jag sådär som alla gör och som man blir så arg på – lämna en tom burk.” Så nej, så kunde vi ju inte ha det. Alltså gick jag tillbaka och slängde handlingskraftigt den tomma burken i papperskorgen (det här är så länge sedan att sophantering inte var uppfunnen). Glad för mina kakor och nöjd med min prestation gick jag tillbaka till mitt kontor och hann jobba ett tag, äta upp alla kakorna (tog inte sådan tid, de var pyttesmå men kostade ändå 2 kronor styck) när ett mejl från en annan kvinna från en annan enhet (alla dessa kvinnor på andra enheter) damp ned med en klart ilsken ton i ämnesraden:

”Vem har tagit kakburken från väntrummet?”

Nu kan man tycka att kvinnan borde ha haft mer kvalificerade arbetsuppgifter och göromål än att plita ned ett sådant mejl och mejla till ALLA I HUSET. Tunnelseende och utomkroppslig upplevelse igen. Jag sprang bort till respektabla väntrummet, kastade mig över papperskorgen och aldrig, vare sig före eller efter, har jag förbannat lokalvårdarna för deras nit. Jag for runt i huset på jakt efter lokalvårdarna men de var som uppslukade. Så det var bara att krypa till korset den här gången också och medge att det var jag som hade kastat burken. En burk, fick jag veta, som inte var en burk vilken som helst (fast den såg väldigt ordinär ut i genomskinlig plats) utan en burk utrustad med ett lock i världsklass genom vilken burken hade fått position the one and only burk i det respektabla väntrummets kylskåp.

Så vad är sensmoralen här? Ge hundan i att äta sötsaker som inte hundraprocentigt är dina eller att misstag ibland, om rimlig tid har gått, kan bli en rolig story?

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Precis som du, precis som jag

Jag sitter på tåget från Stansted flygplats till Liverpool Street Station och utanför fönstren passerar vi enstaka hus och gårdar. Lite tvätt hänger på tork utanför ett hus, en katt smyger omkring i det vissna gräset och lite rök letar sig trevande ut ur en skorsten. Annars är allt öde och stilla. Inte så konstigt, det är ju en vanlig tisdag och människorna som bor i husen är på jobbet och i skolan. Lever sina liv.

Undrar var de jobbar? Inne i London eller någon annanstans? Har de fysiskt ansträngande jobb så de är helt slut när de kommer hem eller tillbringar de sina dagar på kontor? Bor det familjer i husen? Kanske tonårsbarn eller små barn? Lever de lyckliga liv? I något hus bor det förmodligen pensionärer som är hemma och eldar i sin panna som skapar en trevande rökslinga från skorstenen. Kanske sitter det äldre paret i detta nu i varsin engelsk öronlappsfåtölj, dricker te, samtalar eller läser tidningen? Kanske ringer telefonen, mannen reser sig och kvinnan hör på hans röst att det är den vuxna sonen som ringer. Hon blir orolig, kommer han och hans lilla familj inte hem till helgen som planerat?

Tänk att det inne i alla dessa hus bor människor som jag aldrig träffat, som jag aldrig kommer att träffa och som inte vet att jag finns och aldrig kommer att veta att jag finns. Eller att du finns. I alla hus finns människor som lever sina liv. Tänker, känner, pysslar i hemmet, arbetar, älskar och sörjer. Precis som jag. Precis som du.

När tåget saktar ner vid en station kan jag iaktta husen en längre stund. Gårdarna och husen har bytts ut till klassiska engelska radhus. Ett hus ser påtagligt ledset och dystert ut. En takränna hänger på sned längs sidan, persiennen på övervåningens fönster har gått sönder och färgen på ytterdörren har flagnat. På garageuppfarten ligger svarta sopsäckar. De har uppenbarligen legat där ett bra tag, en har gått sönder och blottar sitt innanmäte. Hela huset utstrålar missnöjdhet och jag tycker att det blänger avundsjukt på grannhuset som verkar ha en mer dedikerad ägare som älskar sitt hus och vill att det ska må bra och vara vackert. I krukor vid det älskade husets entré prunkar fortfarande färgglada blommor fast vi kommit en bra bit in på hösten, fasaden är nymålad och trädgården ompysslad. Bakom gardinerna skymtar jag en liten katt som välmående sträcker på sig när en hand smeker dess huvud. Visst får man en bild av hur människorna som bor i vardera hus är och hur de har det? Men vi har egentligen ingen aning. De som bor i det skamfilade huset har det i själva verket kanske bättre? De lägger all sin tid på varandra, använder alla pengar till att förverkliga sina drömmar att resa till all världens länder snarare än att reparera takrännor och persienner. De kvävs inte av en massa måsten. Det finns viktigare saker i livet än sopsäckar och flagnad färg. De i hus två däremot, de pratar inte med varandra länge. De flyr från varandra, han genom att lägga all sin tid på trädgård och husets utsida, hon på att pyssla med blommor och katten. Men vi vet inte och får aldrig veta. Tåget harrullat vidare.

Det känns helt ofattbart att det pågår en massa liv överallt. Man behöver inte åka utomlands för att känna så. Inte alls. Hemma, när man går förbi hus som man har gått förbi en massa gånger och plötsligt kommer på att man inte vet vem som bor där. Men man bildar sig lätt en uppfattning om hur de är de som bor där, eller hur?

camilla4

Tänk att det levs hela liv utan att man har en aning om det. Människor jag aldrig mött eller flyktigt passerar genom min framfart i mitt liv, ja de lever, tänker, känner, men det känns helt ofattbart att det är med ett register lika omfångsrikt som ens eget. När man ser folk omkring sig tenderar man att tro att de lever mycket plattare liv, inte tänker så mycket som en själv. Inte för att man har storhetsvansinne och tror att man är något förmer, men det är svårt att greppa om man inte känner dem. Att de kan ha lämnat dagiset gråtande på morgonen för att barnet var så ledset, att de haft ett försonande samtal med sin pappa i telefon, att de precis upptäckt att mjölken är slut och det är för sent att åka och handla, att de just har fått ett sms från en vän som säger att de är bäst i världen. Tänk att man kan vara bäst i världen för någon medan andra inte ens vet att man existerar. Att de går omkring och tänker en massa kreativa, fantasifulla, tokiga och roliga tankar.

 bost8

Jag tycker att det många gånger hjälper och är berikande att tänka att de människor jag möter, möter jag av en anledning. För att lära mig något, ge mig kärlek, omtanke eller få mig att utvecklas åt något håll. Om en människa som kommer i min väg är ett enda stort pain in the ass så är det kanske meningen att jag ska möta hen för att lära mig något? Tålamod, ödmjukhet eller helt enkelt ge mig insikt om hur jag aldrig någonsin vill vara eller utvecklas till. Jag vill inte vara så där negativ som kvinnan på perrongen nyss, som såg problem och elände med allt. Och tvärtom, möter jag en människa som gör mig glad funderar jag över vad det är jag tycker om och försöker vara så själv.

Så en ny dag och jag sitter på tåget och tittar ut över vackra Bjärka Säby och Kinda kanal. Solen har precis gått upp och det är så där vackert som gör att man vill gråta en skvätt eller bryta ut i glädjesång. Jag gör inget av det, jag tittar ut på husen som jag har passerat så många gånger. Här och där ett litet rött hus. En ytterdörr vars färg har flagnat lite, en trehjuling prydligt parkerad i en buske och en hund som far som en vettvilling över den våta gräsmattan. Undrar vilka människorna är som bor där? Vad de tänker, känner, gör. Ska jag kanske gå av fast man inte får det vid den här stationen och ringa på en dörr, vilken som?

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Ett paket till Jimmie Åkesson

Häromdagen fick jag frågan om jag har några återkommande drömmar. Jag berättade att jag har två. Den ena kommer numera oftare på besök än den andra. Och den gör mig alltid lika upprörd, ledsen och senare lättad.

Att tolka den är förmodligen en barnlek. Tror jag. Jag är en person i stort behov av trygghet, skulle jag tro. Jag är kanske rädd att förlora, bli övergiven? Tappa kontrollen kanske? Och så är jag förälskad i mitt hem och framför allt min trädgård.

För det är nämligen det den återkommande drömmen handlar om. Att jag frivilligt har valt eller tvingats flytta från mitt hem. Vanligtvis är det på det sistnämnda sättet. Drömmen slutar vanligtvis med att jag står i trädgården och undrar hur i hela friden jag tänkte. Och ångrar mig. Vill backa bandet. Ta tillbaka. För det mesta fortsätter berättelsen med att någon annan redan har köpt mitt hus och är på väg att flytta in och jag försöker korrigera det. Ibland får jag i drömmen veta vad jag flyttar till och det är utan undantag alltid till något sämre. Inte helt ovanligt ska jag och barnen bo i en skabbig lägenhet tillsammans med ett par familjer till. Och jag får fullständig panik. Gråter och skriker och vill tillbaka till mitt hus och min trädgård. Hur tänkte jag – hur kunde jag fatta det här idiotiska beslutet?

trädgård1

Men saken är den att jag aldrig har fattat ett beslut. Det är omständigheter utom min kontroll som har satt mig i den här situationen. Jag har inte skrivit på några papper. Har någon annan gjort det åt mig? Bestämmer jag inte själv? Jag är utsatt för övergrepp, någon har fråntagit mig rätten att själv styra och bestämma över mitt liv. Jag vill hitta vem som har gjort detta mot mig. Jag blir hysterisk – kan inte fatta att det är sant. Hur ska jag kunna förklara det här för barnen? Hur ska jag själv kunna överleva att ha förlorat det som är mig så kärt? Drömmen slutar alltid med att jag ser på eller minns trädgården. Alltid trädgården. Som den yttersta symbolen på frihet, mitt skapande, min bestämmanderätt och mitt liv.

trädgård2

Och jag funderar på vad drömmen vill säga mig. Egentligen. Den får mig att känna den djupaste bedrövelse och fullständig utsatthet när jag är i den och tacksammaste glädje och lättnad när jag vaknar upp och inser att den inte är sann. Den sitter kvar i mig i dagar efteråt. Jag tänker att den på riktigt vill få mig att känna hur det skulle vara att förlora allt, att få det som ger mig glädje, trygghet och en tillhörighet bortryckt. Få mig att känna känslan av att något eller någon bestämmer över mig och sätter mig på undantag. Tvingar mig till ett hem som inte är mitt, i smutsiga rum som ekar otrygghet. Jag är tacksam att jag får vakna upp, se ut över min trädgård och veta att det bara var den gamla vanliga drömmen som spelade mig spratt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skicka över drömmen i ett litet paket till Jimmie Åkesson och hans likar. De som lägger sitt yrkesverksamma liv på att göra min dröm till en realitet för redan högst utsatt människor.

Följ gärna bloggen via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

En vanlig j…a ek

”- En vanlig jävla ek, sade pojken till trädet. Knappt femton meter hög, det är inte mycket att vara mallig för. – Och inte är du hundratusen år heller. – Knappt hundra, sade han och tänkte på sin farmor, som var nära nittio och bara en vanlig gnällig käring.

Namngivet, uppmätt och jämfört fjärmade sig trädet från pojken. Men än kunde han höra hur det sjöng i den stora kronan, vemodigt och förebrående. Då tog han till våld och dängde den runda stenen, som han sparat så länge i byxfickan, rakt in i stammen.

– Där fick du så du teg, sade han.

I det ögonblicket tystnade det stora trädet och pojken som visste att något väsentligt hade skett, svalde klumpen i halsen och kändes inte vid sorgen. Det var den dagen han tog avsked från sin barndom. Han gjorde det i en bestämd stund och på en bestämd plats och därför skulle han alltid minnas det. I många år skulle han grubbla över vad det var som han avstått från den här dagen långt borta i barndomen. Vid tjugo skulle han få en aning om det och sedan skulle han tillbringa livet med att försöka återerövra det.” (”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson).

Visst är det vackert? Jag blir alltid så berörd av den berättelsen. Vi pratar ofta om den magiska barndomen. Att saker och ting är besjälade för barnen. Att de ser saker som vi inte vuxna inte ser. Befinner sig en annan dimension. En dimension eller en värld som är förtrollad och onåbar för vuxna. Gränsen mellan dikt och verklighet är inte skarp, om den nu överhuvudtaget finns. Vi vuxna betraktar barndomens värld som eftersträvansvärd och många försöker hitta tillbaka till barnet i sig. Återuppleva det oförstörda, förtrollade och goda. Vi ser barn som äkta och genuina. Oförstörda.

IMG_0698

Jag tror absolut att barndomen och upplevelsen av världen som barn är särskild. Men går kontakten med det förtrollade förlorat eller blir vi helt enkelt alltför rationella, praktiska, tidspressade och tråkiga som vuxna? När det sedan har gått förlorat så minns man kanske fragment, får förnimmelser, men framför allt är man väldigt nostalgisk. Och man vill ha det där goda tillbaka. Man sörjer dess försvinnande. Jag också. Världen var ju helt klart roligare och mer spännande då.

lake district

Därför tycker jag att det vår inställning till det fenomen som eventuellt inträffar senare i livet är märklig. Typ runt 40-årsåldern händer det något för en del av oss. Helt plötsligt ser man världen igen. Faktiskt en förtrollad sådan. Man ser bladen på träden, lutar sig saligt över dem och blir tårögd när man betraktar de utsökta bladnerverna. Man lyssnar till fåglarna och njuter av den vackra sången. På bilresan tvingar man sina barn titta ut på de bedårande fälten med lin och raps och på den vackra solnedgången. Man tittar på knopparna som kämpar sig upp genom jorden och blir hänförd över att de klarade det i år igen. Man känner sig tacksam, vördnadsfull och nästintill religiös. Tacksam för allt det vackra som man nu äger förmågan att se, vördnadsfull över hur allt är ordnat och religiös inför det faktum att det inte kan vara en slump.

solnedgång

Man upplever allt så starkt att det värker i hjärtat, men, och här kommer det jag tycker är märkligt, man urskuldar sig omedelbart: ”Det är väl åldern. Jag håller på att bli gammal”.

höstträd

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det och faktiskt både tänkt och sagt det själv. Varför då? För att det är fånigt och patetiskt att bry sig om bladen, knopparna och fåglarna? För att det betyder att man inte lever det coola liv man levde när man var i 20- och 30-årsåldern? Klart man inte gör, man är ju 40! Det coola ungdomslivet är över. Eller betyder det att man inte har något annat vettigt för sig när man har tid med sådant nonsens? Men det är tydligen helt okej att längta tillbaka till den rosakantade barndomen? Äh, mindre nostalgi, tycker jag, och tid att gå ut och prata med träden!

lake district_2

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

En top notch skithåla

En kringelikrånglig väg från Åtvid som liknar rena safarituren. Kisa är en liten skithåla, absolut. Det är åtvidsbors rättighet som själva bor i en något större håla att få hävda sig. Det har vi alla tider gjort avseende främst Grebo. Herregud, vem kan BO i en sån bondhåla? Greboborna i sin tur svarar : ”Daa, vem bor närmast stora staden Linköping?” Skithåla eller inte så finns det saker Kisa som vi inte har. Helt klart. En 12-mannabacke och en pappersfabrik till exempel. Jag har hört att förr i tiden (kanske även nu, vad vet jag – men jag har aldrig bevittnat det) kunde man på röken från pappersbrukets skorsten se vilken färg dagens servetter fick. Jag önskar verkligen att det vore så idag också. Kanske lätt att säga om man inte bor där? Men visst vore det kul om luften var gul till påsk, röd till jul, glittrig till nyår, gulblå till juni och under övriga dagar grön- och vitrandig, ljusblå, leopardfärgad och blossande erotikröd? ”Kisa, en kommun med färganda”.

kisa_1941

kisa_1941_2

Foton från 1941. Fotograf okänd

I Kisa finns även ett sött litet kvarter som heter Vråken och finns ett av mina Smultronställen top notch: Café Columbia. Som om det inte vore nog med att de har det mest gudomliga, raraste, mysigaste lilla café med underbara, välsmakande, rikliga mackor, bakelser, småkakor, storkakor, bullar och annat bröd och kaffe som man får hämta sig själv vid öppna spisen samt en gammal transistorradio som spelar gammaldags knastrig musik av Edvard Persson, Harry Brandelius, Ernst Rolf, Karin Juel och Ulla Billquist, mysiga möbler, gullig personal i stärkta förkläden och en pluttinuttig liten presentavdelning så har de också ett emigrantmuseum! På övervåningen. Missa inte att gå en trappa upp.

kisa5

kisa1

I emigrantmuseet finns fotografier, brev, koffertar, kläder från och av människor som en gång för länge sedan tog det stora steget och emigrerade till Amerikat. Peter Cassel hette en av de allra första som emigrerade på 1800-talet och han var från Kisa. År 1912 var det elva kisabor som steg på Titanic för att ta sig till det förlovade landet. Och vi vet ju alla hur det gick för Titanic. Men en av de elva, Anna Nysten, överlevde faktiskt.

Och som om detta inte vore gott nog så spelar man inom kort en fantastisk pjäs i Vråkens lada med möjlighet att äta supé på Café Columbia före föreställning. Läs mer om pjäsen här: Ömt och af hjertat älskade vän

2015-09-12 11.25.39

Foto överst: Kisa torg 1900. Fotograf okänd

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar här

 

Dela gärna det här inlägget

Ömt och af hjertat älskade vän

Hösten står för dörren och dagarna blir allt kortare. Mörkret har börjat falla när vi går in i den röda ladan på kvällen i början av oktober. Tända lyktor, varma tyger och robusta takbjälkar gör det ombonat och välkomnande. Stolar med generösa filtar. Här ska man inte behöva frysa. Något enstaka mummel hörs, annars är det tyst. Nästan ödesmättat, men också förväntansfullt. Framför oss, helt nära, står ett bord, några stolar, en moraklocka och gammaldags köksföremål. Vi befinner oss i ett kök. Vi är med, det är på riktigt. Förflyttade över 120 år tillbaka i tiden. Vi ska få bevittna en makalös historia som kommer att beröra och väcka känslor. Det här vill du inte missa, det törs jag lova.

Händelsen blev omtalad då och den är omtalad än idag. För det här är inget hitte-på, det har hänt på riktigt och det gör det än mer känsloladdat. Många minns eller har hört talas om historien som tog sin början sommaren 1888. Den unge hemmansägare Per Nilsson, här spelad av Joakim Andersson, skriver ett brev till den välborna bonddottern Hanna Johansdotter, spelad av Linn Smedberg.

IMG_0004

”Dyra Hanna! Ömt och av hjärtat älskade vän.”

Per bor på gården i Yngsjö tillsammans med sin mor Anna Månsdotter, spelad av Kerstin Brindmark. Fadern är död sedan några år tillbaka. Om vi frågar byborna tycker de att Per är lite vek och tystlåten, men snäll. Trots detta har han ingen fästmö. Det tisslas och tasslas. Byborna är överens, det är moderns fel. Ingen står ut med att ha henne som svärmor. Hon är hård och kall, ja till och med direkt elak. Det är hon som bestämmer på peroannagården, Per fogar sig. Men nu måste han hitta en kvinna och gifta sig, det är de båda överens om. Ett giftermål som ger pengar för att klara gården och en arvinge att så småningom ta över. Och kanske finns det ytterligare skäl till att Per och hans mor nu söker en fästmö till Per. En flicka som bor tillräckligt långt borta för att inte ha nåtts av de elaka ryktena.

”Jag tyckte att han var stilig och godsint”. Hanna, nyss så glad och upprymd, sorgsen. ”Han skrev ett sådant fint brev och sjöng så vackert.” Ett snabbt ögonkast. Jag slås av hur söt och oskuldsfull hon är. ”Han och hans mor kom på besök och även om jag hade hört pigornas skvaller tyckte jag att hon verkade snäll.”

2015-09-12 11.25.39

Pers mormor (spelad av Birgitta Wiklund), Hanna och Per.

fyra

Men nu är det annorlunda, det förstår jag. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, gripa in. Men det är ju omöjligt. Jag ser Per. Genast förstår jag att det inte är så lätt för honom heller. Han verkar plågad. Som han lider alla helvetets kval.

”Ju mer tid jag tillbringar med Hanna, desto mer tycker jag om henne”, säger han till mig. Men till andra säger han tvärtom att han tycker att hon är lustig.

Och Hanna försöker. Förtvivlat. Och anförtror sig till sin nya väninna Hanna Pers, spelad av Josefine Rafeldt. Får rådet att besöka trollkärringen Grave-Karna.

Som publik förstår vi. Vi vet vad som kommer att hända. Det har vi vetat hela tiden. Vi lider med föräldrarna som gestaltas av Mattias Häger och Ann Hultén Nygren. Att de inte förstod utan tvingade sin dotter att återvända till gården i Yngsjö. Och vi lider med prästen, spelad av Stefan Lindén, som inte lyckas förmå Anna Månsson att be om Guds förlåtelse.

hannamedfam

Hanna med sina föräldrar

Vi återvänder ut i mörkret. Märkbart påverkade och begrundande det sällsamma ödet. Imponerade över hur väl skådespelare, manusförfattare och regissör (Pia Oredsson Tember och Ann Nielsen) samt musiker (Erik Zentio) lyckats skapa en föreställning som jag inte hade velat missa och som efterlämnar en känsla jag inte hade velat vara utan.

”Ömt av hjärtat älskade vän” spelas 2, 3 och 4 oktober kl 19.00 i Kisa, Ladan, Vråken. Bakom Café Columbia. Biljetter kan köpas och bokas på Café Columbia 0494-125 03, Åtvidabergs Bok & Papparshandel 0120-350 75 eller hos Tember Produktion 0734-23 95 51. Biljettpris: 200 kronor.

Under hösten ger Teater Traska två föreställningar.  Jag kommer att återkomma till den andra föreställningen ”Arvslotten” lite längre fram. Obs – klicka på affischen så får du upp den i större storlek.

Affisch-teater-traska-(003)

Följ gärna bloggen via dess facebooksida som du hittar HÄR

 

 

Dela gärna det här inlägget

Här snöar det!

Tjoho! Nu går jag in på sista dagen! Nedräkning. Detta ÄR en bedrift. Igår fick jag härligt nog en promenad till Falu Koppargruva och fika med en kompis som bott i England i 6 år och nu helt oförhappandes hörde av sig när hon via facebook såg att jag var i Falun. Hon flyttade hit i våras. Facebook är fantastiskt. De neggiga får säga vad de vill. Men jag tror inte att Louise och jag hade lyckats hålla kontakt utan facebook och definitivt inte lyckats få till en fika igår.

IMG_3325 IMG_3327

Från eftermiddagen var vi i ”Lugnet”. Inga band som direkt tilltalade mig, men så länge solen är uppe är jag vid gott mod. Men så från halv 9 börjar det bli kallt. Och ganska tråkigt. Inte så mycket att göra mer än att frysa och titta på folk. Det sistnämnda är dock riktigt kul. Vid nio återstår fem timmar av konserter! Men jag får min belöning när Elias kommer och är lyrisk över de han har lyssnat på. Då är det värt allt!

Jag hade innerligt hoppats att han skulle vilja gå hem efter nästa sista bandet. Redan vid 11. Då skulle vi få sova länge. Frukosten slutar ju vid 10, så vi måste liksom upp. Och jag skulle slippa frysa ihjäl. Men icke, han ville stanna. ”Visst, visst, du bestämmer” svarar jag tappert. Vi fick sitta på golvet inne i toahuset för att slippa frysa. Vi var inte ensamma. Så blev klockan äntligen halv ett och Snowy Shaw skulle gå på. Och vet ni? Jag är så glad att vi stannade, det var värt allt. De var superbra! Bra låtar och så hade de till skillnad från andra en show. Ett skådespel! Underbara.  Jag kände dock inte riktigt igen Snowy från frukosten!

IMG_3356

IMG_3342

IMG_3400

 

Dela gärna det här inlägget

Festivalnatt ett – check!

Jag har överlevt! Såklart du har, tänker ni. Jag menar att jag har klarat första kvällen/natten och gjort det bra. Vi var framme i Falun vid halv fem, checkade in på hotellet, klädde om, åt gott innan vi gick mot festivalplatsen. Har ni varit i Lugnet någon gång? Då vet ni att det är stans backe upp dit! Och en bit att gå så att jag ganska snabbt kunde räkna ut att gå tillbaka till hotellet för att gå på toa, och därmed slippa bajamajorna, inte var ett alternativ. Hjälp!

Det första som slog mig när vi kom fram var hur lugnt det var. Tyst och stillsamt. Inte ett ljud. Det hade förstås inte kommit igång ännu, men så ligger det så himla bra till också och med scener vända åt skogen, inte mot stan. Smart. Ingen kö in, men en lätt muddring. Sedan var vi på plats!

falun4

Och döm om min förvåning när jag hittade den här skylten:

IMG_3290

What!? Tänk om de har vanliga toaletter? Nästa skylt tydde på det. Vilken glädje!

IMG_3295

IMG_3294

Och yes! Tänk att man kan bli så glad, för att inte säga lycklig, över en radda offentliga toaletter?!?

Sedan stod vi i kö för att få Elias LP-skiva signerad av Raubtier och fotas med dem. Om jag var lycklig över toaletterna var Elias lycklig över det.

IMG_3302

Sångaren Pär Hulkoff och Elias.

Sedan kom de två stora utmaningarna. Spelningen med Raubtier, kvällen huvudband, när jag sagt att jag INTE skulle stå nära scenen. Men, för Elias skull ville jag ju göra det. Stå ihop med honom. Inte vara en mesmamma. Och det var jag inte, jag stod nära. Skitnära!

IMG_3309 IMG_3317 IMG_3321

Men, hur knäppt är det inte att musiken är så hög att man måste ha öronproppar? Många har det, även de coola killarna och tjejerna. Jag menar, är det inte lättare att sänka musiken lite? Det är ju sjukt.

Nästa utmaning var att vara uppe länge. Och vet ni, vi var bland de sista kvar. En utmaning, inte av tröttheten utan för att det blev kallt. Så det jag lärt mig till ikväll är att klä mig bättre. Men det regnar inte utan är ett grymt festivalväder! Sol, värme. Hurra!!

Och vet ni – Snowy Shaw, som jag inte ens vet vem det är sov på samma hotell som vi. Och han åt frukost samtidigt som vi. Är det inte knäppt att jag blev upprymd av det? 🙂

Nu väntar en ledig dag, kanske med besök i Koppar Falugruva och fika med en kompis innan vi eftermiddag fortsätter headbangandet, besöka riktiga toaletter och förvånas över hur folk ser ut. Om jag vågar ska jag be att få ta foto på en del och visa er!

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Är metal

Nu så. Nu är det dags. Och det känns bra. Vi sitter på tåget på väg till Stockholm där vi byter till tåg mot Falun. Vi missar signeringen med Sabaton som är kl 17 och det är ju verkligen skitsynd. 🙂 Däremot hinner vi träffa Raubtier som möter fansen senare ikväll. Vid 20.30. Elias har släpat med sig en gammal hederlig LP-skiva för att få den signerad. Sedan ska vi se Raubtier spela, 23.15 till 00.45. Elias ska tydligen stå längst fram. Det ska INTE jag. Orphan Gypsy heter bandet som avslutar kvällen och det är långt efter sängdags. Men jag kommer att stå ut, I´ll fix it!

Jag har packat alla mina störtcoola t-shirtar och övar nu på fräna uttryck. Samt värmer upp nacken så att jag kan headbanga ordentligt. Vilket kan bli svårt eftersom jag legat som en räka i natt och vaknade med ont i nacken. Inte bra, inte bra alls. Nacken är ett viktigt instrument eller redskap i samband med heavy/power metal-festivaler. För det är inga dödsmetalband på plats har Elias nu lärt mig. Herregud förresten, det blir ju verkligen väldigt roligt att se alla dessa (vuxna) människor stå och vifta hysteriskt med huvudet och kasta med håret.

falun1

Elias tyckte att jag såg metal ut på kortet. Känns bra. Känner mig metal.

Fast nu är det dags för lite fika. Gammal vanlig hederlig fika, med blommiga servetter, mackor och bullar känns tryggt och bra för en som känner sig liiite utanför sin comfort zon.

falun3

 

 

 

Dela gärna det här inlägget