Kategoriarkiv: Okategoriserade

Hur vara typ rätt?

Förutom en allmän rädsla för människorna som är där (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt människorna vara rara och bara hängivet dedikerade musiken, dvs inte apraka, aggressiva, snuskiga och extremt överdrivet högljudda), en skräck att behöva uppsöka bajamajorna (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt bajamajorna vara rena, fräscha, inte gå i baklås,  absolut inte vippas och helst inte behöva användas av mig), en förvissning om att musiken är hetsk, arg, hög och för mig oförståelig (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt åtminstone något band överraska mig med att vara ganska bra) och en stark oro att möta döden i en mosh pit eller dylikt så är jag orolig för två saker:

1. Att jag inte ska orka vara uppe så sent på kvällen. Tack och lov är festivalområdet ganska nära centrum (ett plus!), vilket innebär att de inte kan spela sjukt länge utan slutar omkring 2. Vilket är oerhört sent för mig. Men jag har gett mig den på att jag inte ska vara den som backar (förutom på mosh piten och wall of deathen då förstås) utan låta Elias bestämma när vi ska gå hem. Det är hans festival och han ser fram mot den. Jag, trötta, medelålders kärringen, ska bara hänga med. Helt klart. Det är min mission.

2. Vad ska jag ha på mig? Klädseln har för mig varit helt oväsentlig fram till nu. Ja, det är klart att jag har tänkt varm tröja om det är kallt och gummistövlar om det regnar (Gud förbjude. En leråker är det som kommer att få mitt förstånd att krackelera). I övrigt – jag är väl den jag är. Jag kan ju inte låtsas vara en av dem, av de hängivna fansen. Det blir ju bara patetiskt om jag har nitbälte, bandana, T-shirt med ett dödsmetalband på och trasiga jeans. Jag vet inte ens om det är så de andra ser ut. Jag tänker mig i alla fall att de andra festivalpersonerna är helt täckta av tatueringar och skägg. Och det kan jag ju inte ha på mig. Men nu har både Elias och Mats börjat fråga: vad ska du ha på dig? Jag har börjat fatta att jag kanske måste anpassa mig lite. Jag menar, jag har från början fattat att jag inte kan klä mig i sommarklänning …

1

eller låna Linns eller någon annans balklänning …

IMG_1814

Jag är ju inte dum på det viset. Men jag tänkte vanliga Camillakläder. Tills det slog mig: kläderna kanske blir förstörda (snälla någon bevisa min fördomsfullhet – låt människorna vara vänliga och kärleksfulla – men inte snuskiga! – mot varandra, inte ragla runt med öl i handen som spills åt alla håll och kanter – typ på mina kläder). Så nu har jag kollat i garderoben och förutom svarta jeans så har jag hittat tre topar som åtminstone jag tycker duger. Vad tycker ni? Vill ni väldigt gärna se mig klädd i eran egen gamla häftiga t-shirt så lovar jag köra på det. Om den är hel och ren alltså. 🙂

3

4

2

Nu är ju Sex Pistols ett punkband. Men, men, det är ju ändå en bra attityd eller?

Dela gärna det här inlägget

Wall of death

Jag skriver ju vanligtvis bara inlägg på onsdagar, det vet ni vid det här laget. Och de är inläggen lite längre och lite mer. Och oftast inte om mig. Men nu tänkte jag att tiden är mogen att testa att skriva lite om annat och lite oftare. Och kortare. Så där som inlägg vanligtvis är. Och då kommer de obönhörligen att handla mer om mig. Vi får se hur kul det blir på en skala. Är det ingen som gillar egoinläggen så lägger jag av helt enkelt. Och jag blir inte ledsen för det.

Det finns en god anledning till att jag börjar skriva på det här sättet nu. Jag drivs nämligen av lite ångest. Vilket är bra och dåligt. Bra för att den här ångesten helt har raderat min ”börja jobba efter sommaren ångest”, dåligt för att det är jobbigt. Och kanske egentligen inte så jobbigt. Det är liksom mer jobbigt innan det sätter igång. Jag ska inte tandläkaren. Jag ska inte tatuera mig. Jag ska inte springa Marathon. Jag ska istället vara ledig från jobbet i två dagar för att följa med min son på en resa.

Men vi börjar från början. Tanken var att jag och mina två barn skulle resa någonstans i våras. Vi hade pratat om Rom. Men så hade min dotter bara en vecka ledigt mellan skola och jobb, en vecka hon ville tillbringa på Öland med en kompis. Så jag frågade Elias om vi skulle resa någonstans, han och jag. Han fick välja. Storsint av mig. Jag tänkte att han säger London, kanske Barcelona eller Dublin. Han sa Falun.

Falun och Sabaton Open Air. Sabaton själva är ”ett svenskt power metal-band från Falun. Bandets låtar är inspirerade av olika historiska slag i krig, främst från andra världskriget och Sveriges stormaktstid.” De och andra band som kommer dit under DE TRE DAGAR (!!!) vi ska vara där spelar alltså tung rock, Heavy metal, dödsmetall, jag vad inte allt vad det kallas. Och hur ska jag klara det?  Dessutom gör de sådana där mosh pits: ”när två eller flera personer handlöst kastar sig mot de andra personerna i moshpiten.” Eller ännu värre: Wall of Death som är ”en gemensam manöver då publiken ställer sig som två väggar och sedan springer fort rakt mot den andra sidans vägg”. Folk dör av sådant! Jag tänker då rakt inte vara i närheten av några moshar eller väggar. Jag kommer att ha fullt upp med att se till att mina öronproppar sitter där de ska!

Samtidigt: tänk att min son vill åka med mig, medelålders kärring, på festivalen! Det är ju häftigt. Det är en tröst, liksom det faktum att vi ska bo på ett bra hotell samt att vi båda är överens om att vi inte kan gå på bajamajorna utan får hålla oss och gå till hotellet när nöd uppstår.

Må Gud vare med mig.

Dela gärna det här inlägget

Borttappad eller tappad?

”Var det du som hade ringt på och frågat efter din bortsprungna katt igår” frågade min granne häromdagen. Hans fru hade öppnat dörren och berättat om besöket.

Nix, det var det inte. Ville har inte varit borta hemifrån så länge att jag har behövt leta efter honom. Däremot har jag tidigare varit och ringt på hos grannar gällande min förra katt Frasse. Det hörde till vanligheten att han kunde vara borta dagar i sträck och det bekymrade mig inte, men vid ett tillfälle när dagarna började närma sig en vecka och det dessutom var vinter och svinkallt ute satte oron in. Första orosdagen vaknade jag tidigt med ”tänk om han blivit påkörd och ligger död eller svårt skadad i ett dike längs vägen”? Med de tankarna var det förstås som förgjort att somna om. Så det var bara att kravla sig ur sängvärmen, dra på sig termobyxor, trycka ned mössan långt över öronen och skriva en lapp till barnen trots att klockan inte ens hade slagit fem och ge sig iväg.

Med skräck i blicken spanade jag i ficklampans sken efter den lilla mjuka, älskade kattkroppen i alla upptänkliga diken. Även om det låter elakt så är min nuvarande katt Ville inget mot Frasse. Frasse var mänsklig, Ville är en katt. Det är svårt att förklara skillnaden, men så är det. Frasse var mjuk, Ville är hård, Frasse var social och inkännande, Ville är asocial och bryr sig bara om sig själv. Men jag hittade ingen katt i diket. Lättad och frustrerad gick jag hem längs husen i mitt kvarter och var glad att ingen verkade ha vaknat då jag strök nära garagen och viskade ”Frasse” så högt jag vågade. På eftermiddagen samma dag ringde jag på hos de närmaste grannarna och bad dem titta i garage och förråd. Men nej och åter nej.

Till slut hade det gått så lång tid att jag polisanmälde försvinnandet och satte ut en annons i Corren. En smula märkligt att ringa till polisen och ge signalement på en katt. Fyra ben, två öron, lång svans, svart päls, MEN och det här var ju en lättnad: Den försvunna katten bar vid försvinnandet två olikfärgade ögon. Ena ögat hade en gång blivit missfärgat efter ett slagsmål.

”Vänta ett tag”, säger polisen, ”så ska jag titta bland ’borttappat’”.

Eh, va? Borttappat? Skulle han inte ha märkt direkt om det låg en katt på hyllan? Om ni har undrat hur man ser ut när man ser ut som ett levande frågetecken så skulle ni ha sett mig i det ögonblicket. Polismannen kom tillbaka till luren och min tystnad måste ha fått honom att förstå hur märkligt det lät.

”Nej, nej, alltså på datorn. Om det kommit in något ärende gällande bortsprungen katt.”

Jaha. Varför kalla det borttappat? Men skit samma, inget ärende och ingen katt.

På Corren svarade en något kortfattad och återhållsam kvinna. Förmodligen märkt efter år av ointressanta samtal. Men det här med en bortsprungen katt verkade vara hennes påse chips för nu vaknade hon plötsligt till liv och berättade en lång och livfull historia om hur hennes katt en gång hade kommit bort, hur det hade skakat om hennes familj, hur den återfanns och hur hon nu INNERLIGT HOPPADES att vi också skulle få vår katt tillbaka. ”En del tycker att det bara är en katt. Men de blir som en familjemedlem, det blir de ju verkligen!”

Nåväl, dagarna gick. Ingen Frasse. Varje morgon vaknade jag med samma tanke: ”Måtte frasse_vinterFrasse stå och vänta vid ytterdörren”. Varje morgon lika besviken. Varje dag när jag kom hem från jobbet hoppades jag se honom sitta på sin vanliga plats på staketet. Varje dag blev jag lika besviken. Varje kväll när jag lade mig gruvade jag mig över vinterkylan och tanken på min lilla katt ensam och frysandes någonstans.

Veckor blev till månader. Så en dag ringde plötsligt en tant från Grebo och berättade att hon sett min annons samt en vilsen katt som stämde in på signalementet. De hade visserligen inte kunnat komma så nära för katten var så skygg. Frasse skygg? Lät konstigt. Men jodå, tanten var säker, eller hennes gubbe var säker – katten hade ett missfärgat öga, helt klart. Jodå. Jag vet inte hur många gånger jag och Mats åkte ut till Grebo och gatorna där katten hade setts. Mats och jag hade inte varit tillsammans så länge och jag funderade verkligen över om inte kärlek var lite väl spirande och vek för att klara av att se mig gå gata upp och gata ner i Grebo, skramla med kattfoder och gråtfärdigt ropa på en osynlig katt. Ingen katt visade sig någonsin för mig i Grebo.

Fyra månader hade gått sedan Frasse försvann och jag och barnen hade förlikat oss med tanken att Frasse nu befann sig i de sälla jaktmarkerna när telefonen ringde en andra gång i ”katt-i-annons”-ärende. En tjej berättade att de hade en katt hos sig som, när de hade googlat och råkat hitta bilden på Frasse på nätet, nog kunde vara just Frasse.

”Vi bor i en lägenhet i Norrköping”.

Norrköping! Det kan ju inte stämma. Nog för att en katt kan gå långt, men till NORRKÖPING?

”En kompis till mig hittade honom springandes på gatorna och tog hand om honom i två veckor. De försökte få hjälp att hitta en ID-märkning, men hittade ingen. Men hon har två hundar också och är pälsdjursallergiker så med katten blev det liksom pricken över i. Så vi tog hand om honom.”

Det lät minst sagt helt otroligt. Skulle de kunna skicka ett kort på katten så jag kunde se om det var Frasse? Jodå, det kunde de:

frasse_nkpg

Jag kan fortfarande inte se den här bilden utan att kunna förundras över att det var Frasse som satt där på den rosa mattan i en lägenhet i Norrköping

Nog var det Frasse alltid! I Norrköping! Jag hade ingen annan förklaring än att han måste hoppat upp på en släpvagn eller liknande här på i trygga Göstas park och nästa gång dörrarna öppnats befunnit sig i jäktens och stressens storstad. Jag måste säga att mitt hjärta hotade brista vid tanken på hur han måste ha sprungit och letat efter vägen hem.

frasse_släpvagn

Frasse hade en förkärlek för släpvagnar

Jag vet inte om han blev skadad efter sitt norrköpingsäventyr eller senare, men något år efter det blev min kära lille frasseman så dålig att vi blev tvungna att ta bort honom. Och fast jag vet att det är helt omöjligt så kan jag inte låta bli att önska att han plötsligt en dag ska sitta på sin vanliga plats på staketet och titta in på mig genom köksfönstret. Lilla, fina, fantastiska Frasse.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Miss Streetsmart vs Herr Ordnung

Igår fick Mats och jag en seriös fråga om vi inte kan starta en pod. Det vore så kul att höra våra diskussioner kring olika saker. Jag vet inte det jag, men det finns ämnen att ta av, helt klart. Och först tänkte jag att det knappast vara intressant för andra, men vi får väl se.

Man utvecklas, kanske till och med blir till, i mötet med andra människor. Så sägs det. Jag tror att det stämmer i mångt och mycket. I vilket fall så är det ju så att när man träffar nya människor under en tid så kan man upptäcka saker hos sig själv som man inte varit helt medveten om. Saker man gör, säger, tycker eller känner. Gamla vanor och ovanor. Mer eller mindre rationella saker. Saker man kanske inte tänker på att man gör och som nu blir uppenbara för att de antingen blir påtalade eller att man själv märker att de är en egenhet som man inte delar med den andra. Det här att slicka på matkniven ingick på ett naturligt och friktionsfritt sätt i min vardag innan Mats stillsamt undrade: ”Slickar du på kniven?”. Frågan ställdes på det där särskilda sättet, ni vet, med en lätt höjning på ena ögonbrynet och en liten menande min. Då blev inte matknivsslickandet en självklarhet längre utan något jag tänker på att jag gör. I alla fall ibland. Det blev helt enkelt medvetandegjort. Bra, kanske en del av er tänker. Må så vara. För mig blev det lika påtagligt som att plötsligt tänka på att andas.

En annan sak som har blivit medvetandegjort sedan jag träffade Mats (både för att jag märkt det själv och för att jag har fått det påtalat) är hur svårt jag har att gå som någon tänkt att man ska gå, det vill säga följa vissa vägar och väganvisningar. Trafikregler för gående helt enkelt. Många är helt ologiska, om jag får säga min mening. Men, och det här är det roliga, det här är inte ett problem för mig utan för Mats. Han är nämligen väldigt noga med att man följer dessa regler till punkt och pricka. Man ska gå över övergångsställen och man ska följa dem HELA vägen över vägen. Man går på för gångare anvisade vägar och genar till exempel inte över gräsmattorna eller går på bilvägarna. Till skillnad mot mig som sätter en ära i att gå den kortaste vägen och inte har några som helst bekymmer att gå rakt över en korsning, gena över gräsmattor eller hitta en annan bra genväg. Dock går jag inte på andra människors trädgårdar eller utgör, på flit, en trafikfara. Det här med genvägar gäller dessutom i samhällsmiljöer när man ska någonstans, har ett mål. Det gäller inte när man strosar i exempelvis en park. Då är ju själva grejen att man ska gå på gångarna och inte beträda gräsmattorna. Men om jag är i en stad och ska till en bestämd plats så är ju det enda vettiga att gå den närmaste, smartaste vägen. Eller hur? Varför följa övergångsstället (om jag nu går på det överhuvudtaget) hela vägen när jag ska till höger när jag kommer över? Då funkar det ju utmärkt att snedda lite snyggt och effektivt de sista metrarna.

Här krockar vi med andra ord, Mats och jag. Som ni säkert förstår har det mer än en gång hänt att jag upptäckt att Mats inte längre finns vid min sida utan går långt ner på gatan för att han, enligt sig själv, ”gått rätt”. Det vill säga osmart, men trafikenligt. Jag däremot vågar lever lite farligt streetsmart. Det har även mer än en gång hänt att han likt en sträng far har greppat tag i min hand och dragit med mig sin väg. Det innebär, ska jag säga, att jag har gått många hundra meter i onödan sedan vi blev ihop. Jag har absolut inget emot träning, men det här är något annat. Den här sporten heter ”kortaste vägen”. En annan gren inom den här sporten är att hitta parkeringsplatsen närmast affären. Mats som har sådant tävlingssinne borde förstå sig på det här. Tycker jag.

Men jag känner segervittring! Den här kampen kommer jag att vinna. Mats håller på att mjukas upp. Det har hänt flera gånger att han våghalsigt, med mig som mentor, har gått gruvgatan2rakt över en öde Gruvgata. Mycket modigt och rebelliskt!! 🙂

Han har till och med, vid något tillfälle, vikt av från ett gångstråk och gått på gräsmattan. Visserligen har han precis innan han sätter foten på gräsmattan stannat till och fått något stelt i blicken, men sedan har han gått. Man behöver inte fråga om han tycker att det är jobbigt. Det syns.

Mats och jag bor inte ihop. Det kommer vi säkert att göra så småningom. Det ser jag fram mot. Vi kommer att komplettera varandra perfekt och, förstås, ibland reta gallfeber på varandra. Jag har städmani, det har inte Mats. Han har istället filtviknings-och diskmaskinsinplockningsmani.

bild-(66)

Jag har tränat på att vika filter som Mats, men kan ni fatta – han ruskar på huvudet åt dem här och säger att han har gett upp.

Jag har en ren och fin diskbänk, men skulle aldrig få för mig att plocka in i diskmaskinen på det här sättet, jag tycker att det är en sjuklig form av pedanteri.

diskmaskin

Och Mats stänger snabbt när han ser innandömet i mina lådor där plastbyttor samsas med mobilladdare och sladdar och lite annat smått och gott. Mats kan ha yttre oordning, men kompletterar det med inre perfektion. Jag är till det yttre klanderfri, men gläntar man på dörren hittar man ett kaos. När vi bor ihop kommer allt att bli perfekt! Mats sköter lådor, förråd och garderober, jag går och filar på det som syns.

bild-(65)

Då kommer vi t ex inte att ha ett förråd under trappan som har det här stimulerande och kreativa kaoset, men som får Mats att lägga sig ner på golvet och hyperventilera:

bild-(67)

Följ gärna bloggen via facebook, klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Nu ska det från början sägas att det här är inte så himla lätt. Kanske går jag över gränsen för vad man kan gissa sig till, åtminstone vad gäller de första bilderna. Så det vore himla kul att höra på vilken bild ni tar det, om ni tar det alls!

bild-(64)

Vi fortsätter för att åtminstone se vad det är på bilden, eller hur? Kan först bara sägas att det var lite farligt att ta de här första bilderna!

bild-(63)

Det ser inte så farligt ut, men det var det. Lite brant. Lite halt. Och jag är ganska säker på att den är ganska djup den där pölen… Dags för nästa bild!

 

 

 

bild (38)

Men vad hundan Magnus! Du ska inte vara med den här gången heller!

 

 

 

bild-(62)

Det där var bättre. Den lilla branten ner till pölen ligger här i närheten. Förutom vatten tror jag att det kan finnas en hel del av en viss produkt i pölen.

 

 

bild-(61)

På lite längre avstånd. Kortet taget nu i helgen när det kom snö. Pölen ligger precis där snön tar slut, till höger och in bland träden.

 

 

bild-(60)

Så här ser det om man går ner en bit och tar kort upp mot den plats där jag just stod. Det var inte snö överallt som ni kan se. Har ni kommit på platsen? Det här är ett favorittillhåll för många som traskar omkring här med lite speciella redskap. En del av dessa redskap finns nog i pölen. Och då är det kört, om jag säger så. Just den här platsen är faktiskt uppkallad efter pölen, som då alltså inte heter pölen.

 

bild-(59)

 

Här har jag fortsatt en bit framåt, vänt mig och tagit kort tillbaka mot pölen. Så var är jag någonstans?

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Det är frågan. Känner ni igen det?

bild (45)

Eller kanske det här som är taget på samma ställe. Typ.

bild (55)

Om inte så tänker jag nu avslöja lite mer bild för bild – så bläddra inte ner för snabbt om du vill vara med och gissa. Första bilden:

bild (38)

Näe, jag bara skojade. Det är ju Magnus, regissör till nyårsfarserna jag spelar med i.

Nu så:

 

 

bild (52)

Känns det igen? Eller inte? Vi går vidare.

bild (58)

bild-(56)

bild-(54)

Japp, bron vid templet it is.

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Precis som förra gången visar jag bild för bild och du har chansen att kika på kort för kort för att försöka komma på vart det är taget. Så på vilken bild kommer du på det rätta svaret?

v1

Känner ni igen det ovan? Lite väl svårt kanske? Vi visar lite mer:

v2

Detta är ju en väldigt liten yta på en stor plats, men vi backar lite och går först igenom dörren:

v4

Är den bekant månne? Detta har en gång i tiden varit ett privat hem, men numera kan vi alla öppna dörren och kliva in. Åtminstone vissa tider.

v3

Fin dörr, eller hur? Vi återvänder till platsen för den första bilden:

bild (48)

Har ni sett detta live någon gång? Före detta biblioteket i:

villan1

Japp. Villan Nu är det ju inte riktigt så här grönt ännu utan mer så här:

bild (51)

Dela gärna det här inlägget

Var är bilden tagen?

Kanske inte helt lätt att se eller? Vi tar ett kort till!

k_01

Känner ni igen det? Eller är det fortfarande för svårt? Jag kan säga att jag hade själv aldrig sett detta innan någon talade om för mig att det fanns. Och då är det beläget tämligen centralt. Och då har det ju ändå funnits där väldigt länge.

k_1

Nu då? Eller behöver vi kanske se lite omgivning?

k_5

Nu tror jag åtminstone att ni ser vad det är. Men var finns denna stendörr från 1872?

k_4

I en stenmur. Framför denna dörr, en matkällare, stod en gång ett hus som jag har skrivit om förut på bloggen. Och matkällaren hörde till huset.

k_3

Nu blev det lättare? Jag tror att ni känner igen det gula huset till höger.

k_2

Så, vilket var huset som stod framför? Var står jag när jag tar sista kortet och vilket är det gula huset till höger?

Dela gärna det här inlägget