Kategoriarkiv: Porträtt

En kunnig skogsarbetare och hedersman

En ovanligt sträng vinter

Snön har fallit hela december och tvingat alla och envar att gå upp tidigare än vanligt för att skotta. För boende i samhället är ansvarsområdet tack och lov begränsat till den egna uppfarten eller, om man så nöjer sig, en smal gång till brevlådan. När man huttrande återvänder till värmen och det nybryggda kaffet i köket skänker man kanske en ödmjuk tanke till boende på landet som har att befria långa, privata vägar från snömassan.

Med januari månads inträde har snöfallet till mångens lättnad upphört. Men knappt har man hunnit andas ut innan naturen bjuder upp till ny dans, denna gång med en iskall kavaljer. Snart är landskapet insvept i en förlamande kyla. Minus 30 grader. Omänskligt kallt, muttrar de som vågar sig ut. Näshåren och ögonfransarna fryser till is när man skyndsamt tar sig till garaget. Det biter hårt i kinderna och man upptäcker att de nya vinterfodrade vantarna inte förmår hålla kölden borta ens den korta sträckan.

Alltid i tid oavsett väderlek

Det är tidig morgon och än dröjer det timmar innan solen går upp. Den vita snön förmår endast sparsamt lysa upp det kompakta mörker som råder i skogen. Det är tyst och stilla, som om kylan får naturen att hålla andan. Men så hörs ett ljud. Ett lågt puttrande motorljud som sakta närmar sig. När det kommer närmare ackompanjeras motorljudet av ett annat ljud. I minus 30 grader kommer han åkande på sin moped, glatt visslande. På ryggen har han sin tunga, gröna ryggsäck som rymmer allt från verktyg om motorsågen behöver repareras till plåster, en albylask med tändstickor och mat för dagen. När hans arbetskamrater på grund av den stränga kylan dyker upp senare än vanligt och stannar i boden tills solen har lyckats skänka en smula värme har han arbetat i många timmar. På slaget sju greppar han sin motorsåg och går ut i skogen. Oavsett väderlek är Gösta Friström alltid i tid. I ur och skur, i kyla och meterdjup snö, oavsett avstånd – man kan alltid lita på att han kommer puttrande på sin moped. För något körkort har han inte. För att kunna ta det hade han ju varit tvungen att vara borta från arbetet några dagar och för Gösta är det otänkbart. Att utebli från arbetet är helt uteslutet.

Ett unikum

De andra har sedan länge slutat förvåna sig över Gösta, eller Friström som de kallar honom. Han är ett unikum, ensam i sitt slag. En mer arbetsam, plikttrogen, lojal och kunnig person står inte att finna. Han väjer sig inte för något och tar inga genvägar. En riktig slitvarg som undantagslöst erbjuder sig att ta de besvärligaste och tuffaste uppgifterna själv. Men nog kan de tycka att han kunde ta bättre hand om sig. Att han arbetar trots influensa och till och med lunginflammation och sårfeber förvånar ingen. Men att han fortsatte arbeta den gången han hade fått en spännbjörn om benet som hade slagit upp fula hål som behövde sys kan man inte sluta prata om. I tysthet hade Gösta fiskat upp ett bandage från sin ryggsäck, lindat om benet och fortsatt arbeta. Eller den gången han hade kommit i vägen för ett jordgetingbo och skogvaktare Gustafsson inte hade kunnat förmå honom att åka hem trots de närmare tjugo getingsticken. Efter mycken övertalning hade han till slut gått med på att hugga ved vid skogvaktarbostället där han kunde hållas under uppsikt. Historierna om Göstas envishet är många, men ett är detsamma: han vill inte spela hjälte eller vara en hårding, nej han vill helt enkelt inte orsaka problem eller vara till besvär. När han blev äldre och inte längre förmådde hålla högst tempo var han den siste att erkänna det. Men när han såg att han inte hade hunnit med lika mycket som sina yngre kollegor arbetade han under rasterna för att inte försämra lagackordet.

Gösta som nummer två från vänster med den gröna ryggsäcken bredvid sig.

Stor kunskap om skog och natur

Gösta tvekade inte att utsätta sin kropp för stora prövningar, men stormen Gudrun år 2005 blev en för svår utmaning. Gösta var då 63 år och hade redan problem med en utsliten arm. Efter stormen kom kylan och med minus femton grader blev det betydligt svårare att rubba träden som låg på marken. Gösta slet så hårt att en kota i ryggraden försköts och skapade ryggproblem. Och som det inte var nog med det, mellan de ihoptryckta kotorna kom nerver i kläm och orsakade tillfällig ansiktsförlamning. Två år senare gick han i pension. Då hade han arbetat i Baroniets skogar i 48 år och med Baroniet som arbetsgivare fram till år 2003.

Gösta var en man med stor kunskap om skogen och naturen. Han fungerade i det närmaste som ett levande uppslagsverk när hans arbetskamrater undrade över något. Och det han inte visste direkt tog han reda på.

”Jag minns”, berättar arbetskamraten Tord Lindkvist, ”när vi gick i skogen och såg en växt som såg ut som en grön liljekonvalj. Ingen av oss visste vad blomman hette, men dagen därpå visste Friström besked. Det var en grönpyrola.”

”Han var helt klart den duktigaste skogsman jag har träffat”, berättar Tony Andreasson. ”Han var helt outstanding och hade lätt kunnat bli jägmästare, om han hade velat det.”

Gösta och Tony i samtal hemma hos Gösta hösten 2015.

Hårt dubbelarbete

Man kan verkligen häpna över Göstas arbetsinsats i skogen. Och då ska man veta att det utgjorde hälften av hans dagliga arbete. Hemma i bersboskogarna väntade det egna torpet, djuren och cirka tjugo hektar skog. Varje dag, till och med efter pension, steg han upp omkring fyra på morgonen. När han kom ner till köket en vintermorgon kunde termometern visa på sex grader. Torpet där Gösta vuxit upp och bott hela sitt liv utrustades på 50-talet med element, men dessa hade han valt att ta bort. Det räckte gott att elda med ved i kaminen och det var det första han gjorde kyliga morgnar. Sedan hoppade han i stövlarna för att besöka utedasset. Tillbaka i köket hann han med en kopp te och en bulle innan det var dags att utfodra djuren. Det tog ungefär en timme. Hade det snöat måste han dessutom hinna med att ploga vägen innan han for till arbetet. När han kom hem på kvällen var torpet återigen kylslaget och korna, grisarna, hönsen och hästen väntade på att tas om hand.

Tidigare, när hans far Henning fortfarande levde stod middagen och väntade på bordet när arbetsdagen var till ända. Men nu måste han själv tillreda sina måltider. Med noggranna rutiner såg han till att lagad mat stod på bordet varje kväll.

”Han hade på sekunden räknat ut hur lång tid det tog att koka potatis till middagen. Han lade två vedträn i spisen och gick sedan ut till djuren. När han kom in igen var potatisen färdig.”

Gösta hos sina djur hösten 2015

Ringde sin syster två gånger om dagen

Gösta var alltid extremt noga med tider, inte bara när det gällde arbetet och matlagningen. Han gick upp bestämda tider, visste hur lång tid hans uppgifter skulle ta och ringde sin syster Gun samma tid två gånger om dagen.

”Eftersom han levde ensam och skötte djur och maskiner där saker kunde hända hade vi kommit överens om att han skulle ringa klockan sju på morgonen och klockan sex på kvällen. Man kunde ställa klockan efter Gösta och ringde han inte på klockslaget blev vi oroliga.”

På ledig tid under helger och semestrar arbetade Gösta först och främst i den egna skogen, som sköttes så noggrant att den liknade en nationalpark. Om vänner och bekanta behövde en hjälpande hand ställde han alltid upp. Söndagar betraktade han som vilodag i den bemärkelsen att inga störande motorer fick dras igång. Istället ägnade han dessa dagar till att hugga ved, sköta om trädgården, städa, plockade bär och svamp. Någon gång på sommaren tog han gärna en cykeltur till Kisa värdshus för att äta.

Och om kvällarna när program som ”Bonde söker fru”, ”Stjärnkuskarna”, ”Farmen” och ”Mandelmanns trädgårdar” visades satt han bänkad framför teven.

Och det var just Mandelmann Gösta hade tittat på den där kvällen i februari när han fick en stroke. Efter en tid på sjukhus avled han i maj 2017, 75 år gammal.

Nu hade världen förlorat en hedersman, en snäll och god människa rakt igenom.

Gösta våren 2017

Berättelsen bygger på intervju gjord med Gösta hösten 2015 samt intervjuer med hans syster Gun och hennes tre döttrar, arbetskamraterna och vännerna Lennart Ringdahl, Lars Rasch, Tord Lindkvist och Tony Andreasson.

 

Dela gärna det här inlägget

Mjölkerskan vid Adelsnäs

Stillsamt och värdigt faller skymningen och låter de omgivande träden och byggnaderna kasta långa skuggor innan de sakta bäddas in i ett mjukt mörker. När de endast kan ana siluetterna av trädgårdsmöbeln och hinken som lämnats kvar på gårdsplanen sträcker den lilla flickan ut sin hand mot den gamla och viskar: ”Är det klart nu?” Den gamla ler och nickar. ”Nu är det klart. Skymningstimmen är förbi. Nu kan vi tända lampan.”

Så många gånger hon suttit så. Under sommaren när skymningen likt en loj katt tålmodigt och njutningsfullt sträcker ut sig och om vintern när den kommer tidigt och försvinner lika raskt. Skymningstiden är en tid för vila, för eftertanke. Det är märkligt att se mormor som aldrig annars verkar vara förmögen att vila sitta helt still och tittar ut genom fönstret. Maud studerar den gamla. Hennes hud är skrynklig, såsom gamlas skinn blir. Hennes öron sticker ut från hucklet så att hon ser så där rolig ut. Huden på hennes händer är grov så som hud blir på hårt arbetande händer. Så många gånger de doppats i iskallt vatten under bykning, så många hinkar med vatten de burit från brunnen och hem, så många kor de mjölkat och så många barn de vårdat och ömmat för. Maud är redan lika lång som mormor trots att mormor är så mycket äldre. Det känns lite konstigt.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig och i morgon när hon vaknar vet hon att det väntar nyplockade smultron till frukost. För det gör det alltid när hon sover över hos sin mormor Emerentia. Tidigt, tidigt, innan någon annan i hela världen har vaknat går mormor upp, tar på sig sitt vita huckle och beger sig ut i skogen. Där fyller hon sina hinkar med skogens frukt. Att hon ständigt orkar bära denna börda är en gåta. Och så skänker hon bären och svampen till de som bor på herrgården och hon vägrar blankt att ta något betalt. Hon är så glad att hon kan vara till nytta och att det hon plockat kan komma till användning.

Fast hon är liten förstår Maud att hennes mormor är speciell. Så strävsam och orädd. Inget skrämmer henne, inte en orm, inte en människa, och hon arbetar hårdare än mången karl. Och, tänk, hennes mormor kan koka soppa på en spik. För hur skulle det annars gå till när det lilla spiselrummet om söndagarna fylls av mostrar, farbröder och kusiner och hon glatt lagar mat till dem alla?

Mauds mormor Emma Kristina Emerentia Andersdotter föddes i november år 1872. Det var samma år, ja faktiskt blott bara några månader efter att Oscar II blivit kung över Sverige och Norge och samma år som de schweiziska bröderna Cloetta startade sin första chokladfabrik i Malmö. Emerentia var dotter till brukaren Anders Johan August Andersson och hans hustru Eva Helena Carlsdotter. De bodde i Anderstorp och Emerentia var det fjärde barnet i en syskonskara om nio barn. Fyra av Emerentias syskon dog i spädbarnsålder. När Emerentia var sjutton år tog hon tjänst som piga och flyttade hemifrån. En tid arbetade hon hos brukskassören Werner Movik som i folkmun kallades ”pänningepösen” eller bara ”påsen” då han en gång i veckan reste till Bersbo för att avlöna gruvfolket. Movik med sina svarta yviga polisonger var en flitens man, en riktig arbetsmyra och extremt korrekt.

Emerentia är tjugo år när hon får sitt första barn, Anna Maria Elisabet, född utom äktenskapet. Året därpå, år 1895, gifter hon sig med lantbruksarbetaren Otto Wilhelm Ljunggren. Tillsammans får de fem barn innan Otto åtta år senare drabbas av ”maglidande” och dör till följd av detta. Då var Emerentia havande med deras sjätte och sjunde barn, tvillingarna Ernst Gustaf och Karin Ingeborg, som båda avlider inom sitt första levnadsår. Två år senare dör tioårige sonen Otto Gunnar i scharlakansfeber och femåriga dottern Elin Kristina i lungkatarr. Nu har familjen flyttat till Malmviken och Emerentia föder i december 1906 ett barn utom äktenskapet; Katarina(Karin) Ingeborg.

Under loppet av fjorton år har Emerentia gift sig, blivit änka, fått nio barn och förlorat fyra. Nu i 34 års ålder är hon ensam med fem barn i åldrarna tio, åtta, fem och ett. Barnen är snart endast fyra stycken då femåriga Emma Charlotta drabbas av difteri och går bort. Det är nu Emerentia får en tjänst som mjölkerska vid Adelsnäs. Hon bosätter sig först i Grindstugan och senare i Nya Sunneborg. Som mjölkerska går hon upp först av alla. Under de tidiga morgontimmarna mjölkar hon korna för att sedan skynda hem till sitt andra arbete: att iordningsställa frukost till ladugårdskarlarna.

”Tack vare det gick det aldrig någon nöd på min mamma Odelia och hennes syskon Anna, Karin och Karl. Mormor hämtade råvaror till frukosten uppe på slottet och den kom även barnen till del.”

Överst: Karl, Odelia
Nederst: Emerentia, Karin och Anna. Foto privat

När barnen vuxit upp och flyttat hemifrån bosatte sig Emerentia i Gamla Sunneborg. Hon var omtalad för sin långa vandringar i skogen där hon plockade bär. Hon gav sig iväg tidiga morgnar och kom tillbaka med hinkarna fyllda. Johan Adelswärd som bara var en liten grabb vid den här tiden minns så väl den lilla gumman med sitt huckle. Den lilla krutgumman som inte mätte högre än 150 cm men var stark som en oxe. Var det inte hinkar från skogen bar hon välfyllda matkassar från affären. I Gamla Sunneborg väntade hönsen och grisen. Grisen, vars kött alltid var segt, eftersom den blivit en vän och Emerentia drog sig för att slakta den. I andra lägen var hon hårdnackad och kompromisslös. Som vid tillfället när hennes tupp blev galen och jagade Maud ute på gårdsplanen. Då tog hon helt sonika tuppen och vred nacken av den. Eller när barnbarnen vettskrämda skrek att det låg en huggorm på farstukvisten, ja då satte hon orädd sin blå gymnastiksko på ormen och trampade ihjäl den.

Emerentia och sonen Karl. Foto privat

På ålderns höst flyttade Emerentia till Djurgårdsgatan. Hon dog år 1962, 90 år gammal. När skymningen sakta lägger sig över hennes Gamla Sunneborg ser vi att köksfönstret vilar i mörker. Inga lampor har ännu tänts. Allt har sin tid och det här är en tid för eftertanke och vila. Ett litet barn fattar den gamlas hand som, trots sin grova hud, är len och varsam. De ler mot varandra i samförstånd. Om en stund när det är helt mörkt kan lamporna tändas och imorgon väntar nyplockade smultron som fortfarande doftar skog.

Emerentia vid Gamla Sunneborg med barn och, förmodligen, grannar. Foto: Johan Thorin, 1928

Berättelsen baseras på intervju med Emerentia Ljunggren barnbarn Maud Lindström, kyrkoböcker samt ”Åtvidiana” av Carl Nordenström.

Dela gärna det här inlägget

Chauffören vid Adelsnäs

Var söker man efter en bra hästkarl? Har man tur får man tips på en bra man. En man som vid tillfället har en tjänst på fjärde skvadronen på kavalleriet i Helsingborg. Denne man hette Curt Lindblom och han kom, för att uttrycka det med en modern term, att bli ”headhuntad” till Adelsnäs av baron Eric Adelswärd. Året var 1937. Samma år som Råsunda fotbollsstadion invigdes och Jussi Björling gör succédebut i Carnegie Hall i New York och gav sig ut på sin första USA-turné. Samma Jussi som så småningom kom att besöka Adelsnäs och underhålla en stor skara människor i Adelsnäsparken. På Adelsnäs hade Ebbas och Erics förstfödda, Johan, hunnit bli ett halvår gammal när 27-årige Curt anlände runt valborgsmässoafton.

Curt själv föddes i mars år 1910 i Kölefors, ett litet samhälle ungefär en mil utanför Kisa. Curts far Jonas Lindblom var banmästare. Han och hustrun Emma hade, när Curt föddes, åttaårige Hugo, sexåriga Dora, femåriga Ruth och treåriga Olle. När Curt var ett år föddes brodern Eric. Året därpå flyttade familjen till banvaktsstugan i Opphem i Tjärstad socken och familjen utökades med Dagmar och Karl Egon.

I banvaktsstugan vid Emmern bodde Curt tills han sexton år gammal fick tjänst som dräng hos Gunnar Viking på gården Småbäck. Och kanske var det här Curt fann att han hade ett intresse för och ett fint handlag med hästar? Tre år senare, år 1929, var det dags för det stora äventyret. Curt packade sina väskor och med biljetten i hand steg han på tåget som skulle ta honom till Helsingborg. För en nittonårig grabb uppvuxen på en liten ort i Östergötland måste det ha varit omtumlande att komma till den skånska staden med närmare 50 000 invånare. I Maria församling fanns det Kungliga skånska kavalleriregementet och här skrevs Curt in i dess fjärde skvadron. Efter lumpen ”snodde han värvning” och kom att stanna vid regementet i sammanlagt sju år.

Curt med hästen Pelopeia vid kavalleriregementet i Helsingborg

Så ”headhuntades” han av Eric och hamnade åter i Östergötland år 1937. Om hans uppdrag från början var att ta hand om barons hästar så utvidgades snart uppdraget att omfatta även andra hästkrafter, nämligen bilarna. Curt tog körkort och blev chaufför vid Baroniet. Ni som har läst om barnhusan Margareta Westermark och husan Siri Nilsson vet att den första som mötte dem vid ankomsten till Åtvidaber var just Curt. Glada, roliga och socialt begåvade Curt skjutsade såväl personal som herrskap när det behövdes. Ibland var bilen fylld av skrockhöns som hämtades runt om på gårdarna när det var dags att ruva fasanägg på Adelsnäs, ibland var den fylld av barn som skulle till skolan eller julklappar som skulle köras ut till anställda. Johan Adelswärd minns med värme hans och Curts resor till och från internatskolan Lundsberg med det obligatoriska wienerbrödsstoppet på konditoriet i Örebro.

Glade Curt i stilig chaufförsuniform

Hade man gäster på besök i herrgården, vilket man ofta hade, var det Curt som bar bagage och körde bilarna till garaget. När gästen skulle åka hem kunde den sätta sig i en omsorgsfullt tvättad och tankad bil. Curts titel var chaufför men så här i efterhand kan man se att han i mångt och mycket även fungerade som fastighetsskötare och en gammaldags butler. Han ordnade med praktiska saker i huset liksom han borstade kläder, putsade skor och strök baronens kläder. ”Det var Curt som lärde mig hur man gör snygga pressveck på byxorna” berättar Johan. Och Curt hoppade in som servitör, både på Adelsnäs och andra ställen. Hans livré fanns med i bilen när han körde Eric och Ebba till middagar. Och det var på det viset han träffade sin Anna.

Anna Wicksell arbetade som husa i Kvistrum under ryttmästare Gabriel Falkenberg. I samband med att Curt körde dit i tjänsten och gång efter annan satt i köket och väntade på sin uppdragsgivare eller hjälpte till med serveringen kom han och Anna i samspråk. Tycke uppstod och i juni 1939 gifte de sig. Anna slutade sin tjänst vid Kvistrum och flyttade tillsammans med Curt till Smegården vid Adelsnäs. Samma år föddes sonen Per-Åke. Anna hade sedan tidigare dottern Gerd så plötsligt var Curt tvåbarnsfar.

Alltjämt hade Curt ett gott handlag med hästar och motionsred såväl Erics som Johans hästar. När Johan var runt tio år hade han en liten ponny, som lystrade till namnet Valparaiso. Valparaiso eller Valle kunde visserligen se liten och gullig ut, men han var en riktig illbatting. Ja, kanske rent av elak. Ideligen kastade av sin tioårige ryttare som blev allt räddare för att sitta upp på hästryggen. Så en dag fick Curt nog. Nu skulle Valle få klart för sig vem det var som bestämde. Han satte upp och red i sporrsträck på planen framför Adelsnäs. Men plötsligt satte Valle framhovarna i marken och tvärbromsade. Över den böjda hästnacken seglade Curt av och damp i backen. ”Rackarn’s häst!” utbrast Curt. Under alla åren på kavalleriet och därefter hade han aldrig trillat av en häst. Med Valle blev det premiär.

Då gick det betydligt lugnare till när Curt var förridare till karnevalståget på Barnens dag i Åtvidaberg. I eleganta utklädningskläder var Curt en fröjd för ögat.

Curt som förridare på Barnens dag i Åtvidaberg

Curt arbetade på Baroniet fram till pension. Han och Anna flyttade så småningom till en lägenhet på Åkervägen. År 1997 dog Curt, 87 år gammal.

”Curt och Anna var jättebra kompisar” berättar Siri Nilsson och förklarar att hon och hennes Bobby, tillsammans med Margareta Westermark och hennes man samt paret Bergenroth umgicks flitigt med Curt och Anna Lindblom. ”Vi hade middagar och vi dansade. Curt och Anna var härliga människor och Curt bjöd alltid på sig själv, han var en riktig sällskapsmänniska.”

Curt och Anna

Berättelsen bygger på intervjuer med Curts och Annas son Per-Åke Lindblom, barnbarnet Marie Skogh, Johans Adelswärd och Siri Nilsson samt kyrkoböcker.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Barnhusan vid Adelsnäs

Minns ni Siri Nilsson som arbetade som husa på Adelsnäs på 1940-talet? Siri berättade med sådan värme om alla de vänner hon träffade på herrgården. Det var vänskapsband som knöts för resten av livet. Siri är imponerande 94 år så det är inte konstigt att alla dessa vänner inte lever idag. Men Siri gav ett tips: ”Du borde besöka Margareta Westermark. Hon arbetade som barnhusa på Adelsnäs. Hon är bara 91 år, så hon minns nog mer än jag.” Nu har Siri ett särdeles gott minne, men inte desto mindre är förstås ett besök hos Margareta ett måste.

Precis som Siri kom Margareta till Åtvidaberg på 1940-talet och vid anländandet möttes hon av samma roliga och alltigenom trevlige chauffören, Kurt Lindblom.

”Kurt hämtade mig och jag minns att vi stannade vid Wallmans smedja, som låg bredvid Stallet. Där hämtade han en sportbil och så for vi mot Adelsnäs.” Sportbilen (en MG dvs Morris Garages) gick på gengas, minns hon. Det här var 1945 och många bilar gick på gengas eftersom kriget skapade stor brist på olja.

ak_alag6761

Wallmans smedja låg där dagens sporthall och parkeringsplats ligger. Foto: Alrik Agerbo 1961

Margareta var 20 år och hade lämnat föräldrahemmet i västra Vingåker i Sörmland där hon hade bott med sin far muraren Johan Albin Edlund, sin mor Elsa Maria och sina fem syskon. Här hade hon gått i skola och här hade hon sedan år 1940 arbetat på en av stadens största fabriker, Widengrens klädverkstad. Först som springflicka, med avbrott för konfirmationsläsning, och senare på avdelningen för tillskärning.

Den nya Widengrensfabriken stod färdig 1937. Foto: Ateljé Bergné.

Den nya Widengrensfabriken stod färdig 1937. Foto: Ateljé Bergné.

Efter en tid ville Margareta göra något annat. Hon ville gärna arbeta med barn. Så hon satte ut en annons i tidningen och fick inom kort ett svar. Friherinnan Ebba Adelswärd vid Adelsnäs i Åtvidaberg sökte en barnhusa.

Kurt och Margareta susar fram i sportbilen. Förmodligen pirrade det lite i Margaretas mage. Vilket äventyr! En helt ny ort, långt från familjen, och med nya människor omkring sig. Skulle hon hitta vänner, skulle hon trivas och vem var familjen hon skulle arbeta för? Så smalnar vägen av något. Kanske ser hon det vita templet en bit bort och förundras över det? Kanske berättar Kurt att sjön de ser heter Bysjön och att man om vintrarna kan gena över isen för att ta sig in till samhället? Och att det om somrarna finns en båt de kan använda för att ro över? Vägen kantas av en vacker allé och där träden tar slut möts de av en pampig grind och framför dem ligger – ett slott!

tfs_26m4

Adelsnäs på 1930- eller 40-talet. Foto: Johan eller Ingeborg Thorin

”Jag hade bott i två rum och kök med min familj i Vingåker och nu kom jag till ett slott! För första gången i mitt liv skulle jag få bo i ett eget rum!”

margareta_20

En ung Margareta som snart ska börja arbeta som barnhusa på Adelsnäs. Foto: privat

Flera gånger under samtalet avbryter sig Margareta och drömmer sig bort. Hon trivdes så bra med sitt arbete på Adelsnäs. Alla var så vänliga. Ebba förklarade tidigt att det inte fanns två människor som utförde en uppgift på samma sätt. Bara sysslorna blev gjorda så kunde Margareta känna sig fri att lägga upp arbetet precis som hon önskade.

Som barnhusa var hennes främsta uppgift förstås att ta hand om barnen. Praktiska saker förstås såsom att se till att de kom i säng på kvällen och upp på morgonen, men framför allt så lekte de! ”Jag har alltid varit lekfull av mig”, berättar Margareta. När hon kom till Adelsnäs var Johan nio år och gick i skolan. Catarina och Louise var sju respektive fyra år och minstingen Carl-Göran 1,5 år. ”När Carl-Göran blev lite större satte jag honom på pakethållaren och så gav vi oss iväg på cykelturer. Jag minns när han pekade mot samhället och sa: ’ser du kirketornet Margareta?’”

barnvagn

Margareta med Carl-Göran, Louise och Catarina. Foto: privat

Margareta bläddrar i sitt album. Bilder av vännerna från Adelsnäs blandas med bilder på barnen. ”Titta, här är vi hela gänget. Tänk att vi fick ha kräftskiva i huset och bjuda in de våra. Så bra vi hade det. Och roligt!”

barnbild

Margareta med kollegor samt barnen Adelswärd och kusin. Foto: privat.

Samma år som hon kom till Adelsnäs träffade hon sin blivande man. Det var på en dans Folkparken. Fem år senare, år 1950, gifte de sig och byggde ett hus på Skyttevägen. Där växte de egna barnen Ingrid och Lars upp. ”Jag höll god kontakt med Catarina och Louise genom åren. Lollo brukade till och med vara barnvakt till mina barn. Och vi ringer fortfarande ofta till varandra.” Margareta ler. Hon tittar upp från albumet.

”Jag har haft ett sådant bra liv. Nu är jag 91 år – det är inte klokt så gammal jag blivit. Men, du förstår, jag är inte klar, jag vill leva länge till!”

margareta_91

Margareta Westermark 2016

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Dela gärna det här inlägget

Husan vid Adelsnäs

Tåget närmar sig stationen. Spänt och förväntansfullt tittar de ut genom fönstret. På tåget har de gjort bekantskap med Johan från Falla och han har berättat både det ena och det andra om orten de är på väg till. Flickorna tittar på varandra. Vilken tur ändå att de har fått anställning på samma plats. De hade blivit goda vänner året innan, under tiden på Tenhults hushållsskola. Nu är det äntligen dags att se om utbildningen hade förberett dem gott nog. Så stannar tåget. Med sina stora väskor i handen kliver de av och ser sig omkring. Så vackert det är!

”Är det Lilly och Siri?” Mannen som tilltalar dem ser vänligt på dem och presenterar sig som Kurt Lindblom, chaufför. Och visst är det Lilly och Siri. De hoppar in i bilens baksäte. Under bilresan till sin arbetsplats hinner de både se lite av sin nya bostadsort, Åtvidaberg, och stifta bekantskap med Kurt.

”Kurt var rolig till tusen” skrattar Siri som idag är imponerande 94 år. Hon är pigg som få och har ett beundransvärt minne. Hon bjuder på kaffe och hembakade bullar, milanostänger och mjuk pepparkaka. Hon var blott 21 år när hon kom till Åtvidaberg. Det hon särskilt minns från den första åkturen är åsynen av Adelsnäs. ”Det var så alldeles förfärligt stort!”

De kör in genom den vackra grinden av svart smide och följer grusvägen genom en blomstrande park. Framme vid herrgården bromsar Kurt försiktigt. På trappan står Ebba Adelswärd. Siri känner igen friherinnan från anställningsintervjun på Stora hotellet i Linköping några veckor tidigare. Bakom Ebba skymtar äldsta dottern Catharina, fem år. Hon hade också varit med under intervjun och väntat tålmodigt tills hon slutligen utbrast: ”Mamma, nu orkar jag inte längre.” Catharina har en två år äldre bror, Johan, och en tre år yngre syster, Louise. Inom kort, på pingstdagen, kommer lillebror, Carl-Göran, att födas. ”Jag minns det så väl för jag och Lilly fick gå upp på kullen och hissa flaggan. Det var ju pingst så hela släkten var där på besök. När vi kom ner till huset var det full fart inför BB-resan.”

Johans-första-skoldag

I sitt album har Siri ett foto på Johan Adelswärd där han står vid stora porten på väg till sin första skoldag.

Ebba presenterar dem för de gamla husorna, Maja och Majsan, som ska sluta sina anställningar och lämna över till Siri och Lilly. Husorna, som båda visar sig vara mycket trevliga, visar runt. Även om inte alla salonger och rum används hela tiden är det mycket att städa. Under helger och inte minst storhelger och jakt kommer släkt och vänner. Vanligtvis familjer med barn som har med egna barnskötare. Då är det många rum som ska iordningsställas och många sängar som ska bäddas.

”Rummen var så vackra och lakanen vi bäddade med var av det finaste och tunnaste linne. Vita rummet hette det allra finaste rummet och där bodde prinsessan Sibylla när hon var på besök. Gustaf Adolf sov i Alkoven, det var också fint!” Men även om de kungliga var de inte mer än människor, det kan Siri gå i god för.

”När jag steg in till prinsessans rum för att packa hennes väska satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Inför Sibyllas besök gav baron Eriks syster Anna Sparre henne rådet att fråga: ”Behagar ers kungliga höghet ett varmt bad?” Frågan ställdes, men idag minns inte Siri svaret.

Maja och Majsan visar även var Siri och Lilly ska bo: i varsitt rum mitt emot varandra på våningen ovanför köket. Där finns även de två köksornas rum. Allt som allt således fyra rum. Barnsköterskorna bor tillsammans med barnen och kokerskan i ett rum mittemot köket.

Siri minns roat incidenten en sommarnatt i ”Generalens rum” där en av barnsköterskorna bodde. Hon, barnsköterskan, hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan. ”På kvällen upptäckte vi att lampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!” Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes. Nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri beskriver paniken som bröt ut.  Hur skulle de få ut de oinbjudna gästerna? Till slut var det baron Eriks systerson, Claes Grill, som räddade situationen genom att fånga in djuren i en skokartong och släppa ut dem.

bobby-och-Siri

Bobby hälsar på hos Siri på Adelsnäs.

IMG_3552

Personalen vid Adelsnäs. Kurt Lindblom ser vi som fjärde man i den nedersta raden, Lilly längst ut till vänster på den mellersta, Siri näst längst till höger på den mellersta raden.

Fem år och två månader stannade Siri Gustavsson som husa vid Adelsnäs. Då hade hon träffat sin ”Bobby” och år 1949 gifte de sig och Siri bytte efternamn till Nilsson. Vänskapen med Lilly och vännerna hon fick på Adelsnäs, framför allt Margareta och Anna, bestod och genom åren kom de att umgås mycket. Margareta arbetade som barnskötare och innan jag går tipsar Siri mig att besöka henne: ”Hon minns nog mer, hon är bara 91 år!”

siri94

Siri Nilsson idag 94 år.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook

Foton: Johan E Thorin (Adelsnäs) samt Siris privata.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Siri Nilsson

”Jag kommer ihåg när Johan Adelswärd gick till sin första skoldag”

Pigg, alert och med ett aldrig sviktande minne tar hon emot mig för att berätta om sitt liv i Åtvidaberg. Siri Nilsson är imponerande 94 år. I början av året bjöd hon på födelsedagskalas med sju sorters hemmabakade kakor. Siri har alltid tyckt om att baka. En månad senare föll hon olyckligtvis till följd av blodtrycksfall och slog i sitt huvud. Hon hamnade på sjukhus och har allt sedan dess haft problem med yrsel. Kvällar och morgnar kommer personal och tittar till henne, men i övrigt klarar hon sig utmärkt själv.

Det hela började med ett foto från Facits arkiv föreställande ”Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951”. Bilden visade tre unga flickor, en kokerska i vitt förkläde och hätta på huvudet och två serveringsflickor i svarta klänningar med rejäla vita kragar och spetsprydda förkläden. Flickorna som uppenbarligen hade paus från sitt arbete satt med varsin kopp kaffe i en soffa och log mot kameran. Bilden lades ut på ”Stort, smått och lite däremellan” på facebook och det dröjde inte länge innan kommentarerna talade om vilka flickorna på bilden var. Eller i alla fall två av dem. Lilly Bergenroth och Siri Nilsson. Båda hade de kommit till Åtvidaberg på 1940-talet och var goda vänner.

Kökspersonalen vid bokföringsavdelningens middag i Flustret 1951.

Siri föddes i Torpa socken år 1923. Hennes tre år äldre syster Svea gick på Tenhults hushållsskola i Jönköping och så även Siri. En utbildning som syftade till att kunna sköta det egna eller andras hushåll. På schemat stod även skötsel av trädgårdsland och mindre djur. När utbildningen var avslutad fick eleverna ofya förfrågningar från de fina fruarna som sökte hembiträden och så också Siri. Faktiskt flera förfrågningar och hon valde slutligen att gå på intervju på Stora hotellet i Linköping. Där mötte hon friherinnan Ebba Adelswärd från Adelsnäs och hennes lilla dotter Catharina, då fem år.

Året var 1944 när Siri kom till herrgården i Åtvidaberg. Där fanns då åtta till nio i personalen; en kokerska, två köksor, två husor, två barnsköterskor, en betjänt och så jägaren. Siri var en av husorna. Lilly den andra. På den här tiden var hela det stora huset bebott. Liksom de andra i personalen hade Siri ett eget rum på våningen ovanför köket. Under tiden på Adelsnäs fann Siri vänner för livet. Lilly, Margareta och Anna. Hon minns roat incidenten en sommarnatt i barnsköterskans rum.

siri94

”Barnsköterskan hade semester och hade glömt att stänga fönstret och släcka taklampan i ’Generalens rum’, som hennes rum kallades. På kvällen upptäckte vi att taklampan, som var formad som en skål, var fylld med fladdermöss!”

Utanför personalvåningens fönster fanns nämligen stora träd där fladdermössen trivdes och nu hade de lockats in i rummet av ljuset. Siri minns vilken panik de alla fick och att det slutligen var baron Eriks systerson som räddade situationen genom att fånga fladdermössen i en skokartong.

Som husa fick Siri städa huset och iordningsställa rum inför besök. Och det var gott om besökande gäster på den här tiden. Ofta prominenta gäster. Men de var inte mer än människor, berättar Siri.

”När jag vid ett tillfälle steg in i rummet där prinsessans Sibyllas övernattade så satt hon på sängen och lagade sin höfthållare som hade gått sönder.”

Siri minns Johan Adelswärd som bara var sju år när hon kom till Adelsnäs och gick till sin första skoldag. Och hon minns festerna med supéer och uppträdanden av Sickan Carlsson och Jussi Björling.

Fem år och två månader stannade hon vid Adelsnäs. År 1949 träffade hon nämligen  ”Bobby” Nilsson och gifte sig. Bobby var uppvuxen i Åtvidaberg och hade en tjänst på Facit. Han var engagerad i såväl ÅFF som i Åtvidabergs bandylag. Det var på en idrottsmässa på Kopparvallen den 35-årige Bobby träffade den 27-åriga Siri.

siriobobby

Men även om Siri slutade sin tjänst vid Adelsnäs i samband med giftermålet så fick hon förfrågningar om att båda servera och laga mat vid tjänstemiddagar och liknande runt om i Åtvidaberg. Vanligtvis arbetade hon tillsammans med vännen Lilly. Och det är i samband med en sådan middag som fotot som nämns i inledningen är taget.

Siri har trivts bra i Åtvidaberg och har haft många vänner. Vännerna från Adelsnäs gifte sig de också och de umgicks som par allihop.

”Vi var mycket ihop och hade roligt tillsammans.”

Jag reser mig för att hälla upp en påtår kaffe till oss.

”Jag säger som Agnes Olsson, kokerska på Villan” skrattar Siri med en blick på kaffekannan, ”de ska va stattopp, inget pissperr!”

Vill du läsa det förra besöket? Det ägde rum hos Gösta Friström, skogsarbetare.

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Mathias Lindholm

Hånad av kungen, men älskad av folket … i alla fall av östgötarna. Det torde väl sammanfatta det här numrets Åtvidsprofil på ett bra sätt.

När jag besöker Mathias Lindholm på Radiohuset i Norrköping är han programledare för P4 Sommar. Programmet görs tillsammans med Kronoberg, Småland och Öland och direktsänds till nästan en halv miljon lyssnare. Inte undra på att jag blir nervös när Mathias skakar på huvudet när jag undrar om han har ett manus.

ml2

”Nej, nej, det här kör vi på uppstuds” svarar han i samma sekund som lampan lyser grönt.

Han sitter på en stol men lyckas ändå med konststycket att vara i rörelse hela tiden. Han snurrar fram och tillbaka, stampar i golvet och trummar med fingrarna. Inget av detta hörs dock ut i etern.

Tre reportrar på olika äventyr i sommarsverige står tillsammans med Mathias för innehållet i programmet. Via producenten får han snabbt information om vad kommande inslag kommer att innehålla. Simon som befinner sig i Kalmar bakar ostkaka, Jessica intervjuar en expert hur man tar bra kort med sin smartphone och Marie är på Öland för att bevaka Viktoriadagen. Det är så kul med livesändning, strålar Mathias, helt oväntade saker kan dyka upp.

camilla i sändning

Mathias har sinnesnärvaro nog att mitt i sändning bränna av ett kort på mig.

I samma sekund börjar Simons röst från Kalmar hacka oroväckande. Hackar, försvinner helt, hackar igen och allt detta hör lyssnarna. Sebastian Ekström, en av teknikerna, signalerar från kontrollrummet att han måste stänga ned Simon. Mathias nickar och förklarar rappt för lyssnarna att Simon förmodligen fått ostkakesmeten i mikrofonen och sändningen fortsätter utan vidare komplikationer.

Under den fyra timmar långa sändningen pratar och skämtar han, styr snabbt upp olika situationer, surfar efter användbar information på nätet, kollar av och sorterar lyssnarnas mejl, bollar över till reportrarna och sidekickar deras inslag. Det som för oss lyssnare framstår som ett avkopplat och skämtsamt samtal mellan personer som alla befinner sig på samma ställe är visserligen skämtsamt men kräver hundra procent tajming, närvaro och stenkoll.

I lagom tid tills Ekot börjar ska samtalen rundas av. Ekot sänder i alla kanaler exakt klockan 12., det går inte att tumma en tiondels sekund på den tiden. Den stora klockan på väggen räknar ned sekund för sekund och när det återstår fem sekunder drar Mathias mejladressen till vilken lyssnarna kan skicka sina egna sommarbilder. Men herreguuuuud! Han hinner ALDRIG! Men det gör han. Med en suck av lättnad sjunker jag tillbaka ner i stolen.

Sekunden efter förklarar Sebastian att Mathias måste fylla två minuter med prat efter Ekot.

”Oj, det var mycket” säger Mathias, men ser samtidigt så lugn ut att jag lyckas sitta lugnt i stolen. ”Jag tar ett lyssnarmejl.”

Efter två minuter går musiken på, Mathias tittar upp och ger tummen upp till sina medarbetare i kontrollrummet. Bredvid Sebastian sitter tekniker nummer två, Andreas Tosting och producenten Marie-Louise Kristensson.

Vilken utbildning går man för att klara det här jobbet, kan man undra.

Svaret i fallet Mathias Lindholm är ingen eller den egna. Skolan alltså. Som liten älskade han att lyssna på radio. Han hade för vana att spela in program på kassett och klippa om dem så att de blev lite roligare. Som tonåring var han gärna DJ på fritidsgården Lyktan och andra diskotek. Och så byggdes den egna klädgarderoben om till en radiostudio. Där spelade han och en kompis in humorprogram som grannar inom en radie på hundra meter kunde lyssna på om de rattade in rätt frekvens.

Men ambitionerna sträckte sig betydligt längre än så. Lite lagom varm i kläderna kontaktade han den tidens största: närradion i Västervik. Han fick dem till att lyssna på ett av hans program och till hans stora glädje fick han beskedet att han utan betalning kunde han få sända sina program på lördagskvällarna. Mathias bandade programmen, övertalade lokföraren på Västervikståget fredag efter fredag att ta med sig disketten till en kompis som väntade på stationen i Västervik. Kompisen levererade sedan disketten till radion.

Så småningom fick han jobb på Radio Sörmland, jobbade en tid på SVT innan han fick en tjänst på P4 Östergötland år 2007. Radio är hans rätta element, här trivs han och vill stanna. Drivkraften är inte, påpekar Mathias, att höras. Drivkraften är att få jobba med vitt skilda ämnen och faktisk se en effekt av saker de tagit upp.

Men hånad av kungen? Vad hände egentligen?

Mathias skrattar och förklarar:

”Kungaparet var på besök i Åtvidaberg med anledning av 600-årsjubileet. Media var förstås på plats. Jag passade på att ställa frågor kring nyheten att prinsessan Madeleine var gravid, en nyhet som hovet själv hade valt att gå ut med. Kungen svarade väldigt arrogant och hånfullt på mina frågor.”

Mathias tillägger att han blev väldigt förvånad, men att den som gjorde bort sig var helt klart kungen.

”Men det hela fick stort genomslag i nationell media!”

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Julia Olsson

Vi såg henne i Idol för fem år sedan och vi såg henne i Idol i fjol. Vid båda tillfällena åkte hon ut efter gruppmomentet. Samma Julia Olsson, men ändå inte.

”För fem år sedan var jag nöjd att komma så långt. Men i fjol hade jag betydligt mer erfarenhet och hade gärna tagit mig till nästa moment, ett solonummer, för att visa vad jag går för.”

Men hon verkar inte ledsen, långt därifrån, där hon sitter framför mig på Sandelius med en kopp kaffe och en köpenhamnare. Hon har hela tiden nära till skratt och ett stort leende. Men jag anar också hennes allvar och starka vilja.

Om hon hade gått vidare i Idol förra året hade det, förklarar hon, varit en förvisso tuff men en snabb språngbräda till det artistliv hon alltid velat ha. Det hade gett henne kontakter högt upp i branschen, något som är helt nödvändigt för att lyckas. Som så många andra som drömmer om att bli sångare har Julia sjungit så länge hon kan minnas.

”Både intresset och talangen kommer från pappa, helt klart. Hans största idoler, Rolling Stones, har också blivit mina. Vi var på deras konsert förra sommaren. Jättehäftigt! Att de orkar stå på scen i två timmar och ösa som de gör. De är ju över 70 år!”

När hon kom i tonåren började hon sjunga på dop och liknande och upptäckte vilken kick det var att ha publik.

”Jag kan ångra att jag inte sökte musikprogrammet när det var dags att läsa på gymnasiet. Men i den åldern väljer man det kompisarna väljer, så det blev fotbollsgymnasiet.”

Julia Olsson2

Julia och hennes Andreas på röda mattan i samband med valvakan 2014 där Julia uppträdde.

Och det var bra, menar Julia, men musikprogrammet hade stämt bättre med hennes ambitioner och stora intresse. Det hade gett en henne de teoretiska kunskaper som hon kan känna att hon saknar.

Men fotbollen hänger kvar den med, på en division tre nivå. Dagen före gruppframträdandet på Idol spelade hon match och skadade knät. Så hon kom in på Idolscenen med kryckor.

”Vi hade övat hela natten och det lät bra. Men på plats funkade det inte alls. Juryn kritiserade oss dessutom för att ha dålig koreografi. Jag var urskuldad, men de tyckte att hela gruppen uppträdde som om de hoppade på kryckor.”

Julia skrattar. Sedan Idol förra året så har hon hunnit med att arbeta på ett fritidshem i Grebo där hon trivdes mycket bra. Och nu väntar ett jobb som sammanbyggare på SAAB i Linköping.

julia

”Det ska bli jättekul och spännande att testa något helt annat och jag ser verkligen fram emot det!”

Oj, men vad gör en sammanbyggare?

”Monterar ihop flygplan, så det blir att borra, nita och fräsa!”

Men hur är det musiken idag?

”Den lever! Jag skriver eget material och spelar och sjunger så ofta jag får tid.”

Följ gärna bloggen via facebook.

 

 

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Gustaf Adelswärd

Det känns busigt och lite förbjudet att köra bilen genom den fina porten, uppför parken och vidare upp till slottet. Eller herrgården som det egentligen är. Adelsnäs herrgård.

Med viss tveksamhet åker jag upp till den stenbelagda innergården, kliver ur och blir genast glatt och ivrigt mottagen av ett svart yrväder, hunden Smilla. Strax därpå dyker Gustaf upp. Varmt leende och välkomnande med stadigt handslag. Efter att vi hälsat dyker han överraskande rakt ned i närmaste rabatt och rycker snabbt upp lite ogräs. Under eftermiddagen ska Östergötlands fornminnes- och museiförening, med landshövding Elisabeth Nilsson i spetsen, komma på besök och då går det inte an att ha ogräs i entrérabatten! Gustaf tittar upp och skrattar glatt.

”Det är lite nervöst när det kommer besök, framför allt när det är en så pass stor grupp på femtio personer.”

Ogräset är uppdraget och Gustaf öppnar och hälsar mig välkommen in i via herrgårdens stora dörr.

”Vi kan gå den här vägen så kan jag repetera lite inför besöket och se till att allt är iordning.”

Vanligtvis använder familjen, som förutom Gustaf består av hustrun Malin, barnen Ebba och William och så Smilla förstås, en annan väg när de ska gå upp till sin lägenhet. Av herrgårdens totala yta på 4000 kvadratmeter upptar deras bostad cirka 15 %.

Vi stiger in i stora hallen och rustkammaren och det är svårt att inte bli tagen av rymden, arkitekturen, de vackra möblerna och föremålen. Men framför allt av att så tydligt känna historiens vingslag. Det är ett levande hem som samtidigt känns historiskt och orört. En positiv känsla av att tiden har stått still infinner sig och jag väntar mig nästan möta Gustafs farfars far Theodor Adelswärd när vi går trappan upp till sommarsalongen och biblioteket.

Och på sätt och vis är det precis det jag gör. Vi möter rum starkt präglade av hans intresse för arkitektur och påtagliga intryck efter utlandsresor och vi möter hans porträtt i stora matsalen. Tillsammans med andra män och kvinnor av släkten Adelswärd blickar han allvarligt ned på oss där vi stannar mitt i rummet.

Gustaf är äldste son i den tionde generationen och jag kan inte låta bli att fråga om han egentligen hade något val när det gällde sin framtid?

”Både och”, svarar han eftertänksamt, ”mamma och pappa har alltid varit tydliga med att jag och mina två bröder ska känna oss fria att göra det vi vill, vare sig det gällde utbildning eller bostadsort. Men samtidigt har jag självklart alltid förstått att det fanns förhoppningar kring mitt val.”

Det har, försöker han förklara, varit en slags mall eller grundton i hans liv. Han har tidigt förstått sitt sammanhang och vilka rötter han har. Han har alltid vetat att han är en länk i en lång kedja. Svår att bryta självklart, det följer ett visst ansvar med det, men också en stor stolthet.

”Det handlar inte bara om att ta över ett familjeföretag utan om ett sätt att leva, att umgås och ett sätt att förhålla sig till kultur och politik.”

Gustaf är välartikulerad. Han är allvarlig och eftertänksam, men ögonen avslöjar honom, det stora leendet och skrattet är hela tiden nära.

Jag är i stort sett jämngammal med Gustaf och hans bröder och jag minns att man på något sätt förhöll sig till det faktum att de hette Adelswärd, var adliga och bodde på ett ”slott”. Det var lite konstigt och man visste inte riktigt vad det innebar. Jag kan tänka mig att det var fler som kände som jag – hur var det egentligen för dem?

”Från tid till annan ganska jobbigt faktiskt. Man kände alltid att man blev behandlad annorlunda. 1970-talet var ju en tid starkt politiskt präglad av värderingar som kanske inte gjorde det helt lätt att tillhöra en adlig familj.”

Under tiden vi samtalar passerar vi ytterligare ett rum, så öppnar Gustaf en dörr och plötsligt befinner vi oss i en vanlig, modern lägenhet. Det är här de bor, familjen Adelswärd. Malin och Gustaf dukar fram till lunch och vi slår oss ner vid bordet.

Gustaf framhåller att arbetet med företaget, huset och hela projektet att föra traditionen vidare är ett äktenskapsprojekt. Malin nickar, så är det. De arbetar sida vid sida. Men visste hon, undrar jag, vad hon gav sig in på när hon gifte sig med Gustaf? Jo, det gjorde hon självklart och det går inte att ta miste på hennes engagemang och glädje att, som till exempel nu, ge all sin kraft och tid till huset och de delar som är i behov av omvårdnad. Jag förstår att det inte bara är att sätta igång och måla väggarna och köpa nya stolar. Det kräver en plan och ett långsiktigt tänk för att renovera de över 70 rummen på rätt sätt.

Jag förlorar mig i tanken på alla rum som allt som oftast måste stå helt obesökta. Jag har aldrig hört att det spökar på Adelsnäs, men hur är det med det egentligen? Jag blir ivrig av tanken på att få komma med det stora spök-avslöjandet. Vem är det som går igen? Men Gustaf och Malin skakar på sina huvuden. Inga spöken. Men mörkrädda, det måste de väl ändå bli ibland? Ny huvudskakning. De tycker nog att jag är lite fånig.

”Du får tänka på”, säger Gustaf, ”att huset inte är så gammalt. Bara drygt hundra år.”

”Men”, lägger Malin till, ska man gå ner till stora köket sent en kväll och det är släckt överallt så är det allt lite läskigt.”

Tänkte väl det! Tack Malin.

Skämt åsido. Det är mitt första besök på Adelsnäs, men jag förstår vad Malin och Gustaf menar när de säger att det är ett lyckligt hus. Nu liksom förr vårdat på ett kärleksfullt sätt.

Gustaf reser sig. Det är dags för de sista förberedelserna inför besöket. Att berätta om Adelsnäs och dess historia har han lärt sig genom att följa med sin far Johan och mor Viveka under liknande besök från det att han var liten. Jag stannar kvar uppe vid trappan när Gustaf tar emot besöket tillsammans med Johan och en ivrig Smilla. Jag blickar ned på den stora samlingen intresserade besökare, ser Gustaf i trappan påpassligt upplyst av en sol som lagom letat sig in genom fönstret och känner en stor stolthet över Åtvidaberg och Åtvids vackra herrgård.

bild (47)

Följ gärna bloggen via dess facebooksida!

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Sissi

Att bo i ett nytt land, under samma tak som en annan person och bli mor var givetvis tillräckligt omvälvande. Men att hon skulle ägna sig åt sitt konstnärskap på heltid och ha det som sin profession hade hon aldrig kunnat drömma om.

En liten väg mellan husen, på sina ställen inte bredare än cykelbana. Har jag kört fel? Nej, där är en skylt och jag fortsätter, tar av och parkerar bilen på anvisad plats. Kontakten före mötet har varit så varm och hjärtlig att jag känner mig välkommen redan innan vi setts.

Att gå i trädgården är fantastiskt. I träd, på ett gammalt symaskinsbord, på bänkar och stubbar, ja överallt står, sitter, hänger eller ligger Sissi Stahlis skulpturer. Företrädesvis glada, runda kvinnor och runda, buttra fiskar.

sissi2

”Jag säger ilskna, vilsna fiskar”, skrattar Sissi, ”för att det är så svårt för en utlänning att säga. Och för all del för en svensk också!”

Sissi är född och uppvuxen Hollands huvudstad Amsterdam. Här hade hon sitt hus, arbetade som sekreterare och skulpterade på fritiden. Hon hade bestämt sig för att leva ensam och vara nöjd med det. Men livet, eller kanske snarare en svensk konstnärskollega och väninna, ville radikalt annorlunda och presenterade henne för Per som bodde i Sverige.

De blev ett par direkt och pendlade mellan Sverige och Holland så ofta de kunde. Men det blev slitsamt i längden så till slut sade Sissi upp sig från sitt jobb och flyttade till Per i Skåne. Det var inte ett lätt beslut att lämna allt, familj och vänner, men hon insåg att skulle hon och Per kunna satsa på sitt förhållande och barnet de väntade kunde hon inte ha en fot kvar i det gamla livet. Det hon inte visste då var i vilken omfattning flytten till Sverige skulle komma att förändra hennes liv.

Många talade om för henne hur duktig hon var att skulptera. Skulle hon inte satsa fullt ut och göra det till sitt yrke? Inte minst Per peppade henne att våga satsa på det hon älskade att göra.

”Det fanns inte i min värld att jag ens skulle ställa ut mina skulpturer, än mindre ha det som yrke. Men så jag blev övertalad att vara med på konstrundan. Och vet du, det kom massa folk och de köpte nästan allt jag hade!”

När Bo blev lite större och Sissi förblev arbetslös uppmanade Per henne återigen att sluta leta jobb och satsa på sitt skulpterande. Det skulle få henne att må bra och mådde hon bra skulle resten av familjen må bra. Och nu vågade Sissi äntligen ta steget och satsa fullt ut på sitt konstnärskap.

Några år senare, 2004, kom frågan om de ville ta över Pers föräldrahus i Björsäter. Det kändes inte helt lätt, Sissi hade funnit sig väl till rätta i Skåne och hade sin trogna kundkrets. Men en biltur på de vackra, idylliska vägarna runt Björsäter med ett besök i Östra Ryds lanthandel fick henne att vackla. När hon sedan insåg att hon skulle kunna få en egen ateljé på tomten och till och med en skulpturträdgård var hon såld.

Men skulle grannarna gå med på att de hade skulpturer i trädgården? Sissi ringde på hos närmaste grannen Marie och berättade om sina planer. Marie hummade tveksamt. Sissi berättade att skulpturerna hon skapade föreställde runda, lättklädda kvinnor. Hummandet blev än mer skeptiskt. När Sissi slutligen visade foton på konstverken sprack Maries ansikte upp i stort leende och hummandet ersattes av ett JA!

sissi1

Och just på det sättet är det. Sissis runda, härliga och glada damer får människor att le. Så var det även när man skulle sälja in förslaget att ett av Sissis konstverk skulle pryda en av Åtvidabergs infarter. Vad skulle de på kommunen tycka? Sissi var orolig, kommunens stadsarkitekt lugnade henne med att det skulle lösa sig bara de fick se konstverket, som hade fått namnet Trudy. Och så blev det. Idel leenden och nickningar och idag pryder den fem meter höga damen, ett konstverk som Sissi gjort i samarbete med Rodeco, vår södra infart. Iklädd baddräkt och badmössa, med den röda cykeln parkerad bredvid sig, gör hon sig redo att svinga sig rakt ned i den väntande poolen. Jag gillar att poolen och cykeln är alldeles för små att rymma och bära henne. Och jag gillar att hon stolt och glad står där på brofundamentet utan att låta sig besväras av alla trafikanter som tittar och pekar. Inget stoppar en levnadsglad och optimistisk Trudy, det är vad det här konstverket säger mig.

I ateljén i Björsäter kan man köpa sig en alldeles egen Trudy. Eller andra konstverk om man vill det.

”Aldrig hade jag väl kunnat ana att mina Trudys skulle bli så populära, men det är de. Jag gör dem alla lite olika, men mest populär är den tvekande Trudy, hon som inte vet om hon vågar hoppa.”

När jag åker hem tänker jag att de är allt bra lika de två, den tvekande Trudy och Sissi, men åh så glad jag är att Sissi vågade hoppa. Eller med Sissis egna ord:

”Det är så gott att göra det ens hjärta vill!

trudy

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget