Kategoriarkiv: Porträtt

På besök hos Bengt Johansson

Allt så väldigt svenskt. En grusväg som leder fram till det röda huset med vita knutar, en grön gräsmatta och en svensk flagga som sakta rör sig i sommarbrisen. ”Välkommen till lilla FN!” skrattar Bengt med en blick mot flaggorna som flankerar den svenska och som hänger där för att hedra hans familjemedlemmar: En italiensk, en kenyansk och en indisk.

Att berätta och jämföra historier om sina gamla lärare hör till. Man skrattar åt varandras erfarenheter från skolåldern. Det är inte ovanligt att man dröjer lite extra vid den där personen som tvingade en att hoppa över plintar, tittade på tidtagaruret när man simmade som en tok i simhallen, med ilsken röst tvingade in en i ofrivillig kamp på fotbollsplanen och såg till att man duschade länge och väl i duschen så att man stelfrusen kom försent till nästa lektion.

Av andras historier har jag förstått att vi som gick på Långbrottsskolan från 60-talet och framåt har haft en sagolik tur. Vår gympalärare Bengt Johansson stämmer nämligen inte alls in på beskrivningen ovan. Tvärtom formade han mitt och med all säkerhet många andra barns fortsatta intresse för idrott. Att han undervisade på det sätt han gjorde var dock inte självklart. Det rådande undervisningssättet var att med fast hand styra en grupp elever. Bengt ville istället möta varje enskilt barn utifrån deras behov, förutsättningar och bakgrund.

”Att försöka hitta nycklarna till varje individ har alltid varit viktigt för mig. Jag vill lära känna varje person en och en och möta dem där de är oavsett om de är glada eller nedstämda.”

Att han skulle bli gymnastiklärare, eller gymnastikdirektör som det hette vid 1950-talets slut, var inte tanken från början. Han växte upp på gården Kvarntorp i Mormorsgruvan tillsammans med sin äldre syster Birgitta. Hans intresse för skog och jakt gjorde att han under sina år i småskolan i Närstad närde en dröm att bli skogvaktare, under tiden i realskolan växte drömmen och han nu skulle han bli skogsmästare. En dag fann han sig hastigt och lustigt antagen till gymnasiet i Linköping och insåg att han med en studentexamen till och med kunde bli jägmästare!

”Jag hade en romantisk bild av mig i skogen med geväret på axeln och en hund vid min sida. Men den drömmen sprack när Domänverket upplyste mig om att nio av tio jägmästare hamnar bakom ett skrivbord. Jag blev precis tom i huvudet!”

Vi sitter på hans altan, dricker kaffe och äter gott kaffebröd. Jag blickar ned på trädgården. På gaveln skymtar jag Bengts egen ”Rödsten”, på framsidan breder en enorm och välklippt gräsmatta ut sig – Bengts driving range där det tränas golf varje dag när vädret tillåter. Längst ned vid kanten på gräsmattan syns fyra ekar i varierande storlek, ett vårdträd för varje barnbarn, Alexander, Noemi, Liva och Leo.

bengt1

Han har bott här i Åtvidsnäs sedan 1992. Det var Maria, hans exfru, som tipsade om att kyrkan sålde av med några hus. Bengt åkte ut för att titta.

”Så fort jag öppnade källardörren så kände jag doften. Den påminde om något i barndomen och jag visste direkt att här vill jag bo!”

Han behövde inte ta itu med den spruckna jägmästardrömmen direkt, för efter studenten väntade drygt ett års militärtjänst.

”Jag kände ett stort behov att lämna Åtvidaberg och komma ut, ut, ut! Komma så långt bort som möjligt!”

Han fick en placering som observationsfotograf på A1 i Sundbyberg, vilket visade sig passa honom utmärkt. Där föddes ett fotointresse som han burit med sig resten av livet. Över 15 000 privata bilder finns idag digitaliserade och inlagda i datorn.

Direkt efter lumpen, år 1957, sökte han tillsammans med 600 andra ungdomar en av 60 platser på den tvååriga gymnastiklärarutbildningen GCI i Stockholm. Som vi alla vet kom Bengt in och när det var dags att söka tjänster lockades han av att söka sig till en kuststad i Sverige. Eller kanske till Tanzania eller Liberia? I vilket fall ville han inte tillbaka till Åtvidaberg.

Men så kom ett telefonsamtal – skulle han vara intresserad av en tjänst som gymnastiklärare på Långbrottsskolan i Åtvidaberg? Nja, egentligen inte, men det kunde väl inte skada att åka och titta. Väl i gymnastiksalen på Långbrott bestämde han sig för att tacka ja och stanna på tjänsten max ett år. Och nog blev det ett år alltid. Plus 41. Två av dessa år var han tjänstledig för att arbeta som intendent på Åtvidabergs golfklubb.

Idag är Bengt 78 år och pensionär för andra gången. För fyra år sedan hoppade han in som golfinstruktör på golfgymnasiet och undervisade även i svenska för invandrare och höll i simundervisning för invandrare.

”När man betraktar vår jord från ett kosmosperspektiv är vi en mikroskopisk smula i ett jätteuniversum. Det är för mig obegripligt och helt meningslöst att vi använder vår tid här till att slåss och ha ihjäl varandra. Vi bör vara rädda om varandra istället.”

bengt2

Jag tittar mot flaggorna på Bengts altan och tänker att så talar min gympalärare!

Jag har även skrivit om Bengt vid ett annat tillfälle, när vi besökte hans gamla barndomshem Kvarntorp. Du kan läsa det här: Kvarntorp

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

På besök hos Gösta Friström

I ur och skur, oavsett väderlek och avstånd så var Gösta alltid på plats kl. 7 för att påbörja sitt arbete i skogen. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men tilläggas bör att Gösta inte ägde en bil utan åkte moped samt att han bodde en bit in i skogen. Man kan bara föreställa sig hur det ibland måste ha varit när han skulle ta sig från sitt hem till en skog en bra bit bort i meterhög snö eller isande kyla. Om jag skulle uppmanas gestalta arbetsamhet, plikttrogenhet och outtröttlighet med en person och ett ansikte så skulle jag välja Gösta Friström. Gösta som idag är 73 år och bor kvar i samma egenägda torp där han en gång växte upp.

Göstas far, Henning Friström, arbetade även han som skogsarbetare i hela sitt liv. Tillsammans med sin far, Göstas farfar, August Fabian Friström, och sin systerson Uno köpte han år 1939 torpet som Gösta bor i idag. I granntorpet bodde en äldre man samt hans dotter Hildur. Henning hade lärt känna Hildur strax innan och hon var nog, gissar Gösta, en stark anledning till att Henning ville köpa det lilla torpet. Och mycket riktigt, tycke hade uppstått och den 23 juni 1942 gifte sig så Henning och Hildur och i augusti samma år föddes Gösta.  När Hildurs far gick bort år 1943 tog Henning över skötseln av båda torpen. Gösta följde tidigt med sin pappa ut i skogen och som 16-åring började han själv arbeta som skogsarbetare. Större delen av  sitt yrkesverksamma liv har han arbetat för Baroniet i Åtvidaberg.

morfar

Göstas farfar

familjen

Göstas mor, far, syster och så Gösta själv

På vägen till Göstas hem passerar jag skog som Gösta planterade år 1967. Gösta ler vid tanken på att han ska få uppleva när den skogen avverkas. Även om jag inte kan så väldigt mycket om skog och skogsvård så är det fascinerande att lyssna på Gösta och inse hur mycket han har varit med om. Han har träffat i stort sett alla de gamla skogvaktarna som fanns med i min berättelse om Tallbacken. Och han har varit med om mekaniseringen av skogsbruket.

gösta

”Du förstår”, säger han, ”hästköret försvann omkring 1964-65. Så jag har till och med varit med under hästepoken!” Däremot var han inte med under den tid träd höggs för hand. ”Farsan köpte den första motorsågen 1956.”

Men numera är han pensionär och, liksom fallet är med många andra pensionärer, förstår han inte hur han tidigare hann med att arbeta för andra än sig själv. En vanlig dag i Göstas liv börjar med att väckarklockan ringer klockan halv 5. ”Fast jag brukar vakna halv 4 och ligga och dra mig lite.” Det första han gör när han har klivit ur sängen är att elda i kaminen.  I torpet finns vatten och ström indraget, men element och toalett saknas.

”Men det var värre förr, när jag jobbade och det var vinterväder. Då var det kallt här hemma när jag kom hem.”

När kaminen är igång och värmen sprider sig dricker han en kopp te och äter en bulle innan han går ut till djuren i ladugården. Fyra kor och tre halvårsgamla kvigor väntar på att han ske ge dem mat, mocka och ge dem den dagliga ryktningen. En timme senare är allting klart och Gösta kan gå in för att äta frukost och ringa sin syster.

kossa

”Jag ringer henne två gånger om dagen, efter att jag har varit ute i ladugården. Det är en rutin vi har.”

En viktig rutin då det inte är ofarligt att vara ensam i arbetet med djuren. För något år sedan fick han en rejäl spark på axeln av den tjur som då stod i ladugården.

”Men det var ingen fara”, försäkrar Gösta ”jag har inte ont nu.”

Fram till 12 arbetar han i skogen. Nu är det till exempel markberedning som upptar dagarna. Efter middagen brukar han somna till i fåtöljen en kvart. Sedan finns det alltid saker att ta tag i hemmavid, såsom att hugga och plocka in ved. Vid halv 3 cyklar han ut till postlådan som är placerad vid vägen för att hämta tidningen. En kopp kaffe och en stunds tidningsläsning hinner han med innan det är dags att gå ut till djuren igen. Vanligtvis försöker han hinna ringa systern innan Rapport börjar kl. sex. Om det är ”Bonde söker fru” eller ”Farmen” senare på kvällen ser han gärna det.

”Det ska ju föreställa lite gammaldags lantbruk i Farmen. Det är det förstås inte är, men det är kul att se på i vilket fall.”

Och om det är någon som vet vad han talar om när det gäller lantbruket förr så är det Gösta. En traktor har han till sin hjälp, men i övrigt driver han sitt lantbruk manuellt på ett sätt man gjorde förr. Förutom perioder under lumpen och ett och annat repmöte har han varit sitt hem och skogen trogen. Han minns stormen som härjade i Sverige 1969.

”Jag hade repmöte i Närstad när stormen kom. En tall slog ner precis framför oss och lite senare brakade en ner rakt på tolkningslinan. Det var tur att vi inte hade hunnit upp cyklarna.” (tolkning = ett tiotal man på varsin cykel får draghjälp av traktor).

Gösta kränger på sig tröjan. Vi ska gå ut till ladugården för att titta på hans fina djur. Jag ser att armen där han fått sparken inte riktigt hänger med. Men det verkar inte bekymra Gösta. Efter att ha gett katterna som väntar på farstukvisten mat och mjölk går han med raska steg mot ladugården.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget