Chauffören vid Adelsnäs

Var söker man efter en bra hästkarl? Har man tur får man tips på en bra man. En man som vid tillfället har en tjänst på fjärde skvadronen på kavalleriet i Helsingborg. Denne man hette Curt Lindblom och han kom, för att uttrycka det med en modern term, att bli ”headhuntad” till Adelsnäs av baron Eric Adelswärd. Året var 1937. Samma år som Råsunda fotbollsstadion invigdes och Jussi Björling gör succédebut i Carnegie Hall i New York och gav sig ut på sin första USA-turné. Samma Jussi som så småningom kom att besöka Adelsnäs och underhålla en stor skara människor i Adelsnäsparken. På Adelsnäs hade Ebbas och Erics förstfödda, Johan, hunnit bli ett halvår gammal när 27-årige Curt anlände runt valborgsmässoafton.

Curt själv föddes i mars år 1910 i Kölefors, ett litet samhälle ungefär en mil utanför Kisa. Curts far Jonas Lindblom var banmästare. Han och hustrun Emma hade, när Curt föddes, åttaårige Hugo, sexåriga Dora, femåriga Ruth och treåriga Olle. När Curt var ett år föddes brodern Eric. Året därpå flyttade familjen till banvaktsstugan i Opphem i Tjärstad socken och familjen utökades med Dagmar och Karl Egon.

I banvaktsstugan vid Emmern bodde Curt tills han sexton år gammal fick tjänst som dräng hos Gunnar Viking på gården Småbäck. Och kanske var det här Curt fann att han hade ett intresse för och ett fint handlag med hästar? Tre år senare, år 1929, var det dags för det stora äventyret. Curt packade sina väskor och med biljetten i hand steg han på tåget som skulle ta honom till Helsingborg. För en nittonårig grabb uppvuxen på en liten ort i Östergötland måste det ha varit omtumlande att komma till den skånska staden med närmare 50 000 invånare. I Maria församling fanns det Kungliga skånska kavalleriregementet och här skrevs Curt in i dess fjärde skvadron. Efter lumpen ”snodde han värvning” och kom att stanna vid regementet i sammanlagt sju år.

Curt med hästen Pelopeia vid kavalleriregementet i Helsingborg

Så ”headhuntades” han av Eric och hamnade åter i Östergötland år 1937. Om hans uppdrag från början var att ta hand om barons hästar så utvidgades snart uppdraget att omfatta även andra hästkrafter, nämligen bilarna. Curt tog körkort och blev chaufför vid Baroniet. Ni som har läst om barnhusan Margareta Westermark och husan Siri Nilsson vet att den första som mötte dem vid ankomsten till Åtvidaber var just Curt. Glada, roliga och socialt begåvade Curt skjutsade såväl personal som herrskap när det behövdes. Ibland var bilen fylld av skrockhöns som hämtades runt om på gårdarna när det var dags att ruva fasanägg på Adelsnäs, ibland var den fylld av barn som skulle till skolan eller julklappar som skulle köras ut till anställda. Johan Adelswärd minns med värme hans och Curts resor till och från internatskolan Lundsberg med det obligatoriska wienerbrödsstoppet på konditoriet i Örebro.

Glade Curt i stilig chaufförsuniform

Hade man gäster på besök i herrgården, vilket man ofta hade, var det Curt som bar bagage och körde bilarna till garaget. När gästen skulle åka hem kunde den sätta sig i en omsorgsfullt tvättad och tankad bil. Curts titel var chaufför men så här i efterhand kan man se att han i mångt och mycket även fungerade som fastighetsskötare och en gammaldags butler. Han ordnade med praktiska saker i huset liksom han borstade kläder, putsade skor och strök baronens kläder. ”Det var Curt som lärde mig hur man gör snygga pressveck på byxorna” berättar Johan. Och Curt hoppade in som servitör, både på Adelsnäs och andra ställen. Hans livré fanns med i bilen när han körde Eric och Ebba till middagar. Och det var på det viset han träffade sin Anna.

Anna Wicksell arbetade som husa i Kvistrum under ryttmästare Gabriel Falkenberg. I samband med att Curt körde dit i tjänsten och gång efter annan satt i köket och väntade på sin uppdragsgivare eller hjälpte till med serveringen kom han och Anna i samspråk. Tycke uppstod och i juni 1939 gifte de sig. Anna slutade sin tjänst vid Kvistrum och flyttade tillsammans med Curt till Smegården vid Adelsnäs. Samma år föddes sonen Per-Åke. Anna hade sedan tidigare dottern Gerd så plötsligt var Curt tvåbarnsfar.

Alltjämt hade Curt ett gott handlag med hästar och motionsred såväl Erics som Johans hästar. När Johan var runt tio år hade han en liten ponny, som lystrade till namnet Valparaiso. Valparaiso eller Valle kunde visserligen se liten och gullig ut, men han var en riktig illbatting. Ja, kanske rent av elak. Ideligen kastade av sin tioårige ryttare som blev allt räddare för att sitta upp på hästryggen. Så en dag fick Curt nog. Nu skulle Valle få klart för sig vem det var som bestämde. Han satte upp och red i sporrsträck på planen framför Adelsnäs. Men plötsligt satte Valle framhovarna i marken och tvärbromsade. Över den böjda hästnacken seglade Curt av och damp i backen. ”Rackarn’s häst!” utbrast Curt. Under alla åren på kavalleriet och därefter hade han aldrig trillat av en häst. Med Valle blev det premiär.

Då gick det betydligt lugnare till när Curt var förridare till karnevalståget på Barnens dag i Åtvidaberg. I eleganta utklädningskläder var Curt en fröjd för ögat.

Curt som förridare på Barnens dag i Åtvidaberg

Curt arbetade på Baroniet fram till pension. Han och Anna flyttade så småningom till en lägenhet på Åkervägen. År 1997 dog Curt, 87 år gammal.

”Curt och Anna var jättebra kompisar” berättar Siri Nilsson och förklarar att hon och hennes Bobby, tillsammans med Margareta Westermark och hennes man samt paret Bergenroth umgicks flitigt med Curt och Anna Lindblom. ”Vi hade middagar och vi dansade. Curt och Anna var härliga människor och Curt bjöd alltid på sig själv, han var en riktig sällskapsmänniska.”

Curt och Anna

Berättelsen bygger på intervjuer med Curts och Annas son Per-Åke Lindblom, barnbarnet Marie Skogh, Johans Adelswärd och Siri Nilsson samt kyrkoböcker.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *