Christinelund

Huset är traditionellt rött med vita knutar, men arkitekturen är lite speciell. Vita, päronformade pelare ovanpå ett vitt staket med utskurna hjärtan, snickarglädje vid fönstren och blå ytterdörr. Känslan av dalastil förstärks när man kommer in. Mörk rutpanel på innerväggarna som jag känner igen från besök i Anders Zorns hem i Mora, en inbyggd väggfast bänk i samma vackra träslag, samtliga fönster bestående av ett oändligt antal små spröjsinfattade rutor och en magnifik öppen spis. Det är ombonat, smakfullt och ja, helt enkelt väldigt vackert. På spiselkransen samsas enorma silverbucklor och på väggen hänger ett stort porträtt föreställande den person som en gång lät bygga huset.

IMG_1076-(002_2)

IMG_1073-(002)_2

danils2

Efter föreläsningen som jag, Allan och Roy höll i september fick jag ett trevligt mejl. Skulle jag vara intresserad av att komma på besök och titta på ett bostadshus samt ett litet hus som en gång lär ha varit en skola, kanske en av Åtvidabergs första. På tomten där husen ligger lär dessutom den gamla vägen till marknadsbodarna ha gått.

Det var inte länge sedan jag förstod hur många industrier som fanns i Åtvidaberg runt sekelskiftet 1900. Snickerifabrik, hjulfabrik, slakteri, bryggeri, tvätteri, mejeri, med mera. Till mejeriet lämnade traktens bönder mjölk, antingen direkt eller via depåer som fanns ute på landsbygden, och vid mejeriets butik kunde man handla mjölk, smör och ost. Knutet till mejeriet fanns en mejeriskola, främst för vidareutbildning, och de elever som gick här kallades av ortsbefolkningen vasslekatter. Särskilt förtjusta i de kvinnliga vasslekatterna var kålmaskarna, dvs de manliga eleverna på trädgårdsskolan. Vill du läsa mer om mejeriet och se Thorins fina bilder så kan du klicka här: Nämen, se gouda, gouda

Till följd av branden i Åtvidabergs snickerifabrik år 1903 brann det gamla mejeriet ned. Ett nytt hus uppfördes inom ett år och här flyttade mejeriet in. Ett modernt mejeri, ja faktiskt ett av de bäst utrustade i Sverige för sin tid. Den förste mejerichefen hette Olof Danils, kom från Malung i Dalarna, och han hade anställts av Theodor Adelswärd för att sköta mejeri och skola.

Olof och hans fru Elin bosatte sig först på villa Solvik i Västantorp, men efter några år fick de erbjudandet att köpa gården Östergård inom området Östantorp och kvarteret Christinelund. Med den duktige norske arkitekten Jacobsens hjälp skapar han tillsammans med Olof ett hus tydligt inspirerat av hans hemmatrakter.  Samma år som sonen Halvar föds, 1908, stod huset  färdigt. Halvar kom fyrtio år senare att ta över efter sin far, både som mejeriföreståndare och husägare.

danils

Från trädgårdssidan _ 1917.

Foto taget 1917. Från trädgårdssidan.

Familjen Danils på balkongen vid Christinelund i början av 1900-talet

Agronom Olof Danils uppvaktad på högtidsdagen_1923_Johan E Thorin

Olof Danils uppvaktad på 50-årsdagen år 1923.

I takt med att Halvars och hans hustru Hervors familj växte byggdes huset ut. På 1960-talet lades mejeriet i Åtvidaberg ner. Halvar arbetade kvar hela tiden.

Idag är det Halvar och Hervors son Lars och Barbara Beck-Friis som bor i det vackra huset. Det var Lars som skickade mejlet till mig och visade mig runt i huset. Det visade sig att Hervor Danils idag bor på ålderdomshemmet, hundra år gammal!

DSCF0711 (1) (002)

 

IMG_1370 (002)

Det lilla huset som en gång i tiden lär ha varit en skola.

IMG_0380

Och som idag är gäststuga

danils4

Läs gärna om fler gamla åtvidshus här

Följ gärna bloggens facebook

Texten om Christinelund bygger på samtal med Lars och Hervor Danils. Svartvita foton: Johan E Thorin

 

Dela gärna det här inlägget

2 reaktioner på ”Christinelund

  1. Jättekul att se. Jag var där som barn, lekte med en av flickorna Daniels och Anna Lena Sågvall. Mamma hjälpte sågställare Andersson, granne med Daniels, och jag var där ofta. Det är mycket intressant att följa din blogg!

  2. Kul att Lars har flyttat tillbaka till föräldragården. Vi umgicks en hel del under realskoletiden och även i Stockholm några år senare. Därefter skiljdes våra vägar men i samband med ett jubileum i Åtvid fick jag höra att han var tillbaka. Tyvärr var han inte hemma just den dagen utan vi fick efter ca 50 år talas vid per telefon efteråt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *