De där otäcka killarna

Minns ni hur rädd man kunde vara för andra barn, framför allt äldre, när man var liten och hur absurd och irrationell rädslan nu känns? För vad kunde egentligen ha hänt? Förutom att man kunde bli förnedrad, bespottad, trampad på och eventuellt dödad?

Vi som bodde i Höghuset vid Sunnebotorget höll oss av den anledningen på klart behörigt avstånd från demonerna på andra sidan torget. På detta avstånd odlade och underhöll vi bilden av deras farlighet tills den antog i det närmaste omänskliga proportioner. I alla fall gjorde jag det. Men en gång drabbades vi av övermod och smög oss över till andra sidan. Jag och en kompis fick för oss att vi skulle gå över till Höjdvägen och spionera på de farliga killarna med hjälp av en kikare. Med hjälp av kikaren skulle vi ändå kunna upprätthålla ett visst avstånd. Trodde vi. Hur kunde vi komma på en sådan vansinnig idé?

höjdvägen_1953

Höjdvägen 1953, fotograf: Alrik Agerbo

Det måste ha slagit slint i huvet på oss på motsvarande sätt som för William Foster (Michael Douglas) i filmen ”Falling Down” eller för Christer Sjögren när han tävlade i Melodifestivalen med ”I love Europe”. Vi hade aldrig gjort något liknande innan och skulle aldrig komma att göra om det. För givetvis gick det inte bra utan vi blev påkomna och av ren och skär självbevarelsedrift slog jag kikaren i huvudet på en av pojkarna så att blodvite uppstod. Och självklart trodde jag att han dog av det och att jag skulle hamna i fängelse eller i fosterhem. Jag har förvrängda bilder av vad som sedan hände vilket sägs vara en typisk reaktion på en traumatisk upplevelse.

sunnebo1

Sunnebortorget 1978, fotograf: Alrik Agerbo

”Kikarn i huvet-killen” överlevde och kom senare att gå på samma lekis och skola som jag. Vi pratade aldrig om det inträffade. Förmodligen fann han det rådigt att hålla sig på behörigt avstånd från ”Slår kikare i huvet på folk-tjejen”

Otäcka killar fortsatte att existera. Inte minst i skolan. På Långbrottsskolan fanns det några riktiga otäckingar. En av mina äldre kompisar gick i samma klass som en och hon vågade vid några tillfällen inte gå hem från skolan av rädsla för att åka på däng. Det hände att hon fick gå hem tidigare för att hinna hem innan de andra slutade. Som vuxen tycker jag förstås att det låter helt vansinnigt, nog måste väl lärarna kunnat ha hittat andra metoder att få bukt med en osnuten 12-årig kille?

långbrott

Långbrottsskolan 1969, fotograf: Alrik Agerbo

En tid när mamma hade börjat jobba och mormor inte längre var dagmamma fick jag efter skolan gå till frita på Timmergården. Och det vet, eller i alla fall visste, väl alla att i Eksätter bor de riktigt, riktigt livsfarliga? 🙂 Fast killen jag var rädd för på Timmergården var ingen eksätterskille, men livsfarlig ändå. Så pass att jag faktiskt hajar till än idag när jag ser honom. Vid ett tillfälle kom han ifatt mig i backen ned från Eksätter och jag var helt säker på att min sista stund i livet var kommen. Det hände inga konstigheter, förmodligen ville han bara prata lite, kanske tyckte han att det var lite kul att jag var så uppenbart rädd. Jag tackade min lyckliga stjärna när jag kom helskinnad från det mötet.

Men apropå lekis så minns jag också min första stora kärlek. Han som påminde lite om Emil i Lönneberga, som var min egentliga första stora kärlek. Jag gick på lekis vid Sunnebo. Är det någon mer som har gått där? Minns ni de fyrkantiga borden som stod längs ena fönstret, dockvrån, den lilla scenen? Jag minns hur vi lekte på framsidan innan fröken Norma släppte in oss. Och fruktstunden när man fick plocka fram sina medhavda frukt. Förutom den gången när mamma låg på BB och min styvfar, mot bättre vetande, skickade med mig en sockerkakskiva. Då var det kalas och avundsjuka miner. Och min styvfar fick senare information av fröken att sockerkakskivor minsann inte passade på fruktstunden.

lekis

Älskade lekskolan! (Foto är hämtat från Fotoklubbens almanacka 2014, fotograf: Bengt Lundberg)

Min första kärlek alltså. Jag minns hur vi flickor sprang omkring honom, jag var inte precis ensam i min uppvaktning. Men jag var förmodligen den enda som enträget sjöng två frukt/bär-låtar för honom under utomhuslekarna: ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi?” och så: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård, du och jag, wowowow?” Jodå, jag visste minsann hur man skulle … skrämma en kille. Fattar inte att jag inte stämde upp i fruktsång mot gangsterkillen i eksättersbacken? Men det var som sagt svårt att se klart i alla sammanhang, både under hot och kärlek, när man var liten.

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

En reaktion på ”De där otäcka killarna

  1. Jag gick på samma dagis måste ha varit 1961 som jag kommer ihåg det så var den nybyggd och vi var de första som gick där. Varje barn hade en symbol ovanför sitt fack, jag hade ett gult äpple det kommer jag ihåg trots att det är 54år sedan. Jag bodde på Höjdvägen 4 jag tyckte inte vi var så farliga. Men din erfarenhet kanske ligger senare och då var killarna kanske farligare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *