Dumhet, okunskap eller ointresse – det är frågan!

Jag har inte spelat instrument eller sjungit som barn eller som vuxen.

Jag har heller inte vuxit upp med möjligheteten att spela teater i organiserad form. Men jag hade ett stort teaterintresse som barn. Då fanns det ingen teaterskola. Ingen musikskola heller på min sida järnvägen. Hade det funnits möjlighet att spela teater hade jag med all säkerhet nappat på det erbjudandet. Då hade jag kanske inte haft ett teaterutövandetapp på drygt 30 år. Då hade jag kanske blivit skådespelare som jag drömde om som liten. Då hade jag varit en glamorös och känd skådis idag! 🙂

Jag spelade ändå teater då och då. Vi var flera i klassen som tyckte att det var kul och vi hade turen att ha en tillåtande klassföreståndare så vi skrev egna pjäser som vi framförde för våra klass- och skolkamrater och föräldrar. Det var givetvis en stor grej att komma på pjäsens innehåll alldeles själva, utan inblandning från vuxna, att skapa tillsammans och att få vara inne på rasterna och repetera i skolans aulan. Vi älskade orgeln som alltid var inblandad och vars molltangenter gick tunga när pjäsens obligatoriska spöke gjorde entré. Det jag minns som allra roligast var när vi inte repeterade alls utan släckte ned i aulan och lekte mörka leken! Spännande värre!

dagbok

Dagboksanteckningar från 1978. Orgel och spöke finns mycket riktigt med i pjäsen jag berättar om.

Utan vuxnas inblandning och direkt stöd fick vi ingen kontinuitet i vårt teaterutövande och små konflikter oss emellan om vem som skulle spela vad, hur manus skulle vara och hur det skulle spelas tog förstås ibland överhand. Visserligen lärde vi oss ack så mycket nyttigt om grupprocesser och demokrati, men vi lärde oss inget nytt om teater och kom inte vidare.

Så fantastiskt det hade varit om jag hade haft möjlighet att gå från vårt roliga egna skapande till en mer etablerad grupp som min dotter Linn gjorde när hon i sex års ålder började spela teater för Carina Evertsson i gruppen ”Teater Såklart”. Tänk så stolt hon och jag var när de spelade upp sin första pjäs! Som de förvisso hade hittat på själva, men med stöd och hjälp på vägen av en ambitiös, lekfull och lyhörd vuxen! Vilken utmaning, vilken lärdom, vilken glädje!

I höstas var jag och tittade på Mats dotter när hon tillsammans med sina vänner spelade upp sin egenproducerade och framimproviserade pjäs inom ramen för Kulturskolan. Samma härliga och energiska teaterlärare i form av Carina Evertsson.

Det har skrivits mycket om Kulturskolan på sista tiden. Av många väl insatta och kunniga. Jag är inte så insatt. Jag har nu även förlorat mig i alla turer och vet inte längre vad man har sagt i frågan. Men att verksamheten som jag förstår är bra fortfarande går en osäker framtid till mötes har jag förstått. Jag kan inte så mycket om musikdelen, inget alls för att vara ärlig. Mitt slumrande intresse för teater har dock väckts till liv igen, den här gången i organiserad form i Teater Traska. Jag vet hur teatersammanhang kan bygga och stärka människors självförtroende. Det är ingen lätt sak att stå på scenen och ha allas blickar på sig. Att vara med i en teatergrupp ger ett fint sammanhang och gemenskap där man måste och vill vara nära andra människor än den egna, närmaste familjen. Vi har många barn som spelar i vår förening och tro mig när jag säger att det är en bra sak att spela teater som barn. Man lär om livet, sig själv, om andra och om sig själv i ett sammanhang. Man lär sig om känslor, man lär sig empati och får förståelse för andra. Tänk att gestalta en person som är mobbad eller på annat sätt utsatt eller tänk att gestalta en person som mobbar eller utsätter andra för saker man inte skulle göra själv. Teater hjälper till att bygga människor.

Vi verkar inte ha en kommun som är särskilt intresserad av kultur i allmänhet eller teater i synnerhet. Vi saknade politikers och tjänstemäns närvaro när vi spelade Predikare-Lena i Adelsnäs i somras. Vi saknar politikers och tjänstemäns närvaro när vi spelar fars i Kulturhuset. Och jag undrar: hur svårt kan det vara? Hur tråkigt de än tycker att teater än är, hur skitdåliga de än tycker att vi amatörskådisar är, hur megaupptagna de än är så borde de åtminstone ha förstånd nog att räkna ut att det vore ett smart drag att visa sitt intresse. Slutsatsen måste, om de inte kommer på någon av de tre återstående föreställningarna, att de helt enkelt inte är intresserade och/eller urbota dumma.

Så vilka tre tillfällen återstår då att se oss spela farsen ”Rakt ner i fickan” på Kulturhuset i Åtvidaberg? Jo, nu på fredag (dvs 23:e januari) kl 19, lördag och söndag (24.e och 25:e) kl 16. Biljetter kan man köpa på Spelhörnan, bokhandeln eller genom att ringa Pia på 073-423 96 51

Farsgänget under uppvärming:

skolan1 skolan2  skolan4 skolan5 skolan6 skolan7

skolan8

Teateraffisch-2014-A3-mail

Vill du följa bloggen via facebook klicka här

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *