Ed

Kalle och Lotten Fallman gifte sig år 1894 och fick mellan åren 1896 och 1902 tre söner, men förlorade fjortonårige Karl Ivar i hjärnhinneinflammation. År 1910 föddes tvillingpojkarna Harry och Gunnar. Familjen flyttade från Hvilebo, till Tranebo och år 1932 vidare till Ed i Bersbo.

Oskar och Emma Johansson gifte sig år 1922. Oskar var då änkling och hade sex barn sedan tidigare. Minstingen var blott två veckor när första hustrun dog. Även Emma hade en son sedan tidigare. Paret fick sedan fem gemensamma barn.  Av dessa fem föddes Britta år 1924 och Stina år 1928. Oskar var statardräng och familjen Johansson flyttade många gånger. En kort period bodde de på Isterberget, ett hus hörande till Ed. Kanske  var det då tvillingbröderna Gunnar och Harry träffade systrarna Britta och Stina för första gången?

bild5

Emma till vänster och Oskar till höger samt Britta och Stina med vänner.

När Britta och Gunnar blev tillsammans i början av 1940-talet bodde Britta i Skärkind och Gunnar cyklade den drygt tre mil långa vägen från Ed för att träffa sin käraste. I mitten av 1940-talet var de ett etablerat par, fick sonen Göran och gifte sig. Deras första hem var Kullen, ett litet torp utan el och vatten, som hörde till Ed. I stora huset bodde Kalle, Lotten och sonen Harry. Göran minns att farmor Lotten var sjuklig och låg till sängs i ett rum på nedervåningen. På övervåningen bodde farbror Harry som han gärna hälsade på. Några år senare byggdes mangårdsbyggnaden till och moderniserades. Gunnar med familj, som med åren utökades med barnen Hans, Gun-Britt, Ulla och senare Bo, flyttade in och bodde tillsammans med farfar Kalle på nedervåningen. Farmor Lotten hade gått bort ett par år tidigare. Harry och Brittas yngre syster Stina blev ett par och fick sonen Håkan.

bild1

Familjerna Fallman

Visserligen så bodde Harry, Stina och Håkan på övervåningen och Gunnar med familj samt farfar Kalle på nedervåningen, men i mångt och mycket levde de tillsammans som en enda stor familj. Man förberedde för att installera ett kök på övervåningen, men det stannade vid planer då Britta och Stina från första början hjälptes åt i hushållet. Det spelade aldrig någon roll hur många extra munnar det fanns att mätta, i form av till exempel barnens lekkamrater, maten räckte alltid till alla. Gudomligt god mat dessutom.

 bild4

”Jag hade två mammor och två pappor” ler Håkan.

”Ja, så var det” bekräftar Göran ”men för oss var det naturligt.”

Hemmet och arrendegården med mark och djur; mjölkkor, ungdjur, hästar och grisar, höns, kalkoner och kaniner sköttes gemensamt. Till god hjälp hade man också den kloka hunden Sessan. Hon var gårdens främste rått- och huggormsjägare som alltid tog på sin lott att springa igenom höhässjorna på jakt efter ormar.

bild7

Håkan, Ulla, det årets griskulting och hunden Sessan

Alla minns de med förtjusning gårdens tama grisar. Det var i stort sett alltid en eller två suggor som stötte bort sina kultingar. Dessa smågrisar fick istället åtnjuta särskild omvårdnad, inte minst av gårdens barn. Inom kort var de så pass fogliga att de kunde gå i koppel som en hund. En kulting, som fick namnet Fia, togs till och med in i köket för att utfodras. Men liten blir stor och när det var dags att flytta ner i ladugården fick Fia med sig sin favoritkudde för att klara av omställningen. Men van som hon var att hålla till i bostadshuset kunde den passa på att komma på besök när tillfälle gavs.

bild3

Bo och Fia i köket i Ed.

Det var inte bara grisarna som fick smått, utan även hästarna. Varje år fanns det ett litet föl.

”Jag minns ett föl som alltid satte full fart mot en när man kom in i hagen. Vi barn kröp in under staketet, stod och väntade på hästen som snart kom dundrande och så sprang vi snabbt ut igen.”

bild8

Göran skrattar vid minnet av de bärplockare som av misstag kom in i hagen och snart blev jagade av fölet. ”De fick springa! Att en häst slutligen stannar och aldrig skulle springa ner en människa kände de förstås inte till.”

Barnen fick följa med de vuxna i deras arbete från allra första början. Om det så var fråga om att hässja hö eller plocka bär bars de minsta med i en korgsäng. När de kom upp i åldrarna fick de förstås hjälpa till, men det lektes också mycket vid Eds gård. Ett och annat bus förekom också förstås. Invid bostadshuset gick nämligen järnvägen mellan Åtvidaberg och Bersbo. Lyckan måste ha varit gjord den dagen man upptäckte att man genom att ställa sparken på järnvägsspåret kunde aktivera signalerna på järnvägsövergångarna. Om de sedan Sprang upp på kullen kunde de se vägen och kön av bilar som växte sig allt längre. När så signalerna efter fem minuter klingade av utan att något tåg hade passerat kunde barnen glädjas åt ilskna bilförares rivstarter.

Men att ha järnvägen bara fem meter från huset medförde förstås också problem. De vuxna fick ha koll på tågtiderna och vakta de små barnen när tågen skulle passera.

bild9

Så var det även den dagen i juli 1951, fredagen den 13:e. Tiden för tåget hade passerat. En kombination, kan man tänka sig, av vanan att tåg åkte förbi och arbete som sysselsatte gjorde att Britta inte noterade att tåg inte hade passerat. Att det just den här dagen var försenat. Britta gick in i huset för att skura golv. Kvar utomhus fanns minstingen Gun-Britt, ett och ett halvt år. Kanske lekte hon med sin skrinda eller med sin ständige följeslagare, gårdens svartvita katt.

bild11

När Britta, i full färd med att få golven rena, hörde tåget tuta släppte hon allt och rusade ut. Redan innan hon såg förstod varför tåget hade tutat. Minnesbilden som de äldre barnen, Göran och Hasse, bär med sig är när morfar Oskar kom och bar på Gun-Britts döda kropp. Katten, hennes följeslagare, försvann jamande längs rälsen och sågs aldrig mer.

Idag är det Håkan som, tillsammans med sin mor Stina, bor kvar på gården. Han har ett femtiotal amkor som kräver ständig skötsel-Och han har mark. Även om hans dubbelkusiner inte längre bor kvar på Ed märks det att kontakten dem mellan emellan är tät. Håkan är, som han alltid har varit, ett syskon bland de andra.

bild2

Ed idag
Berättelsen baseras på intervjuer med Göran, Hasse, Ulla och Håkan Fallman samt kyrkoboksmaterial och sammanställningar av släkten som Görans dotter Anna Thuresson har gjort. Fotot på huset i inledningen är taget av Johan E Thorin. Den sista bilden, föreställande huset idag, är tagen av Camilla Smedberg. Resterande bilder är familjen Fallmans privata.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *